Feeds:
Inlägg
Kommentarer

För några år sedan såldes Lee Hazlewoods soffa på Blocket. En svart, något sliten skinnsoffa. Den hade stått i hans lägenhet eller kanske i hans studio, jag minns inte. Men det var i alla fall Lee Hazlewoods soffa. Om jag hade haft pengar och plats så kanske jag skulle ha köpt den. För tänk om man skulle få hans djupa röst om man satt i den. Och hans skamlöst stiliga mustasch. Och hans allmänna coolhet.

Lee Hazlewood? Kanske är det ingen som minns honom längre. Barton Lee Hazlewood föddes 1929 i Oklahoma och dog 2007 i Nevada. Men ungefär halvvägs i livet flyttade han till Sverige. Han tillbringade åtminstone ganska mycket tid här och hade en lägenhet på Valhallavägen 138 i Stockholm. Kanske var det där soffan stod. Karriärmässigt var det kanske inget snilledrag att flytta hit – han var en mycket framgångsrik låtskrivare, producent och artist hemma i USA. Han hade hits tillsammans med Duane Eddy och Nancy Sinatra. Elvis Presley, Dean Martin och Frank Sinatra spelade in hans låtar. Demonproducenten Phil Spector betraktade honom som sin läromästare. Men hit flyttade han. Oklart varför.

Det gick väl för all del rätt bra här också. Han spelade in några skivor, satte upp en krogshow med Ann-Kristin Hedmark på Berns och gjorde tillsammans med den banbrytande TV-mannen och poeten Torbjörn Axelman några filmer, bland annat TV-filmen Cowboy in Sweden (1970) och den mycket egendomliga Må vårt hus förskonas från tigrar (1975) – båda till stora delar inspelade på Gotland. Axelman är förresten nyligen frigiven från tre års sluten rättspsykiatrisk vård. Han dömdes för att ha försökt skjuta tre personer i Brucebo på Gotland. Men det här skulle ju handla om Lee Hazlewood. Och kanske hans soffa.

Min fascination för Lee Hazlewood är ganska gammal. Min syster hade LP:n Cowboy in Sweden och av något skäl tjuvlyssnade jag på den, kanske för att omslaget och bilderna är så fina. Lee ligger utsträckt på något slags schäslong på en stenig strand på Gotland. Han vilar huvudet på en sadel. På schäslongen sitter Nina Lizell och bakom den står Torbjörn Axelman – och en häst! Man bara måste lyssna på en skiva som har ett sådant omslag. Och vem kan motstå den stencoola Pray Them Bars AwayCold Hard Times eller den smått osannolika, men fullkomligt genialiska versionen av Vem kan segla förutan vind? Det är bara tråkigt att han inte har mustasch här.

Lees två mest svåråtkomliga skivor gavs, så vitt jag vet, bara ut i Sverige. Det rör sig om The Stockholm Kid – Live at Berns från 1974 och A House Safe for Tigers från 1975. De är därför mycket eftersökta, inte minst internationellt. Den senare är för övrigt den dyraste LP jag har i min skivsamling… I augusti ges den ut på cd och värdet på min stackars skiva kommer att sjunka som en mycket tung och grå sten. Men det hindrar förstås inte att det fortfarande är en riktigt schyst skiva. Här finns bland annat den storslagna, svepande Souls Island som utan något som helst tvivel har fått sin titel av det gotländska fiskeläget Själsö. Bara en sån sak.

2002 fick Lee för sig att göra en sista turné i Europa och naturligtvis var Stockholm en av anhalterna. Jag har glömt var konserten skulle äga rum, kanske på Berns, men den flyttades till Södra teatern på grund av dålig biljettförsäljning. Lite anmärkningsvärt, med tanke på att en ny generation hade upptäckt herr Hazlewood. Själv lär han ha ryckt på axlarna och sagt att hans många vänner i Sverige inte var den sorts människor som köper konsertbiljetter i förväg. Södra teatern lyckades han i alla fall fylla – och det blev en trivsam konsert. Men vi fick varken höra hans version av Taubes Brevet från Lillan eller hans egen (Let’s Take a Walk) Down Valhallavägen. Synd. Och nog var det en aning tragiskt att hans gamla duettpartner från Cowboy in Sweden, Nina Lizell, dök upp med en blomsterkvast som hon sprang fram till scenen med när konserten var slut. Tragiskt därför att Lee visserligen tog emot blommorna men inte tycktes känna igen henne. Eller inte ville.

Kenneth Ostlund har fått en autograf. Antagligen heter han Östlund, men Ostlund är roligare.

Nu får man kanske intrycket av att Lee Hazlewood såg Sverige som sitt andra hemland. Sanningen är att han levde ett kringflackande liv och hann vara bosatt i USA, England, Frankrike, Irland, Finland, Tyskland och Spanien. Det är fullt tänkbart, ja till och med mycket troligt, att han ägde svarta skinnsoffor även där. Som nu säljs på Blocket – eller vad det kan heta. Men det talar väl ändå sitt tydliga språk att han i en intervju inte så långt före hans bortgång sa att han ville ha sin aska strödd ”över en ö i Sverige där han skrev några av sina mest kända låtar”?

Och apropå det. Här är Lees synnerligen läsvärda testamente.

Och ett axplock av schysta låtar (understrukna titlar ovan och nedan är länkar):

Sand – med Nancy Sinatra

Hilli (At the Top of the World) – med den isländska gruppen Amiina. Lees sista inspelning.

Rider on a White Horse

Some Velvet Morning – med Nancy Sinatra

Poor Man

After Six

If It’s Monday Morning

Come Spend the Morning – Live på Berns 1974

Summer Wine – med Siw Malmkvist

Down From Dover – med Nancy Sinatra

Whole Lotta Shakin’ Goin’ On – Så kan den också framföras…

No Regrets

Califia – med Suzi Jane Hokom

My Autumn’s Done Come

Poet Fool or Bum

You’ve Lost That Lovin’ Feeling – med Nancy Sinatra

Paul McCartney fyller 70 år i dag. Vad ska man säga om det? Grattis, kanske?

Mitt förhållande till gamle Paul har gått lite upp och ned genom åren. Ibland har jag älskat hans skivor, ibland har jag inte orkat bry mig – helt enkelt för att han har en tendens att vara en aning ojämn. Men för all del, jag håller ju honom tillräckligt högt för att tålmodigt  vänta utanför hans kontor i London för att få träffa honom. Inte bara en gång. Och när hans turnéer passerar Sverige så är det en absolut självklarhet att gå och se honom.

Paul har varit vansinnigt produktiv under sin karriär, givetvis under sin tid i The Beatles, men i synnerhet under den solokarriär som nu har pågått i drygt 40 år! Fyra gånger längre än tiden i The Beatles. Det är något som man ofta glömmer. Och under de 40 åren har han gett ut ungefär lika många fullängdsskivor, i olika konstellationer. Om man surfar runt aldrig så lite på YouTube så hittar man dessutom mängder av låtar som aldrig har getts ut på skiva. Självklart har en så produktiv artist släppt ifrån sig ett och annat som kanske inte alltid är så genomtänkt (även om jag personligen skulle vara otroligt nöjd om jag hade skrivit någon av hans ”sämsta” låtar). Men någon dussinartist är Paul McCartney definitivt inte. Jag skulle kunna skriva ett långt försvar av honom riktat till dem som avfärdar honom som en simpel popsmed.

De som inte är särskilt insatta tror förmodligen att Paul McCartney bara har skrivit mesiga ballader. Inget kan vara mer fel. Därför skulle jag, som en liten hyllning till Paul, vilja lista tjugo mer eller mindre underskattade låtar. Det kanske borde vara sjuttio, men tjugo får räcka. Där finns förvisso några typiska McCartney-ballader också. Men det bjuder jag på! Klicka på låttitlarna så kommer ni direkt till YouTube.

Smile Away – Från ”Ram” 1971.

One of These Days – Från ”McCartney II” 1980.

Get on the Right Thing – Från ”Red Rose Speedway” 1973.

Monkberry Moon Delight – Från ”Ram”1971.

Check My Machine – Från singel 1980.

Tug of War  – Från ”Tug of War” 1982.

Letting Go – Från ”Venus and Mars” 1975.

222 – Från Memory Almost Full (2-cd edition) 2007.

Nineteen Hundred and Eighty Five – Från ”Band on the Run” 1973.

Let Me Roll It – Från ”Band on the Run” 1973.

This Never Happened Before – Från Chaos and Creation in the Backyard 2005.

You Want Her Too – Från ”Flowers in the Dirt” 1989.

Old Siam, Sir – Från ”Back to the Egg” 1979.

I’ve Had Enough – Från ”London Town” 1978.

Don’t Let it Bring You Down – Från ”London Town” 1978.

Figure of Eight – Från ”Flowers in the Dirt” 1989.

Getting Closer – Från ”Back to the Egg” 1979.

Beautiful Night – Från ”Flaming Pie” 1997.

Arrow Through Me – Från ”Back to the Egg” 1979.

Beware my Love – Från ”Wings at the Speed of Sound” 1976.

Ja må han leva i många år till – och ja må han skriva många, många låtar till!

P.S. Bilden ovan är signerad av Paul McCartney utanför hans kontor vid Soho Square i London den 25 juli 1985.

 

Just vid den här tiden på året är det härligt att dra på sig de hemtrevliga gummistövlarna och vandra ner till det gamla kalkbrottet vid sjön. Det händer så mycket i naturen nu och varje dag, ja, varje minut upptäcker man nya ting. Luften känns frisk och liksom ny, inte däven och gammal som på vårvintern. Lungorna fylls som om de skulle brista och hjärtat får ny kraft. Frågan är om det inte är just för denna tid som vi människor lever. Det dödsföraktande lingonriset får ny lyster och ger löfte om en ny säsong av röda, livsglada bär som kan förgylla vår gröt och våra pannkakor. Ekorren börjar på nytt semaforera med sina rara små tassar och den långa, ludna svansen står i blom.

Det sedan mitten av 1800-talet övergivna kalkbrottet utgör ett makalöst eget ekosystem där växter och djur av allehanda slag samsas som vore de de allra äldsta och bästa vänner. Den lilla sjön ligger stilla som en gammal rokokospegel utan hörn och till den kan alla rara djur ta sin tillflykt när solen blir för påfrestande för deras små kroppar. Ja, även stora kroppar är välkomna i sjöns svalkande och öppna vattenfamn. Här bröts kalk redan i början av 1600-talet då Karl IX var konung i ett Sverige som var på väg att bli en stormakt. Men om detta hade kalkbrottet ingen aning, och knappast heller de människor som här arbetade i sitt anletes svett innan de tog sig en simtur i sjön, om de nu kunde simma, vilket de antagligen inte kunde. Men såg de alla de växter och djur som trivs så väl här? Eller var de blinda för all denna skönhet? Hade de bara ögon för kalken, detta jordens vita guld?

Vad kan vi då hitta här? Om man vill ha vägledning så kan man införskaffa Oloph Nilsson-Nilssons förnämliga ”Södermanlands flora och fauna och vice versa” från 1892 (finns i välsorterade antikvariat för en ansenlig summa). Där finns det mesta som man kan hitta i och kring detta märkliga kalkbrott. En av de allra vanligaste fåglarna – man kan faktiskt inte missa den – är den vackra snedbenan, Inclinata crura. Dess fjäderdräkt påminner i färgen om glassen Piggelin, men framåt hösten blir den närmast hallonbåtsröd. På huvudet har den lustiga och yviga tofsar som man får lust att rycka i om man nu inte visste bättre. Om man gör det så blir den nämligen sur – och snedbenan glömmer aldrig en oförrätt. Den är lik elefanten och Alexander Bard i det avseendet. Honan och hanen har olika läten, i övrigt går de inte att skilja åt. Hanen utstöter ett lite hjärtskärande alaho-alaho-sukiyaki-nu, och då svarar honan inte-skaväljag-inte-skaväljag. Men det är precis vad hon ska. Själva parningslätet med tillhörande ritual vill jag inte gå in på, men det föregås av att hanen springer fram och tillbaka mellan två lagom höga tallar medan honan lite tvivlande tittar på.

Men låt oss nu titta på ett lite mindre kräk – ett som knappt syns. Jag talar om den rara diskborstmasken, Disco peniculus, som strävar fram i livet i en hastighet av ungefär två meter per vecka. Den låga hastigheten gör att man knappt ser att den rör sig alls, vilket är en skyddsmekanism som den har utvecklat i tusentals år. Faktum är att den strax före Kristi födelse kom upp i cirka 32 meter per vecka, men vid den tiden hände det sig att en naturlig fiende dök upp – den elaka kvastsysslan, Genistae illustrum. Det var då masken kom fram till att den måste ha mindre bråttom och lät tillverka en form av skivbromsar som fick sticka ut mellan de två nedre revbenen. Dessvärre har vi människor genomskådat detta genialiska försvarssystem. Tyvärr har masken inte heller vant sig av med sitt märkliga och högljudda läte, robroin-broin-robroin-broin. Som en illa trimmad moped. Detta har lett till att diskborstmasken nu står på Världsnaturfondens lista över utrotningshotade arter. Den är en mycket god matmask, särskilt med hollandaisesås.

När vi nu är inne på vilka läckerheter naturen erbjuder så måste jag ju nämna en av de växter som finns i stora bestånd just här. Skvaltronbusken, Squalene rubi, bildar ogenomträngliga snår där man skulle kunna leka kurragömma om man nu vore lagd åt det hållet. Men den kloke gör bäst i att låta bli, emedan busken är försedd med elaka taggar som gärna rispar ömtålig människohud. Det är ett slags ödets ironi att denna ondsinta buske med dess läderartade blad bjuder oss så delikata bär. De dijonsenapsgula bären ler förföriskt mot oss, medan taggarna förbereder sig på en attack. Men med lite tålamod och list går det att plocka de söta bären – och det är det värt, ty de är inget annat än en smaksensation som man sent ska glömma. Såren man kan få glömmer man också ganska sent. Människorna här har dock avnjutit bären sedan urminnes tider. Ja, redan Carl von Linné åt med förtjusning denna skogens motsvarighet till fläsk med löksås.

Men nu rör vi oss ner till strandkanten där kalkstenen nästan omärkligt övergår i den skönaste sandstrand. Ruinerna av vad som kan ha varit ett båthus eller möjligen en glasskiosk på 1700-talet har invaderats av Episcopalis lundensis, en luden växt som inte gör någon människa glad. Men det är likväl skönt att se hur naturen återtar det som människan har tagit ifrån den. Betänk att dessa brädlappar en gång har varit en ståtlig fura. Eller kanske en undervärderad asp som om hösten fällt sina gråbruna löv över svamp och kospillning. Och kanske var det just här Bellman satt och spelade skönt på sin cister alltmedan hans gäldenärer (eller om det är borgenärer, jag har aldrig kunnat skilja på de där begreppen) smög runt i buskarna och sög på sina kritpipor. Minns versen ur Fredmans epistel 83:

Gutår, broder Jockum vid kalkbrottets vägg
Säg, har du en slant att förräcka?
Jag prisar ditt lynne, jag prisar ditt skägg
Där hutmes och snedbena häcka

Carl Michael Bellman, denna naturlyrikens okrönte mästare. Vad är väl alla andra diktare i jämförelse? Jo, blott mjältrondun i vinden. Så njut, mina vänner, innan döden slår sina klor i er. Tänk vad naturen är underbar, tänk vad naturen är fin.

När ryktet börjar gå om ett nytt album från Bengt så tycks hela kultursverige stanna upp i en form av balearisk anspänning. SVT:s Kobra uppmärksammar det. Skavlan försöker få en intervju. Alla vill veta hur Bengt låter den här gången. Håller de fast vid det uttryck som präglade deras förra album ”Jag vet inte om Du vet att Jag är död”? Det där maskintunga groovet som gick igen i nästan varje låt. Eller blir det ett nytt temaalbum som det som många betraktar som Bengts mästerverk ”Mardrömmar Jag minns är minnen som finns” från 2007? Eller ska de överraska oss med något helt nytt? Kanske ett album där de kombinerar drum’n’bass med dancehall? Något som aldrig gjorts tidigare.

Det är ju så att de har överraskat oss förr, även om Bengts album alltid låter Bengt – vad de än väljer att göra. Jocko Dahls karakteristiska röst är ju svår att trolla bort. Och om de plötsligt skulle få för sig att låta basisten stå för sången så skulle man ändå känna igen Jockos knivskarpa texter. Ingen kan som han skriva subtila textrader som ”Det är mörkt mörkt mörkt mörkt så mörkt att det känns som ljust ljust ljust fast mörkt mörkt mörkt”. Eller ”Varningen är som djävlarna sa och istappar kom och hjälp”.

Men Bengt är faktiskt inte synonymt med Jocko Dahl. Det vore som att påstå att Stones är synonymt med Keith Richards och Mick Jagger. Då bedrar man sig, för på samma sätt som Charlie Watts är en integral part av Stones sound är Mårten Svärd och de andra livsviktiga för Bengt. Det är de fyra medlemmarna som tillsammans gör Bengt till en av Sveriges främsta akter, kanske till och med den allra främsta. Det är faktiskt svårt att tänka sig en mer kredibel akt i dagens Sverige, en akt som vågar bruka allvar i en tid som är så svårt ansatt av någon form av humoristisk flamsighet à la Henrik Schyffert. Det ska de ha oerhört mycket kredd för.

Jag har under några intensiva vårdygn levt med Bengts nya album, andats Bengts nya album, som en av de första lyckliga i Sverige. Titeln läckte ut för några veckor sedan och det har naturligtvis bidragit till spekulationerna kring hur albumet låter. ”Jag dansar med Döden med livet som panelhöna.” Titelns dualismer öppnar upp för en närmast sagolik spännvidd, men det visar sig att nästan alla spekulationer har kommit på skam. Det här är gamla vanliga Bengt, men på ett lite nytt sätt. Borta är syntmattorna och de ettriga basgångarna som gjorde ”Jag vet inte om Du vet att Jag är död” till en nästan religiös upplevelse. I stället lyfts Pekka Fingrinens gitarr fram i nästan vartenda spår, och alldeles särskilt mycket i den första singeln ”Avenbok och sylt” där hans eleganta gitarrfigurer erinrar om fyraåriga barn som går vilse på en parkeringsplats. Och så det mest överraskande av allt: Låter inte Jocko nästan lite…glad?

Flera av spåren är klart baleariska och det är nästintill omöjligt att sitta still när Jocko Dahl mässar ”Först kom han och sen kom han nej först kom han och sen kom han men inte han för han kom först” över en envis balearisk rytm i avslutningsspåret ”Komma först” (som genialiskt nog alltså kommer sist). Det är ett oerhört djärvt grepp. Det är svårt att tänka sig att någon annan i Sverige, eller ens i Eurasien, skulle kunna komma på tanken att göra något liknande. Bengt anklagas ibland för att vara pretentiösa, vilket naturligtvis är ett absurt påhopp från människor som inte kan skilja mellan genialitet och pretention, människor som är rädda för allvaret. Men för att visa att de alls inte är pretentiösa släpper bandet i samband med albumreleasen också i strikt limiterad upplaga varsin diktsamling inspirerad av sufismen. Det borde få tyst på belackarna, om det nu inte räcker med musiken. Genialiteten gör sig nämligen påmind som så många gånger förr.

Men här finns naturligtvis andra godbitar också. Den sedvanliga balladen är en nära 16 minuter lång uppgörelse med en av samhällets stora konventioner, nämligen äktenskapet. De svepande stråkarna skapar en närmast filmisk stämning som gör ögonen fuktiga och man önskar att filmen aldrig ska ta slut. ”Äktenskapets logaritmer” har en text som gräver sig in i ens nervbanor och man känner att varje ord i texten är alldeles, alldeles sant. När musiken plötsligt tystnar och Jocko Dahls röst i ensamt majestät slutligen förkunnar att ”äktenskapets logaritmer jäktar skrapets låga rytmer”, ja då strömmar tårarna ner i Mio-soffan och framgången är given. För naturligtvis kommer ”Jag dansar med Döden med livet som panelhöna” att sälja både guld och platina i hela Skandinavien. Och naturligtvis kommer sommarens turné att bli utsåld på bara några minuter, i synnerhet konserten på Stockholms Stadion då alla fans har uppmanats att klä sig i lederhosen och brynja.

Jag säger bara: Den som inte älskar Bengts nya album vet inte vad det är att älska. Baleariskt, mina vänner. Baleariskt.

Upptänkligt

När jag vaknade upp efter en besvärlig natt då jag knappt fått upp en blund i ögonen gnuggade jag upp sömnen ur ögonen och kastade upp först det ena benet och sedan det andra benet över sängkanten. Det var knappt att benen bar upp mig när jag stapplade upp in i köket och satte upp på vattenkranen och lät vattnet spola upp en god stund för att det skulle bli kallt. Jag fyllde upp en kopp och kastade sedan upp det i ansiktet. Det gjorde upp gott. Jag vaknade i alla fall upp till liv igen.

Jag kände upp mig hungrig och öppnade därför upp kylskåpet. Å nej! Där fanns upp ingen filmjölk! Jag tvingades alltså klä upp på mig för att gå upp till ICA som lyckligtvis ligger upp i bottenvåningen på huset där jag bor upp. ”Tur att de har öppnat upp redan” tänkte jag upp och uppgav upp en suck av lättnad. När jag hade klätt upp mig och dragit upp på mig ett par tofflor knallade jag upp ner för trappan, men kom upp på att jag hade glömt upp plånboken. Det var bara att gå upp tillbaka igen.

Det var knappt att jag hann upp innanför dörren på ICA förrän jag mötte upp Sven-Olof som bor upp två uppgångar bort. Vi har känt upp varandra ganska länge, långt innan han flyttade upp till Stockholm från Umeå. ”Är du redan ute och spankulerar upp?” sa upp han glatt. Jag muttrade upp något till svar och vände upp mig fnysande om. Nu gällde det att hitta upp till mejeriavdelningen. De hade nyligen renoverat upp butiken och flyttat upp om avdelningarna så att man blev alldeles förvirrad. Tydligen hade det något att göra med att säkra upp butiken mot svinn. Fråga mig inte upp om logiken bakom det resonemanget.

Ostarna låg i alla fall upp på den plats där de brukade ligga upp. Men nu var det ju en liter filmjölk jag skulle köpa upp. Det visade upp sig att de hade gömt upp mjölk och fil och liknande bakom en vägg som inte funnits upp där tidigare. Vad i all världen menade de upp med det? Men mig lurade de inte upp. Jag passade upp på att plocka upp flera liter i korgen innan jag gick upp till kassan för att betala upp. Man vet upp ju aldrig var de tänker upp gömma upp filmjölken nästa gång. Jag gick upp till min lägenhet igen och pressade upp in all filmjölk i kylskåpet. Efter väl förrättat värv gick jag upp och la upp mig igen.

Ska vi ta och lägga av med att sätta ”upp” efter alla verb nu? Det är ett ytterst fånigt bruk.

 

Färgglada Båtar i Cretinias hamn
Foto: Jesper Kolkebratt

När fotograf Jesper och jag anländer till den lilla byn Acquazzone har dagens sista färja till ön Copriletti redan avgått. Lyckligtvis träffar vi fiskaren Giovanni som erbjuder sig att ta oss med i sin båt. Havet ligger lugnt och stilla i skymningen och vi tvekar inte att anta erbjudandet, trots båtens litenhet. Giovanni berättar att han är på väg hem till familjen i Cretinia efter en lång dag ute på havet. Cretinia är också vårt mål. Det är Coprilettis näst största stad, vilket kan låta imponerande, men då ska man veta att ön bara har cirka 23 000 invånare och att de flesta inte bor i städerna – om man nu kan kalla dem det. Klockan är närmare nio på kvällen när vi puttrar in i den lilla hamnen där de färggranna fiskebåtarna ligger uppradade och guppar stillsamt. Fullmånen blänker i det nästan svarta vattnet. Giovanni hjälper oss av med våra väskor och pekar ut vårt hotell som bara ligger ett stenkast  därifrån. Vi tar adjö av honom med en förhoppning om att snart få träffa honom igen.

Man räknar med att Copriletti har varit bebodd sedan cirka 1800 f Kr eftersom man har hittat boplatser efter praetiterna, ett av de närmast mytiska folkslag som sägs ha utvandrat från Ostyrien vid ungefär den tiden. Det var ett herdefolk som livnärde sig på sina nötgetter, capra noce, och fiske. Nötgetterna finns bara här och på den lilla grannön Tendevelluto. Praetiternas bostäder var ett slags avlånga torn byggda av sten och lera. På norra delen av ön finns två rekonstruerade gårdar som kan besökas under sommarhalvåret. Där finns även det största beståndet av nötgetter. Man bör inte missa att smaka den gudomliga nötgetsosten som är som allra bäst i slutet av juli.

Signora Giannas hotell i Cretinia – stadens enda
Foto: Jesper Kolkebratt

Signora Gianna som driver stadens lilla hotell är en vänlig men bestämd dam med håret uppsatt i knut i nacken. Hon påminner lite om Teskedsgumman, fast större. När hon visar oss våra rum berättar hon att hennes morfar har bott här i fem generationer medan hon själv inte tog över hotellverksamheten förrän 1938. Men det märks att hon ändå är mycket stolt över sin verksamhet. Storheter som Einstein, Fellini, Marcello Mastroianni och vår egen Anita Ekberg har alla bott här. Fotograf Jesper får ett rum som Arturo Toscanini bodde i en hel vecka 1950. Här sitter verkligen historien i väggarna. Från våra fönster har vi utsikt över ett av stadens små torg där vattnet i fontänen stilla porlar. Trots den ganska sena timmen är det fullt av folk på restaurangerna runt torget. De äter grillat kött, grillade grönsaker och tomat- och mozzarellasallad medan de dricker av det lokala vinet och diskuterar dagens händelser. Några sjunger folkvisor och berättar historier för varandra till sent in på natten. Fotograf Jesper och jag nickar mot varandra i samförstånd – det märks att vi är på Copriletti.

Dagen därpå utforskar vi Cretinia. Det går ganska fort, men här finns ett sevärt stadspalats från 1500-talet och mitt i en labyrint av smala och uråldriga gränder reser sig en märklig katedralliknande kyrka med hela nio torn. Vi klättrar upp i tornen för att titta på den magnifika utsikten över staden, havet och landsbygden. Man ser nästan hela ön härifrån. Men trots sin blygsamma storlek är staden mest känd för sin shopping. Här finns allt man kan tänka sig – till mycket rimliga priser. Vi börjar med att titta in hos handlaren Giovanni på Via Subito 65. Han driver stadens bästa och äldsta prosciutteria. Den har legat på den här adressen sedan 1856, då den flyttade hit från grannfastigheten. Ingen vet egentligen hur gammal rörelsen är. – Kanske grundades den av praetiterna, skrattar Giovanni och bjuder oss att smaka av den lokala specialiteten, nötgetsskinka. Den smakar superbt, i synnerhet tillsammans med det lokala vinet som han generöst häller upp åt oss. Innan vi går ger han oss en stor bit skinka och citerar ett stycke ur Ordspråksboken. Medan vi begrundar det intar vi varsin espresso och biscotti på det lilla caféet på andra sidan gatan. Innehavaren Giovanni rostar sitt kaffe själv och hävdar att det är det godaste på den här sidan Ekvatorn. Vi är benägna att hålla med.

De unika nötgetterna
Foto: Jesper Kolkebratt

Förvånande nog kan Copriletti stoltsera med ett järnvägsnät. Det är inte särskilt omfattande och tågen är långt ifrån moderna, men det är ändå ett bra och populärt sätt att färdas på. Det är inte många som har bil på ön. Fotograf Jesper och jag ska ta tåget till den lilla staden Pucco som ligger på ostkusten, cirka sju mil från Cretinia. Vi tror knappt våra ögon när det lilla tåget rullar in på stationen – ett så näpet tåg trodde vi knappt fanns. Men även om det är litet och går långsamt så är det en trivsam resa, om än inte särskilt bekväm. Man har gott om tid på sig att verkligen ta in landskapet. Vi passerar små välmående byar, betande djur, olivlundar, bergstoppar och äldre damer. En kvinna har sina höns med sig i en bur och bjuder alla på ägg. Stämningen är gemytlig och man sjunger folksånger och berättar historier för varandra. Alla tycks känna alla och snart känner vi att även vi är accepterade. Plötsligt reser sig en man i hatt upp, vänder sig mot oss och ropar: capra noce! Och mycket riktigt, där ute på slätten vandrar några livs levande nötgetter. Alla i tåget skrattar av förtjusning. När vi når fram till slutstationen Pucco är vi alla vänner för livet.

Pucco sett från berget Noncostretto
Foto: Jesper Kolkebratt

Pucco är Coprilettis badort par excellence. Den tiotals meter långa stranden med finkornig och mjuk sand inbjuder verkligen till bad och är ofta fullbelagd. Men om man bara går några hundra meter norrut så är det lätt att hitta en alldeles egen skyddad paradisvik för sol och bad. Man kan även hyra en moped. Här träffar vi det äkta paret Giovanni och Gianna som säljer Coprilettis allra godaste glass, gelato malcontento. – Men våra mandelkakor gjorda på nötgetsmjöl går inte heller av för hackor, skämtar Gianna illmarigt. Och hon har naturligtvis rätt, man kan inte lämna ön utan att ha smakat dem. De smakar himmelskt, särskilt i kombination med det lokala vinet. Innan vi skiljs åt sjunger de några folkvisor och berättar några historier för oss. I Pucco finns också ett av Europas allra finaste dykvatten. Jag och fotograf Jesper har stämt träff med dykinstruktören Giovanni som egentligen skulle ha tagit oss med ner i de kristallklara djupen där man bland annat kan få syn på den sällsynta Patatum scalare, tetror av caseificio-typ, ja, till och med torsk. Tyvärr visar det sig att dykbåtens ägare, Giovanni, just den här dagen har slut på bensin och dessutom besök av sin svärmor, så vi får vackert stanna på torra land.

Något besvikna men ändå glada beslutar vi oss i stället för att pröva på en av traktens specialiteter: bläckfiskmassage. Det är inte vad det låter som, trots att massage med åtta eller tio armar samtidigt tvivelsutan låter lockande. Nej, här är det vi människor som står för massagen och syftet är att göra bläckfisken mör och god. Massören Giovanni håller till i en pittoresk liten paviljong nere vid strandkanten. Klädd i höftskynke och bakåtslickat hår förklarar han att man inte behöver vara särskilt stark för att massera bläckfisk, det handlar mera om teknik – en teknik som tar två veckor att bemästra och en livstid att glömma. Fotograf Jesper och jag tycker i början att det är en lite slemmig hantering, men upptäcker snart hur roligt det är. 45 minuters massage kostar 8 euro, vilket kan tyckas dyrt men då får man ta med sig bläckfisken hem efteråt.

I Pucco finns det två hotell med vardera fyra rum. Giovanni (dykinstruktören) har rekommenderat Albergo Piacevole som dock visar sig vara fullbelagt. Vi går därför tvärsöver det lilla torget till Albergo Ripugnante, där vi tas emot med öppna armar av signora Gianna som visar sig vara syster till vår hotellvärdinna i Cretinia. Vi skrattar hjärtligt en stund åt sammanträffandet innan vi får betala våra rum i förskott. Det är inte dyrt att bo på hotell på Copriletti, men här är det nästan ofattbart billigt: 4 euro per person, och då ingår lakan. Från våra fönster har vi utsikt över ett av stadens små torg där vattnet i fontänen stilla porlar. Trots den nu ganska sena timmen är det fullt av folk på restaurangerna runt torget. De äter grillat kött,  grillade grönsaker och tomat- och mozzarellasallad medan de dricker av det lokala vinet och diskuterar dagens händelser. Några sjunger folkvisor och berättar historier för varandra till sent in på natten.

Giovanni
Foto: Jesper Kolkebratt

Man hinner inte utforska hela Copriletti på fem dagar, inte ens på tre dagar. Vill man se hela ön så rekommenderas ett återbesök, varför inte i oktober? Då man kan se vinbönderna förnöjt gå bland vinstockarna med ett glas i handen och provsmaka årets skörd av det lokala vinet. Man kan också besöka ön i mitten av juni, då dess välbekanta pastafestival äger rum. Då pryds varje liten by med girlanger och kulörta lyktor och man har en unik chans att se hur den berömda vänsterhandsrullade cannelonin tillverkas. Vill man få den serverad på helt rätt sätt så ska man besöka signora Giannas pasteria i den lantligt charmiga byn Pazzo i Coprilettis nordöstra hörn. Det är sannerligen värt besväret, för hennes ravioli con capra noce är en smakupplevelse som man aldrig glömmer, i synnerhet om den serveras med ett stort, vältempererat glas av det lokala vinet. Men det får bli en annan gång. Vårt besök på Copriletti närmar sig obönhörligen sitt slut och det är dags för fotograf Jesper och mig att ta färjan eller kanske en fiskebåt tillbaka till fastlandet och nya äventyr. Men vi ska alltid minnas de färgstarka människorna på denna charmiga paradisö där det finns något för alla.


									

Har du blivit kränkt i dag? Stannade inte busschauffören vid din hållplats trots att du hade tryckt på knappen? Fick du fel växel tillbaka av kassörskan på Lidl? Fick du visa legitimation på Systembolaget? Har någon sagt åt dig att du inte får röka på tunnelbaneperrongen? Ja, då råder det inget tvivel om att du har blivit kränkt och fullständigt respektlöst bemött. Någon måste stå till svars och helst avgå från sin befattning. För så här kan vi ju faktiskt inte ha det. Eller kan vi det?

Svensken har blivit en skrämmande lättkränkt figur, en människa som inte tål motgångar, hur de än är beskaffade. Vi har därtill hamnat i en situation där de allra flesta är oerhört rädda för att inte ha politiskt korrekta åsikter. Det uppfattas som mycket viktigt att tycka rätt, eller att åtminstone låtsas tycka rätt om man nu innerst inne skulle tycka fel. Konsensus är det viktigaste som finns. I någon mening har det gått för långt.

Å andra sidan finns det en heterogen grupp människor som tvärtom alltid säger precis vad de tycker, eftersom de har lärt sig att man ska göra det. De struntar med andra ord fullständigt i om de råkar såra någon – och om det görs på ett fullständigt osakligt sätt, till exempel genom angrepp på någons utseende eller sexuella läggning. Men går det då inte att finna en balans? Går det inte att uttrycka sin åsikt, som kanske är obekväm och politiskt inkorrekt, med ett visst mått av fingertoppskänsla? Jo, visst måste väl det vara möjligt? Det är ju rent logiskt så att alla inte kan ha samma åsikt, men man behöver för den sakens skull inte vara elak och hatisk mot åsiktsmotståndarna.

Egentligen är jag ytterligt trött på den nu världsberömda tårtan på Moderna Museet, men den framstår som det senaste exemplet på det här att alla plötsligt går i taket och skriker på att någon måste stå till svars och avgå. I korthet: På ”World Art Day” på Moderna Museet gör konstnären Makode Linde ett slags performance i form av att närvarande personer skär bitar av en tårta som föreställer en naken, svart kvinna. Tårtans ”huvud” är konstnärens eget huvud – och han skriker varje gång en bit skärs. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth deltar genom att hålla ett tal om konstens frihet och rätten att provocera. Hon hade därtill lovat att premiärskära en bit av en tårta – utan att veta hur denna tårta såg ut.

När ett foto av en skrattande kulturminister som skär en bit av en svart kvinnas underliv dyker upp på Internet så är det förstås lätt att bli både häpen och upprörd. Det kändes spontant som om det måste vara fråga om en manipulerad bild. Men så var det ju inte. I det här läget, utan ytterligare information, låg det mycket nära till hands att skrika ”rasism!”, men här blir det tydligt hur farligt det är att ta saker ur sina sammanhang. Man måste till exempel fråga sig vilket syfte konstnären hade med sin tårta. Och i vilket sammanhang tårtskärningen utfördes.

Makode Linde, själv färgad, utgår i sin konst från föreställningar om rasism, främlingsfientlighet och slaveri och ville genom sin tårta peka på kontrasten mellan den västerländska bilden av Afrika och den verkliga bilden av slaveri och förtryck. Det räcker gott med att besöka Lindes egen webbplats www.makodelinde.com för att se att hans tårta inte är någon engångsföreteelse. Där kan man till exempel se bilder av hur han har gjort om kungliga minnestallrikar på så vis att Drottning Silvia är ersatt av en nidbild av en svart kvinna. Det faller alltså på sin egen orimlighet att själva konstverket är rasistiskt, åtminstone gentemot svarta.

Är det då rasistiskt att en svensk, vit kulturminister skär en bit av denna tårta? Knappast. Det här är väl snarare ett alldeles utmärkt sätt att fästa uppmärksamheten på den både öppna och dolda rasism som finns, inte bara i Sverige utan i hela världen. Det hela är en ypperlig bild av hur vita har utnyttjat Afrika och dess invånare genom århundradena – men även i nutid. Se Lena Adelsohn Liljeroth som en symbol för kolonialmakterna som delade upp Afrika mellan sig, tog en bit av den afrikanska tårtan. Att hon skrattar när hon skär upp tårtan förstärker bara den bilden. Jag misstänker dessutom att hon inte skrattade för att hon tyckte att det var roligt att skära i en kvinnas underliv, utan för att situationen var ytterligt absurd. Som bekant kan man skratta när man känner sig besvärad, som en form av försvarsmekanism.

Ändå kräver Afrosvenskarnas Riksförbund att kulturministern ska avgå. De känner sig kränkta, ty detta är rasism. Jag har ärligt talat svårt att förstå riktigt hur de resonerar. Ska det till och med vara förbjudet att fästa uppmärksamheten på den rasism som finns? För det var ju exakt det hela konstverket syftade till. Nästan ännu mer förvånande är det att Elisabeth Ohlson Wallin kungjort att hon drar tillbaka sin planerade donation av verket Ecce Homo till Moderna Museet, eftersom museet ”har bidragit till att sprida ett rasistiskt budskap”. Jaså? För den som inte minns det så provocerade hon halva kristenheten med Ecce Homo 1998. Hennes webbplats stoltserar dessutom med citatet ”Elisabeth Ohlson Wallin brukar beskrivas som en av landets värsta provokatörer”. Men hur skiljer sig de båda provokationerna åt? Det här är kanske det allra märkligaste i hela tårthistorien.

Nu hoppas jag innerligt att jag inte har kränkt Afrosvenskarnas Riksförbund och Elisabeth Ohlson Wallin. För det vore ju otrevligt.

Det här med att byta namn, är inte det lite fånigt? Borde man inte vara nöjd med det namn man har och låta det bli en del av ens identitet? Det kan man kanske tycka, men ibland finns det nog någon form av berättigande i att skrota sitt gamla namn och anta ett nytt. Ja, jag hette en gång i tiden Lars Johansson, närmare bestämt i 28 år. Jag kan inte säga att jag led speciellt mycket av det, men samtidigt visste jag att det var ett av Sveriges absolut vanligaste namn och av någon anledning tycks det vara en mänsklig åkomma att inte vilja vara vanlig – även om det i många fall faktiskt är att föredra. När jag flyttade hemifrån råkade jag dessutom hamna på samma gata som en annan Lars Johansson. Han jobbade ibland extra på Posten som brevbärare – och när de började ringa från Posten och väcka mig mycket tidigt på morgonen för att fråga om jag hade försovit mig så blev det lite tröttsamt. Det var helt enkelt inte roligt att förklara att han inte var jag, eller tvärtom. Självklart var det inte enbart därför jag fick för mig att byta till min mors flicknamn Brundin. Min bror och jag hade lekt med tanken tidigare.

Själva namnbytet gick mycket smidigt, men det var svårare att faktiskt vänja sig vid namnet. Och inte minst att få till samma snits på namnteckningen. Faktum är att den fortfarande, efter 18 år, inte alls är lika tjusig som min gamla. Det är faktiskt väldigt svårt att få till ett snyggt B. Men så gäller det ju även för andra att vänja sig. Min dåvarande arbetsgivare, slottsfogden på Ulriksdals slottsförvaltning, ställde sig till och med tveksam till namnbytet. ”Brundin? Varför det? Lasse Johansson var ju ett begrepp!” Ja, kanske det.

Men nu till det egendomliga. Det hade inte gått många veckor efter namnbytet förrän det damp ner ett brev från Sveriges Television i brevlådan. Sånt är ju alltid spännande. Det visade sig vara från Anna-Lena Brundin som jag alltså numera delade efternamn med. Hon förklarade att hon stod i begrepp att göra en TV-serie om helt vanliga människor, och varför då inte använda det egna efternamnet som urvalskriterium? Det fanns då ungefär 1 000 svenskar med efternamnet Brundin och bland dem borde det väl finnas ett antal som det gick att göra TV av? Man fick alltså, förutsatt att man var intresserad, anmäla sig genom att skriva ett litet brev om sig själv, vad man sysslade med, vad man hade för hobbyer och så vidare. Eftersom jag i likhet med alla andra ungdomar på 28 år helst av allt ville bli artist eller åtminstone synas i TV så tog jag förstås chansen. Det gör lite ont att erkänna att jag egentligen inte bedömdes vara tillräckligt intressant, men tack vare att en tilltänkt deltagare (som tydligen ägnade sig åt att bygga miniatyrer av städer) fick kalla fötter och hoppade av så blev jag plötsligt uppringd av ingen mindre än Lotta Bromé. Hon hade tydligen anlitats för att per telefon kontrollera om deltagarna alls kunde tala. Hon var nämligen inte ett dugg intresserad av svaren på frågorna hon ställde och tycktes dessutom ha väldigt bråttom. Det kan tänkas att hon hade en tvättid att passa. Men hon hade i alla fall en trevlig röst.

Nå, själva inspelningen av TV-serien ägde rum i Norrköping, så det blev till att klä sig i TV-mässiga kläder och sätta sig på tåget. Det var en seg dag med kaffe, kakor och en futtig landgång som enda förtäring, vilket ledde till krånglande mage och en rejäl huvudvärk för min del. Men på något sätt lyckades jag ändå se riktigt representabel ut där jag satt bredvid Anna-Lena Brundin i en form av hammock som satt upphängd ungefär tre meter över golvet. När jag väl satt där så undrade jag lite vad jag egentligen hade där att göra.

De Brundinare som deltog i samma program verkade långt mer intressanta. En äldre dam som jag möjligen var släkt med (vi hade likartad näsa) påstod sig vara synsk och kunde spå väder i fiskar. Ett brödrapar hade vunnit 100 000 kronor på Lotto. Och så var det en snubbe som lustigt nog hette Lasse Brundin som sjöng en egenkomponerad sång. Det var egentligen Mauro Scoccos ”Sarah”, men han hade bytt ut några ord och kallade den ”Emily”. Själv fick jag sitta där och hävda att jag ”samlade på möten”, eftersom jag hade träffat Paul McCartney tre gånger och var ganska stolt över det. Synnerligen märkvärdigt. Jag behöver väl knappast säga att programserien, som först skulle heta ”Los Brundinos” och sedan fick namnet ”Brundins blandning” inte blev någon större hit. Folk vände sig inte ens om när jag passerade dem på stan. Likväl väljer jag att betrakta det här äventyret som ett trevligt resultat av att jag bytte namn – och gjorde det i tid.

Sex år senare drabbades jag plötsligt av en mindre chock då jag läste en recension av det så kallade Killinggängets krogshow ”Glenn Killing på Grand”. En av höjdpunkterna i showen var Robert Gustafssons gestaltning av ”figuren Lars Brundin som är tjock, blond och konstig”. Vad i all världen?! http://www.youtube.com/watch?v=djFzxzDiPLM Det är värt att poängtera att jag vid den här tiden varken var tjock eller särskilt konstig – och kanske var det just därför chocken blev så svår. Blond har jag däremot aldrig varit. Än i dag undrar jag var människorna fick namnet ifrån. Satt de och bläddrade i telefonkatalogen? Är Lars Brundin helt enkelt ett tjockt, blont och konstigt namn? Jag vet inte. Det enda jag vet är att så gott som ingen reagerade på att jag hette samma sak som den där märkliga och ganska löjliga figuren. Inte vet jag hur det ska tolkas. Faktum är att den ende som verkligen ryckt till och reflekterat över det hela är Erik Haag, som jag vid ett tillfälle träffade i tjänsten. ”Va, heter du verkligen Lars Brundin? Som han i Glenn Killing?” Han tyckte uppenbarligen att det var anmärkningsvärt. Ungefär som om jag skulle ha hetat Jan Långben. Själv – det måste jag ju erkänna – tycker jag ju att det är lite coolt.

Min tid som Uppsalaguide blev varken särskilt lång eller ljuv. Jag insåg ganska raskt att det var betydligt roligare att kunna väldigt mycket om en avgränsad plats (UIriksdals slott) än att kunna lite om en hel stad. Det hjälpte inte ens riktigt att vara uppväxt i staden i fråga. Det är klart att följande lilla episod också bidrog till att jag inte brydde mig om att ta särskilt många uppdrag som stadsguide. Ibland har man som sagt dagar då allt verkligen går fel – och det behöver alls icke vara fredagen den trettonde. Det är förresten märkligt att den här lilla berättelsen innehåller ungefär samma ingredienser som den förra. Kanske är det just de faktorerna som krävs för en katastrof?

30 BARNMORSKOR FRÅN TREDJE VÄRLDEN

Varje år bjuds tydligen ett antal barnmorskor från tredje världen till Uppsala för att genomgå någon form av utbildning. Åtminstone var det så i mitten av 1990-talet när den här lilla historien utspelade sig. För att de skulle lära känna staden som de hamnat i lite bättre så ingick en kortare rundtur med buss, och glad i hågen åtog jag mig uppdraget. Jag tänkte nog att det skulle röra sig om ett gäng godmodiga kvinnor som skulle ta mig till sitt hjärta, lite som den där storbystade kvinnan i ”Sagan om Karl Bertil Jonssons julafton” som trycker honom mot sin barm. Jag kunde nog inte ha varit mer fel ute.

Alltihop tilldrog sig en lördag i april 1995. Vädret hade varit milt och trevligt ett tag, men just denna lördag slog det om på så sätt att ett ganska ymnigt snöfall behagade drabba staden. Och så plusgrader på det. Resultatet blev ett underbart snöslask som helt enkelt inte var särskilt trevligt att promenera i. Blåste elakt kallt gjorde det också. Barnmorskorna skulle hämtas med buss vid Sunnersta herrgård, där de var inkvarterade. Jag hade väntat mig att de skulle stå och vänta på bussen i sin iver att få lära sig lite om den vackra staden Uppsala. Men inte var det någon som stod och väntade på mig. Jag fick trava in och försöka hitta någon ansvarig som kunde samla ihop de godmodiga kvinnorna. Det var inte det lättaste, emedan ett milt kaos rådde därinne. Några individer satt och bläddrade i tidningar, andra spelade kort och ingen verkade riktigt vara beredd på att bli hämtad med buss till en stadsrundtur. Eftersom jag inte riktigt visste vem jag skulle vända mig till så nöjde jag mig med att stå och se lite frågande ut. Lyckligtvis kom en människa som tydligen var kursansvarig till slut fram och frågade om det var jag som var guiden. Så lyckades hon samla ihop den mycket oenhetliga skaran och jag kunde äntligen leda dem ut till bussen.  Antagligen hade vissa glömt att titta ut genom fönstret eller inte brytt sig om att förhöra sig om den aktuella temperaturen för en och annan kvinna med indiskt utseende hade valt att bära sari och en sjal på huvudet. Andra bar till min förskräckelse bara strumpor och sandaler på fötterna. En del insåg att deras klädsel var otillräcklig och rusade in för att byta om, andra trodde kanske att de skulle klara sig ändå – eller också hade de inga varmare kläder med sig.  Det tog med andra ord sin rundliga tid att få in alla i bussen och komma iväg. För övrigt bestod gruppen till cirka en tredjedel av män – vilket väl främst visar på mina fördomar om barnmorskor.

Jag hade förstås planerat i detalj vad vi skulle titta på. Vi skulle åka upp till slottet, titta på domkyrkan, besöka den anatomiska teatern i Gustavianum, titta på Silverbibeln i Carolina Rediviva och så skulle jag berätta om sista april och studenttraditioner innan vi åkte tillbaka till Sunnersta herrgård. Så mycket mer skulle inte hinnas med. Slottet var inget problem, bortsett från att det för dagen var stängt på grund av att Rikssalen var abonnerad för någon form av tillställning. Vi fick alltså nöja oss med att bese byggnaden inifrån bussen, eftersom de flesta ställde sig mycket tveksamma till att gå ut i snömodden. Ärligt talat vet jag inte om det var någon särskilt lyckad anhalt. Jag menar, vad bryr sig barnmorskor från tredje världen om Gustav Vasa och hans söner? Jag föreslog att vi trots allt skulle gå ur bussen någon minut, eftersom man oftast ser en byggnad bättre när man står ute än när man sitter inne i en buss. I synnerhet en byggnad av Uppsala slotts dimensioner. Några mycket tappra själar följde med mig ut, men de såg så frusna ut att jag så gott som omedelbart föreslog att vi skulle åka vidare till domkyrkan och värma oss.

Domkyrkan stod lyckligtvis kvar där jag senast sett den, och det kändes som om de kära barnmorskorna skulle kunna vara intresserade av att få höra lite om den ganska så magnifika byggnaden. Den visningen borde inte kunna gå fel. Tyvärr hade en elak organist just den lördagen just vid den tidpunkten bestämt sig för att öva på den STORA orgeln, en orgel som en människa inte kan överrösta om han eller hon inte SKRIKER! Således tvingades jag skrika fram intressanta fakta om denna fridens boning, medan organisten vältrade sig i musikaliska bombasmer. Naturligtvis inträffade också det där som normalt sett bara händer i filmer, när det brutala oväsendet plötsligt tystnar och man hör sin egen skrikande röst fylla hela universum. Just det: Organisten tog plötsligt en paus. Jag minns inte riktigt vilket eller vilka ord som jag basunerade ut just då, men det kan ha varit ”THE HAND OF GOD”, eftersom vi just befann oss under det så kallade kröningsvalvet mitt i domkyrkan. Det som kröns av en slutsten i form av Guds välsignande hand knappt 27 meter ovanför golvet. Barnmorskorna lyssnade visserligen artigt på mitt skrikande, men jag är säker på att de mest tyckte att allihop var synnerligen underligt.

Nästa anhalt på den något komprimerade stadsrundturen var den anatomiska 1600-talsteatern som är inhyst under kupolen på Gustavianums tak. Bortsett från den isande kylan som alltid tycks råda där, även på sommaren, så gick visningen riktigt bra. Det enda störande momentet var väl att allmänheten också hade tillträde, eftersom det var lördag. Följden blev att folk kom och gick – och en del fick för sig att tjuvlyssna på min visning, inklusive en yngre man med skägg och egendomligt stirrande blick. Jag fick intrycket att han mest hade gått in för att värma sig lite, men vad vet jag? Han kanske hade ett genuint intresse för 1600-talets offentliga obduktioner. Efter en relativt väl genomförd visning förkunnade jag att det var dags att vandra ner och sätta sig i bussen för vidare färd. Normalt sett så ska man räkna in sin grupp för att kontrollera så att man inte har tappat bort någon. När jag nu stod längst fram i bussen konstaterade jag att vi alls icke hade tappat bort någon. Tvärtom. Ty skäggmannen med den stirrande blicken hade tydligen tagit mig på orden när jag sagt att det var dags att sätta sig i bussen. Således tvingades jag försöka förklara för honom att det var en privat visning och att vi nu bara skulle åka och återbörda barnmorskorna till Sunnersta. Han tycktes dock inte riktigt förstå och mumlade något om att han också skulle till Sunnersta. Eftersom jag är och var en synnerligen konflikträdd människa så gav jag upp och tyckte att skäggisen väl inte kunde göra någon skada. Vad barnmorskorna och deras svenska ledsagerska tyckte om det hela orkade jag nu inte bry mig om. Det kunde liksom inte bli mer misslyckat än det varit.

Nu ljög jag förstås lite för den skäggige stirraren. Egentligen hade vi en anhalt kvar, nämligen Carolina Rediviva med Silverbibeln. Det ledsamma var dock att den del av Silverbibeln som finns utställd för allmän beskådan hade stulits vid en spektakulär kupp två dagar före. Just det, efter 326 år i Uppsala Universitets ägo måste den där eländiga boken bli stulen just som jag stod i begrepp att visa den. Så kan det gå. Det var således fullständigt poänglöst att ens berätta om en av Uppsalas mest berömda sevärdheter. Däremot kunde jag ju, när vi passerade Carolina Rediviva, berätta om hur alla Uppsalas studenter strax efter klockan 15.00 på Valborgsmässoafton rusar nedför Carolinabacken mot stadens centrum. Som den sjukt pedagogiska människa jag är så hade jag tagit med mig min vita studentmössa för att visa hur man hälsar våren genom att vifta med densamma. (Mössan alltså, inte våren.) Vid den här tiden i mitt liv brukade jag till vardags bära en ganska stilig, svart skärmmössa och det kommer väl knappast som en överraskning att jag av ren nervositet viftade med den i stället för med studentmössan. Jag upptäckte mitt misstag och plockade upp rätt mössa med ett förläget skratt. Barnmorskorna rörde inte en min. Det kändes som om de hade gett upp hoppet när jag inte ens kunde skilja mellan svart och vitt.

Väl framme i Sunnersta klev alla av bussen, inklusive mannen med blicken. Han skulle ju till Sunnersta, så jag förutsatte väl att han skulle lomma iväg, men han agerade som om han hade bidragit med något synnerligen viktigt under stadsrundturen och stod kvar. Ungefär som om han väntade sig att någon skulle tacka honom. Barnmorskorna bombarderade mig med en massa praktiska frågor om var posten fanns, var järnvägsstationen låg, om det fanns någon moské, om det fanns något bibliotek, hur lokaltrafiken fungerade och så vidare. Först då insåg jag vilken typ av stadsrundtur de egentligen hade velat ha. De skulle ju vara i Uppsala i ett par veckor och förväntades klara den sortens praktiska bestyr själva. Antagligen struntade de fullständigt i Gustav Vasa och Erik den helige. Men nu var det för sent. Jag äntrade bussen för att få skjuts tillbaka till stan. Det gjorde mannen med blicken också. Det blev en ganska spänd och märklig returresa med en busschaufför och två passagerare. När vi kom fram till bussgaraget tackade jag chauffören, blåljög och sa att allt hade gått bra och gjorde mig beredd att kliva av. Min medpassagerare tycktes dock trivas bra på bussen, så det krävdes lite övertalning från busschauffören för att få honom att kliva av. Själv var jag livrädd för att människan skulle slå följe med mig, så jag gick med dunkande hjärta och extremt raska steg därifrån. Jag tror att det var där och då som jag bestämde mig för att Uppsala hädanefter fick klara sig utan mig.

Utan att förhäva mig alltför mycket tror jag mig kunna påstå att min karriär som guide (eller museilärare, som det heter på vissa arbetsplatser) var ganska framgångsrik. Det finns en märklig tjusning i att stå framför folk och förmedla kunskap på ett sätt som gör att de verkligen tar till sig det man säger. Men ibland har man ju sådana där dagar då allt av någon anledning bara går på tok. Det behöver inte vara ens eget fel – det råkar bara vara så att omständigheterna är emot en. Ofta kan man styra allting rätt genom att använda sin rutin eller gränslösa charm eller vad det nu kan vara. Andra gånger är det bara att önska att eländet ska ta slut. Till den senare kategorin räknar jag två episoder, en vid Ulriksdals slott och en i lärdoms- och uppväxtstaden Uppsala. Dylikt vill man ju helst glömma, men det finns en terapeutisk verkan i att berätta om misslyckandena också. Så här kommer den första episoden. Låtom oss hålla för våra näsor och dyka:

AMERIKANSKORNA OCH KNARKAREN

Jag hade åtagit mig att en vacker sommarkväll ta hand om tre amerikanskor och två kvinnor från Stockholm Visitors Board och visa dem Orangerimuseet i Ulriksdals slottspark. Det enda som möjligen oroade mig var att visningen förstås skulle ske på engelska, för hur slängd man än är på det språket så kan man alltid tappa ord och upptäcka att det man brukar säga på svenska liksom inte riktigt låter sig sägas på engelska. Nå, det skulle säkert gå bra. Strax innan de skulle dyka upp ringde dock en av Stockholm Visitors Board-kvinnorna och frågade om jag möjligen kunde hämta dem med bil, eftersom en av amerikanskorna var lite… ”stor” och antagligen skulle finna det en aning ansträngande att gå de 400 meterna från busshållplatsen. Eftersom jag saknade bil – och dessutom körkort – så meddelade jag att det tyvärr inte gick. Möjligen gladde jag mig i hemlighet över att den ”stora” amerikanskan skulle tvingas få lite motion – och kanske kom straffet för denna onda tanke i form av det kaos som följde.

När jag skulle förflytta mig från slottet till Orangerimuseet såg jag en man komma farande på cykel. Han hade långt hår och såg ganska sliten ut. På pakethållaren satt en sovsäck och en kudde fastspända. Nu är det ju så att slott av något skäl tenderar att dra till sig lite udda existenser (se på mig!) så det var egentligen inte så förvånansvärt att han dök upp där på sin cykel. Det tråkiga är att han bromsade in när han fick syn på mig och utbrast ”Wow, du ser ut som om du kommer från ett annat århundrade!”. ”Ska du säga” tänkte jag. Inte vet jag om han aldrig hade sett en ung man i kostym och slips tidigare. Sedan följde en milt sagt egendomlig monolog från hans sida, en monolog som bland annat innehöll åsikten att hasch faktiskt är precis lika naturligt som bajs och att varken polisen eller hans mamma riktigt förstod honom. Ibland lyckades jag pressa in ett ”säger du det?” och ett ”så tråkigt”, men i övrigt var det hans show. Maken till sönderrökt människa har jag aldrig sett… Eftersom mina väntade damer snart skulle komma nödgades jag tyvärr börja dra mig mot Orangerimuseet medan jag försökte få honom att förstå att jag nu skulle arbeta. Det sista jag hörde innan jag smet in genom dörren var: ”Du är verkligen schyst.” Och han tycktes mena det.

Så anlände de fem damerna och jag öppnade för att släppa in dem. Tyvärr hade min vän knarkaren hittat dem och slagit följe med dem. De ignorerade honom så gott de kunde, men jag hörde att han ivrigt frågade: ”Men vilka är ni då? Är ni fritänkare, eller?” Som genom ett under lyckades jag stänga dörren innan han förmådde slinka in, vilket för all del inte hindrade honom från att stå och banka på en god stund. Han ville väl vara med, antar jag. Jag förutsatte att de fem damerna förstod att knarkaren inte hörde till etablissemanget, så jag brydde mig inte om att ge någon förklaring eller be om ursäkt. Men det var inte utan att de såg mycket frågande ut och det ska erkännas att jag själv var lite skakad och funderade på om jag skulle bli tvungen att ringa polisen. Men i stället kopplade jag på stora charmen och bad damerna att slå sig ner på bänkar och pallar, för det såg sannerligen ut som om de behövde det. Sedan inledde jag min visning, men upptäckte mycket snart att jag inte fick någon som helst respons. Kanske förstod de inte min brittiska engelska? Kanske hade den ansträngande promenaden gjort dem så utsvultna att de bara satt och tänkte på hamburgare och donuts? Så trädde en av kvinnorna från Stockholm Visitors Board fram och förklarade att jag inte behövde berätta så mycket, för amerikanskorna var bara där för att se om Orangerimuseet var en trevlig miljö för cocktailpartyn. Ursäkta? Jag förklarade så vänligt jag kunde att drycker inte är tillåtna i museet och att cocktailpartyn alltså inte kunde komma på fråga. Den upplysningen kunde de ju faktiskt ha fått per telefon, så hade de sluppit anstränga sig. Fast det sa jag inte. Nå, ville de inte ha någon visning så slapp de ju. Något pliktskyldigt vandrade de igenom museet utan min vägledning. Ja, inte hon som var ”stor” förstås. Hon nöjde sig med att sitta och vegetera på en bänk.

Efter en mycket kort visit hade de fem damerna fått nog och tackade för sig. När jag öppnade dörren för att släppa ut dem såg jag till min lättnad att min vän knarkaren inte syntes till. Det var ju för väl, för jag hade absolut ingen lust att råka ut för honom igen. Det kändes som om den märkliga kvällen hade varit tillräckligt märklig. Jag släckte, stängde dörrar, larmade på och vandrade upp till slottet för att byta om. Och precis när jag passerade öppningen mellan en häck och den norra slottsflygeln så stod jag öga mot öga mot Herr Hasch igen. ”Heeej, där är du ju!” sa han glatt. Jag var mindre glad och började nästan instinktivt springa mot slottets ingång med förhoppningen att jag skulle hinna både låsa upp, kasta mig in och låsa efter mig. Lyckligtvis var han tillräckligt långsam för att jag precis skulle hinna göra det jag planerat. Han stod där och ryckte i dörren ett bra tag och verkade nu inte särskilt glad. Tanken föresvävade mig att jag kanske skulle bli tvungen att övernatta tillsammans med spökena i slottet om han inte gav upp och stack därifrån. Jag gick upp på övervåningen för att ha utsikt över parken utan att han skulle se mig – och till slut såg jag hur han cyklade i väg. Det ska erkännas att det var på darrande ben jag smög hemåt efter denna hemska kväll i det idylliska Ulriksdal.

Nästa gång ska jag berätta om en guidetur i Uppsala med 30 barnmorskor från tredje världen.