Utsikt från rum 102 på Residence Baron i Budapest
Om man sträcker sig ut genom fönstret på rum 102 på Residence Baron i Budapest och tittar åt höger, så ser man Frihetsbron och vid dess bortre ände Danubius Hotel Gellért. I direkt anslutning till hotellet ligger Gellértbadet med ett tiotal pooler. Budapest är känt för sina bad och förmodligen är det nästintill kriminellt att besöka staden utan att besöka ett sådant och tvaga sig enligt konstens alla regler. Men hur bär man sig åt? Det är ju naivt att tro att badetiketten över hela världen ser ut som den gör i Sverige, speciellt som jag har läst om alla regler och ritualer som gäller vid ett besök i ett hamam. Nu är väl inte den ungerska badetiketten densamma som den turkiska, men det kändes ändå bäst att läsa på lite i förväg. Artikeln som jag råkade hitta kungjorde att personalen på baden absolut inte talar engelska, utan bara ungerska. Vidare redogjorde den för de olika alternativ som finns och att badet kostar olika mycket beroende på vilka alternativ som gäller, till exempel om man vill ha ett omklädningsbås eller bara ett skåp att låsa in kläderna i. Det måste man alltså tala om för kassapersonalen. På ungerska. Sedan följde en lång redogörelse för hur man skulle få ett plastkort som man skulle dra i en läsare för att komma in på badavdelningen. Väl där skulle man lämna plastkortet till en människa som antagligen heter Attila eller Sándor eller Zoltán, för det gör alla ungrare av hankön. Denne skulle dela ut badkläder i form av ett förkläde (låt mig återkomma till det) och tilldela en ett skåp – eller möjligen ett bås. När man hade bytt om skulle man vinka till sig en annan Attila, Sándor eller Zoltán som skulle låsa skåpet (eller båset) och ge dig ett gummiband med skåpnumret på. Förmodligen skulle han också ta hand om plastkortet, för det kunde man inte gärna släpa på medan man badar. Efter badet skulle man ånyo vinka till sig den farbror man träffade senast, som skulle kontrollera numret på gummibandet och öppna skåpet/båset. För besväret skulle han bestämt ha en liten slant, förhoppningsvis efter att han öppnat. För var skulle man annars förvara pengarna? Mellan tårna? Sedan skulle man tydligen återfå det där plastkortet också, för det skulle lämnas in i kassan där man eventuellt skulle få lite pengar tillbaka om man inte hade badat tillräckligt länge! Mycket att hålla reda på. Och då har jag ändå inte nämnt själva badandet. Det är klart att man bli lite nervös när det är så där krångligt.
Ett par av Budapests bad är rejält gamla, faktiskt från den tid då staden tillhörde turkarna. Királybadet och Rudasbadet är båda från 1500-talet och det senare har till och med kvar sin originalkupol över centrumbassängen. Tittar man i resebyråannonser eller guideböcker så finns det en närmast obligatorisk bild på äldre herrar som spelar schack höljda i dimma i Szécsénybadets utebassäng. Men varför knata i väg till det bad som det tydligen är meningen att man ska gå till som turist? Det kändes ganska självklart att besöka ett av 1500-talsbaden, närmare bestämt Rudasbadet. Vi hade nämligen hört att en närmast magisk känsla infinner sig när solljuset letar sig ner genom öppningarna i kupolen och skär genom ångan från det varma vattnet. Nu var det visserligen mulet och mörkt ute när vi var där, men ändå. Ja, sedan kom förstås allt det där krångliga på skam. Människan i kassan talade engelska. I stället för ett plastkort fick man en armbandsklocka (dock utan visare). Moderna tider! Däremot stod det en Attila vid vändkorset och hjälpte ovana besökare att visa hur man bar sig åt för att komma in. Han delade dessutom ut de sägenomspunna badkläderna. Det enda krångliga var väl egentligen att begripa att man med hjälp av armbandsklockan skulle tilldela sig själv ett omklädningsbås. Och att få upp dörren till det tilldelade båset. Efter flera misslyckade försök nödgades jag be om hjälp – och tvingades inse att en dörr inte nödvändigtvis måste öppnas utåt. Tänk att behöva be en Sándor om hjälp med en så simpel sak. Skamkänslan som blev resultatet av detta pinsamma tillkortakommande färgade mina öron röda. Klädsamt säger en del, inte klädsamt säger jag.
Något som dock märkligt nog inte alls kändes pinsamt är det där med badkläder. Rudasbadets termalavdelning var fram till 2006 reserverat för män, men i jämlikhetens namn är det numera ”mansdag” bara fyra dagar i veckan och öppet för enbart kvinnor en hel dag i veckan. Tänka sig! Och på helgerna är både kvinnor och män välkomna samtidigt. Tänka sig igen! Nåväl, eftersom kvinnor och män för det mesta badar på skilda dagar så behöver man inte bekymra sig om att ha med sig badkläder. Men för att det inte ska bli alltför skamlöst så tilldelas man alltså ett slags litet förkläde som man knyter runt midjan. Det är som ett höftskynke, men utan bakstycke. Man tar seden dit man kommer och eftersom alla gör likadant så känns det inte särskilt konstigt att gå omkring där med ändan bar. Fast helt enhetligt är det inte. En del fegisar föredrar trots allt att bära badbyxor. Andra tar två förkläden för att skyla sig lite mer. Och ytterligare andra tycker att det hela är lite tramsigt och lägger ifrån sig allt vad tyg är. Det där med regler och etikett är det tydligen inte så noga med.
Själva badandet är inte särskilt komplicerat. Antagligen finns det någon form av ritual för hur ett riktigt bad ska gå till, men det finns ju inte direkt några vakter som är där och viftar med pekfingrar eller nävar om man hoppar i bassäng B innan man kliver i bassäng A. Det finns inte ens några barska människor som sätter handklovar på en om man inte bär den badmössa och de badtofflor som enligt vissa källor är obligatoriska. Var det någon överhuvudtaget som bar badmössa? Nej. I centrum, täckt av den tidigare nämnda kupolen, finns i alla fall en större bassäng. I lokalens fyra hörn finns mindre bassänger med olika temperatur på vattnet. Inget är skållhett och inget är iskallt – temperaturskillnaderna är i själva verket relativt små men ändå kännbara. Det förefaller också som om vattnet i de olika bassängerna innehåller lite olika mineral. Ovanför en bassäng finns en varningstext som kungör att man inte bör befinna sig i vattnet längre än fem minuter – och att man ska undvika att svälja det. Olyckligtvis är varningstexten endast skriven på ungerska så man kanske får räkna med att en och annan okunnig utlänning har strukit med. I anslutning till bassängrummet finns två ångbastur – en jättevarm och en jättejättevarm – två finska bastur för mesar (temperatur mellan 50 och 60 grader), och en liten bassäng för den som inte är rädd för att få en hjärtinfarkt. Vattnet håller visserligen en temperatur på hela 12 grader, men har man just befunnit sig i ångbastun eller en varm bassäng så känns det säkerligen som ännu kallare. Den riktigt äventyrlige kan förresten välja att gå in i duschen, rycka i ett snöre och få en spann med iskallt vatten över sig. Men jag är rädd om mitt lilla hjärta, jag.
När man känner att man börjar bli riktigt skrynklig (rekommenderad badtid är 90 minuter – förr fick man tydligen betala extra om man stannade längre än så) så anses det att man måste vila en stund innan man klär på sig. För ändamålet finns ett stort vilrum med galonklädda britsar där man helt enkelt lägger sig för att softa lite. Somliga finner det så vilsamt att de somnar och snarkar ljudligt. Med ”somliga” menar jag för en gångs skull inte mig själv. Därpå återstod bara att klä på sig, ta farväl av det lilla förklädet och gå hem. Det som till en början kändes invecklat och lite skrämmande visade sig vara riktigt enkelt och okomplicerat. Och ta mig sjutton, kände man sig inte åtminstone delvis som en ny människa? Så om ni skulle råka befinna er i Budapest – var inte rädda för att besöka ett badhus. Varför inte just Rudasbadet – och varför inte nattetid? På fredagar och lördagar är det nämligen nattöppet mellan 20.00 och 04.00. Ett badhusbesök är helt klart ett trevligt sätt att uppleva en bit av den ungerska kulturen på – och det är inte varje dag man badar i ett drygt 400 år gammalt badhus. Om man inte är ungrare, förstås.
elbrundino 