Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Spöken finns inte

13 januari 2013 av El Brundino

Hör du, Lasse Brundin, inte tror du väl på spöken? Nej, det är klart att jag inte gör. Vi lever ju ändå på 2000-talet och vi är väl ändå förnuftiga och rationella människor? Va?

Och ändå: Det är väl som med så mycket annat – om man intalar sig att något finns så är det lättare att se tecken på dess existens. Om man tror att man får medicin och inte sockerpiller, så tycker man att man mår bättre. Vill man att det finns liv någonstans ute i rymden så ser man ufon lite då och då. När det gäller just spöken så spelar förmodligen även miljön roll. Människor i moderna städer har troligen betydligt mindre benägenhet att tro på spöken och övernaturliga ting än människor som dagligdags vistas i gamla eller till och med uråldriga miljöer. Eller människor som bor på ensligt belägna platser. Slott är förstås klassiska spökmiljöer, liksom kyrkor. Varför? De är bastanta byggnader som har funnits länge och sett många människor komma och gå. De är förknippade med många levnadsöden, och av någon anledning är det lätt att inbilla sig att de liksom sätter sig i väggarna.

Ekenäs i Östergötland

Ekenäs i Östergötland

Ett slott med självaktning (om nu byggnader kan ha självaktning) ska ha minst ett spöke för att riktigt räknas. I somras besökte jag två slott i Östergötland, Ekenäs och Ljung, och på båda ställena berättade guiden självmant om vilka spöken som huserar där. Eftersom jag är slottsfantast så kan jag avslöja att man efter några slottsbesök dessvärre inser att spökhistorierna inte är särskilt varierande. Det är samma tema som återkommer gång på gång, oavsett om man befinner sig i Sverige eller någon annanstans. Det vanligaste är nog historier om vita eller gråa fruar som visar sig strax innan någon ska dö. Och är det inte det så är det någon stackars kvinna som har blivit inmurad i väggen som straff för ett eller annat. Och självklart ska det finnas en mystisk blodfläck som inte går att tvätta bort. Allt det här är att betrakta som något slags spökvärldens allmängods. Bristen på variation gör ju att man misstänker att spökhistorierna helt enkelt har fabricerats i relativt modern tid för att tillfredsställa någon sorts spänningskrav – kanske för att pacificera besökande barn så att de inte ska kuta omkring och välta 400 år gamla möbler hur som helst? Jag kan ju tycka att historiska händelser i sig borde vara tillräckligt spännande och fantasieggande, men det är som om sanningen inte riktigt räcker till trots att slott ju är tacksamma miljöer eftersom det ofta har hänt dramatiska saker där. De har fungerat som maktcentrum och kanske bebotts av herrar som gjort lite som de vill med sina underlydande. Det borde liksom vara nog. Samtidigt är det här med vålnader och spöken ingenting nytt.

Kronborg i Helsingör - Hamlets slott

Kronborg i Helsingör – Hamlets slott

Se bara på Hamlet och hans faders vålnad. Se på Oscar Wildes Spöket på Canterville (med den obligatoriska mystiska fläcken). Det var förstås lättare att ”se” spöken förr i tiden, innan elektriciteten kom och förstörde alltihop. Minimala fönsteröppningar gjorde att dagsljuset sällan nådde in i byggnaderna – och ljuset från lyktor och facklor nådde inte särskilt långt in i vrårna. De kastade dessutom skuggor som lätt kunde misstas för mystiska skepnader. Man bör även kunna se spökhistorier som ett maktmedel, som herrarnas sätt att hålla folket i schack.

Ulriksdals slott i Solna stod färdigt i början av 1640-talet. Ett snart 400 år gammalt slott borde väl vara förknippat med en hel drös spökhistorier? Nog borde det väl finnas ett helt kompani gråa eller vita damer eller gubbar där? Märkligt nog inte. Jag törs nog lova att jag har plöjt igenom all litteratur som finns om slottet – utan att hitta ett enda spökomnämnande. Ett tag trodde jag att jag var något på spåren. Det var när slottsteatern Confidencen spelade ett stycke av prins Gustaf, betitlat Vita frun på Ulriksdal. Aha! Hade alltså prins Gustaf hört en spökhistoria som han gjort en operett av? Nja. Det visade sig att hans stycke heter Vita frun på Drottningholm; mänskorna på Confidencen hade bara plägat lokalanpassa den en aning. Ändå saknas inte spökkandidater. I början av 1800-talet blev en pensionerad soldat ihjälslagen med en yxa på slottet – och om jag inte minns alldeles galet så avrättades förövaren på borggården. I ett rum i södra flygeln avled också Gustav III:s antagligen ganska olyckliga änka Sofia Magdalena 1813. Kanske är det händelser som inträffat för sent i tiden för att ge upphov till spökhistorier? Men även om det inte talas om några specifika gestalter så har jag stött på en historia. Den står inte nedtecknad någonstans, så det kanske är dags nu. En städerska som arbetade på slottet under Gustaf VI Adolfs tid (1923-1973) hade alltid sin hund med sig. Den svansade glatt efter henne överallt, men två rum vägrade den att gå in i. Den väntade utanför medan matte städade. Tyvärr framgår det inte vilka rum det gällde, annat än att de låg i den norra flygeln.

Ulriksdal

Ulriksdal

Om man jobbar på ett slott i tio år, och ibland är helt ensam i byggnaden, så borde man någon gång uppleva något avvikande. Under min tid som museilärare på Ulriksdal var jag faktiskt med om en handfull småsaker som åtminstone fick mig att haja till, även om jag aldrig kan säga att jag blev rädd. Det är svårt att beskriva känslan, men på något vis är Ulriksdal ett vänligt slott.  Två rum i norra flygelns övervåning kändes dock nästan alltid lätt obehagliga att gå in i. Det kändes på något vis som om man störde när man kom in genom dörren. De är ironiskt nog, i mitt tycke, de vackraste rummen i flygeln. Jag inbillar mig att det är just de rummen som städerskans hund vägrade att gå in i. Men så finns det alltså tre enstaka händelser: En dag strax före stängningsdags hördes röster från övre våningen. De talade ett språk som jag inte kunde identifiera och det lät som om de var upprörda över något, som om de grälade. Det egendomliga är att det inte fanns några som helst besökare i slottet – annars var det på den tiden tillåtet att gå runt och titta på egen hand. Eftersom det alltså var stängningsdags så var jag så illa tvungen att gå upp på övervåningen och dra för gardiner och stänga dörrar. Jag märkte inget konstigt, och hittade förstås inga människor.

Vid ett annat tillfälle var jag helt ensam i slottet en söndagsförmiddag. Det gick inte så många tåg från Uppsala på söndagar och därför hade jag ett par timmar att slå ihjäl innan vi skulle öppna för dagen. Plötsligt när jag satt nersjunken med en kopp kaffe och en tidning i den otympliga soffan i guiderummet hörde jag ljud från det angränsande rummet. Det lät precis som om någon i sidenklänning gick genom rummet. Inga fotsteg hördes, bara ett frasande som av siden. Jag måste erkänna att det dröjde några minuter – minuter av total tystnad – innan jag vågade resa mig och titta in i rummet. Som förstås var tomt.

Den tredje händelsen är svårast att förklara. I de tidigare fallen var det ju någon form av ljudfenomen som väckte min uppmärksamhet, men den här gången handlade det om något annat. När jag gick min morgonrunda för att dra upp gardiner och öppna dörrar och kom till biblioteket (klassisk spökmiljö!) så fann jag till min häpnad en uppslagen bok mitt på golvet. Det är inte helt överraskande att man hittar en bok i ett bibliotek, men den här låg alltför långt från sin rätta plats i hyllan. Den kan helt enkelt inte bara ha ramlat ner – och varför skulle den ha ramlat? Så här många år efteråt önskar jag att jag hade lagt på minnet vad det var för bok och vilka sidor som låg uppslagna, men det gjorde jag tyvärr inte. Den enda förklaring jag kan komma med här är att någon behagade skämta, men till saken hör att det var jag som stängde slottet dagen innan och då låg inte boken där. Mystiskt.

Nå, hur ska vi ha det nu då? Finns det spöken? Jag är ganska säker på att åtminstone 95 % av er som eventuellt läser det här svarar blankt nej på frågan. Och den förnuftiga och rationella lilla mänskan i mig är benägen att hålla med. Alltför många så kallade spökjägare och medier har avslöjats som bluffmakare. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att den här rationella inställningen att det alltid finns en naturlig förklaring är lite tråkig. Ett slott eller en kyrkogård eller en prästgård eller vad som helst där det händer oförklarliga saker är ju helt klart ganska spännande, och jag tror inte att jag ljuger alltför mycket om jag påstår att vi lite till mans tycker om att bli lite skrämda ibland. Kan man vara förtjust i zombier och vampyrer – vilket ju är populärt nu – så kan man väl vara förtjust i spöken och vålnader? Eller är det för omodernt? Får jag avsluta med att fråga om någon har varit med om något märkligt som inte riktigt låter sig förklaras? Då gör jag det. Berätta – jag lyssnar.

Publicerat i Ulriksdal | Märkt , , , , , , , , , , , , | 6 Comments »

Om vikten av läsning

6 januari 2013 av El Brundino

De senaste veckorna har det varit en viss debatt kring svenska ungdomars kunskap om sitt eget språk, bland annat i Upsala Nya Tidning: http://www.unt.se/debatt/vara-studenter-kan-inte-svenska-2027570.aspx Debattartikeln handlar om studenter på universitetsnivå, men oförmågan att stava och förstå även relativt enkla uttryck och begrepp i det egna språket är naturligtvis inget som dyker upp först när man börjar ägna sig åt postgymnasiala studier. Det här språkproblemet kommer knappast som någon större överraskning, tendensen har varit tydlig ganska länge. Nu föreslår Kristdemokraterna att skolåret ska förlängas med en vecka för att man ska komma till rätta med problemet. Jag vet inte om det är rätt väg att gå (”Men då får ju eleverna kortare sommarlov!”) men det är åtminstone bra att någon inser att något måste göras.

Egentligen är det ganska egendomligt att det har blivit så här. Det kan ligga nära till hands att muttra något om ”dagens ungdomar” och att det var bättre förr, men man kan nog inte skylla det här på att barn och ungdomar skulle ha blivit mer ointelligenta. Tvärtom tycks det som om intelligensnivån (om man nu ska röra sig med sådana begrepp) snarare blir högre med tiden. Det känns tveklöst som om den matematik och naturvetenskap som exempelvis mina syskonbarn får lära sig vida överstiger min fattningsförmåga. Delvis har det nog att göra med mitt monumentala ointresse för de ämnena, men det känns också som om kunskapsnivån i skolan är högre i dag än på min tid. I vissa ämnen, skyndar jag mig att tillägga – kanske de ämnen som just nu värderas högst. För det är naturligtvis så att olika ämnen anses olika viktiga under olika tidsepoker, beroende på hur samhället förändras. Jag har ingen aning om hur många timmar svenska man har i skolan, men det verkar definitivt som om det är alldeles för få. Eller också sysslar man inte med rätt saker på lektionerna i svenska. Kanske anses det helt enkelt att ett språk som man har med sig från födseln inte behöver ta så många lektionstimmar i anspråk, men då begår man ett stort misstag. Språket är ett verktyg som man har med sig hela livet och som man hela tiden utvecklar. Svenskan är inget fattigt språk, som många inbillar sig eller intalar sig. Svenskan är inte heller något litet och löjligt språk som man gör bäst i att glömma till förmån för engelska eller andra ”stora” språk. Språket är, som debattartikelförfattarna mycket riktigt påpekar, redskapet för att ta till sig humanistisk vetenskap. Ja, inte bara humanistisk, väl?

Jag har redan tidigare ältat det här med vikten av att kunna hantera och behärska sitt eget modersmål. Faktum är att alla som har svenska som modersmål borde ha alldeles utmärkta förutsättningar att skriva svenska perfekt. Vi har så väldigt mycket gratis. Man kan förvisso ha olika förutsättningar för det här med språk. En del människor är dyslektiker, en del saknar helt enkelt intresse (på samma sätt som jag saknar intresse för matematik). Det får man ha förståelse för och acceptera. Men i ett samhälle där allt fler går vidare till högskolestudier efter gymnasiet så måste man ha vissa grundverktyg för att klara studierna. Tyvärr finns det en allmän attityd att det där med stavning och meningsbyggnad inte är så viktigt när man studerar andra ämnen än språk (där det ju har en viss relevans) – att det är förståelsen av ämnet som är viktig. ”Huvudsaken är väl att man förstår vad man menar?” Men när lärarna måste ägna en massa tid åt att tolka det som studenterna skriver så är något på tok. Man förstår alltså inte ens vad eleverna menar. Och omvänt, om eleverna inte förstår det de läser på grund av dålig ordkunskap eller någon annan brist så hjälper det inte ens om de skriver en utmärkt svenska. Det går alltså en massa onödig tid och energi åt att syssla med annat än det ämne som egentligen studeras. Så borde det inte vara.

Nu kan det låta som om jag sätter mig på mina höga hästar eftersom jag uppenbarligen har lätt för det här med svenska och till och med arbetar med språk. Men då vill jag påpeka att jag inte alls var överdrivet förtjust i svenskämnet när jag gick i skolan. Grammatik var ungefär lika tråkigt som matematik. Litteraturhistoria intresserade mig inte nämnvärt. Men jag tyckte om att läsa och jag har flitigt läst både skönlitteratur och facklitteratur i princip sedan jag lärde mig sätta ihop bokstäver till ord och ord till meningar. Insikten att jag faktiskt behärskade språket gjorde också att jag började uttrycka mig själv i skrift. Så jag dristar mig faktiskt att tror att svaret på problemet med ungdomars oförmåga att förstå och uttrycka sig på det egna språket ligger i lustfylld läsning. Det spelar ingen roll vad man läser, huvudsaken är att det är något som man är intresserad av. Och, naturligtvis, att det man läser är välskrivet. Där ska inte finnas några stavfel, meningsbyggnadsfel eller särskrivningar. Genom läsning registrerar hjärnan hur olika ord stavas och hur meningar konstrueras. Genom läsning lär man sig att förstå ovanliga ord och uttryck. Ja, jag vill påstå att det är läsningen, och genom den upptäckten av språket, som har gett mig verktyget att lyckas relativt bra här i livet. Jag gick till biblioteket flera gånger i veckan och fick hjälp att hitta böcker av den underbara bibliotekstanten Britta Rosling, som kunde mitt lånenummer utantill. (Känner ni igen namnet? Den välkände Hans Rosling, professor i internationell hälsa vid Karolinska Institutet, är hennes son.) På den här tiden hade man dessutom gamla hederliga böcker som källor till det mesta när man till exempel gjorde grupparbeten. Inhämtning av kunskap skedde alltså genom det skrivna ordet, samt förstås genom muntlig undervisning som åtminstone i viss mån skedde med svarta tavlan som komplement – det skrivna ordet även där. I dag sker, om jag är rätt informerad, en stor del av kunskapsinhämtningen via sökningar på Internet. Även där hittar man förstås det skrivna ordet, men det är långt ifrån säkert att språket är välskrivet. Tvärtom kryllar det av icke vedertagna förkortningar, särskrivningar, felstavningar och felaktigt använda ord. Det leder till två saker, som jag ser det: 1. Känslan för språket avtrubbas och man börjar tro att den felaktiga stavningen och särskrivningen är korrekta. 2. Även om man inser att språket kanske inte är helt korrekt så luras man att tro att det inte spelar någon roll hur man skriver, eftersom andra uppenbarligen inte bryr sig om språket. ”Varför ska jag?”

Egentligen vet jag alldeles för lite om hur skolan ser ut i dag. Visserligen är jag en aning konservativt lagd men jag vill inte gå så långt som att förbjuda användandet av Internet i skolan. Självklart ska man försöka följa med den tekniska utvecklingen. Internet kan säkert vara bra som ett verktyg vid undervisning, men bortsett från det självklara att eleverna måste vara extremt kritiska till det de läser så vill jag hävda att undervisningen måste kompletteras med skrivet material som håller en hög språklig standard. Och eleverna måste uppmuntras att läsa även utanför skoltid, inte bara för att nöta in ett bra språk utan också för att skaffa sig bildning. Många ungdomar i dag läser inte böcker. Det finns även gott om vuxna som koketterar med att de inte har läst en enda bok sedan de gick i grundskolan. Jag ska inte tjata om och fördöma vad de gör i stället, men jag tycker att det är beklämmande eftersom även skönlitteratur ger nya tankar och infallsvinklar som berikar livet. Det kan kännas som en mossig och romantisk tanke, men jag tror att den är alldeles sann.
Friskusen Arne Tammer (googla honom, ni som inte vet vem han var) marknadsförde en gång i tiden sin brevkurs (googla det, ni som inte vet vad det är) med sloganen ”Ge mig en kvart om dagen”. Då handlade det om att få en starkare och friskare kropp. Jag skulle vilja föreslå att alla läser en bok en kvart varje dag. Jag är övertygad om att det skulle göra underverk. Inte bara med språket. Jag tror faktiskt att folk skulle må bättre också.

Publicerat i Litteratur, Språk | 2 Comments »

December i Budapest

3 januari 2013 av El Brundino

Förmodligen finns det en vetenskaplig definition på vad som kännetecknar en tradition, men helt och hållet självsvåldigt har jag bestämt att man måste göra något regelbundet minst tre gånger för att det ska räknas som en tradition. Det är väl rimligt? I så fall är det en tradition för mig och min ständiga medresenär att bege oss till någon större stad i Centraleuropa några veckor före jul.  Det som ligger bakom är antagligen ett slags nostalgisk längtan till ett äldre, vackert stadslandskap med snö, julmarknader och avsaknad av stress. Det ska helst vara billigt också. Sparsamhet är som bekant en dygd. Ja, jag inser förstås att städerna bakom den forna Järnridån numera är moderna städer, men man kan väl få drömma lite? December i Prag är faktiskt en smått magisk upplevelse. December i Krakow hade säkert också fungerat utmärkt om det bara hade varit lite snö. Budapest i december, då? Ja, det var väl värt att ta reda på det, trots varningar om att staden vid den tiden på året kan vara fruktansvärt kall. Det skrämmer dock inte en viking.

Broar

Tre av Budapests broar

Naturligtvis lär man inte känna en miljonstad på några dagar, men på något sätt får man ändå ganska snabbt en spontan känsla för staden. Mycket hänger nog på hur man som främling blir bemött, men det går också ofta att känna av ett slags allmän atmosfär. Det kan handla om små, små saker som sammantagna ger en bild av stadens karaktär. Till exempel det charmiga i att man från en informationsdisk på flygplatsen hänvisas till en tobaksaffär som i sin tur hänvisar till det lilla postkontoret när man vill köpa en veckobiljett som fungerar i kollektivtrafiken. Lite charmigt rörigt, men samtidigt effektivt. Eller det faktum att tunnelbanan, som saknar spärrar, ofta befolkas av kontrollanter som studerar ens biljett innan man går in. Inte vid utgången när man redan har utnyttjat tunnelbanan. Inte medan man reser. De är liksom inte ute efter att sätta dit folk och dra in stålar till trafikbolaget. Det är sympatiskt. Jag vet inte hur det allmänt trevliga bemötandet går ihop med det faktum att 17 % av ungrarna sympatiserar med det nyfascistiska partiet Jobbik, men det kan vi lämna därhän den här gången.

Slottet i Budapest

Slottet i Budapest

Budapest drabbades mycket hårt av andra världskriget, både genom de allierades bombningar, ryssarnas härjningar och tyskarnas försök att behålla herraväldet över staden. Det gör att det inte finns så värst mycket kvar att det ”gamla” Budapest. Men det innebär inte att staden saknar atmosfär. Inte heller att den är ful och tråkig. Donau som skiljer de forna städerna Buda och Pest åt bidrar definitivt till att försköna staden, liksom det faktum att här inte finns vare sig fula eller vackra skyskrapor. Förhoppningsvis är det ett medvetet val. Däremot finns det en och annan lätt anskrämlig byggnad från Sovjettiden, men dem får man försöka bortse från. Eller acceptera som en påminnelse om historien. Det mycket vidsträckta och imponerande slottet liksom vakar över staden uppe på Slottshöjden. Egentligen kan man nöja sig med att beskåda byggnaden på lite håll, från Pest-sidan av Donau. Då slipper man kanske upptäcka att slottet är försett med perspektivfönster som tyvärr förstör intrycket ganska rejält. Bombningarna under andra världskriget drabbade även slottet hårt och det är alltså till stora delar återuppbyggt. Vad jag förstår så återstår nästan ingenting av de gamla magnifika interiörerna. Mycket förstördes alltså i samband med bombningarna och det lilla som återstod revs senare ut. När man på det här viset förstår vilken ödeläggelse som drabbade staden och slottet så grips man faktiskt av tacksamhet över att vi i Sverige har varit förskonade från dylikt. Det kan låta som en kliché som man himlar med ögonen åt; man kan tycka att det är människoliv som räknas, inte materiella värden. Men det gör åtminstone ont i mitt hjärta när jag tänker på hur konstföremål och byggnader som tidigare generationer har slitit med och lagt ner hela sin själ i har förstörts. Det är länkar till det förflutna som förintas. Fundera på det nästa gång ni får för er att kräva att exempelvis Kungliga Slottet i Stockholm ska göras om till bostäder. I Budapest byggde man upp slottet igen, kanske som en symbolhandling, vilket i sig är en beundransvärd bedrift. Här inryms nu bland annat Budapests stadsmuseum, som faktiskt har några restaurerade rum från det medeltida slottet, Nationalgalleriet och Nationalbiblioteket.

gargoyle

Draculas väktare. Otäckt.

Slottshöjden är väl egentligen en av de mer pittoreska delarna av Budapest. Om man som jag gillar gamla städer så är det dit man ska bege sig. Tyvärr förstörs helhetsintrycket något av några okänsliga moderna tillägg. Här finns också något som kunde ha varit ganska intressant och spännande, nämligen den så kallade Budaslottets labyrint. Det är ett system av från början naturliga grottor cirka 15 meter under markytan. Under medeltiden länkades de olika grottorna samman och användes som vinkällare, tortyrkammare och fängelsehålor. På 1930-talet byggdes det om till skyddsrum och militärsjukhus. I dag känns labyrinten som en något identitetslös och lätt slarvig utställning som gränsar till det fåniga. Här finns en serie tablåer med dräkter som burits (eller kunde ha burits?) i en uppsättning av Verdis ”Maskeradbalen”. Jag begriper inte riktigt varför de finns här. På skyltar får man veta att Europa chockades av mordet på Gustav III av Sverige 1972 (!) och att mördaren var överste (!) Anckarström. Lite längre in i grottsystemet möts man av en gravsten som vaktas av något slags fantasifoster. På gravstenen står Draculas namn. Anledningen är att Vlad Ţepeş satt fängslad på Budaslottet under 14 års tid. Men det finns naturligtvis ingenting som säger att han skulle ligga begravd här. På den löjligt välpolerade gravstenen syntes vid besöket ett fotavtryck! Oerhört skrämmande. Det märkligaste med den här labyrinten är den information som jag när jag skriver detta hittar på Internet. Enligt labyrintens officiella hemsida stängdes anläggningen för gott 2011! Spöklikt, med tanke på att vårt besök skedde i december 2012. Ännu mer häpnadsväckande är att polisen tydligen gjorde razzior i labyrinten både 2008 och 2011 och stoppade utställningsverksamheten. Anledningen tycks vara höljd i dunkel och sådant eggar ju alltid fantasin. Jag kan bara anta att labyrinten nu har öppnat i ny regi och att det är förklaringen till den nuvarande torftiga och poänglösa utställningen.

Parlamentet2

Parlamentsbyggnaden

På Slottshöjden ligger också Mattiaskyrkan, ett av Budapests landmärken, och den stiliga Fiskarbastionen. Den förstnämnda är säkert vacker interiört, men naturligtvis passade de just på att ägna sig åt restaureringsarbeten där. Det tycks vara min lott i livet att i alla fall häpnadsväckande ofta besöka turistattraktioner just som de är stängda för restaurering. Och Fiskarbastionen är ju mest en flådig utsiktspunkt, vilket i och för sig inte är illa. Här breder Donau och Pest med sina broar ut sig inför ens ögon, men det som verkligen ligger i blickfånget är den magnifika parlamentsbyggnaden – ett riktigt sagoslott. Det är Ungerns största och, enligt guiden, Budapests högsta byggnad. Fast det tycks faktiskt som om Stefansdomen som ligger en bit därifrån är exakt lika hög… Det må vara hur som helst med den saken – det trevliga är som sagt att inga brutala skyskrapor har tillåtits förringa intrycket av de här båda byggnaderna. Parlamentsbyggnaden är väl värd ett besök, även om man får köa en stund för att få biljetter. Det är till på köpet alldeles gratis om man är EU-medborgare; det är bara att vifta med pass, körkort eller id-kort med EU-symbol på. Interiört är byggnaden en gulddröm i gotik, renässans och barock – men byggd mellan 1896 och 1904. En poäng med parlamentet är att det så långt som möjligt är uppfört av material som fanns tillgängligt inom Ungerns gränser. Ett undantag är dock åtta kolonner i röd granit i den stora, monumentala trapphallen. De väger fyra ton styck och är huggna ur samma klippa. Av något skäl tyckte Oskar II att han skulle skänka dem till bygget. Just det, de är minsann hämtade från Sverige! I rummet under den höga kupolen får man också tillfälle att se Stefan den heliges drygt 1 000 år gamla krona och Ungerns andra riksregalier. De vaktas ständigt av tre soldater och lutar man sig för långt över avspärrningen så får man en värja ränd genom kroppen. Eller kanske inte, men det är inte långt ifrån. Nej, jag fann det inte lönt att prova.

Naturligtvis tröttnar man inte på en stad som Budapest på ett par dagar, men det tillhör decembertraditionen att också göra en liten utflykt utanför den besökta storstaden för att få ett lite annat perspektiv på landet. Staden Esztergom, Ungerns heligaste stad, är belägen knappt 50 kilometer nordväst om Budapest och borde alltså vara ett lagom utflyktsmål. Det lite märkliga är att det tar nästan 90 minuter att åka dit, vilket visade sig bero på att man hade rivit upp järnvägen större delen av sträckan för att ”elektrifiera den” som det stod någonstans. Alltså blev det till att åka buss. I regnet. Inte så värst muntert, men lite äventyrligt och mycket billigt. Den lilla anrika staden ligger vid en krök av Donau (på andra sidan floden: Slovakien!) och är alldeles säkert fullständigt bedårande en solig sommardag – men en regnkall dag i december kommer den inte riktigt till sin rätt. Man får nog säga att Esztergom domineras av sin stora katedral, byggd mellan 1822 och 1869, där den tronar på en höjd. Det är Ungerns största kyrka och därtill påstås den vara Europas tredje största kyrka efter Peterskyrkan i Vatikanen och Sankt Paulskatedralen i London. Det vete sjutton om det stämmer. Det är förvisso en imponerande kyrka, men den känns inte så enorm som den alltså eventuellt är. Här finns i alla fall ett mycket vackert kapell, skapat av italienare i början av 1500-talet. Av någon anledning överlevde kapellet den turkiska attacken mot staden på 1540-talet. När katedralen skulle byggas sågade man kapellet i 1 600 bitar och flyttade det helt sonika till den nya kyrkan. Det är förklaringen till att ett intakt 1500-talskapell finns i en 1800-talskatedral. Skulle ni ha vägarna förbi Esztergom och katedralen så ska ni inte missa att kila upp i skattkammaren. Sådana kan ofta vara lite tröttsamma och enahanda historier, men här finns verkligt fina kyrkliga konstföremål från 1200-talet och framåt som är väl värda att se.

Riksregalierna - i marsipan!

Riksregalierna – i marsipan!

Man bör inte heller missa att kila in på caféet som jag tror heter Esztergomi Központi Kávéház. Där kan man dels kika på katedralen respektive riksregalierna framställda i marsipan, dels dricka specialaren Esztergom-kaffe. Det består av en kopp espresso och en kanna med varm vaniljgrädde som man alltså häller i kaffet. Föreställ er kaffe med vaniljsås. Det är faktiskt inte riktigt så galet som det låter, om än väldigt sött. Till det äter man förstås en bakelse. Är man i Ungern så måste man äta minst en bakelse, det tillhör kulturen – och varför inte göra det i just Esztergom? Jag kan till exempel rekommendera en Eszterházy torta för ockerpriset 440 forint, knappt 15 kronor. Vaniljsåskaffet är faktiskt ännu dyrare. Såväl Esztergom som Budapest får nog räkna med nya besök någon gång när det är varmare och soligare. Innebär det att jag avråder från att besöka Ungern, paprikans förlovade land, på vintern? Alls icke. Man får vara beredd på lite skiftande väder – från strålande sol till iskyla och regn – men annars fungerar allt utmärkt. Och det är faktiskt en poäng att kunna gå och sänka ner sin kropp i ett av de varma baden när kylan har sökt sig ända in i själen. Men det äventyret har jag redan berättat om.

Publicerat i Resor | Märkt , , , , , , , , , , , , , , | Leave a Comment »

Att bada i Buda

30 december 2012 av El Brundino

Gellért

Utsikt från rum 102 på Residence Baron i Budapest

Om man sträcker sig ut genom fönstret på rum 102 på Residence Baron i Budapest och tittar åt höger, så ser man Frihetsbron och vid dess bortre ände Danubius Hotel Gellért. I direkt anslutning till hotellet ligger Gellértbadet med ett tiotal pooler. Budapest är känt för sina bad och förmodligen är det nästintill kriminellt att besöka staden utan att besöka ett sådant och tvaga sig enligt konstens alla regler. Men hur bär man sig åt? Det är ju naivt att tro att badetiketten över hela världen ser ut som den gör i Sverige, speciellt som jag har läst om alla regler och ritualer som gäller vid ett besök i ett hamam. Nu är väl inte den ungerska badetiketten densamma som den turkiska, men det kändes ändå bäst att läsa på lite i förväg. Artikeln som jag råkade hitta kungjorde att personalen på baden absolut inte talar engelska, utan bara ungerska. Vidare redogjorde den för de olika alternativ som finns och att badet kostar olika mycket beroende på vilka alternativ som gäller, till exempel om man vill ha ett omklädningsbås eller bara ett skåp att låsa in kläderna i. Det måste man alltså tala om för kassapersonalen. På ungerska. Sedan följde en lång redogörelse för hur man skulle få ett plastkort som man skulle dra i en läsare för att komma in på badavdelningen. Väl där skulle man lämna plastkortet till en människa som antagligen heter Attila eller Sándor eller Zoltán, för det gör alla ungrare av hankön. Denne skulle dela ut badkläder i form av ett förkläde (låt mig återkomma till det) och tilldela en ett skåp – eller möjligen ett bås. När man hade bytt om skulle man vinka till sig en annan Attila, Sándor eller Zoltán som skulle låsa skåpet (eller båset) och ge dig ett gummiband med skåpnumret på. Förmodligen skulle han också ta hand om plastkortet, för det kunde man inte gärna släpa på medan man badar. Efter badet skulle man ånyo vinka till sig den farbror man träffade senast, som skulle kontrollera numret på gummibandet och öppna skåpet/båset. För besväret skulle han bestämt ha en liten slant, förhoppningsvis efter att han öppnat. För var skulle man annars förvara pengarna? Mellan tårna? Sedan skulle man tydligen återfå det där plastkortet också, för det skulle lämnas in i kassan där man eventuellt skulle få lite pengar tillbaka om man inte hade badat tillräckligt länge! Mycket att hålla reda på. Och då har jag ändå inte nämnt själva badandet. Det är klart att man bli lite nervös när det är så där krångligt.

Ett par av Budapests bad är rejält gamla, faktiskt från den tid då staden tillhörde turkarna. Királybadet och Rudasbadet är båda från 1500-talet och det senare har till och med kvar sin originalkupol över centrumbassängen. Tittar man i resebyråannonser eller guideböcker så finns det en närmast obligatorisk bild på äldre herrar som spelar schack höljda i dimma i Szécsénybadets utebassäng. Men varför knata i väg till det bad som det tydligen är meningen att man ska gå till som turist? Det kändes ganska självklart att besöka ett av 1500-talsbaden, närmare bestämt Rudasbadet. Vi hade nämligen hört att en närmast magisk känsla infinner sig när solljuset letar sig ner genom öppningarna i kupolen och skär genom ångan från det varma vattnet. Nu var det visserligen mulet och mörkt ute när vi var där, men ändå. Ja, sedan kom förstås allt det där krångliga på skam. Människan i kassan talade engelska. I stället för ett plastkort fick man en armbandsklocka (dock utan visare). Moderna tider! Däremot stod det en Attila vid vändkorset och hjälpte ovana besökare att visa hur man bar sig åt för att komma in. Han delade dessutom ut de sägenomspunna badkläderna. Det enda krångliga var väl egentligen att begripa att man med hjälp av armbandsklockan skulle tilldela sig själv ett omklädningsbås. Och att få upp dörren till det tilldelade båset. Efter flera misslyckade försök nödgades jag be om hjälp – och tvingades inse att en dörr inte nödvändigtvis måste öppnas utåt. Tänk att behöva be en Sándor om hjälp med en så simpel sak. Skamkänslan som blev resultatet av detta pinsamma tillkortakommande färgade mina öron röda. Klädsamt säger en del, inte klädsamt säger jag.

Något som dock märkligt nog inte alls kändes pinsamt är det där med badkläder. Rudasbadets termalavdelning var fram till 2006 reserverat för män, men i jämlikhetens namn är det numera ”mansdag” bara fyra dagar i veckan och öppet för enbart kvinnor en hel dag i veckan. Tänka sig! Och på helgerna är både kvinnor och män välkomna samtidigt. Tänka sig igen! Nåväl, eftersom kvinnor och män för det mesta badar på skilda dagar så behöver man inte bekymra sig om att ha med sig badkläder. Men för att det inte ska bli alltför skamlöst så tilldelas man alltså ett slags litet förkläde som man knyter runt midjan. Det är som ett höftskynke, men utan bakstycke. Man tar seden dit man kommer och eftersom alla gör likadant så känns det inte särskilt konstigt att gå omkring där med ändan bar. Fast helt enhetligt är det inte. En del fegisar föredrar trots allt att bära badbyxor. Andra tar två förkläden för att skyla sig lite mer. Och ytterligare andra tycker att det hela är lite tramsigt och lägger ifrån sig allt vad tyg är. Det där med regler och etikett är det tydligen inte så noga med.

Själva badandet är inte särskilt komplicerat. Antagligen finns det någon form av ritual för hur ett riktigt bad ska gå till, men det finns ju inte direkt några vakter som är där och viftar med pekfingrar eller nävar om man hoppar i bassäng B innan man kliver i bassäng A. Det finns inte ens några barska människor som sätter handklovar på en om man inte bär den badmössa och de badtofflor som enligt vissa källor är obligatoriska. Var det någon överhuvudtaget som bar badmössa? Nej. I centrum, täckt av den tidigare nämnda kupolen, finns i alla fall en större bassäng. I lokalens fyra hörn finns mindre bassänger med olika temperatur på vattnet. Inget är skållhett och inget är iskallt – temperaturskillnaderna är i själva verket relativt små men ändå kännbara. Det förefaller också som om vattnet i de olika bassängerna innehåller lite olika mineral. Ovanför en bassäng finns en varningstext som kungör att man inte bör befinna sig i vattnet längre än fem minuter – och att man ska undvika att svälja det. Olyckligtvis är varningstexten endast skriven på ungerska så man kanske får räkna med att en och annan okunnig utlänning har strukit med. I anslutning till bassängrummet finns två ångbastur – en jättevarm och en jättejättevarm – två finska bastur för mesar (temperatur mellan 50 och 60 grader), och en liten bassäng för den som inte är rädd för att få en hjärtinfarkt. Vattnet håller visserligen en temperatur på hela 12 grader, men har man just befunnit sig i ångbastun eller en varm bassäng så känns det säkerligen som ännu kallare. Den riktigt äventyrlige kan förresten välja att gå in i duschen, rycka i ett snöre och få en spann med iskallt vatten över sig. Men jag är rädd om mitt lilla hjärta, jag.

När man känner att man börjar bli riktigt skrynklig (rekommenderad badtid är 90 minuter – förr fick man tydligen betala extra om man stannade längre än så) så anses det att man måste vila en stund innan man klär på sig. För ändamålet finns ett stort vilrum med galonklädda britsar där man helt enkelt lägger sig för att softa lite. Somliga finner det så vilsamt att de somnar och snarkar ljudligt. Med ”somliga” menar jag för en gångs skull inte mig själv. Därpå återstod bara att klä på sig, ta farväl av det lilla förklädet och gå hem. Det som till en början kändes invecklat och lite skrämmande visade sig vara riktigt enkelt och okomplicerat. Och ta mig sjutton, kände man sig inte åtminstone delvis som en ny människa? Så om ni skulle råka befinna er i Budapest – var inte rädda för att besöka ett badhus. Varför inte just Rudasbadet – och varför inte nattetid? På fredagar och lördagar är det nämligen nattöppet mellan 20.00 och 04.00. Ett badhusbesök är helt klart ett trevligt sätt att uppleva en bit av den ungerska kulturen på – och det är inte varje dag man badar i ett drygt 400 år gammalt badhus. Om man inte är ungrare, förstås.

Publicerat i Resor | Märkt , , , , , , , , , , , | 1 Comment »

Honken – ett evighetsprojekt

23 december 2012 av El Brundino

En gång i tiden gjorde salig Povel Ramel en egen version av Studentsången. Meningen var att den på lite håll eller av folk med dålig hörsel skulle uppfattas som den äkta varan, trots att texten alltså var helt annorlunda. Själv har jag länge varit besatt av tanken att göra något liknande, varför inte med den lika säsongsbetonade dikten Tomten av Viktor Rydberg? Första versen massakrerade jag redan för uppskattningsvis 25 år sedan, och för kanske 10 år sedan gjorde jag tillsammans med två kolleger ett försök med hela dikten. Den versionen påstås fortfarande finnas någonstans, men eftersom jag trodde att den var helt förkommen så fick jag för mig att göra ett alldeles färskt och eget försök, så här precis före jul. Till och med första versen fick bli en aning friserad.

Ställ er på lite avstånd från er själva och läs denna vackra och finstämda dikt högt. Naturligtvis är själva innehållet ren rappakalja, ja till och med trams, men de poetiska kvalitéerna går inte att ta miste på – eller hur?

HONKEN

(Fritt efter Viktor Rydbergs Tomten)

Skidsprinterkattens böld är svår
tärnorna fnittra och timra
Allan sovrar i enskild vård
”Sjukt” suckar skidkatts kvinna
Fånen klandrar sitt schysta garn
Lönn nyser fint på fru och barn
Lönn nyser fint på jaken
Endast Honken är haken

Drager sin kniv vid ladans vägg
självgod som tidernas diva
snittar, som många gånger förr
alla de aggressiva
Snittar så trogen mot garn och lur
far kring mården en vådlig tur
snubblar, men utan att gråta
över en Puch Dakota

För sin tand genom ägg och tår,
smakar torsk och rödspätta:
»Sej, den fisken är alltför hård,
Sej, det är ingen femetta»
Får, som man säger, alltför fort
svika smörjande bankers kort
Får som hårdna och vissla,
får som blöta idissla

Spår en fikus och fladdermus,
bränner vid rödvinssåsen
Skornas sömmar i fånens snus
intar den vanliga posen
Lömsk av teve och disk och ström,
Kålle i Götet vill ha beröm
Klubban som snutar behöver
beskylls för undanmanöver

Slår så ängsligt på grammofon,
ber den förlova per timme;
slår pellejönsen trots gruppens hån
trots deras storhetsvansinne;
Amor i moonboots vid Kalmar slott
saknar och snyftar på Nansens yacht
Amor sin båge spänner
mot alla TV-antenner

Honken flyger som fläskfilé
Mer kan man inte begära
Gänget ältar livskvalité
synd att de äro vulgära
Kvarnen dammar han ren med sjå
svalkar sig sen uti Luleå
Ingrid förmår ej att hyckla;
det är bättre att cykla

Se, han har gett dem halm och spån
renliga logopeder
Stumma som barn, men till och från
svärja de elaka eder
Häkte sörja för häkte rart,
konstrande, snålande underbart
Kåtan som Nick upplåter
fnissar åt anekdoter!

Honken klandrar pomadans doft;
svär över kor och Trieste
Far på skallen i ströets stoft
lär sig av Skavlans gäster
Nu är väl Skavlans studio tom,
men den dåren så glad och from
Kommer han, ska han få smaka
järnrör och psykofarmaka

Då kan man alltid få twittra om
tvånget som är därinne
”Inte i kväll” säger Onkel Tom,
stör sig på Honkens linne
Såsom en slinga i Adas skägg
fnyser fånen åt klubbens drägg
Imman på ägget kränker,
Honken snubblar och stänker

Schyst på krogen ljöd ejderns skall
Livat, det blir det med snuset
Flott från kärran med dödsmetall
höres: ”Beakta gruset!”
Honken hyssjar och med beröm
styckar en höna i vriden sömn,
Beundrar, ja vem kan det vara,
måhända Bert Karlsson i Skara?

Skidsprinterkattens böld är svår,
tärnorna fnittra och timra
Allan sovrar i enskild vård
blott ingen orkar rimma
Fånen klandrar sitt schysta garn
Lönn nyser fint på fru och barn
Lönn nyser fint på jaken
Endast Honken är haken.

GOD JUL, ARMA MÄNNISKOR!

Publicerat i Allmänt | Märkt , , , | Leave a Comment »

”Vi behöver inga prylar, vi behöver inte skvalet…”

2 december 2012 av El Brundino

Rulltrappan rullar
Vi torteras av musik som söver
Rulltrappan rullar, dom får oss att vilja ha en massa skit vi inte behöver
Rulltrappan rullar, krossa kapitalet
Vi behöver inga prylar, vi behöver inte skvalet
Men en boning i sej själv måste man ha
Och en boning i mej själv är allt jag vill ha

”Rulltrappan” av Ola Magnell, från LP:n ”Höstkänning” 1977

Så var det dags igen. (Låt oss låtsas att detta är en insändare. Då ska man rent principiellt inleda med ovanstående fras. Vad man ska avsluta med kommer att framgå lite senare. Närmare bestämt i slutet.) Äntligen står julen för dörren och den stora köpfesten börjar. Vi måste plötsligt ha en massa prylar som vi av någon anledning inte har unnat oss tidigare under året. Vi förväntas också rannsaka vårt inre för att komma på saker och ting som andra kan ge oss så att vi i vår tur kan få saker av dem. Vi ska nämligen byta julklappar med varandra. Nog är det ganska absurt om man tänker efter aldrig så lite? Ja, jag ska inte sitta här och låtsas att jag hatar julklappar – visst är det trevligt med fint inslagna presenter och nog är den där känslan av förväntan ganska angenäm. I mitt barndomshem skulle det vara många paket. Jag inbillar mig att det var min pappa som tyckte det, eventuellt för att han ville ge sina barn det han inte hade fått. Klassiskt. Men förr eller senare leder sådant till en motreaktion. När mina syskonbarn var små upplevde jag att de blev alldeles speedade och nästintill okontaktbara på grund av alla nya leksaker som plötsligt uppenbarade sig. Hysteriskt. Nog finns det väl andra och bättre sätt att visa sin kärlek på än att överösa någon med i grunden onödiga prylar? Men det kanske är så att det här är en metod för att fostra de små barnen och visa dem vägen in i vårt underbara tillväxt- och konsumtionssamhälle?

Julhandeln måste ju ständigt slå nya rekord, annars är vi bestämt ett u-land. Vi har ju bevars råd att köpa en massa prylar som vi inte behöver och då måste vi bevisa det också. Om grannen nu har en SUV så ska väl inte vi vara sämre? Strunt samma om vi behöver den eller inte. Och en sådan där kaffemaskin med kapslar som Svullenbratts har, en sådan ska väl vi också ha, älskling? Det är ju pinsamt att bjuda på vanligt bryggkaffe när Svullenbratts tittar in. Och tänk så flott att kunna dricka riktig expresso – precis som vi gjorde när vi var i Rom. (Att kaffet blir ganska äckligt hör faktiskt inte hit.) Och så måste vi faktiskt ha en 42″ TV, en sådan där som är så stor att man inte riktigt förstår vad det är man tittar på om man inte sitter tio meter bort. Alltså, det här är ju ett ganska avancerat självbedrägeri som vi någon gång måste komma till insikt om. Jag har ingen aning om vad livets mening är, men jag är ganska säker på att det inte är att ha så många apparater som möjligt hemma. Jag tror inte ens att det är att ha så många böcker som möjligt, vilket kanske förvånar dem som känner till min förkärlek för sådana tingestar.

Nej, i mitt lilla tycke har julen helt enkelt spårat ur. Den är något som måste firas och det enligt en viss mall, som förvisso ser olika ut i nästan varje familj men som ändå innehåller i stort sett samma ingredienser. Skinka, gröt, sjuarmad ljusstake, julmust, Kalle Anka, julkort, ”Juligen” med Just D, glitter, köttbullar, adventskalender, Lucia, knäck, ”Last Christmas” med Wham!, klenäter, pepparkakor, Karl-Bertil Jonsson, adventsstjärna, amaryllis, uppesittarkväll, gran, julklappar, den hemska ”Tänd ett ljus” med Triad, lutfisk, prinskorv, dopp i grytan, hyacinter, ”Tomtarnas julnatt” och glöm inte JULSPRITEN!!! Varför är allt det här så viktigt för oss? Antagligen för att det ger oss trygghet, en trygghet i en värld som snurrar allt fortare och som vi får allt mindre kontroll över. Vi behöver en period varje år då vi hänger oss åt trygghetsskapande traditioner. Kanske handlar det i grund och botten om nostalgi. Vi vill ha det som när vi var barn och försöker förtvivlat återskapa en känsla som vi naturligtvis aldrig riktigt kan få tillbaka. Många ser julhelgen som en lugn och fridfull tid då man kan mysa och återhämta sig en aning. Men av någon anledning är allt så kravfyllt att man måste stressa mer än någon annan tid på året för att nå fram till några dagars lugn och ro. Det är som om man skulle vara tvungen att springa ett maratonlopp varje kväll innan man får gå och lägga sig. Och det är – faktiskt – helt sjukt.

Jag har redan erkänt att det där med att ge varandra julklappar är ganska trevligt – om det sker med måtta och eftertanke. Jag är ingen julhatare i övrigt heller, det ska ingen tro. Det är trivsamt med julmarknader (utom den som huserar på Sergels torg), det är ganska gott med glögg i måttliga mängder, jag kan bli rörd till tårar av ett luciatåg (men är inte sångerna de sjunger lite väl… religiösa?) och jag tycker att julskinka med skånsk senap på en knäckebrödsmacka är förunderligt gott. Allra helst tillsammans med ett skummande glas julmust (eller svagdricka!) på kvällen dan före dopparedan. Det är faktiskt en av årets absoluta höjdpunkter. Nej, det är den kollektiva köpgalenskapen som jag har problem med. Kanske är det något som kommer med åldern för jag måste erkänna att jag inte alltid har känt på det här sättet. Men på senare år har jag liksom insett att jag har blivit lurad och indragen i en köpkarusell som mer och mer liknar en centrifug på högvarv – och jag är inte ensam om att ha blivit det.

Det egendomliga är att jag anar en tendens till att många inte ens är särskilt intresserade av att hålla på med allt det här. De föraktar julen och allt den står för – men fixar och donar en massa ändå. Granen plockas in dagen före julafton – och på annandagen åker den ut. Då har man fått nog. Barnen har fått sina julklappar och Aladdin-asken är tömd. Rastlösheten övermannar dem och de längtar efter vardagen igen. Förmodligen handlar det om krav igen. Krav på att man måste göra som alla andra. Det här kan komma som en överraskning, men det är faktiskt helt frivilligt att fira jul! Jodå, jag vet att vissa inslag är svåra att komma ifrån, i synnerhet om man har barn. Julpyssel och andra julrelaterade aktiviteter förekommer flitigt i förskolor och skolor och naturligtvis påverkas barnen både av det och av hur deras kompisar firar jul. Men det är ingen som tvingar en att köpa den senaste ”Absolute Christmas”-samlingen eller att duka upp ett Fanny och Alexander-julbord. Eller att köpa julklappar för tusentals kronor. Tagga ner lite. Julen måste inte handla om överflöd och måsten. Den måste inte präglas av stress. Försök att se lite nyktert och kritiskt på hela baletten: Är det inte så att vi har lurats in i den här konsumtionscirkusen av sluga köpmän och dito kvinnor? Till viss del är det förstås en form av självgående självbedrägeri, men nog gör den så kallade marknaden sitt bästa för att hetsa oss ytterligare? Nu låter jag som någon långhårig kollektivmedlem från 70-talet, men jag är rätt övertygad om att vi faktiskt måste lugna oss, skruva ner kraven och försöka genomskåda konsumtionshetsen. Först då kan julen bli den tid av återhämtning som vi nog vill att den ska vara. I nuläget är julen liksom förljugen. Inte minst för att den firas intensivt av mängder av människor som är livrädda för allt som har med Jesus att göra. Nog är det ganska märkligt?

Tycker vän av ordning.

Publicerat i Allmänt, Okategoriserade | Märkt , , , | 4 Comments »

Jesus och Bill

13 november 2012 av El Brundino

Någon gång i början av 1990-talet åkte min vän Karin till Israel för att jobba på kibbutz. Det var långt innan folk började åka till Thailand stup i kvarten och några år innan världen krympte i samband med att Internet fick sitt stora genomslag. Det kändes alltså som om Israel var ganska långt borta. Vi kommunicerade per brev på den tiden. I ett av Karins brev nämnde hon en artist som alla på kibbutzen lyssnade flitigt på – och hon undrade om jag möjligen hade hört talas om honom. Kanske bifogade hon dessutom en kassett, eller också fick jag en sådan vid ett senare tillfälle. Mitt svar var i alla fall nej. Jesus Rodriguez var fullständigt obekant för mig, men nyfikenheten väcktes – i synnerhet som jag gillade musiken – och jag började rota i diverse musikuppslagsverk för att hitta uppgifter om honom. Enligt Karin skulle han bara ha gett ut en LP – och sedan på något sätt tagit livet av sig på scenen under en konsert. Spektakulärt! Men märkligt nog hittade jag absolut ingenting. Det närmast jag kom var en Silvio Rodriguez – men han stämde inte alls in på beskrivningen. Den totala bristen på information gjorde mig lite frustrerad och faktum är att den mystiske Jesus fanns någonstans i bakhuvudet i flera år. Jag fick så småningom för mig att kontakta musikblaskan Mojo Magazine för att höra om de möjligen kände till Jesus Rodriguez, men inte heller dessa vanligtvis mycket initierade människor tycktes veta något.

Den som tycker om film eller åtminstone läser filmrecensioner förstår naturligtvis att den gäckande artisten är samma person som är föremålet för uppmärksamheten i Searching for Sugar Man, en fin, rörande och till och med rolig dokumentärfilm av Malik Bendjelloul. Och då känner man säkert till den anmärkningsvärda historien om hur Jesus Rodriguez gav ut två LP-skivor (1970 och 1971), som båda floppade. Och att han försörjde sig som byggnadsarbetare under små omständigheter, fullständigt ovetande om att hans skivor var oerhört populära i Sydafrika. De fungerade som ett slags soundtrack till apartheidmotståndet. Det skulle kunna vara en uppdiktad historia, men den är alldeles sann. Det som ger den en extra dimension är förstås det faktum att alla människor var övertygade om att Rodriguez var död. Under en misslyckad konsert skulle han alltså antingen ha skjutit skallen av sig eller ha hällt bensin över sig och tänt på. Ingen visste säkert hur han dog. Det var ju också vad Karin hade hört i Israel. Var kommer sådana rykten ifrån? Kanske tyckte någon att det var en lämplig rock’n’roll-död som passade en person som gett ut två LP och sedan bara struntat i alltihop och försvunnit spårlöst. Men vad filmen inte berättar är att Rodriguez turnerade i Australien i slutet av 70-talet och början av 80-talet (då med de inte helt okända Midnight Oil) och att en liveskiva med titeln Alive gavs ut där. Titeln antyder att Rodriguez var mycket medveten om att han påstods vara död. Man får dock förstå att det här sidospåret inte nämns i filmen. Bilderna från de triumfartade konserterna i Sydafrika i slutet av 1990-talet (en annan vän, Eva, bevistade en av dem!) skulle inte ha fått riktigt samma effekt. Ibland får man väl undanhålla fakta för att åstadkomma ett mer effektivt berättande.

Det mest fascinerande är egentligen den bild som framträder av den nu 70-årige Rodriguez. Han bor mycket enkelt, unnar sig inga excesser och tycks dessutom ge bort det mesta av det han tjänar. Det finns inte heller någon bitterhet hos honom. Han tycks snarare ha tagit sitt artistiska misslyckande i början av 70-talet med ett slags upphöjt filosofiskt lugn. Han framstår som ytterst sympatisk, vilket naturligtvis bidrar till att man blir djupt rörd av Bendjellouls fina film.

När jag såg filmen kom jag att tänka på en annan herre med ett öde som påminner lite om Rodriguez, med den skillnaden att han inte har ansetts död. Han har inte heller ovetande varit enormt populär i något annat land. Följaktligen skulle det inte gå att göra en intressant film om honom. Men engelsmannen Bill Fay gav också ut två LP-skivor (märkligt nog också 1970 och 1971) som togs emot väl av kritikerna, men floppade. Även han tycks ha ryckt på axlarna och insett att han väl fick ägna sig åt något annat än musik för att försörja sig. I slutet av 70-talet spelade han in en skiva som aldrig gavs ut. Men i år, efter nära 40 år, har Bill Fay plötsligt gett ut en nyinspelad skiva. På omslaget och i det medföljande CD-häftet finns bilder av en äldre, lite krokig och rynkig man med glasögon och ostyrig frisyr. Man ser att det är en man som har arbetat hårt med kroppen: ”Too many years in the factories scrubbing floors and walls”, sjunger han. Och så får han äntligen en chans att spela in och ge ut en skiva – Life is People – som är förunderligt vacker. Man får definitivt känslan av att Bill Fay är precis lika ödmjuk som Rodriguez. Och kanske har även Rodriguez en till skiva i sig? Ett arbetsamt liv fullt av erfarenheter skulle säkerligen kunna resultera i något mycket fint.

Crucify Your Mind med Rodriguez hos David Letterman

Cosmic Concerto (Life is People) med Bill Fay

Publicerat i Film, Musik | Märkt , , , , , , , | 2 Comments »

Meningen med livet?

18 oktober 2012 av El Brundino

Har ni sett den där serien i TV3? Den som heter Kontaktannonsen och är precis vad den utger sig för att vara? Jag måste erkänna att jag gillar själva idén, att överföra den klassiska kontaktannonsen till tv-rutan och låta ett gäng kärlekskranka svenskar bre ut sig på nästan bästa sändningstid. Det är lite puttenuttigt och sympatiskt – som idé. Om den fungerar har jag ingen aning om för själva förnedringsmomentet dyker aldrig upp. Man får alltså aldrig reda på hur det går eller hur många svar respektive kärlekskranksperson får. Även det är ganska sympatiskt i en värld där folk helst ska göras till åtlöje så att man har något att skratta åt. Men vänta nu, ska jag inte kverulera över något? Jovisst, varför frångå en fin princip?

Jag vet, man borde inte angripa mänskors liv och leverne så länge mänskorna inte skadar andra eller sig själva. Men jag kan inte låta bli att förundras över vilka människor som finns där ute i det här avlånga och i relation till längden inte särskilt breda Sverige. Och då menar jag förundras i både positiv och negativ bemärkelse. Man får ju på något sätt förutsätta att de singlar som är med i den här programserien representerar någon form av tvärsnitt av landets singlar. 32 avsnitt à 4 singlar blir 128 personer. Varje singel får beskriva sig själv och ge en bild av vad han eller hon söker hos en potentiell partner. Gott så. Men det som stör mig är att häpnadsväckande många som första och viktigaste egenskap anger ”vältränad”. Japp, det är vad svenska folket anser att man ska bygga en relation på. Fel: det är vad den del av svenska folket som är singlar tydligen anser att man ska bygga en relation på. Måhända är det här en elak och nästan förbjuden tanke, men kan det rent av vara så att de här personerna är singlar just för att de hyser den här åsikten? De kutar runt och letar efter magrutor och muskler istället för futtiga och tråkiga egenskaper som pålitlighet, snällhet, ömhet, generositet och kanske till och med humor. Personlighet tycks helt enkelt inte vara något som står särskilt högt i kurs.

Nej då, inte ens en gammal stofil som jag förnekar att någon form av kroppslig attraktion har en viss betydelse i en relation. Men jag kan sannerligen inte låta bli att tycka att det är extremt naivt att inbilla sig att det är det allra viktigaste. På något sätt har jag trott att mer eller mindre alla människor som har ett uns förnuft är överens om att det är insidan som räknas, att vi liksom har kommit lite längre i utvecklingen. Å andra sidan är fåfänga och fokus på det yttre på intet sätt något nytt – så det är väl kanske bara en gammal tradition som lever vidare i högönsklig välmåga. Men vad som är relativt nytt är den träningsmani som råder nu. Om man inte tränar på gym eller på annat sätt ägnar minst ett par, tre kvällar i veckan åt att motionera sin kropp så är man liksom lite misslyckad. Och de som går till gymmet sex, sju gånger i veckan – ja, de är riktigt beundransvärda och duktiga människor som man ser upp till. Men är det här verkligen en vettig, nyttig kultur? Har det inte gått snett någonstans när man bara tänker på mat som fett, proteiner och kolhydrater och inte helt enkelt kan sätta sig ner och njuta av en oxfilé, en trevlig potatisgratäng och ett glas vin utan att känna att man sviker sin kropp å det grövsta?

Nu är jag inte helt dum i huvudet. Det är klart att det är nyttigt att röra på sig. Både den enskilda människan och samhället vinner på att folk motionerar. De allra flesta mår bättre och blir friskare av att aktivera sig en aning då och då, i synnerhet i dag när väldigt många har mycket stillasittande arbeten. Men när man ägnar all ledig tid åt gymmet och den egna kroppen, faktiskt i sådan utsträckning att det får styra allt annat man gör – ja, då är det knappast nyttigt längre. Och argumentet att man genom all denna träning kommer att leva längre och få ett friskare liv känns lite ihåligt. För det kan väl inte vara meningen att man ska skjuta upp själva livet tills man blir pensionär? Jag föreställer mig att man sitter där på pensionärshemmet och säger: ”Jag har visserligen inte upplevt särskilt mycket i livet, men jag har i alla fall haft toppkondition och jättefina muskler. Vill du se?” Och så berättar man några lustiga gym-anekdoter för varandra. Det är en lite läskig vision och faktum är att jag tycker lite synd om de människor som har ”kropp och hälsa” som sitt enda intresse. I mina ögon är det som att ha sig själv som sitt största intresse i livet och det ger ganska unkna, elitistiska och lite sorgliga vibbar. Märk väl, jag förkastar inte alls träning. Jag pallrar mig själv i väg till gymmet en gång i veckan – när jag har energi så kan det till och med bli två gånger – trots att jag tycker att det är ohyggligt tråkigt. Men som med i princip allt annat här i världen så bör man nog göra saker med måtta. Det där ordet lagom är inte så dumt.

Jag tror faktiskt att det krävs någon form av attitydförändring hos folk i gemen. Det är viktigt med balans i tillvaron. Man behöver några olika intressen för att orka med livet, det tror jag att de flesta kan vara överens om. För att återknyta till serien Kontaktannonsen så framkommer där att folk har en hel del intressen (även om de vanligaste tycks vara ”träning” och ”titta på TV-serier”). Det är bra. Det gör mig glad. Men när XXX i Staffanstorp kallar sig själv för ”Sveriges skönaste kille” och i nästa andetag säger ”Jag har inga direkta mål med livet så länge jag är nöjd med det jag ser i spegeln på morgonen”, ja då blir jag arg. Naturligtvis står det alla fritt att göra vad de vill med sina liv, men den rådande kropps- och utseendefixeringen gör mig faktiskt orolig över mänskligheten. Jag föreställer mig att man missar så oerhört mycket av det livet har att erbjuda om man lägger all sin tid på att få en vacker kropp. Alla kan faktiskt inte se ut som filmstjärnor eller modeller, det vore ganska ointressant. Och ett skarpt intellekt eller en sympatisk personlighet räcker bra mycket längre än en tvättbrädemage. Fast det skulle inte förvåna mig särskilt mycket om alla tycker att jag har helt fel.

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , , | 3 Comments »

Utrotningshotade ord

30 september 2012 av El Brundino

Ibland undrar jag om folk i gemen tycker att vissa i grunden mycket alldagliga ord är alldeles för fina, så fina att de inte törs använda dem. Eller om det möjligen är så att de vill variera sig genom att använda vad de betraktar som synonymer. Hur det än är med den saken så vill jag nog påstå att det inte alltid är så lyckat. Visst, man kan släpa fram det eviga argumentet att språket förändras och måste få göra det – men då släpar jag fram mitt eviga argument att det är ganska onödigt att förändra sådant som fungerar alldeles utmärkt som det är, och det gäller även språket.

Mitt allra främsta exempel på vad jag menar är det rara gamla verbparet tala/prata. Det förefaller som om uppskattningsvis 90 % av alla svenskar numera tror att det är helt synonyma ord, men att ordet ”tala” har ett högre stilvärde och därför inte hör hemma i dagligt tal. Eller ska jag kanske säga ”i dagligt prat”? Jag är nämligen övertygad om att det kommer att heta så inom en ganska snar framtid. Det kommer säkerligen också att heta ”herr Pratman” och att man håller ett ”bröllopsprat”. Dock vill jag sticka ut nästippen och hävda att de två orden faktiskt inte betyder samma sak, de är åtminstone inte utbytbara i alla situationer. I min värld är ”tala” själva förmågan eller kunskapen. Den kända lilla prydnadsfigurinen med flickan och hunden (om ni nu vet vilken jag menar) kallas ”Kan du inte tala?”. Man har förvärvat kunskapen att kunna tala – man har talförmåga. Inte pratförmåga. På samma sätt kan man tala exempelvis engelska. Men jag hör – och ser – ständigt frasen ”pratar du engelska?” runt mig. Man pratar möjligen strunt eller goja, men språk – det talar man. Pratar gör man med varandra, i samspråk. Och begreppet ”prat” har en lite nedlåtande ton i sig. Man säger som sagt att man pratar strunt, goja, gallimatias etcetera. Men jag misstänker alltså att verbet ”tala” anses vara alldeles för fint. Glöm det. Börja använda ”tala” och vänj er vid det. Jag lovar att det strax känns bra.

Ett annat begrepp, som är lite mer komplicerat, är ”fatta beslut”. Det brukar i väldigt många fall av någon anledning kortas ner till ”ta beslut”. Man kan tycka att fatta och ta är synonyma ord och jag ska livligt erkänna att de nog faktiskt är det. Men det heter likväl ”beslutsfattare” och inte ”beslutstagare” och därmed bör man alltså säga att man ”fattar beslut”. Annars fungerar ju inte den lilla ordleken ”Här fattas kloka beslut” och det vore väl tråkigt? Jag tror att det är samma fenomen som gör sig gällande här. ”Fatta” ses som lite för fint och därför väljer man ”ta” i stället. Lustigt nog tycks ungefär samma människor anse att ”fatta” är att föredra när man vill uttrycka förståelse för något. Ponera att någon har tvingats avliva sin gamla älskade hund och uttrycker sin sorg över det. Då skulle man normalt sett säga ”jag förstår” för att uttrycka sitt deltagande. Men tydligen har även ”förstår” ett alldeles för högt stilvärde, så då säger man i stället ”jag fattar”. Det känns ärligt talat ganska taffligt.

Titt- och kollsjukan, då? Har ni lagt märke till den? I dag tittar eller kollar man på allting, förmodligen för att ”se” är alldeles för pretentiöst och högtravande. Man kan med andra ord inte ”se över” sina rutiner eller sitt aktieinnehav. Nej, man ”kollar över” i stället. Eller ”tittar på”. Ibland kan det till och med hända att man ”kikar över” situationen. Och när man har gjort en utredning och undersökt något så kan man tydligen inte säga att det är det man har gjort, för då finns det en uppenbar risk att man blir betraktad som en högtravande byråkratmänniska. Nej, vanliga snubbar säger att de har ”tittat på” sambandet mellan pest och kolera. Exempelvis. Då är man liksom en av grabbarna och behöver inte äta lunch ensam i företagets matsal. Kanske får man till och med följa med på after work.

Ett sista exempel då: Man kunde kanske önska att ingenting numera är pinsamt för någon. Tyvärr består nog själva pinsamheten, det är bara det att den har bytt namn. Om någon ertappas med rumpan bar så är det inte pinsamt – det är skämmigt! Har det inte en synnerligen barnslig klang, va? Skämmigt, skämmigt, skämmigt. Det är lite Pippi Långstrump över det. Dock finns ordet numera med i Svenska Akademiens ordlista och kommer förmodligen att stanna kvar där. Kanske tränger det inom ett tiotal år ut ”pinsamt”, eftersom det uppenbarligen är ett alldeles för fint ord. Det är ju en sak om ett ord inte längre behövs i det dagliga språket för att det betecknar en företeelse som dött ut, det finns mängder av sådana ord. Men det känns så onödigt att ersätta ett väl fungerande ord med ett annat. På samma tema kan jag reta upp mig kopiöst mycket på att vissa ord plötsligt byter betydelse. Fundera på den här meningen: ”Nero var en grym kejsare.” Hur ska den tolkas? För tio år sedan skulle svaret tvivelsutan vara att Nero var en samvetslös och brutal kejsare. Nu skulle svaret lika gärna kunna vara: ”Han var en skitbra, jätteduktig kejsare.” Ordet grym i dess gamla betydelse är på utdöende! Tänk på det, Lasse Kronér, när du berättar för alla femteklassare och alla artister i Doobidoo att de är ”grymma”.

Det är ganska fascinerande att den här ”vulgariseringen” av språket pågår samtidigt som andra ord och uttryck görs mer pretentiösa än de behöver vara. En före detta kollega påpekade nyligen att man allt oftare hör att folk ”har ett boende”, inte att de bor. Och de blir inte rädda, de ”känner rädsla”. Det finns alldeles säkert mängder av andra exempel. Med andra ord pågår alltså en utveckling åt två helt olika håll. Man kan fråga sig varför. Till slut hamnar vi förmodligen i en situation där vi går omkring och säger: ”Öh, hörru! Kolla värsta coola affekten hos den av korpulens behäftade snubben! Grymt fett.”

Publicerat i Språk | Märkt , , , , , , | 3 Comments »

Stig Claesson – Bättre kan det inte sägas

13 september 2012 av El Brundino

”Omedelbart han såg kärringen beslöt han sig för att förgöra henne.
Varför visste han inte.”

En författare som inleder en bok på det sättet har åtminstone jag svårt att låta bli att älska. Citatet är hämtat ur Stig Claessons På palmblad och rosor från 1975.  Han har mer eller mindre alltid funnits i mitt liv, närmast som en naturlig ingrediens. När jag var liten visades ibland små filmer baserade på Stigs teckningar. Han ackompanjerade dem med sin egen karakteristiska, lite släpiga stockholmsröst. Det var långsamma betraktelser som kanske upplevdes som tråkiga och obegripliga av vissa – ja, det finns till och med de som anser att de var ångestframkallande. Men jag minns att jag tyckte om dem. Hans teckningar såg man även ganska ofta i diverse tidningar och under en period filmades några av hans böcker och sändes i TV. (Janne ”Loffe” Carlsson spelade en av huvudrollerna och han gör det mycket bra. Alla som avfärdar Janne Carlsson som en flamspelle får faktiskt tänka om. Och Allan Edwall i Vem älskar Yngve Frej? är oförliknelig, i synnerhet när han blir alltmer uppsluppen i vedboden under alkoholens inverkan.) Ja, det är inte helt galet att påstå att Stig Claesson faktiskt var en institution i svenskt kulturliv i sextio år – tills han plötsligt gick och dog i början av 2008.

En typisk Stig Claesson-katt

Stig Claesson var en extremt produktiv författare och konstnär. Det finns nästan 90 böcker av hans hand plus oräkneliga prosastycken som publicerades i ett stort antal tidningar och tidskrifter. Antalet konstnärliga alster går knappast ens att uppskatta. Det dyker ofta upp litografier på diverse auktioner – och ibland oljemålningar, pasteller och collage. Jag besökte själv hans ateljé i Stockholm 2005 och fann uppskattningsvis 100 oljemålningar i hyllorna. Det är självklart att en sådan enorm produktion inte kan hålla bästa klass rakt igenom. Ibland får man helt enkelt en känsla av att den gode Slas gick på tomgång och bara producerade för brödfödan. Då önskar man att någon hade hjälpt honom att sortera och säga: ”Det här är bra – det här är inte bra.” Det fanns sådana människor, till exempel hans sista gallerist, men jag föreställer mig att många kanske var lite rädda för Stig. Många har en bild av honom som en cool, humoristisk snubbe med keps – och det är naturligtvis lätt att en sådan bild växer fram när man skriver underfundiga små berättelser och betraktelser. Men han var en komplicerad natur som kunde vara svår att ha att göra med, särskilt på senare år. Det finns ett kapitel om Stig Claesson i Crister Enanders bok Relief – Författarporträtt från 1995. Enander redogör för sin intervju med Claesson, en intervju som inleds med att Stig säger: ”Vad fan vill du mig?” Kanske var han trött på att leva upp till den där mytbilden. Men det är ingen hemlighet att Stig hade alkoholproblem och även missbrukade andra substanser. Man anar en stingslighet som kan vara utmärkande för missbrukare och alkoholister. Nils Claessons läsvärda uppgörelse med fadern i form av boken Blåbärsmaskinen (2009) är en bitvis skakande men delvis också ömsint skildring. En annan läsvärd bok om Claesson är Niklas Rådströms Stig från 2011. Där får man bland annat veta varför Slas så ofta bar keps – även inomhus. Ja, till och med i bastun.

Men nu tillhör jag den skara människor som inte bryr sig så mycket om författares, konstnärers och musikers vandel. Den kan förvisso vara intressant om man vill analysera ett verk på ett djupare plan, men det finns liksom inget skäl att ägna sig åt moraliska fördömanden. Så varför tycker jag om Stig Claesson? Jag som är språkfascist borde ju ha en massa invändningar mot hans sätt att skriva. Han struntar till exempel ofta i att sätta ut frågetecken – helt enkelt för att han ansåg att allt som ser ut som frågor inte är frågor.

”Skicka hit dom skånska tjejerna” – Ett vykort från Stig Claesson.

Men man vänjer sig vid hans små egenheter och de blir till ett slags charmfaktor. Han skriver föredömligt korta och kärnfulla meningar, vilket gör att framställningen känns saklig och nonsensbefriad. Därmed inte sagt att det blir torrt. Formuleringarna är så genomtänkta och koncisa att det ofta uppstår en humor i själva uttryckssättet. Och nog sjutton är Stig Claessons böcker emellanåt humoristiska – ibland mycket roliga – men långt ifrån alltid. Ibland ser man hans böcker nästan per automatik insorterade i kategorin ”humor”, men då har man inte förstått särskilt mycket. Vissa böcker är inte ett dugg roliga, utan tvärtom allvarliga, arga eller vackra betraktelser över människor, livet och naturen. Därmed inte sagt att de inte kan innehålla underfundiga formuleringar som får en att skratta. Men kanske är Stig Claessons största förtjänst som författare att han berättar om ett Sverige och ett Europa som inte längre finns – eller som kanske bara är bortglömda för att vi stressade storstadsbor inte vet var vi ska leta eller inte begriper vad vi ser. Hans samlade verk är som ett mycket omfångsrikt porträtt av en tid och värld som är försvunnen, en tid då livet var både mycket enklare och mycket svårare. Och ändå förfaller det inte till någon orgie i nostalgi. Det är vackert, dråpligt och tankeväckande om vartannat. Ibland kan det vara lite malande och ofokuserat, och stilgreppet att upprepa en fras eller tes många gånger i samma bok kan emellanåt upplevas som lite tröttsamt. Men oftast fungerar det alldeles utmärkt. Det är helt enkelt Slas.

Ett axplock ur Stig Claessons produktion.

Ja, det där med namnet förresten… Slas står förstås för Stig cLASson, en ganska typisk tidningssignatur från en tid då skribenter gärna använde signaturer. Jämför med JOLO för Jan OLof Olsson. Det har hävdats att han aldrig använde det namnet själv, men det stämmer inte. Det är nog förvisso sant att han aldrig presenterade sig som Slas, men jag har både böcker med dedikation och signerade tavlor där det står Slas. På ett mer personligt plan var det dock Stig som gällde. Eller Stig John. Eller rent av Stickan.

Vad ska man då läsa ur Slas rika produktion? Ja, det är en smakfråga. Men här är några fina böcker med lite olika karaktär:
Supportern (1962)
På palmblad och rosor (1975)
En vandring i solen (1976)
Henrietta ska du också glömma (1977)
Medan tidvattnet vänder (1980)
Om vänskap funnes (1981)
Kärlek rostar inte (1988)
Eko av en vår (1996)
Sov du så diskar jag (2004)

God läsning!

P.S. För den som är road av kuriosa: 1974 medverkade Stig Claesson som textförfattare i Melodifestivalen. Musiken till Jag minns dig nog skrevs av Georg Riedel och framfördes av Göran Fristorp. Jag kan inte låta bli att tycka att det är en fantastisk text, särskilt i ett schlagersammanhang och i synnerhet då den sista raden.

Publicerat i Litteratur | Märkt , , , , , , , , , , , | Leave a Comment »

« Newer Posts - Older Posts »