Många är de filmer som oförtjänt blivit bortglömda i det mediebrus som heter 2020-talet. Hur mycken hjärnmöda har icke lagts ned på dessa skapelser av manusförfattare och regissörer, för att inte säga skådespelare och kameraskötare? Så kan vi faktiskt inte ha det. Här följer därför ett axplock av underskattade filmer ur den vita dukens fatabur.
Stoftgrandet från 1919 kallad
es vid premiären den 12 juni 1919 högeligen orättvist för ”melodram”. Handlingen kanske låter en aning melodramatisk, men i själva verket finns det inte ett uns sentimentalitet i denna närmast hyperrealistiska pärla. Handlingen i korthet: Underklädesfabrikör Hagström behöver anställa en ny maskinskriverska. En av de sökande är Elsa Lundgren från Ludvika, en duglig och parant ung flicka. Fabrikören faller som en atombomb (även om dylika inte fanns då) och anställer genast ”Stoftgrandet”, som han av oklar anledning kallar henne. Det ömsesidiga intresse som han inbillar sig finns där visar sig tvärtom vara mycket ensidigt, varför han tar till flaskan. Stoftgrandet finner det då lämpligt att flytta till Borås, men genom olika ödets nycker möts hon och han ånyo utanför den hälsoklinik som fabrikören tvångsinskrivits på. Hon har öppnat en garnbutik i staden och fabrikören får anställning som garnhärvhållare. Rollerna är nu ombytta och allt slutar i oförblommerad lycka. Filmen blev tyvärr ingen större publikframgång, men alla som såg den blev själva filmregissörer.
Brytningstid hade premiär 1930 och blev den fina skådespelerskan Agda Lundins stora publika genombrott, dessvärre på bekostnad av Alva Lundins (hennes likaledes skådespelande syster) publika sammanbrott. På ett för tiden mycket vågat sätt skildrar här regissören Richard Oswald två trädskärares svettiga arbete med att försöka få fason på en mycket ovårdad trädgård från början av seklet. Deras synnerligen okonventionella och mot naturen våldsamma metoder fick verklighetens arborister att storma ut ur biosalongernas mörker i protest. Övriga tycktes dock snarast njuta av den i princip käftsmäll som filmens trädskärare utdelade mot de högbrynta arboristerna, och filmen blev en succé. Den gick på export till Italien, Frankrike, Monaco, Wales och Danmark. Dock var filmen mycket dialogtung, varför språkförbistring uppstod och ingen förstod någonting av handlingen. Inte ens i Danmark. Där trodde man att det var en film om Dansk-Tyska kriget 1864, då Danmark tvingades lämna ifrån sig Schleswig. Regissören Richard Oswald (pseudonym för Rolf Ohlsson) svor då på att aldrig mer dricka öl av märket Tuborg.
Vendetta, också den från 1930, är enligt filmaffischen ”en korsikansk historia om kärlek och släkthämnd”. Det stämmer förvisso, men vad som inte nämns är att filmen är en så kallad prequel till filmerna Vendåtta (1928) och Vendtia (1929). Protagonist är i alla tre filmerna Laetitia Andersson, en till Korsika från Delsbo utvandrad prismjölkerska. Hennes svåra spelmissbruk får näring i de otillgängliga bergsbyarna där herdar och enögda smeder gärna spelar om pengar. Insatserna blir mycket höga, men Laetitias skicklighet leder till att hon blir stenrik. Tyvärr innebär det också att hon får fiender. En av dem är hennes egen halvbror Östen, som hon vägrat bevilja ett mindre lån. Ett par fiender hänger också kvar från Vendåtta och Vendtia. Fast eftersom det här är en prequel så är det egentligen i den här filmen hon får sina gamla fiender. Plus ett par nya. Som ju egentligen alltså också är gamla. Det blir lite rörigt, varför det är rekommendabelt att se Vendetta först, förutsatt att man inte redan har sett de andra två, till exempel 1928 respektive 1929. Men det där gör man ju som man vill.
Förstadsprästen gjorde stor succé bland den bildade allmänheten när den hade premiär 1917. Regissören, tillika manusförfattaren, scriptan och textskyltskalligrafisten Harriet Bloch bjöd på en säregen blandning av komedi och religiös mysticism som gjorde publiken både förundrad, skrattnödig och lite, lite förbannad. Men det är trots allt komedin som tar överhanden, ofta genom halsbrytande ordlekar som ibland är så geniala att man inte förstår dem. Filmen handlar om den nyutexaminerade prästen Hilarius Gormander som blir placerad i en allt annat än pastoral förstad där det finns gott om tjuvar, herrelösa hundar och prostituerade. Han drabbas av svår prästationsångest, men förstår att hans nästan övermänskliga prästanda kommer att rädda honom. När han drabbas av prostatabesvär tar prästigen överhanden och han börjar av någon anledning kämpa mot komministerna på Korsika. Förstadsprästen marknadsfördes stort som ”en p(r)ostmodern skrattfest” och det är bara att erkänna att den var långt före sin tid och fortfarande håller. Det enda som skämmer den lite är den sista textskylten, som på ett något sökt sätt är på engelska: ”See you prelater!”
Det var allt för den här gången. Nästa gång kanske jag tar upp titlar som Barflickan på Öknens Blomma, Sockenskomakarna, Bilkurtis eller Studentatleten – en gosse med gry i.
Guilty pleasure är ett svåröversatt uttryck. Men det betyder ungefär ”något som man gillar fast man vet att de flesta, eller i alla fall många, betraktar det som något suspekt eller rent ut sagt dåligt”. Ett exempel: Man kanske tycker om att läsa böcker av Dan Brown, trots att man vet att han ses som en ganska så kass författare – åtminstone på ett litterärt plan. Oftast handlar nog guilty pleasures om musik, film, TV-serier, mode eller mat, men det spelar egentligen ingen roll vad det är. Huvudsaken är att man ska känna åtminstone ett uns av skam över att man ägnar sig åt det. Det ska vara något som man inte gärna erkänner för andra – och därför helst gör i enskildhet.
Historien utspelar sig i något slags fabelvärld som närmast påminner om ett rumänskt friluftsmuseum. Den befolkas av djur, spelade av människor. Här finns bland annat björnar, papegojor, vargar och getter. Den piprökande rock’n’roll-vargen Titi Suru tycks vara en gestalt som alla i byn respekterar, men inte nödvändigtvis är jätterädda för. Kanske för att han omger sig med ett lite lätt löjligt gäng bestående av en åsna, ett lodjur och en bror- eller systerson, som förstås också är varg. De låtsas vara onda, fast de nog egentligen inte är så farliga.
Resten kanske man kan lista ut. Själva historien är varken särskilt komplicerad eller originell – och naturligtvis slutar allt lyckligt. Men vad är det som gör det här till en guilty pleasure för mig? Främst är det musiken. Den som har skrivit låtarna vet exakt hur man får en melodi att fastna. Ibland är det en finstämd visa, ibland rock’n’roll och ibland något som mest liknar kabarémusik. Men allt är vansinnigt melodiskt och omedelbart. Melodierna tenderar dessutom att komma tillbaka flera gånger – och det gör ju att de fastnar ännu snabbare. Men det är också dräkterna och sminket och scenografin och charmen. Och inte minst akrobatiken, inklusive den avslutande scenen som äger rum på is med volter och andra äventyrligheter.
I min skivhylla hittade jag häromdagen tre skivor vars existens jag inte riktigt kändes vid. Jag kunde i alla händelser inte komma ihåg att jag någonsin har lyssnat på dem. Vad gjorde de där? Vad ville de mig? Inte så att jag på något sätt skäms för dem – jag är mest förvånad över att de inte har pockat på min uppmärksamhet tidigare, och att de uppenbarligen har hamnat i skivhyllan ohörda. Det rör sig inte om några märkvärdigheter, bara tre LP-skivor av Henry Mancini. Två är från 1963. En är från mitt eget födelseår, 1966. Alla tre är utgivna på etiketten RCA Victor. Alla tre har den där tjocka typen av omslag som är så typiskt för amerikanska utgåvor.
Och så en film. Världspremiär av The Beatles: Eight Days a Week – The Touring Years med blåamattan-direktsändning från premiären i London. Det låter så oerhört märkvärdigt, men det serverades inte ens champagne och snittar med rysk kaviar i Bio Rio:s foajé på Södermalm. Filmen var dock fin och lockade fram både skratt och en och annan liten tår – åtminstone i den här känsliga varelsen. Kanske i synnerhet då John Lennons intelligens, energi och humor framträder tydligt och jag ånyo drabbas av meningslösheten i hans alltför tidiga död. Jag har nu fått tio år mer i livet än vad han någonsin fick. Han hann dock uppnå betydligt högre grad av berömmelse på sina fyrtio år. Innehåller då denna nya film något nytt för en inbiten entusiast? Ja, det vill jag ändå påstå. Det kom till exempel som en överraskning att The Beatles vägrade att spela inför en segregerad publik i Jacksonville i Florida 1964. Det är förvisso inget okänt faktum – det måste till exempel ha väckt en hel del uppmärksamhet då – men det har gått mig förbi. Med önskvärd tydlighet framgår det även hur trött gruppen var vid den sista turnén på sommaren 1966. Det har hävdats att de slutade turnera för att de inte längre kunde återskapa mer komplexa låtar på scenen och för att de inte hörde sig själva på grund av allt skrikande. Men här framkommer att de även tyckte att allt var en enda stor cirkus. Det handlade inte längre om musiken. Ett avsnitt från en presskonferens i Hamburg i juni 1966 visar även att pressen började inta vad man i dag förmodligen skulle kalla en tråkig attityd. Men filmen är som sagt fin och mycket sevärd. Den är ett dokument från en helt annan tid. En tid som är både avlägsen (hela femtio år sedan!) och inte avlägsen (bara femtio år sedan!). Det hela är märkligt.
Men vad är väl en stunds verklighetsflykt i form av en bok och en film? Snart nog tvingas man in i den där verkligheten igen och får muttra med sedvanlig trötthet om fasansfullt fula fasader och spattigt spretande språkbehandling. Dumheterna kastas brutalt fram inför mina känsliga ögon. Crunch, till exempel. Vad är crunch? Tydligen något man kan äta. ”Till middag blir det knaper, smask, sörpel, fräs och crunch.” Låter det gott? Nej, inte i dag, inte i morgon och inte heller om femtio år. Det här är inte bra för mitt blodtryck. ”Medlidande” säger Stig Claessons ovan nämnda taxichaufför innan han ilsket slår igen dörren. ”Pröva nån gång med vanligt hederligt medlidande.”
Plötsligt passerar almanackan gränsen till september och därmed tror sig många veta att sommaren är slut. Vi lever i ett överstrukturerat samhälle där sommaren för vissa människor är ohjälpligt slut den 31 juli eller den dag då semestern tar slut. Har man otur så är sommaren slut redan i slutet av juni. Åt detta kan jag intet göra. Men jag ska inte låtsas som att jag inte känner av hösten i luften när jag sniffar i luften. Om inte annat så är kollektivtrafiken åter full av underbara människor som bär sig roligt åt. Människor som är så där härligt mänskliga att en tredjedel skulle kunna vara nog. Människor som jag nu ska trängas med och bli galen på i kanske tio månader i sträck. Men jag fortsätter att ofrivilligt vakna alltför tidigt och väljer fortfarande att bege mig till jobbet i arla stund – delvis för att slippa denna människoträngsel.
elbrundino 