Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Resor’ Category

Gellért

Utsikt från rum 102 på Residence Baron i Budapest

Om man sträcker sig ut genom fönstret på rum 102 på Residence Baron i Budapest och tittar åt höger, så ser man Frihetsbron och vid dess bortre ände Danubius Hotel Gellért. I direkt anslutning till hotellet ligger Gellértbadet med ett tiotal pooler. Budapest är känt för sina bad och förmodligen är det nästintill kriminellt att besöka staden utan att besöka ett sådant och tvaga sig enligt konstens alla regler. Men hur bär man sig åt? Det är ju naivt att tro att badetiketten över hela världen ser ut som den gör i Sverige, speciellt som jag har läst om alla regler och ritualer som gäller vid ett besök i ett hamam. Nu är väl inte den ungerska badetiketten densamma som den turkiska, men det kändes ändå bäst att läsa på lite i förväg. Artikeln som jag råkade hitta kungjorde att personalen på baden absolut inte talar engelska, utan bara ungerska. Vidare redogjorde den för de olika alternativ som finns och att badet kostar olika mycket beroende på vilka alternativ som gäller, till exempel om man vill ha ett omklädningsbås eller bara ett skåp att låsa in kläderna i. Det måste man alltså tala om för kassapersonalen. På ungerska. Sedan följde en lång redogörelse för hur man skulle få ett plastkort som man skulle dra i en läsare för att komma in på badavdelningen. Väl där skulle man lämna plastkortet till en människa som antagligen heter Attila eller Sándor eller Zoltán, för det gör alla ungrare av hankön. Denne skulle dela ut badkläder i form av ett förkläde (låt mig återkomma till det) och tilldela en ett skåp – eller möjligen ett bås. När man hade bytt om skulle man vinka till sig en annan Attila, Sándor eller Zoltán som skulle låsa skåpet (eller båset) och ge dig ett gummiband med skåpnumret på. Förmodligen skulle han också ta hand om plastkortet, för det kunde man inte gärna släpa på medan man badar. Efter badet skulle man ånyo vinka till sig den farbror man träffade senast, som skulle kontrollera numret på gummibandet och öppna skåpet/båset. För besväret skulle han bestämt ha en liten slant, förhoppningsvis efter att han öppnat. För var skulle man annars förvara pengarna? Mellan tårna? Sedan skulle man tydligen återfå det där plastkortet också, för det skulle lämnas in i kassan där man eventuellt skulle få lite pengar tillbaka om man inte hade badat tillräckligt länge! Mycket att hålla reda på. Och då har jag ändå inte nämnt själva badandet. Det är klart att man bli lite nervös när det är så där krångligt.

Ett par av Budapests bad är rejält gamla, faktiskt från den tid då staden tillhörde turkarna. Királybadet och Rudasbadet är båda från 1500-talet och det senare har till och med kvar sin originalkupol över centrumbassängen. Tittar man i resebyråannonser eller guideböcker så finns det en närmast obligatorisk bild på äldre herrar som spelar schack höljda i dimma i Szécsénybadets utebassäng. Men varför knata i väg till det bad som det tydligen är meningen att man ska gå till som turist? Det kändes ganska självklart att besöka ett av 1500-talsbaden, närmare bestämt Rudasbadet. Vi hade nämligen hört att en närmast magisk känsla infinner sig när solljuset letar sig ner genom öppningarna i kupolen och skär genom ångan från det varma vattnet. Nu var det visserligen mulet och mörkt ute när vi var där, men ändå. Ja, sedan kom förstås allt det där krångliga på skam. Människan i kassan talade engelska. I stället för ett plastkort fick man en armbandsklocka (dock utan visare). Moderna tider! Däremot stod det en Attila vid vändkorset och hjälpte ovana besökare att visa hur man bar sig åt för att komma in. Han delade dessutom ut de sägenomspunna badkläderna. Det enda krångliga var väl egentligen att begripa att man med hjälp av armbandsklockan skulle tilldela sig själv ett omklädningsbås. Och att få upp dörren till det tilldelade båset. Efter flera misslyckade försök nödgades jag be om hjälp – och tvingades inse att en dörr inte nödvändigtvis måste öppnas utåt. Tänk att behöva be en Sándor om hjälp med en så simpel sak. Skamkänslan som blev resultatet av detta pinsamma tillkortakommande färgade mina öron röda. Klädsamt säger en del, inte klädsamt säger jag.

Något som dock märkligt nog inte alls kändes pinsamt är det där med badkläder. Rudasbadets termalavdelning var fram till 2006 reserverat för män, men i jämlikhetens namn är det numera ”mansdag” bara fyra dagar i veckan och öppet för enbart kvinnor en hel dag i veckan. Tänka sig! Och på helgerna är både kvinnor och män välkomna samtidigt. Tänka sig igen! Nåväl, eftersom kvinnor och män för det mesta badar på skilda dagar så behöver man inte bekymra sig om att ha med sig badkläder. Men för att det inte ska bli alltför skamlöst så tilldelas man alltså ett slags litet förkläde som man knyter runt midjan. Det är som ett höftskynke, men utan bakstycke. Man tar seden dit man kommer och eftersom alla gör likadant så känns det inte särskilt konstigt att gå omkring där med ändan bar. Fast helt enhetligt är det inte. En del fegisar föredrar trots allt att bära badbyxor. Andra tar två förkläden för att skyla sig lite mer. Och ytterligare andra tycker att det hela är lite tramsigt och lägger ifrån sig allt vad tyg är. Det där med regler och etikett är det tydligen inte så noga med.

Själva badandet är inte särskilt komplicerat. Antagligen finns det någon form av ritual för hur ett riktigt bad ska gå till, men det finns ju inte direkt några vakter som är där och viftar med pekfingrar eller nävar om man hoppar i bassäng B innan man kliver i bassäng A. Det finns inte ens några barska människor som sätter handklovar på en om man inte bär den badmössa och de badtofflor som enligt vissa källor är obligatoriska. Var det någon överhuvudtaget som bar badmössa? Nej. I centrum, täckt av den tidigare nämnda kupolen, finns i alla fall en större bassäng. I lokalens fyra hörn finns mindre bassänger med olika temperatur på vattnet. Inget är skållhett och inget är iskallt – temperaturskillnaderna är i själva verket relativt små men ändå kännbara. Det förefaller också som om vattnet i de olika bassängerna innehåller lite olika mineral. Ovanför en bassäng finns en varningstext som kungör att man inte bör befinna sig i vattnet längre än fem minuter – och att man ska undvika att svälja det. Olyckligtvis är varningstexten endast skriven på ungerska så man kanske får räkna med att en och annan okunnig utlänning har strukit med. I anslutning till bassängrummet finns två ångbastur – en jättevarm och en jättejättevarm – två finska bastur för mesar (temperatur mellan 50 och 60 grader), och en liten bassäng för den som inte är rädd för att få en hjärtinfarkt. Vattnet håller visserligen en temperatur på hela 12 grader, men har man just befunnit sig i ångbastun eller en varm bassäng så känns det säkerligen som ännu kallare. Den riktigt äventyrlige kan förresten välja att gå in i duschen, rycka i ett snöre och få en spann med iskallt vatten över sig. Men jag är rädd om mitt lilla hjärta, jag.

När man känner att man börjar bli riktigt skrynklig (rekommenderad badtid är 90 minuter – förr fick man tydligen betala extra om man stannade längre än så) så anses det att man måste vila en stund innan man klär på sig. För ändamålet finns ett stort vilrum med galonklädda britsar där man helt enkelt lägger sig för att softa lite. Somliga finner det så vilsamt att de somnar och snarkar ljudligt. Med ”somliga” menar jag för en gångs skull inte mig själv. Därpå återstod bara att klä på sig, ta farväl av det lilla förklädet och gå hem. Det som till en början kändes invecklat och lite skrämmande visade sig vara riktigt enkelt och okomplicerat. Och ta mig sjutton, kände man sig inte åtminstone delvis som en ny människa? Så om ni skulle råka befinna er i Budapest – var inte rädda för att besöka ett badhus. Varför inte just Rudasbadet – och varför inte nattetid? På fredagar och lördagar är det nämligen nattöppet mellan 20.00 och 04.00. Ett badhusbesök är helt klart ett trevligt sätt att uppleva en bit av den ungerska kulturen på – och det är inte varje dag man badar i ett drygt 400 år gammalt badhus. Om man inte är ungrare, förstås.

Read Full Post »

Om man ska åka till Krakows flygplats (som naturligtvis heter John Paul II International Airport Kraków-Balice) från själva staden Krakow så kan man ta tåget Balice Ekspres, som inte riktigt gör skäl för namnet. Tåget tuffar fram i uppskattningsvis 25 km/h på räls som låter som räls gjorde förr i tiden. Du-dunk, du-dunk, du-dunk… Men varför ska man ha bråttom? Och när priset är en tolftedel av priset för en (tidsmässigt) lika lång resa med Arlanda Express i det frejdiga Sverige så har man inte rätt att klaga. När man väl kommer fram till destinationen – en enkel perrong utan stationshus – så kliver man på en matarbuss som tar en till flygplatsen. Det går förmodligen snabbare att gå, men man rekommenderas att ta bussen, så då gör man det.

Efter den sedvanliga säkerhetskontrollen är det dags för någon timmes väntan vid gaten. Ibland är man ute i onödigt god tid. Två och en halv meter bort sitter en ung kille i täckjacka med huva. Han har gymnastikskor på sig – oknutna – trots att det är vinter. Men huvan är på. Förmodligen lyssnar han på musik men det är svårt att avgöra eftersom han alltså har huvan på. Fyra och en halv meter bort sitter en ung tjej. Hon tuggar tuggummi och kastar förstulna blickar på killen. De är nog i samma ålder. Till slut kan hon inte hålla sig längre och hittar på en ursäkt för att tilltala honom. Hon inbillar sig kanske att han är svensk eftersom han väntar på planet till Stockholm.

Fast det gör han inte. Planet till Düsseldorf avgår från gaten bredvid och det är dit han ska, kanske för att fira jul. Hon ska däremot till Stockholm. Killen förstår ändå vad hon säger eftersom han visar sig vara norsk-chilenare. Eller kanske chilensk-norsk eller vad det nu kan heta. De etablerar kontakt. De är båda uttråkade och tjejen har ett trängande behov av att berätta saker och ting. Hon har – visar det sig – bara varit i Krakow som hastigast. Den mesta tiden har hon tillbringat med vänner i Warszawa. Spanska och polska vänner. Hon förklarar för killen att den polska polisen hatar utlänningar, i synnerhet spanjorer. Hon vet inte varför men så är det. Under vistelsen i Warszawa har hon antastats av polisen fyra gånger. Antagligen mest för att hennes vänner är spanjorer.

Den polska huvudstaden är sedan 1995 försedd med tunnelbana. Polens första. Där finns också bussar och spårvagnar. Den svenska flickan har av sina polska vänner fått veta att hon inte behöver betala för sig. Det finns nämligen inga kontrollanter och därmed är det poänglöst att köpa biljett. Vid första resan med tunnelbanan dyker plötsligt fyra kontrollanter upp. De där som inte finns. De kräver att den lilla gruppen, inklusive vår svenska hjältinna, ska betala. Förmodligen avkrävs de också någon form av bötesbelopp. Ungdomarna vägrar. Polis tillkallas och eftersom gruppen bland annat består av spanjorer så förs de i piketbuss till polisstationen. De informeras om att de är fria att gå så snart de har betalat T-banebiljetterna och böterna. Gruppen vägrar. ”Jävla polisjävlar, va?” Efter tretton timmar släpps alla. Utom spanjorerna, förstås.

Norsk-chilenaren lyssnar troget och skjuter ibland in någon fras för att visa att han hänger med och håller med flickan. Hon har nu i berättelsen förflyttat sig till Mexiko där några av hennes vänner tillbringade en längre tid. Det framgår inte riktigt vilken nationalitet dessa vänner har men antagligen var de spanjorer. Flickan har jobbat länge i Spanien och har många vänner där. En sen kväll får vännerna för sig att de ska bada. De har inga badkläder med sig så de beslutar sig för att bada nakna. De vet visserligen att det är förbjudet men det kan väl inte spela någon roll om de badar nakna en sen kväll på en offentlig badstrand? Så dyker polisen upp. Den mexikanska polisen är inte att leka med – de hatar utlänningar. Förmodligen i synnerhet spanjorer. Vännerna förs till polisstationen där de hålls kvar i tre dygn! ”Jävla polisjävlar, va?”

Plötsligt tittar norsk-chilenaren på klockan och rycker till. Planet! Medan han lydigt och med visst intresse lyssnat har flygplatspersonalen i högtalarna flera gånger bett honom att gå till gaten. Han lyfter sin väska och rusar iväg men det är för sent. Han kommer tillbaka och byter några ord med tjejen innan han rycker på axlarna och tar sig ut genom säkerhetskontrollen – åt fel håll – för att försöka boka om sig. Tjejen verkar inte särskilt bekymrad. På sin höjd förbannar hon kanske att hon inte hann få killens mejladress eller telefonnummer. Hon tar ett nytt tuggummi och hatar förmodligen fortfarande poliser.

Read Full Post »

Hör ni, resereportage är väl en märklig genre? Jag gissar att de är tänkta att fungera som vägledning och inspiration för den reshågade, men får man inte känslan av att de mest är en dålig ursäkt för journalister att få resa till mer eller mindre spännande platser på någon annans bekostnad? Jo, det får man. Dessutom har de en tendens att vara gjorda enligt en stereotyp mall med utgångspunkt från vad en turist antas förvänta sig av en resa. De bästa resereportagen borde ju i stället vara de som faktiskt utgår från de egna upplevelserna. En gång i tiden fick jag översätta några reseprogram där reportageteamet av någon anledning alltid hamnade på bikinitävlingar, som av en ren händelse anordnades på alla resmål de besökte. Förmodligen för att man antog att alla turister närmast per automatik uppsöker bikinitävlingar. Otroligt intressant och informativt. Och program av typen ”Packat och klart” har en tendens att mest tala om på vilka platser i världen man kan ägna sig åt vindsurfning, klättra upp för livsfarliga klippväggar, hoppa bungyjump, simma i kapp med ozeloter och shoppa Gucci-skor billigt. Sådant som åtminstone jag är ganska måttligt intresserad av när jag är på resande fot.

Och i dagstidningarna har jag mer än en gång upptäckt en märklig sak. Egendomliga och uppenbara lögner är inpetade i reportagen, gissningsvis för att ge lite mustig lokalfärg. Som den där gången då någon på resa i Moseldalen påstod sig ha passerat en vinbonde som förnöjt gick bland vinstockarna med ett glas i handen och provsmakade årets skörd. Ursäkta? För att inte tala om reportaget i Svenska Dagbladet där fyra sardiska festande ungdomars avskedsord till journalisten var ett samfällt rop: ”Kom ihåg att vi är sarder, inte italienare!” Hur troligt var det, om man tänker efter? Hur kan någon med minsta lilla förnuft i behåll tro på liknande amsagor? Och framför allt – hur kan skribenten tro att någon ska tro på dem? Det är så dumt att det gör ont i hela kroppen när man läser det. Fast mest i hjärnan.

Och hur ofta råkar inte journalisterna komma i samspråk med någon gammal fiskare eller indianhövding eller före detta kannibal som har någon djup livsvisdom som måste citeras? Jag är skeptisk. Men ibland, ibland, råkar man faktiskt ut för små sammanstötningar med lokalbefolkningen – och ibland är dessa kollisioner till och med värda att minnas av en eller annan anledning. Jag kommer till exempel tydligt ihåg den lilla karlen i Marrakech som kom ut genom porten från en palatsträdgård just som vi tänkte gå in. Han förklarade att palatset nu stängde för lunch, men att han i stället skulle visa oss var gettot låg. Han brydde sig inte ens om att fråga om vi ville till gettot, men det var bara en promenad på ett par hundra meter så vi kunde väl vara snälla och följa med. Eftersom alla i Marocko ska ha en liten slant för varje liten tjänst så sträckte vi fram några dirham vid gettots ingång. Men den lilla karlen viftade bort sedeln – han skulle inte ha något.

Det var bara det att han inte gav sig. Han hasade glatt vidare och pekade ut någon tråkig balkong och andra ointressanta saker – och plötsligt stod vi utanför en liten butik som han mer eller mindre knuffade in oss i. Jaha. Så går det till i Marocko – och vips så har man köpt något som man inte behöver till ett lite för högt pris. Men det var ju inte över för det. Den hasande karlen stod och väntade utanför butiken och ledde oss vidare till en annan eländig butik som låg inne i en otäck gränd. Det hade förstås varit hur lätt som helst att när som helst bara smita ifrån honom, men så gör man ju av någon anledning inte. Den nya butiken, fylld av vattenpipor och prydnadselefanter och krukor kammade dock noll på försäljningsfronten och Hassan eller vad han nu kunde heta ledde oss tillbaka till den där palatsträdgårdens ingång. Och nu sträcktes naturligtvis den lilla handen fram och ville ha en slant för besväret. Men det är bara att inse att det är så det funkar. ”Nej, jag ska ingenting ha. Inga pengar för mig. Inga problem. Men nu ska jag ha några dirham.”

Av något skäl kändes det faktiskt bättre att ge en slant till den lille gossen som på lite stapplig engelska frågade om han fick visa oss runt i kvarteren kring det kungliga palatset i Marrakech. Det var en pigg och ivrig liten krabat som väl såg sin chans att tjäna några dirham och på något egendomligt sätt kändes det nästan lite tryggt att ha någon med sig i de lite skumma gränderna. Mycket till visning var det ju inte – och mycket att se fanns det inte heller – men han försökte i alla fall. Och innan vi skildes åt sträcktes den lilla handen obligatoriskt fram och han fick en sedel i näven. Tyvärr var han inte nöjd och började gnälla och stampa med fötterna i marken som en annan… barnunge. Och eftersom vi ogärna ville väcka onödig uppmärksamhet så fick han en sedel till. Han tjänade förmodligen en kvarts normal månadslön på de där stackars minuterna.

I den charmiga lilla världsarvsstaden Sighişoara i Rumänien inträffade en annan typ av möte. Och då talar jag inte om mötet med den stackars människa som utklädd till Dracula går omkring och försöker skrämma turister mitt på blanka dagen. Sighişoara är en stad som man förstår ganska snabbt, om man uttrycker det så, och de flesta restaurangerna ligger kring ett torg som omgärdas av rara hus i pastellfärger. Vi slog oss ned på  uteserveringen till Casa cu Cerb (”Huset med hjorten” eller något åt det hållet) och åt mycket goda fyllda köttbullar med rött ris i kvällningen. Det var ett bra ställe, men det stängde egendomligt tidigt. Medan vi satt och åt slog sig flera sällskap ned – men blev vänligt men bestämt bortkörda på grund av att det var stängt. När en äldre herre med en annan äldre herre i sällskap traskade fram och  på tyska frågade om han kunde låna askkoppen som stod på vårt bord så fann Pontus det för gott att säga att det visserligen gick bra, men att restaurangen nog var stängd. Det var som om mannen fnyste till – och så sa han: ”För mig är inga restauranger någonsin stängda. Jag är nämligen en stor politiker.” Så förklarade han att det hade många fördelar: Makt, pengar, många kvinnor… Och uppenbarligen att restaurangerna alltid är öppna.

Den mystiska mannen i Sighişoara (längst till höger närmast kameran).

Och se på sjutton. Personalen kom svassande och bugade för människan! Och när den beställda drycken inte var tillräckligt kall för herrns smak så kom genast mer välkylda flaskor ut. Rumänien ligger på 75:e plats (tillsammans med Kina) på korruptionsindex 2011. Var det verkligen möjligt att en politiker bemöttes på det där underdåniga viset på en stängd restaurang? Svaret kom efter en stund då mannen vände sig till oss igen och förkunnade att han bara skojade. Han var inte alls politiker. Men han brydde sig inte om att förklara vem han var. Tillhörde han kanske maffian? Eller ägde han helt enkelt restaurangen (vilket för all del inte behöver utesluta det där med maffian)? Det lär vi tyvärr aldrig få veta.

Vad vill jag egentligen säga med det här? Kanske inte så mycket mer än att det inte finns någon anledning att fabulera ihop mer eller mindre dramatiska möten med lokalbefolkningen och lägga icke trovärdiga repliker i deras munnar. De vardagliga mötena finns där i verkligheten – och ibland är de värda att minnas.

 

Read Full Post »

Vissa människor tror att allting alltid löser sig. I vissa avseenden är jag en sådan människa – i andra avseenden inte. Jag ogillar till exempel starkt att vara stadd på resa och inte ha logi ordnad. Det är inte roligt när klockan blir allt mer medan skyltarna som signalerar härbärge för natten helt saknas. Utsikten att få tillbringa natten i en bil parkerad på en liten väg ute i skogen tilltalar mig helt enkelt inte. Å andra sidan måste man kanske leva lite farligt ibland och försöka tränga bort den inneboende trygghetsnarkomanen – inte minst om man vill ha sig en och annan överraskning.

I Transsylvanien är man bortskämd. Det finns gott om logi för resande. Minsta lilla by tycks ha en diversehandel, en bar, ett café, en regummeringsverkstad, en eller flera minimala matbutiker – och minst en pensiune där man kan få sova och äta frukost för en billig penning. Ibland kan man till och med få sig en härlig middag serverad. I avkroken Cârța finns till exempel det här stället, Moara de Piatra, där den tysktalande förestånderskan trollade fram en god soppa, lokaltillverkad plommonsnaps, öl – och grillspett. I städerna finns det förstås hotell också. Men så fort man kommer till södra Rumänien, Valakiet, så blir plötsligt turistlogi en bristvara. Antagligen beror det på att den delen av landet nästan helt saknar sevärdheter. Regummeringsverkstäder – ja. Pensiune – nej. Man kan med andra ord få åka ganska långt för att hitta någonstans att sova, åtminstone om man helst undviker fallfärdiga och fula hotell från kommunisttiden.

Den blivande poolen.

Planen efter att ganska sent på dagen ha korsat gränsen från Bulgarien var att hitta logi på vägen till Bukarest. Eftersom man ogärna vill ge sig in i den stadens trafik så gäller det att inte åka för nära. En skylt som förkunnade ”Rum från 39 euro” kändes därför som en hoppfull signal. Den pekade in på en avtagsväg, men det stod inte hur långt det var till hotellet. By efter by passerades utan att något hotell syntes till. Efter fyra mils bilkörning på mörka vägar där hundar, cyklister, hästkärror, fotgängare och andra djur plötsligt dök upp i vägkanten syntes så skylten i den bortre änden av byn Greaca: Domeniul Seniorilor *****. Ett femstjärnigt hotell! Frågorna hopade sig. Vad betydde det rövarspråksartade namnet? Var det ett lyxhotell för åldringar? Och varför hade någon fått för sig att bygga ett vräkigt, femstjärnigt seniorhotell i en otillgänglig och tråkig by i Valakiet? Alltihop kändes mycket egendomligt, nästan spöklikt. Det blev inte bättre av att det inte syntes till några människor någonstans. Däremot hördes glad dansmusik från obestämt håll. Det var lätt att föreställa sig en salong full med åldringar som i alldeles för långsamt tempo stapplade runt till musiken.

Vi gick runt byggnaden och hittade ingången till receptionen. När vi öppnade glasdörren tittade tre huvuden förvånat upp bakom disken; två unga tjejer, den ena i en glittrig T-tröja och den andra i något slags uniformsjacka. Och så en ung kille i T-tröja och jeans. De såg inte riktigt ut att höra hemma i receptionen på ett femstjärnigt hotell, men man kan inte vara så petig när man är i desperat behov av logi. Hade de ett rum för natten? Jodå. Vad skulle det kosta? 45 euro. Och det var inklusive frukost. Kunde vi äta middag i deras restaurang? Naturligtvis, det var bara att gå in och sätta sig. Men först skulle rummet visas – och det var verkligen inget fel på det. Fräscht, rymligt, lyxig känsla, luftkonditionering, Finlandsbåts-muzak från dolda högtalare…

När vi kom ner till receptionen igen – efter ungefär två minuter – så hade plötsligt köket stängt och det gick inte längre att äta middag i restaurangen. Det var dessutom helt omöjligt att ens få några smörgåsar. Köket var tydligen alldeles oerhört stängt. Den lilla byn hade ingen restaurang och eftersom klockan var nästan 22.00 så skulle byns lilla matbutik dessutom stänga när som helst. Receptionisten i den glittriga tröjan föreslog att den unge mannen i jeans och T-shirt skulle följa med oss i bilen och visa oss till butiken, och möjligen förmå handlaren att öppna för oss om han hade hunnit stänga. På väg till bilen förstod vi varifrån musiken kom. En äldre och kanske överdrivet glad farbror hade parkerat sin bil vid hotellet och spelade musik på bilradion. Han bodde antagligen i den trista byn och ville ha lite liv och rörelse omkring sig.

Butiken var fortfarande öppen. Vi hittade en bit salami, yoghurt, tomatsås och ett par öl. Den unge hotellmannen passade också på att fylla på sitt lager av öl. Denna festmåltid intogs på lånade tallrikar och med lånade bestick på det tjusiga hotellrummet. Under tiden passade vi på att kolla upp hotellet på Internet. Det visade sig vara nästan nyöppnat, i december 2011. De hade inte hunnit få en enda recension på någon enda hotellsajt. Vi kom också fram till att hotellet hade 15 rum och en svit, men för ögonblicket troligen bara två gäster. Den där spöklika känslan återkom.

En tämligen ödslig matsal.

Frukost klockan åtta. I receptionen satt hon i den glittriga T-tröjan och lekte med sin lilla dotter. I lobbyns soffa och på bordet låg det fullt av leksaker. Från den tomma men eleganta terrassen hade man utsikt över fälten som, med avbrott för en skogsremsa, sträckte sig ända ner till Donau. Arbetare var i full färd med att färdigställa poolområdet. ”Färdigt om två veckor.” I den fullständigt öde matsalen stod kvinnan i uniformsjacka och låtsades arbeta. Ingen frukost var framdukad, men hon visade att det bara var att sätta sig där det passade – och så kom hon till bordet med frukostmenyer med tydligt angivna priser. Men ingick inte frukosten i rumspriset? Jodå, det var bara att beställa. Kaffe, apelsinjuice, honung, marmelad, bröd, grönsaker och omelett. Några grönsaker dök aldrig upp, men det gjorde inte särskilt mycket – man blev mätt ändå.

Dags att checka ut och betala. Då förklarade hon med den glittriga T-tröjan att kaffet och den goda färskpressade apelsinjuicen tyvärr inte ingick i frukosten. Nej, vem kunde väl föreställa sig att någon vill ha kaffe och apelsinjuice till frukost? Nå, det var väl ingen fara med det. Enligt menyn kostade juicen motsvarande 12 kronor per glas och kaffet 14 kronor per kopp. Men på vägen från matsalen till receptionen hade tydligen juicepriset höjts med 100 %. Kanske är det praxis i Rumänien, vad vet jag? Den ingående frukosten betingade nu alltså ett pris på nära 80 kronor. Högst intressant.

Ett femstjärnigt hotell har förstås intressanta kabel-TV-kanaler.

Det ska hur som helst bli intressant att följa det här märkliga hotellets öde. Det har helt klart potential: Man kan hyra fyrhjulingar där, man kan kanske någon gång i framtiden bada i dess pool… Och en vacker dag kanske detta femstjärniga hotell till och med kan erbjuda en macka efter klockan 22.00. De säger sig faktiskt redan nu ha rumsservice. Så kom ihåg var ni hörde namnet Domeniul Seniorilor första gången – och passa på att gilla dem på Facebook!

P.S. Ja, så var det det här med namnet. Jag blir inte riktigt klok på det, men domeniul betyder ”fält”. Det är logiskt med tanke på läget. Och seniorilor betyder förvisso ”seniorer” eller ”äldre”. Men det är nog snarare fälten som är äldre, inte de gäster som en gång kanske eventuellt möjligen hittar hit. D.S.

Read Full Post »

Borgen i Bran

Låt mig nu krossa en myt. På något sätt har åtminstone jag fått för mig att borgen i byn Bran ligger på en hög bergstopp och att det var här Vlad Ţepeş, även känd som Dracula, bodde. Det är nog inte så konstigt eftersom borgen flitigt marknadsförs som Draculas slott. Det gäller ju att locka turister, bevars. Sanningen är att Bran har extremt lite med Vlad Ţepeş att göra.  Borgen byggdes i början av 1200-talet av Tyska orden och existerade alltså på Ţepeş tid. Enligt vissa teorier kan han möjligen ha angripit Bran en gång – eller har möjligen suttit fängslad här ett par dagar, men det är högst osäkert. Så varför har det här blivit Draculas slott? Inte ens i Bram Stokers klassiker Dracula från 1897 bor den gode blodsugaren här. Det visar sig att Stoker troligen inte ens kände till borgen i Bran. Det troliga är väl helt enkelt att borgen är sinnebilden för hur en transsylvansk borg ser ut och därmed också hur Draculas slott ska se ut.

Nå, borgen ligger visserligen på en klippa, men den är inte särskilt hög, och den skyddas inte av några majestätiska berg utan närmast av skogsklädda höjder. Förmodligen kommer Bran mer till sin rätt en fullmånenatt, om det nu är den kusliga känslan man är ute efter. En stekhet och solig sommardag i juli framstår borgen mera som en egenartad sommarstuga av lite större snitt. Inredningen härrör från 1920-talet och framåt då slottet var kungligt residens. Ärligt talat är interiören inte särskilt sevärd, men det är lite kul att gå i alla konstiga halvtrappor och försöka klura ut hur planlösningen hänger ihop. Det smärtar lite att säga det, men behållningen med borgen i Bran är egentligen den pittoreska och fantasieggande exteriören. Geschäftet som pågår utanför slottsområdet klarar man sig ganska bra utan.

Den befästa kyrkan i Prejmer

Då är det faktiskt roligare att besöka ställen som betydligt färre turister än så länge tycks hitta till. I Transsylvanien finns omkring 150 befästa kyrkor från medeltiden. En handfull av dem är världsarvslistade av UNESCO. Egentligen är kyrkorna som sådana ganska ordinära, men de är omgivna av bastanta, höga ringmurar. Ibland till och med dubbla ringmurar. Ofta har de dessutom ett eller flera bevakningstorn, vilket gör att de på håll mer liknar fästningar än kyrkor. En av världsarvskyrkorna ligger i den än så länge fridfulla byn Prejmer. Här är ringmuren tjock och bländande vit. Men det är inte en solid mur med sten rakt igenom. På insidan – mot kyrkan – finns cirka 250 små rum inrymda, ett för varje bondefamilj i omgivningen. Trappor och gångar av trä gör att man kan nå de olika rummen. På murens motsatta sida – mot byn – finns en lång försvarsgång med skyttegluggar varvade med… dass.

Böndernas ”tillflyktsceller” i Prejmers befästa kyrka

De här kyrkorna (ursprungligen fanns det runt 300 stycken) uppfördes av sachsare och då måste man förstås fråga sig vad sachsare hade i Transsylvanien att göra. Jo, de ungerska kungarna lät tyska kolonister slå sig ner i det här området. De lyckades bygga upp välmående samhällen och för att freda sig mot angrepp av tatarer och osmaner valde de att bygga de här befästningarna. Här kunde de alltså både skydda sin kyrka, sig själva och sin egendom.

Rumänien är uppenbarligen vattenmelonens förlovade land. På vissa sträckor längs europavägarna – och i snart sagt varje by som vägarna passerar genom – står det folk och säljer vattenmeloner. Priset ligger på cirka tre kronor per kilo. I Prejmer begick jag min vattenmelonköpardebut. Det var lite otäckt, eftersom den vattenmelonsäljande farbrorn inte kunde ett ord engelska och min rumänska är en aning svag. Men vi samtalade glatt på varsitt språk och jag tror nog att han var fullständigt ärlig när han tog åtta av de tjugo lei som jag höll fram. Det motsvarar cirka sexton kronor – en rimlig summa för en melon som alltså bör ha vägt drygt fem kilo. Fast det verkade som om han tyckte att jag var konstig som bara ville köpa en melon. Vad ska man med bara en melon till? Va?

Byn Viscri

Efter en melonätarpaus tillsammans med traktens alla flugor bar det av till byn Viscri som ligger tämligen isolerad mitt ute i ingenstans. Förmodligen skulle ingen utom byborna själva komma på idén att åka dit – om det inte vore så att även den befästa kyrkan i Viscri är världsarv. Men genom sitt isolerade läge är även själva byn intressant att besöka, eftersom den fortfarande ser ut som en typisk sachsisk-transsylvansk by såg ut på 1700-talet. Gäss, kalkoner, höns och hundar spankulerar omkring fritt på de illa underhållna vägarna och folk sitter på bänkar utanför sina hus och tittar nyfiket på de tokiga turister som hittar dit. Många sitter och stickar för att ha något att sälja. En glad hund följde oss på hela vår promenad från bilen upp till kyrkan, runt kyrkan och sedan tillbaka igen. Jag har nämnt de rumänska hundarna tidigare, men tar det igen: Det kryllar av hundar i Rumänien och man vet aldrig riktigt vilka som är herrelösa och vilka som faktiskt tillhör någon. Man räknar i alla fall med att det finns tiotusentals lösdrivande hundar – bara i Bukarest lär det finnas 40 000! De utgör ett stort problem, inte minst i trafiken eftersom de har en tendens att uppehålla sig i vägkanten och plötsligt får för sig att springa ut i vägbanan. Ihjälkörda hundar är en alltför vanlig syn. Den som vill bidra till att förbättra situationen kan ta en titt här: Hundhjälpen

Read Full Post »

Parlamentspalatset i Bukarest

Intrycket av Bukarest är ganska oförändrat, så här i efterhand. Det är en smått absurd stad – det får jag lov att säga efter att ha sett den extremt stora parlamentsbyggnaden på lite närmare håll. Jag vet inte hur lång tid det tar att gå runt muren som omsluter monstret, men man gör det inte på en kvart. Säkert inte ens på 30 minuter. Vid varje öppning i muren står det en bister vakt och säger ”What do you want?!” och skakar oförstående på huvudet när man försöker säga att man bara vill titta. Kanske tycker de inte att det är något att se, men framför allt beror det förstås på att parlamentet/senaten håller till där. Runt om palatset finns gigantiska byggnader som förmodligen är tänkta att se pampiga ut, men de står för något slags ihålig och smaklös pampighet. Vad de var tänkta att innehålla är lite oklart. Och kommunistregimen hade förmodligen fått en kollektiv hjärtinfarkt om de förstått att byggnaderna så småningom skulle prydas av enorma reklamskyltar för till exempel Heineken, Microsoft och Vodafone.

Oförstört hus bakom Parlamentspalatset

Bakom mastodontpalatset finns det faktiskt oförstörda kvarter med charmiga 1800-talshus och man får en uppfattning om hur Bukarest kunde ha sett ut om inte Ceaucescu och hans anhang hade fått härja med staden. Men har man egentligen någon anledning att beskylla honom för barbari? Förstörelsen kan mycket väl jämföras med det som vissa politiker ägnade sig åt i Stockholm på 1960-talet och början på 1970-talet. Det är lätt att förfasa sig över maktgalna diktatorer i andra länder… Nå, även om Bukarest var en förhållandevis positiv överraskning – betydligt bättre än sitt rykte – så var det ganska skönt att sätta sig i en hyrbil och bege sig ut på ”landsbygden”. Nåja, området kring just Bukarest är inte särskilt lantligt. Om man reser norrut så råkar man till exempel strax på Rumäniens Texas – ett område där landskapet genomkorsas av pipelines och där man ser arbetande oljepumpar lite här och var. Det är inte överdrivet charmigt. Å andra sidan når man strax områden där kor står tjudrade precis intill Europavägen – och där man måste köra om hästkärror och passa sig för att inte köra på hundar. Lösspringande hundar är ett bekymmer – men hittills har ingen på något sätt varit aggressiv. De är snarare nyfikna.

Torget i Brașov

Brașov är en stad som turistböckerna lyfter fram som mycket sevärd. Det är lätt att föreställa sig att det är en liten pittoresk håla, men i själva verket bor där närmare 280 000 personer. När man når dess utkant så kan man inte alls föreställa sig att centrum är så charmerande som det är – man vill snarare genast åka därifrån. Men det vore dumt, för plötsligt blir bebyggelsen betydligt mer småskalig och ålderdomlig – och så öppnar sig en liten pärla till barockstad i ljusa färger. Man får försöka tänka bort den fåniga Hollywood-imiterande skylten med ortnamnet högt uppe på det angränsande berget. Det är lätt att förstå att turister gärna söker sig hit, inte bara för att gamla stan är så pittoresk, utan också för att Brașov är en bra utgångspunkt för vandringar och liknande. Området är dessutom extremt rikt på björnar – och det påstås att björnar ibland promenerar omkring på stadens gator. Ungefär som isbjörnar på Stockholms gator, alltså. Men inte såg vi några björnar. Däremot upptäckte vi att man visade utomhusbio på det charmiga torget på kvällen. Evenemanget var välbesökt – och filmen var norsk, textad på rumänska. Folk tyckte tydligen att ”Huvudjägarna”, efter Jo Nesbös bok, var spännande. Själv tyckte jag att den var en aning för blodig.
Ortens största sevärdhet får nog sägas vara ”Den svarta kyrkan”, en gotisk kyrka som fått sitt epitet på grund av att den brändes av den österrikiska armén på 1680-talet. Den klarade sig dock ganska bra, men fasaden blev ganska svart. Svärtan tycks dock ha regnat bort sedan dess. Nå, mulţumesc för den här gången!

Read Full Post »

Bukarest

Middag i gamla stan i Bukarest

Rumänien? Bukarest? Vad är det första man tänker på? Ceaușescu, barnhemsbarn och tiggare? Ja, det är nog lätt att de första associationerna går åt det hållet. Och även om moderna guideböcker gör sitt bästa för att förklara att Rumäniens och Bukarests dåliga rykte är mycket överdrivet så skiner det ändå igenom att man faktiskt bör vara på sin vakt. Numera är det falska poliser, lösdrivande hundar (rabies!) och ohederliga taxichaufförer man varnar för – i alla fall i Bukarest. Så det är klart att man närmar sig staden med viss respekt och stor försiktighet.

Men så landar man på flygplatsen som ligger någon mil norrut och möter – förstås – ett åtminstone på ytan väl fungerande land som känns som vilket medelhavsland som helst. Och Bukarest som framställts som en förfärlig, förstörd stad är inte alls så brutal, betonggrå och ful som man förleds att tro. Jodå, Ceaușescu gick hårt fram och mejade ner stora delar av den gamla bebyggelsen i ett anfall av storhetsvansinne och uppförde världens näst största byggnad (efter Pentagon) i änden av en nyanlagd och pampig boulevard. Men här och var finns gamla, fina hus kvar – och man anar varför Bukarest en gång sågs som Östeuropas Paris. Av någon anledning sparades några kvarter, det som nu kallas ”gamla stan”. Den är inte stor, men har en viss charm. Vissa hus är tragiskt fallfärdiga, bland dem hus med skyltar där det står ”historiskt monument”, andra är upprustade.

Naturligtvis föreställer man sig också att invånarna i en så ful och anskrämlig stad måste vara gråa och kuvade människor. Ja, man ser en och annan liten tant som sitter hopkrupen och sover på trottoaren – och en annan tant kommer fram och ber om några små slantar. Men sånt ser man även i Stockholm. I övrigt verkar bukarestborna vara mycket moderna, eleganta människor som påminner ganska mycket om italienare i sin avslappnade attityd och modemedvetenhet. Men, men… jag har bara varit här i några futtiga timmar och intrycken kan komma att ändra sig.

Det är förresten varmt och skönt här. Sa jag det?

 

Read Full Post »

Färgglada Båtar i Cretinias hamn
Foto: Jesper Kolkebratt

När fotograf Jesper och jag anländer till den lilla byn Acquazzone har dagens sista färja till ön Copriletti redan avgått. Lyckligtvis träffar vi fiskaren Giovanni som erbjuder sig att ta oss med i sin båt. Havet ligger lugnt och stilla i skymningen och vi tvekar inte att anta erbjudandet, trots båtens litenhet. Giovanni berättar att han är på väg hem till familjen i Cretinia efter en lång dag ute på havet. Cretinia är också vårt mål. Det är Coprilettis näst största stad, vilket kan låta imponerande, men då ska man veta att ön bara har cirka 23 000 invånare och att de flesta inte bor i städerna – om man nu kan kalla dem det. Klockan är närmare nio på kvällen när vi puttrar in i den lilla hamnen där de färggranna fiskebåtarna ligger uppradade och guppar stillsamt. Fullmånen blänker i det nästan svarta vattnet. Giovanni hjälper oss av med våra väskor och pekar ut vårt hotell som bara ligger ett stenkast  därifrån. Vi tar adjö av honom med en förhoppning om att snart få träffa honom igen.

Man räknar med att Copriletti har varit bebodd sedan cirka 1800 f Kr eftersom man har hittat boplatser efter praetiterna, ett av de närmast mytiska folkslag som sägs ha utvandrat från Ostyrien vid ungefär den tiden. Det var ett herdefolk som livnärde sig på sina nötgetter, capra noce, och fiske. Nötgetterna finns bara här och på den lilla grannön Tendevelluto. Praetiternas bostäder var ett slags avlånga torn byggda av sten och lera. På norra delen av ön finns två rekonstruerade gårdar som kan besökas under sommarhalvåret. Där finns även det största beståndet av nötgetter. Man bör inte missa att smaka den gudomliga nötgetsosten som är som allra bäst i slutet av juli.

Signora Giannas hotell i Cretinia – stadens enda
Foto: Jesper Kolkebratt

Signora Gianna som driver stadens lilla hotell är en vänlig men bestämd dam med håret uppsatt i knut i nacken. Hon påminner lite om Teskedsgumman, fast större. När hon visar oss våra rum berättar hon att hennes morfar har bott här i fem generationer medan hon själv inte tog över hotellverksamheten förrän 1938. Men det märks att hon ändå är mycket stolt över sin verksamhet. Storheter som Einstein, Fellini, Marcello Mastroianni och vår egen Anita Ekberg har alla bott här. Fotograf Jesper får ett rum som Arturo Toscanini bodde i en hel vecka 1950. Här sitter verkligen historien i väggarna. Från våra fönster har vi utsikt över ett av stadens små torg där vattnet i fontänen stilla porlar. Trots den ganska sena timmen är det fullt av folk på restaurangerna runt torget. De äter grillat kött, grillade grönsaker och tomat- och mozzarellasallad medan de dricker av det lokala vinet och diskuterar dagens händelser. Några sjunger folkvisor och berättar historier för varandra till sent in på natten. Fotograf Jesper och jag nickar mot varandra i samförstånd – det märks att vi är på Copriletti.

Dagen därpå utforskar vi Cretinia. Det går ganska fort, men här finns ett sevärt stadspalats från 1500-talet och mitt i en labyrint av smala och uråldriga gränder reser sig en märklig katedralliknande kyrka med hela nio torn. Vi klättrar upp i tornen för att titta på den magnifika utsikten över staden, havet och landsbygden. Man ser nästan hela ön härifrån. Men trots sin blygsamma storlek är staden mest känd för sin shopping. Här finns allt man kan tänka sig – till mycket rimliga priser. Vi börjar med att titta in hos handlaren Giovanni på Via Subito 65. Han driver stadens bästa och äldsta prosciutteria. Den har legat på den här adressen sedan 1856, då den flyttade hit från grannfastigheten. Ingen vet egentligen hur gammal rörelsen är. – Kanske grundades den av praetiterna, skrattar Giovanni och bjuder oss att smaka av den lokala specialiteten, nötgetsskinka. Den smakar superbt, i synnerhet tillsammans med det lokala vinet som han generöst häller upp åt oss. Innan vi går ger han oss en stor bit skinka och citerar ett stycke ur Ordspråksboken. Medan vi begrundar det intar vi varsin espresso och biscotti på det lilla caféet på andra sidan gatan. Innehavaren Giovanni rostar sitt kaffe själv och hävdar att det är det godaste på den här sidan Ekvatorn. Vi är benägna att hålla med.

De unika nötgetterna
Foto: Jesper Kolkebratt

Förvånande nog kan Copriletti stoltsera med ett järnvägsnät. Det är inte särskilt omfattande och tågen är långt ifrån moderna, men det är ändå ett bra och populärt sätt att färdas på. Det är inte många som har bil på ön. Fotograf Jesper och jag ska ta tåget till den lilla staden Pucco som ligger på ostkusten, cirka sju mil från Cretinia. Vi tror knappt våra ögon när det lilla tåget rullar in på stationen – ett så näpet tåg trodde vi knappt fanns. Men även om det är litet och går långsamt så är det en trivsam resa, om än inte särskilt bekväm. Man har gott om tid på sig att verkligen ta in landskapet. Vi passerar små välmående byar, betande djur, olivlundar, bergstoppar och äldre damer. En kvinna har sina höns med sig i en bur och bjuder alla på ägg. Stämningen är gemytlig och man sjunger folksånger och berättar historier för varandra. Alla tycks känna alla och snart känner vi att även vi är accepterade. Plötsligt reser sig en man i hatt upp, vänder sig mot oss och ropar: capra noce! Och mycket riktigt, där ute på slätten vandrar några livs levande nötgetter. Alla i tåget skrattar av förtjusning. När vi når fram till slutstationen Pucco är vi alla vänner för livet.

Pucco sett från berget Noncostretto
Foto: Jesper Kolkebratt

Pucco är Coprilettis badort par excellence. Den tiotals meter långa stranden med finkornig och mjuk sand inbjuder verkligen till bad och är ofta fullbelagd. Men om man bara går några hundra meter norrut så är det lätt att hitta en alldeles egen skyddad paradisvik för sol och bad. Man kan även hyra en moped. Här träffar vi det äkta paret Giovanni och Gianna som säljer Coprilettis allra godaste glass, gelato malcontento. – Men våra mandelkakor gjorda på nötgetsmjöl går inte heller av för hackor, skämtar Gianna illmarigt. Och hon har naturligtvis rätt, man kan inte lämna ön utan att ha smakat dem. De smakar himmelskt, särskilt i kombination med det lokala vinet. Innan vi skiljs åt sjunger de några folkvisor och berättar några historier för oss. I Pucco finns också ett av Europas allra finaste dykvatten. Jag och fotograf Jesper har stämt träff med dykinstruktören Giovanni som egentligen skulle ha tagit oss med ner i de kristallklara djupen där man bland annat kan få syn på den sällsynta Patatum scalare, tetror av caseificio-typ, ja, till och med torsk. Tyvärr visar det sig att dykbåtens ägare, Giovanni, just den här dagen har slut på bensin och dessutom besök av sin svärmor, så vi får vackert stanna på torra land.

Något besvikna men ändå glada beslutar vi oss i stället för att pröva på en av traktens specialiteter: bläckfiskmassage. Det är inte vad det låter som, trots att massage med åtta eller tio armar samtidigt tvivelsutan låter lockande. Nej, här är det vi människor som står för massagen och syftet är att göra bläckfisken mör och god. Massören Giovanni håller till i en pittoresk liten paviljong nere vid strandkanten. Klädd i höftskynke och bakåtslickat hår förklarar han att man inte behöver vara särskilt stark för att massera bläckfisk, det handlar mera om teknik – en teknik som tar två veckor att bemästra och en livstid att glömma. Fotograf Jesper och jag tycker i början att det är en lite slemmig hantering, men upptäcker snart hur roligt det är. 45 minuters massage kostar 8 euro, vilket kan tyckas dyrt men då får man ta med sig bläckfisken hem efteråt.

I Pucco finns det två hotell med vardera fyra rum. Giovanni (dykinstruktören) har rekommenderat Albergo Piacevole som dock visar sig vara fullbelagt. Vi går därför tvärsöver det lilla torget till Albergo Ripugnante, där vi tas emot med öppna armar av signora Gianna som visar sig vara syster till vår hotellvärdinna i Cretinia. Vi skrattar hjärtligt en stund åt sammanträffandet innan vi får betala våra rum i förskott. Det är inte dyrt att bo på hotell på Copriletti, men här är det nästan ofattbart billigt: 4 euro per person, och då ingår lakan. Från våra fönster har vi utsikt över ett av stadens små torg där vattnet i fontänen stilla porlar. Trots den nu ganska sena timmen är det fullt av folk på restaurangerna runt torget. De äter grillat kött,  grillade grönsaker och tomat- och mozzarellasallad medan de dricker av det lokala vinet och diskuterar dagens händelser. Några sjunger folkvisor och berättar historier för varandra till sent in på natten.

Giovanni
Foto: Jesper Kolkebratt

Man hinner inte utforska hela Copriletti på fem dagar, inte ens på tre dagar. Vill man se hela ön så rekommenderas ett återbesök, varför inte i oktober? Då man kan se vinbönderna förnöjt gå bland vinstockarna med ett glas i handen och provsmaka årets skörd av det lokala vinet. Man kan också besöka ön i mitten av juni, då dess välbekanta pastafestival äger rum. Då pryds varje liten by med girlanger och kulörta lyktor och man har en unik chans att se hur den berömda vänsterhandsrullade cannelonin tillverkas. Vill man få den serverad på helt rätt sätt så ska man besöka signora Giannas pasteria i den lantligt charmiga byn Pazzo i Coprilettis nordöstra hörn. Det är sannerligen värt besväret, för hennes ravioli con capra noce är en smakupplevelse som man aldrig glömmer, i synnerhet om den serveras med ett stort, vältempererat glas av det lokala vinet. Men det får bli en annan gång. Vårt besök på Copriletti närmar sig obönhörligen sitt slut och det är dags för fotograf Jesper och mig att ta färjan eller kanske en fiskebåt tillbaka till fastlandet och nya äventyr. Men vi ska alltid minnas de färgstarka människorna på denna charmiga paradisö där det finns något för alla.


					

Read Full Post »

Staden Essaouira vid den marockanska Atlantkusten har ungefär 70 000 invånare och är därmed lika stor som Gävle. Där slutar nog likheterna. Essaouira kanske inte riktigt är en typisk marockansk stad. Den anlades på 1700-talet, och i sammanhanget är just ”anlades” rätt ord. En fransk arkitekt, Théodore Cornut, låg bakom stadsplanen och han ritade dessutom hamnanläggningen och bastionen i europeisk fästningsstil. Det gör att staden har en lätt europeisk prägel, åtminstone i vissa delar. Själva medinan består däremot till stor del av mörka, trånga gränder som det går alldeles utmärkt att gå vilse i och som därmed känns genuint marockanska.

Ett av Essaouiras dragplåster är den mycket långa, fina stranden. Det är verkligen inget fel på den, bortsett från att man knappt hinner beträda den förrän försäljare dyker upp för att sälja hasch och andra intressanta saker. Det dyker också ofelbart upp män som leder en kamel och som undrar om man vill göra en utflykt till den lilla byn Diabat (som ibland av någon anledning heter Diabet) och titta på Jimi Hendrix hus. Det här är ett annat av Essaouiras dragplåster: att Jimi Hendrix har bott i Essaouira. Det är ett faktum som står med i så gott som alla guideböcker och olika researrangörers hemsidor och broschyrer. Med lite tålamod är det inga problem att själv vandra längs med stranden bort till Diabat, även om man får vada över ett mycket grunt smärre vattendrag . På vägen dit passerar man resterna av en mindre försvarsanläggning – och intill byn en större ruin av ett 1700-talspalats som liksom växer upp ur sanden. Det är lite oklart om det är palatset eller försvarsanläggningen som inspirerade Jimi Hendrix till att skriva låten ”Castles Made of Sand” (som dock i många guideböcker heter ”Castles in the Sand”). Kanske kom inspirationen från båda byggnadsverken.

Diabat är en liten håla. Det går knappast att beskriva byn på annat vis. Här finns bligande getter, hus i dåligt skick, men även hus som närmast liknar europeiska småstadsvillor. Och här finns förstås Jimi Hendrix Café, inrymt i det hus som Hendrix bodde i när han vistades här. Fast på den handmålade skylten står det ”Jimi Hendrax Café”. Den förkunnar också att Hendrix, förlåt, Hendrax, bodde här 1968. Så vårdar man minnet av ett dragplåster. Ett svenskt par i 40-årsåldern råkar befinna sig där samtidigt som jag – och jag tjuvlyssnar förstås. Mannen är begeistrad. ”Fattar du? Han måste ha suttit här på trappan och skrivit låtar. Jimi Hendrix, liksom. Han skrev visst den där ‘Castles in the Sand’ här, du vet.” Det visste inte hans moatjé. ”Jag har inte den plattan själv, men jag vet att farsan har den.” Kaffet var helt okej – liksom den lilla kaka som serverades till. Det var väl ungefär det som var minnesvärt.

Men hur är det nu med Jimi Hendrix och Diabat? Anledningen till att jag började undra är en uppgift på den svenska researrangörens hemsida: ”Jimi Hendrix köpte ett hus i Diabat och bodde här flera år på 1970-talet.” Jaha. Samma sak står i en av de mer ansedda reseguiderna om Marocko. Men nu hör det ju till saken att Hendrix avled i september 1970! Eller var det kanske så att han fejkade sin död och flyttade till en marockansk håla vid Atlantkusten? Egendomligt.

Men han måste väl ha bott i Diabat? Hans hus finns ju där. Nja… Om man nu tänker efter aldrig så lite: Varför skulle en då mycket berömd rockstjärna slå sig ner i en minimal by i Marocko? Det finns liksom ingen anledning. Om man gräver lite i det här så upptäcker man att Jimi Hendrix förvisso besökte Marocko, men inte 1968, som det står på caféskylten, utan i juli 1969. Och han var där i lite drygt en vecka. Han hade aldrig varit i Marocko tidigare – och hann aldrig återvända dit. Men under den här veckan bodde han faktiskt i Essaouira ett par nätter – i Riad Al Madina. Det är i alla fall vad ägarna till hotellet påstår. Vissa källor påstår till och med att Hendrix ägde hotellet i fråga. Tyvärr är det inte sant. Faktum är att han inte ens bodde där, han bodde på ett ställe som heter Des Iles Hotel. Och Diabat…? Det troligaste är nog att han aldrig ens besökte byn.

Jaha. Men det är ju i alla fall kul att han fick inspiration till låten ”Castles Made of Sand” i Essaouira! Ja, men problemet är att den låten spelades in i oktober 1967 och gavs ut på skivan ”Axis: Bold as Love” i december samma år. Och när var han i Essaouira? Just det, i juli 1969. Det är ganska mycket som inte stämmer här, men det hindrar inte att myten om Jimi Hendrix och Essaouira/Diabat lever och frodas. Man kan fråga sig varför, med tanke på att staden i sig – och stranden – borde vara fullt tillräcklig för att dra till sig  turister. Det är naturligtvis knappast troligt att lokalbefolkningen har någon lust att krossa den här myten, den tycks ju ge ett och annat arbetstillfälle. Möjligen är det en aning bekymmersamt att guideböcker och researrangörer sväljer historierna med hull och hår utan att göra minsta ansats att kontrollera dem. Själv valde jag att kontakta Ving för att be dem att åtminstone ta bort uppgiften om att Hendrix bodde i Diabat under flera år på 1970-talet. Hoppas bara att det inte har lett till att Jimi Hendrax Café har gått i konkurs.

Read Full Post »

« Newer Posts