Min tid som Uppsalaguide blev varken särskilt lång eller ljuv. Jag insåg ganska raskt att det var betydligt roligare att kunna väldigt mycket om en avgränsad plats (UIriksdals slott) än att kunna lite om en hel stad. Det hjälpte inte ens riktigt att vara uppväxt i staden i fråga. Det är klart att följande lilla episod också bidrog till att jag inte brydde mig om att ta särskilt många uppdrag som stadsguide. Ibland har man som sagt dagar då allt verkligen går fel – och det behöver alls icke vara fredagen den trettonde. Det är förresten märkligt att den här lilla berättelsen innehåller ungefär samma ingredienser som den förra. Kanske är det just de faktorerna som krävs för en katastrof?

30 BARNMORSKOR FRÅN TREDJE VÄRLDEN

Varje år bjuds tydligen ett antal barnmorskor från tredje världen till Uppsala för att genomgå någon form av utbildning. Åtminstone var det så i mitten av 1990-talet när den här lilla historien utspelade sig. För att de skulle lära känna staden som de hamnat i lite bättre så ingick en kortare rundtur med buss, och glad i hågen åtog jag mig uppdraget. Jag tänkte nog att det skulle röra sig om ett gäng godmodiga kvinnor som skulle ta mig till sitt hjärta, lite som den där storbystade kvinnan i ”Sagan om Karl Bertil Jonssons julafton” som trycker honom mot sin barm. Jag kunde nog inte ha varit mer fel ute.

Alltihop tilldrog sig en lördag i april 1995. Vädret hade varit milt och trevligt ett tag, men just denna lördag slog det om på så sätt att ett ganska ymnigt snöfall behagade drabba staden. Och så plusgrader på det. Resultatet blev ett underbart snöslask som helt enkelt inte var särskilt trevligt att promenera i. Blåste elakt kallt gjorde det också. Barnmorskorna skulle hämtas med buss vid Sunnersta herrgård, där de var inkvarterade. Jag hade väntat mig att de skulle stå och vänta på bussen i sin iver att få lära sig lite om den vackra staden Uppsala. Men inte var det någon som stod och väntade på mig. Jag fick trava in och försöka hitta någon ansvarig som kunde samla ihop de godmodiga kvinnorna. Det var inte det lättaste, emedan ett milt kaos rådde därinne. Några individer satt och bläddrade i tidningar, andra spelade kort och ingen verkade riktigt vara beredd på att bli hämtad med buss till en stadsrundtur. Eftersom jag inte riktigt visste vem jag skulle vända mig till så nöjde jag mig med att stå och se lite frågande ut. Lyckligtvis kom en människa som tydligen var kursansvarig till slut fram och frågade om det var jag som var guiden. Så lyckades hon samla ihop den mycket oenhetliga skaran och jag kunde äntligen leda dem ut till bussen.  Antagligen hade vissa glömt att titta ut genom fönstret eller inte brytt sig om att förhöra sig om den aktuella temperaturen för en och annan kvinna med indiskt utseende hade valt att bära sari och en sjal på huvudet. Andra bar till min förskräckelse bara strumpor och sandaler på fötterna. En del insåg att deras klädsel var otillräcklig och rusade in för att byta om, andra trodde kanske att de skulle klara sig ändå – eller också hade de inga varmare kläder med sig.  Det tog med andra ord sin rundliga tid att få in alla i bussen och komma iväg. För övrigt bestod gruppen till cirka en tredjedel av män – vilket väl främst visar på mina fördomar om barnmorskor.

Jag hade förstås planerat i detalj vad vi skulle titta på. Vi skulle åka upp till slottet, titta på domkyrkan, besöka den anatomiska teatern i Gustavianum, titta på Silverbibeln i Carolina Rediviva och så skulle jag berätta om sista april och studenttraditioner innan vi åkte tillbaka till Sunnersta herrgård. Så mycket mer skulle inte hinnas med. Slottet var inget problem, bortsett från att det för dagen var stängt på grund av att Rikssalen var abonnerad för någon form av tillställning. Vi fick alltså nöja oss med att bese byggnaden inifrån bussen, eftersom de flesta ställde sig mycket tveksamma till att gå ut i snömodden. Ärligt talat vet jag inte om det var någon särskilt lyckad anhalt. Jag menar, vad bryr sig barnmorskor från tredje världen om Gustav Vasa och hans söner? Jag föreslog att vi trots allt skulle gå ur bussen någon minut, eftersom man oftast ser en byggnad bättre när man står ute än när man sitter inne i en buss. I synnerhet en byggnad av Uppsala slotts dimensioner. Några mycket tappra själar följde med mig ut, men de såg så frusna ut att jag så gott som omedelbart föreslog att vi skulle åka vidare till domkyrkan och värma oss.

Domkyrkan stod lyckligtvis kvar där jag senast sett den, och det kändes som om de kära barnmorskorna skulle kunna vara intresserade av att få höra lite om den ganska så magnifika byggnaden. Den visningen borde inte kunna gå fel. Tyvärr hade en elak organist just den lördagen just vid den tidpunkten bestämt sig för att öva på den STORA orgeln, en orgel som en människa inte kan överrösta om han eller hon inte SKRIKER! Således tvingades jag skrika fram intressanta fakta om denna fridens boning, medan organisten vältrade sig i musikaliska bombasmer. Naturligtvis inträffade också det där som normalt sett bara händer i filmer, när det brutala oväsendet plötsligt tystnar och man hör sin egen skrikande röst fylla hela universum. Just det: Organisten tog plötsligt en paus. Jag minns inte riktigt vilket eller vilka ord som jag basunerade ut just då, men det kan ha varit ”THE HAND OF GOD”, eftersom vi just befann oss under det så kallade kröningsvalvet mitt i domkyrkan. Det som kröns av en slutsten i form av Guds välsignande hand knappt 27 meter ovanför golvet. Barnmorskorna lyssnade visserligen artigt på mitt skrikande, men jag är säker på att de mest tyckte att allihop var synnerligen underligt.

Nästa anhalt på den något komprimerade stadsrundturen var den anatomiska 1600-talsteatern som är inhyst under kupolen på Gustavianums tak. Bortsett från den isande kylan som alltid tycks råda där, även på sommaren, så gick visningen riktigt bra. Det enda störande momentet var väl att allmänheten också hade tillträde, eftersom det var lördag. Följden blev att folk kom och gick – och en del fick för sig att tjuvlyssna på min visning, inklusive en yngre man med skägg och egendomligt stirrande blick. Jag fick intrycket att han mest hade gått in för att värma sig lite, men vad vet jag? Han kanske hade ett genuint intresse för 1600-talets offentliga obduktioner. Efter en relativt väl genomförd visning förkunnade jag att det var dags att vandra ner och sätta sig i bussen för vidare färd. Normalt sett så ska man räkna in sin grupp för att kontrollera så att man inte har tappat bort någon. När jag nu stod längst fram i bussen konstaterade jag att vi alls icke hade tappat bort någon. Tvärtom. Ty skäggmannen med den stirrande blicken hade tydligen tagit mig på orden när jag sagt att det var dags att sätta sig i bussen. Således tvingades jag försöka förklara för honom att det var en privat visning och att vi nu bara skulle åka och återbörda barnmorskorna till Sunnersta. Han tycktes dock inte riktigt förstå och mumlade något om att han också skulle till Sunnersta. Eftersom jag är och var en synnerligen konflikträdd människa så gav jag upp och tyckte att skäggisen väl inte kunde göra någon skada. Vad barnmorskorna och deras svenska ledsagerska tyckte om det hela orkade jag nu inte bry mig om. Det kunde liksom inte bli mer misslyckat än det varit.

Nu ljög jag förstås lite för den skäggige stirraren. Egentligen hade vi en anhalt kvar, nämligen Carolina Rediviva med Silverbibeln. Det ledsamma var dock att den del av Silverbibeln som finns utställd för allmän beskådan hade stulits vid en spektakulär kupp två dagar före. Just det, efter 326 år i Uppsala Universitets ägo måste den där eländiga boken bli stulen just som jag stod i begrepp att visa den. Så kan det gå. Det var således fullständigt poänglöst att ens berätta om en av Uppsalas mest berömda sevärdheter. Däremot kunde jag ju, när vi passerade Carolina Rediviva, berätta om hur alla Uppsalas studenter strax efter klockan 15.00 på Valborgsmässoafton rusar nedför Carolinabacken mot stadens centrum. Som den sjukt pedagogiska människa jag är så hade jag tagit med mig min vita studentmössa för att visa hur man hälsar våren genom att vifta med densamma. (Mössan alltså, inte våren.) Vid den här tiden i mitt liv brukade jag till vardags bära en ganska stilig, svart skärmmössa och det kommer väl knappast som en överraskning att jag av ren nervositet viftade med den i stället för med studentmössan. Jag upptäckte mitt misstag och plockade upp rätt mössa med ett förläget skratt. Barnmorskorna rörde inte en min. Det kändes som om de hade gett upp hoppet när jag inte ens kunde skilja mellan svart och vitt.

Väl framme i Sunnersta klev alla av bussen, inklusive mannen med blicken. Han skulle ju till Sunnersta, så jag förutsatte väl att han skulle lomma iväg, men han agerade som om han hade bidragit med något synnerligen viktigt under stadsrundturen och stod kvar. Ungefär som om han väntade sig att någon skulle tacka honom. Barnmorskorna bombarderade mig med en massa praktiska frågor om var posten fanns, var järnvägsstationen låg, om det fanns någon moské, om det fanns något bibliotek, hur lokaltrafiken fungerade och så vidare. Först då insåg jag vilken typ av stadsrundtur de egentligen hade velat ha. De skulle ju vara i Uppsala i ett par veckor och förväntades klara den sortens praktiska bestyr själva. Antagligen struntade de fullständigt i Gustav Vasa och Erik den helige. Men nu var det för sent. Jag äntrade bussen för att få skjuts tillbaka till stan. Det gjorde mannen med blicken också. Det blev en ganska spänd och märklig returresa med en busschaufför och två passagerare. När vi kom fram till bussgaraget tackade jag chauffören, blåljög och sa att allt hade gått bra och gjorde mig beredd att kliva av. Min medpassagerare tycktes dock trivas bra på bussen, så det krävdes lite övertalning från busschauffören för att få honom att kliva av. Själv var jag livrädd för att människan skulle slå följe med mig, så jag gick med dunkande hjärta och extremt raska steg därifrån. Jag tror att det var där och då som jag bestämde mig för att Uppsala hädanefter fick klara sig utan mig.