elbrundino

Nyfikenheten väcks

Under mina år som museilärare på Ulriksdals slott under 1990-talet kom jag att stifta bekantskap med slottsteatern Confidencen, som ligger i slottsparken och som naturligtvis är nära förknippad med slottet. Teatern har fått sitt namn av den så kallade confidencematsal som på 1700-talet fanns i omedelbar anslutning till själva teatersalongen. Jag kände förstås till att en sådan matsal även fanns i en paviljong vid Kina slott i Drottningholms slottspark, men det var först för någon månad sedan som jag fick möjlighet att titta närmare på den senare. Det var även helt nyligen som jag såg ett TV-program om de slott som Ludvig II av Bayern lät uppföra under 1800-talets sista hälft, och insåg då att även slottet Herrenchiemsee var utrustat med en dylik matsal. Hur många fanns det egentligen? Hur spridd var idén och var kom den ifrån? Jag blev nyfiken och bestämde mig för att ta reda på mera om det i grunden märkliga fenomen som i Sverige benämns confidencebord eller confidencematsalar.

Ett 1700-talsproblem

Om man tänker sig att man var en mäktig man eller kvinna under 1700-talet, kanske en högt uppsatt adelsman eller till och med kung eller drottning. Då hade man väl inget att klaga på? Nej, kanske inte, möjligen bortsett från att det förmodligen var svårt att få någon form av privatliv. Själva livsstilen med en stor mängd ständigt närvarande betjänter och andra former av uppassare gjorde att man sällan var ensam. Skvaller och ren ryktesspridning uppfattades förmodligen både som något kittlande och något högst besvärande. Och då talar jag inte bara om skvaller på ett rent personligt plan, utan även på ett politiskt plan. Det senare kunde vara direkt farligt. Om man ville föra ett förtroligt samtal på tu man hand (eller mellan ett fåtal personer) så fick man kanske bereda sig på omaket att ta en promenad ute i parken och noga se till så att man inte gick för nära vegetationen. Den kunde ju ha öron. Eller också fick man dra sig tillbaka till ett enskilt rum och stänga dörrarna, men då kunde man nog förvänta sig att det noterades och att dörrarna också genast fick öron. Var det ett inbillat problem? Faktiskt inte. Det finns det belägg för från det svenska hovet. (1)

Confidencebordet – ett magiskt bord

Men 1700-talets människor var uppfinningsrika och kom på en lösning: En matsal där det inte behövdes någon uppassning! Matbordet dukades i en separat lokal, ofta i källarplanet i anslutning till köket. I taket fanns en skjutbar lucka som gjorde att en del av matsalsgolvet i våningen ovanför öppnade sig – och så hissades det dukade bordet upp till matsalen. Små klockor fästade vid själva hissanordningen signalerade att bordet var på väg upp. Det hela var en lösning som var både enkel och komplicerad på samma gång – och egentligen oerhört typisk för 1700-talet. (Jag har i mitt sökande även stött på uppgiften att det fanns bord som i stället kom ner i matsalen genom ett hål i taket, men dels har jag inte funnit något faktiskt exempel på det, dels verkar det vara en synnerligen opraktisk lösning.) Men var kom då idén till detta magiska bord ifrån? Det är inte helt klarlagt. Ett envist påstående gör gällande att det rör sig om en fransk uppfinning, kanske för att vi tycker att hela fenomenet passar in så otroligt väl i  det högt utvecklade hovceremonielet i Frankrike på Ludvig XIV:s tid. Men då ska man komma ihåg att Kung Sol var en vän av publika ceremonier. Folk bjöds in för att se på både när kungen åt och när han steg upp ur sängen på morgonen. Det här med förtroliga måltider låg helt enkelt inte för honom, det ingick liksom inte i hans koncept. Påståendet om att det skulle vara en fransk uppfinning kan också, åtminstone i Sverige, ha att göra med att vi här använder ett franskt begrepp för den här anordningen; table de confidence (”förtrolighetsbord”). Andra källor påstår i stället att hela idén kom från det tysktalande området, men det kanske snarast har att göra med att det har funnits ett relativt stort antal bord inom det nuvarande Tysklands gränser. Det var helt enkelt populärt där.

En dansk uppfinning?

Arkitekt Kent Alstrup vid Styrelsen for Slotte og Kulturejendomme i Danmark påpekar dock för mig att det finns de som menar att det hissbara bordet i själva verket kan vara en dansk uppfinning! Och dessutom något äldre än man gärna inbillar sig. (2) I en intressant artikel i Rosenborg Studier (Köpenhamn 2000) antyder konsthistorikern Mogens Bencard att så kan vara fallet. Och i en utställningskatalog från 2010 redogör han närmare för sin teori kring detta. (3) Redan 1694 inrättades ett hissbart bord i den jaktbyggnad, Hubertushuset, som invigdes i Jaegersborg Dyrehave norr om Köpenhamn. Genom, förvisso ospecificerade, utbetalningar till det tekniska snillet Ole Rømer (1644-1710) sluter sig Bencard till att Rømer mycket väl kan vara bordets uppfinnare. Till saken hör att det är helt klarlagt att Rømer även konstruerade flera farende stole, alltså ett slags hisstolar. Med dem kunde kung Kristian V (1646-1699), som på äldre dagar hade svårt att gå, ta sig mellan våningarna i slotten. En sådan finns bevarad i Frederiksborgs slott.

Ett närmast oproportionerligt antal hissbara bord inrättades i eller i anslutning till danska kungliga slott precis i slutet av 1600-talet och under 1700-talets första hälft. Det kanske i sig inte kan ses som ett regelrätt bevis för att uppfinningen är dansk, men koncentrationen – och den tidiga förekomsten – övertygar åtminstone mig. Det är också avslöjande att tsar Peter den store (1672-1721) av Ryssland besökte Köpenhamn 1716 – och fyra år senare lät bygga en paviljong med ett hissbart bord (och en dubbelsitsig hiss som påminner om Rømers farende stole!) i Peterhof utanför Sankt Petersburg.

Mogens Bencard pekar dock på några äldre förekomster av ”magiska bord” på 1600-talet, men då har det handlat om rena underhållningskonstruktioner av temporär karaktär och inte alls den typ av bord som jag här intresserar mig för. Något som liknade ett confidencebord ska dock ha funnits i Maison de Chantemesle i Essonne söder om Paris. Det beskrevs av den i Paris boende diplomaten Daniel Cronström i ett brev till Nicodemus Tessin d.y. Det tycks inte som om Cronström själv såg bordet, men han beskriver det som att både bordet och middagsgästerna hissades upp från en våning till en annan. När bordet byggdes är oklart, men det måste vara före 1701, då brevet är daterat. Även den konstruktionen bör nog i alla händelser sorteras in i underhållningskategorin. Dock, beroende på hur pass känd den var i samtiden, så kan den vara en bidragande orsak till att det hissbara bordet har setts som en fransk uppfinning. (4)

Hur kom confidencebordet till Sverige?

Märkligt nog är vi bortskämda med två konstruktioner av det här slaget i lilla Sverige. Den ena är en rekonstruktion från slutet av 1900-talet, eftersom anläggningen någon gång har rivits. Den andra är i princip orörd från 1760-talet. Den förstnämnda inrättades vid Ulriksdals slottsteater och invigdes på hösten 1754. (5) Den andra finns i en fristående paviljong vid Kina slott och inreddes 1763. (6) Båda anläggningarna är intimt förknippade med drottning Lovisa Ulrika (1720-1782), bördig från Preussen. Det är en viktig detalj i hela historien. Ritningen till de svenska anläggningarna (det är högst troligt att båda vara likadana) fick drottningen av sin yngre bror August Wilhelm (7). Han bodde på slottet Oranienburg, ca 35 kilometer från Berlin, där det av allt att döma inte fanns något confidencebord. Men han var förstås väl bekant med stadsslotten i Berlin och Potsdam, som båda var utrustade med dylika matsalar. Detsamma gällde naturligtvis systern, eftersom de båda tyska borden fanns på plats redan innan hon lämnade Preussen för Sverige 1744.

Anläggningen i Berlin var en gåva från August den starke (1670-1733). (8) Den inrättades 1728 och tycks ha haft ett ganska stort och avancerat bord. Anläggningen i Potsdam var mer modest och det är mycket möjligt att det var ritningen till det bordet som Lovisa Ulrika fick i sina händer. De båda svenska anläggningarna är nämligen ganska blygsamma i relation till de som finns i exempelvis Ryssland och som är av en betydligt mer avancerad typ. Det kan också vara så att den ritning som låg till grund för de svenska borden närmast var en typritning. De svenska exemplen består av relativt små, enkla träbord. Sex personer får plats runt dem. (9) Borden behövde inte vara särskilt märkvärdiga eftersom de alltid var försedda med dukar, glas och porslin när de var upphissade och kunde ses av de kungliga. Runtom fanns fyra ”servanter” – ett slags cylindriska hyllor som också gick att sänka ner i källaren. På dem kunde man exempelvis placera glas och buteljer, eller möjligen hissa upp nya rätter som man då själv fick placera på huvudbordet.

En mer avancerad bordstyp

De ryska borden (liksom några av de danska – och åtminstone vissa av de tyska) är betydligt mer avancerade och konstruerade på ett annat sätt. De är större och kan sägas bestå av två huvuddelar; en yttre ram som är stationär och en mittdel, själva bordsytan, som är hissbar. Man kunde alltså sitta tryggt vid ramen och vänta på att mittdelen skulle hissas upp, utan att riskera att trilla ner i något hål. I de två svenska matsalarna fick man antagligen stå invid väggarna och vänta på att golvet skulle öppna sig och bordet dyka upp innan man kunde sätta sig. Eller också väntade man i angränsande rum (eller utanför paviljongen vid Kina slott) tills man hörde klockorna förkunna att bordet var på väg upp. Men då riskerade man förstås att missa det magiska uppdykandet.

Det är dock inte riktigt sant att hela ramen var stationär på de avancerade borden. Vid respektive kuvert fanns nämligen ett ungefär tallriksstort hål uttaget – och varje sådant hål var försett med en alldeles egen hisskonstruktion, en postiljon. Varje postiljon täcktes av en griffeltavla. På den kunde respektive gäst skriva exakt vad han eller hon ville ha att äta. Därefter ringde man i en liten klocka som fanns vid bordskanten. Det var signalen till personalen i våningen under att postiljonen och beställningen kunde skickas ner. Och efter en stund kom den önskade rätten uppdykande! Man får nog alltså betrakta dessa märkliga bord även som underhållning.

Ett liknande bord fanns i August den starkes residensslott i Dresden. Av beskrivningen att döma så var det ännu lite annorlunda konstruerat. Det verkar nämligen som om det fanns två bordshalvor, vilket innebar att man kunde duka och fylla på ett nytt bord medan det första avåts i våningen ovanför. Även här fanns möjlighet att skicka ner beställningar på griffeltavlor via postiljoner. Vid ett tillfälle gick samtalet vid bordet väldigt trögt, varpå August den starke skickade ner en beställning på ”stora deviser”, ett slags konfekt. I dessa deviser fanns papper inbakade och på dem stod lustiga verser präntade. Hovnarren Schmeidel råkade befinna sig nere i det så kallade serveringsgemaket när beställningen kom – och lät sig hissas upp! När han överraskande dök upp på bordet sa han: ”Ers Majestät krävde att få deviser av största sort. Här är ett smakprov. Större deviser hittar Ni nog inte i brådrasket.” (10)

Ludvig II av Bayern

1700-talets högreståndspersoner använde alltså det magiska bordet åtminstone delvis för att kunna föra förtroliga samtal med varandra, vare sig det handlade om politik, skvaller eller kanske amorösa ting. Ludvig II av Bayern (1845-1886) använde det däremot för att kunna inta sina måltider i total ensamhet. Han var helt enkelt inte särskilt road av att behöva umgås med folk. De gånger han var tvungen att ha middagsgäster såg han oftast till att det placerades ett stort blomsterarrangemang mellan honom och gästerna så att de inte såg varandra. Dessutom åt han mycket snabbt, för att måltiden snabbt skulle ta slut. Ofta hann inte middagsgästerna få i sig mer än någon tugga av varje rätt. Han åt med andra ord helst ensam, och kunde han dessutom slippa betjäningen så var det ju alldeles utmärkt. Dock dukade man i allmänhet för fler än en person. Han tyckte nämligen om att föra imaginära samtal med två av sina idoler och namnar, Ludvig XIV och Ludvig XV av Frankrike. Ibland var deras lika imaginära mätresser också inbjudna. (11) Ludvig II ägnade sig med andra ord åt ett slags variant av den bekanta ”Grevinnan och betjänten”-sketchen. Det är svårt att inte se det närmast teatrala uppdykandet av ett dukat bord ur golvet som en del av denna föreställning. Kungen lät inrätta confidencebord både på det grandiosa slottet Herrenchiemsee (som aldrig blev färdiginrett) och det lilla kompakta men fascinerande och mycket besöksvärda Schloss Linderhof. Själva maskineriet på Linderhof visas inte under de guidade turerna, men väl matsalen där bordet dök upp. Bilden ovan visar dock hissanordningen. Det är inte alls förvånande att Ludvig II bestämde sig för att han skulle ha confidencebord i sina slott. De passar mycket väl in i kungens omvittnade sagovärld. Möjligen är det något överraskande att han inte inrättade något bord på slottet Neuschwanstein – där finns däremot en mathiss från köket till matsalen som är belägen tre våningar högre upp.

Olika namn – samma princip

Enligt den lokala traditionen blev Ludvig II inspirerad till borden av sagan ”Bord, duka dig” i bröderna Grimms sagosamling. Alltså kallas borden för Tischlein-deck-dich. (12)  Men själva idén var alltså på intet sätt ny på Ludvigs tid. Det verkar snarare som om borden på tyskt språkområde gick under benämningen Maschinentafel eller Confidenztafel. Det är en ganska intressant uppgift, eftersom det är det namnet som tycks ligga till grund för det franska namn, table de confidence som har använts för de två svenska anläggningarna. I Frankrike synes i stället borden ha benämnts table machiné eller table volante (flygande bord). Det senare är dock ett problematiskt namn eftersom det lika gärna kan syfta på vanliga, flyttbara småbord. Och dessutom är namnet på ett trolleritrick. Samtidigt använder Lovisa Ulrika i ett brev till sin bror Fredrik den Store av Preussen den franska formen table de confidence. (13) För att öka begreppsförvirringen ytterligare så har borden i Danmark oftast gått under benämningen eremitageborde, eftersom de ofta inrättades i den typ av lusthus som kallades eremitage. Och självklart har de två bord som jag har kunnat spåra i Italien ytterligare andra namn. Det ena benämns tavola matematica, förmodligen för att det är tekniskt avancerat. Det andra kallas tavola muta, alltså ”tyst bord”. Det kan jämföras med det engelska ordet för mathiss – dumb-waiter. Alltså en ”tyst servitör”. Och vad kallas det enda bordet i Tjeckien? Jo, kouzelného stolku, magiskt bord. Jag har också bara kunnat lokalisera ett österrikiskt bord – och det kanske har den mest intressanta benämningen av alla: table de conspiration. Konspirationsbord! Bristen på terminologisk enhetlighet gör att det är svårt att söka efter platser som har eller har haft inrättningar av det här slaget.

Placering

De flesta bord verkar ha varit placerade i paviljonger och lusthus av olika slag, varav många bär det fullt logiska namnet eremitage (jfr. ordet eremit). Det var naturligtvis det idealiska eftersom det då inte fanns några angränsande rum där spioner med stora öron kunde lura. Confidencepaviljongen vid Kina slott är ett bra exempel. Själva matsalsvåningen ligger högt över marken – utom på en sida, som nås via en ramp som man bör ha haft god uppsikt över. Vid Fredensborgs slott i Danmark fanns ett bord i ett eremitage som var placerat en liten bit ut i sjön, vid änden av en brygga. Eremitaget vid Peterhof i Ryssland kringgärdades av en vallgrav och nåddes via en vindbrygga. Dessutom gick den enda vägen upp till matsalen via den ”stolhiss” som jag nämnde tidigare. Man var alltså helt isolerad därinne. Men i juli 1797 när tsar Paul I var på väg upp i hissen så fastnade den tyvärr mellan våningarna. Hissen revs och man satte in en trappa i stället. (14)

Andra confidencematsalar har i stället legat inne i slottens mer privata våningar. De tidigare nämnda slotten i Potsdam och Berlin kan tjäna som exempel. Där kan man undra om borden hade någon egentlig praktisk betydelse. Kanske var de snarare något som man visade upp för förvånade gäster, som ett slags moderna underverk. Men det finns också en tredje variant, även om jag bara har hittat ett exempel på det. Och då är jag tillbaka där jag började: Confidencen i Ulriksdal. Den är alltså placerad i ett rum i omedelbar anslutning till teatersalongen. Och på sätt och vis är det den mest kongeniala placeringen, med tanke på att det magiskt uppdykande bordet hade en teatralisk aspekt också. Matsalen här blev som en förlängning av teatersalongen med sina kulisser, falluckor och andra scenkonstruktioner.

Confidencebord på 1900-talet?

Jag var fullständigt övertygad om att Ludvig II av Bayern var den siste som använde sig av confidencebord. Men till min stora förvåning hittade jag plötsligt en uppgift om en anläggning från 1960-talet! Och ännu mer förvånad blev jag när jag insåg att den finns här i Sverige! På Torö utanför Nynäshamn uppfördes 1969 en säregen villa som i folkmun bär det lustiga namnet Villa Fjolle. Den ritades av arkitekten Staffan Berglund och byggherre var den danske affärsmannen och resebyråmagnaten Simon Spies. Huset i sig är minst sagt speciellt, men det som tilldrog sig mitt intresse är matbordet som alltså går att hissa upp från bottenvåningen till övervåningen. Hissystemet är förstås elektriskt, men annars är skillnaden mot de ”klassiska” confidenceborden främst att även sittgruppen runt bordet följer med. Låter det bekant? Ja, själva konceptet är alltså detsamma som för den anläggning som ska ha funnits i Maison de Chantemesle och som Daniel Cronström skrev till Nicodemus Tessin om 1701. Bordet tycks ha varit Simon Spies idé, inte arkitektens, men var fick han idén ifrån? Här är det lockande att fundera i banor kring nationalitet. Spies var ju dansk! Kände han till det stora antal confidencebord som fanns i Danmark på 1700-talet? Det kan han förstås ha gjort. Men det finns en helt annan förklaring som Mikael Askergren presenterar i en mycket läsvärd artikel om villan: Simon Spies har troligen hämtat idén från James Bond-parodin Casino Royale från 1967! (15) Därmed kan man inte riktigt räkna detta bord som ett ”äkta” confidencebord – men principen är densamma, och roligt är det. Jag har för skojs skull tagit med bordet i min lista över vilka bord jag hittat.

Spridning i Europa

I mitt sökande efter confidencebord har jag haft ambitionen att hitta så många som möjligt. Jag har därför tagit kontakt med personer och institutioner i de länder i Europa där det borde kunna finnas anläggningar av den här typen. I Storbritannien och Irland kände de inte till några alls. I Spanien och Portugal verkar det inte heller finnas några bord. (16) Jag hade väntat mig att åtminstone hitta något exemplar i Spanien. Det dröjde länge innan jag hittade några bord i Italien och Österrike – och när jag väl gjorde det så förvånade det mig att det inte tycks finnas fler. Inom de nuvarande gränserna för Belgien och Nederländerna verkar det inte ha funnits några alls. Man borde absolut kunna tänka sig att modet spreds även till Ungern, men inte heller där har jag lyckats hitta något bord. I Lettland finns det två stora slottsanläggningar, Rundale och Jelgava, som är byggda vid helt rätt tid för att kunna ha varit utrustade med confidencebord. Men jag har inte kunnat belägga någon förekomst där. Arkitekten bakom båda slotten, Bartolomeo Rastrelli, var dessutom verksam i Petersburg med omnejd där ju förekomsten av bord var rik.

Nu kan man förvisso vara ganska nöjd med ett fyrtiotal säkra confidencebord – det är långt fler än jag kunde föreställa mig. Nedan följer en lista över vilka confidencebord jag har hittat i Europa. De flesta existerar inte längre, ett fåtal finns kvar och några är återskapade. Listan ger en ganska tydlig bild av var koncentrationen har varit störst och väcker naturligtvis vissa frågor. Det vore till exempel intressant att ta reda på hur idén spreds genom Europa. Vilka ”släktskap” visar de ganska olikartade borden upp sinsemellan? Finns det någon rimlig förklaring till att inga bord tycks ha funnits på Brittiska öarna respektive på Iberiska halvön? Finns det möjligen några confidencer utanför Europa? Och hur kommer det sig att Château de Lunéville i östra Frankrike fick ett confidencebord så tidigt som 1705? Men de frågorna kanske någon annan kan ta itu med. Mitt syfte har primärt varit att sammanställa en lista över kända bord. Troligen är den inte fullständig (den kan till och med vara delvis felaktig!) och jag välkomnar därför kompletterande information från läsaren. Det vore roligt att kunna sammanställa den fullständiga listan över nuvarande och forna confidencebord.

 

Danmark: (17)

Dyrehaven, Hubertushuset
(1694. Ett jakthus, därav namnet Hubertushuset som anges i Salmonsens Konversationsleksikon 1915-1930.)

Rosenborg slott, Det röda lusthuset
(Slutet av 1600-talet. Kallas även Det blåa lusthuset eller Eremitaget. Här fanns även en farende stole.)

Rosenborg slott, Lysthuset med de 4 Knapper
(Confidencebordet i detta lusthus nämns inte av Bencard. Däremot står det omnämnt i Salmonsens Konversationsleksikon under uppslagsordet Eremitageborde. Kent Alstrup vid Styrelsen for Slotte og Kulturejendomme bekräftar att ett confidencebord har funnits där.)

Frederiksbergs slott
(1703. Bordet fanns kvar till minst 1721.)

”Kungens gård bakom Börsen” 
(Det här bordet nämns i Salmonsens Konversationslexikon och dess tillkomst anges till 1704.
Mogens Bencard talar om ett hus som förvärvades av Fredrik IV för hans officiella mätress räkning.
Det rör sig rimligtvis om samma hus, även om Bencard anger att ombyggnaden skedde 1709-10
och att bordet också måste ha tillkommit först då.)

Frederiksborgs slott, Sparepenge
(Eftersom det fanns en farende stole även i parkpaviljongen Sparepenge så daterar Bencard bordet till 1690-talet. Detta eftersom stolarna inrättades för Kristian V, som avled 1699.)

Köpenhamns slott, välvt rum invid drottningens sängkammare 
(ca 1710 enligt Bencard. Slottet revs 1731.)

Köpenhamns slott, Eremitagerummet
(1720-talet.)

Fredensborg slott, Drottningens förmak
(1724.)

Fredensborg slott, Eremitaget
(1722. Byggnaden låg på en brygganläggning och kallades också Metarhuset.
På en akvarell av A.E. Willarst från 1727 syns fiskare både på bryggan och i vattnet.
Målningen finns avbildad i Rosenborg Studier, s. 249.)

Köpenhamn, Charlottenborg
(1730-talet.)

Dyrehaven, Eremitageslottet 
(Slottet uppfördes 1734-1736 och försågs med ett confidencebord 1736,
men det tycks ha fungerat dåligt eftersom ett nytt konstruerades redan två år senare.
Bordet hade plats för 12 personer.)

Christiansborg slot
(1739. Här fanns av allt att döma Danmarks största och mest avancerade bord.
med plats för 20 personer. Bordet revs senast 1770. Slottet brann ner 1794.)

 

Frankrike:

Essonne, Maison de Chantemesle (18)
(Senast 1701.)

Lunéville, Château de Lunéville  (19)
(1705. Bordet återskapades ”virtuellt” 2015.)

Meudon, Château de Bellevue (20)
(1750-talet?)

Choisy-le-Roi, Château de Choisy (21)
(1756. Bordet konstruerades av Guérin de Montpellier. Slottet revs 1839.)

Versailles, Petit Trianon (22)
(Två bord började byggas av Antoine-Joseph Loriot. Arbetet avbröts 1772.)

Paris, Louvren (23)
(Ett bord nämns i dagboksanteckningar 1769, men troligen avses en modell.)

Versailles, Les Petits Appartements (24)
(Obekräftat. På Versailles fanns dock en ”hisstol” som konstruerades på order av Ludvig XV för Madame de Châteauroux så att hon lätt skulle kunna ta sig till sina rum på tredje våningen. Hissen användes även senare av Madame de Pompadour.)

 

Italien:

Palermo, Casina/Palazzino Cinese (25)
(Cirka 1800. Maskineriet och bordet finns kvar. Bordet kallas tavola matematica
och påminner mycket om det som finns i Český Krumlov.)

Portici, Palazzo Reale di Portici, Casino della Tavola Muta (26)
(1775. Bordet fanns i en oval sal i ett torn i parken.
Bordet gick under benämningen tavola muta.
Om jag förstått saken rätt så är tornet rivet.)

 

Polen: (27)

Warszawa, Kungliga slottet
(ca 1715. August den Starke lät inrätta bordet.
Slottet jämnades med marken under andra världskriget, men är nu återuppbyggt.)

Warszawa, Saxiska palatset
(1710-talet. Även här låg August den starke bakom bordet.
Palatset sprängdes i luften under andra världskriget.) 

 

Ryssland: (28)

Peterhof, Stora palatset 
(1700-talet. Oklart när.)

Peterhof, Eremitaget
(1721-1725. Maskineriet förstördes under andra världskriget, men rekonstruerades 2009.
Bordet hade plats för 14 personer.)

Sankt Petersburg, familjen Sjuvalovs palats
(1730-talet.)

Sankt Petersburg, A. P. Bestuzjev-Rjumins herrgård 
(1740-50-talet. Gården låg på Kamenny-ön, men är försvunnen sedan länge.)

Tsarskoje Selo, Eremitaget
(1750-talet. Maskineriet delvis bevarat, delvis rekonstruerat. 18 kuvert.)

Sankt Petersburg, Vinterpalatset 
(1700-talet. Möjligen åsyftas bordet i posten nedan. Möjligen är det två skilda bord.)

Sankt Petersburg, Lilla eremitaget
(1760-talets slut.)

Oranienbaum, Peter III:s palats, Eremitaget 
(1760-talet. Eremitaget är rivet.)

Kuskovo, familjen Sjeremetevs lantegendom, Eremitaget 
(1767. I paviljongen fanns också en personhiss, förmodligen liknande den som fanns i Eremitaget vid Peterhof.
De ryska borden är koncentrerade kring Sankt Petersburg – men den här egendomen ligger utanför Moskva.)

Sankt Petersburg, familjen Sjeremetevs palats
(1770-talet. Möjligen är det posten ovan som avses.)

 

Sverige:

Ulriksdal, Slottsteatern Confidencen (29)
(1754. Maskineriet rekonstruerades 1994-1997.)

Drottningholm, paviljongen Confidencen vid Kina slott (30)
(1763. Fungerande originalmaskineri.)

Torö, ”Villa Fjolle”/”Villa Spies” (31)
(1969. Bordet finns fortfarande kvar.)

 

Tjeckien:

Český Krumlov, Villa Bellaria (32)
(1746. Bordet finns i ett större hus i slottsparken i denna pärla till stad.
Maskineriet fungerar fortfarande.)

Tyskland:

Dresden, Residensslottet (33)
(1721. Konstruerat av Andreas Gärtner. Bordet hade bara plats för fyra personer, men förutsatt att beskrivningen av två bordshalvor stämmer så bör man i nödfall ha kunnat sitta åtta personer kring bordet.)

Dresden, Schloss Pillnitz (34)
(1720-talet. Bordet tycks dock inte ha kommit till utförande, möjligen p.g.a. svåra grundvattenförhållanden.)

Berlin, stadsslottet (35)
(1728. Slottet bombat under andra världskriget och rivet.)

Altenburg, Schönhaus (36)
(1730-talet. Lusthuset revs 1955 efter en tids förfall. Bordet obekräftat.)

Weimar, Belvedere (37)
(1730-talet. Bordet ska ha funnits kvar så sent som 1933. Bordet obekräftat.)

Festung Königstein, Friedrichsburg (38)
(1731. Paviljongen drabbades av ett blixtnedslag 1744.
Bordet och hissanordningen rekonstruerades 1999.)

Potsdam, stadsslottet (39)
(1745. Slottet bombades under andra världskriget och revs. Här finns ett foto på bordet.
Ett lustigt sammanträffande är att rummet med confidencebordet pryddes av ett porträtt av Lovisa Ulrika.)

Berlin, Kadettenhaus Neubau (40)
(1770-talet.)

Schloss Linderhof  (41)
(1870-80-talet. Maskineriet finns kvar, men är blockerat av säkerhetsskäl.)

Herrenchiemsee, Neues Schloss (42)
(1880-talet. Maskineriet finns kvar, men är blockerat.)

 

Österrike

Schönbrunn, det runda kinesiska kabinettet (43)
(1743. Försvunnet senast 1753.)

Och till slut…

Confidenceanläggningen vid Kina slott har som tidigare nämnts funnits kvar ända sedan den inrättades på 1760-talet och kan beskådas än i dag. Men den har nog tidvis fallit i glömska eller åtminstone inte varit känd för någon större krets människor. Den 5 augusti 1857 bör hovmannen Fritz von Dardel ha blivit något förvånad vid ett besök vid Drottningholm och Kina slott. I sina Minnen skriver han så här:

Våra vagnar stannade vid Kina, detta utsökt vackra sommarpalats, där vi infördes i en af de fyra paviljonger, som omgifva hufvudbyggnaden. Alla satte sig nu i en ring midt på golfvet liksom för att utföra sittlekar. Sedan prins Oscar därefter klappat tre gånger i händerna, öppnade sig golfvet, lämnande plats för ett sakta uppstigande, rikt försedt middagsbord. Vi började genast angripa detsamma, serverande oss själfva under den gladaste stämning. (44)

Man kan åtminstone ana ett visst mått av förtjusning över det magiska bordet – och faktum är att det är en uppfinning som i vår högteknologiska tid fortfarande fascinerar. Ett sådant bord borde alla ha hemma.

 

---

 

Noter:

(1) Se t.ex. Confidencen: En gammal teater som fått nytt liv, 1999, s. 49.

(2) Mejl från Kent Alstrup vid Styrelsen for Slotte og Kulturejendomme.

(3) ”Eremitage-borde i Köbenhavn og Dresden” i Tro, styrke, kaerlighed: Danmark og Sachsen – aegteskaber, politiske og kulturelle forbindelser, s. 287-288.

(4) Uppgifterna om de danska borden är till stor del hämtade ur Mogens Bencards utmärkta artikel ”Notes on the table in late 17th and early 18th century Denmark” i Rosenborg Studier (Köpenhamn, 2000).

(5) Se Confidencen: En gammal teater som fått nytt liv, 1999, s. 49.

(6) Detta enligt Bencard i Rosenborg Studier. I boken om Kina slott i serien De Kungliga slotten (Stockholm 2002) anges att Confidencepaviljongen troligen stod färdig senast 1762.

(7) Se Confidencen: En gammal teater som fått nytt liv, 1999, s. 49.

(8) Se t.ex. Rosenborg Studier.

(9) Enligt Confidencen: En gammal teater som fått nytt liv rymmer borden 8-10 personer. Men i Confidencen Ulriksdals slottsteater 1981-1991 (Stockholm 1991) anges sex personer, vilket förefaller mer rimligt. Det kan jämföras med bilder som visar det dukade bordet vid Kina slott i boken om Kina slott i serien De Kungliga slotten. 

(10) Uppgifterna hämtade från Bohemia: Oder Unterhaltungsblätter Für Gebildete Stände, 2 (A. Haase, 1839.)

(11) Uppgifterna är hämtade från Schloss Linderhofs hemsida och från den guidade turen vid mitt besök på Linderhof 2013.

(12) Enligt bland annat Schloss Herrenchiemsees hemsida. Jag noterar att den här benämningen i dag tenderar att användas när man talar om confidencebord i allmänhet, men den användes knappast före Ludvig II:s tid.

(13) Se Confidencen: En gammal teater som fått nytt liv, 1999, s. 49.

(14) Se t.ex. den här hemsidan: Eremitaget vid Peterhof

(15) ”Villa Spies”, www.askergren.com/spies (1996 + 2008)

(16) Ska sanningen fram så har ingen av de personer eller institutioner jag har kontaktat svarat. Sökningar på alla upptänkliga ord har dock inte gett något som helst resultat.

(17) Listan över de danska borden är sammanställd från Mogens Bencards tidigare nämnda artikel i Rosenborg Studier, dock med kompletterande information från Salmonsens Konversationsleksikon 1915-1930 och från Kent Alstrup vid Styrelsen for Slotte og Kulturejendomme.

(18) Detta enligt Bencard i Rosenborg Studier.

(19) Enligt pressmaterialet Tous à Table! angående utställning på Château de Lunéville 2015
och en artikel i L’est Républican.

(20) Uppgiften om att Château Bellevue hade ett confidencebord ska finnas i noterna till Rodolphe el-Khourys översättning av Jean-François de Bastides novell La Petite Maison från 1753 (The Little House: An Architectural Seduction (Princeton Architectural Press, 1996)). Jag har inte kunnat verifiera bordets existens.

(21) Se t.ex. Rosenborg Studier.

(22) Se Da Vinha & Masson Versailles: Histoire, Dictionnaire et Anthologie (2015) under uppslagsordet ”Tables Volantes”.

(23) Uppgiften finns i Mémoires secrets de Bachaumont de 1762 à 1787, volume 2 för 31 maj 1769. Man får veta att bordet är ämnat för Petit Trianon vid Versailles, så det är inte fråga om ett permanent bord för Louvren.

(24) Uppgiften förekommer i Mogens Bencards essä om danska bord i Rosenborg Studier. Han har fått informationen från Béatrix Saule på Versailles, vilket torde borga för att uppgiften stämmer. Jag har dock inte sett någon referens till detta någon annanstans. Angående stolen, se t.ex. materialet till utställningen Sciences et Curiosités à la Cour de Versailles från 2011.

(25) Se t.ex. den här webbplatsen: Storia della Palazzina Cinese

(26) Uppgiften finns bl.a. i den här PDF:en.

(27) Uppgiften om de polska borden är hämtad ur Rosenborg Studier.

(28) När det gäller de ryska borden är informationen lite oklar. Mogens Bencard nämner familjen Sjeremetevs palats i Sankt Petersburg, men troligare är att det är deras lantegendom Kuskovo som avses. Där fanns det bevisligen ett bord, vilket framgår av bl.a. den här webbplatsen. Det är förvisso ingen omöjlighet att familjen hade ett confidencebord även i Sankt Petersburg-palatset, även om jag inte har kunnat verifiera det. Bencard nämner också familjen Sjuvalovs palats i Sankt Petersburg, men inte heller det bordets existens har jag kunnat verifiera. Nino B. Vakhania vid Peterhof nämner i sitt mejl till mig inte Sjuvalovs palats, men däremot ett annat palats, nämligen A. P. Bestuzjev-Rjumins herrgård på Kamenny-ön i Sankt Petersburg.

(29) Se t.ex. Confidencen Ulriksdals slottsteater 1981-1991.

(30) Se t.ex. Kina slott i bokverket De Kungliga slotten.

(31) www.askergren.com/spies

(32) Se t.ex den här webbplatsen: Summer-house Bellarie

(33) Bohemia: Oder Unterhaltungsblätter Für Gebildete Stände, 2 (A. Haase, 1839.)

(34) Uppgiften om grundvattenförhållandena finns i Maureen Cassidy-Geigers essä ”Meissen Porcelain for Sophie Dorothea of Prussia and the Exchange of Visits between the Kings of Poland and Prussia in 1728” i Metropolitan Museum Journal 37 (2002), not 44 på s. 165. Uli Kretzschmar vid Schlösserland Sachsen bekräftar att det länge har ryktats om ett bord i Pillnitz, men att man trots ett intensivt sökande inte kunnat finna något som helst spår av det.

(35) Se t.ex. Friedrich Nicolai Beschreibung der königlichen Residenzstädte Berlin und Potsdam, volym 2, 1779.

(36) Uppgiften om ett confidencebord i Schönhaus finns i Herzogthum Sachsen-Altenburg (Jena, 1895). Jag har inte kunnat få uppgiften bekräftad, men byggnadens utformning skvallrar om att uppgiften mycket väl kan stämma. Jämför med bilden av Confidencepaviljongen vid Kina slott.

(37) Uppgiften finns i Bencards essä i Rosenborg Studier.

(38) Se t.ex. den här webbplatsen: Friedrichsburg

(39) Se t.ex. Gustav Berthold Volz Friedrich der Große im Spiegel seiner Zeit: Jugend und Schlesische Kriege bis 1756, 1901.

(40) Det här kan möjligen snarare handla om en mer ordinär mathiss, men termen maschinentafel används när matsalen i huset beskrivs i Handbuch für Reisende in Deutschland, J.D.F. Neigebaur, 1843.

(41) Se Schloss Linderhofs officiella webbplats. 

(42) Se Schloss Herrenchiemsees officiella webbplats.

(43) Dr Elfriede Iby meddelar per mejl att hon länge var benägen att tro att det s.k. ”konspirationsbordet” vid Schönbrunn var en myt. Men när man restaurerade rummet under det kabinett där bordet skulle ha funnits så hittade man plötsligt spår av det. 

(44) Fritz von Dardel, Minnen 1833-1861 (Stockholm 1911) s. 137.

---

Tack och bock

Ett antal personer har varit mig behjälplig på olika sätt i det här projektet. Jag vill särskilt tacka Kent Alstrup vid Styrelsen for Slotte og Kulturejendomme i Danmark som utförligt svarat på mina frågor och skickat mig material. Följande personer har också vänligen stått till tjänst på olika sätt: Karin Andersson (tidigare på RAÄ), Ulla-Britt de Marchi, Lars Ljungström (1:e intendent vid Kungl. Husgerådskammaren), Mårten Forslund (Confidencen), Dr Franz Nagel vid Stiftung Thüringer Schlösser und Gärten, Dr Samuel Wittwer vid Stiftung Preußische Schlösser und Gärten, Uli Kretzschmar vid Schlösserland Sachsen, Dr Uwe Gerd Schatz vid Bayerische Schlösserverwaltung, Dr Artur Badach vid Warszawas slott, Gill Ackling vid Historic England, Robert Guihen vid OPW i Irland, Luca Pes vid Bayerische Verwaltung der staatlichen Schlösser, Gärten und Seen, Anne Dittrich vid Staatlichen Kunstsammlungen Dresden, Dr Elfriede Iby vid Schloß Schönbrunn Kultur- und Betriebsges, Dr Friederike Drinkuth vid Staatliche Schlösser und Gärten Mecklenburg-Vorpommern, Andrea Kintzlová vid Infocentrum Český Krumlov, Nino B Vakhania vid Peterhof State Museum-Reserve, Lars Rune Larsson, Charlotta och Christopher Jarnvall, Magnus Hernander och Pontus Lindblad.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Read Full Post »