Ibland får man förfrågningar om att konstruera en lista över de tio böcker, skivor eller kanske filmer som har betytt mest för en här i livet. Oftast orkar jag inte riktigt svara på de där förfrågningarna. Nu är jag visserligen lika förtjust i listor som Per Gessle är, så det är inte riktigt det min brist på ork handlar om. Det är snarare det här med att utmana ett antal andra att också upprätta listor. Jag är ingen utmanande typ, helt enkelt. Listor, ja… Om jag avslöjar att jag har en bok utgiven 1999 med titeln ”All-Time Top 1 000 Albums” i min bokhylla så kanske det säger något om mig? Inte? Men om jag avslöjar att jag i denna bok har bockat för vilka skivor jag har, då? Inte? Men om jag avslöjar att jag har 21 procent av de där 1 000, då? ”Va? Bara 21 procent?”, säger ni kanske då. Och vet ni vad? Då får ni väl säga det.
För att slippa besvära en massa människor med uppmaningar om att konstruera listor så tänkte jag här presentera tio LP-skivor som på ett eller annat sätt måste betraktas som viktiga i mitt liv. Det är alltså inte alls nödvändigtvis de bästa skivorna jag har i mitt hyfsat digra arkiv – det får bli en annan lista – utan sådana som har betytt något särskilt eller kanske på ett eller annat sätt lett mig vidare. Eftersom jag anser att listor av den här typen blir ganska meningslösa om man inte får förklara sig en aning också, så passar jag på att slänga in en liten motivering efter varje. Ordning? Ingen särskild. Men för enkelhetens skull sätter jag ändå en siffra framför.
1. Waterboys ”Fisherman’s Blues” (1988) – Skivan som fick mig att vilja emigrera till, eller åtminstone besöka, Irland. Jag hade en rejäl irländsk/skotsk/keltisk period i slutet av 80- och början av 90-talet. Irland väntar fortfarande på ett besök av mig.
2. Toots Thielemans, Beppe Wolgers ”Spelar och berättar ur Dunderklumpen!” (1974) – Soundtracket till en djupt älskad film. Vacker, rolig, lite sorglig… Men den slutar i ett glädjerus som – det ska erkännas – fortfarande gör mig mycket glad.
3. The Beatles ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band” (1967) – Min introduktion i The Beatles värld. Så fort jag kom hem från skolan drog jag på ”A Day In The Life” på hög volym och förundrades. Jag räknar fortfarande The Beatles till mina närmaste vänner.
4. ”Trollflöjten” (1974) – Ännu ett soundtrack, den här gången till Ingmar Bergmans filmatisering av Mozarts opera, en film som jag gärna ser om och om igen. Det är förstås bara en mycket liten del av musiken som ryms på en LP, men den blev min introduktion till den klassiska musikvärlden. Jag fick den i julklapp 1976. Jag var 10 år.
5. David Sylvian ”Secrets of the Beehive” (1987) – En extremt vacker och lugn skiva som liksom bildar en egen värld. Den fick tjäna som läkare under en period då jag inte mådde så bra – och var nog en väg in i den lite ”svårare” musiken, även om just den här LP:n är en av Sylvians mer lättillgängliga.
6. Bob Dylan ”Live at Budokan” (1978) – Ett jättekonstigt val, men jag inbillade mig att Bob Dylan borde kollas upp och därför köpte jag det billigaste jag hittade. Framförandet är märkligt och han ser arg och konstig ut på omslaget, men låtarna är bra. Sedan dess sitter jag mer eller mindre fast.
7. Robert Broberg ”Upp igen” (1983) – Vägen in i ett ordlekande, lite fånigt och absurt universum. Eller ”universrum”, för att citera Broberg själv.
8. Velvet Underground ”V.U.” (1985) – Jag hade visserligen den berömda ”banan”-LP:n tidigare, men den här plattan med då outgivna och överblivna inspelningar föll mig mer på läppen.
9. Jakob Hellman ”…och stora havet” (1989) – För en stund ville mitt 22-åriga jag vara Jakob Hellman. Melodierna, texterna, sättet att sjunga… jag var betagen av allt. Hans enda skiva kom ut på senvintern, men det kändes som vår – och sedan dess är hans musik liktydig med våren.
10. Lou Reed ”Berlin” (1973) – En gripande, nattsvart och egendomligt vacker LP. Jag vill tro att det var den som fick mig att inse att det mörka och dystra kan vara något mycket fint. Eller åtminstone resultera i något mycket fint.
Jag har redan kommit på några andra kandidater, men det här skulle vara någorlunda spontant – så det får duga. Om ni frågar mig i morgon så kanske listan ser annorlunda ut. Om ni frågar mig om trettio år så kanske hela listan består av stenkakor med Calle Jularbo.
elbrundino 