Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Jul’ Category

Får man gnälla på juldagen? Jag är just hemkommen från ett framförande av Johann Sebastian Bachs Juloratorium (del I-III) i Katarina kyrka i Stockholm. Kanske kan jag inte påstå att det är en tradition för mig att gå och lyssna, för det är nog bara andra gången. Men det känns som om julen blir lite extra komplett om man får sitta och avnjuta lite schyst barockmusik i ett mäktigt kyrkorum. Tyvärr aktualiserade denna konsert något som jag har tänkt ganska mycket på i ett antal år.

Första gången jag noterade detta var, om jag minns rätt, på en konsert med The Who i Globen 1997. Jag har sprungit på rätt många konserter sedan mitten av 80-talet, men det var som om människors beteende plötsligt ändrades där i slutet av 90-talet. Det var helt enkelt ett förfärligt spring på folk. De kunde inte sitta/stå still, inte för att de rycktes med av musiken utan för att de var törstiga. Det går ju inte att lyssna på musik utan att ständigt ha en öl i handen. Och när man har sugit i sig några flaskor öl så måste man förstås springa på toaletten också. Kanske är jag den enda människan i hela världen som får svårt att koncentrera mig på…vad som helst egentligen, när folk runt omkring ständigt kommer och går.

Men den detaljen kanske man kan stå ut med. Det var inte det som irriterade mig mest. Långt värre var detta märkliga att folk stod (och satt) och PRATADE högljutt med varandra. Det kanske man kan göra om man går på puben och nån trubadur sitter och gal i ett hörn eller om man sitter på en restaurang och en käck restaurangtrio plötsligt dyker upp. För då går man troligtvis inte dit för musiken. Den är mest där för att skapa atmosfär och man har som gäst inte bett om den. Men nu snackar vi om konserter. Med artister som kanske kommer hit vart sjunde eller tionde år. Och där biljetterna kanske kostar 400, 700 eller till och med 1 200 spänn. Konserter som man som musikälskare ser fram emot. För musiken skull.

Men tyvärr saboteras allt fler dylika konserter av detta märkliga beteende där folk tydligen tycker att det är normalt att betala dyrt för att stå och prata med varandra. Och eftersom det är en massa jobbig musik på hög volym som stör så måste man ju prata högt. Vad beror det här på? Hände det något särskilt i slutet av 90-talet som gjorde att all musik förvandlades till någon form av samtalsbakgrund? Något som ska bekämpas genom banalt hö-hö-hö-snack? Jag har faktiskt ingen som helst aning. Nu kanske någon tänker: ”Jamen, det är väl ingen som hör om man står och snackar lite med polaren under en konsert! Volymen är ju ändå så hög.” Fel. Och alldeles extra fel när det handlar om artister som spelar nyanserat och inte bara vräker på med full volym hela tiden. Jag var exempelvis på en konsert med Cat Stevens där någon på raden bakom glatt pladdrade på med sin granne under den tysta, akustiska inledningen. Det är som om folk inte förstår varför de är där.

Nu trodde jag i min enfald att det här bara var ett problem på rockkonserter som, åtminstone i teorin, bjuder på en hög volym. Men då ber jag att få återkomma till eftermiddagens framförande av Juloratoriet. Man kan ju tro att en klassisk konsert i en kyrka skulle befolkas av människor som verkligen är där för att lyssna. Jag menar, där går det inte ens att springa till baren och köpa öl stup i kvarten. Men icke. Under hela första avdelningen satt tre fullvuxna kvinnor och viskade ivrigt till varandra några rader bakom mig. Varför betalar man 140 kronor för sitta och tissla och tassla under en konsert? Och är man verkligen så korkad att man tror att det inte hörs? Därmed förstördes min konsertupplevelse, för även om någon till slut smög iväg och sa åt dem att hålla käft så gick resten av konserten åt till att vara irriterad över att första delen blev förstörd, ty sådan är jag. Det verkar som om folk har gått och blivit korkade. Eller enorma egoister. Det är rejält oförskämt mot både artister och övriga åhörare att ägna sig åt sitt eget evinnerliga pladdrande. Eller har jag kanske fel? Det kanske bara är jag som är omodern – som vanligt.

Annonser

Read Full Post »

Jul 030aNär man på kvällen före julafton sitter ensam på en pendeltågsstation i en stad man inte känner till, exempelvis Sundbyberg, så är man inte så kaxig. I synnerhet om man inte har köpt en enda julklapp eftersom man resonerar som så att det vore dumt att köpa julklappar långt i förväg, emedan man ju aldrig vet om man lever på julafton. Tänk om man råkar snubbla på perrongen tjugotvå sekunder innan tåget kommer eller om en självmordsbombare får för sig att en pendeltågsstation i en stad man inte känner till, exempelvis Sundbyberg, är en lämplig måltavla. Det vore ju väldigt förargligt om ens efterlevande skulle sitta där med en massa julklappar som de inte har någon att tacka för. Så kan man resonera. Vissa människor kan resonera så. Den man som nu satt på denna pendeltågsstation resonerade så.

Det är lite svårt att redogöra för hur det kom sig att Sven-Erik Karlsson, kallad Kronan på grund av sina initialer, satt på denna pendeltågsstation i en stad som han inte kände till. Han gjorde ibland saker och ting som det föll honom in. Vissa människor kategoriserade honom därför som fullständigt oberäknelig, men som kategorisering betraktat var det nog lite orättvist. Man kunde gott stryka det där med ”fullständigt”. För den som kände honom visste nog att han nog visste vad han gjorde, även om det för en utomstående betraktare nog inte verkade så. En gång köpte han till exempel en enkel biljett till en fransk håla vid namn Saint-Affrique, och alla som på något sätt brydde sig om Kronan undrade vad i all världen han skulle göra där. Han som inte kunde ett ord franska, förutom namnet på några utlandsostar. Det visade sig att han hade hittat ortsnamnet i en kartbok och att han tyckte att det var ett vackert och intressant namn. Men han kom hem igen. Kaffet var tydligen inget vidare.

Huruvida Sven-Erik hade rest till exempelvis Sundbyberg för att han tyckte att staden hade ett vackert och intressant namn är lite svårt att säga, men kaffet där smakade antagligen i alla fall ungefär som han var van vid. Perrongen låg så här dags ganska öde och ett närmast spöklikt sken vilade över den. Det hade dagen före fallit lite snö som tack vare den relativa kylan låg kvar. Men det var ett så pass tunt täcke att man inte ens hade brytt sig om att sopa bort det. Kanske fanns det hos den stationsansvarige en fåfäng förhoppning om att snön skulle få ligga kvar och växa till sig så att en åtminstone lokal julstämning skulle uppstå? Annars var det inte mycket bevänt med den saken. Ansåg Kronan. Det ville sig liksom inte riktigt. Han ansåg även att det egentligen var alldeles för kallt att sitta på den bänk där han satt, men var skulle han annars sitta? Stå orkade han inte göra. Det hade han gjort alldeles tillräckligt mycket i livet. Så nu satt han där och väntade på ett tåg som liksom julstämningen inte riktigt ville komma. Han ville hem till den inbodda och varma bostadsrättslägenheten som han innehaft sedan 15 år tillbaka. Och kanske till en flaska glögg och ett par pepparkakor.

Jul 022aPlötsligt kände sig Kronan iakttagen. Det var som sagt väldigt tomt på perrongen, så han begrep inte riktigt var den där känslan kunde komma ifrån. Inte förrän han sänkte blicken och till sin förvåning såg en liten katt sitta och bliga på honom. Kanske var det inte den minsta katt han sett, men långt ifrån var det inte. Ett par märkligt självlysande, smaragdgröna ögon förtrollade honom så att han inte ens kunde registrera hur resten av djuret såg ut. Det var en katt, helt enkelt. Hur hade den kommit dit? Små katter springer inte omkring på pendeltågsperronger, inte ens exempelvis i Sundbyberg. Men vad skulle Kronan göra åt det? Han vände bort blicken och hoppades att djuret skulle försvinna, även om han innerst inne visste att den fortfarande skulle iaktta honom när han motvilligt tittade i den riktningen igen. Nåja, tåget skulle väl snart komma. Och det gjorde det.

Kronan slog sig ner i ett hörn av vagnen och halade upp en tummad bok med dikter av Gunnar Ekelöf ur fickan. Inte för att han egentligen tyckte om att läsa dikter – och Gunnar Ekelöf förstod han sig inte alls på – men dels inbillade han sig att han på detta sätt framstod som en intelligent och bildad karl och dels använde han dikterna, eller snarare orden, som en form av katalysatorer för egna tankar. Han läste några ord, och vips befann han sig i sin egen tankevärld. Det slog aldrig fel. Utom den här gången, ty nu hann han bara läsa ”Bödel vad skall du göra av mina armar” innan han drabbades av den där känslan av att vara iakttagen igen. ”Hör du, katter ska inte åka pendeltåg” sa han. ”Inte i eget majestät i alla fall.” Men de smaragdgröna ögonen avslöjade inte med en endaste blinkning att det här med tågresor var olämpligt för en katt. Kronan ryckte på axlarna och bestämde sig för att ignorera den lilla varelsen genom att stirra ut genom fönstret tills det var dags att stiga av.

Det visade sig dock att Kronan och katten skulle stiga av vid samma station. De skulle dessutom gå åt samma håll och skulle gå in genom samma port. Vid det laget hade vår hjälte resignerat; det var uppenbart att katten ville honom något, och då var det väl bara att acceptera det. Inte för att han kunde komma på vad som skulle kunna vara konstigare, men säkert fanns det något. Medan Kronan snörde av sig kängorna i hallen spankulerade katten in i köket och hoppade upp och satte sig på det auktionsinköpta danska teakskåpet, som om den alltid hade suttit just där. En kastrull med glögg sattes på spisen och ett fat med pepparkakor plockades fram. Varken russin eller mandel fanns i speceriskåpets gömmor, men det fick gå ändå. Det påtalade Kronan också för katten, liksom för att visa att han minsann kunde det där med att improvisera. Nu kan förmodligen katter inte höja på ena ögonbrynet, men nog sjutton såg det ändå ut som om den gjorde det. Kronan blev lite irriterad. Om man är gäst i någons hem så ska man väl ändå inte hålla på och ifrågasätta sin värd genom att höja på ena ögonbrynet? Men så fyllde glöggångorna Kronans näsborrar och han lugnade ner sig ett hekto eller två. Nu skulle katten och han språka, men det kan man inte göra utan att först lägga bort titlarna. ”Kronan heter jag” sa Kronan. ”Fast om du vill vara formell så heter jag Sven-Erik. Hur var namnet?” Katten svarade inte, eller svarade möjligen så tyst att Kronan inte hörde det. Nåväl, ett namn måste katten ha. ”Om du är en hona så heter du Malvina och om du är en hane så heter du Eskil” bestämde han. Han orkade inte hålla på och könsbestämma katter så här dan före dopparedan, och dessutom spelade det noga räknat ingen roll. Men ett namn måste onekligen en katt ha.

Jul 018a”Vet du, Malvina, det finns så mycket som jag inte förstår längre. När jag var 15 år visste jag precis allt, och det är möjligt att jag ännu vid 25 års ålder förstod ganska mycket av livet. Men sedan gick det bara utför. Det visade sig att ingenting var så som jag hade förstått det, allt var långt mer komplicerat och det gick upp för mig att jag hade varit naiv. Därmed inte sagt att jag inte trivdes med det. Den naive kanske finner livet lite lättare att leva än den som tänker för mycket och bekymrar sig över till exempel vilken diet som är bäst att följa för att komma i den tio år gamla kostymen? Förmodligen är det enklare för dig som är katt, Eskil. Men vad vet jag å andra sidan om det?” Katten kliade sig bakom ena örat med framtassen, utan att för en sekund brista i uppmärksamhet. ”Jag menar, du har ju din kostym som knappast blir för liten hur mycket tonfisk eller anklever du än vräker i dig. Men nu blev du kanske kränkt? Det är modernt nu, att bli kränkt för allt möjligt. Folk blir kränkta om det inte finns filmjölk till frukosten i det egna kylskåpet. Eller om det regnar på julafton. Och om de en vacker dag inte blir kränkta så blir de väl kränkta för att de inte blir kränkta. Men jag vill hävda att om man blir kränkt, ja, då gör det ont ända in i själen. Som exempelvis när man har blivit anklagad för något som man inte har gjort. Kränkt blir man inte om någon tränger sig före i mikrovågsugnskön vid lunchrasten på jobbet. Då blir man möjligen förbannad, men inte kränkt.” Kronan hällde upp ett glas glögg till och tänkte efter lite. Katten gav ifrån sig en liten suck och la sig ner.

002a”Har du förresten tänkt på att många människor i dag tycks tävla om att visa sig så godhjärtade och toleranta som möjligt? Missförstå mig inte nu. Vi ska naturligtvis vara godhjärtade och toleranta, men det förefaller som om det viktigaste är att visa andra hur godhjärtad och tolerant man är. Förstår du vad jag menar? Är det för att vi har dåligt samvete, tror du?” Kronan tolkade Malvina-Eskils tystnad som ett medgivande. ”Eller är det samma fenomen som med lägenheter och bilar och dessa evinnerliga semesterresor till Thailand? Att man vill bräcka exempelvis den eländige skrytmånsen Henrik Rodebjär med familj? Visa att man har råd och är lyckad? Men jag ska säga dig, Malvina: Det är ingen tävling. Folk tror att det är det, men jag vet att det inte är det. Det är skillnad på att tro och att veta eller att tro sig veta.” Kronan kände sig nöjd med det där sista. Ibland tyckte han att han fick till det riktigt bra, men när han började analysera vad han sagt så slutade det oftast med att han bedömde det som ren rappakalja. Man ska nog inte analysera så mycket.

”Nej, nu är det banne mig dags för risgrynsgröt” sa Kronan och slog näven i bordet så att katten studsade till. ”Men först ska vi tända granen. Ingen jul utan gran, det sa redan min mormor – och det var en mycket, mycket klok och principfast kvinna. Om än kanske lite tokig. Det är från henne jag har ärvt mina principer.” Kronans ärvda principfasthet var närmast legendarisk, men han kunde som redan nämnts dock tänka sig att dricka glögg utan vare sig mandel eller russin. Utan glädje ska glögg dock ej drickas, lika lite som risgrynsgröt icke kan ätas utan kanel och påringlad sirap. Han travade morskt ut i vardagsrummet och böjde sig ner för att stoppa in kontakten till julgransbelysningen i väggkontakten. Katten stod plötsligt bredvid och tittade beundrande på de skimrande ljusen. Kanske anades rent av en skymt av kattjulglädje i de smaragdgröna ögonen? De båda stod där i tysthet en stund, som om de hade blivit förtrollade i ett ögonblick av fullkomligt samförstånd mellan djur och människa. Kronan bröt tystnaden. ”Visst är det vackert? Men av skönhet blir man inte mätt. Äter du risgrynsgröt?” Malvina-Eskil svarade inte, men bestämde sig för att gå in i köket igen medan Kronan satte på en julskiva med Bing Crosby på grammofonapparaten.

008qKronan må ha varit en principfast man, men han var också lite lat. Det skulle med andra ord aldrig falla honom in att ställa sig och koka gröt från grunden. Nej, han hade köpt färdiggröt som det bara är att värma i en lämplig kastrull av teflonbeläggningstyp. Riktig gröt ska kokas i en tjockbottnad kastrull, brukar det stå på risgrynsgrötspaket, men hur vet man att kastrullen är tjockbottnad? Hur mäter man det? Ska man bara lita på kastrullmånglarna när de säger att en kastrull är tjockbottnad? Kronan litade inte på många människor, och i synnerhet inte kastrullmånglare. Alltför ofta hade han blivit pålurad exceptionellt tunnbottnade kastruller som allting brände fast i. Till och med blåbärssoppa. Men med färdiggröt i en teflonbelagd kastrull kunde inte ens Kronan misslyckas. Medan gröten värmdes under då-och-då-omrörning med en för teflonkastruller avpassad slev dukade han fram två djupa tallrikar, men bara en sked. Dessutom framplockades en liter mjölk och en butelj svagdricka ur kylskåpet och en flaska sirap ur det skafferi som lägenheten av tradition och gammal vana var utrustad med. Kanelen stod i det lilla kryddstället på bordet. Han slevade upp gröten på de båda tallrikarna och ringlade sirap över, inte för mycket och inte för lite. Mjölk visste han att katter inte ska dricka, och han tyckte sig veta att kanel inte är katternas favoritkrydda. Det var därför en ren tallrik gröt med sirap som han ställde ner på golvet. Det hade förvisso inte gjort honom något om katten satt på bordet och åt, men han tänkte att den kanske skulle känna sig obekväm och det ville han ju inte. Äter katter gröt? Det var en av de där sakerna som han hade vetat när han var 15 år, men som han inte längre var så säker på. Eskil-Malvina gick dock nyfiket fram till tallriken och nosade lite, men fann antagligen anrättningen vara för varm. Ett visst grötintresse tycktes ändå finnas där.

Normalt sett åt Kronan under tystnad. Han intalade sig att inmundigandet av mat kräver koncentration, men i själva verket handlade det nog mest om att han oftast saknade matsällskap. Man kommer liksom inte på tanken att prata för sig själv medan man äter. Nu hade han dock sällskap och var dessutom en smula talträngd. Han kände ett behov av att få ur sig saker som han gått och burit inom sig då han söndagspromenerat eller suttit på perronger i exempelvis Sundbyberg. Så han passade helt enkelt på medan någon lyssnade. ”Titelsjukan, då? Har du tänkt på den? Det är ju helt vansinnigt att folk springer omkring och har titlar – på engelska! – som inte ens de själva begriper. Du kan vara Western Gothaland County Senior Consultant Clear Vision Manager när du är fönsterputsare i Mellerud. Herregud! Det krävs ju visitkort av A4-storlek för att få plats med den titeln. Tror folk inte att de är någonting om de inte har en engelsk titel på minst tjugo ord? Eller är det så att invånarna i Mellerud inte förstår ordet fönsterputsare? Det kanske är helt nödvändigt för att den där karlns – eller kvinnans – internationella kontakter ska förstå vad han sysslar med. I Mellerud!!!” Kronan kände nu att han hetsade upp sig för mycket och att det inte var bra för blodtrycket, men vad ska man göra? ”Du vet kanske inte vad Språkrådet är, men jag har hört att de ibland får samtal eller e-post från människor som ber om hjälp med att få sina titlar översatta till ren svenska. Folk vet inte själva vad de har för yrken! Tänk dig förresten när folk dör och ska ha sin titel på gravstenen. Vansinne. Vi har återgått till någon sorts 1800-talsnivå, fast sju resor värre. Då nöjde man sig i alla fall med hemmansägare, skomakare eller viktualiehandlare. Men nu ska det vräkas på så mycket att man nästan tappar andan. Vad tror du att det beror på?” Katten trodde ingenting, eller också förstod den inte den kanske alltför människospecifika frågan. Fast sanningen var nog närmast att djurets grötintresse plötsligt hade blivit närmast monumentalt. Katten lapade glatt i sig både gröt och sirap.

Jul 025aKronan hade mycket kvar som han ville språka om. Exempelvis stavningsreformen 1906, vikten av rätt tryck i espressobryggare, vuxna människor som plockar bort russinen ur lussekatter, Lasse Kronérs överanvändning av ordet ”grymt”, cykelbyxans vara eller icke vara, mängden sport i TV, uttalet av ordet ”kex” och frågan om fiskbullar överhuvudtaget ska betraktas som människoföda. Men inget av det där hanns med. På något magiskt sätt hade klockan passerat midnatt. Det var som om flera timmar bara hade försvunnit. Så kan det nämligen vara när man har trevligt tillsammans. Katten hoppade nu ner från sin återintagna plats på det danska teakskåpet och travade ut till hallen, där den satte sig på dörrmattan av kinesisk bast med nosen mot dörren. Den ville tydligen gå ut, och eftersom Kronan visste att man aldrig i livet kan övertala en katt till någonting överhuvudtaget så ryckte han bara lite sorgset på axlarna och reste sig för att släppa ut Eskil-Malvina. Ja, han tog till och med på sig de slitna fårskinnstofflorna för att kunna gå ner och öppna porten ut mot gatan. Annars skulle väl den stackars varelsen bli tvungen att sitta därnere och titta tills tidningsbudet eller någon nattrumlande granne kom och öppnade porten. Det hade ju trots allt hunnit bli julafton och på julafton var till och med Kronan snäll mot allt och alla. Han skulle nog ha haft ett vänligt ord till övers även för kastrullmånglare och titelsjuka fönsterputsare från Mellerud. Katten travade iväg en liten bit med svansen i vädret innan den vände sig om. ”Vi är alla olika tokiga” sa den. Kronan nickade. ”God jul” sa katten. ”God jul” sa Kronan. Han förstod att de var färdiga med varandra. Och det var ju gott så.

Read Full Post »

Hej Karl-Bertil!
Eller ska jag säga grattis? Ja, det ska jag nog. Låt mig börja om.

Grattis Karl-Bertil!
Jag såg någonstans att du fyller fyrtio år i år. Det är väl ärligt talat inte mycket till ålder längre. Förr var man gammal när man var fyrtio, men det är man ju inte längre. Utvecklingen går framåt. Men det är ju ändå en ganska aktningsvärd ålder, det måste jag ju säga. Vid fyrtio års ålder har nog de flesta hittat sig själva, funnit sin nisch i livet och fått en tydlig personlighet. Inte för att du skulle ha saknat personlighet tidigare – det är inte alls det jag menar. När man är fyrtio år kan man tvärtom ha stagnerat och övergett den där idealistiska glöden som man kanske hade när man var fjorton år. Och det är väl inte så bra, eller hur? Ja, just det… Det är ju filmen om dig som fyller fyrtio år i år. Du tultar ju inte omkring och gör gott som nyfödd i den där filmen. Hur skulle det se ut? Nej, du är en målbrottskraxig fjortonåring. Det måste innebära att du fyller femtiofyra år i år och därmed är du och jag jämngamla. Eller nästan i alla fall. Bara nästan.

Fast det där stämmer ju inte riktigt. Det verkar som om jag snarare ska gratulera dig till att du träder in i pensionärsåldern. Din andlige pappa Tage (fyra bokstäver, börjar på T, precis som pappa Tyko) skrev om dig i en julhälsning 1964 och därmed måste du vara född 1950. Sextiofem år, Karl-Bertil! Kan det verkligen stämma? Om du nu är nybliven pensionär så måste du lova mig att ändå inte slå dig till ro och betrakta dig som färdig. Du får inte tycka att du har gjort ditt och att andra minsann får ta vid nu. Ni idealister får aldrig ge upp för då blir det bara pannkaka av allting. Pannkaka är förvisso gott, det tror jag att du också tycker, men den sortens pannkaka som jag nu åsyftar tycker du nog inte alls om. Inte ens med sylt och grädde. Sextiofem år. Tänka sig!

Fast det där stämmer ju inte riktigt heller. Filmen om dig utspelas ju inte 1964. Den utspelas i en tid då det fortfarande fanns sjaskiga ölkaféer i Stockholm. Jo, jag vet att det fanns några kvar in på 1980-talet, men det var inte då du delade ut julklappar till invånare på samhällets skuggsida. Det var vid en tid då bilarna drevs med gengas på grund av bensinbrist orsakad av andra världskriget. Och det var vid en tid då flaggspel fästa i en bilantenn hade en nazitysk flagga bland andra flaggor. Filmen om dig måste alltså utspela sig någon gång under 1940-talets första hälft. Fast å andra sidan så sitter din pappa Tyko och tittar på TV innan han är på väg att kvävas av julilska. Och i vårt land började de officiella TV-sändningarna 1956. Men det är ju en petitess. Inget att bry sig om. Filmen som din pappa tittar på är i alla fall klassikern Lilla Helgonet från 1944. Den måste rimligtvis ha visats på bio innan den visades i TV, men låt oss ändå för enkelhetens skull förutsätta att filmen om dig utspelar sig 1944. Det måste ju innebära att du är född 1930. Då ska jag be att få gratulera dig på 85-årsdagen, Karl-Bertil. Bra jobbat.

Karl-BertilMen noga räknat spelar det väl ingen roll hur gammal du är, Karl-Bertil. Du är liksom tidlös. Du är liksom för evigt fjorton år, gänglig och målbrottskraxig. Det ligger ingen skam i det, inte så länge du är den du var och förhoppningsvis fortfarande är. Du är sällsynt, vet du. Det kanske dyker upp en och annan som du emellanåt, men ni är sannerligen sällsynta. Jag tyckte förresten att jag såg dig för kanske två år sedan. Det var på ett nedgånget men vackert kafé på Kungsgatan i Stockholm, på övervåningen. Där fanns en jukebox och stolar klädda med grönt skinn, eller kanske konstläder. Du satt där och var rödhårskrullig och bar glasögon. Din pappa Tyko och din namnlösa mamma kände jag inte igen, men det spelar mindre roll. Kan det ha varit du? Minns du? Det där kaféet finns inte längre. Det är utrivet och ersatt av en så kallad flaggskeppsbutik. Har du hört, va? Det får inte finnas längre, det som är lite skevt och kantstött. Det ska vara ljust och fräscht numera, Karl-Bertil. Vi är rädda för det trivsamt nedsuttna. Allt det som inte är perfekt. Allt det som inte genererar tillräckligt mycket pengar. Det gäller människor också. Kan du tänka dig det? Ja, kanske kan du tänka dig det – men jag tror inte att du förstår det. Det gör ärligt talat inte jag heller. Hur som helst. Hör av dig om du har lust. Vi får inte ge upp. Inte nu.

 

Read Full Post »

VinterNär jag var liten var julen alltid vit. Alltid, alltid, alltid, alltid vit. Det fanns inga undantag. Om väderstatistiken från början av sjuttiotalet säger något annat så ljuger statistiken. Man kan ljuga med statistik, det har jag hört. Sextiotalsåren minns jag inte och kan inte uttala mig om, men med största sannolikhet var även de vita. Om jag tänker efter så var nog alla jular vita från 1947 och framåt, för 1947 var året då Petters och Lottas jul av Elsa Beskow gavs ut. Eller om det möjligen är så att den vita julen infördes av Viktor Rydberg och hans dikt Tomten. I så fall är det 1881 som gäller. Det verkar faktiskt ganska rimligt. Elsa Beskow kan ju inte ha monopol på vita jular. Det vore orimligt.

När jag var liten åkte jag skidor till min rödmålade skola av trä varje dag mellan första december och sista mars. Det var alltid snö på vintern. Till Konsum åkte vi spark och gnällde över att någon hade sandat. Om jag inte hade varit så väluppfostrad så hade jag antagligen svurit. Kanske ljuger jag lite nu, kanske var det inte alltid snö mellan första december och sista mars, kanske åkte jag inte skidor till skolan. Men julen var alltid vit. Som på Årstafruns tid. Det var nog hon som införde den vita julen, men på den punkten är jag något osäker. På julafton 1796 vet jag i alla fall att hon hade ”en elak migraine”, med stor sannolikhet orsakad av all snö.

Vinter03Egentligen kan hela december få vara vit, om jag nu för en gångs skull får bestämma. Författaren Stig Claesson undrade en gång vem som vill uppleva en kolsvart falsk december. Detta undrade han närmare bestämt 1974 när jag var åtta år gammal. Jag kunde inte ha undrat det bättre själv, trots min då ringa ålder. Jag undrar faktiskt fortfarande detsamma, men det tycks inte hjälpa. Ingenting tycks hjälpa. Möjligen beror det på att någon har fått för sig att jag inte tycker om snö. Men det är faktiskt fel. Jag tycker bara inte om att alla människor som av ett inre tvång måste säga ”det är skönt med snö för då blir det i alla fall lite ljusare” så fort det faller lite snö. Men det är ju tråkigt om det är skälet till att det inte faller någon snö och att december därmed blir kolsvart och falsk. För detta ber jag i så fall om ursäkt. Vem vill uppleva en kolsvart falsk december.

Men i uppländska Veckholm sydost om Enköping var julen vit. Där bor min moster än i dag och där tillbringade vi alltid julaftonskvällen i ett rött vänligt hus med en kiosk, en bensinmack, en bilverkstad och en taxiverksamhet på tomten. Det var skymning när vi vid tretiden gav oss av från Uppsala i en iskall bil full av förväntningar och det var antagligen ännu mer skymning när vi kom fram. Jag missade alltid Kalle Anka på TV, men jag tog det med fattning. Julstämningen infinner sig ändå när man är liten och man inte vet vad man missar. Det är ingen idé att gråta när man får sätta sig vid ett bord med röd duk, julgransljus i små träljusstakar och massor av mat. Det vore skamligt att gråta när man bara möter glädje och värme och ett fat med kola och knäck och ischoklad som står under en väggbonad med tomtar på. Kalle Anka behöver man inte. Men en gran kan man inte vara utan och den var oftast vacker och hade änglahår runt ljusen. Det dansades kring den. Lycklig är den gran som det dansas kring.

Vinter 02En gång fick jag före maten följa med min kusin Barbro till en liten gumma som bodde i ett litet torpliknande hus en liten liten bit bort. Ett stearinljus brann i varje fönster. Jag minns inte om vi var utklädda till tomtar, men vi hade en julklapp med oss till gumman. Eller om det var en korg med gotter, fast det är ju också en julklapp. Hon blev strålande glad och var antagligen ganska ensam. Det kändes som att vara med i en bok av Astrid Lindgren. Det kan förresten ha varit hon som införde den vita julen, men därom ska jag inte uttala mig alltför tvärsäkert. Jag har för mig att gumman gav oss varsin julklapp, var hon nu fick dem ifrån. Eventuellt innehöll mitt paket en grön och gul skumgummigroda som luktade som godis, men jag kan mycket väl minnas fel. Kanske var det i stället en liten porslinshund.

Det paket jag minns allra bäst fick jag dock när jag var elva eller kanske tolv år. Pappret var rött och hade tomtemönster. Paketet var ganska stort och fyrkantigt och antydde ett tungt och hårt innehåll. Det var något mystiskt med det hela, för paketet låg inte under granen och inte heller i det hörn av rummet där de flesta andra paket hade legat. Det hämtades in när alla andra klappar var slut. Den förväntade tyngden uteblev och min dubbla armrörelse blev häftigare än avsett när jag tog emot det. ”Försiktigt” manade mina rara släktingar. Fonzie döpte jag den fullständigt oväntade guldhamstern till. Alla önskade att de hade haft en kamera till hands när jag storögt såg den lilla gynnaren i ett hörn i paketet. Fortfarande kan jag förnimma lyckan, ljudet av det gnisslande hamsterhjulet och doften av kutterspån och surnad mjölk.

Bilen var alltid iskall i början av hemfärden. Jag minns inte om den ägde rum i vår vita Ford Taunus eller den märkligt blåa bilskole-Volvon som en gång hade haft dubbelkommando. Men det var i alla fall kallt. Och vi åkte försiktigt fram på smala och mörka vägar med en försiktig pappa vid ratten. På den uppländska landsbygden fanns inga gatlyktor, bara ett kompakt mörker som bilens strålkastare skar igenom. Brandgula reflekterande vägpinnar som troligen har ett finare namn avslöjade var vägen gick. Vägen liknade en rodelbana om jag då hade vetat hur en rodelbana såg ut, för den kantades av höga snövallar. Ty när jag var liten var julen alltid, alltid, alltid, alltid vit.

 

Read Full Post »

För en gångs skull föll den perfekta snön. Flingorna var stora, men inte så där blöta som de tenderar att vara när de är stora. Nej, de här flingorna var liksom skarpa i kanten. Kalla och torra, trots att det egentligen inte var särskilt kallt i luften. Elisabeth Lundström, trettiotre och ett halvt år, strävade nyskild och lätt huttrande västerut och framåt på Vaksalagatan. Hon visste inte riktigt vad hon hade för mål, men det kändes helt enkelt ohållbart att sitta hemma i den tomma lägenheten. Fast egentligen var det inte hennes hem. Lägenheten var lånad av en släkting, familjen svarta får, som för tillfället var ”bortrest” (som man brukar säga). Hon väntade på att flytta in i en nyproducerad lägenhet som inte var riktigt färdig ännu, så det här var en temporär lösning. Elisabeth hade förvisso gjort sitt bästa för att få till något slags julstämning – där stod till exempel en elljusstake i vart och ett av lägenhetens tre fönster. På ett litet bord i 018avardagsrummet stod en minimal julgran i plast och på köksbordet fanns en skål med apelsiner, äpplen, fikon och valnötter. Ja, över köksbordet hade hon till och med satt upp en stackars julbonad som hennes mamma hade broderat en gång i tiden. ”Nu dansas kära julen in – med gläde i var männskas sinn.” Elisabeths mamma hade inte varit så duktig på att stava, men ingen hade haft hjärta att påtala stavfelen. Och nu var hon död.

Någon som inte var död men lika gärna kunde ha varit det, var Elisabeths före detta man, Olof. Efter åtta års äktenskap hade han kommit fram till att hon inte var den han trodde att hon var, medan hon hade insett samma sak fast tvärtom. Och då var det liksom alldeles för sent att göra något åt saken. Förutom att skiljas. Skilsmässan hade inte varit särskilt svår, trots att hon fick gå från hus och hem. Trerumslägenheten i Fålhagen var hans och den tredje familjemedlemmen, den sexåriga schnauzertiken Lucretia Borgia, var hans idé och projekt från första början. (”Projekt” var Olofs egen term, det mesta han gjorde beskrev han som projekt – och ibland undrade hon om det inte fanns ett ”Projekt Elisabeth” också.) Nåja, hon hade ändå aldrig tyckt om den där envisa och bortskämda jycken. Om sanningen verkligen skulle fram så hade skilsmässan faktiskt varit nästan oförskämt lätt; inga uppslitande gräl, inga hårda ord. De gjorde liksom ingen affär av den alls. Ändå verkade det som om det syntes på henne vad hon nyss gått igenom, eller kanske snarare inte gått igenom. Vid första besöket hos frissan efter skilsmässan tittade Anna-Greta på henne och sa: ”Du ser nyskild ut.” ”Tack” svarade Elisabeth och log. Nej, det kändes faktiskt som en enorm lättnad att få flytta in i den ”bortresta” släktingens lägenhet. Det enda hon egentligen saknade var Olofs ypperliga räkomelett. Och hans inlagda sill. Själv var hon faktiskt inget vidare på det där med att laga mat, men hon tröstade sig med att hon var en jäkel på att diska. Det var som om hon tänkte allra bäst när hon stod och gnuggade bort fastbrända fettrester vid diskhon, ja, det var en svårslaget meditativ syssla. Men man kan ju inte stå och diska jämt – kanske i synnerhet inte på själva julafton. Och så kändes det väldigt tomt på något sätt. Ingen TV, ingen radio. Det skulle ha varit skönt att sjunka ner i en soffa och dumtitta på någon förljugen och sentimental julfilm, men nu gick inte det. Alltså bestämde hon sig för att gå ut. Det kändes som om något liksom drog och lockade därute, en egendomlig känsla som hon inte riktigt kände igen.

009aStaden låg nästan öde, åtminstone så långt hon såg. En och annan taxibil med tända skyltar for förbi, liksom några nästan helt tomma bussar. Hon tyckte lite synd om de stackars chaufförerna som måste arbeta på julafton, men så kom hon på att de förmodligen fick någon form av OB-tillägg och att det kanske inte var det minsta synd om dem. Förresten så kanske de inte ens firade jul. De kanske var hinduer eller muslimer eller anarkister eller kommunister. Och med tanke på de ytterst fåtaliga passagerarna så kanske det var riktigt trevligt och kravlöst att jobba. Inga människor som gör sig av med undertryckt aggression genom att skrika ”öppna dörrarna då!” eller ”jag ska faktiskt av här!”. Ibland undrade Elisabeth om inte folk åkte buss enbart för att få avreagera sig. Snötäcket och snöfallet dämpade ljudet från fordonen så att de knappt hördes. Det gjorde att de dök upp ur mörkret på ett nästan spöklikt sätt. Men Elisabeth förlitade sig på att reflexerna, som på ett rejält sätt dinglade från både höger- och vänsterfickan på den slitna men ändå relativt varma kappan, gjorde att bilisterna såg henne tydligt där hon pulsade framåt. Ja, den där kappan var verkligen inte särskilt vacker, men hon tillhörde den grupp människor som anser att fåfängan faktiskt får ta ledigt på vintern. Det viktiga är att hålla sig varm så att man varken förfryser tår eller hjärna.

Hon fortsatte Vaksalagatan fram och korsade Dragarbrunnsgatan. Hon visste inte alls vart hon var på väg, men det var som om hon drevs mot Stora torget. Mitt på torget stod den gamla lyktstolpen från 1800-talet. Hon visste inte riktigt om den hade varit placerad där när den var ny, men hon visste i alla fall att den inte stod där när hon själv var liten. Den var ditflyttad och kanske återflyttad på senare tid. Men den prydde absolut sin plats och den spred redan på håll ett mjukt och vackert sken över den närmaste omgivningen. Hon funderade över hur skenet hade sett ut på den tiden då lyktan drevs med gas och varje dag i skymningen tändes av en kringvandrande lykttändare. Hade det varit ett mjukare eller skarpare sken? Hon kom fram till att det antagligen hade varit mjukare. I dag lystes torget upp även av andra lampor, men så hade det förstås inte sett ut förr. Det måste ha varit mörkt här på vintern, men kanske också vackrare. Hon tyckte visserligen om Åhléns karakteristiska tårtpappersfasad från början av 60-talet, men hon hade sett bilder av hur torget såg ut i början av 1900-talet och tyckte nog att det var betydligt vackrare då. Men hon kunde inte komma ihåg om hon hade sett den där lyktstolpen på bilderna.

003aElisabeth insåg att hon inte var helt ensam på torget. Framför Pressbyrån satt som vanligt den där rumänska kvinnan, insvept i sina sjalar. Fast nu var butiken stängd och endast ett svagt ljus letade sig ut genom fönstren. Det gjorde att rumänskan satt i mörker. Hon syntes egentligen bara om man visste att hon brukade sitta där. ”Varför är hon inte hemma hos de sina och firar jul?” hann Elisabeth tänka innan hon först drabbades av det helt galna i tanken och därpå samvetskval. Hon hejdade sig, letade upp en tjuga och sedan en till och lade dem i kvinnans trasiga pappmugg. ”God jul” sa hon högt och välartikulerat för att kvinnan skulle förstå vad hon sa. Det gjorde hon nog inte, men hon såg i alla fall glad ut och svarade ”Tack, tack, mamma”. Mamma? Elisabeth antog att någon inte alltför nogräknad person hade lärt rumänskan några ord på svenska och att det hade blivit lite tokigt. Hon fann det komiskt och kunde inte hålla sig för skratt, vilket fick rumänskan att skina upp ännu mer och falla in skrattet. Det var som om de hade funnit ett gemensamt språk och det kändes tvivelsutan skönt att någon kunde skratta trots misären. Normalt sett brukade Elisabeth inte ha särskilt mycket kontanter på sig – hon handlade helst med kort numera – men av något skäl hade hon fått en ingivelse och tagit ut några hundralappar i går. Nu plockade hon fram en av dem och sträckte fram den. Kvinnan i sjalarna hejdade sig och såg lite frågande ut. Sedan reste hon sig mödosamt och med stela leder och bredde ut armarna till en omfamning. Och Elisabeth lät sig omfamnas utan att tveka. Det kändes bra. Men det kändes också som om hon inte kunde stanna där, hon måste gå vidare, fortfarande utan att veta vart.

När hon gick över Nybron och passerade de ljusslingeprydda stora träden så tittade hon ner i vattnet. Just här, mellan Kvarnfallet och Islandsfallet, flödar vattnet fram mellan vertikala och ganska höga stenklädda åkanter, vilket normalt sett får vattnet att se väldigt mörkt och lite skrämmande ut. Men den stora mängden lysande lampor speglade sig nu i det rörliga vattnet och gav det ett trolskt sken. Det såg nästan ut som om det fanns en parallell värld där under ytan. Med högerhanden gjorde hon en svepande rörelse i snön på broräcket så att ett sjok snö föll ner i vattnet och för ett mycket kort ögonblick skapade en port till undervattensvärlden. Hon strävade vidare och sneddade över Fyristorg mot gamla Hotell Gillet. Där hade den unge Fredrik von Sydow skjutit sig själv och sin fru 1932 efter att ha mördat tre personer i Stockholm. En av dem hade varit hans egen pappa, om hon mindes rätt från boken om de så kallade von Sydowska morden som hon hade läst för något år sedan. Hon ryste till. Det var så svårt att tänka sig att något så brutalt hade hänt innanför de där dörrarna. Allt såg så fridfullt ut nu, en snöig julaftonskväll åttio år senare.

I kvarterets hörn drabbades Elisabeth av en smärre beslutsångest. Skulle hon vända hemåt genom att ta till höger, gå över Dombron och via Gamla torget mot Svartbäcksgatan? Eller skulle hon fortsätta längre bort? I så fall kunde hon antingen välja att gå Valvgatan upp mot Universitetet eller S:t Eriks gränd bort mot S:t Eriks torg. Ett tredje alternativ var att gå upp för Domtrappan till domkyrkan, som tronade däruppe på höjden. Men den snöfria trappan kändes av någon anledning inte så lockande. Det var någonting med att lämna spår i snön som lockade. Hon kom märkligt nog att tänka på en textrad av Jakob Hellman: ”Nu har jag lust att ta ett kliv och sätta nåt spår innan jag går.” Hur sätter man ett spår innan man går? Men Elisabeth kom snabbt fram till att han inte hade menat spår i snön. Och inte heller att gå i bemärkelsen ”promenera”. Hon förstod honom, vem vill inte sätta spår efter sig – innan det är för sent? Valet föll på den smala S:t Eriks gränd som var prydd med fint lysande juldekorationer som hängde på stålvajrar mellan husen. Det kändes inbjudande och trevligt att gå där. Så nådde hon Konsistoriehuset och dess triad av träportar, de som fick agera ingången till familjen Ekdahls teater i filmen ”Fanny och Alexander”. Tidigare låg Konsthistoriska institutionen i huset, och sålunda hade det forna Konsistoriehuset förvandlats till Konsthistoriehuset. En liten uppsaliensisk lustighet. Nu låg där ett kafé i stället.

005aPromenaden gick vidare längs S:t Larsgatan och fram till S:t Olofsgatan. Där kom hon av naturliga skäl att tänka på sin exmake. Något helgon var han knappast, men inte heller motsatsen. Faktum är att han antagligen var som de flesta människor. Precis som hon – och det var antagligen därför de så småningom insett att de tråkade ut varandra fast det inte hade behövt vara så. Man börjar ta varandra för givna och tycker att man inte har mera att hämta hos den andre, som på ett otäckt sätt förvandlas till ett tomt skal. Det var kanske en aning drastiskt att tänka så, men det var en bild som ofta dök upp i hennes inre; människan som ett tomt skal. De hade förstås varit lyckliga och intresserade av varandra som personer, men nu var det över och hon ville egentligen inte tänka på det som varit. Det var bäst att gå vidare, både bokstavligt och bildligt. Hon lämnade S:t Olofsgatan bakom sig och fortsatte S:t Larsgatan framåt till S:t Johannesgatan. Det slog henne att hon nu hade avverkat fyra helgon på bara några minuter. Om hon kom ihåg rätt så återstod bara S:t Per, men den gatan låg åt andra hållet. Hon rörde sig sällan i de här kvarteren numera, men under studietiden brukade hon ofta gå till Café Uroxen och dricka kaffe, ja, ibland faktiskt även äta frukost när ekonomin tillät det. Eftersom stillheten fick henne att känna sig lite nostalgisk bestämde hon sig för att gå förbi kaféet, om än bara för att konstatera att det fortfarande låg kvar. Och visst låg det kvar, med dess låga port, höga stentröskel och små rektangulära källarfönster. En inglasad meny satt utanför porten och Elisabeth blev bestört när hon såg att det bara serverades asiatisk mat till lunch där. Det kändes fel. Men så såg hon att de fortfarande serverade gröt med lingonsylt till frukost och då kändes det bättre. 50 kronor kostade det, men då ingick ett ägg, en fralla, ett glas juice och kaffe eller te. Hon borde gå dit och äta frukost någon gång.

Lite högre upp på gatan, ungefär där den planade ut, låg ett annat kafé som Elisabeth ibland hade besökt med sin mamma. Hon hade för sig att det hette Kaffekorgen då, men skylten förkunnade att det nu hette Kafé Lyckan. Hon fnissade till lite över det övergulliga namnet och tyckte nog att Kaffekorgen var ett bättre namn. Varför skulle man hålla på och ändra namn så där? Elisabeth var en person som tyckte bäst om när saker och ting förblev som de alltid hade varit. Ibland intalade hon sig själv att hon inte hade något emot förändringar, men riktigt sant var det ju inte. Det är lätt att vara oärlig mot sig själv. I motsats till Café Uroxen så låg det här kaféet i gatuplanet och hade normalstora fönster med spröjsar. I fyra av fönstren stod det sjuarmade adventsljusstakar av trä och lyste inbjudande. I det femte fönstret, det närmast porten, var det något annat som lyste svagt. Elisabeth gick närmare och konstaterade att det var ett änglaspel! Hon hörde till och med det svaga plingande som uppstår när de små metallpinnarna som är fästa vid änglarna träffar de där klockliknande mojängerna. Eller också inbillade hon sig bara att hon hörde det. Det kan ju bli så när man har ett ljud liksom inprogrammerat i hjärnan. Det kan räcka med att man ser att det låter, eller hur man nu ska uttrycka det. Men faktum kvarstod – de små stearinljusen var tända och änglarna var i rörelse. Hon fick en ingivelse och tryckte prövande ner dörrhandtaget.

022aDet var som att komma in i 1800-talet och för andra gången på kort tid tänkte Elisabeth på filmen ”Fanny och Alexander”, men nu på scenen där familjen Ekdahl firar en överdådig jul. Fast det var nog mest de två prydligt dekorerade julgranarna som förde tankarna dit. Det fanns en i varje ände av lokalen. De var som tvillingar både när det gällde formen och dekorationerna – den enda egentliga skillnaden hon kunde urskilja var att det stod en stor keramiktomte under den ena och en halmbock under den andra. Det doftade stearin, kanel och hyacint, klassiska juldofter, men inte på något påträngande sätt. Lokalen lystes bara upp av ljusstakarna, julgransbelysningen och till en liten, liten del av änglaspelet. En magisk julstämning rådde. Så dök en gråhårig liten kvinna med rött julförkläde upp i dörröppningen till det som förmodligen var köket. Hon såg ut som en typisk mormor. Och om denna mormor alls var förvånad över besöket så röjde hon det inte med en min. ”Välkommen in” sa hon leende. ”Slå dig ner någonstans där det finns plats.” Om det fanns något som det var gott om så var det plats. På varje bord låg det en julduk, en del virkade, en del broderade och några tryckta på linneväv. Det syntes att de hade varit med ett tag, men de var rena och fina. Elisabeth valde ett runt bord med två fåtöljer längst inne i hörnet, lite som om hon inte ville vara i vägen eller liksom bad om ursäkt för att hon störde. Medan hon krängde av sig kappan funderade hon över om hon förväntades gå och beställa vid disken – eller om hon förväntades beställa något alls. Kaféet var väl rimligtvis stängt? Men hon hann knappt tänka tanken färdigt förrän den lilla kvinnan dök upp igen med en bricka i händerna. På den stod det två glas, en flaska och två tallrikar med en skinksmörgås på varje. ”Ja, innan jag serverar julskinka så borde jag kanske ha frågat om du är vegetarian?” Elisabeth skakade på huvudet och hoppades att det skulle tolkas på rätt sätt. ”Du förstår, medan min man levde så blev det inte jul på riktigt förrän vi i lugn och ro kunde slå oss ner i soffan invid granen med varsitt glas julmust och varsin skinksmörgås. Det var en verklig högtidsstund. Fast det var på kvällen dan före dopparedan så vi är ungefär ett dygn sena, du och jag. Men det spelar ingen roll. Nu är det äntligen jul.”

Så egendomligt. Det var som om kvinnan hade väntat på Elisabeth, eller åtminstone på någon. Varför skulle hon annars hålla kaféet öppet en kväll som denna? En snöig julafton då så gott som alla satt hemma och kurade och kanske just var i färd med att dela ut julklappar. Elisabeth mumsade i tysthet på skinksmörgåsen och smuttade på den perfekt tempererade och lätt skummande julmusten. Plötsligt skrattade hon till. ”Jag kom att tänka på någon gammal folksaga. Någonting om en ensam flicka som går i skogen, kommer till ett mystiskt hus och blir bjuden på saft och kakor av en gammal dam.” ”En gammal häxa, menar du?” sa kvinnan och skrattade. ”Oroa dig inte, här blir du inte förgiftad. Men jag kan förstå att du tycker att allt det här är lite konstigt, även om du måste förstå att jag också tycker att det är lite märkligt att du dök upp här i kväll. Jag hade visserligen en underlig känsla av att jag skulle få besök, men egentligen har jag bara inte kommit mig för att gå hem. Jag hade öppet till klockan två, sedan ska ju alla hem och titta på den där tecknade ankan, men så fick jag en sådan förfärlig lust att baka vörtbröd! Kan du tänka dig? Och här är så lugnt och skönt och stämningsfullt, tycker du inte det?” Elisabeth kunde bara hålla med. Faktum är att hon inte kunde komma ihåg när hon känt en sådan frid i själen senast – det var som om alla små och stora bekymmer var fullständigt försvunna. Här fanns inga plingande mobiltelefoner eller tekniskt vitskimrande laptopskärmar, bara ett plingande änglaspel och två lågmälda röster, varav den ena var hennes egen. Det var kanske så här det var förr i tiden, när man satt och kurade skymning invid eldstaden utan TV, radio och telefon.

011aDe två kvinnornas samtalade länge; om livet, om döden, om kärleken, om ensamheten (”Det talas mycket om ensamhet, men man måste komma ihåg att många tycker om ensamheten”), om glädje, om sorg (”Jag tror att man måste uppleva mörkret för att till fullo uppskatta ljuset”) Emellanåt var de också tysta tillsammans utan att det kändes det minsta konstigt. Någon gång gick gumman och bytte ut ljusen i änglaspelet. Kanske påminde det där plingandet om något som hon inte ville vara utan, för det var nästan som om hon ville att änglarna inte skulle tystna eller åtminstone inte vara tysta för länge. Så gick hon ut i köket en stund för att koka risgrynsgröt åt dem, dels för att båda ansåg att en julafton utan risgrynsgröt är otänkbar, dels för att de var hungriga. Hon ville inte ha någon hjälp – köket var hennes fristad och hon berättade att arbetet var hennes ”livlina”. Det var så hon kallade det, för hon var helt övertygad om att hon skulle falla död ner om hon slutade arbeta. Elisabeth frågade försiktigt hur gammal hon var, men gumman svarade undvikande och kryptiskt. ”Äldre än du tror, äldre än du tror…” Elisabeth hörde att gumman sjöng en liten sång därute i köket. Melodin föreföll bekant, men var ändå svår att placera. De enda ord hon kunde urskilja var Tack för allt jag minns, tack för allt som finns och Jag har det så bra, jag har det så bra… Det var som om sången ackompanjerades perfekt av änglaspelet.

De två åt risgrynsgröt med kanel, socker och sirap under tystnad. Det kändes högtidligt och när något är riktigt högtidligt så känns det fel att prata. Elisabeth hittade en mandel i sin portion och försökte tugga sönder och svälja den utan att det märktes. Fast det gick inget vidare. De log mot varandra. ”Jag tror att hemligheten med livet är att vara tacksam. Det kan låta konstigt, för det finns så mycket elände i världen, men jag tror att livet blir lättare om man förmår se det som finns att vara tacksam för. Man ska inte fastna i det som har varit, åtminstone inte i det onda som har varit. Det ljusa kan man däremot blicka tillbaka på – och vara tacksam för. Just nu är jag tacksam för att du bestämde dig för att ta en promenad på julaftonskvällen. Vad är du tacksam för?” Elisabeth behövde inte tänka efter. ”Jag är tacksam för att du inte gick hem så fort du hade stängt kaféet.” ”Bra. Du ser att det inte är så svårt. Men nu måste jag tyvärr be dig att gå hem till ditt. Jag är gammal och behöver min sömn för att orka arbeta, även om jag nog tar ledigt i morgon. Men på annandagen har jag öppet igen.” Elisabeth förstod, reste sig och tog på sig kappan, halsduken, mössan och vantarna. Kanske borde hon krama om gumman, men hon stod plirande och log med armarna i kors och det kändes helt enkelt inte riktigt rätt. Så hon vinkade bara lite tafatt. Hon fick trycka lite extra för att få upp ytterdörren, eftersom en liten snödriva hade samlats utanför. ”God natt, då” sa hon och tyckte att repliken lät som tagen ur en fyrtiotalsfilm. ”God natt. Gå försiktigt.” Hon stängde dörren och tog några steg i snön innan hon vände sig om och tittade in genom fönstret. Kvinnan därinne bytte återigen ljusen i änglaspelet och det var uppenbart att hon inte alls tänkte gå hem och lägga sig. Kanske väntade hon på någon annan ensam vandrare? Elisabeth tittade upp på skylten ovanför dörren: Kafé Lyckan. Kanske var det inget dumt namn, ändå.

 

Read Full Post »

äppleExakt 56 dagar före julafton började man på det pseudofashionabla varuhus där Göran Valfridsson arbetade spela julmusik för att hetsa kunderna till inköp inför den stundande storhelgen. Under ett par dagar försökte han stänga musiken ute genom att stoppa öronen fulla med vadd, men dels såg det konstigt ut och dels hörde han inte riktigt vad kunderna sa. Deras tal blev bara ett diffust mummel och hela försöket ledde bara till beklagliga missförstånd. Därtill insåg han att hans egen röstvolym blev ovanligt hög, eftersom han inte ens hörde sig själv riktigt. Han kunde ju inte gärna stå och skrika åt kunderna för då kunde de kanske känna sig kränkta. Alltså blev det till att försöka uthärda musiken och hoppas på att den så småningom skulle förpassas till någon vrå i hjärnan som inte brydde sig om hörselimpulserna. Förmodligen samma vrå som varit så aktiv under de senare åren av äktenskapet med Anna, det äktenskap som nu varit slut i nästan tio år. Men Mariah Carey och Triad och José Feliciano och Christer Sjögren ville inte lämna honom i fred. De sjöng och sjöng och tjatade och tjatade och gnagde sig in i den stackars avdelningschefens själ som vore de små hungriga råttor som trodde att Valfridssons själ egentligen var en osedvanligt god ost. Efter fem dagar bestämde han sig. I år skulle han inte fira jul. Denna högtid som redan för länge sedan förlorat sin egentliga innebörd var kommersiellt trams som bara var till för att handeln skulle dra in storkovan. Usch och fy. Kanske var det en märklig åsikt med tanke på att herr avdelningschefen brukade få en kraftig julbonus baserad på julhandeln, men är man less och bitter så är man.

Hur skulle nu detta icke-julfirande gå till? Göran Valfridsson var som sagt frånskild och hade inga barn. Exfrun avskydde honom, så hon skulle ju ge blanka faderullan i den före detta makens beslut. Bra. Däremot hade han två äldre syskon som hade en tendens att vara lite extra måna om honom, i synnerhet efter skilsmässan. Är man lillebror så är man. Vissa jular hade man firat alla tillsammans, vissa julaftnar hade han antingen tillbringat hos sin syster eller hos sin bror med deras respektive familjer. Hittills hade ingenting bestämts. Han beslöt sig för att vänta med det stora tillkännagivandet tills syskonen ringde. Syster Agnetha, bosatt i Saltsjö-Duvnäs, hann först. Hon ringde den 23 november och tyckte att det skulle vara hemskt roligt om Göran ville fira jul med familjen i den ganska stora villan med fyra kakelugnar och en fondtapet i varje rum. De hade tänkt sig en ganska avskalad jul med kanske bara sex sju julklappar till varje person. Valfridsson visste att det egentligen betydde att var och en skulle ge sex sju paket till var och en av de närvarande och försökte hålla tillbaka det där pysande ljudet av förakt som tenderade att undslippa honom i liknande situationer. Han lyckades bara nästan. ”Förlåt?” sa systern. ”Tack, men jag ska fira jul i Thailand” hörde Göran sig själv säga. Var i all världen fick han det ifrån? Det blev alldeles tyst i Saltsjö-Duvnäs-änden av luren. Men systern var inte den som ville visa att hon var förbluffad. ”Så trevligt!” kvittrade hon utan att låta särskilt övertygande. I själva verket undrade hon förmodligen om han hade förlorat förståndet.

Mälarö 020_bTvå dagar senare ringde Görans bror, banktjänstemannen Karl-Fredrik (kallad ”Konsum” av en anledning som ni själva får klura ut), som var bosatt i Danderyd. Även han förklarade att det skulle vara hemskt roligt om Göran ville fira jul med familjen i den ganska stora villan med tre öppna spisar. Han utlovade en prima cognac i de engelska öronlappsfåtöljerna framför eldstaden i biblioteket. Jo, de höll sig minsann med ett bibliotek där i Danderyd. Hyllorna innehöll till 95 procent deckare av lite tvivelaktigt slag och en imponerande samling av ”Min Skattkammare”. Men det talade man tyst om. För säkerhets skull var alla elektriska lampor i rummet alltid ”trasiga” och de tunga, mörka gardinerna var alltid nästan helt fördragna. Alltså såg inte vanliga strögäster vilken typ av litteratur som stod därinne. Men Göran Valfridsson visste. Han hade varit där och vattnat blommorna ibland när familjen var på semester i Provence (”Ljuset! Maten! Naturen! Konsten!”) och då passat på att skärskåda litteraturinnehavet. När nu Göran till systern hade kläckt ur sig att han skulle fira jul i Thailand så kunde han inte gärna säga något annat till brodern. Så det fick bli en repris av samma lögn. Karl-Fredriks reaktion blev dock en annan. ”Thailand?!” skrek han så högt att någon telefon egentligen inte hade behövts. ”Vad i herrans namn ska du göra i den avkroken?!” Det undrade Göran också, men det låtsades han inte om. ”Fira jul” sa han stilla. Och med detta lät sig brodern nöja, även om man riktigt hörde att han skakade bekymrat på huvudet där borta i Danderyd.

Göran Valfridsson brukade inte ljuga, åtminstone inte för sina släktingar och vänner. Det kunde däremot hända att han ibland ruckade lite på sanningen när det gällde kvaliteten på de irländska lammullströjor som han sålde på sin avdelning i det pseudofashionabla varuhuset. Kunderna behövde ju faktiskt inte veta att tröjorna förvisso köptes in från Irland men var tillverkade i Kina. Allt tillverkas ju i Kina numera – det borde alla veta. Men nu märkte han att lögnen inför syskonen liksom tärde en aning på honom, faktiskt så mycket att han slog på datorn och kollade hur mycket en julresa till Thailand skulle kosta. Prisuppgiften fick honom att sätta den lilla espresson i fel strupe, vilket ledde till en våldsam hostattack, vilket i sin tur innebar att han fick ägna 13 minuter åt att rengöra tangentbordet från vätska. Aldrig i livet att han skulle lägga så mycket pengar på något som han absolut inte ville göra. Lögnerna fick han helt enkelt leva med. Först nu insåg han också att det fanns vissa praktiska problem med lögnen också. Han måste till exempel hålla sig undan i två veckor – och därpå hitta på någon förklaring till att han inte var det minsta solbränd när han återvände hem. Det är svårt att bli brun på Södermalm i december, särskilt om man skyr solarier som pesten. Och det gjorde Göran Valfridsson. Han fick väl helt enkelt låta bli att träffa släkten på några månader, det borde inte vara så svårt.

Julen i årstaMedan han gjorde fina paket åt kunder och led av ylandet från Mariah Carey och Triad och José Feliciano och Christer Sjögren så planerade han sin icke-kommersiella julafton. Han skulle helt enkelt låtsas att det var en helt vanlig lördag (det var egentligen en tisdag, men en helt vanligt tisdag skulle han jobba och det var inte aktuellt), äta en pizza, klämma en pilsner eller två och sedan lägga sig i soffan och glo på någon dvd-film tills han på sedvanligt sätt somnade. Därpå skulle han förmodligen vakna med ett ryck frampå småtimmarna och inte riktigt veta var han var, bara för att sedan vackla från soffan till sängen och falla i sömn på nytt. Dagen därpå, söndag/onsdag, skulle han ägna åt att plöja igenom hela säsongen av ”På spåret”, som han medvetet låtit bli att betitta på fredagskvällarna. Kvällen skulle han ägna åt ångest över att behöva arbeta dagen därpå, samt åt att äta en mikrovågsugnsvärmd lasagne som befann sig i frysen sedan en tid tillbaka. Annandagen hade han än så länge inga planer för, men det skulle säkert lösa sig på något sätt. Det var ju fortfarande nästan tre veckor till julafton.

På eftermiddagen den 13 december hade det pseudofashionabla varuhuset köpt in en luciatjänst (som det numera heter) från ett av stadens musikgymnasier. Luciauppträdandet skulle äga rum på det så kallade Torget, som olyckligtvis var beläget i omedelbar anslutning till den avdelning som Göran Valfridsson förestod. Kommersen var i full gång även under uppträdandet och Valfridsson kunde därför inte smita iväg för att på så sätt undgå att se och höra Lucia och hennes följe av tärnor och stjärngossar. Detta var ödesdigert. Han blev plötsligt sugen på glögg och pepparkakor. Och blev han inte lite blankögd av rörelse också? På vägen hem efter jobbet slank han in på Systembolaget och köpte fem flaskor vin och en i korgen hastigt nedslängd flaska glögg. Han hoppades att ingen såg det senare. Skammen tog ett fast grepp om hans hjärta och stärkte sedan greppet. Kanske, kanske skulle kassörskan stoppa inköpet? Det vore ju en befrielse i så fall. Fast varför skulle inte han, vuxna karln, få ta sig en mugg glögg på själva julafton? Det var väl inget att hymla om?

Nej, kanske var det inget att hymla om. Men dagen därpå köpte Göran Valfridsson pepparkakor, russin och sötmandel, för säkerhets skull i tre olika affärer. Två dygn senare tog han tunnelbanan till Östermalms saluhall för att köpa sin favoritost som bara finns till salu där. Men som av en händelse råkade han köpa två askar fikon också. Ett rent impulsköp. Handlaren försökte pracka på honom dadlar och nötter också, men Valfridsson skakade principfast på huvudet. Han visste minsann var gränsen gick. Han borde också ha vetat att gränsen för att se Globen från Södermalm går ungefär vid Medborgarplatsen – men på hemvägen från saluhallens råkade han passera just den gränsen och fann att den sfäriska byggnaden av någon anledning badade i rött ljus. Det var som en magisk uppenbarelse. ”Edamerost” tänkte Valfridsson, trots att han egentligen tyckte att den sorten är ganska menlös, och slank in på Söderhallarna och köpte en bit. Så här fortsatte det, och ungefär en vecka före julafton så insåg han, utan att riktigt veta hur det gått till, att han hade ett veritabelt julbord i kylen och skafferiet. Och på köksbordet stod till och med ett präktigt pepparkakshus som han svängt ihop en kväll. Det var smått obegripligt, i synnerhet som han inte hade byggt ett pepparkakshus sedan han var nio år. I ett plötsligt anfall av avsmak och irritation över sin egen svaghet gick han ner i källarförrådet för att hämta hammaren i verktygslådan. Det måste bli ett slut på det här!

Men i förrådet snubblade Valfridsson olyckligtvis över lådan med julprydnader, inklusive små garntomtar som han själv totat Pynt1ihop under fröken Strindlunds ledning i lågstadiet. Verktygslådan glömdes bort och i stället kom han upp med ljusslingor, tomtar, julgrans-kulor, glitter och en präktig topprydnad i form av hammaren och skäran. Ett minne från hans radikala och tämligen kommunistiska ungdomstid. Han satte sig vid det pepparkakshus-ockuperade köksbordet och plockade i stum beundran upp föremål efter föremål ur lådan. Alla dessa minnen! Där fanns till och med den smällkaramell med grönt och rött silkespapper som han fått av Cecilia när de båda gick i tvåan. Han hade sett den som ett tecken på evig kärlek. Fast två dagar senare gav hon en ännu finare smällkaramell till Olof och saboterade därmed alltihop. När Göran betraktade smällkaramellen kunde han, trots detta svek, ändå inte låta bli att undra vad det blivit av tösen. Egendomligt stärkt av dessa nostalgiska tankar gick Valfridsson ut för att köpa sig en gran. Om han nu skulle sitta hemma ensam på självaste julafton så skulle han väl ha en vacker gran att titta på? Lyckligtvis var det kväll och ingen skulle se att han kom hem med en gran, men för säkerhets skull smugglade han in den via källaringången och ställde den i förrådet. Han skulle hämta upp den i lägenheten sent på kvällen när han var ganska säker på att alla andra hade gått och lagt sig. När granen väl var klädd och försedd med belysning så fick han väl se till att ha persiennerna nedfällda. Då skulle ingen misstänka att han satt och fulfirade jul.

På kvällen den 20 december ringde såväl syster Agnetha som broder Karl-Fredrik och meddelade att hela julfirandet var flyttat till Saltsjö-Duvnäs av något slags logistiskt skäl som Göran inte brydde sig om att försöka förstå. De önskade sin lillebror en trevlig resa och en god jul och uttryckte hur tråkigt det var att han beslutat sig för att resa bort från den svenska julfriden. Göran fnyste föraktfullt. ”Du anar inte hur skönt det ska bli att slippa alla förberedelser och julklappsinköp” sa han till båda två. ”Och Triad och José Feliciano!” la han till för att de verkligen skulle förstå var skon klämde. Julklappsinköp, ja… Plötsligt slog det honom att han faktiskt saknade det där med att klura ut vad han skulle ge till respektive familjemedlem. Det kändes till och med lite tomt att inte behöva ge sig ut och trängas med andra i hetsig julklappsjakt. Och framför allt skulle det kännas egendomligt att inte ägna kvällen före julafton åt att slå in alla dessa paket. Nå, än fanns det tid! Göran beslöt sig för att handla julklappar och slå in dem och sedan förvara dem i källaren till nästa jul. Han kände att han troligen skulle vara redo för den kommersiella och otäcka julen igen efter det här årets paus. Då skulle för övrigt alla varuhuschefer säkert, alldeles säkert, ha förstått vad han själv i sin stora vishet redan insett – att man inte ska börja med julhandeln och den tjatiga julmuzaken förrän första advent.

jultomteSå snart Göran kom hem från jobbet den 23 december fällde han ner persiennerna och klädde granen. Stolt betraktade han sin skapelse, som föreföll honom mer välklädd än någonsin tidigare. Därpå började han koka knäck, och medan knäcken sjöd på spisen gjorde han i ordning en skinksmörgås och slog sig ner med en flaska julmust framför Bingolottos uppesittarkväll i TV4. Han hade många julklappar att slå in, men han tänkte titta lite på TV först, mest för att bygga upp lite hederlig julvrede. Fast han hade knappt satt sig förrän det plötsligt ringde på dörren. Rent reflexmässigt gick han och öppnade. Först när han såg grannen stå utanför kom han på att han ju egentligen var i Thailand. ”God jul i stugan! Här är julförberedelserna i full gång, ser jag.” Grannen var av den fryntliga typen, den där sorten som gärna ägnar en stund åt fullkomligt innehållslöst babbel och som inte riktigt förmår tolka signaler, inte ens när de är rent fruktansvärt övertydliga. Snäll och trevlig, men också en aning påfrestande. Nu stod han där med en flaska cognac i näven och yrade om att Göran ju hade hjälpt honom att tapetsera i somras utan att få något annat än ett muntligt tack. Så här skulle han få en riktigt fin flaska julsprit som han kunde bräcka sin bror med. Detta oväntade besök på dan före dopparedan gjorde Göran Valfridsson en aning rörd till sinnes, och innan han visste ordet av så hade han bett grannen att stiga på. Så kom det sig att de båda ägnade kvällen åt att i glad samvaro koka knäck, slå in paket och tulla lite på den medhavda flaskan. Ja, de råkade till och med göra struvor av bara farten. Klockan hann bli ganska mycket innan grannen ramlade hem till sig. Faktum är att det hade hunnit bli julafton. Göran fällde upp persiennerna och tittade ned på torget där den ståtliga granens elbelysning spred ett milt ljus över några tomflaskor och några kvadratmeter barmark. Ja, det var förstås barmark överallt, emedan denna historia utspelade sig vid en tid då den globala uppvärmningen saboterat nästan alla chanser till en vit jul. Men den där granen skänkte ändå en viss stämning och fick Göran att tänka på barndomens magiska jular. Han höjde blicken och såg att många hade dekorerat sina balkonger med kulörta ljusslingor. Det såg trevligt ut. Han bestämde sig för att drömma om gångna julars frid och ro och gick till sängs.

Julafton. Göran vaknade av att timern slog på belysningen i granen – och på grund av hans ganska grava närsynthet fick ljuset ett särskilt skimmer. Han beslöt sig för att låta bli att sätta på sig glasögonen och tassade ut i köket för att brygga sig en kopp kaffe. Han petade i sig sin blodtrycksmedicin och plockade fram en i smyg inhandlad lussekatt och en pepparkaka medan bryggaren puttrade. Sedan återvände han till sängen med kaffebrickan och låtsades att någon annan hade kommit in med den till honom. Det här var förmodligen hans favoritstund på hela året. Jodå, han visste mycket väl att han inte borde ligga där och mysa just den här julen, men hur hjärtlös kan en människa vara, liksom? Det här kunde han väl få unna sig? Klockan 10.30 intog han vid köksbordet en med valfridssonska mått mätt sen frukost, bestående av te, två skinksmörgåsar, en prickigkorvsmörgås och ett par deciliter lättyoghurt. Därpå sjönk han tungt ner i favoritfåtöljen och bara tittade på granen i närmare en halvtimme. Ett nästan ofattbart lugn spred sig i hela kroppen. ”Tänk”, sa han för sig själv, ”vad folk går miste om när de hattar runt och stressar så i sin strävan efter att få den perfekta julen, den där perfekta julen som bara finns i folks fantasi. Tänk så mycket bättre folk skulle må om de bara struntade i alla krav – precis som jag har gjort i år.” Han kände sig stolt över att han hade kommit till insikt.

Klockan 13.04 satte sig Göran på nytt vid köksbordet, nu för att sätta i sig en lunch bestående av några bitar inlagd sill, prinskorv, stekt potatis och ägg. Som kronan på verket kokade han upp i lönndom inköpt skinkspad (26 kronor på ICA) för att ägna sig åt dopp i grytan med vörtbröd. Någon hade påtalat för honom att alla som tyckte om att doppa i grytan vid det här laget måste ha dött ut, men det struntade han i. Den salta smaken tilltalade honom mycket – och en jul utan dopp i grytan var faktiskt ingen jul. Så det så. Göran insåg förstås att resonemanget lät mer än lovligt ihåligt just den här julen, men viftade irriterat bort sådana tankar. Från och med nu skulle julaftonen vara helt och hållet som en vanlig lördag. Bortsett från det där att granen stod pyntad och vacker i vardagsrummet då. Han hällde upp en påse chips och plockade fram en sexpack folköl och slog sig ner i soffan framför teven. Visserligen var det lite för tidigt att redan ägna sig åt den planerade filmkvällen, men vad skulle han annars göra? Det var nu han begick sitt misstag. Han råkade slå på teven innan han slog på dvd-spelaren och just då sa en röst: ”…då Kalle Anka och hans vänner önskar oss en god jul.” Herregud! Göran tittade på dvd-spelarens röda digitala siffror och konstaterade med svetten rinnande nedför ryggen att klockan var 14.15. Han for upp ur soffan som om han hade fått en injektionsspruta i baken, rusade ut i hallen och slängde på sig rock, halsduk, mössa och handskar. Han hann nästan nedför den första halvtrappan innan han skor1kom på att han kanske borde ha skor också, vände tillbaka, fumlade med nycklarna, fick upp dörren och drog på sig kängorna. Det var inte så långt till Slussen, men just nu kändes det som om det var ett par mil. Han vågade inte titta på klockan, utan pinnade på av bara attan, tvingades väja för två vinglande herrar i tomteutstyrsel i slutet av Götgatan, och stod så på perrongen exakt 14.38. Svetten dröp om honom eftersom han hade klätt sig för varmt och dessutom sprungit. Folk tittade konstigt på honom, men log ändå på det där julöverseende sättet, kanske för att pacificera honom i den händelse han var en förrymd mördare eller liknande. Klockan 14.54 var tåget framme och klockan 14.58 stod han framför ytterdörren och ringde på. Dörren öppnades häpnadsväckande snabbt och där stod hans syster, bror och ett par syskonbarn och log mot honom. ”Du kommer precis lagom till Kalle Anka” sa syster Agnetha. ”Din gamla fåntratt” sa bror Karl-Fredrik, även kallad Konsum. ”Jag skiter väl i Kalle Anka” sa Göran, tog raskt av sig ytterkläderna och gick in och satte sig framför teven. De andra kastade roade blickar på honom, men själv märkte han ingenting. Han satt som uppslukad och mimade med exakthet till varje replik. Och den som tyckte sig se en liten tår i hans ögonvrår såg alldeles, alldeles rätt.

Read Full Post »

« Newer Posts