Jag är förkyld. Det är synd om mig. Dock var det väntat, eftersom kroppen har pressats ganska hårt av alltför mycket arbete de senaste veckorna. När bördan plötsligt lättar och man slappnar av så kommer attacken. Detta är vad jag inbillar mig. Jag talar av viss erfarenhet. Men jag är ingen läkare och vem som helst kan mycket lätt motbevisa mig. Det händer nämligen något med hjärnan vid förkylningar och det går inte riktigt att tänka klart. När jag skriver tänka klart så menar jag inte tänka klart, utan tänka klart. En viss skillnad är det. Förmodligen kommer även denna förkylning att gå över och då ämnar jag göra allt det där som jag inte har fått gjort de senaste…tio åren eller så. Jag föreställer mig nämligen att jag kommer att drabbas av en oerhörd energikick då.
Nu är det för all del ganska lätt att motbevisa mig annars också. Den som käftar emot är jag inte. I debatternas tidevarv är det förstås ett handikapp, men jag har nog alltid föredragit att lugnt och stilla tänka igenom saker och ting. Att försiktigt mejsla ut orden och formulera mig. Ur hets kommer ingenting gott. I veckan läste jag en artikel vars innehåll jag har glömt – utom på en punkt. Den hävdade att genomsnittsmänniskan häver ur sig 16 000 genomsnittliga ord per genomsnittlig dag. Genomsnittskvinnan häver ur sig något fler ord än genomsnittsmannen, men genomsnittsskillnaden är inte särskilt genomsnittsstor. Eftersom det handlar om ett genomsnitt så innebär det förstås att en del människor yttrar betydligt fler ord än så per dag. Och en del färre. Låt mig klargöra att det är jag som drar ner siffran. Ja, jag erkänner mig skyldig! Med lätthet skulle jag klara mig på hundra ord per dag, vissa dagar färre än så. Men det är för all del ingen tävling. Vi har ju inte fått oss tilldelade ett visst antal ord som vi måste hushålla med eller förbruka. Men visst var det väl någon som i ett prosastycke påstod att så var fallet? Tage Danielsson?
Det går att uttrycka saker utan att använda ord. En målning eller en skulptur kan uttrycka hur mycket som helst utan att säga ett ord. Ett musikstycke. Häromkvällen belyssnade jag något så konventionellt som Beethovens femte symfoni i Berwaldhallen. Konventionellt i den bemärkelsen att det är ett av världens mest välkända musikverk. Det ligger därför inget pretentiöst i att lyssna på det. Programpresentatören hävdade att alla vet hur denna symfoni börjar. Nå, kanske inte alla. Men väldigt, väldigt, väldigt, väldigt många torde göra det. Hon hävdade också att det är en myt att Beethoven har sagt att de åtta inledande tonerna är ”ödet som bankar på porten”. Det är ett påhitt av någon gubbe som senare skrev om Beethoven. För Beethoven pratade aldrig om sina verk på det sättet. Han var inte intresserad av att berätta vad hans musik bar på för innebörd. Det var upp till lyssnaren att avgöra. En mycket sympatisk inställning, tillåter jag mig att tycka. Fantasin och känslorna får spelrum på ett annat sätt och man tvingas inte in i en färdig bild. Om Beethoven hade levt i dag så skulle han med andra ord ha vägrat spela in videor till sina låtar. Han skulle också ha varit 246 år gammal.
Riktigt lika gammal är inte Herbert Blomstedt, han som dirigerade det aktuella verket i Berwaldhallen. Men Blomstedt är född exakt hundra år efter Beethovens död och är därmed 89 år fyllda. Även det är en ansenlig ålder. Det är därför imponerande att se denne silverhårige man med spänstiga steg kliva in på scenen och innan applåderna tagit slut vända sig om och veva igång orkestern. Farhågorna att han plötsligt ska segna död ner försvinner efter de första åtta tonerna. Partituret ligger ouppslaget på stället framför honom, kanske mest som en påminnelse om vilket stycke som ska spelas. Inte behöver han titta i det efter 89 år i livet. Beethovens femte symfoni är för Herbert Blomstedt som att gå ut med hunden, låt vara med en passion och känsla som de flesta hundägare nog aldrig känner. Han yttrar inte ett ord. Hans 16 000 ord kommer genom Beethoven och genom orkestern. Så kan man också tala. Genom andra.
Sjuhundratjugotvå ord. Det var allt jag förmådde. Kanske får jag ha de återstående femtontusentvåhundrasjuttioåtta orden tillgodo till en annan dag när hjärnan inte känns lika fylld av bomull?
Och så en film. Världspremiär av The Beatles: Eight Days a Week – The Touring Years med blåamattan-direktsändning från premiären i London. Det låter så oerhört märkvärdigt, men det serverades inte ens champagne och snittar med rysk kaviar i Bio Rio:s foajé på Södermalm. Filmen var dock fin och lockade fram både skratt och en och annan liten tår – åtminstone i den här känsliga varelsen. Kanske i synnerhet då John Lennons intelligens, energi och humor framträder tydligt och jag ånyo drabbas av meningslösheten i hans alltför tidiga död. Jag har nu fått tio år mer i livet än vad han någonsin fick. Han hann dock uppnå betydligt högre grad av berömmelse på sina fyrtio år. Innehåller då denna nya film något nytt för en inbiten entusiast? Ja, det vill jag ändå påstå. Det kom till exempel som en överraskning att The Beatles vägrade att spela inför en segregerad publik i Jacksonville i Florida 1964. Det är förvisso inget okänt faktum – det måste till exempel ha väckt en hel del uppmärksamhet då – men det har gått mig förbi. Med önskvärd tydlighet framgår det även hur trött gruppen var vid den sista turnén på sommaren 1966. Det har hävdats att de slutade turnera för att de inte längre kunde återskapa mer komplexa låtar på scenen och för att de inte hörde sig själva på grund av allt skrikande. Men här framkommer att de även tyckte att allt var en enda stor cirkus. Det handlade inte längre om musiken. Ett avsnitt från en presskonferens i Hamburg i juni 1966 visar även att pressen började inta vad man i dag förmodligen skulle kalla en tråkig attityd. Men filmen är som sagt fin och mycket sevärd. Den är ett dokument från en helt annan tid. En tid som är både avlägsen (hela femtio år sedan!) och inte avlägsen (bara femtio år sedan!). Det hela är märkligt.
Men vad är väl en stunds verklighetsflykt i form av en bok och en film? Snart nog tvingas man in i den där verkligheten igen och får muttra med sedvanlig trötthet om fasansfullt fula fasader och spattigt spretande språkbehandling. Dumheterna kastas brutalt fram inför mina känsliga ögon. Crunch, till exempel. Vad är crunch? Tydligen något man kan äta. ”Till middag blir det knaper, smask, sörpel, fräs och crunch.” Låter det gott? Nej, inte i dag, inte i morgon och inte heller om femtio år. Det här är inte bra för mitt blodtryck. ”Medlidande” säger Stig Claessons ovan nämnda taxichaufför innan han ilsket slår igen dörren. ”Pröva nån gång med vanligt hederligt medlidande.”
Plötsligt passerar almanackan gränsen till september och därmed tror sig många veta att sommaren är slut. Vi lever i ett överstrukturerat samhälle där sommaren för vissa människor är ohjälpligt slut den 31 juli eller den dag då semestern tar slut. Har man otur så är sommaren slut redan i slutet av juni. Åt detta kan jag intet göra. Men jag ska inte låtsas som att jag inte känner av hösten i luften när jag sniffar i luften. Om inte annat så är kollektivtrafiken åter full av underbara människor som bär sig roligt åt. Människor som är så där härligt mänskliga att en tredjedel skulle kunna vara nog. Människor som jag nu ska trängas med och bli galen på i kanske tio månader i sträck. Men jag fortsätter att ofrivilligt vakna alltför tidigt och väljer fortfarande att bege mig till jobbet i arla stund – delvis för att slippa denna människoträngsel.