Förlaga till Suecia antiqua et hodierna. Uppsala Universitetsbibliotek.
När man tecknade förlagor till Erik Dahlbergs stora planschverk Suecia antiqua et hodierna så fanns det några herrgårdar som var tänkta att tas med, men som det aldrig blev några kopparstick av. De fick helt enkelt inte vara med. Ett sådant exempel är Hässle (även stavat Hessle) i Uppland. Man kan nog bara spekulera kring anledningen till att herrgården uteslöts, men jag gissar att den helt enkelt inte var tillräckligt ståtlig och att det kanske inte ens ansågs att man kunde överdriva dess utseende, så som man tenderade att göra med de andra slott och gårdar som avbildades.
Hässle var nämligen ett ynkligt litet säteri, åtminstone om man ser till storleken på själva huvudbyggnaden och åtminstone om man väljer att lita på bilden. Faktum är att man nästan undrar om inte storleken har underdrivits. Byggnaden är bara tre fönsteraxlar lång och påminner mest om en lekstuga. Det är egentligen bara säteritaket och själva placeringen som avslöjar att det är gårdens finaste hus. Och möjligen höjden i relation till de andra byggnaderna, men det kan lika gärna handla om att bildens upphovsman inte har haft så bra kläm på det där med perspektivteckning.
Men man kanske inte ska låta sig luras. Om man ser till antalet hus som uppenbarligen hör till gården, fruktträdgården till höger och försöket till monumental disposition så förstår man ändå att det inte handlar om någon vanlig bondgård. Läget invid Lårstaviken är det inget fel på, och inte heller grannarna: I bakgrunden ser man de tre slotten Salnecke, Wik och Sjöö.
Men varför kom man ens på tanken att ta med Hässle i Suecia antiqua et hodierna? Fil. dr. Göran Ulväng vid Uppsala Universitet ger två förklaringar: 1. Hässle hade varit i kunglig ägo och var därför intressant att visa upp. 2. En syster till en av Hässles ägare i slutet av 1600-talet var gift med Elias Palmskiöld, som var medarbetare i Sueciaverket. Det låter som vettiga teorier, men helt säker kan man förstås inte vara. Den kungliga proveniensen finns dock där.
Gården finns omtalad redan på 1460-talet, då den ägdes av en Nils Jönsson. Något senare kom den i Sko klosters ägo (här är det alltså frågan om klostret och inte 1600-talsslottet), bara för att i samband med reformationen hamna i Gustav Vasas ägo. Efter kungens död gick Hässle i arv till en av döttrarna, prinsessan Sofia, som i sin tur förlänade den till en trotjänare. Sedan följde en rad olika ägare som jag inte tänkte gå in närmare på.
Hur bebyggelsen såg ut på Gustav Vasas tid och början av 1600-talet vet man inte. Det antas att corps de logiet på bilden ovan byggdes först på 1680-talet när medlemmar av familjen Blixencron ägde gården. Men varför nöjde de sig med en så liten huvudbyggnad? Hade de inte råd att bygga större? Eller ansåg de sig inte behöva en större bostad? Sanningen är nog att många säterier i Sverige inte var mycket större än så här, kanske i synnerhet om det inte var innehavarens huvudgård. Och ekonomin behövde inte nödvändigtvis vara på topp bara för att man ägde ett gods. Men hur länge stod man ut med att bo i det lilla 1680-talshuset? Det är lite oklart. Enligt traditionen uppfördes den nuvarande flygelbyggnaden i början av 1760-talet, men Göran Ulväng påpekar att den i själva verket är väldigt lik den gamla huvudbyggnaden. Så kanske flyttades det gamla huset för att göra plats för den nya huvudbyggnaden, som uppfördes i början av 1770-talet. Det är i så fall sympatiskt att man valde att spara den i stället för att riva den.
Hässle på 1890-talet.
1770-talshuset står fortfarande kvar som gårdens huvudbyggnad, men det har byggts om och byggts ut i omgångar, så det är uppenbart att även det med tiden blev för litet för senare ägares behov. I modernare tid har dock flera ägare försökt återskapa ett mer tidstroget 1700-tal, kanske med varierande resultat. För en av dessa ägare, Erik Wilhelm Rodius, blev ägarskapet av Hässle faktiskt ödesdigert. Även han ägnade sig åt att renovera gården – men råkade i ekonomisk knipa, vilket ledde honom in på brottets bana. Genom sitt yrke som bankjurist började han förskingra pengar från en av sina kunder, den välbeställde tandläkaren Robert Aspelin. För att dölja förskingringen beslöt han att mörda Aspelin, och därefter stycka och bränna upp kroppen. Om någon har hört talas om det så kallade Kakelugnsmordet så kan det vara intressant att veta att det alltså orsakades av att gården Hässle behövde renoveras. Det är svårt att föreställa sig att dagens pastorala och vackra, om än kanske lite för välputsade, Hässle har koppling till detta bestialiska mord!
Uppgifter hämtade bl.a. ur Göran Ulväng, Herrgårdarnas historia,
Hallgren & Björklund 2008.
När jag förstrött bläddrade i en bok som jag ännu inte har orkat läsa hittade jag en bild som fångade mitt intresse. Det är en laverad teckning från 1778 utförd av Gustaf af Sillén. Han var då 15 eller 16 år gammal och bodde med sina föräldrar, Georg Vilhelm och Brita Johanna, på den gård som han avbildat på teckningen. Gustaf kom senare att bli verksam som arkitekt och dekormålare, bland annat på Rosersbergs slott. Gården på bilden heter Ryda Kungsgård och ligger, eller kanske snarare låg, ungefär 15 kilometer norr om Enköping. Namnet finns kvar, men bebyggelsen går inte att känna igen från af Silléns bild.
Det som möjligen stör estetiken lite är den ansamling av mindre hus och bodar som syns till vänster i bild. Men det är samtidigt det som fångade mitt intresse. När vi tänker på slott, herrgårdar och säterier så har vi ofta en romantisk bild i huvudet. Det är vitputsade fasader och ansade gräsmattor och kvinnor som lyckligt går runt och snurrar på sina parasoll på gårdsplaner och i parker. Vi glömmer bort att det handlar om producerande jordbruk som i bästa fall var självförsörjande – och som i fallet med kungsgårdar skulle bidra till det kungliga hushållet. Då krävdes det förstås ladugårdar, vagnslider, smedjor och stall. Men också exempelvis avträden, badhus, tvätthus och brygghus. Vid de flesta större gårdar låg nog de byggnaderna alldeles i närheten av huvudbyggnaden. Det tenderar vi att glömma bort – men på den här bilden blir det tydligt. Man skulle kunna säga att det är kringbyggnaderna som möjliggör herrgårdens existens, inte tvärtom. Och kanske kan man rent av ana att det är just det som den unge konstnären har velat förmedla, genom att inte ställa sig framför huvudbyggnaden och bara avbilda den. Samtidigt är det förstås herrgården som så att säga är gårdens ansikte utåt, och det är därför viktigt att få med den på ett hörn. (För att inte tala om de betande djuren i förgrunden.)
Att resa är roligt. Att resa är bildande. Att resa är att upptäcka något om sig själv – i bästa fall. Eller i sämsta fall, om man så vill. Jag har exempelvis upptäckt att jag är en aning motvalls* när det gäller resmålen. Av någon anledning tycker jag inte att det är särskilt roligt att besöka platser som för tillfället är på modet. När alla andra åker till Thailand så åker jag till Rumänien. När alla andra åker till London så åker jag till Åseda. När alla andra åker till Barcelona så åker jag till Madrid. Det är förstås lite löjligt, med tanke på att enormt många människor genom tiderna har besökt såväl Rumänien som Åseda och Madrid – men det är så jag fungerar. Dessutom påstås det att barcelonaiterna har tröttnat på alla turister som kommer dit och stör, och jag är en gång för alla sådan att jag ogärna stöter mig med folk. Ergo: Madrid.
Men hur gör man då med den spanska maten om man nu är så förtvivlat motvalls* hela tiden? Äter man pasta och grodlår och köttbullar för att undvika att bli en kliché? Nej, det gör man inte. Förvisso finns där en liten motvilja mot att äta tapas och paella, men om nu lokalborna äter tapas och paella så måste det ju vara okej. Eller hur? Om man vill äta tapas så kan man företrädesvis gå till något som heter Mercado de San Miguel (eller Saint Michael’s Market som det säkert skulle ha stått i ett svenskt resereportage). Det rör sig om en saluhall, en inglasad gjutjärnskonstruktion från 1910-talet. I de olika stånden kan man förstås köpa med sig godsaker hem – men man kan också köpa någon rätt här och någon rätt där och sedan äta alltihop vid långbord i mitten av lokalen. En trevlig idé, även om det kan bli lite trångt och bökigt och man riskerar att spilla både det ena och det andra på sin dyra designerskjorta på vägen mellan stånden och borden. Det kan också hända att man inte riktigt vet vad man äter. Det är lätt att lockas av att rätterna helt enkelt ser goda ut.
Vid ett dylikt arrangemang kommer man ganska tätt inpå andra människor. Eftersom Mercado de San Miguel tycks locka både turister och lokalbor så kan viss språkförbistring uppstå. Men numera är det lätt att undvika denna förbistring med hjälp av vår moderna teknik: Bordsockupanterna omedelbart till vänster om mig består av ett spanskt par. Tvärs över det smala bordet befinner sig ett yngre brittiskt par. Eftersom den brittiske unge mannen har köpt en strut (!) med skinka så finner sig den spanske mannen nödsakad att börja tala om iberisk skinka, det som matintresserade människor kallar pata negra. Denna skinka kommer från grisar som har fötts upp på ekollon. Men hur bär sig en spanjor som inte talar engelska åt för att berätta det för en engelsman som inte talar spanska? Jo, han pladdrar först obekymrat på, innan han tar upp sin telefon, säger något i mikrofonen – och vips har han en bild på ekollon som han kan visa för engelsmannen. Genom denna bild, tillsammans med en imponerande imitation av grisgrymtande, får han engelsmannen att förstå. Den senare nickar i alla fall som om han förstår. Den efterföljande harangen om att pata negra är mycket dyrare än gammal vanlig bondskinka går nog däremot inte riktigt fram. Engelsmannen ser ut som om han gärna skulle befinna sig någon annanstans. Själv är jag lite stolt över att jag på något magiskt sätt har förstått vartenda ord av vad spanjoren sagt. Någon pata negra minns jag dock inte att jag åt.
Annars är Madrid en mycket trevlig och enkel stad att vistas i. Civiliserad, liksom. Möjligen bortsett från svensken (?) som hade raggat upp en spansk tjej och undrade om hon inte kunde hjälpa honom att fixa lite kokain. ”You know the language. I want one gramme of you and one gramme of cocaine.” Poetisk snubbe. Men han var ju turist – och därmed ociviliserad. Den madridska avsaknaden av nämnvärda vattendrag är dock tråkig. Där vinner Stockholm med hästlängder – men å andra sidan så är det ju ingen tävling. Om man är motvalls* så är det i alla fall inte det.
elbrundino 
