Nu för tiden har julen en tendens att bli passé nästan innan den har inträffat. Och så här en vecka efter julafton är den stendöd. Ut med granen, in med champagnen. Likväl tänkte jag dröja lite vid julen och ett fenomen som jag tycker blir allt tydligare. Jag tror att alla svenskar numera är så pass upplysta att de vet att våra jultraditioner är ett riktigt hopkok av olika gamla traditioner från skilda geografiska områden. De flesta inser nog också att julen som tidpunkt för Kristi födelse är mycket omdiskuterad och att man en gång i tiden förlade den till just den här tiden för att utnyttja, och konkurrera ut, redan befintliga ”hedniska” högtider som hade med vintersolståndet och skörderelaterade fenomen att göra.
I dag är julen en genomkommersialiserad högtid som har mycket lite med Kristi födelse eller vintersolståndet att göra, åtminstone i Sverige. Jodå, det finns troende som går i kyrkan och så att säga firar Jesus födelsedag och det finns människor som inte är särskilt religiösa av sig men som ändå tycker att det hör till att gå i kyrkan på första advent eller juldagsmorgonen. För att det är tradition. För att det är mysigt. För att det är vackert. Men jag vill ändå påstå att det religiösa inslaget i julen är försvinnande litet. Likväl verkar många störa sig på att det alls finns där. Jag har svårt att hitta någon annan förklaring till att många brukar passa på att liksom rättfärdiga sitt julfirande genom att nogsamt påtala julens hedniska ursprung. Men ärligt talat: Hur många kan egentligen påstå att de egentligen firar vintersolståndet eller att de egentligen firar att man i romarrikets Italien vid den här tiden såg tecken på naturens återuppvaknande och därför hyllade åkerbrukets gud Saturnus genom så kallade saturnalier? För de allra flesta finns bara julen där som något traditionstyngt och självklart som man inte behöver fundera så mycket kring.
Alltså, jag är ju en vän av folkbildning, så jag har inget emot att man påpekar att julen är det tidigare nämnda hopkoket av traditioner från olika håll och att kyrkan en gång i tiden (och fortsatt) har passat på att utnyttja och ta över urgamla högtider. Det kan man gärna göra. Men det ligger något nästan panikartat i det här att nogsamt påpeka att man minsann inte firar julen av religiösa skäl, och särskilt inte av kristna skäl. Som om man är fullkomligt livrädd för att bli anklagad för att fira Jesus födelsedag.
Men låt oss nu säga att man verkligen brinner för att förklara julens verkliga och ”hedniska” ursprung. Borde man inte då anstränga sig för att hålla sig till någon sorts historiska sanningar? Men det verkar inte som om det är så noga, så länge man får fram sitt önskade budskap. Ett exempel är den här bilden som har cirkulerat på nätet den här julen:
Här är förvisso slutbudskapet att man kan strunta fullständigt i varför man gör vissa saker på julen och ge tusan i varifrån alla konstiga traditioner kommer. Man ska bara vara glad och ge sig hän i firandet. Ja, så kanske man kan göra – och det är nog så de flesta gör. Men samtidigt så är åtminstone jag intresserad av att känna till det historiska ursprunget. Och då är det ganska viktigt att hålla sig till sanningen.
Jag tänkte gå igenom påståendena i den här bilden. Här går man ut hårt och talar om den skandinaviska fruktbarhetsguden Yule. Det är ju ett smart grepp. Man refererar till de där konstiga skandinaverna och hoppas att ingen orkar kolla upp den där Yule. Nu är det här inte helt taget ur luften – Jolner är ett av drygt 200 namn på Odin. Men någon fruktbarhetsgud var Odin/Jolner inte. Och det är lite oklart vad Odin/Jolner har för koppling till julsånger och julhälsningar. Det påpekas ju här att man inte behöver tro på Odin för att tycka att det är trevligt med just sånger och julhälsningar.
Vidare: Man behöver inte tillhöra den nyhedniska religionen Wicca för att njuta av julkransar och dekorera med järnek. Nej, det behöver man inte. Wicca kom till i mitten av förra seklet och julkransar i kristna sammanhang är kända sedan åtminstone 1500-talet. Och järnek… Tja, det är en växt och den kan ha använts som dekoration mycket länge. Men som kristen symbolväxt är den känd sedan medeltiden. Att på något sätt antyda att kransar och järnek har sitt ursprung i Wicca-religionen är alltså fullständigt befängt. Men jag kanske övertolkar?
Hur är det med druider och mistlar, då? Ja, här har jag faktiskt inga invändningar. De keltiska druiderna ansåg att misteln hade läkande egenskaper, förmådde skydda mot onda makter och var gynnsam för fruktbarheten. Från fruktbarhet till kyssar är förstås steget inte långt – och på något sätt har misteln som symbol överlevt genom århundradena. Och nej, man behöver inte vara druid för att hoppas på att få en kyss om man står under en mistel. Men man behöver å andra sidan inte heller vara häst för att tro att det innebär tur att hitta en tappad hästsko.
Jaha, över till nästa punkt. Enligt den så behöver man inte tro på åkerbruksguden Saturnus för att ägna sig åt traditionen att dekorera ett saturnalieträd i sitt hem. Därmed antyder man alltså att julgranen har sitt ursprung i det romerska saturnaliefirandet. Sant är att man under detta firande ibland tycks ha dekorerat träd, men då enbart utomhus. Julgranen har med största sannolikhet inte ett dyft att göra med den romerska traditionen att dekorera träd. Det är nämligen så att liknande traditioner mycket väl kan uppstå på skilda geografiska platser under skilda tider utan att ha det minsta med varandra att göra. Ibland vill vi hemskt gärna se samband där inga samband finns, kanske särskilt om vi försöker bevisa något som inte är så lätt att bevisa.
Man behöver inte tro på Odin, Tor eller Sankt Nikolaus för att njuta av traditionen att en besökare kommer med gåvor på natten. Jag vet inte vad Tor har med saken att göra, men kopplingen mellan Odin och Sankt Nikolaus (jultomten) är inte orimlig. Odin ansågs komma med gåvor till barn vid jultiden, i utbyte mot mat till hästen Sleipner. Här rör det sig nog om en sammansmältning av olika traditioner där Odingestalten har levt kvar även efter kristianiseringen, ungefär på samma sätt som man fortsatte att använda runor långt fram i tiden. Det här har för övrigt en hel del med nästa punkt att göra:
Man behöver inte tro på Sleipner, Odins åttafotade häst, för att njuta av traditionen att lyssna efter ljudet av hovar på taket. Jaha. Sant är förstås att Odin ansågs ha en åttafotad häst, och sant är att julen av någon anledning är förknippad med ”Odins vilda jakt” då han på sin häst jagade ett skogsrå över himlen. Nu är det väl inte på något sätt klarlagt att det verkligen är så, men nog kan man undra hur det kommer sig att vår ”moderna” jultomte anses färdas över himlen i en släde dragen av…åtta renar? Här är det väldigt lockande att se ett samband, och det vore ett ganska typiskt sätt att oskadliggöra en hednisk gestalt och förvandla den till något så harmlöst som ett antal renar. Men så har vi det här med hovarna på taket. Är det en tradition som någon har hört talas om? Det borde rimligen vara en skandinavisk eller germansk tradition, med tanke på att det kungörs att man inte behöver tro på Sleipner för att njuta av den. Märkligt.
Och så behöver man inte tro på den iranska guden Mithra för att ta till sig traditionen att fira solens återkomst 25 december. Räck upp handen, alla som firar solens återkomst 25 december. Berätta gärna hur ni firar också.
Och så den sista punkten: Du behöver inte tro på Jesus Kristus för att njuta av traditionen att döpa om denna urgamla högtid till Kristi mässa. Läs den meningen en gång till. Och kanske en gång till. Eller så många gånger som krävs för att du ska inse vilken befängd mening det är.
Vad är syftet med sådant här dravel, en sådan blandning av sanningar, halvsanningar och – såvitt jag kan bedöma – rena lögner? Tja, i någon mening landar det väl i just det jag inledde med, nämligen att vårt julfirande är en enda egendomlig soppa av influenser. Och i någon mening landar det väl i att man kanske inte behöver bry sig så mycket. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tolka in en svår ångest över att samtliga punkter här handlar om religion, om någon form av trosföreställning. Men är det så farligt? När du står där på Åhléns och ska handla julklappar till din pappa/sambo/dotter/fru så törs jag nästan garantera att expediten inte kommer att fråga: ”Ger du den här gåvan till åminnelse av Herren Jesu Kristi födelse?” Och när du äter julbord kommer knappast servitören att kräva att få veta om du dricker din snaps till minne av Jolner. Man behöver med andra ord inte rättfärdiga sitt icke-religiösa julfirande. Man behöver inte skämmas.
Men snart är den jobbiga julen över och då står det inte på förrän det blir påsk. Och då är det bara att vänta på det årliga påståendet att påsken egentligen från början är firandet av den hedniska mesopotamiska fruktbarhetsgudinnan Ishtar. För det engelska namnet på påsken, Easter, uttalas ju exakt som Ishtar. Då måste det vara sant. Och vips har man legitimerat sitt påskfirande genom att hänvisa till något skönt hedniskt. Och när man vill avsvärja sig allt som kan förknippas med religiositet så är det tydligen inte så noga med sanningen och källkritiken.
Arvid jobbade på julafton. ”Stackars pojke, ska han behöva arbeta och slita på själva julafton också” hade hans mamma sagt när hon på morgonen ringde för att önska honom en god jul. Det var lite oklart varför hon ringde och önskade honom en god jul, med tanke på att de skulle ses senare på dagen. Men för all del. Moderns så välfunna citat kom förstås ur Karl-Bertil Jonssons julafton, en liten film som hon nästan älskade mer än livet självt, och som hon därför gärna citerade vid alla möjliga tillfällen vare sig det passade eller inte. Hon hävdade att filmen påminde om hennes barndoms jular. Eftersom filmen inte fanns i hennes barndom – den hade premiär när hon var trettiosju år – så måste hon rimligen mena att det var filmens innehåll som påminde om hennes barndom. Dock trodde han inte att det var den rike byrådirektör H. K. Bergdahls villa och ej heller någon gisten och fallfärdig träkåk som väckte minnen till liv. Mest troligt var det nog familjen Jonssons övre medelklassvilla med dess svartvita televisionsapparat.
Det var då Kontanten dök upp, vilket väl egentligen var väldigt väntat. Det gick nämligen inte en enda dag utan att hon dök upp på varuhuset. Det var också väldigt väntat att hon var klädd som hon var klädd eftersom hon alltid var klädd så, nämligen i olika nyanser av rött. Kontanten hette förstås egentligen inte så. Det var ett smeknamn som någon förmodligen någon gång hade tyckt var fyndigt. Hon gick ibland även under namnen Fru Mao, på grund av klädseln, och Häxan, på grund av hennes…karaktär. Ingen visste vad hon egentligen hette – och det fanns väl varken någon rimlig anledning eller chans att ta reda på det heller. Hon betalade nämligen aldrig med kort, utan alltid kontant. Därmed behövde hon aldrig visa legitimation och det fanns ju heller ingen möjlighet att försöka se vilket namn som stod präglat på hennes bankkort. Hon köpte aldrig något annat än småsaker – och allra oftast värmeljus. Röda värmeljus. Kontanten var faktiskt den enda anledningen till att varuhuset alls lagerhöll röda värmeljus. Och röda strumpbyxor. Och röda näsdukar. Kontanten var faktiskt en levande anledning till lagerhållningen av det mesta som var rött på varuhuset. Trots småinköpen var hon en betydande inkomstkälla. Kontanten var således både en anledning och en inkomstkälla, och det är ju inte alla som kan skryta med att vara det. Antagligen var hon själv mycket medveten om detta faktum. En gång hade hon, kanske av den anledningen, drabbats av hybris och stoppat på sig några påsar röda värmeljus som ”stamkundsbonus” och stapplat ut genom larmbågarna i sina röda pumps. Handgemäng uppstod. En av väktarna fick näsan knäckt medelst ett slag av hennes röda paraply – och hon blev portad i tre dagar. Varuhuschefen hade inte velat polisanmäla henne och väktaren hade inte vågat på grund av rädsla för repressalier.
Det var bra om man var utrustad med ett visst mått av mental stabilitet när man råkade ut för Kontanten. Hon kunde vara lite påfrestande, och just denna julafton hade hon tydligen bestämt sig för att vara lite extra svårartad.
Det var inte mycket folk på Hagsätralinjen. Så här dags hade väl de flesta redan förpassat sig till den plats där de skulle fira jul, om de inte helt enkelt höll sig hemma. Det fanns gott om sittplatser, och likväl ställde han sig i utrymmet vid dörrarna. Han var rädd att han inte skulle komma upp igen om han satte sig ner. Vid Slussen klev tre yngre människor ombord, två killar och en tjej. De kan ha varit i tjugoårsåldern, men det var svårt att bedöma. De verkade glada utan att vara fulla, trots att de bar tomteluvor. Kanske var de på väg till ett julfirande tillsammans med kompisar för de verkade inte vara släkt och de bar inte på några överfulla kassar med julklappar och de såg inte ut att ha rymt från någon anstalt. Inte heller de satte sig ner, utan ställde sig i samma utrymme vid dörrarna:
elbrundino 