Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘glögg’

20161223_211131Det kan mycket väl ha varit en självuppfyllande profetia. Ånyo misslyckades jag med julen. Precis som så många tidigare år skedde de sista julklappsinköpen på dagen före dopparedagen. Precis som så många tidigare år skedde de nödvändiga matinköpen på dagen före dopparedagen. Precis som så många tidigare år uppstod känslan av att något fattades. Då talar jag inte bara om de fikon som av någon mystisk anledning föreföll vara slut i alla livsmedelsbutiker. Jag talar inte heller om den svagdricka som jag envisas med att längta efter så här års, men som tydligen helt fallit i glömska och därför inte finns att inköpa. Kanske har jag skymtat en flaska eller femton på Gamla stans julmarknad när jag hastat förbi på väg någon annanstans efter jobbet. Det som fattas är julfriden. Jag vill hemskt gärna komma hem efter arbetet dagen före dopparedagen och finna att någon har klätt en ståtlig gran. Att någon har griljerat skinkan. Att någon har kokat knäck och bakat struvor. Ja, kanske till och med bakat saffransbröd. Men denne någon är jag, och denne någon har inte riktigt lyckats planera. Som vanligt. Tänk så rart det hade varit att kunna sjunka ner i soffan med ett glas svagdricka och en bit vörtbröd med skinka och senap och förstrött glo på någon uppesittarkväll i TV och knäcka ett par nötter och äta ett par fikon och bara känna frid.

Nå. Jag ska förstås inte klaga. Jag har nära och kära att besöka på julafton. Jag får min skinka och min julmust och min knäck och min glögg och lite sällskap. Jag får till och med klappa en trevlig hund. Gång på gång på gång på gång på gång på gång på gång. Men det är just den där julfriden som inte riktigt vill komma. Det hjälpte inte ens att gå och lyssna på Bachs Juloratorium i Katarina kyrka. Jo, lite. Men inte helt. Möjligen har det att göra med att ingen inbromsning har förekommit. Plötsligt dimper bara julen ner som en tegelsten från himlen, trots att den väl egentligen har fört ett slags lågintensiv tillvaro sedan i mitten av oktober. Men mest av allt ligger nog förklaringen i att världens tempo är så högt. Där man å ena sidan tjatar om att man ska leva i nuet och att man ska ägna sig åt mindfulness och att man ska fånga dagen så förväntas man på något sätt hela tiden ligga ett steg före. När jag just har kommit på att det är Lucia nästa dag så meddelar någon att denne nu har köpt alla julklappar. När jag springer omkring och letar efter julskinka så har någon annan just hittat receptet till nyårsaftonens oxfiléfilé med avokadostuvade tryffelmojänger. När jag funderar över vad jag ska göra på nyårsafton så kungör någon att hen nu har planerat sommarsemestern. Jag vet människor som har planerat hela nästa år. Det finns ju inte en människa som lever i nuet. Carpe diem är därmed en lögn.

Naturligtvis hejas det här beteendet på av alla elaka köpmän. Eller om det möjligen är så att det är de som är orsaken till hela beteendet. Alldeles bestämt är det så. Och när jag påstår det så är jag fullt medveten om att jag låter som en riktig 70-talsproggare, men det struntar jag i. Kommersialismen tröttar ut mig obeskrivligt mycket. ”Hallå! Innan ni sätter er framför Kalle Anka – glöm inte bort annandagsrean! Vi öppnar klockan nio på juldagen.” Detta meddelar butiken som dagen före äntligen avslutat sin Black Friday. Ständig rea, det är modellen. En av de livsmedelsbutiker jag brukar handla i sålde sina så kallade julartiklar (glitter, julklappsadresser, tomteluvor) för halva priset en vecka före julafton. Saker och ting är liksom ute redan innan de har hunnit bli inne. Det är i övermorgon innan det är i dag. Är det konstigt att man ständigt har en känsla av att man ligger efter? Är det konstigt att man blir trött?

Julen är en märklig tid. All tid är numera märklig, men märkligast är nog ändå julen. Man drabbas av en oförklarlig medmänsklighet, en medmänsklighet som väl egentligen alltid borde finnas. Det är som om man får för sig att julen är en tid då man kan visa lite barmhärtighet utan att skämmas. Det är ju ändå jul. Naturligtvis är det ett synnerligen ologiskt resonemang, men kanske är denna barmhärtighet ett sätt att kompensera ett dåligt samvete över att man köper en massa presenter till människor som egentligen inte behöver något. Vad vet jag? Men en lika god kålsupare är jag. Häromdagen gav jag en slant till den unga kvinnan som sitter utanför min närmaste Ica-butik. Det kändes bra att göra det. ”Tack, pappa” sa hon. Det kändes däremot inte bra. Jag kände mig gammal och blev dessutom oproportionerligt förargad över att någon uppenbarligen hade lärt henne att kalla män för pappa och kvinnor för mamma. Så insåg jag att jag mycket väl skulle kunna vara hennes pappa. Jag är inte längre trettiotvå år. Då hade det varit orimligt – nu är det åtminstone rimligt. Jag beslöt att hon får kalla mig vad hon vill, men jag vände inte om för att förklara detta för henne. Vad fanns att förklara?

Det absurda är att julen går på tomgång. Den är exakt likadan varje år, har exakt samma ingredienser, exakt samma ritualer. Och det absurda ligger naturligtvis i det faktum att ingenting får ändras, för då blir det fel. Julen ska vara ett slags fast, oföränderlig punkt i tillvaron. Då invaggas vi i en känsla av trygghet. En trygghet på tomgång. Helst ska julen se ut som den gjorde när jag var kanske tio, tolv år gammal. Då var julen en skimrande och trygg och tomgångsfri högtid som luktade barrskog. Då kunde man på julaftonsmorgonen smyga ner till det rum som vi kallade stora rummet (som väl inte var övermåttan stort, men likväl störst), tända granen, sno åt sig en skinksmörgås och ett glas julmust och titta på Jullovsmorgon. Då fanns det svagdricka. Då gjorde dopparedagen skäl för namnet. Då fanns det julfrid. Och fikonen var aldrig slut i livsmedelsbutikerna.

Annonser

Read Full Post »

Jul 030aNär man på kvällen före julafton sitter ensam på en pendeltågsstation i en stad man inte känner till, exempelvis Sundbyberg, så är man inte så kaxig. I synnerhet om man inte har köpt en enda julklapp eftersom man resonerar som så att det vore dumt att köpa julklappar långt i förväg, emedan man ju aldrig vet om man lever på julafton. Tänk om man råkar snubbla på perrongen tjugotvå sekunder innan tåget kommer eller om en självmordsbombare får för sig att en pendeltågsstation i en stad man inte känner till, exempelvis Sundbyberg, är en lämplig måltavla. Det vore ju väldigt förargligt om ens efterlevande skulle sitta där med en massa julklappar som de inte har någon att tacka för. Så kan man resonera. Vissa människor kan resonera så. Den man som nu satt på denna pendeltågsstation resonerade så.

Det är lite svårt att redogöra för hur det kom sig att Sven-Erik Karlsson, kallad Kronan på grund av sina initialer, satt på denna pendeltågsstation i en stad som han inte kände till. Han gjorde ibland saker och ting som det föll honom in. Vissa människor kategoriserade honom därför som fullständigt oberäknelig, men som kategorisering betraktat var det nog lite orättvist. Man kunde gott stryka det där med ”fullständigt”. För den som kände honom visste nog att han nog visste vad han gjorde, även om det för en utomstående betraktare nog inte verkade så. En gång köpte han till exempel en enkel biljett till en fransk håla vid namn Saint-Affrique, och alla som på något sätt brydde sig om Kronan undrade vad i all världen han skulle göra där. Han som inte kunde ett ord franska, förutom namnet på några utlandsostar. Det visade sig att han hade hittat ortsnamnet i en kartbok och att han tyckte att det var ett vackert och intressant namn. Men han kom hem igen. Kaffet var tydligen inget vidare.

Huruvida Sven-Erik hade rest till exempelvis Sundbyberg för att han tyckte att staden hade ett vackert och intressant namn är lite svårt att säga, men kaffet där smakade antagligen i alla fall ungefär som han var van vid. Perrongen låg så här dags ganska öde och ett närmast spöklikt sken vilade över den. Det hade dagen före fallit lite snö som tack vare den relativa kylan låg kvar. Men det var ett så pass tunt täcke att man inte ens hade brytt sig om att sopa bort det. Kanske fanns det hos den stationsansvarige en fåfäng förhoppning om att snön skulle få ligga kvar och växa till sig så att en åtminstone lokal julstämning skulle uppstå? Annars var det inte mycket bevänt med den saken. Ansåg Kronan. Det ville sig liksom inte riktigt. Han ansåg även att det egentligen var alldeles för kallt att sitta på den bänk där han satt, men var skulle han annars sitta? Stå orkade han inte göra. Det hade han gjort alldeles tillräckligt mycket i livet. Så nu satt han där och väntade på ett tåg som liksom julstämningen inte riktigt ville komma. Han ville hem till den inbodda och varma bostadsrättslägenheten som han innehaft sedan 15 år tillbaka. Och kanske till en flaska glögg och ett par pepparkakor.

Jul 022aPlötsligt kände sig Kronan iakttagen. Det var som sagt väldigt tomt på perrongen, så han begrep inte riktigt var den där känslan kunde komma ifrån. Inte förrän han sänkte blicken och till sin förvåning såg en liten katt sitta och bliga på honom. Kanske var det inte den minsta katt han sett, men långt ifrån var det inte. Ett par märkligt självlysande, smaragdgröna ögon förtrollade honom så att han inte ens kunde registrera hur resten av djuret såg ut. Det var en katt, helt enkelt. Hur hade den kommit dit? Små katter springer inte omkring på pendeltågsperronger, inte ens exempelvis i Sundbyberg. Men vad skulle Kronan göra åt det? Han vände bort blicken och hoppades att djuret skulle försvinna, även om han innerst inne visste att den fortfarande skulle iaktta honom när han motvilligt tittade i den riktningen igen. Nåja, tåget skulle väl snart komma. Och det gjorde det.

Kronan slog sig ner i ett hörn av vagnen och halade upp en tummad bok med dikter av Gunnar Ekelöf ur fickan. Inte för att han egentligen tyckte om att läsa dikter – och Gunnar Ekelöf förstod han sig inte alls på – men dels inbillade han sig att han på detta sätt framstod som en intelligent och bildad karl och dels använde han dikterna, eller snarare orden, som en form av katalysatorer för egna tankar. Han läste några ord, och vips befann han sig i sin egen tankevärld. Det slog aldrig fel. Utom den här gången, ty nu hann han bara läsa ”Bödel vad skall du göra av mina armar” innan han drabbades av den där känslan av att vara iakttagen igen. ”Hör du, katter ska inte åka pendeltåg” sa han. ”Inte i eget majestät i alla fall.” Men de smaragdgröna ögonen avslöjade inte med en endaste blinkning att det här med tågresor var olämpligt för en katt. Kronan ryckte på axlarna och bestämde sig för att ignorera den lilla varelsen genom att stirra ut genom fönstret tills det var dags att stiga av.

Det visade sig dock att Kronan och katten skulle stiga av vid samma station. De skulle dessutom gå åt samma håll och skulle gå in genom samma port. Vid det laget hade vår hjälte resignerat; det var uppenbart att katten ville honom något, och då var det väl bara att acceptera det. Inte för att han kunde komma på vad som skulle kunna vara konstigare, men säkert fanns det något. Medan Kronan snörde av sig kängorna i hallen spankulerade katten in i köket och hoppade upp och satte sig på det auktionsinköpta danska teakskåpet, som om den alltid hade suttit just där. En kastrull med glögg sattes på spisen och ett fat med pepparkakor plockades fram. Varken russin eller mandel fanns i speceriskåpets gömmor, men det fick gå ändå. Det påtalade Kronan också för katten, liksom för att visa att han minsann kunde det där med att improvisera. Nu kan förmodligen katter inte höja på ena ögonbrynet, men nog sjutton såg det ändå ut som om den gjorde det. Kronan blev lite irriterad. Om man är gäst i någons hem så ska man väl ändå inte hålla på och ifrågasätta sin värd genom att höja på ena ögonbrynet? Men så fyllde glöggångorna Kronans näsborrar och han lugnade ner sig ett hekto eller två. Nu skulle katten och han språka, men det kan man inte göra utan att först lägga bort titlarna. ”Kronan heter jag” sa Kronan. ”Fast om du vill vara formell så heter jag Sven-Erik. Hur var namnet?” Katten svarade inte, eller svarade möjligen så tyst att Kronan inte hörde det. Nåväl, ett namn måste katten ha. ”Om du är en hona så heter du Malvina och om du är en hane så heter du Eskil” bestämde han. Han orkade inte hålla på och könsbestämma katter så här dan före dopparedan, och dessutom spelade det noga räknat ingen roll. Men ett namn måste onekligen en katt ha.

Jul 018a”Vet du, Malvina, det finns så mycket som jag inte förstår längre. När jag var 15 år visste jag precis allt, och det är möjligt att jag ännu vid 25 års ålder förstod ganska mycket av livet. Men sedan gick det bara utför. Det visade sig att ingenting var så som jag hade förstått det, allt var långt mer komplicerat och det gick upp för mig att jag hade varit naiv. Därmed inte sagt att jag inte trivdes med det. Den naive kanske finner livet lite lättare att leva än den som tänker för mycket och bekymrar sig över till exempel vilken diet som är bäst att följa för att komma i den tio år gamla kostymen? Förmodligen är det enklare för dig som är katt, Eskil. Men vad vet jag å andra sidan om det?” Katten kliade sig bakom ena örat med framtassen, utan att för en sekund brista i uppmärksamhet. ”Jag menar, du har ju din kostym som knappast blir för liten hur mycket tonfisk eller anklever du än vräker i dig. Men nu blev du kanske kränkt? Det är modernt nu, att bli kränkt för allt möjligt. Folk blir kränkta om det inte finns filmjölk till frukosten i det egna kylskåpet. Eller om det regnar på julafton. Och om de en vacker dag inte blir kränkta så blir de väl kränkta för att de inte blir kränkta. Men jag vill hävda att om man blir kränkt, ja, då gör det ont ända in i själen. Som exempelvis när man har blivit anklagad för något som man inte har gjort. Kränkt blir man inte om någon tränger sig före i mikrovågsugnskön vid lunchrasten på jobbet. Då blir man möjligen förbannad, men inte kränkt.” Kronan hällde upp ett glas glögg till och tänkte efter lite. Katten gav ifrån sig en liten suck och la sig ner.

002a”Har du förresten tänkt på att många människor i dag tycks tävla om att visa sig så godhjärtade och toleranta som möjligt? Missförstå mig inte nu. Vi ska naturligtvis vara godhjärtade och toleranta, men det förefaller som om det viktigaste är att visa andra hur godhjärtad och tolerant man är. Förstår du vad jag menar? Är det för att vi har dåligt samvete, tror du?” Kronan tolkade Malvina-Eskils tystnad som ett medgivande. ”Eller är det samma fenomen som med lägenheter och bilar och dessa evinnerliga semesterresor till Thailand? Att man vill bräcka exempelvis den eländige skrytmånsen Henrik Rodebjär med familj? Visa att man har råd och är lyckad? Men jag ska säga dig, Malvina: Det är ingen tävling. Folk tror att det är det, men jag vet att det inte är det. Det är skillnad på att tro och att veta eller att tro sig veta.” Kronan kände sig nöjd med det där sista. Ibland tyckte han att han fick till det riktigt bra, men när han började analysera vad han sagt så slutade det oftast med att han bedömde det som ren rappakalja. Man ska nog inte analysera så mycket.

”Nej, nu är det banne mig dags för risgrynsgröt” sa Kronan och slog näven i bordet så att katten studsade till. ”Men först ska vi tända granen. Ingen jul utan gran, det sa redan min mormor – och det var en mycket, mycket klok och principfast kvinna. Om än kanske lite tokig. Det är från henne jag har ärvt mina principer.” Kronans ärvda principfasthet var närmast legendarisk, men han kunde som redan nämnts dock tänka sig att dricka glögg utan vare sig mandel eller russin. Utan glädje ska glögg dock ej drickas, lika lite som risgrynsgröt icke kan ätas utan kanel och påringlad sirap. Han travade morskt ut i vardagsrummet och böjde sig ner för att stoppa in kontakten till julgransbelysningen i väggkontakten. Katten stod plötsligt bredvid och tittade beundrande på de skimrande ljusen. Kanske anades rent av en skymt av kattjulglädje i de smaragdgröna ögonen? De båda stod där i tysthet en stund, som om de hade blivit förtrollade i ett ögonblick av fullkomligt samförstånd mellan djur och människa. Kronan bröt tystnaden. ”Visst är det vackert? Men av skönhet blir man inte mätt. Äter du risgrynsgröt?” Malvina-Eskil svarade inte, men bestämde sig för att gå in i köket igen medan Kronan satte på en julskiva med Bing Crosby på grammofonapparaten.

008qKronan må ha varit en principfast man, men han var också lite lat. Det skulle med andra ord aldrig falla honom in att ställa sig och koka gröt från grunden. Nej, han hade köpt färdiggröt som det bara är att värma i en lämplig kastrull av teflonbeläggningstyp. Riktig gröt ska kokas i en tjockbottnad kastrull, brukar det stå på risgrynsgrötspaket, men hur vet man att kastrullen är tjockbottnad? Hur mäter man det? Ska man bara lita på kastrullmånglarna när de säger att en kastrull är tjockbottnad? Kronan litade inte på många människor, och i synnerhet inte kastrullmånglare. Alltför ofta hade han blivit pålurad exceptionellt tunnbottnade kastruller som allting brände fast i. Till och med blåbärssoppa. Men med färdiggröt i en teflonbelagd kastrull kunde inte ens Kronan misslyckas. Medan gröten värmdes under då-och-då-omrörning med en för teflonkastruller avpassad slev dukade han fram två djupa tallrikar, men bara en sked. Dessutom framplockades en liter mjölk och en butelj svagdricka ur kylskåpet och en flaska sirap ur det skafferi som lägenheten av tradition och gammal vana var utrustad med. Kanelen stod i det lilla kryddstället på bordet. Han slevade upp gröten på de båda tallrikarna och ringlade sirap över, inte för mycket och inte för lite. Mjölk visste han att katter inte ska dricka, och han tyckte sig veta att kanel inte är katternas favoritkrydda. Det var därför en ren tallrik gröt med sirap som han ställde ner på golvet. Det hade förvisso inte gjort honom något om katten satt på bordet och åt, men han tänkte att den kanske skulle känna sig obekväm och det ville han ju inte. Äter katter gröt? Det var en av de där sakerna som han hade vetat när han var 15 år, men som han inte längre var så säker på. Eskil-Malvina gick dock nyfiket fram till tallriken och nosade lite, men fann antagligen anrättningen vara för varm. Ett visst grötintresse tycktes ändå finnas där.

Normalt sett åt Kronan under tystnad. Han intalade sig att inmundigandet av mat kräver koncentration, men i själva verket handlade det nog mest om att han oftast saknade matsällskap. Man kommer liksom inte på tanken att prata för sig själv medan man äter. Nu hade han dock sällskap och var dessutom en smula talträngd. Han kände ett behov av att få ur sig saker som han gått och burit inom sig då han söndagspromenerat eller suttit på perronger i exempelvis Sundbyberg. Så han passade helt enkelt på medan någon lyssnade. ”Titelsjukan, då? Har du tänkt på den? Det är ju helt vansinnigt att folk springer omkring och har titlar – på engelska! – som inte ens de själva begriper. Du kan vara Western Gothaland County Senior Consultant Clear Vision Manager när du är fönsterputsare i Mellerud. Herregud! Det krävs ju visitkort av A4-storlek för att få plats med den titeln. Tror folk inte att de är någonting om de inte har en engelsk titel på minst tjugo ord? Eller är det så att invånarna i Mellerud inte förstår ordet fönsterputsare? Det kanske är helt nödvändigt för att den där karlns – eller kvinnans – internationella kontakter ska förstå vad han sysslar med. I Mellerud!!!” Kronan kände nu att han hetsade upp sig för mycket och att det inte var bra för blodtrycket, men vad ska man göra? ”Du vet kanske inte vad Språkrådet är, men jag har hört att de ibland får samtal eller e-post från människor som ber om hjälp med att få sina titlar översatta till ren svenska. Folk vet inte själva vad de har för yrken! Tänk dig förresten när folk dör och ska ha sin titel på gravstenen. Vansinne. Vi har återgått till någon sorts 1800-talsnivå, fast sju resor värre. Då nöjde man sig i alla fall med hemmansägare, skomakare eller viktualiehandlare. Men nu ska det vräkas på så mycket att man nästan tappar andan. Vad tror du att det beror på?” Katten trodde ingenting, eller också förstod den inte den kanske alltför människospecifika frågan. Fast sanningen var nog närmast att djurets grötintresse plötsligt hade blivit närmast monumentalt. Katten lapade glatt i sig både gröt och sirap.

Jul 025aKronan hade mycket kvar som han ville språka om. Exempelvis stavningsreformen 1906, vikten av rätt tryck i espressobryggare, vuxna människor som plockar bort russinen ur lussekatter, Lasse Kronérs överanvändning av ordet ”grymt”, cykelbyxans vara eller icke vara, mängden sport i TV, uttalet av ordet ”kex” och frågan om fiskbullar överhuvudtaget ska betraktas som människoföda. Men inget av det där hanns med. På något magiskt sätt hade klockan passerat midnatt. Det var som om flera timmar bara hade försvunnit. Så kan det nämligen vara när man har trevligt tillsammans. Katten hoppade nu ner från sin återintagna plats på det danska teakskåpet och travade ut till hallen, där den satte sig på dörrmattan av kinesisk bast med nosen mot dörren. Den ville tydligen gå ut, och eftersom Kronan visste att man aldrig i livet kan övertala en katt till någonting överhuvudtaget så ryckte han bara lite sorgset på axlarna och reste sig för att släppa ut Eskil-Malvina. Ja, han tog till och med på sig de slitna fårskinnstofflorna för att kunna gå ner och öppna porten ut mot gatan. Annars skulle väl den stackars varelsen bli tvungen att sitta därnere och titta tills tidningsbudet eller någon nattrumlande granne kom och öppnade porten. Det hade ju trots allt hunnit bli julafton och på julafton var till och med Kronan snäll mot allt och alla. Han skulle nog ha haft ett vänligt ord till övers även för kastrullmånglare och titelsjuka fönsterputsare från Mellerud. Katten travade iväg en liten bit med svansen i vädret innan den vände sig om. ”Vi är alla olika tokiga” sa den. Kronan nickade. ”God jul” sa katten. ”God jul” sa Kronan. Han förstod att de var färdiga med varandra. Och det var ju gott så.

Read Full Post »

äppleExakt 56 dagar före julafton började man på det pseudofashionabla varuhus där Göran Valfridsson arbetade spela julmusik för att hetsa kunderna till inköp inför den stundande storhelgen. Under ett par dagar försökte han stänga musiken ute genom att stoppa öronen fulla med vadd, men dels såg det konstigt ut och dels hörde han inte riktigt vad kunderna sa. Deras tal blev bara ett diffust mummel och hela försöket ledde bara till beklagliga missförstånd. Därtill insåg han att hans egen röstvolym blev ovanligt hög, eftersom han inte ens hörde sig själv riktigt. Han kunde ju inte gärna stå och skrika åt kunderna för då kunde de kanske känna sig kränkta. Alltså blev det till att försöka uthärda musiken och hoppas på att den så småningom skulle förpassas till någon vrå i hjärnan som inte brydde sig om hörselimpulserna. Förmodligen samma vrå som varit så aktiv under de senare åren av äktenskapet med Anna, det äktenskap som nu varit slut i nästan tio år. Men Mariah Carey och Triad och José Feliciano och Christer Sjögren ville inte lämna honom i fred. De sjöng och sjöng och tjatade och tjatade och gnagde sig in i den stackars avdelningschefens själ som vore de små hungriga råttor som trodde att Valfridssons själ egentligen var en osedvanligt god ost. Efter fem dagar bestämde han sig. I år skulle han inte fira jul. Denna högtid som redan för länge sedan förlorat sin egentliga innebörd var kommersiellt trams som bara var till för att handeln skulle dra in storkovan. Usch och fy. Kanske var det en märklig åsikt med tanke på att herr avdelningschefen brukade få en kraftig julbonus baserad på julhandeln, men är man less och bitter så är man.

Hur skulle nu detta icke-julfirande gå till? Göran Valfridsson var som sagt frånskild och hade inga barn. Exfrun avskydde honom, så hon skulle ju ge blanka faderullan i den före detta makens beslut. Bra. Däremot hade han två äldre syskon som hade en tendens att vara lite extra måna om honom, i synnerhet efter skilsmässan. Är man lillebror så är man. Vissa jular hade man firat alla tillsammans, vissa julaftnar hade han antingen tillbringat hos sin syster eller hos sin bror med deras respektive familjer. Hittills hade ingenting bestämts. Han beslöt sig för att vänta med det stora tillkännagivandet tills syskonen ringde. Syster Agnetha, bosatt i Saltsjö-Duvnäs, hann först. Hon ringde den 23 november och tyckte att det skulle vara hemskt roligt om Göran ville fira jul med familjen i den ganska stora villan med fyra kakelugnar och en fondtapet i varje rum. De hade tänkt sig en ganska avskalad jul med kanske bara sex sju julklappar till varje person. Valfridsson visste att det egentligen betydde att var och en skulle ge sex sju paket till var och en av de närvarande och försökte hålla tillbaka det där pysande ljudet av förakt som tenderade att undslippa honom i liknande situationer. Han lyckades bara nästan. ”Förlåt?” sa systern. ”Tack, men jag ska fira jul i Thailand” hörde Göran sig själv säga. Var i all världen fick han det ifrån? Det blev alldeles tyst i Saltsjö-Duvnäs-änden av luren. Men systern var inte den som ville visa att hon var förbluffad. ”Så trevligt!” kvittrade hon utan att låta särskilt övertygande. I själva verket undrade hon förmodligen om han hade förlorat förståndet.

Mälarö 020_bTvå dagar senare ringde Görans bror, banktjänstemannen Karl-Fredrik (kallad ”Konsum” av en anledning som ni själva får klura ut), som var bosatt i Danderyd. Även han förklarade att det skulle vara hemskt roligt om Göran ville fira jul med familjen i den ganska stora villan med tre öppna spisar. Han utlovade en prima cognac i de engelska öronlappsfåtöljerna framför eldstaden i biblioteket. Jo, de höll sig minsann med ett bibliotek där i Danderyd. Hyllorna innehöll till 95 procent deckare av lite tvivelaktigt slag och en imponerande samling av ”Min Skattkammare”. Men det talade man tyst om. För säkerhets skull var alla elektriska lampor i rummet alltid ”trasiga” och de tunga, mörka gardinerna var alltid nästan helt fördragna. Alltså såg inte vanliga strögäster vilken typ av litteratur som stod därinne. Men Göran Valfridsson visste. Han hade varit där och vattnat blommorna ibland när familjen var på semester i Provence (”Ljuset! Maten! Naturen! Konsten!”) och då passat på att skärskåda litteraturinnehavet. När nu Göran till systern hade kläckt ur sig att han skulle fira jul i Thailand så kunde han inte gärna säga något annat till brodern. Så det fick bli en repris av samma lögn. Karl-Fredriks reaktion blev dock en annan. ”Thailand?!” skrek han så högt att någon telefon egentligen inte hade behövts. ”Vad i herrans namn ska du göra i den avkroken?!” Det undrade Göran också, men det låtsades han inte om. ”Fira jul” sa han stilla. Och med detta lät sig brodern nöja, även om man riktigt hörde att han skakade bekymrat på huvudet där borta i Danderyd.

Göran Valfridsson brukade inte ljuga, åtminstone inte för sina släktingar och vänner. Det kunde däremot hända att han ibland ruckade lite på sanningen när det gällde kvaliteten på de irländska lammullströjor som han sålde på sin avdelning i det pseudofashionabla varuhuset. Kunderna behövde ju faktiskt inte veta att tröjorna förvisso köptes in från Irland men var tillverkade i Kina. Allt tillverkas ju i Kina numera – det borde alla veta. Men nu märkte han att lögnen inför syskonen liksom tärde en aning på honom, faktiskt så mycket att han slog på datorn och kollade hur mycket en julresa till Thailand skulle kosta. Prisuppgiften fick honom att sätta den lilla espresson i fel strupe, vilket ledde till en våldsam hostattack, vilket i sin tur innebar att han fick ägna 13 minuter åt att rengöra tangentbordet från vätska. Aldrig i livet att han skulle lägga så mycket pengar på något som han absolut inte ville göra. Lögnerna fick han helt enkelt leva med. Först nu insåg han också att det fanns vissa praktiska problem med lögnen också. Han måste till exempel hålla sig undan i två veckor – och därpå hitta på någon förklaring till att han inte var det minsta solbränd när han återvände hem. Det är svårt att bli brun på Södermalm i december, särskilt om man skyr solarier som pesten. Och det gjorde Göran Valfridsson. Han fick väl helt enkelt låta bli att träffa släkten på några månader, det borde inte vara så svårt.

Julen i årstaMedan han gjorde fina paket åt kunder och led av ylandet från Mariah Carey och Triad och José Feliciano och Christer Sjögren så planerade han sin icke-kommersiella julafton. Han skulle helt enkelt låtsas att det var en helt vanlig lördag (det var egentligen en tisdag, men en helt vanligt tisdag skulle han jobba och det var inte aktuellt), äta en pizza, klämma en pilsner eller två och sedan lägga sig i soffan och glo på någon dvd-film tills han på sedvanligt sätt somnade. Därpå skulle han förmodligen vakna med ett ryck frampå småtimmarna och inte riktigt veta var han var, bara för att sedan vackla från soffan till sängen och falla i sömn på nytt. Dagen därpå, söndag/onsdag, skulle han ägna åt att plöja igenom hela säsongen av ”På spåret”, som han medvetet låtit bli att betitta på fredagskvällarna. Kvällen skulle han ägna åt ångest över att behöva arbeta dagen därpå, samt åt att äta en mikrovågsugnsvärmd lasagne som befann sig i frysen sedan en tid tillbaka. Annandagen hade han än så länge inga planer för, men det skulle säkert lösa sig på något sätt. Det var ju fortfarande nästan tre veckor till julafton.

På eftermiddagen den 13 december hade det pseudofashionabla varuhuset köpt in en luciatjänst (som det numera heter) från ett av stadens musikgymnasier. Luciauppträdandet skulle äga rum på det så kallade Torget, som olyckligtvis var beläget i omedelbar anslutning till den avdelning som Göran Valfridsson förestod. Kommersen var i full gång även under uppträdandet och Valfridsson kunde därför inte smita iväg för att på så sätt undgå att se och höra Lucia och hennes följe av tärnor och stjärngossar. Detta var ödesdigert. Han blev plötsligt sugen på glögg och pepparkakor. Och blev han inte lite blankögd av rörelse också? På vägen hem efter jobbet slank han in på Systembolaget och köpte fem flaskor vin och en i korgen hastigt nedslängd flaska glögg. Han hoppades att ingen såg det senare. Skammen tog ett fast grepp om hans hjärta och stärkte sedan greppet. Kanske, kanske skulle kassörskan stoppa inköpet? Det vore ju en befrielse i så fall. Fast varför skulle inte han, vuxna karln, få ta sig en mugg glögg på själva julafton? Det var väl inget att hymla om?

Nej, kanske var det inget att hymla om. Men dagen därpå köpte Göran Valfridsson pepparkakor, russin och sötmandel, för säkerhets skull i tre olika affärer. Två dygn senare tog han tunnelbanan till Östermalms saluhall för att köpa sin favoritost som bara finns till salu där. Men som av en händelse råkade han köpa två askar fikon också. Ett rent impulsköp. Handlaren försökte pracka på honom dadlar och nötter också, men Valfridsson skakade principfast på huvudet. Han visste minsann var gränsen gick. Han borde också ha vetat att gränsen för att se Globen från Södermalm går ungefär vid Medborgarplatsen – men på hemvägen från saluhallens råkade han passera just den gränsen och fann att den sfäriska byggnaden av någon anledning badade i rött ljus. Det var som en magisk uppenbarelse. ”Edamerost” tänkte Valfridsson, trots att han egentligen tyckte att den sorten är ganska menlös, och slank in på Söderhallarna och köpte en bit. Så här fortsatte det, och ungefär en vecka före julafton så insåg han, utan att riktigt veta hur det gått till, att han hade ett veritabelt julbord i kylen och skafferiet. Och på köksbordet stod till och med ett präktigt pepparkakshus som han svängt ihop en kväll. Det var smått obegripligt, i synnerhet som han inte hade byggt ett pepparkakshus sedan han var nio år. I ett plötsligt anfall av avsmak och irritation över sin egen svaghet gick han ner i källarförrådet för att hämta hammaren i verktygslådan. Det måste bli ett slut på det här!

Men i förrådet snubblade Valfridsson olyckligtvis över lådan med julprydnader, inklusive små garntomtar som han själv totat Pynt1ihop under fröken Strindlunds ledning i lågstadiet. Verktygslådan glömdes bort och i stället kom han upp med ljusslingor, tomtar, julgrans-kulor, glitter och en präktig topprydnad i form av hammaren och skäran. Ett minne från hans radikala och tämligen kommunistiska ungdomstid. Han satte sig vid det pepparkakshus-ockuperade köksbordet och plockade i stum beundran upp föremål efter föremål ur lådan. Alla dessa minnen! Där fanns till och med den smällkaramell med grönt och rött silkespapper som han fått av Cecilia när de båda gick i tvåan. Han hade sett den som ett tecken på evig kärlek. Fast två dagar senare gav hon en ännu finare smällkaramell till Olof och saboterade därmed alltihop. När Göran betraktade smällkaramellen kunde han, trots detta svek, ändå inte låta bli att undra vad det blivit av tösen. Egendomligt stärkt av dessa nostalgiska tankar gick Valfridsson ut för att köpa sig en gran. Om han nu skulle sitta hemma ensam på självaste julafton så skulle han väl ha en vacker gran att titta på? Lyckligtvis var det kväll och ingen skulle se att han kom hem med en gran, men för säkerhets skull smugglade han in den via källaringången och ställde den i förrådet. Han skulle hämta upp den i lägenheten sent på kvällen när han var ganska säker på att alla andra hade gått och lagt sig. När granen väl var klädd och försedd med belysning så fick han väl se till att ha persiennerna nedfällda. Då skulle ingen misstänka att han satt och fulfirade jul.

På kvällen den 20 december ringde såväl syster Agnetha som broder Karl-Fredrik och meddelade att hela julfirandet var flyttat till Saltsjö-Duvnäs av något slags logistiskt skäl som Göran inte brydde sig om att försöka förstå. De önskade sin lillebror en trevlig resa och en god jul och uttryckte hur tråkigt det var att han beslutat sig för att resa bort från den svenska julfriden. Göran fnyste föraktfullt. ”Du anar inte hur skönt det ska bli att slippa alla förberedelser och julklappsinköp” sa han till båda två. ”Och Triad och José Feliciano!” la han till för att de verkligen skulle förstå var skon klämde. Julklappsinköp, ja… Plötsligt slog det honom att han faktiskt saknade det där med att klura ut vad han skulle ge till respektive familjemedlem. Det kändes till och med lite tomt att inte behöva ge sig ut och trängas med andra i hetsig julklappsjakt. Och framför allt skulle det kännas egendomligt att inte ägna kvällen före julafton åt att slå in alla dessa paket. Nå, än fanns det tid! Göran beslöt sig för att handla julklappar och slå in dem och sedan förvara dem i källaren till nästa jul. Han kände att han troligen skulle vara redo för den kommersiella och otäcka julen igen efter det här årets paus. Då skulle för övrigt alla varuhuschefer säkert, alldeles säkert, ha förstått vad han själv i sin stora vishet redan insett – att man inte ska börja med julhandeln och den tjatiga julmuzaken förrän första advent.

jultomteSå snart Göran kom hem från jobbet den 23 december fällde han ner persiennerna och klädde granen. Stolt betraktade han sin skapelse, som föreföll honom mer välklädd än någonsin tidigare. Därpå började han koka knäck, och medan knäcken sjöd på spisen gjorde han i ordning en skinksmörgås och slog sig ner med en flaska julmust framför Bingolottos uppesittarkväll i TV4. Han hade många julklappar att slå in, men han tänkte titta lite på TV först, mest för att bygga upp lite hederlig julvrede. Fast han hade knappt satt sig förrän det plötsligt ringde på dörren. Rent reflexmässigt gick han och öppnade. Först när han såg grannen stå utanför kom han på att han ju egentligen var i Thailand. ”God jul i stugan! Här är julförberedelserna i full gång, ser jag.” Grannen var av den fryntliga typen, den där sorten som gärna ägnar en stund åt fullkomligt innehållslöst babbel och som inte riktigt förmår tolka signaler, inte ens när de är rent fruktansvärt övertydliga. Snäll och trevlig, men också en aning påfrestande. Nu stod han där med en flaska cognac i näven och yrade om att Göran ju hade hjälpt honom att tapetsera i somras utan att få något annat än ett muntligt tack. Så här skulle han få en riktigt fin flaska julsprit som han kunde bräcka sin bror med. Detta oväntade besök på dan före dopparedan gjorde Göran Valfridsson en aning rörd till sinnes, och innan han visste ordet av så hade han bett grannen att stiga på. Så kom det sig att de båda ägnade kvällen åt att i glad samvaro koka knäck, slå in paket och tulla lite på den medhavda flaskan. Ja, de råkade till och med göra struvor av bara farten. Klockan hann bli ganska mycket innan grannen ramlade hem till sig. Faktum är att det hade hunnit bli julafton. Göran fällde upp persiennerna och tittade ned på torget där den ståtliga granens elbelysning spred ett milt ljus över några tomflaskor och några kvadratmeter barmark. Ja, det var förstås barmark överallt, emedan denna historia utspelade sig vid en tid då den globala uppvärmningen saboterat nästan alla chanser till en vit jul. Men den där granen skänkte ändå en viss stämning och fick Göran att tänka på barndomens magiska jular. Han höjde blicken och såg att många hade dekorerat sina balkonger med kulörta ljusslingor. Det såg trevligt ut. Han bestämde sig för att drömma om gångna julars frid och ro och gick till sängs.

Julafton. Göran vaknade av att timern slog på belysningen i granen – och på grund av hans ganska grava närsynthet fick ljuset ett särskilt skimmer. Han beslöt sig för att låta bli att sätta på sig glasögonen och tassade ut i köket för att brygga sig en kopp kaffe. Han petade i sig sin blodtrycksmedicin och plockade fram en i smyg inhandlad lussekatt och en pepparkaka medan bryggaren puttrade. Sedan återvände han till sängen med kaffebrickan och låtsades att någon annan hade kommit in med den till honom. Det här var förmodligen hans favoritstund på hela året. Jodå, han visste mycket väl att han inte borde ligga där och mysa just den här julen, men hur hjärtlös kan en människa vara, liksom? Det här kunde han väl få unna sig? Klockan 10.30 intog han vid köksbordet en med valfridssonska mått mätt sen frukost, bestående av te, två skinksmörgåsar, en prickigkorvsmörgås och ett par deciliter lättyoghurt. Därpå sjönk han tungt ner i favoritfåtöljen och bara tittade på granen i närmare en halvtimme. Ett nästan ofattbart lugn spred sig i hela kroppen. ”Tänk”, sa han för sig själv, ”vad folk går miste om när de hattar runt och stressar så i sin strävan efter att få den perfekta julen, den där perfekta julen som bara finns i folks fantasi. Tänk så mycket bättre folk skulle må om de bara struntade i alla krav – precis som jag har gjort i år.” Han kände sig stolt över att han hade kommit till insikt.

Klockan 13.04 satte sig Göran på nytt vid köksbordet, nu för att sätta i sig en lunch bestående av några bitar inlagd sill, prinskorv, stekt potatis och ägg. Som kronan på verket kokade han upp i lönndom inköpt skinkspad (26 kronor på ICA) för att ägna sig åt dopp i grytan med vörtbröd. Någon hade påtalat för honom att alla som tyckte om att doppa i grytan vid det här laget måste ha dött ut, men det struntade han i. Den salta smaken tilltalade honom mycket – och en jul utan dopp i grytan var faktiskt ingen jul. Så det så. Göran insåg förstås att resonemanget lät mer än lovligt ihåligt just den här julen, men viftade irriterat bort sådana tankar. Från och med nu skulle julaftonen vara helt och hållet som en vanlig lördag. Bortsett från det där att granen stod pyntad och vacker i vardagsrummet då. Han hällde upp en påse chips och plockade fram en sexpack folköl och slog sig ner i soffan framför teven. Visserligen var det lite för tidigt att redan ägna sig åt den planerade filmkvällen, men vad skulle han annars göra? Det var nu han begick sitt misstag. Han råkade slå på teven innan han slog på dvd-spelaren och just då sa en röst: ”…då Kalle Anka och hans vänner önskar oss en god jul.” Herregud! Göran tittade på dvd-spelarens röda digitala siffror och konstaterade med svetten rinnande nedför ryggen att klockan var 14.15. Han for upp ur soffan som om han hade fått en injektionsspruta i baken, rusade ut i hallen och slängde på sig rock, halsduk, mössa och handskar. Han hann nästan nedför den första halvtrappan innan han skor1kom på att han kanske borde ha skor också, vände tillbaka, fumlade med nycklarna, fick upp dörren och drog på sig kängorna. Det var inte så långt till Slussen, men just nu kändes det som om det var ett par mil. Han vågade inte titta på klockan, utan pinnade på av bara attan, tvingades väja för två vinglande herrar i tomteutstyrsel i slutet av Götgatan, och stod så på perrongen exakt 14.38. Svetten dröp om honom eftersom han hade klätt sig för varmt och dessutom sprungit. Folk tittade konstigt på honom, men log ändå på det där julöverseende sättet, kanske för att pacificera honom i den händelse han var en förrymd mördare eller liknande. Klockan 14.54 var tåget framme och klockan 14.58 stod han framför ytterdörren och ringde på. Dörren öppnades häpnadsväckande snabbt och där stod hans syster, bror och ett par syskonbarn och log mot honom. ”Du kommer precis lagom till Kalle Anka” sa syster Agnetha. ”Din gamla fåntratt” sa bror Karl-Fredrik, även kallad Konsum. ”Jag skiter väl i Kalle Anka” sa Göran, tog raskt av sig ytterkläderna och gick in och satte sig framför teven. De andra kastade roade blickar på honom, men själv märkte han ingenting. Han satt som uppslukad och mimade med exakthet till varje replik. Och den som tyckte sig se en liten tår i hans ögonvrår såg alldeles, alldeles rätt.

Read Full Post »