Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Okategoriserade’ Category

”Vi behöver inga prylar, vi behöver inte skvalet…”

Posted in Allmänt, Okategoriserade, tagged , , , on 2 december 2012| 4 Comments »

Rulltrappan rullar
Vi torteras av musik som söver
Rulltrappan rullar, dom får oss att vilja ha en massa skit vi inte behöver
Rulltrappan rullar, krossa kapitalet
Vi behöver inga prylar, vi behöver inte skvalet
Men en boning i sej själv måste man ha
Och en boning i mej själv är allt jag vill ha

”Rulltrappan” av Ola Magnell, från LP:n ”Höstkänning” 1977

Så var det dags igen. (Låt oss låtsas att detta är en insändare. Då ska man rent principiellt inleda med ovanstående fras. Vad man ska avsluta med kommer att framgå lite senare. Närmare bestämt i slutet.) Äntligen står julen för dörren och den stora köpfesten börjar. Vi måste plötsligt ha en massa prylar som vi av någon anledning inte har unnat oss tidigare under året. Vi förväntas också rannsaka vårt inre för att komma på saker och ting som andra kan ge oss så att vi i vår tur kan få saker av dem. Vi ska nämligen byta julklappar med varandra. Nog är det ganska absurt om man tänker efter aldrig så lite? Ja, jag ska inte sitta här och låtsas att jag hatar julklappar – visst är det trevligt med fint inslagna presenter och nog är den där känslan av förväntan ganska angenäm. I mitt barndomshem skulle det vara många paket. Jag inbillar mig att det var min pappa som tyckte det, eventuellt för att han ville ge sina barn det han inte hade fått. Klassiskt. Men förr eller senare leder sådant till en motreaktion. När mina syskonbarn var små upplevde jag att de blev alldeles speedade och nästintill okontaktbara på grund av alla nya leksaker som plötsligt uppenbarade sig. Hysteriskt. Nog finns det väl andra och bättre sätt att visa sin kärlek på än att överösa någon med i grunden onödiga prylar? Men det kanske är så att det här är en metod för att fostra de små barnen och visa dem vägen in i vårt underbara tillväxt- och konsumtionssamhälle?

Julhandeln måste ju ständigt slå nya rekord, annars är vi bestämt ett u-land. Vi har ju bevars råd att köpa en massa prylar som vi inte behöver och då måste vi bevisa det också. Om grannen nu har en SUV så ska väl inte vi vara sämre? Strunt samma om vi behöver den eller inte. Och en sådan där kaffemaskin med kapslar som Svullenbratts har, en sådan ska väl vi också ha, älskling? Det är ju pinsamt att bjuda på vanligt bryggkaffe när Svullenbratts tittar in. Och tänk så flott att kunna dricka riktig expresso – precis som vi gjorde när vi var i Rom. (Att kaffet blir ganska äckligt hör faktiskt inte hit.) Och så måste vi faktiskt ha en 42″ TV, en sådan där som är så stor att man inte riktigt förstår vad det är man tittar på om man inte sitter tio meter bort. Alltså, det här är ju ett ganska avancerat självbedrägeri som vi någon gång måste komma till insikt om. Jag har ingen aning om vad livets mening är, men jag är ganska säker på att det inte är att ha så många apparater som möjligt hemma. Jag tror inte ens att det är att ha så många böcker som möjligt, vilket kanske förvånar dem som känner till min förkärlek för sådana tingestar.

Nej, i mitt lilla tycke har julen helt enkelt spårat ur. Den är något som måste firas och det enligt en viss mall, som förvisso ser olika ut i nästan varje familj men som ändå innehåller i stort sett samma ingredienser. Skinka, gröt, sjuarmad ljusstake, julmust, Kalle Anka, julkort, ”Juligen” med Just D, glitter, köttbullar, adventskalender, Lucia, knäck, ”Last Christmas” med Wham!, klenäter, pepparkakor, Karl-Bertil Jonsson, adventsstjärna, amaryllis, uppesittarkväll, gran, julklappar, den hemska ”Tänd ett ljus” med Triad, lutfisk, prinskorv, dopp i grytan, hyacinter, ”Tomtarnas julnatt” och glöm inte JULSPRITEN!!! Varför är allt det här så viktigt för oss? Antagligen för att det ger oss trygghet, en trygghet i en värld som snurrar allt fortare och som vi får allt mindre kontroll över. Vi behöver en period varje år då vi hänger oss åt trygghetsskapande traditioner. Kanske handlar det i grund och botten om nostalgi. Vi vill ha det som när vi var barn och försöker förtvivlat återskapa en känsla som vi naturligtvis aldrig riktigt kan få tillbaka. Många ser julhelgen som en lugn och fridfull tid då man kan mysa och återhämta sig en aning. Men av någon anledning är allt så kravfyllt att man måste stressa mer än någon annan tid på året för att nå fram till några dagars lugn och ro. Det är som om man skulle vara tvungen att springa ett maratonlopp varje kväll innan man får gå och lägga sig. Och det är – faktiskt – helt sjukt.

Jag har redan erkänt att det där med att ge varandra julklappar är ganska trevligt – om det sker med måtta och eftertanke. Jag är ingen julhatare i övrigt heller, det ska ingen tro. Det är trivsamt med julmarknader (utom den som huserar på Sergels torg), det är ganska gott med glögg i måttliga mängder, jag kan bli rörd till tårar av ett luciatåg (men är inte sångerna de sjunger lite väl… religiösa?) och jag tycker att julskinka med skånsk senap på en knäckebrödsmacka är förunderligt gott. Allra helst tillsammans med ett skummande glas julmust (eller svagdricka!) på kvällen dan före dopparedan. Det är faktiskt en av årets absoluta höjdpunkter. Nej, det är den kollektiva köpgalenskapen som jag har problem med. Kanske är det något som kommer med åldern för jag måste erkänna att jag inte alltid har känt på det här sättet. Men på senare år har jag liksom insett att jag har blivit lurad och indragen i en köpkarusell som mer och mer liknar en centrifug på högvarv – och jag är inte ensam om att ha blivit det.

Det egendomliga är att jag anar en tendens till att många inte ens är särskilt intresserade av att hålla på med allt det här. De föraktar julen och allt den står för – men fixar och donar en massa ändå. Granen plockas in dagen före julafton – och på annandagen åker den ut. Då har man fått nog. Barnen har fått sina julklappar och Aladdin-asken är tömd. Rastlösheten övermannar dem och de längtar efter vardagen igen. Förmodligen handlar det om krav igen. Krav på att man måste göra som alla andra. Det här kan komma som en överraskning, men det är faktiskt helt frivilligt att fira jul! Jodå, jag vet att vissa inslag är svåra att komma ifrån, i synnerhet om man har barn. Julpyssel och andra julrelaterade aktiviteter förekommer flitigt i förskolor och skolor och naturligtvis påverkas barnen både av det och av hur deras kompisar firar jul. Men det är ingen som tvingar en att köpa den senaste ”Absolute Christmas”-samlingen eller att duka upp ett Fanny och Alexander-julbord. Eller att köpa julklappar för tusentals kronor. Tagga ner lite. Julen måste inte handla om överflöd och måsten. Den måste inte präglas av stress. Försök att se lite nyktert och kritiskt på hela baletten: Är det inte så att vi har lurats in i den här konsumtionscirkusen av sluga köpmän och dito kvinnor? Till viss del är det förstås en form av självgående självbedrägeri, men nog gör den så kallade marknaden sitt bästa för att hetsa oss ytterligare? Nu låter jag som någon långhårig kollektivmedlem från 70-talet, men jag är rätt övertygad om att vi faktiskt måste lugna oss, skruva ner kraven och försöka genomskåda konsumtionshetsen. Först då kan julen bli den tid av återhämtning som vi nog vill att den ska vara. I nuläget är julen liksom förljugen. Inte minst för att den firas intensivt av mängder av människor som är livrädda för allt som har med Jesus att göra. Nog är det ganska märkligt?

Tycker vän av ordning.

Read Full Post »

Meningen med livet?

Posted in Okategoriserade, tagged , , , , on 18 oktober 2012| 3 Comments »

Har ni sett den där serien i TV3? Den som heter Kontaktannonsen och är precis vad den utger sig för att vara? Jag måste erkänna att jag gillar själva idén, att överföra den klassiska kontaktannonsen till tv-rutan och låta ett gäng kärlekskranka svenskar bre ut sig på nästan bästa sändningstid. Det är lite puttenuttigt och sympatiskt – som idé. Om den fungerar har jag ingen aning om för själva förnedringsmomentet dyker aldrig upp. Man får alltså aldrig reda på hur det går eller hur många svar respektive kärlekskranksperson får. Även det är ganska sympatiskt i en värld där folk helst ska göras till åtlöje så att man har något att skratta åt. Men vänta nu, ska jag inte kverulera över något? Jovisst, varför frångå en fin princip?

Jag vet, man borde inte angripa mänskors liv och leverne så länge mänskorna inte skadar andra eller sig själva. Men jag kan inte låta bli att förundras över vilka människor som finns där ute i det här avlånga och i relation till längden inte särskilt breda Sverige. Och då menar jag förundras i både positiv och negativ bemärkelse. Man får ju på något sätt förutsätta att de singlar som är med i den här programserien representerar någon form av tvärsnitt av landets singlar. 32 avsnitt à 4 singlar blir 128 personer. Varje singel får beskriva sig själv och ge en bild av vad han eller hon söker hos en potentiell partner. Gott så. Men det som stör mig är att häpnadsväckande många som första och viktigaste egenskap anger ”vältränad”. Japp, det är vad svenska folket anser att man ska bygga en relation på. Fel: det är vad den del av svenska folket som är singlar tydligen anser att man ska bygga en relation på. Måhända är det här en elak och nästan förbjuden tanke, men kan det rent av vara så att de här personerna är singlar just för att de hyser den här åsikten? De kutar runt och letar efter magrutor och muskler istället för futtiga och tråkiga egenskaper som pålitlighet, snällhet, ömhet, generositet och kanske till och med humor. Personlighet tycks helt enkelt inte vara något som står särskilt högt i kurs.

Nej då, inte ens en gammal stofil som jag förnekar att någon form av kroppslig attraktion har en viss betydelse i en relation. Men jag kan sannerligen inte låta bli att tycka att det är extremt naivt att inbilla sig att det är det allra viktigaste. På något sätt har jag trott att mer eller mindre alla människor som har ett uns förnuft är överens om att det är insidan som räknas, att vi liksom har kommit lite längre i utvecklingen. Å andra sidan är fåfänga och fokus på det yttre på intet sätt något nytt – så det är väl kanske bara en gammal tradition som lever vidare i högönsklig välmåga. Men vad som är relativt nytt är den träningsmani som råder nu. Om man inte tränar på gym eller på annat sätt ägnar minst ett par, tre kvällar i veckan åt att motionera sin kropp så är man liksom lite misslyckad. Och de som går till gymmet sex, sju gånger i veckan – ja, de är riktigt beundransvärda och duktiga människor som man ser upp till. Men är det här verkligen en vettig, nyttig kultur? Har det inte gått snett någonstans när man bara tänker på mat som fett, proteiner och kolhydrater och inte helt enkelt kan sätta sig ner och njuta av en oxfilé, en trevlig potatisgratäng och ett glas vin utan att känna att man sviker sin kropp å det grövsta?

Nu är jag inte helt dum i huvudet. Det är klart att det är nyttigt att röra på sig. Både den enskilda människan och samhället vinner på att folk motionerar. De allra flesta mår bättre och blir friskare av att aktivera sig en aning då och då, i synnerhet i dag när väldigt många har mycket stillasittande arbeten. Men när man ägnar all ledig tid åt gymmet och den egna kroppen, faktiskt i sådan utsträckning att det får styra allt annat man gör – ja, då är det knappast nyttigt längre. Och argumentet att man genom all denna träning kommer att leva längre och få ett friskare liv känns lite ihåligt. För det kan väl inte vara meningen att man ska skjuta upp själva livet tills man blir pensionär? Jag föreställer mig att man sitter där på pensionärshemmet och säger: ”Jag har visserligen inte upplevt särskilt mycket i livet, men jag har i alla fall haft toppkondition och jättefina muskler. Vill du se?” Och så berättar man några lustiga gym-anekdoter för varandra. Det är en lite läskig vision och faktum är att jag tycker lite synd om de människor som har ”kropp och hälsa” som sitt enda intresse. I mina ögon är det som att ha sig själv som sitt största intresse i livet och det ger ganska unkna, elitistiska och lite sorgliga vibbar. Märk väl, jag förkastar inte alls träning. Jag pallrar mig själv i väg till gymmet en gång i veckan – när jag har energi så kan det till och med bli två gånger – trots att jag tycker att det är ohyggligt tråkigt. Men som med i princip allt annat här i världen så bör man nog göra saker med måtta. Det där ordet lagom är inte så dumt.

Jag tror faktiskt att det krävs någon form av attitydförändring hos folk i gemen. Det är viktigt med balans i tillvaron. Man behöver några olika intressen för att orka med livet, det tror jag att de flesta kan vara överens om. För att återknyta till serien Kontaktannonsen så framkommer där att folk har en hel del intressen (även om de vanligaste tycks vara ”träning” och ”titta på TV-serier”). Det är bra. Det gör mig glad. Men när XXX i Staffanstorp kallar sig själv för ”Sveriges skönaste kille” och i nästa andetag säger ”Jag har inga direkta mål med livet så länge jag är nöjd med det jag ser i spegeln på morgonen”, ja då blir jag arg. Naturligtvis står det alla fritt att göra vad de vill med sina liv, men den rådande kropps- och utseendefixeringen gör mig faktiskt orolig över mänskligheten. Jag föreställer mig att man missar så oerhört mycket av det livet har att erbjuda om man lägger all sin tid på att få en vacker kropp. Alla kan faktiskt inte se ut som filmstjärnor eller modeller, det vore ganska ointressant. Och ett skarpt intellekt eller en sympatisk personlighet räcker bra mycket längre än en tvättbrädemage. Fast det skulle inte förvåna mig särskilt mycket om alla tycker att jag har helt fel.

Read Full Post »

Händelse. Krakows flygplats.

Posted in Okategoriserade, Resor, tagged , , on 2 september 2012| 1 Comment »

Om man ska åka till Krakows flygplats (som naturligtvis heter John Paul II International Airport Kraków-Balice) från själva staden Krakow så kan man ta tåget Balice Ekspres, som inte riktigt gör skäl för namnet. Tåget tuffar fram i uppskattningsvis 25 km/h på räls som låter som räls gjorde förr i tiden. Du-dunk, du-dunk, du-dunk… Men varför ska man ha bråttom? Och när priset är en tolftedel av priset för en (tidsmässigt) lika lång resa med Arlanda Express i det frejdiga Sverige så har man inte rätt att klaga. När man väl kommer fram till destinationen – en enkel perrong utan stationshus – så kliver man på en matarbuss som tar en till flygplatsen. Det går förmodligen snabbare att gå, men man rekommenderas att ta bussen, så då gör man det.

Efter den sedvanliga säkerhetskontrollen är det dags för någon timmes väntan vid gaten. Ibland är man ute i onödigt god tid. Två och en halv meter bort sitter en ung kille i täckjacka med huva. Han har gymnastikskor på sig – oknutna – trots att det är vinter. Men huvan är på. Förmodligen lyssnar han på musik men det är svårt att avgöra eftersom han alltså har huvan på. Fyra och en halv meter bort sitter en ung tjej. Hon tuggar tuggummi och kastar förstulna blickar på killen. De är nog i samma ålder. Till slut kan hon inte hålla sig längre och hittar på en ursäkt för att tilltala honom. Hon inbillar sig kanske att han är svensk eftersom han väntar på planet till Stockholm.

Fast det gör han inte. Planet till Düsseldorf avgår från gaten bredvid och det är dit han ska, kanske för att fira jul. Hon ska däremot till Stockholm. Killen förstår ändå vad hon säger eftersom han visar sig vara norsk-chilenare. Eller kanske chilensk-norsk eller vad det nu kan heta. De etablerar kontakt. De är båda uttråkade och tjejen har ett trängande behov av att berätta saker och ting. Hon har – visar det sig – bara varit i Krakow som hastigast. Den mesta tiden har hon tillbringat med vänner i Warszawa. Spanska och polska vänner. Hon förklarar för killen att den polska polisen hatar utlänningar, i synnerhet spanjorer. Hon vet inte varför men så är det. Under vistelsen i Warszawa har hon antastats av polisen fyra gånger. Antagligen mest för att hennes vänner är spanjorer.

Den polska huvudstaden är sedan 1995 försedd med tunnelbana. Polens första. Där finns också bussar och spårvagnar. Den svenska flickan har av sina polska vänner fått veta att hon inte behöver betala för sig. Det finns nämligen inga kontrollanter och därmed är det poänglöst att köpa biljett. Vid första resan med tunnelbanan dyker plötsligt fyra kontrollanter upp. De där som inte finns. De kräver att den lilla gruppen, inklusive vår svenska hjältinna, ska betala. Förmodligen avkrävs de också någon form av bötesbelopp. Ungdomarna vägrar. Polis tillkallas och eftersom gruppen bland annat består av spanjorer så förs de i piketbuss till polisstationen. De informeras om att de är fria att gå så snart de har betalat T-banebiljetterna och böterna. Gruppen vägrar. ”Jävla polisjävlar, va?” Efter tretton timmar släpps alla. Utom spanjorerna, förstås.

Norsk-chilenaren lyssnar troget och skjuter ibland in någon fras för att visa att han hänger med och håller med flickan. Hon har nu i berättelsen förflyttat sig till Mexiko där några av hennes vänner tillbringade en längre tid. Det framgår inte riktigt vilken nationalitet dessa vänner har men antagligen var de spanjorer. Flickan har jobbat länge i Spanien och har många vänner där. En sen kväll får vännerna för sig att de ska bada. De har inga badkläder med sig så de beslutar sig för att bada nakna. De vet visserligen att det är förbjudet men det kan väl inte spela någon roll om de badar nakna en sen kväll på en offentlig badstrand? Så dyker polisen upp. Den mexikanska polisen är inte att leka med – de hatar utlänningar. Förmodligen i synnerhet spanjorer. Vännerna förs till polisstationen där de hålls kvar i tre dygn! ”Jävla polisjävlar, va?”

Plötsligt tittar norsk-chilenaren på klockan och rycker till. Planet! Medan han lydigt och med visst intresse lyssnat har flygplatspersonalen i högtalarna flera gånger bett honom att gå till gaten. Han lyfter sin väska och rusar iväg men det är för sent. Han kommer tillbaka och byter några ord med tjejen innan han rycker på axlarna och tar sig ut genom säkerhetskontrollen – åt fel håll – för att försöka boka om sig. Tjejen verkar inte särskilt bekymrad. På sin höjd förbannar hon kanske att hon inte hann få killens mejladress eller telefonnummer. Hon tar ett nytt tuggummi och hatar förmodligen fortfarande poliser.

Read Full Post »

Bukarest

Posted in Okategoriserade, Resor on 11 juli 2012| 1 Comment »

Middag i gamla stan i Bukarest

Rumänien? Bukarest? Vad är det första man tänker på? Ceaușescu, barnhemsbarn och tiggare? Ja, det är nog lätt att de första associationerna går åt det hållet. Och även om moderna guideböcker gör sitt bästa för att förklara att Rumäniens och Bukarests dåliga rykte är mycket överdrivet så skiner det ändå igenom att man faktiskt bör vara på sin vakt. Numera är det falska poliser, lösdrivande hundar (rabies!) och ohederliga taxichaufförer man varnar för – i alla fall i Bukarest. Så det är klart att man närmar sig staden med viss respekt och stor försiktighet.

Men så landar man på flygplatsen som ligger någon mil norrut och möter – förstås – ett åtminstone på ytan väl fungerande land som känns som vilket medelhavsland som helst. Och Bukarest som framställts som en förfärlig, förstörd stad är inte alls så brutal, betonggrå och ful som man förleds att tro. Jodå, Ceaușescu gick hårt fram och mejade ner stora delar av den gamla bebyggelsen i ett anfall av storhetsvansinne och uppförde världens näst största byggnad (efter Pentagon) i änden av en nyanlagd och pampig boulevard. Men här och var finns gamla, fina hus kvar – och man anar varför Bukarest en gång sågs som Östeuropas Paris. Av någon anledning sparades några kvarter, det som nu kallas ”gamla stan”. Den är inte stor, men har en viss charm. Vissa hus är tragiskt fallfärdiga, bland dem hus med skyltar där det står ”historiskt monument”, andra är upprustade.

Naturligtvis föreställer man sig också att invånarna i en så ful och anskrämlig stad måste vara gråa och kuvade människor. Ja, man ser en och annan liten tant som sitter hopkrupen och sover på trottoaren – och en annan tant kommer fram och ber om några små slantar. Men sånt ser man även i Stockholm. I övrigt verkar bukarestborna vara mycket moderna, eleganta människor som påminner ganska mycket om italienare i sin avslappnade attityd och modemedvetenhet. Men, men… jag har bara varit här i några futtiga timmar och intrycken kan komma att ändra sig.

Det är förresten varmt och skönt här. Sa jag det?

 

Read Full Post »

Ett nytt mästerverk från Bengt

Posted in Musik, Okategoriserade, tagged , , , , on 20 maj 2012| Leave a Comment »

När ryktet börjar gå om ett nytt album från Bengt så tycks hela kultursverige stanna upp i en form av balearisk anspänning. SVT:s Kobra uppmärksammar det. Skavlan försöker få en intervju. Alla vill veta hur Bengt låter den här gången. Håller de fast vid det uttryck som präglade deras förra album ”Jag vet inte om Du vet att Jag är död”? Det där maskintunga groovet som gick igen i nästan varje låt. Eller blir det ett nytt temaalbum som det som många betraktar som Bengts mästerverk ”Mardrömmar Jag minns är minnen som finns” från 2007? Eller ska de överraska oss med något helt nytt? Kanske ett album där de kombinerar drum’n’bass med dancehall? Något som aldrig gjorts tidigare.

Det är ju så att de har överraskat oss förr, även om Bengts album alltid låter Bengt – vad de än väljer att göra. Jocko Dahls karakteristiska röst är ju svår att trolla bort. Och om de plötsligt skulle få för sig att låta basisten stå för sången så skulle man ändå känna igen Jockos knivskarpa texter. Ingen kan som han skriva subtila textrader som ”Det är mörkt mörkt mörkt mörkt så mörkt att det känns som ljust ljust ljust fast mörkt mörkt mörkt”. Eller ”Varningen är som djävlarna sa och istappar kom och hjälp”.

Men Bengt är faktiskt inte synonymt med Jocko Dahl. Det vore som att påstå att Stones är synonymt med Keith Richards och Mick Jagger. Då bedrar man sig, för på samma sätt som Charlie Watts är en integral part av Stones sound är Mårten Svärd och de andra livsviktiga för Bengt. Det är de fyra medlemmarna som tillsammans gör Bengt till en av Sveriges främsta akter, kanske till och med den allra främsta. Det är faktiskt svårt att tänka sig en mer kredibel akt i dagens Sverige, en akt som vågar bruka allvar i en tid som är så svårt ansatt av någon form av humoristisk flamsighet à la Henrik Schyffert. Det ska de ha oerhört mycket kredd för.

Jag har under några intensiva vårdygn levt med Bengts nya album, andats Bengts nya album, som en av de första lyckliga i Sverige. Titeln läckte ut för några veckor sedan och det har naturligtvis bidragit till spekulationerna kring hur albumet låter. ”Jag dansar med Döden med livet som panelhöna.” Titelns dualismer öppnar upp för en närmast sagolik spännvidd, men det visar sig att nästan alla spekulationer har kommit på skam. Det här är gamla vanliga Bengt, men på ett lite nytt sätt. Borta är syntmattorna och de ettriga basgångarna som gjorde ”Jag vet inte om Du vet att Jag är död” till en nästan religiös upplevelse. I stället lyfts Pekka Fingrinens gitarr fram i nästan vartenda spår, och alldeles särskilt mycket i den första singeln ”Avenbok och sylt” där hans eleganta gitarrfigurer erinrar om fyraåriga barn som går vilse på en parkeringsplats. Och så det mest överraskande av allt: Låter inte Jocko nästan lite…glad?

Flera av spåren är klart baleariska och det är nästintill omöjligt att sitta still när Jocko Dahl mässar ”Först kom han och sen kom han nej först kom han och sen kom han men inte han för han kom först” över en envis balearisk rytm i avslutningsspåret ”Komma först” (som genialiskt nog alltså kommer sist). Det är ett oerhört djärvt grepp. Det är svårt att tänka sig att någon annan i Sverige, eller ens i Eurasien, skulle kunna komma på tanken att göra något liknande. Bengt anklagas ibland för att vara pretentiösa, vilket naturligtvis är ett absurt påhopp från människor som inte kan skilja mellan genialitet och pretention, människor som är rädda för allvaret. Men för att visa att de alls inte är pretentiösa släpper bandet i samband med albumreleasen också i strikt limiterad upplaga varsin diktsamling inspirerad av sufismen. Det borde få tyst på belackarna, om det nu inte räcker med musiken. Genialiteten gör sig nämligen påmind som så många gånger förr.

Men här finns naturligtvis andra godbitar också. Den sedvanliga balladen är en nära 16 minuter lång uppgörelse med en av samhällets stora konventioner, nämligen äktenskapet. De svepande stråkarna skapar en närmast filmisk stämning som gör ögonen fuktiga och man önskar att filmen aldrig ska ta slut. ”Äktenskapets logaritmer” har en text som gräver sig in i ens nervbanor och man känner att varje ord i texten är alldeles, alldeles sant. När musiken plötsligt tystnar och Jocko Dahls röst i ensamt majestät slutligen förkunnar att ”äktenskapets logaritmer jäktar skrapets låga rytmer”, ja då strömmar tårarna ner i Mio-soffan och framgången är given. För naturligtvis kommer ”Jag dansar med Döden med livet som panelhöna” att sälja både guld och platina i hela Skandinavien. Och naturligtvis kommer sommarens turné att bli utsåld på bara några minuter, i synnerhet konserten på Stockholms Stadion då alla fans har uppmanats att klä sig i lederhosen och brynja.

Jag säger bara: Den som inte älskar Bengts nya album vet inte vad det är att älska. Baleariskt, mina vänner. Baleariskt.

Read Full Post »

Vådan och nyttan av att heta Brundin

Posted in Okategoriserade, tagged , , , , , , , , , , on 15 februari 2012| 1 Comment »

Det här med att byta namn, är inte det lite fånigt? Borde man inte vara nöjd med det namn man har och låta det bli en del av ens identitet? Det kan man kanske tycka, men ibland finns det nog någon form av berättigande i att skrota sitt gamla namn och anta ett nytt. Ja, jag hette en gång i tiden Lars Johansson, närmare bestämt i 28 år. Jag kan inte säga att jag led speciellt mycket av det, men samtidigt visste jag att det var ett av Sveriges absolut vanligaste namn och av någon anledning tycks det vara en mänsklig åkomma att inte vilja vara vanlig – även om det i många fall faktiskt är att föredra. När jag flyttade hemifrån råkade jag dessutom hamna på samma gata som en annan Lars Johansson. Han jobbade ibland extra på Posten som brevbärare – och när de började ringa från Posten och väcka mig mycket tidigt på morgonen för att fråga om jag hade försovit mig så blev det lite tröttsamt. Det var helt enkelt inte roligt att förklara att han inte var jag, eller tvärtom. Självklart var det inte enbart därför jag fick för mig att byta till min mors flicknamn Brundin. Min bror och jag hade lekt med tanken tidigare.

Själva namnbytet gick mycket smidigt, men det var svårare att faktiskt vänja sig vid namnet. Och inte minst att få till samma snits på namnteckningen. Faktum är att den fortfarande, efter 18 år, inte alls är lika tjusig som min gamla. Det är faktiskt väldigt svårt att få till ett snyggt B. Men så gäller det ju även för andra att vänja sig. Min dåvarande arbetsgivare, slottsfogden på Ulriksdals slottsförvaltning, ställde sig till och med tveksam till namnbytet. ”Brundin? Varför det? Lasse Johansson var ju ett begrepp!” Ja, kanske det.

Men nu till det egendomliga. Det hade inte gått många veckor efter namnbytet förrän det damp ner ett brev från Sveriges Television i brevlådan. Sånt är ju alltid spännande. Det visade sig vara från Anna-Lena Brundin som jag alltså numera delade efternamn med. Hon förklarade att hon stod i begrepp att göra en TV-serie om helt vanliga människor, och varför då inte använda det egna efternamnet som urvalskriterium? Det fanns då ungefär 1 000 svenskar med efternamnet Brundin och bland dem borde det väl finnas ett antal som det gick att göra TV av? Man fick alltså, förutsatt att man var intresserad, anmäla sig genom att skriva ett litet brev om sig själv, vad man sysslade med, vad man hade för hobbyer och så vidare. Eftersom jag i likhet med alla andra ungdomar på 28 år helst av allt ville bli artist eller åtminstone synas i TV så tog jag förstås chansen. Det gör lite ont att erkänna att jag egentligen inte bedömdes vara tillräckligt intressant, men tack vare att en tilltänkt deltagare (som tydligen ägnade sig åt att bygga miniatyrer av städer) fick kalla fötter och hoppade av så blev jag plötsligt uppringd av ingen mindre än Lotta Bromé. Hon hade tydligen anlitats för att per telefon kontrollera om deltagarna alls kunde tala. Hon var nämligen inte ett dugg intresserad av svaren på frågorna hon ställde och tycktes dessutom ha väldigt bråttom. Det kan tänkas att hon hade en tvättid att passa. Men hon hade i alla fall en trevlig röst.

Nå, själva inspelningen av TV-serien ägde rum i Norrköping, så det blev till att klä sig i TV-mässiga kläder och sätta sig på tåget. Det var en seg dag med kaffe, kakor och en futtig landgång som enda förtäring, vilket ledde till krånglande mage och en rejäl huvudvärk för min del. Men på något sätt lyckades jag ändå se riktigt representabel ut där jag satt bredvid Anna-Lena Brundin i en form av hammock som satt upphängd ungefär tre meter över golvet. När jag väl satt där så undrade jag lite vad jag egentligen hade där att göra.

De Brundinare som deltog i samma program verkade långt mer intressanta. En äldre dam som jag möjligen var släkt med (vi hade likartad näsa) påstod sig vara synsk och kunde spå väder i fiskar. Ett brödrapar hade vunnit 100 000 kronor på Lotto. Och så var det en snubbe som lustigt nog hette Lasse Brundin som sjöng en egenkomponerad sång. Det var egentligen Mauro Scoccos ”Sarah”, men han hade bytt ut några ord och kallade den ”Emily”. Själv fick jag sitta där och hävda att jag ”samlade på möten”, eftersom jag hade träffat Paul McCartney tre gånger och var ganska stolt över det. Synnerligen märkvärdigt. Jag behöver väl knappast säga att programserien, som först skulle heta ”Los Brundinos” och sedan fick namnet ”Brundins blandning” inte blev någon större hit. Folk vände sig inte ens om när jag passerade dem på stan. Likväl väljer jag att betrakta det här äventyret som ett trevligt resultat av att jag bytte namn – och gjorde det i tid.

Sex år senare drabbades jag plötsligt av en mindre chock då jag läste en recension av det så kallade Killinggängets krogshow ”Glenn Killing på Grand”. En av höjdpunkterna i showen var Robert Gustafssons gestaltning av ”figuren Lars Brundin som är tjock, blond och konstig”. Vad i all världen?! http://www.youtube.com/watch?v=djFzxzDiPLM Det är värt att poängtera att jag vid den här tiden varken var tjock eller särskilt konstig – och kanske var det just därför chocken blev så svår. Blond har jag däremot aldrig varit. Än i dag undrar jag var människorna fick namnet ifrån. Satt de och bläddrade i telefonkatalogen? Är Lars Brundin helt enkelt ett tjockt, blont och konstigt namn? Jag vet inte. Det enda jag vet är att så gott som ingen reagerade på att jag hette samma sak som den där märkliga och ganska löjliga figuren. Inte vet jag hur det ska tolkas. Faktum är att den ende som verkligen ryckt till och reflekterat över det hela är Erik Haag, som jag vid ett tillfälle träffade i tjänsten. ”Va, heter du verkligen Lars Brundin? Som han i Glenn Killing?” Han tyckte uppenbarligen att det var anmärkningsvärt. Ungefär som om jag skulle ha hetat Jan Långben. Själv – det måste jag ju erkänna – tycker jag ju att det är lite coolt.

Read Full Post »

En guides öden och äventyr – del 2

Posted in Okategoriserade, tagged , , , , , , on 8 februari 2012| 1 Comment »

Min tid som Uppsalaguide blev varken särskilt lång eller ljuv. Jag insåg ganska raskt att det var betydligt roligare att kunna väldigt mycket om en avgränsad plats (UIriksdals slott) än att kunna lite om en hel stad. Det hjälpte inte ens riktigt att vara uppväxt i staden i fråga. Det är klart att följande lilla episod också bidrog till att jag inte brydde mig om att ta särskilt många uppdrag som stadsguide. Ibland har man som sagt dagar då allt verkligen går fel – och det behöver alls icke vara fredagen den trettonde. Det är förresten märkligt att den här lilla berättelsen innehåller ungefär samma ingredienser som den förra. Kanske är det just de faktorerna som krävs för en katastrof?

30 BARNMORSKOR FRÅN TREDJE VÄRLDEN

Varje år bjuds tydligen ett antal barnmorskor från tredje världen till Uppsala för att genomgå någon form av utbildning. Åtminstone var det så i mitten av 1990-talet när den här lilla historien utspelade sig. För att de skulle lära känna staden som de hamnat i lite bättre så ingick en kortare rundtur med buss, och glad i hågen åtog jag mig uppdraget. Jag tänkte nog att det skulle röra sig om ett gäng godmodiga kvinnor som skulle ta mig till sitt hjärta, lite som den där storbystade kvinnan i ”Sagan om Karl Bertil Jonssons julafton” som trycker honom mot sin barm. Jag kunde nog inte ha varit mer fel ute.

Alltihop tilldrog sig en lördag i april 1995. Vädret hade varit milt och trevligt ett tag, men just denna lördag slog det om på så sätt att ett ganska ymnigt snöfall behagade drabba staden. Och så plusgrader på det. Resultatet blev ett underbart snöslask som helt enkelt inte var särskilt trevligt att promenera i. Blåste elakt kallt gjorde det också. Barnmorskorna skulle hämtas med buss vid Sunnersta herrgård, där de var inkvarterade. Jag hade väntat mig att de skulle stå och vänta på bussen i sin iver att få lära sig lite om den vackra staden Uppsala. Men inte var det någon som stod och väntade på mig. Jag fick trava in och försöka hitta någon ansvarig som kunde samla ihop de godmodiga kvinnorna. Det var inte det lättaste, emedan ett milt kaos rådde därinne. Några individer satt och bläddrade i tidningar, andra spelade kort och ingen verkade riktigt vara beredd på att bli hämtad med buss till en stadsrundtur. Eftersom jag inte riktigt visste vem jag skulle vända mig till så nöjde jag mig med att stå och se lite frågande ut. Lyckligtvis kom en människa som tydligen var kursansvarig till slut fram och frågade om det var jag som var guiden. Så lyckades hon samla ihop den mycket oenhetliga skaran och jag kunde äntligen leda dem ut till bussen.  Antagligen hade vissa glömt att titta ut genom fönstret eller inte brytt sig om att förhöra sig om den aktuella temperaturen för en och annan kvinna med indiskt utseende hade valt att bära sari och en sjal på huvudet. Andra bar till min förskräckelse bara strumpor och sandaler på fötterna. En del insåg att deras klädsel var otillräcklig och rusade in för att byta om, andra trodde kanske att de skulle klara sig ändå – eller också hade de inga varmare kläder med sig.  Det tog med andra ord sin rundliga tid att få in alla i bussen och komma iväg. För övrigt bestod gruppen till cirka en tredjedel av män – vilket väl främst visar på mina fördomar om barnmorskor.

Jag hade förstås planerat i detalj vad vi skulle titta på. Vi skulle åka upp till slottet, titta på domkyrkan, besöka den anatomiska teatern i Gustavianum, titta på Silverbibeln i Carolina Rediviva och så skulle jag berätta om sista april och studenttraditioner innan vi åkte tillbaka till Sunnersta herrgård. Så mycket mer skulle inte hinnas med. Slottet var inget problem, bortsett från att det för dagen var stängt på grund av att Rikssalen var abonnerad för någon form av tillställning. Vi fick alltså nöja oss med att bese byggnaden inifrån bussen, eftersom de flesta ställde sig mycket tveksamma till att gå ut i snömodden. Ärligt talat vet jag inte om det var någon särskilt lyckad anhalt. Jag menar, vad bryr sig barnmorskor från tredje världen om Gustav Vasa och hans söner? Jag föreslog att vi trots allt skulle gå ur bussen någon minut, eftersom man oftast ser en byggnad bättre när man står ute än när man sitter inne i en buss. I synnerhet en byggnad av Uppsala slotts dimensioner. Några mycket tappra själar följde med mig ut, men de såg så frusna ut att jag så gott som omedelbart föreslog att vi skulle åka vidare till domkyrkan och värma oss.

Domkyrkan stod lyckligtvis kvar där jag senast sett den, och det kändes som om de kära barnmorskorna skulle kunna vara intresserade av att få höra lite om den ganska så magnifika byggnaden. Den visningen borde inte kunna gå fel. Tyvärr hade en elak organist just den lördagen just vid den tidpunkten bestämt sig för att öva på den STORA orgeln, en orgel som en människa inte kan överrösta om han eller hon inte SKRIKER! Således tvingades jag skrika fram intressanta fakta om denna fridens boning, medan organisten vältrade sig i musikaliska bombasmer. Naturligtvis inträffade också det där som normalt sett bara händer i filmer, när det brutala oväsendet plötsligt tystnar och man hör sin egen skrikande röst fylla hela universum. Just det: Organisten tog plötsligt en paus. Jag minns inte riktigt vilket eller vilka ord som jag basunerade ut just då, men det kan ha varit ”THE HAND OF GOD”, eftersom vi just befann oss under det så kallade kröningsvalvet mitt i domkyrkan. Det som kröns av en slutsten i form av Guds välsignande hand knappt 27 meter ovanför golvet. Barnmorskorna lyssnade visserligen artigt på mitt skrikande, men jag är säker på att de mest tyckte att allihop var synnerligen underligt.

Nästa anhalt på den något komprimerade stadsrundturen var den anatomiska 1600-talsteatern som är inhyst under kupolen på Gustavianums tak. Bortsett från den isande kylan som alltid tycks råda där, även på sommaren, så gick visningen riktigt bra. Det enda störande momentet var väl att allmänheten också hade tillträde, eftersom det var lördag. Följden blev att folk kom och gick – och en del fick för sig att tjuvlyssna på min visning, inklusive en yngre man med skägg och egendomligt stirrande blick. Jag fick intrycket att han mest hade gått in för att värma sig lite, men vad vet jag? Han kanske hade ett genuint intresse för 1600-talets offentliga obduktioner. Efter en relativt väl genomförd visning förkunnade jag att det var dags att vandra ner och sätta sig i bussen för vidare färd. Normalt sett så ska man räkna in sin grupp för att kontrollera så att man inte har tappat bort någon. När jag nu stod längst fram i bussen konstaterade jag att vi alls icke hade tappat bort någon. Tvärtom. Ty skäggmannen med den stirrande blicken hade tydligen tagit mig på orden när jag sagt att det var dags att sätta sig i bussen. Således tvingades jag försöka förklara för honom att det var en privat visning och att vi nu bara skulle åka och återbörda barnmorskorna till Sunnersta. Han tycktes dock inte riktigt förstå och mumlade något om att han också skulle till Sunnersta. Eftersom jag är och var en synnerligen konflikträdd människa så gav jag upp och tyckte att skäggisen väl inte kunde göra någon skada. Vad barnmorskorna och deras svenska ledsagerska tyckte om det hela orkade jag nu inte bry mig om. Det kunde liksom inte bli mer misslyckat än det varit.

Nu ljög jag förstås lite för den skäggige stirraren. Egentligen hade vi en anhalt kvar, nämligen Carolina Rediviva med Silverbibeln. Det ledsamma var dock att den del av Silverbibeln som finns utställd för allmän beskådan hade stulits vid en spektakulär kupp två dagar före. Just det, efter 326 år i Uppsala Universitets ägo måste den där eländiga boken bli stulen just som jag stod i begrepp att visa den. Så kan det gå. Det var således fullständigt poänglöst att ens berätta om en av Uppsalas mest berömda sevärdheter. Däremot kunde jag ju, när vi passerade Carolina Rediviva, berätta om hur alla Uppsalas studenter strax efter klockan 15.00 på Valborgsmässoafton rusar nedför Carolinabacken mot stadens centrum. Som den sjukt pedagogiska människa jag är så hade jag tagit med mig min vita studentmössa för att visa hur man hälsar våren genom att vifta med densamma. (Mössan alltså, inte våren.) Vid den här tiden i mitt liv brukade jag till vardags bära en ganska stilig, svart skärmmössa och det kommer väl knappast som en överraskning att jag av ren nervositet viftade med den i stället för med studentmössan. Jag upptäckte mitt misstag och plockade upp rätt mössa med ett förläget skratt. Barnmorskorna rörde inte en min. Det kändes som om de hade gett upp hoppet när jag inte ens kunde skilja mellan svart och vitt.

Väl framme i Sunnersta klev alla av bussen, inklusive mannen med blicken. Han skulle ju till Sunnersta, så jag förutsatte väl att han skulle lomma iväg, men han agerade som om han hade bidragit med något synnerligen viktigt under stadsrundturen och stod kvar. Ungefär som om han väntade sig att någon skulle tacka honom. Barnmorskorna bombarderade mig med en massa praktiska frågor om var posten fanns, var järnvägsstationen låg, om det fanns någon moské, om det fanns något bibliotek, hur lokaltrafiken fungerade och så vidare. Först då insåg jag vilken typ av stadsrundtur de egentligen hade velat ha. De skulle ju vara i Uppsala i ett par veckor och förväntades klara den sortens praktiska bestyr själva. Antagligen struntade de fullständigt i Gustav Vasa och Erik den helige. Men nu var det för sent. Jag äntrade bussen för att få skjuts tillbaka till stan. Det gjorde mannen med blicken också. Det blev en ganska spänd och märklig returresa med en busschaufför och två passagerare. När vi kom fram till bussgaraget tackade jag chauffören, blåljög och sa att allt hade gått bra och gjorde mig beredd att kliva av. Min medpassagerare tycktes dock trivas bra på bussen, så det krävdes lite övertalning från busschauffören för att få honom att kliva av. Själv var jag livrädd för att människan skulle slå följe med mig, så jag gick med dunkande hjärta och extremt raska steg därifrån. Jag tror att det var där och då som jag bestämde mig för att Uppsala hädanefter fick klara sig utan mig.

Read Full Post »

En guides öden och äventyr – del 1

Posted in Okategoriserade, Ulriksdal, tagged , , on 28 januari 2012| 2 Comments »

Utan att förhäva mig alltför mycket tror jag mig kunna påstå att min karriär som guide (eller museilärare, som det heter på vissa arbetsplatser) var ganska framgångsrik. Det finns en märklig tjusning i att stå framför folk och förmedla kunskap på ett sätt som gör att de verkligen tar till sig det man säger. Men ibland har man ju sådana där dagar då allt av någon anledning bara går på tok. Det behöver inte vara ens eget fel – det råkar bara vara så att omständigheterna är emot en. Ofta kan man styra allting rätt genom att använda sin rutin eller gränslösa charm eller vad det nu kan vara. Andra gånger är det bara att önska att eländet ska ta slut. Till den senare kategorin räknar jag två episoder, en vid Ulriksdals slott och en i lärdoms- och uppväxtstaden Uppsala. Dylikt vill man ju helst glömma, men det finns en terapeutisk verkan i att berätta om misslyckandena också. Så här kommer den första episoden. Låtom oss hålla för våra näsor och dyka:

AMERIKANSKORNA OCH KNARKAREN

Jag hade åtagit mig att en vacker sommarkväll ta hand om tre amerikanskor och två kvinnor från Stockholm Visitors Board och visa dem Orangerimuseet i Ulriksdals slottspark. Det enda som möjligen oroade mig var att visningen förstås skulle ske på engelska, för hur slängd man än är på det språket så kan man alltid tappa ord och upptäcka att det man brukar säga på svenska liksom inte riktigt låter sig sägas på engelska. Nå, det skulle säkert gå bra. Strax innan de skulle dyka upp ringde dock en av Stockholm Visitors Board-kvinnorna och frågade om jag möjligen kunde hämta dem med bil, eftersom en av amerikanskorna var lite… ”stor” och antagligen skulle finna det en aning ansträngande att gå de 400 meterna från busshållplatsen. Eftersom jag saknade bil – och dessutom körkort – så meddelade jag att det tyvärr inte gick. Möjligen gladde jag mig i hemlighet över att den ”stora” amerikanskan skulle tvingas få lite motion – och kanske kom straffet för denna onda tanke i form av det kaos som följde.

När jag skulle förflytta mig från slottet till Orangerimuseet såg jag en man komma farande på cykel. Han hade långt hår och såg ganska sliten ut. På pakethållaren satt en sovsäck och en kudde fastspända. Nu är det ju så att slott av något skäl tenderar att dra till sig lite udda existenser (se på mig!) så det var egentligen inte så förvånansvärt att han dök upp där på sin cykel. Det tråkiga är att han bromsade in när han fick syn på mig och utbrast ”Wow, du ser ut som om du kommer från ett annat århundrade!”. ”Ska du säga” tänkte jag. Inte vet jag om han aldrig hade sett en ung man i kostym och slips tidigare. Sedan följde en milt sagt egendomlig monolog från hans sida, en monolog som bland annat innehöll åsikten att hasch faktiskt är precis lika naturligt som bajs och att varken polisen eller hans mamma riktigt förstod honom. Ibland lyckades jag pressa in ett ”säger du det?” och ett ”så tråkigt”, men i övrigt var det hans show. Maken till sönderrökt människa har jag aldrig sett… Eftersom mina väntade damer snart skulle komma nödgades jag tyvärr börja dra mig mot Orangerimuseet medan jag försökte få honom att förstå att jag nu skulle arbeta. Det sista jag hörde innan jag smet in genom dörren var: ”Du är verkligen schyst.” Och han tycktes mena det.

Så anlände de fem damerna och jag öppnade för att släppa in dem. Tyvärr hade min vän knarkaren hittat dem och slagit följe med dem. De ignorerade honom så gott de kunde, men jag hörde att han ivrigt frågade: ”Men vilka är ni då? Är ni fritänkare, eller?” Som genom ett under lyckades jag stänga dörren innan han förmådde slinka in, vilket för all del inte hindrade honom från att stå och banka på en god stund. Han ville väl vara med, antar jag. Jag förutsatte att de fem damerna förstod att knarkaren inte hörde till etablissemanget, så jag brydde mig inte om att ge någon förklaring eller be om ursäkt. Men det var inte utan att de såg mycket frågande ut och det ska erkännas att jag själv var lite skakad och funderade på om jag skulle bli tvungen att ringa polisen. Men i stället kopplade jag på stora charmen och bad damerna att slå sig ner på bänkar och pallar, för det såg sannerligen ut som om de behövde det. Sedan inledde jag min visning, men upptäckte mycket snart att jag inte fick någon som helst respons. Kanske förstod de inte min brittiska engelska? Kanske hade den ansträngande promenaden gjort dem så utsvultna att de bara satt och tänkte på hamburgare och donuts? Så trädde en av kvinnorna från Stockholm Visitors Board fram och förklarade att jag inte behövde berätta så mycket, för amerikanskorna var bara där för att se om Orangerimuseet var en trevlig miljö för cocktailpartyn. Ursäkta? Jag förklarade så vänligt jag kunde att drycker inte är tillåtna i museet och att cocktailpartyn alltså inte kunde komma på fråga. Den upplysningen kunde de ju faktiskt ha fått per telefon, så hade de sluppit anstränga sig. Fast det sa jag inte. Nå, ville de inte ha någon visning så slapp de ju. Något pliktskyldigt vandrade de igenom museet utan min vägledning. Ja, inte hon som var ”stor” förstås. Hon nöjde sig med att sitta och vegetera på en bänk.

Efter en mycket kort visit hade de fem damerna fått nog och tackade för sig. När jag öppnade dörren för att släppa ut dem såg jag till min lättnad att min vän knarkaren inte syntes till. Det var ju för väl, för jag hade absolut ingen lust att råka ut för honom igen. Det kändes som om den märkliga kvällen hade varit tillräckligt märklig. Jag släckte, stängde dörrar, larmade på och vandrade upp till slottet för att byta om. Och precis när jag passerade öppningen mellan en häck och den norra slottsflygeln så stod jag öga mot öga mot Herr Hasch igen. ”Heeej, där är du ju!” sa han glatt. Jag var mindre glad och började nästan instinktivt springa mot slottets ingång med förhoppningen att jag skulle hinna både låsa upp, kasta mig in och låsa efter mig. Lyckligtvis var han tillräckligt långsam för att jag precis skulle hinna göra det jag planerat. Han stod där och ryckte i dörren ett bra tag och verkade nu inte särskilt glad. Tanken föresvävade mig att jag kanske skulle bli tvungen att övernatta tillsammans med spökena i slottet om han inte gav upp och stack därifrån. Jag gick upp på övervåningen för att ha utsikt över parken utan att han skulle se mig – och till slut såg jag hur han cyklade i väg. Det ska erkännas att det var på darrande ben jag smög hemåt efter denna hemska kväll i det idylliska Ulriksdal.

Nästa gång ska jag berätta om en guidetur i Uppsala med 30 barnmorskor från tredje världen.

Read Full Post »

Nyårsklockan (Lätt reviderad version)

Posted in Okategoriserade on 31 december 2011| Leave a Comment »

Ring, klocka, ring i dystra nyårsnatten
mot rymden och mot mark som borde vara täckt av snö
Det gamla året viskar trött adjö
Ring så swingpjatten tappar hatten i latten

Ring ut alla trötta skolbarnen på rast
och låt dem hoppa rep och sparka boll
Ring ut urinvägsinflammation och håll
Ring in västergök, näktergal och trast

Ring ut hemska saker som fiskbullar och tunga
Ring in delikatesser som raggmunk och som fläsk
Ring ut lömskt förtal, hemska lögner och rent fjäsk
Ring ut Eric Saade, E-Type och Örkelljunga

Ring ut både Juholt och mediernas drev
Ring in glada mänskor som litar på sin nästa
Ring in alla dem som önskar dig ditt bästa
Ring ut datavirus och Nigeriabrev

Ring ut Sten Nordin, men också politikerförakt
Ring ut alla typer som tror sig föra allas talan
Ring in Antikrundan, På spåret och Skavlan
Ring ut Gladiatorer och Robinson-pakt

Ring ut pretentiösa surdegshotell
Ring ut de mänskor som bara ser sig själva
Ring inte morgontrötta före klockan elva
Ring ut dig, photoshoppade bikinimodell

Ring Ring så spelar vi och ”Ring, ring” med ABBA
Ring in toleransen och ut intoleransen
Ring in möjligheter och ring ut sista chansen
Ring in friska barn, så alla slipper vabba

Ring in det glada och ring ut det trista;
allt det där som får en att vilja hoppa av
Ring ut miljöförstöring och övergödda hav
ring ut… Äsch, nu glömde jag det sista

Read Full Post »

Vår tids oförmåga att vänta

Posted in Okategoriserade, tagged , , , on 26 september 2011| 1 Comment »

Jag hörde på radion att dagens ungdom springer till akuten om de får snuva eller bryter en nagel. Minsta fysiska krämpa betraktas som akut och måste korrigeras snabbt så att man inte tvingas slösa bort sin dyrbara tid på att vara sjuk. Det är förstås ett ganska egoistiskt beteende, som tydligen går under namnet McDonald’s-syndromet. Om man är hungrig sticker man bara till McDonald’s och äter sig mätt – och vips är det där besvärliga tillståndet över. Alla problem ska alltså åtgärdas snabbt, även om de är exceptionellt triviala. Det där är nog ganska typiskt för vår tid. Allt ska gå oerhört snabbt – behov ska helst tillfredsställas innan de har uppstått, vilket i många fall också är fullt möjligt tack vare den tekniska utvecklingen. Men är det bra? Risken är att man glömmer bort hur man gör när man väntar. Man missar något ganska trevligt som brukar (eller brukade) gå under benämningen ”spänd förväntan”, en känsla som gärna infann sig när man var liten och räknade dagarna till julafton. Men det här moderna beteendet är lite som att öppna julklapparna redan i november. Eller som att äta sockerkaka innan ingredienserna är ihoprörda. Eller kanske som att ta en helikopter upp till Kebnekajses topp, kliva ur i två minuter och sedan flyga ner igen. Ge mig det jag vill ha nu. Vem orkar anstränga sig?

Ta det här med musik, till exempel. När jag var ung var man tvungen att gå till en skivaffär för att få tag på ny – eller gammal – musik, om man nu inte nöjde sig med att lyssna på radio. Ett alternativ kunde vara att beställa skivor på postorder, med hjälp av kataloger. I båda fallen tvingades man vänta med att lyssna, antingen tills man kommit hem eller tills det var dags att gå och hämta ut skivorna på posten. Under tiden hann man bygga upp en förväntan – och jag måste säga att den definitivt var en del av nöjet. Det fanns något att se fram emot. Man kunde sitta på bussen och titta på omslaget, läsa texterna och kolla vilka som spelade på skivan innan man äntligen kunde lyssna på den. Och när man lyssnade så gjorde man det koncentrerat, gång på gång, därför att det var förenat med en viss kostnad och ett visst besvär att äga detta stycke musik.

I dag plockar man hem musik från Internet – helst gratis. Musiken finns lagrad på datorn. Via Spotify kan man leta upp en låt med en artist man aldrig hört talas om (vilket för all del är bra), lyssna en gång medan man skriver ett mejl, och sedan bestämma sig för att den inte var bra. Jag tror att musiken har blivit för lättillgänglig och därmed har förvandlats till muzak – något som man har på i bakgrunden bara för att det inte ska vara för tyst. McDonald’s-syndromet igen. Ett tillfälligt behov har snabbt tillfredsställts. Samma sak gäller för film. Man kan inte vänta tills en film har premiär på bio. Varför ska man göra det när man kan ladda ner den från Internet? Gärna i en oklippt version som någon mindre nogräknad regiassistent har stulit. Huvudsaken är att man får se filmen nu, för det är nu man vill se den. Inte sedan.

Vad blir resultatet? Jag tror, ärligt talat, att det leder till ett förytligande. Förmågan att koncentrera sig på något, vad som helst, hotar att försvinna eftersom informationsflödet och utbudet är så enormt. Alltför mycket pockar på vår uppmärksamhet och vi behöver inte kämpa för att få tillgång till något – allt är serverat. Vi behöver aldrig någonsin ha tråkigt. All tid för tänkande, läsande och funderande dödas effektivt med hjälp av spel, ett ständigt muzakflöde och surfande på Aftonbladets spännande hemsida. Vi behöver inte längre prata med varandra när vi går ut och äter middag på restaurang. Vi kan ju spela spel eller redigera bilder medan vi väntar på maten. Och helst även när vi äter. Ge oss underhållning! Genast! Vi orkar inte vänta – tålamod är inte vår grej. McDonald’s-syndromet är allestädes närvarande.

Ja, jag är en reaktionär och nostalgisk gammal stöt – och nu kom jag dessutom plötsligt att tänka på två mycket ofta citerade strofer ur Karin Boyes dikt ”I rörelse”. Två strofer som sammanfattar det hela ganska bra:

Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen är en dag av törst

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd

Hon visste vad hon snackade om, gamla Karin.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »