Den första arbetsveckan efter semestern. All rädsla obefogad. Kontoret låg kvar där jag lämnade det just före midsommar. Låset var inte utbytt och portkoden inte ändrad. Min dator stod kvar och inga arga lappar syntes till. Det går skrämmande fort att komma in i det vanliga igen. Rutinerna. Man återfår eller återtar kontrollen över sin situation, trillar in i den vanliga jargongen. Men innan man kommer dithän! Innan e-postprogrammet är öppnat. Ska man sitta där och se mejlen ticka in, det ena mer alarmerande än det andra? Eller ska man gå och hämta kaffe för att få en styrketår och lugna nerverna först – och därpå se alltihop i klump och få hjärtsnörp? Hur mycket otyg ligger och väntar som man måste ta itu med i stället för att göra det som man har planerat att göra, det vill säga mjukstarta? All rädsla obefogad. Igen.
Men vad gör man bortsett från att arbeta i slutet av juli? Jo, man inbillar sig att man måste ta tillvara sommaren medan den pågår. Man föreställer sig att man efter jobbet ska sätta sig på en uteservering och äta en någorlunda god middag innan man ramlar hem och sätter sig på balkongen och läser en bok och hoppas att den pratsamma granntanten inte är ute samtidigt. Men gör man det? Nej. Man promenerar i stället hem – det tar nästan en timme – och steker några matlådor och hamnar sedan i soffan och slötittar på Rapport och Aktuellt och irriterar sig över efterföljande sportsändning eftersom man inte riktigt orkar stänga av teven eller ens byta kanal. Det är så man tillvaratar slutet-av-julikvällarna. Men de där promenaderna hem är säkerligen nyttiga och de saknar inte dramatik. Om det nu är dramatik att se kändisar. På exakt samma stol på en uteservering skådade jag en dag Lennart ”Hoa-Hoa” Dahlgren och två dagar senare Anders Bagge. Exakt samma stol! Jag började ana ett samband, om inte en konspiration, och såg fram emot att skåda ytterligare någon kändis på samma plats. Kanhända var vädret inte tillräckligt vackert denna tredje gång, spöregnet hängde i luften, ty nu satt en helt okänd människa där. Okänd för mig i alla fall, kanske inte för hans familjemedlemmar och arbetskamrater. Dock mötte jag ungefär tre meter därifrån Danny Suicideå.
Det kan vara svårt att lägga märke till kändisar ute på gatan när de inte ägnar sig åt det som de är kända för att göra, det vill säga när de inte hoa-hoar, bedömer folk som inte kan sjunga respektive sjunger och dansar. Men jag lägger märke till allt. Mig lurar man inte genom att gå omkring och låtsas vara vanlig på Götgatan i Stockholm. Eller, i de första två fallen, genom att sitta och dricka öl på en uteservering på samma gata. Inte en chans. En gång såg jag Niklas Strömstedt dansa bugg på en bakgata i trakten av Södra station i Stockholm. Han försökte uppenbarligen förvirra mig genom att göra något som han inte är känd för. En annan gång såg jag Tomas Ledin på en annan bakgata, vid Åhléns. Jag kände igen honom trots att han inte sjöng ”Sommaren är kort” medan han steg ur och låste bilen. Annars är han en sådan som mycket väl skulle kunna göra det. Jag tror till och med att han skulle kunna gå fram till folk och fråga om de vill ha en autograf.
På dessa promenader från Gamla stan till Årsta får man dessa dagar också kryssa mellan människor som representerar Rädda Barnen, Röda Korset, Världsnaturfonden, Läkare utan gränser, Oxfam, Amnesty International, Djurskyddsföreningen, Unicef, Cancerfonden, Action Aid och Greenpeace. De är alla med stor säkerhet jättetrevliga ungdomar, men jag önskar verkligen att de kunde lämna mig i fred. Detta eftersom jag är det slags människa som ogärna snäser åt folk och som dessutom har svårt att säga nej. Resultatet kan mycket väl bli att jag efter 500 meters promenad har blivit stödjande medlem i fem organisationer, vilket jag inte har råd med. Ja, jag är den sortens person som skulle kunna övertygas om att teckna en bilförsäkring trots att jag saknar såväl bil som körkort. För man vet ju aldrig. Och så kommer jag mig aldrig för att ringa och säga upp den, eftersom sådant är så obehagligt. Så jag brukar låtsas att jag är turist, eller också halar jag snabbt upp mobiltelefonen och inbegriper mig själv i ett imaginärt samtal. Patetiskt? Ja, men jag är patetisk.
Apropå patetisk så såg jag i dag en humla krypa omkring på gatan. Sådant ska inte humlor ägna sig åt. De ska flyga runt och ägna sig åt pollinering. Kort sagt: göra sitt arbete. Vara i sitt rätta element. En humla som kryper omkring på gatan är ju som en tyngdlyftare som sitter och dricker öl på Götgatan. Men så slog det mig att detta inte var en lättjefull humla. Det var en mycket klok humla, en av de få som har kommit till insikt. Enligt vad det påstås så borde ju humlor inte kunna flyga på grund av att vingarna är så små i förhållande till kroppen. Men de flyger ändå, eftersom de inte vet bättre. De har kanske inte tillräckligt stora hjärnor för att veta bättre. Men kanske hade just den här humlan en något större hjärna, ty den visste uppenbarligen bättre. Det borde jag också göra. Vi får se. Kanske vecka 31 under det femtionde året.
Vad är då förklaringen till att en person som jag har kunnat låta bli att känna till Coimbras existens i femtio år? Ren nonchalans? Kanske. Men om sanningen ska fram så kan man ju inte känna till allt, och jag dristar mig att påstå att det kan bero på att Portugal av något skäl har hamnat i skymundan. Vi reser gärna till Spanien, Italien, Frankrike…medan Portugal på något sätt har blivit ett eländigt land som inte har något att erbjuda – möjligen bortsett från stränderna i Algarve. Ett slags Spaniens fattiga kusin där man bara äter torsk. Låt mig då berätta att Coimbra påminner om en gammal italiensk stad (men säg inte det till en portugis!) med smala gränder och vackra hus och charmiga torg. Staden råkar dessutom vara Portugals gamla huvudstad. Och här finns – inte minst – Portugals äldsta universitet, förvisso grundat i Lissabon 1290, men flyttat till Coimbra 1308. Universitetet tronar högst upp på berget och kröns av ett klocktorn vars topp man når via en klaustrofobisk trappa. De äldsta och praktfullaste delarna är sedan 1537 inrymda i det gamla kungliga slottet – och här finns bland annat ett urtjusigt 1700-talsbibliotek och en stor 1650-talssal med ett fantastiskt tak som påminner om en uppochnedvänd båt. Bara en sådan sak.
Detsamma gäller inte Porto. Första intrycket av en stad är viktigt, och här var det inte bra. När man anländer dit en söndagskväll kan man drabbas av samma känsla som man kan få i en svensk småstad, som exempelvis Köping. Människor som hänger vid Bengans Korv & Mos kastar jantelagsblickar på en och uttrycker därmed med stor tydlighet: ”Vad har du här att göra? Här är du inte välkommen. Stick.” En skitig och dyster stad helt utan turister. Och ändå omöjligt att få sig i en bit mat eftersom varenda restaurang är fullsatt. Och när man äntligen får ett bord på en kanske något för snofsig restaurang så uppstår ”ett problem” med huvudrätten så att det dröjer läääääääääääääänge innan man får någon mat. Bara som ytterligare en markering att man gör allra bäst i att bara hoppa på nästa tåg och försvinna från stan. Men det första intrycket kan också vara bedrägligt. När solen skiner förvandlas Porto till något annat, i synnerhet i kvarteren kring floden. Då syns turisterna. Då syns färgerna. Då syns folklivet. Och stämningen blir långt mindre hotfull.
Likväl har Porto egendomligt lite att erbjuda då det gäller sevärdheter. Det är mera en stad att vandra runt i, en stad att klättra i trappor i. Och ironiskt nog får man ta sig över den magnifika bron Ponte Dom Luís I till andra sidan floden för att till fullo njuta av den vackra vyn över Porto, staden som börjar nere vid floden, klättrar uppåt och bildar som en vägg av ganska färgglada hus. Men då befinner man sig kuriöst nog inte längre i Porto, utan i Vila Nova de Gaia. Det är också där de stora portvinshusen har sina lokaler. Ferreira, Croft, Taylor’s, Offley, Sandeman, Kopke, Cálem… Det är bara att välja på vilket ställe man vill gå på visning med efterföljande provsmakning. Naturligtvis är visningarna lika mycket reklam som information som säljtillfällen. Men det är ju bäst att passa på när man ändå så att säga befinner sig vid dryckens källa. Sandemans guide var utklädd till gubben på deras etikett och erbjöd provsmakning av ett vitt portvin och ett rött. Det pretentiösa yngre paret bredvid oss tog en tiondels klunk av vardera och gick sedan till butiken för att säkerligen inhandla betydligt finare varianter. Så gör kanske finsmakare. Så gör inte jag. Men jag avhöll mig åtminstone från att lägga beslag på deras glas. Det finns gränser även för min fräckhet, även om många har svårt att tro det.
Om man nu inte nöjer sig med att vandra runt och provsmaka portvin hela dagarna så kan man från Porto också avresa på något som en svensk morgontidning utnämnt till en av världens vackraste tågresor. Den går längs floden Douros dalgång och varar i 210 minuter. På slutdestinationen har man 40 minuter på sig att avverka alla sevärdheter innan man ånyo sätter sig på tåget (samma tåg) och påbörjar återfärden på 210 minuter. Detta kräver kanske ett visst tålamod. Om man däremot fuskar lite och hyr en bil, så kan man färdas i den till den lilla hålan Pinhão och därifrån ta tåget till slutstationen Pocinho, som verkligen är en liten håla. Då tar turen en timme i vardera riktningen, vilket räcker ganska bra. Sevärdheterna i Pocinho inskränker sig förresten till en bar och en äldre farbror med skägg och käpp. Man förstår ibland inte hur vissa orter ens kan existera. Och ändå ha en järnvägsstation. Man får en känsla av att tågets ankomst och avgång från denna ändstation är det enda som någonsin händer här. Och kanske är människorna som framlever sina dagar nöjda med det. Men var det åtminstone en vacker resa? Jodå, om än kanske inte fullt så oerhört vacker som nämnda morgontidning ville låta påskina. Men kanske är det bara jag som är hårdhjärtad och luttrad och inte förstår mig på skönhetsupplevelser.
I denna likväl pittoreska stad ligger också något som kallar sig Palacio Conde de Ferreira, en 1700-talsherrgård som fortfarande är privatägd men där ägaren upplåter rum för resande för att dryga ut kassan och därmed kunna behålla huset. Det är en typ av boende som utgör en oemotståndlig lockelse på en sådan som jag – åtminstone när priset är så överkomligt som här. Men nog känns det egendomligt när man har letat upp huset och upptäcker att ingenting skvallrar om att där bedrivs pensionatsverksamhet. Inte en enda skylt. Tre portar att välja på – alla låsta. Vi knackar på. Vi ringer på den av dörrarna som har en ringklocka. Ingen öppnar. Ett fönster står öppet i en av övervåningarna. I övrigt inga livstecken. Solen gassar och ändå är stämningen olycksbådande. Jag letar upp telefonnumret och ringer. En man som talar perfekt engelska svarar efter ett par signaler och meddelar att han kommer om ett ögonblick – och det gör han. Vi träder in i den mörka hallen.
Men varför dröja kvar i 1100-talet när man kan slå sig ner på ett torg och beställa en espresso och titta på det slöa folklivet? Egentligen har vi tänkt leta upp en av de tuk-tukar som enligt turistbyrån ska finnas på detta torg och medelst den och dess förare för en billig peng ta oss till den fem kilometer långa 1500-talsakvedukt som finns strax utanför staden. Men si! Inga fordon finns där. I alla fall inte för närvarande. De dyker dock upp något senare under tutande och skrikande, fulla av möhippekvinnor och den manliga motsvarigheten till en uppblåsbar Barbara. Exotiskt! Jag undrar vad möhippa heter på portugisiska. Men mest är jag glad över att detta ystra sällskap nöjer sig med att fotografera sig framför 1400-talskyrkan som pryder torget och inte rusar in i byggnaden under pågående mässa. Jag inbillar mig att det inte bara hade varit exceptionellt pinsamt utan även direkt förödande för den blivande bruden. Även utan sällskap av den manliga motsvarigheten till en uppblåsbar Barbara.
Vi äter en middag på en restaurang där servitören två gånger skämtar om att utsikten är bättre än maten – vilket den faktiskt är. Till det grillade fläskköttet serveras fredagsmyschips. Vi återvänder till vårt palats. Nu är porten öppen. Den står till och med på glänt, kanske för att skuggan av husets härskare lätt och ljudlöst ska kunna ta sig in – eller ut. Den sneda och lätt knarrande trappan hotar fortfarande att störta samman, men vi når vårt vänliga rum utan missöden. I wifi-rummet står schackspelet fortfarande orört. Utifrån staden hörs portugisiska folksånger. Den detaljen låter som hämtad ur ett resereportage i Svenska Dagbladet, men det är faktiskt alldeles sant. Någon sorts festival tycks pågå, ty vi mötte tidigare en lång kortege av människor i ålderdomliga kläder som spelade på diverse musikinstrument och sjöng. Kanske förberedde de ett människooffer.
Men det går bra att sova i det vänliga rummet. Inga nattliga knackningar på dörren. Inga ljud av Dödens schackdrag från det angränsande wifi-rummet. På morgonen tassar vi ner till frukostrummet och hoppas att frukosten serveras punktligt. Vi har nämligen ett mjölktåg att passa. Och där står det stora bordet, praktfullt dukat med en dignande brödkorg och tennljusstakar och tennkannor och vackert porslin. I de stora vitrinskåpen står åldriga glas och tallrikar som åtminstone ser ut att vara från tidigt 1800-tal. Taket pryds av något som förmodligen är släktvapnet. Den leende kvinnan från i går dyker upp och berättar på perfekt engelska att vi hittar bacon, ägg och kaffe på ett litet sidobord och undrar om vi behöver något ytterligare. Det gör vi inte. Det räcker så bra. Hon glider in i köket och jag hinner få en snabb glimt av det. Jag vill gärna se hur det ser ut, men kommer mig inte för att fråga. Senare hittar jag en bild av det – och upptäcker att det ser ut som jag vill.
Vi lämnar vårt palats och beger oss till den mer prosaiska järnvägsstationen. Mannen i luckan talar en utmärkt engelska och berättar att den färdväg vi har tänkt oss, med byte i 
elbrundino 