Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Allmänt’ Category

imgp7885Vecka 43. Det låter som titeln på en pretentiös film eller en dito dikt. Jag vet inte varför exempelvis Vecka 23 inte gör det. Men det är väl sådant där som man aldrig får svar på. Dock går det inte att komma ifrån att vecka 43 just har lyckats gå, och det på ett förunderligt snabbt och relativt smärtfritt sätt. Det kan bli så när man – såsom jag har tjatat om ganska ofta – har något att se fram emot. Samtidigt kan det framemotsedda också ha den motsatta effekten; att tiden förefaller släpa sig fram. Aldrig var väl december månad så lång som när man var barn och längtade till julen. Men än så länge är det inte ens november, även om det sannerligen är på gränsen.

Jag tar en titt i gamla ärevördiga Bondepraktikan (ursprungligen en tysk liten skrift från 1508, översatt till svenska 1666) i jakt på visdomsord för vecka 43. Men så specifik är inte Bondepraktikan – man får nöja sig med en lite luddigare allmänmånatlig översikt. För oktober hittar jag dock detta: Om löven icke vilja gärna falla av träden, då bliver det kall vinter. ”Gärna” tolkar jag som ”beredvilligt”, ”utan att trugas”. Och nog sitter en hel del löv ännu kvar på de träd som jag har i min närhet. För att rädda oss från en kall vinter och förfrusna örsnibbar borde vi alltså alla ha tiggt och bett träden om att fälla sina löv. Kanske stått där och tjatat ner löven. Jag inbillar mig dock att det skulle ha tett sig märkligt. Nej, låt naturen ha sin gång. Så står det inte i Bondepraktikan, men möjligen någon annanstans. Om oktober vet skriften också: Nu månd’ kölden till oss skrida, en varm kakelugn kan jag väl lida. Och ännu finns det hos vissa lyckliga människor kakelugnar som inte är plomberade. Vi andra får hålla tillgodo med flåsande radiatorer och kanske ett par kulörta lyktor med värmeljus.

I mitt yrke har jag under vecka 43 stiftat bekantskap med en ny TV-serie som ännu inte har haft premiär. Inte för att jag kan minnas att jag har skrivit på någon försäkran om att innan premiären hålla tyst om den, men jag väljer ändå att inte nämna dess titel. Hur som helst så leds serien av en känd manlig artist (30) och hans manliga vän (33). I varje avsnitt lagas dessutom mat av en manlig kock (27). Jag vill så oerhört gärna tro att serien är gjord med glimten i ögat, som en drift med en viss kategori människor. Det finns vissa tecken på det. Men det finns också en hel del tecken på att så inte är fallet. Vad är det då för kategori av människor? Jo, yngre män vars enda intresse förefaller vara att gå omkring och vara manierat stilfulla. De kan lägga en förmögenhet på skoblock i cederträ för att förlänga livslängden på sina 4 000-kronorsskor. De kan allt om whisky. De spelar tennis två gånger i veckan och golf fyra gånger i veckan. De använder aldrig i livet rakapparat. Det skulle aldrig släppa in en flaska Dubbel-Dusch i badrummet. Om jag inte vore så obenägen att göra mig själv till åtlöje så skulle jag skrika högt. Och det jag skulle skrika vore: ”SLAPPNA AV!” Det övergår mitt förstånd fullständigt hur man orkar gå omkring och vara en prydlig och perfekt fasad hela tiden. Och samtidigt vet jag att det någonstans bakom fasaden finns en riktig människa som emellanåt havererar. Åtminstone vet jag att jag hoppas det, ty livet har lärt mig att den perfekta och ständigt lyckliga människan inte finns.

Men för all del, låt inte mig störa. Gå ständigt omkring i oklanderlig kostym och ät ständigt genomtänkta måltider med perfekt matchande måltidsdryck och råka aldrig kliva i en vattenpöl och vet allt om vilka druvor som odlas var och uttala pinot noir med skorrande r. Varsågod. Om det som av någon anledning har fått benämningen livsstil är så förtvivlat viktigt så ska ju inte jag lägga mig i det. Jag kan bara inte låta bli att tycka att det finns en falskhet i det, en rädsla för att göra fel, en rädsla för att blotta sig själv. Varför i all världen skulle inte en nedgången lägenhet i Märsta och ett par slitna jeans och en pizza på Grekens Krog på Sveavägen vara livsstil? (”Livsstilsboende” – vad betyder det?)

Nå. Låt den som tycker om att gå på tjusiga fester med strikt klädkod och bordsplacering göra det. Låt den som vill tala manierat och säga ”kära du” till sina medmänniskor göra det. Själv kan jag inte vara gladare än då jag blir bjuden till opretentiösa vänner som jag känt i 25 år och kan slappna av fullständigt. Vilket jag som en händelse blev och gjorde häromkvällen. Inte en tillstymmelse till fasad behövs – inte en gnutta ängslighet för att göra fel, klä sig fel eller framstå som en idiot. Exakt så ska det vara i min värld och jag håller därför alla tummar jag har för att jag aldrig någonsin ska tilldelas exempelvis Nobelpriset. Det finns liksom alldeles för många bekymmer ändå, utan att en massa pretentioner ska sätta käppar i hjulet. Som till exempel det här med att löven inte riktigt vill falla av träden. Det bekymrar mig. Ty kalla vintrar uppskattar jag föga, och jag är rädd att Bondepraktikan alltid har rätt.

Read Full Post »

IMGP8882Plötsligt passerar almanackan gränsen till september och därmed tror sig många veta att sommaren är slut. Vi lever i ett överstrukturerat samhälle där sommaren för vissa människor är ohjälpligt slut den 31 juli eller den dag då semestern tar slut. Har man otur så är sommaren slut redan i slutet av juni. Åt detta kan jag intet göra. Men jag ska inte låtsas som att jag inte känner av hösten i luften när jag sniffar i luften. Om inte annat så är kollektivtrafiken åter full av underbara människor som bär sig roligt åt. Människor som är så där härligt mänskliga att en tredjedel skulle kunna vara nog. Människor som jag nu ska trängas med och bli galen på i kanske tio månader i sträck. Men jag fortsätter att ofrivilligt vakna alltför tidigt och väljer fortfarande att bege mig till jobbet i arla stund – delvis för att slippa denna människoträngsel.

När man som nu är överöst av jobb så kommer man till en kritisk punkt. Man kommer säkerligen till flera kritiska punkter, men en av dem är att man plötsligt blir uppgiven på ett egendomligt glatt sätt. Ingenting spelar särskilt stor roll längre. Man börjar skratta åt galenskapen och inser att det inte tjänar något till att försöka räcka till. Saker och ting får ta den tid de tar. Det är lite svårt att ha den inställningen när man ständigt jobbar mot en deadline, men på något sätt gör det att man faktiskt jobbar fortare. Tempot är furiöst utan att man blir märkbart mycket tröttare. Framför allt går tiden fortare. Dagarna släpar sig inte fram. Alltid något, kan jag tycka. Men det är klart att det kunde vara skönt med lite fritid – en stund emellanåt då man bara kan koppla av och klappa den katt som man inte längre har. En stund då man hittar på något som rensar hjärnan på ett effektivt sätt. Det behövs.

Ibland kommer den där rensningen plötsligt. En utomhusvisning av den av mig älskade filmatiseringen av Trollflöjten av Ingmar Bergman i Drottningholms slottspark den 3 september hade jag slagit ur hågen. Inte orkar man i min ålder sitta på en lite fuktig gräsmatta i ett par timmar och titta på film med värkande rygg. Man kan ha det som vision under juli månads traditionella högsommarvärme, men i början av september är ju hösten här och visionen är inte längre lockande. Väderleksrapporten talade dessutom om regn, vilket effektivt tog död på det allra sista av visionen. Men så skönt det då skulle vara att få veta att hela evenemanget är inställt. Det är ju alltid skönare att missa något som är inställt än något som faktiskt blir av – men utan mig. Men si! I stället för att mötas av ett besked om inställt evenemang möttes man av beskedet att filmvisningen flyttat in i själva teatersalongen.

Den som inte är bekant med Ingmar Bergmans Trollflöjten, den som i motsats till mig inte har sett den tiotals gånger, är kanske inte medveten om att filmen utspelar sig på Drottningholmsteatern. Och är man inte medveten om detta så kanske man inte förstår min entusiasm över att få se filmen i den miljö där den är inspelad. En magisk miljö. Nu är det förvisso inte sant. Filmen är inte alls inspelad där. Det tilläts inte, eftersom miljön helt enkelt är alltför känslig. Filmen är inspelad i Filmhuset på Gärdet i Stockholm, men i en uppbyggd exakt kopia av Drottningholmsteaterns salong. Illusionen är dock så total att det är mycket lätt att inbilla sig att filmen utspelar sig på den autentiska teatern. Det är förstås meningen. Och därför är det också en oerhört märklig känsla att se filmen i Drottningholmsteaterns salong, en långt större och märkligare känsla än att se filmen ute i slottsparken. Får man anta i alla fall. Synd då att inte fler människor tog denna unika chans, trots att evenemanget till och med var gratis. Kanske var det 50 personer i salongen. Förhoppningsvis förstod samtliga magin och poesin.

Som en extra bonus intervjuades dessutom Håkan Hagegård innan filmen visades. Min fäbless för Trollflöjten går tillbaka till när filmen visades på TV den 1 januari 1975. Jag var då inte nio år fyllda, men blev – passande nog – förtrollad. Och alldeles särskilt förtjust i Hagegårds Papageno. Det var därför fascinerande att se en livs levande 70-årig Hagegård och några minuter senare en förevigad 28-årig Hagegård. Kanske väntade jag mig att upplevelsen ändå skulle vara större, men ibland är människor som man beundrar så oerhört jordnära att de blir som vilka människor som helst. Man vill av någon anledning att det ska finnas ett slags distans där. En total ouppnåelighet. Men där satt han och avslöjade högintressanta detaljer, exempelvis om scenen där han mumsar i sig tre stycken petit-chouer. Eftersom det krävdes sex tagningar innan herr regissören var nöjd så uppgick alltså antalet bakverk till arton. Men det krävdes att Hagegård åt ytterligare en bakelse, detta eftersom man också måste spela in hur det låter när man äter en petit-chou. Summa summarum: nitton petit-chouer.

Det där är något som jag fortsättningsvis kommer att betänka när ögonen går i kors av att texta TV-program med Carolina Gynning eller Mia Parnevik eller Sean Banan. Det kan liksom alltid vara värre. Man kan alltid tvingas äta nitton petit-chouer. Och spela in hur det låter.

 

 

Read Full Post »

Utanför mitt vardagsrumsfönster växer en tall. Om jag står på balkongen så skulle jag kunna nå dess grenar om jag hade två och en halv meter långa armar. Men det har jag lyckligtvis inte. Och varför skulle jag vilja nå dess grenar? För att få kontakt med naturen? Den ser för övrigt rätt eländig ut, den där tallen. Den del som jag ser genom fönstret är grå och död. Det finns barr på en av grenarna – den som jag skulle kunna nå med långa armar – men de är alldeles bruna. Det är inte utan att jag känner mig lite som den där tallen antagligen känner sig just nu. För blott en månad sedan började jag arbeta igen efter semestern, och jag är redan mer än lovligt slutkörd. För mycket jobb. För högt tempo. Då mår man strax som en halvdöd tall.

Den här veckan har jag dessutom haft en obehaglig tendens att vakna vid femtiden och funnit det för gott att stiga upp eftersom klarvakenheten förhindrar omsomnande. Det är irriterande. Det är också ett ålderstecken. Min forna kollega och nuvarande vän Göran kallar det för att man är ”gubbvaken”. Jag trodde ärligt talat att jag aldrig skulle drabbas av det, med tanke på att jag så gott som alltid har haft ganska lätt för att sova. Men nu är jag drabbad. Förmodligen är det ett förstadium till det där pensionärstillståndet då man sätter sig på en pall bredvid brevinkastet för att invänta tidningsbudet. I extrema fall sitter man beredd att gripa tag i tidningen och dra in den, som om själva fallet ner på dörrmattan inte skulle gå fort nog. Men dit har jag inte nått än.

När man vaknar så där tidigt så finner jag ingen anledning att inte bege mig till jobbet, i synnerhet som jag alltså för närvarande är överöst med arbete. Och den här veckan har det faktiskt inte varit så illa att traska ner till bussen och så småningom leta mig fram genom Gamla stans gator och gränder. Det har varit varmt och gott och morgonsolen har strålat så att jag flera gånger har drabbats av någon sorts utlandskänsla, kanske från tidiga morgnar den där rekordvarma sommaren i England 1984, kanske från en tidig morgon i Paris, kanske från en tidig morgon i Urbino eller Gent. ”Osvenskt” är ordet som, pinsamt nog, dyker upp i huvudet. Pinsamt enär jag brukar fnysa föraktfullt när folk pratar om att något är just osvenskt. Nå. Ensam är man inte, trots den relativt tidiga timmen. Varuleverantörer och sophämtare är alltid i farten. Och häpnadsväckande ofta en eller annan klunga turister. Vad gör de uppe så tidigt? Är även de gubbvakna? Jag vet inte. Kanske borde jag fråga dem, men de verkar vara så upptagna med att leva genom sina kameror och paddor. Jag vill ogärna störa, varken dem eller någon annan eller knappt mig själv. Jag är ingen störig människa.

Tyvärr straffar sig det arla uppstigandet och det höga arbetstempot. Plötsligt upptäcker jag att jag sitter med tårar i ögonen över någon snyfthistoria som jag textar i ett TV3-program. Det är närmast skamligt. Normalt sett skulle jag genomskåda dem. Motstå det som Mia Parnevik och programmets producent och klippare vill uppnå, i ren protest. Men nu är jag lättrörd. Minsta motgång får mig att tro att alla är emot mig och vill mig illa. ”Hur kan någon vara så grym?” undrar jag när någon har tagit det sista kaffet utan att bry sig om att brygga nytt. Och så utstöter jag en hjärtskärande och liksom skälvande suck. Det känns rätt bra att sucka, särskilt när man känner sig så där oerhört skör och hjälplös.

Det myckna arbetandet medför tyvärr också att det inte har funnits utrymme för särskilt mycket annat. Vem orkar tänka på matinköp och matlagning och hushållspappershållaresvarvning och grovsopsslängningstillfällen och korvstoppning för allmänheten när man är övertrött? Jag orkar inte bli upprörd över Fråga Lund eller småaktiga och poänglösa debattinlägg. Jag orkar inte börja läsa Lars Noréns 1 354 gram tunga En dramatikers dagbok 20132015. Jag orkar inte ens påpeka stavfel och skratta åt syftningsfel i tidningarna. Då har det gått ganska långt. Men jag ämnar komma igen. Jag finner det inte särskilt attraktivt att känna mig som en halvdöd tall utanför någons vardagsrumsfönster. Det kunde förvisso ha varit värre. Det kunde ha varit toalettfönstret.

 

Read Full Post »

Den första arbetsveckan efter semestern. All rädsla obefogad. Kontoret låg kvar där jag lämnade det just före midsommar. Låset var inte utbytt och portkoden inte ändrad. Min dator stod kvar och inga arga lappar syntes till. Det går skrämmande fort att komma in i det vanliga igen. Rutinerna. Man återfår eller återtar kontrollen över sin situation, trillar in i den vanliga jargongen. Men innan man kommer dithän! Innan e-postprogrammet är öppnat. Ska man sitta där och se mejlen ticka in, det ena mer alarmerande än det andra? Eller ska man gå och hämta kaffe för att få en styrketår och lugna nerverna först – och därpå se alltihop i klump och få hjärtsnörp? Hur mycket otyg ligger och väntar som man måste ta itu med i stället för att göra det som man har planerat att göra, det vill säga mjukstarta? All rädsla obefogad. Igen.

Men vad gör man bortsett från att arbeta i slutet av juli? Jo, man inbillar sig att man måste ta tillvara sommaren medan den pågår. Man föreställer sig att man efter jobbet ska sätta sig på en uteservering och äta en någorlunda god middag innan man ramlar hem och sätter sig på balkongen och läser en bok och hoppas att den pratsamma granntanten inte är ute samtidigt. Men gör man det? Nej. Man promenerar i stället hem – det tar nästan en timme – och steker några matlådor och hamnar sedan i soffan och slötittar på Rapport och Aktuellt och irriterar sig över efterföljande sportsändning eftersom man inte riktigt orkar stänga av teven eller ens byta kanal. Det är så man tillvaratar slutet-av-julikvällarna. Men de där promenaderna hem är säkerligen nyttiga och de saknar inte dramatik. Om det nu är dramatik att se kändisar. På exakt samma stol på en uteservering skådade jag en dag Lennart ”Hoa-Hoa” Dahlgren och två dagar senare Anders Bagge. Exakt samma stol! Jag började ana ett samband, om inte en konspiration, och såg fram emot att skåda ytterligare någon kändis på samma plats. Kanhända var vädret inte tillräckligt vackert denna tredje gång, spöregnet hängde i luften, ty nu satt en helt okänd människa där. Okänd för mig i alla fall, kanske inte för hans familjemedlemmar och arbetskamrater. Dock mötte jag ungefär tre meter därifrån Danny Suicideå.

Det kan vara svårt att lägga märke till kändisar ute på gatan när de inte ägnar sig åt det som de är kända för att göra, det vill säga när de inte hoa-hoar, bedömer folk som inte kan sjunga respektive sjunger och dansar. Men jag lägger märke till allt. Mig lurar man inte genom att gå omkring och låtsas vara vanlig på Götgatan i Stockholm. Eller, i de första två fallen, genom att sitta och dricka öl på en uteservering på samma gata. Inte en chans. En gång såg jag Niklas Strömstedt dansa bugg på en bakgata i trakten av Södra station i Stockholm. Han försökte uppenbarligen förvirra mig genom att göra något som han inte är känd för. En annan gång såg jag Tomas Ledin på en annan bakgata, vid Åhléns. Jag kände igen honom trots att han inte sjöng ”Sommaren är kort” medan han steg ur och låste bilen. Annars är han en sådan som mycket väl skulle kunna göra det. Jag tror till och med att han skulle kunna gå fram till folk och fråga om de vill ha en autograf.

På dessa promenader från Gamla stan till Årsta får man dessa dagar också kryssa mellan människor som representerar Rädda Barnen, Röda Korset, Världsnaturfonden, Läkare utan gränser, Oxfam, Amnesty International, Djurskyddsföreningen, Unicef, Cancerfonden, Action Aid och Greenpeace. De är alla med stor säkerhet jättetrevliga ungdomar, men jag önskar verkligen att de kunde lämna mig i fred. Detta eftersom jag är det slags människa som ogärna snäser åt folk och som dessutom har svårt att säga nej. Resultatet kan mycket väl bli att jag efter 500 meters promenad har blivit stödjande medlem i fem organisationer, vilket jag inte har råd med. Ja, jag är den sortens person som skulle kunna övertygas om att teckna en bilförsäkring trots att jag saknar såväl bil som körkort. För man vet ju aldrig. Och så kommer jag mig aldrig för att ringa och säga upp den, eftersom sådant är så obehagligt. Så jag brukar låtsas att jag är turist, eller också halar jag snabbt upp mobiltelefonen och inbegriper mig själv i ett imaginärt samtal. Patetiskt? Ja, men jag är patetisk.

Apropå patetisk så såg jag i dag en humla krypa omkring på gatan. Sådant ska inte humlor ägna sig åt. De ska flyga runt och ägna sig åt pollinering. Kort sagt: göra sitt arbete. Vara i sitt rätta element. En humla som kryper omkring på gatan är ju som en tyngdlyftare som sitter och dricker öl på Götgatan. Men så slog det mig att detta inte var en lättjefull humla. Det var en mycket klok humla, en av de få som har kommit till insikt. Enligt vad det påstås så borde ju humlor inte kunna flyga på grund av att vingarna är så små i förhållande till kroppen. Men de flyger ändå, eftersom de inte vet bättre. De har kanske inte tillräckligt stora hjärnor för att veta bättre. Men kanske hade just den här humlan en något större hjärna, ty den visste uppenbarligen bättre. Det borde jag också göra. Vi får se. Kanske vecka 31 under det femtionde året.

Read Full Post »

Vissa veckor drabbas man av skrivtorka. Andra veckor har man mängder av saker på hjärnan, men alltför små möjligheter att uttrycka dem. Det här är en sådan vecka. Det är helt enkelt svårt att skriva en novell med hjälp av en mobiltelefon. Man är i min ålder inte lika flink med fingrarna som tonårstjejer är. Sätt mig dock framför ett vanligt tangentbord och jag slår dem med hästlängder. Ja, jag är både fördomsfull och självgod.

Nå. Jag befinner mig i Portugal. Jag kunde ha befunnit mig i till exempel Ullared, men föreställde mig att Portugal kunde vara intressant. Och kanske klimatmässigt drägligare. Dock är 30 grader något för mycket – särskilt utan ständig tillgång till sangria. Men vad gör man inte för att avverka några världsarv som man inte visste fanns? Vad gör man inte för att åka mjölktåg till små pittoreska städer vars existens man som europé skam till sägandes inte hade en aning om? Man får helt enkelt lida lite för att leva i illusionen att man har gjort saker som INGEN i bekantskapskretsen gjort. För det är ju det livet går ut på, eller hur?

Nå en gång till. Om denna vistelse i detta land i den Europeiska Unionen ämnar jag återkomma efter hemkomsten, då fingrarna finner ro och kan dansa fram på ett större och svalare tangentbord. Detta med eller utan sangria.

Read Full Post »

Varje vecka försöker jag pricka in en lunch tillsammans med min före detta kollega Magnus, så ock under vecka 24 under det femtionde året. Oftast landar vi på ett ställe vars främsta karakteristikum, förutom inte så dum mat, är en överstor byst föreställande en svensk statsminister. Av integritetsskäl nämner jag inte hans namn. Vid det senaste besöket valde jag viltskav (oklart vilket djur som hade skavts) och fann till min förvåning att jag förväntades äta anrättningen med sked! Detta trots rättens någorlunda fasta konsistens. Jag måste erkänna att jag kände mig lite stött, ja, nästan omyndigförklarad. Det fattades egentligen bara att personalen skulle komma sättande med en sådan där haklapp i plast med uppsamlingsfack. Är det så det fungerar? När man har passerat 50 så förvandlas man till en drällande gammal gubbe.

Ja, så långt från sanningen är det kanske inte. Jag har den här veckan lyckats spilla ner hela tre par byxor och fick så slut på benkläder att jag tvingades plocka fram ett par vinröda pantalonger som är helt omöjliga att matcha med någon överdel. Det enda som passar är en senapsgul tröja som jag köpte inför en tillställning där jag förväntades vara ”färgglad”. Den funkade där och då, men i alla andra sammanhang får den mig att se ut som en clown, vilket mycket väl kan vara det sista jag vill se ut som. Å andra sidan får nedspillda byxor mig att se ut som en gammal alkis och det är också det sista jag vill se ut som. Om jag tänker efter så är det nog i själva verket ganska mycket som är det sista som jag vill se ut som. Det är synd om människorna. I synnerhet om mig.

Även om jag inte är en sådan som bryr mig om mode och dylika ting så är det få saker som är så jobbiga som att inte känna sig bekväm i det man har på sig. Jag menar med detta att kläder kan klia och skava och vara av ett material som är alldeles för varmt för den aktuella situationen, men jag menar också att insikten om att dagens färgmatchning mellan byxor, skjorta och jacka inte är alldeles lyckad. Inte för att folk skulle stirra och tycka att man är dum i huvudet, utan för att det helt enkelt inte känns bekvämt. Det är i själva verket lite underligt. Men vad ska man göra? Man kan ju inte gå omkring och blunda de dagar då färgmatchningen inte riktigt fungerar. Då riskerar man till exempel att spilla på byxorna – och så måste de där vinröda exemplaren dras fram ur garderoben igen. Kanske skulle jag kunna skylla på färgblindhet?

Nåja. Bortsett från klädbekymmer och en viss drullighet vid inmundigandet av föda så har jag den här veckan reflekterat över en tendens, nämligen att reklam numera i allt högre grad tycks innehålla reklam för något annat. Jag har tidigare ondgjort mig över det märkliga i Svenska Dagbladets resebilaga att man i en artikel om ett hotell eller liknande (en artikel som egentligen är förtäckt reklam) tipsar om vad man ska ta med sig på den tänkta resan, var man kan köpa det och vad det kostar. (Av något skäl förväntar de sig alltid att det är en kvinna som ska resa.) I samma tidnings lördagsbilaga annonserar en sån där ”vi kommer hem till dig med en matkasse”-firma och meddelar att om du använder dig av oss så får du tid över till: att gå på konsert med Beyoncé som du kan köpa biljetter till här, köpa den här kokboken till extrapris på det här stället, åka och plaska i swimmingpoolen på det här slottet (där du för övrigt också kan bo i lyxsvit under en weekend), samt gå en kurs i sumobrottning på det stället. Och det är ju jättefint att de berättar det för oss, för annars skulle vi ju aldrig i livet ha kommit på tanken att göra allt det där. Kanske får vi ett intresse eller en upplevelse för livet tack vare firman ”vi kommer hem till dig med en matkasse”. Det är ju helt fantastiskt. Men ännu mer fantastiskt är att deras reklamkostnad förmodligen betalas av de företag som de i sin tur gör reklam för. Min dräng har också en dräng, liksom. Så när får vi reklam från ett företag som gör reklam för andra företag som gör reklam för andra företag som gör reklam för andra företag? Det är alldeles säkert bara en tidsfråga.

Men vem bryr sig? Fyra arbetsdagar till. Sedan struntar jag i allt. Till och med färgkoordination av kläder. Jag kan till och med tänka mig att äta allt med sked.

Read Full Post »

Det föll sig så att vecka 23 under detta femtionde år var den vecka då skolorna slutade. Då markant yngre människor än jag fick sommarlov. Jag fick alltså inte sommarlov, vilket jag nog grämer mig lite över. Men hur skulle det å andra sidan ha sett ut? En femtioåring kan inte ha sommarlov. En femtioåring kan inte iklä sig shorts (eller korts som jag tror att man sa när jag var liten) och planlöst cykla omkring i villaområdet och ständigt vilja äta glass. Man måste tänka på värdigheten. Å andra sidan finns det gott om femtioåringar som inte vet vad värdighet är. Det är åtminstone inte deras paradgren.

Om sanningen ska fram så lockar skolavslutningsveckorna fram den sura gubben i mig. Någon hävdar säkert att det handlar om avundsjuka. Sjung om studentens lyckliga dag (eller ska det vara Sjungom?), den ljusnande framtid är vår och allt det där framtidspositiva och glada. Och visst, denne någon har säkert rätt. Men framför allt handlar det om irritation, ty jag begriper inte det där med de så kallade studentflaken. Det är ju inte så att människor i allmänhet står och applåderar och jublar när lastbilar och traktorer åker förbi och sprider dålig dunka-dunka-musik och vrål och trafikstockningar. Det saknar liksom underhållningsvärde. Men jag antar att det är en egotripp. En inbjudan: Snälla, titta på oss! För vi har tagit studenten, fy fan vad vi är bra. Och det värsta (eller snarare bästa) är att det där sista är sant. Det känns som om dagens gymnasister besitter mycket mer kunskap än åtminstone jag besatt på min tid. Och just därför är det alldeles extra beklämmande att de ägnar sig åt något så i grunden enfaldigt som att åka omkring på lastbilsflak och irritera sina medmänniskor. Jag inbillar mig bara att man kan vara glad över att ha gått ut gymnasiet utan att åka lastbil. Eller traktor. Jag var det. Men det är förstås mycket, mycket länge sen. Tiderna förändras.

Men när nu det här med lastbilsflak ändå har blivit etablerat, varför inte då införa en liknande tradition för nyblivna pensionärer? Problemet är förstås att alla inte går i pension samtidigt på året, så vissa får ju vänta några månader – och vissa får vänta till året därpå – förutsatt att man samlar firandet till ett visst datum. Jag föreställer mig att nyblivna pensionärer är de som har allra störst skäl att fira. De går ut i en frivillig arbetslöshet som ingen ifrågasätter, till skillnad från de nyutgångna gymnasisterna. På något konstigt sätt inbillar man sig gärna att denna pensionärsparad skulle ackompanjeras av dragspelsmusik, men dagens pensionärer kanske snarare drar på med lite Rolling Stones. Eller varför inte My Generation på riktigt hög volym? Ty det kan nog behövas. Hög volym, alltså.

Om man nu ponerar att ett sådant pensionärsfirande skapades, vem skulle då skrika högst och vara mest irriterande? Gymnasisterna eller pensionärerna? Jag läste häromdagen en artikel som hävdade att ungdomen av i dag är långt mindre odräglig än vad många påstår, att de i själva verket är ett under av artighet och omtänksamhet. Och jag tror faktiskt att det är sant. Denna artikel pekade tvärtom ut 40-talisterna som odrägliga, själviska busar. Jag törs inte påstå att det också är sant. Men tesen är åtminstone intressant. Nu har de senare förvisso redan gått i pension så det är nog inte förrän vi 60-talister börjar gå i pension som vi får veta svaret. Ty det finns vissa likheter mellan 40-talisterna och 60-talisterna.

Sådana här tankar kan vetskapen om att vecka 23 var skolavslutningsvecka väcka. Nu börjar dock den tid då vackra sommarkvällar måste tas tillvara för att man i slutet av sommaren eller i slutet av livet inte ska ångra sig. Nu börjar den tid då man varje kväll bör ta en promenad utan bestämt mål och lyssna på tystnaden. Nu börjar den tid då studenter inte skränar ner stadsmiljön. Det enda som stör är att det anordnas rejv om nätterna i Årstaskogen. Rejv. Är inte det helt ute?

 

 

Read Full Post »

Av något skäl har jag under denna vecka ställt mig frågan huruvida nostalgi är en sjukdom som drabbar alla. Och om denna sjukdom måhända kryper allt lägre ner i åldrarna ju längre tiden går, om den formuleringen är begriplig. Med andra ord: Drabbas vi av nostalgi fortare i dag än för, säg, tjugo år sedan? Jag vet av vilket skäl jag började fundera över detta. Någon nämnde i ett radioprogram att glassen Igloo inte längre finns. Det förvånade mig. Ännu mer förvånad blev jag sedan elementära efterforskningar avslöjat att Igloo försvann redan 1997 då jag var nitton år yngre än jag är i dag. Jag har således i 19 år inte vetat att jag saknar glassen Igloo! För naturligtvis saknar jag den. Naturligtvis fylls jag med nostalgi när detta faktum långsamt slår rot i mitt medvetande. Ty nog handlar väl nostalgi om saknad?

Men är då Igloo egentligen värd att sakna? Var det inte i själva verket en mer än lovligt kletig och sötsliskig historia? Jo, det måste man ju tillstå. Det är väl snarare så att den eländiga glassen framkallar minnen av bekymmersfria och varma barndomssomrar. Glassens uppbyggnad med två pinnar gjorde dessutom att man kunde dela  den med en kompis. Även detta förhållande gör den till ett sympatiskt minne. Man delade den naturligtvis aldrig med en kompis, men i minnet gjorde man det. Eller kanske i fantasin. Och det var fint. Så egendomligt det är, när man tänker efter, att lite simpel frusen saft på två träpinnar kan vara en sådan monumental nostalgibärare.

Jag beslöt mig för att göra ett nostalgiexperiment. Jag letade upp tre avsnitt av Robert Brobergs The Pling & Plong Show från 1970 och såg dem i ett svep. Jag minns inte om jag såg serien då – jag var bara fyra och ett halvt år – men jag minns den ändå på något sätt med nostalgisk värme. Nu ville jag se om samma känsla infann sig så här i vuxen ålder. Det gjorde den tyvärr inte. Tvärtom ställde jag mig frågan vad jag tyckte var så fantastiskt då. Och jag frågade mig hur ett nutida barn skulle uppfatta serien. Men tiderna förändras och vi med den. Vi kan rimligen inte se något som är 45 år gammalt med samma ögon som vi såg det för 45 år sedan.

För några år sedan återsåg jag även en annan TV-serie från min barndom, en serie som jag då tyckte var nästan outhärdligt spännande och fantasieggande. Titeln var Huset Silfvercronas gåta och handlade om resor i den svenska historien. Nostalgins skimmer fick mig att vilja se den igen. Tyvärr visade den sig vara nästan omöjlig att se på grund av att den är hopplöst vänstervriden till sin karaktär. Skrämmande nog förstod man inte det då, inte bara för att man var ett barn – utan för att det var den rådande tidsandan. Jag önskade att jag inte hade sett serien igen. På samma sätt önskar jag att jag inte hade sett The Pling & Plong Show igen. Den ljuva nostalgikänslan dör. Det kan vara fullständigt förödande att försöka återuppleva det som man hyser någon form av nostalgisk känsla för. På samma sätt kanske man borde undvika att återvända till platser som är förknippade med vackra minnen. Nostalgin blir skönare på det sättet. Igloon blir godare och mindre kletig. I stället för att återvända till, och återanvända, det förflutna bör man nog hitta nya saker som man senare kan bli nostalgisk över. På så sätt skapas en framåtrörelse. Man fastnar inte i geggan. Jag tycker ingalunda att nostalgi är fult, men det är lätt att den gör så att man stagnerar. Det blir min slutsats av upplevelserna i vecka 21 under det femtionde året.

 

Read Full Post »

Mina damer och herrar och allt däremellan! För en vecka sedan riktade jag en bredsida mot Naturen för att hon hade hoppat över våren och gått direkt på högsommaren. Minnes I detta? Inte att jag riktade nämnda bredsida, utan det vädermässiga sakförhållandet? På grund av detta, och enbart på grund av detta, bestämde sig Naturen för att den här veckan gå direkt in i oktober med arktisk kyla och blåst. Detta är således mitt fel. Jag ber ödmjukast om ursäkt och försäkrar att jag under 85 procent av min vakna tid skäms å det grövsta. Jag bär dessutom tagelskjorta, vilket förhoppningsvis visar på det djupt kända allvaret i min botgöring. Naturens hämnd är hård. Det vet jag nu.

Från att nästan ha velat bada vill man nu närmast bara lägga sig under en filt och läsa en mycket spännande bok. Vilket jag faktiskt också har gjort. Som jag någon gång tidigare har meddelat så brukar jag ibland vandra in i en bokhandel och be de små människor som arbetar där att rekommendera något alster. Den här gången hävdade en liten person med Thore Skogman-glugg mellan framtänderna att hon sett att jag stod och tittade på Karl Ove Knausgårds böcker och att hon därför minsann visste vad jag borde läsa. Det där missuppfattade hon naturligtvis, men jag köpte snällt den rekommenderade boken för att inte göra henne ledsen. Och nu måste jag erkänna att boken hon satte i mina händer, Stallo av Stefan Spjut, grep tag i mig. 600-sidiga böcker tenderar att skrämma mig, men det här visade sig vara en så kallad bladvändare (fast noga räknat så är det ju jag som är bladvändaren). Jag var till och med inriktad på att i min tur rekommendera boken till såväl kreti som pleti. Men så hände det där som egentligen händer ganska sällan i litteraturens värld: Det spårar ur. Det blir för konstigt. Tyckte jag. Men jag tycker ju å andra sidan nästan onödigt mycket, och allt jag säger behöver man ju inte bry sig om.

Denna vecka 19 under det femtionde året har Stockholm annars präglats av så kallas schlageryra. Det är en av de yror som jag har svårast att fördra, och alldeles i synnerhet när den så påtagligt påverkar den omedelbara kringmiljön. Jag såg till exempel några medelålders herrar helt ogenerat gå på Regeringsgatan iklädda smoking och silverglänsande hattar och halsdukar. Och svenska flaggor som mantlar. Jag såg ett gäng yngre personer med blåa clownperuker i Gamla stan. De skrålade Heroes. Inte Bowie-låten, utan den där nya. Schlager får vanligtvis sansade människor att helt tappa värdigheten. De får plötsligt för sig att sjunga karaoke. Det är rent tragiskt att se. Och det kanske är just därför jag vill erkänna med mycket små bokstäver (om jag bara kunde klura ut hur man får till mycket små bokstäver här) att jag för mycket länge sedan deltog i ett projekt vars syfte var att få med en melodi i den där eländiga festivalen. Det misslyckades. Detta är inget jag gråter över, eftersom jag inser vad det hade kunnat leda till. Om det hade velat sig illa så kunde jag ha fått mellannamnet ”Pling”, och – handen på hjärnan – det vill man ju inte. Ja, jag skrev alltså texter. Schlagertexter. Då inbillade jag mig att de var bra, eller åtminstone bra mycket bättre än annat som skrevs på den tiden. Det inbillar jag mig inte längre. Detta är preskriberat. Men jag vill ändå rakryggat erkänna vad jag har gjort, som en bikt.

Det finns mycket att be om ursäkt för. Mycket att bikta. Man hinner med mycket dumheter under femtio års tid. Men någonstans får man väl ändå anta att alla de där sakerna som man i efterhand kanske inte är så stolt över ändå har bidragit till att man i dag är en så fantastisk människa? Trots att man ibland fortfarande begår dumheter. Som det där med att skälla ut vädret. Detta skall icke upprepas.

Read Full Post »

IMGP7785a

Det är som om naturen i vecka 18 under det femtionde året bestämde sig för att hoppa över våren. Jag talar nu inte om snödroppsvåren eller islossningsvåren. Nej, jag talar om lövsprickningsvåren. I mitt sinne ska den gå långsamt så att man hinner med, långsamt så att effekten blir så skonsam som möjligt. Man måste nämligen hinna vänja sig vid våren både fysiskt och psykiskt. Men allt ska gå fort nu för tiden. Allt på en gång, annars kan det lika gärna vara. Förvisso kommer effekten ändå, förr eller senare. Det jag syftar på är det märkliga att allt det vackra och skira plötsligt som per automatik också förfulas. Så fort värmen kommer drabbas Sverige av fylleri och drängighet. Vi klarar inte av solens återkomst. Jag ser rödbrusiga herrar och damer överallt, människor som knappt kan stå på benen och än mindre uttrycka sig klart. Häromkvällen, till exempel, befann sig en glad och snacksalig man ombord på buss nummer 160 från Gullmarsplan. Hur han tog sig ombord vet jag inte, än mindre hur han lyckades förflytta sig längst bak i bussen. Han var nämligen rejält påstruken. I bästa fall kunde man urskilja ungefär vart trettionde ord. I övrigt var han obegriplig. Men glad. Det är nu man ser dem, men jag undrar om de kanske är lika dåliga på att stå på benen även resten av året, men att vingligheten och bristen på någorlunda artikulerat tal då försiggår inomhus. Och jag funderar på hur utländska turister uppfattar det här fenomenet. Ser de fylleristerna som ett pittoreskt inslag? Eller som ytterligare bevis för att svenskarna är suicidala gynnare som dövar sin ångest genom att dricka alkoholhaltiga drycker?

Det är nu nämligen tillräckligt gynnsamt väder för turisterna att invadera Stockholm igen. Spridda skurar syns även under vintern, men det är nu de blir tydliga. De stora grupperna som vallas runt av någon som viftar med en flagga, ett paraply eller något som liknar en dammvippa för att man tydligt ska se vem man ska följa. Jag undrar om de inte får kramp i armen. Varje gång man går förbi hörnet av Prästgatan och Kåkbrinken i Gamla Stan så står det en större eller mindre grupp turister framför den runsten som sitter infälld i en husvägg där. Det är en obligatorisk anhalt på vandringen i Stockholm. Jag vet inte vad guiden berättar om stenen, men varje gång slår det mig att hen skulle kunna dra vilken amsaga som helst, till exempel angående vad runorna berättar. ”Här slog Gunnlög en kullerbytta med efterföljande nigsittande i januari 1012.” Och jag leker med tanken på att själv leda en stadsvandring i Gamla Stan – och ljuga friskt. Hitta på de mest fantastiska amsagor. Det gäller bara att få historien att hänga ihop någorlunda och att se trovärdig ut. Måhända skulle det mest vara underhållande för mig själv, måhända skulle det vara elakt mot turisterna. Men ibland tror jag att det är viktigare att vara underhållande än att vara historiskt korrekt. Någon unik idé är det inte. Gösta Ekman hade en gång en idé om att skriva en guidebok om en stad som han aldrig hade varit i. Det är lite samma sak. Nu blev det ingen guidebok, men själva tanken ledde, åtminstone enligt honom själ, till Hasse och Tages film Picassos äventyr, som ju är en påhittad biografi över en verklig person.

Hur skulle jag själv reagera om jag turistade och fick höra egendomliga historier av en skojfrisk guide? Svårt att säga. Men man vill ju i alla fall hålla god min, även om man genomskådar eventuella lögner. Häromdagen, på en ljuvlig Kristi himmelsfärdsdag, var vi på en liten utflykt till något så osannolikt som Torshälla. Varför? Är det inte en grå och tråkig liten industriort? Alls icke. Det visade sig vara en kuperad och charmig liten håla med tre pizzerior, vackert belägen vid en bred å. Där finns en kringbyggd borgargård från 1700-talet som är en av få byggnader som klarade sig i den stora stadsbranden 1798. Egentligen var gården inte öppen, men en farbror från hembygdsföreningen var likväl där och kunde inte låta bli att dra några skrönor om orten och gården. Jag ska inte påstå att han ljög, men kanske tänjde han lite på sanningen. Och det kan man gott göra som lokalpatriot. Man kommer undan med det. Hur som helst så slog det mig att även den minsta ort har sin historia. Det kanske inte alltid är världens intressantaste historia, men de som bor där är stolta över den. Och det ska man vara. Det finns alltid något att berätta. Alltid något att lära sig. Till och med om Torshälla.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »