Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Juloratoriet’

20161223_211131Det kan mycket väl ha varit en självuppfyllande profetia. Ånyo misslyckades jag med julen. Precis som så många tidigare år skedde de sista julklappsinköpen på dagen före dopparedagen. Precis som så många tidigare år skedde de nödvändiga matinköpen på dagen före dopparedagen. Precis som så många tidigare år uppstod känslan av att något fattades. Då talar jag inte bara om de fikon som av någon mystisk anledning föreföll vara slut i alla livsmedelsbutiker. Jag talar inte heller om den svagdricka som jag envisas med att längta efter så här års, men som tydligen helt fallit i glömska och därför inte finns att inköpa. Kanske har jag skymtat en flaska eller femton på Gamla stans julmarknad när jag hastat förbi på väg någon annanstans efter jobbet. Det som fattas är julfriden. Jag vill hemskt gärna komma hem efter arbetet dagen före dopparedagen och finna att någon har klätt en ståtlig gran. Att någon har griljerat skinkan. Att någon har kokat knäck och bakat struvor. Ja, kanske till och med bakat saffransbröd. Men denne någon är jag, och denne någon har inte riktigt lyckats planera. Som vanligt. Tänk så rart det hade varit att kunna sjunka ner i soffan med ett glas svagdricka och en bit vörtbröd med skinka och senap och förstrött glo på någon uppesittarkväll i TV och knäcka ett par nötter och äta ett par fikon och bara känna frid.

Nå. Jag ska förstås inte klaga. Jag har nära och kära att besöka på julafton. Jag får min skinka och min julmust och min knäck och min glögg och lite sällskap. Jag får till och med klappa en trevlig hund. Gång på gång på gång på gång på gång på gång på gång. Men det är just den där julfriden som inte riktigt vill komma. Det hjälpte inte ens att gå och lyssna på Bachs Juloratorium i Katarina kyrka. Jo, lite. Men inte helt. Möjligen har det att göra med att ingen inbromsning har förekommit. Plötsligt dimper bara julen ner som en tegelsten från himlen, trots att den väl egentligen har fört ett slags lågintensiv tillvaro sedan i mitten av oktober. Men mest av allt ligger nog förklaringen i att världens tempo är så högt. Där man å ena sidan tjatar om att man ska leva i nuet och att man ska ägna sig åt mindfulness och att man ska fånga dagen så förväntas man på något sätt hela tiden ligga ett steg före. När jag just har kommit på att det är Lucia nästa dag så meddelar någon att denne nu har köpt alla julklappar. När jag springer omkring och letar efter julskinka så har någon annan just hittat receptet till nyårsaftonens oxfiléfilé med avokadostuvade tryffelmojänger. När jag funderar över vad jag ska göra på nyårsafton så kungör någon att hen nu har planerat sommarsemestern. Jag vet människor som har planerat hela nästa år. Det finns ju inte en människa som lever i nuet. Carpe diem är därmed en lögn.

Naturligtvis hejas det här beteendet på av alla elaka köpmän. Eller om det möjligen är så att det är de som är orsaken till hela beteendet. Alldeles bestämt är det så. Och när jag påstår det så är jag fullt medveten om att jag låter som en riktig 70-talsproggare, men det struntar jag i. Kommersialismen tröttar ut mig obeskrivligt mycket. ”Hallå! Innan ni sätter er framför Kalle Anka – glöm inte bort annandagsrean! Vi öppnar klockan nio på juldagen.” Detta meddelar butiken som dagen före äntligen avslutat sin Black Friday. Ständig rea, det är modellen. En av de livsmedelsbutiker jag brukar handla i sålde sina så kallade julartiklar (glitter, julklappsadresser, tomteluvor) för halva priset en vecka före julafton. Saker och ting är liksom ute redan innan de har hunnit bli inne. Det är i övermorgon innan det är i dag. Är det konstigt att man ständigt har en känsla av att man ligger efter? Är det konstigt att man blir trött?

Julen är en märklig tid. All tid är numera märklig, men märkligast är nog ändå julen. Man drabbas av en oförklarlig medmänsklighet, en medmänsklighet som väl egentligen alltid borde finnas. Det är som om man får för sig att julen är en tid då man kan visa lite barmhärtighet utan att skämmas. Det är ju ändå jul. Naturligtvis är det ett synnerligen ologiskt resonemang, men kanske är denna barmhärtighet ett sätt att kompensera ett dåligt samvete över att man köper en massa presenter till människor som egentligen inte behöver något. Vad vet jag? Men en lika god kålsupare är jag. Häromdagen gav jag en slant till den unga kvinnan som sitter utanför min närmaste Ica-butik. Det kändes bra att göra det. ”Tack, pappa” sa hon. Det kändes däremot inte bra. Jag kände mig gammal och blev dessutom oproportionerligt förargad över att någon uppenbarligen hade lärt henne att kalla män för pappa och kvinnor för mamma. Så insåg jag att jag mycket väl skulle kunna vara hennes pappa. Jag är inte längre trettiotvå år. Då hade det varit orimligt – nu är det åtminstone rimligt. Jag beslöt att hon får kalla mig vad hon vill, men jag vände inte om för att förklara detta för henne. Vad fanns att förklara?

Det absurda är att julen går på tomgång. Den är exakt likadan varje år, har exakt samma ingredienser, exakt samma ritualer. Och det absurda ligger naturligtvis i det faktum att ingenting får ändras, för då blir det fel. Julen ska vara ett slags fast, oföränderlig punkt i tillvaron. Då invaggas vi i en känsla av trygghet. En trygghet på tomgång. Helst ska julen se ut som den gjorde när jag var kanske tio, tolv år gammal. Då var julen en skimrande och trygg och tomgångsfri högtid som luktade barrskog. Då kunde man på julaftonsmorgonen smyga ner till det rum som vi kallade stora rummet (som väl inte var övermåttan stort, men likväl störst), tända granen, sno åt sig en skinksmörgås och ett glas julmust och titta på Jullovsmorgon. Då fanns det svagdricka. Då gjorde dopparedagen skäl för namnet. Då fanns det julfrid. Och fikonen var aldrig slut i livsmedelsbutikerna.

Read Full Post »

Får man gnälla på juldagen? Jag är just hemkommen från ett framförande av Johann Sebastian Bachs Juloratorium (del I-III) i Katarina kyrka i Stockholm. Kanske kan jag inte påstå att det är en tradition för mig att gå och lyssna, för det är nog bara andra gången. Men det känns som om julen blir lite extra komplett om man får sitta och avnjuta lite schyst barockmusik i ett mäktigt kyrkorum. Tyvärr aktualiserade denna konsert något som jag har tänkt ganska mycket på i ett antal år.

Första gången jag noterade detta var, om jag minns rätt, på en konsert med The Who i Globen 1997. Jag har sprungit på rätt många konserter sedan mitten av 80-talet, men det var som om människors beteende plötsligt ändrades där i slutet av 90-talet. Det var helt enkelt ett förfärligt spring på folk. De kunde inte sitta/stå still, inte för att de rycktes med av musiken utan för att de var törstiga. Det går ju inte att lyssna på musik utan att ständigt ha en öl i handen. Och när man har sugit i sig några flaskor öl så måste man förstås springa på toaletten också. Kanske är jag den enda människan i hela världen som får svårt att koncentrera mig på…vad som helst egentligen, när folk runt omkring ständigt kommer och går.

Men den detaljen kanske man kan stå ut med. Det var inte det som irriterade mig mest. Långt värre var detta märkliga att folk stod (och satt) och PRATADE högljutt med varandra. Det kanske man kan göra om man går på puben och nån trubadur sitter och gal i ett hörn eller om man sitter på en restaurang och en käck restaurangtrio plötsligt dyker upp. För då går man troligtvis inte dit för musiken. Den är mest där för att skapa atmosfär och man har som gäst inte bett om den. Men nu snackar vi om konserter. Med artister som kanske kommer hit vart sjunde eller tionde år. Och där biljetterna kanske kostar 400, 700 eller till och med 1 200 spänn. Konserter som man som musikälskare ser fram emot. För musiken skull.

Men tyvärr saboteras allt fler dylika konserter av detta märkliga beteende där folk tydligen tycker att det är normalt att betala dyrt för att stå och prata med varandra. Och eftersom det är en massa jobbig musik på hög volym som stör så måste man ju prata högt. Vad beror det här på? Hände det något särskilt i slutet av 90-talet som gjorde att all musik förvandlades till någon form av samtalsbakgrund? Något som ska bekämpas genom banalt hö-hö-hö-snack? Jag har faktiskt ingen som helst aning. Nu kanske någon tänker: ”Jamen, det är väl ingen som hör om man står och snackar lite med polaren under en konsert! Volymen är ju ändå så hög.” Fel. Och alldeles extra fel när det handlar om artister som spelar nyanserat och inte bara vräker på med full volym hela tiden. Jag var exempelvis på en konsert med Cat Stevens där någon på raden bakom glatt pladdrade på med sin granne under den tysta, akustiska inledningen. Det är som om folk inte förstår varför de är där.

Nu trodde jag i min enfald att det här bara var ett problem på rockkonserter som, åtminstone i teorin, bjuder på en hög volym. Men då ber jag att få återkomma till eftermiddagens framförande av Juloratoriet. Man kan ju tro att en klassisk konsert i en kyrka skulle befolkas av människor som verkligen är där för att lyssna. Jag menar, där går det inte ens att springa till baren och köpa öl stup i kvarten. Men icke. Under hela första avdelningen satt tre fullvuxna kvinnor och viskade ivrigt till varandra några rader bakom mig. Varför betalar man 140 kronor för sitta och tissla och tassla under en konsert? Och är man verkligen så korkad att man tror att det inte hörs? Därmed förstördes min konsertupplevelse, för även om någon till slut smög iväg och sa åt dem att hålla käft så gick resten av konserten åt till att vara irriterad över att första delen blev förstörd, ty sådan är jag. Det verkar som om folk har gått och blivit korkade. Eller enorma egoister. Det är rejält oförskämt mot både artister och övriga åhörare att ägna sig åt sitt eget evinnerliga pladdrande. Eller har jag kanske fel? Det kanske bara är jag som är omodern – som vanligt.

Read Full Post »