Jag såg och belyssnade häromdagen en smärre intervju med den i dag 81-årige Ringo Starr, hållen med anledning av ett så kallat skivsläpp. Han är så gott som alltid underhållande, men den här gången hörde jag inte riktigt vad han sa. Det beror inte på att han sluddrade eller sa ointressanta saker. Nej, jag blev helt enkelt distraherad av hans öron. ”Hans öron?” undrar nu den som inte riktigt förstår. Ja. De har nämligen blivit gammelmansstora. Med all rätt, naturligtvis. Och då kom jag att tänka på Svenska Akademien. Kanske låter det konstigt, men det är det inte.
Vilket året var minns jag inte. Kanske var det nittonhundranittiosex eller nittonhundranittiosju. Någonstans i de trakterna. Jag tror mig dock veta att det var en sommarkväll. Eller kanske mycket sen eftermiddag. Det har inte så våldsamt stor betydelse. På min dåvarande arbetsplats, Ulriksdals slott, hade jag stulit till mig eller blivit tilldelad ett arbetspass utanför ordinarie visningstider. Då fick man en någorlunda attraktiv extraslant. Den här gången skulle jag inte, som var brukligt, behöva ljuga besökare fulla med fullständigt sanna anekdoter. Jag skulle bara finnas till hands och svara på eventuella frågor, samt huta åt folk om de gjorde en ansats att vidröra konstverken. Många känner sig manade att göra just det, särskilt i det av skulpturer fyllda Orangerimuseet. Och det var just där besöksgruppen skulle vandra runt.
Någonstans vill jag inbilla mig att jag inte visste vad det var för grupp som skulle komma. Någonstans vill jag tro att jag blev lite förvånad när en stor, lyxig, svart och nytvättad buss blev synlig. Det var den typ av buss som rockstjärnor gärna färdas i på sina turnéer. En buss med luftkonditionering, teve och kanske en bardisk längst bak. Och nog var det ett slags stjärnor som klev ur och in i Orangeriet. Svenska Akademien! De hedrade just mig med sin närvaro!
Dock måste jag erkänna att jag bara kände igen ett litet fåtal, och jag reflekterade över att det allt var lite pinsamt. Där var Sture Allén, vars nuna jag igenkände från Nobelpristillkännagivandet. Där var Kjell Espmark. Där var, tror jag, Katarina Frostensson. Där var, vill jag mycket gärna tro, Torgny Lindgren. Och där var i alla fall Lars Forssell. Där var varken Kerstin Ekman, Werner Aspenström eller Lars Gyllensten, ty de deltog inte i Akademiens arbete efter Salman Rushdie-affären och därmed med största sannolikhet inte heller i Akademiens utflykter. Men borde jag inte ha känt igen fler? Borde man inte vara mer bekant med Svenska Akademien? Jag menar inte på ett personligt plan, men åtminstone så att man har ett ansikte på dem? Jag vet inte.
I denna jättelika buss färdades dock inte bara ledamöter av Svenska Akademien, utan även några vad som föreföll vara bekanta till ledamöterna. Jag antar att de var särskilt inbjudna till utflykt på grund av sin allmänna snillighet eller trevlighet eller familjekoppling. Om nu Katarina Frostensson var med så fanns antagligen den numera riksbekante herr Arnault med i gänget. Av de andra minns jag bara journalisten och författaren John Chrispinsson.
Gjorde de något väsen av sig? Inte direkt. Några gick omkring och samtalade, vilt gestikulerande på snillens vis. Andra vankade omkring ensamma med händerna på ryggen, på andra snillens vis. (I miljöer med ovärderliga konstverk är de vilt gestikulerande alltid farligare än de händernapåryggenvankande.) John Chrispinsson ställde en fråga till mig om en modellskiss till monument över Karl XII, vilket ledde till ett litet samtal om skulpturer och monument som aldrig förverkligats. Lars Forssell stod i närheten och började plötsligt lyssna uppmärksamt. Jag trappade tråden och ville sjunga ”Sommaren som aldrig säger nej” eller ”Jack Uppskäraren” för honom.
Det var då jag såg Lars Forssells öron. Gigantiska. Och då var de ändå högst 70 år gamla. Det fick mig att tappa tråden ännu mer, vilket nog både han och Chrispinsson noterade. ”Han klarar inte av min stjärnstatus” tänkte säkert Chrispinsson. ”Stackars pojke, han hamnar aldrig i Akademien” tänkte säkert Forssell. Men jag skyller på de där öronen och måste erkänna att jag allt sedan dess har haft svårt att släppa taget om dem. Då är det inte särskilt konstigt att Ringo Starr fick mig att tänka på Svenska Akademien. Frågor på det?
Det är alltid en fröjd att strosa runt i Orangerimuseet i Ulriksdals slottspark. Det är en plats där åtminstone jag känner frid. Om jag någonsin får för mig att skriva en topp-tio-lista med titeln ”Golv jag nött” så kommer antagligen just Orangerimuseets golv att finnas med på den. Fram och tillbaka har jag gått i denna cirka ett hundra meter långa byggnad, ibland vägledande en grupp genom mitt prat och mina gester, ibland stumt begrundande den skönhet som finns samlad där. När jag först insåg att jag genom mitt arbete skulle bli tvungen att hålla små föreläsningar om skulptur blev jag faktiskt skräckslagen. Hur pratar man om skulptur? Svårt! Men det visade sig vara riktigt, riktigt roligt. Och det faktum att själva miljön är så vacker försämrade inte alls upplevelsen. Det blev en plats att längta till.
Tanken med museet är att visa upp skulptur ur Nationalmusei samlingar tillsammans med växter. Växterna är inte huvudsaken, men de lyfter fram skulpturerna på ett speciellt sätt. Det blir helt enkelt en ovanligt fin kombination, ungefär som sill och potatis eller champagne och jordgubbar. Växterna ska också erinra om orangeriets ursprungliga funktion, alltså en vinterförvaringsplats för mer eller mindre exotiska växter som sommartid ställdes ut i slottsparken. Men emellanåt blir växterna faktiskt huvudsaken, och det tycks mig som om växter lockar en större publik än skulpturer gör. Det kan kännas lite orättvist, men världen är inte alltid rättvis.
Tidigare har man här bland annat haft en utställning med kungliga brudbuketter. Och för lite drygt tio år sedan en utställning om tulpaner. Just nu och fram till 1 maj är Orangerimuseet ånyo fullt av blommor under ett arrangemang som kallas Blomstrande vårfest. Tonvikten ligger på tulpaner, om inte min bristfälliga blick för blomster lurade mig, men där finns också ett helt gäng penséer och andra blommor. Det lär finnas drygt 150 olika tulpansorter representerade, den äldsta från 1595. Det är ett år efter att Gustav II Adolf föddes, det. Om man nu ska prata om tulpaner och Gustav II Adolf i samma andetag. Jag vet inte om han var så intresserad av blommor. Men det behöver man inte vara för att ändå njuta av prakten, vare sig det är i en prunkande park eller i inomhusmiljö. En skönhetsupplevelse är det ändå, förutsatt att man är mottaglig för sådana, förstås.
När jag åter promenerar på det där golvet som jag har nött så många gånger förr så drabbas jag av den starka känslan att det alltid borde se ut så där i Orangerimuseet. Skulpturerna är på sätt och vis både levande och döda samtidigt. Men växterna är också skulpturer – och de är bara levande. Den växtliga färgprakten lyfter fram skulpturerna och gör dem ännu vackrare. De skapar ett trivsamt hem för skulpturerna att bo i. Carl von Linné bor i museet i skulpturform – faktiskt i två olika varianter av två olika konstnärer – och jag är alldeles säker på att han trivs alldeles extra bra just nu. Det kan även du göra. Pallra dig dit, helst en solig och varm dag. Då blir allting ännu vackrare.
elbrundino 