Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Allmänt’ Category

Hej, jag heter Lasse och är koffeinist. (Hej Lasse!)

Ja, det är ju bara att erkänna. Sedan tretton års ålder, om jag minns rätt, har jag druckit minst en kopp kaffe varje dag. Det blir åtskilliga koppar det – man blir ju kissnödig bara av att tänka på det. Naturligtvis är det allvarliga saker att vara koffeinist. Som de flesta missbruk kostar det en slant, men lyckligtvis är det ett missbruk som oftast sanktioneras av arbetsgivare. Det är bara fritidskoffeinismen som man måste finanisera själv. Men vad gör man inte för att få i sig sitt dagliga koffein som i kroppen fungerar som en adenosin-receptorantagonist, har betaadrenerg-lika effekter och ger en ökad diures genom dilatation av de afferenta glomerulära arteriolerna? (Lyckligtvis behöver man inte redogöra för det där varje gång man beställer en kopp kaffe.)

När jag lärde mig att dricka kaffe, ty det är nog i ärlighetens namn något man måste lära sig, så var det kokkaffe som gällde. Jag vet inte om vi i min familj låg efter vår tid eller om det där med bryggkaffe helt enkelt inte riktigt hade slagit igenom ännu. Dock minns jag att jag såg bryggkaffe som något exklusivt, som det gärna blir när något tillreds i en maskin som inte finns i var mans hem. I dag är det tvärtom. Kokkaffet är det exklusiva – men påstås vara på väg tillbaka. Och inte mig emot, det var faktiskt något särskilt med kokkaffe. Den där känslan av att få lite sump mellan tänderna var ganska skön, men jag tyckte nog att det var något speciellt med smaken också. För att inte tala om doften! En kanna bryggkaffe erbjuder inte alls den där förföriska kaffedoften som en panna kokkaffe gör. Om man dessutom kokar kaffet i en sån där panna som visslar med en gäll signal när vattnet kokar så får man en helhetsupplevelse av nästan multimediala mått! Apropå kokkaffe så brukade en äldre släkting på sin ålders höst koka betydligt mer kaffe än hon förmådde dricka vid ett och samma tillfälle. När det var dags för nästa kopp värmde hon helt enkelt upp en kopp – i stekpannan. Jag tror att hon var lite förvirrad – och lyckligtvis behövde jag aldrig dricka detta förmodligen något fettskimrande kaffe.

kaffekopp1Under mina fullständigt meningslösa lördagsutflykter in till Stockholms stadskärna brukar ett kafébesök ingå. Dels för att kaffesuget gör sig påmint, dels för att det är lite trevligt att sitta och läsa en god bok och ha folk omkring sig medan man dricker sitt kaffe. Boken är dock oftast en täckmantel. I själva verket tjuvlyssnar jag mest på vad folk pratar om. Det är bland annat av den anledningen som jag skyr kaféer av kedjetyp (Coffee by George, Wayne’s Coffee, Espresso House…) – helt enkelt för att jag inbillar mig att de människor som besöker andra kaféer är mer äkta och därmed mer intressanta att tjuvlyssna på. Tyvärr blir det allt svårare att hitta fristående kaféer och oftast brukar jag faktiskt landa på Teaterbaren i Kulturhuset. Det ger goda tjuvlyssningschanser och där ingår påtår, till skillnad från i kaféet längst ner i huset. Kaféet högst upp i huset kan också gå an, men bara när terrassen är öppen vid tjänlig väderlek. Inomhus luktar det nämligen av någon anledning alltid kokt fisk. Det kan förvisso vara gott, men inte till kaffe. Nå, i Teaterbaren har jag tjuvlyssnat på många intressanta samtal. Så där har ni dagens tips, om ni är lagda åt tjuvlyssnarhållet.

Ett stenkast därifrån, i hörnet av Sveavägen och Hamngatan, låg förr ett Wayne’s Coffee-kafé  i en ytterligt tråkig lokal som av någon outgrundlig anledning delades med SE-bankens insättning- och uttagsautomater. Kanske var tanken att man skulle dricka kaffe medan man stod i kö? Jag vet inte. Detta kafé bevistade jag dock en gång i vad man nog får anse vara ren desperation, eller om det möjligen var för att fira ett lyckat penninguttag. Och jag måste erkänna att jag även där faktiskt fick åhöra ett intressant samtal. Just som jag satt där i godan ro och blickade ut över Sveavägens täta och vackra trafik kom ett äldre par in i kaféet. De talade bred amerikanska och beställde någon av de där kaffevarianterna som jag av lika delar självbevarelsedrift och princip aldrig beställer. Och så förklarade mannen för den stackars baristan: ”Vi valde det här kaféet eftersom det är mitt kafé. Jag heter Wayne.” Han skrattade gott. Det gjorde dock inte baristan. Jag såg att hon fick något nästan panikslaget i blicken innan hon vände sig mot sin maskin för att snabbt men med stor noggrannhet tillreda två koppar av vad de nu hade beställt. Baristan ställde ödmjukt fram kopparna på disken och amerikanen frågade vad han blev skyldig. En ganska naturlig fråga, men för baristan var den oerhört jobbig. Hon stammade fram: ”Men du ska väl inte behöva betala om det är ditt kafé…?” Oj, oj, vad det är jobbigt när man inte förstår att folk skämtar. Jag tycker än i dag oerhört synd om denna barista som fullt och fast trodde sig ha den svenska kafékedjans uppenbarligen amerikanska ägare framför sig. Kanske kunde man ha undvikit det genom att ge denna svenska kafékedja ett svenskt namn? Som till exempel Bengtssons kaffe.

Men vad vet jag? Det är väl ingen som lyssnar på en gammal koffeinist?

 

 

Read Full Post »

Det är söndag. Solen skiner. Jag har deklarerat. Allt känns underbart. Därmed är det dags att gnälla lite igen. Det gäller ju att vårda sitt varumärke.

Rubriken skulle kunna handla om någon sorts frustration över upptäckten att det där superviktiga pappret som skulle sparas till deklarationen tydligen har slängts bort i ett (alltför sällsynt) anfall av städiver. Men i själva verket handlar den om något så osexigt som nedskräpning. Ja, vi måste tala lite om nedskräpning nu. Egentligen är det förstås en ständigt aktuell fråga, men den blir på något sätt så mycket mer synlig under den ljusa och någorlunda trevliga delen av året.

Men för att komma till saken: Jag har tänkt på en sak. När jag jobbade inom turistsektorn en gång i forntiden så tyckte jag att det var lite roligt att läsa undersökningar kring vad turister i Sverige tyckte om landet. Det är nyttigt att ta del av dylikt, eftersom man ofta kan lära sig något av det och kanske förbättra något man själv gör i sitt yrke. Jag tror att jag inte ljuger om jag påstår att den vanligaste kommentaren från utländska besökare var ”Everything is so clean!”. Allt är så rent. Man kan då förvisso diskutera Sveriges värde ur en massa andra turistaspekter, om det nu var det rena och prydliga som gjorde störst intryck. ”Hallå, liksom! Varför säger ni inget om Nordens Venedig? Skärgården? Allemansrätten? Våra svenska krusbär (som blott Sverige har)?”  Men å andra sidan, om deras främsta åsikt om Sverige var att det är så rent överallt så måste Sverige verkligen vara rent. Nu kommer vi dock till det intressanta: Det där var på 1990-talet. I liknande enkäter i dag är det ingen som poängterar att Sverige är rent. Vi springer gärna omkring och tror att vi är världsbäst på allting. Vi har en superdemokrati. Vi är helt befriade från korruption. Vår pressfrihet är världsbäst. (Läs gärna http://www.svd.se/kultur/nar-monsterlandet-forvandlas-till-ett-monsterland_3523828.svd) Vi lever i ett rent och prydligt land. Etcetera, etcetera. Men nej. Kanske gällde det för 25 eller 30 år sedan, men inte nu längre.

HSR_oval_webI min späda ungdom satt det ofta klistermärken på papperskorgarna med texten ”Håll Sverige rent”. Edvard Persson sjöng ”Man ska inte skräpa ned uti naturen” (nja, det var nog lite tidigare, om jag tänker efter) och alldeles bestämt lärde man sig i skolan att sjunga ”Man ska aldrig, aldrig, aldrig kasta papper. Man ska alltid, alltid, alltid plocka upp.” Det präntades verkligen in i våra små barnhjärnor via våra små barnöron att man inte ska skräpa ned i naturen – för då blir naturen ledsen. Det där sitter verkligen kvar i ryggmärgen. Jag vet inte hur det är nu för tiden. Säkerligen finns det någon läsare av denna text som har en skräppolis till dotter eller son därhemma, en som faktiskt har lärt sig i skolan att man ska hålla rent efter sig. Men det känns ändå som om devisen ”Håll Sverige rent” är tämligen död.  Därför blir jag lite förvånad över att stiftelsen Håll Sverige rent fortfarande finns och är aktiv. Det är ju glädjande. Kanske är det helt enkelt så att stiftelsens budskap drunknar bland alla andra budskap som sköljer över oss i dag på ett helt annat sätt än de gjorde på 70-talet när jag växte upp. Likväl verkar det som om det någonstans har gått snett, för hur ska man annars förklara att Sverige inte alls är lika rent som för tjugo eller trettio år sedan? ”Vi kämpar för ett skräpfritt Sverige” är deras motto. Kämpar är nog ordet.

Tidigare arbetade jag på Artillerigatan på Östermalm i Stockholm. På väg till jobbet på morgnarna passerade jag Kungliga Dramatiska Teatern med vidhängande trappa. Om gårdagskvällen hade varit solig och varm så var då trappan ofta full av skräp. Kaffemuggar, hamburgerkartonger, salladslådor i plast, pizzakartonger… Allt möjligt. Och detta trots att det finns sexton (16!) papperskorgar högst tio meter därifrån. Jodå, jag har räknat dem. Och det handlar inte om såna där små rackare heller. Det går med andra ord inte att skylla på att de är fulla. Möjligen kan man skylla på att personerna som satt där var det. Fulla, alltså. Men det tillåter jag mig att betvivla. Högar av skräp är inte snyggt någonstans, men det ser alldeles särskilt illa ut på trappan till en av Stockholms paradbyggnader. Skräpet blir liksom alldeles extra synligt på en sådan plats.

På Hamngatan ser jag en förmiddag två tjejer i 18-årsåldern närma sig. De har köpt varsin kaffe och varsin Delicatoboll i en kafékiosk i hörnet av Hamngatan och Norrlandsgatan. Precis innan jag möter dem släpper den ena nästan demonstrativt omslagspappret till sitt bakverk på gatan. Hon tappade det definitivt inte. Hon inte ens ”råkade” tappa det. Det var en aktiv handling. Där, på gatan, skulle pappret uppenbarligen ligga.

Vid Gullmarsplan ser jag en bil köra fram till trottoarkanten. Killen som sitter på passagerarsidan vevar ner rutan, sticker ut handen och släpper en kaffemugg rakt ner på gatan. Han vevar upp rutan och bilen åker därifrån. Där, på gatan, skulle kaffemuggen tydligen ligga.

Så vad är det här fråga om? Har en eller två hela generationer missat det tämligen lättbegripliga budskapet att man bör ta hand om sitt eget skräp och åtminstone försöka ta något slags gemensamt ansvar för att miljön ska se någorlunda trevlig ut? Jag ska inte bara skaka på huvudet åt den förtappade ungdomen – nedskräparna finns säkert i alla åldrar – men i just de här fallen var det verkligen det som man i dag brukar kalla för unga vuxna. Handlar det kanske om att visa sitt förakt för miljön och andra människor? Eller anses det kanske att någon annan ska ta hand om det man bara slänger på marken? Men vem ska göra det? Jag?  Twitter? Avicii? Nej, visst ja. Stockholms stad har ju anställda som går omkring och städar på gator och torg. Och vi betalar ju skatt. Alltså har vi rätt att slänga saker hur som helst. Fast ibland får jag för mig att det i själva verket handlar om en högst medveten strategi att göra Stockholm (eller någon annan stad) till en ”riktig” storstad. Och en ”riktig” storstad ska vara lite skitig. Tror man. Man vill få lite skön Bronx-känsla, liksom. Yo.

Men kanske har jag som vanligt fel. Kanske är det bara jag som ser skräpet. Egentligen kanske allt skräp är ett sundhetstecken, ett tecken på tillväxt, tillväxt, tillväxt. Ett tecken på att Stockholm är Sveriges ekonomiska motor. Ett tecken på att Stockholm växer så att det knakar. Ja, så är det förstås. Nedskräpningen är i själva verket något positivt!

 

Read Full Post »

Tänk vad jag avundas er människor som har förmågan att när som helst prata med vem som helst om vad som helst. Det är nämligen en förmåga som jag saknar och det är jobbigare än många förmodligen kan föreställa sig, ja, faktiskt riktigt plågsamt. Om jag någon gång hamnar på en fest eller bjudning av annat slag så tenderar jag att mycket raskt hamna i ett hörn tillsammans med mig själv. Och stackars den människa som har oturen att bli placerad bredvid mig vid ett middagsbord. Det blir inte mycket till underhållning från min sida… vilket egentligen är väldigt konstigt. I andra sammanhang är jag nämligen förtjust i att få uppmärksamhet och att stå i centrum. Jag fullkomligt älskar att stå på en scen och vara konferencier eller att på andra sätt stå framför människor och tala – förutsatt att jag vet vad jag ska säga och att det jag ska säga håller måttet. Jag har stått inför 300-400 personer, om inte mer, och orerat och riktigt njutit av det. Men det visar sig att det där nog är ganska typiskt. Jag vill inte alls i övrigt jämföra mig själv med saligen avsomnade Povel Ramel, men för ett tag sedan läste jag hans memoarer och blev glad av en passage där han förtäljde att han vantrivdes  alldeles förfärligt på sociala tillställningar och oftast – som jag – hamnade ensam i ett hörn. Det väntar man sig inte riktigt av en scenräv som Ramel. Men hurra! Jag är uppenbarligen inte den ende som har de här svårigheterna. Det vore ju förmätet att tro något annat.

Var kommer då den här oviljan till social kontakt ifrån? Det är ju lätt att skylla på det genetiska arvet eller något liknande och det ska livligt erkännas att min far inte var någon direkt pratkvarn. Men jag tror inte att det är så enkelt. Faktum är att jag en gång i tiden var relativt social och pratsam. Så vad hände? När man tänker mycket på ett problem som man har så är det ganska naturligt att man börjar försöka analysera vad som har gått snett. Märkligt nog kan jag isolera en specifik händelse som jag tror bär skulden till allting: En klasskamrat på mellanstadiet återkom till klassen efter en längre sejour i USA. En annan klasskamrat informerade henne om att Lars (jag alltså) hade blivit ”så konstig” på sista tiden. ”Han springer omkring och pratar med alla hela tiden.” Naturligtvis var det inte meningen att jag skulle höra det – men det gjorde jag. Och tro mig, när man är barn vill man inte vara ”konstig”. Alltså förvandlades jag där och då och blev den tysta, tillbakadragna typen.

Småprat är helt enkelt ingenting som ligger för mig, eller rättare sagt: jag har aldrig riktigt lär mig hur det går till. Och ska jag vara riktigt ärlig så tycker jag att det känns som om jag lägger mig i om jag börjar ställa en massa personliga frågor till folk jag inte känner. Det är rätt knasigt, med tanke på att jag inte har så mycket emot att prata om mig själv – men av någon sorts respekt för andra, och en form av självbevarelsedrift, ändå håller klaffen. För man vill ju inte framstå som en självcentrerad idiot. Det är den där balansen som är så förtvivlat svår. Och efter ett trevande försök till konversation så dör alltihop. Förmodligen handlar det också om en rädsla för att inte bli förstådd – eller att bli missförstådd. I min värld finns det nästan inget värre än att säga något väldigt roligt och dräpande som ingen förstår. Något som faller platt till marken. (Krig, svåra sjukdomar, blodprovstagning och fiskbullar är värre.)

Det blir ju inte lättare av allt prat om social kompetens och allt tjat om att man ska bjuda på sig själv. Det är klart att saker och ting i allmänhet säkert blir trevligare och roligare om alla har den förmågan – att bjuda på sig själva. Men det är ju inget som kan beordras fram. Det blir som den äldre damen som i fordrande ordalag uppmanade sin syster: ”Var nu lite rolig, Elsa.” Vilket krav! Det är som att be en hundrakilosmänniska att vara lite smal. Det går liksom inte att vara underhållande eller smart på beställning – och särskilt inte om folk börjar ställa det kravet på en. Jag minns en lektion i engelska på universitetet där läraren plötsligt slog näven i bordet och skrek åt oss att säga något! (Det var en kurs där det handlade om att tala engelska, så hon hade ju visst fog för sin kritik av vår tystlåtenhet.) Av detta utfall blev jag så rädd att jag började pladdra fullständigt osammanhängande och osedvanligt ointelligent – alltså precis på det sätt som jag avskyr. Jag står som sagt gärna i centrum, men då ska jag ha något vettigt att säga och veta att jag kan uttrycka det på ett bra och genomtänkt sätt.

Nå. Allt det här gör alltså att jag högst ogärna går på tillställningar där det finns en massa människor som jag inte känner. Det handlar inte om högfärd, att det på något sätt inte duger. Det handlar inte om att jag inte uppskattar andras ansträngningar. Jag blir tvärtom rörd över att någon tycker att det är mödan värt att bjuda mig. Ibland tar jag mig samman – och då brukar jag typiskt nog passa på att förbereda (och hålla) ett, som jag hoppas, roligt tal för att på så sätt få alla dessa okända att inse att jag egentligen inte är den där tråkiga, gråa, tysta lilla människan som står i ett hörn och samlar damm och knaprar nervöst på sina vänner de salta pinnarna. Andra går på kalas och andra festligheter för att träffa nya människor. De gillar det. ”Främlingar är vänner du ännu inte känner” och allt det där… Jag trivs bäst i mindre sällskap bestående av människor som jag på ett eller annat sätt har lyckats lära känna, människor som vet vem och hur jag är, som accepterar det och inte klandrar mig för att jag eventuellt inte säger så mycket.

Kanske borde det här bli bättre med åldern, rent av växa bort. Man samlar ju på sig erfarenheter och historier som man kan dela med sig av. När man uppnått en viss ålder så vet man vem man själv är och känner sig trygg i denna personlighet. Men det är precis tvärtom för mig. Jag tänker snarare i allt högre grad ju äldre jag blir: ”Vem skulle vara intresserad av min futtiga person och mitt patetiska liv?” Naturligtvis är det här ett socialt handikapp och jag önskar innerligt att jag inte led av det. Många gånger önskar jag också att min klasskamrats kommentar inte hade råkat nå mina späda små öron. Hade mitt liv sett annorlunda ut då? Inte vet jag. Jag vet bara att jag är väldigt osocialt kompetent – och att det är förfärligt tråkigt.

Read Full Post »

Vaser i serien Nigeria från Upsala-Ekeby

Vaser i serien Nigeria från Upsala-Ekeby

Handen på hjärnan – kan någon ärligen säga att han eller hon aldrig har samlat på något, vad det än vara må? Tja, det kan nog finnas folk som inte har minsta böjelse åt det hållet, men jag vågar påstå att de allra flesta har genomgått någon form av samlarfas. Vad i all världen är det som gör så att en människa blir en samlare? Är det ett arv från våra kära och stiliga förfäder stenåldersmänniskorna? Och varför drabbar samlarmanin i så fall inte riktigt alla? Det förefaller mig en smula orättvist, eftersom jag faktiskt är avundsjuk på folk som inte samlar på något alls och har ett synnerligen oproblematiskt och osentimentalt förhållande till prylar. Å andra sidan lägger de säkert sina pengar på märkeskläder och sprit i stället. Själv är jag naturligtvis en ohjälplig samlarnatur – och har nog varit det så länge jag kan minnas. Inte för att jag riktigt kan säga när eländet började, men för inte så länge sedan hittade jag en pärm från min lyckliga barndom där jag mycket noggrant hade klistrat in tuggummipapper. Ursäkta? Tuggummipapper? Ja, sådant där blankt och glänsande. Därtill hade jag skrivit årtal och garanterat att det var ”äkta tuggummipapper”. För att skilja det från oäkta, antar jag. Marknaden kryllar av individer som försöker prångla ut tvivelaktigt tuggummipapper. Det vet ju varenda människa.

Sedan dess har samlarområdena varit ganska många. Ett tag var det frimärken som gällde – en klassiker. Och det underlättade helt klart att ha en mamma som inte bara var postkassörska utan dessutom snäll. Hon kom titt som tätt hem med frimärkshäften, förstadagsstämplar och liknande som hon förärade mig. Gossens intressen skulle väl uppmuntras, antar jag. Frimärkssamlande är ju helt klart en lugnare syssla än cykelstölder eller vad nu mina generationskamrater ägnade sig åt. Men när jag kom till insikt om att jag aldrig skulle råka hitta ett exemplar av det berömda Gul tre skilling banco-märket (särskilt som det bara finns ett känt exemplar) och bli stenrik så dog intresset ut. Här tycker jag mig ana en delförklaring till att man blir en samlare – drömmen om att hitta något ytterst sällsynt som man kommer över otroligt billigt, och vips så har man en guldkantad pensionärstillvaro som i ett litet frimärksalbum.

De historiska ungdomsböckerna

De historiska ungdomsböckerna

Parallellt med frimärkena samlade jag också på böcker i serien ”De historiska ungdomsböckerna” (Lindblads förlag). En spännande väg in i världshistorien. Det här var på den tiden då bokrea innebar att bokhandlarna rensade ut böcker som stått och värmt hyllorna lite för länge och sålde ut dem. Lindblads-böckerna med beige rygg kostade cirka tio kronor styck. Det vet jag eftersom alla står i ett skåp tre meter ifrån mig i skrivande stund, och många har prislappen kvar. ”Alla” är förresten en sanning med modifikation. Jag fick aldrig ihop alla i serien. Annars är det också en drivkraft för samlaren; att i slutänden faktiskt ha en komplett samling. Fast då uppstår ju problemet att det inte är lika roligt att samla längre, eftersom det helt enkelt inte går.

Apple 4 - Black Dyke Mills Band "Thingumybob"

Apple 4 – Black Dyke Mills Band ”Thingumybob”

Skivsamlandet är väl det som har upptagit mest tid i mitt liv – och kostat mest pengar. Faktum är att jag inte vågar tänka på hur mycket jag har lagt ner på alla dessa skivor. Och andrahandsvärdet är tyvärr mycket lågt, om man undantar vissa rariteter. Problemet är det tämligen urskillningslösa köpandet som är resultatet av en frenetisk jakt på ”ny” musik att älska passionerat. En seriös skivsamlare koncentrerar sig förstås på en artist eller kanske ett skivmärke. Inte jag. Först nu, efter nästan 35 år, har jag kommit fram till att det är vinylskivor på The Beatles skivetikett Apple som gäller. Varför? Dels för att jag är Beatlesnörd, dels för att etiketten är så vanvettigt snygg. Det fina är också att jag aldrig lär få en komplett samling, inte ens om jag håller på resten av livet. Det finns alldeles för många egendomliga och sällsynta pressningar från hela världen.

Assisi i Italien - Axel Herman Hägg

Assisi i Italien – Axel Herman Hägg

Men ska det verkligen räcka med att samla på Apple-skivor? Ingalunda. Sedan ett antal år tillbaka samlar jag också på etsningar av en viss Axel Herman Hägg som var verksam i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Mörka, dystra historier som oftast visar stadsmiljöer och kyrkointeriörer. Etsningar som ingen vill ha i en tid då allt ska vara ljust och fräscht. Utom jag då (och det där får ni tolka hur ni vill). Fast naturligtvis handlar det mest om att på fullt allvar kunna säga: ”Vill du följa med hem och titta på mina etsningar?” Det var samlingen på väggarna det. Men det finns ju andra utrymmen också, alltså har jag fått för mig att jag ska fylla mitt hem med diverse vaser och fat från Upsala-Ekeby – enbart för att de är så snygga. Tyvärr blir effekten att min stackars lägenhet börjar se ut som en sådan där övermöblerad 1800-talsvåning. Det är bara mörkröda sammetsdraperier och gardintofsar som saknas. Alltså är jag nu på jakt efter ett slott (en herrgård duger också) där jag kan få lite spridning på alla vaser och fat. Kanske en pjäs i varje rum?

Ett kanske något mer seriöst och metodiskt samlande har utkristalliserat sig bara de senaste åren. Jag har nämligen gett mig den på att jag ska ha alla Stig Claessons böcker i förstaupplaga – och helst ska de vara försedda med dedikation också. Han gav ut nästan 90 böcker, så det borde ju ta ett tag att få ihop alla. Kan man tycka. Och samtidigt är förutsättningarna för att faktiskt lyckas ganska goda, trots den digra produktionen. Och sedan? Då ska de bara stå där i hyllan och imponera på alla mina gäster som ställer sig och glor på bokhyllans innehåll (vilket man visserligen inte får göra, enligt Magdalena Ribbing). Just det. En tredje förklaring till att man samlar på saker och ting är att samlingen förväntas imponera på andra. Det är ju lite synd om det visar sig att den inte gör det. Därför har jag, som ett slags bieffekt av Claesson-samlandet, även börjat köpa på mig dedikationsexemplar av andra kända författare. Den där spatiösa herrgården framstår som allt mer nödvändig för var dag som går…

Men även om mitt samlande ibland kan ta sig lite tröttsamma uttryck så brukar jag trösta mig med att det finns de som har det värre. Har ni varit på Thermosmuseet i Delsbo? Inte jag heller. Jag ska inte orda alltför mycket om det, men någon har alltså fått för sig att samla på termosar. Många termosar. Och apropå herrgård: Den före detta intendenten på Nationalmuseum, Lars Sjöberg, har hittat ett tämligen svårslaget samlarområde: Han samlar på hus. Hittills har han nio stycken gamla hus och herrgårdar. Och en kyrka. Är det en imponerande samling? Ja. Är den värdefull? Förmodligen. Kommer hans samling någonsin att bli komplett? Sällan. Sett ur det perspektivet så får man nog ändå betrakta mitt samlande som tämligen modest. Och likväl obotligt. Jag försöker intala mig det där kloka som sjungs i den berömda visan:

Du kan ingenting ta med dig dit du går
Nej du kan ingenting ta med dig dit du går

Men det hjälper liksom inte. Inte det minsta.

Read Full Post »

Häromdagen blev jag av min vän Magnus uppmärksammad på ett YouTube-klipp med Magnus Betnér. Ja, ni vet, ståuppkomikern. Anledningen till uppmärksammandet var egentligen en sekvens där Betnér lär ut ”20 poäng svenska på 30 sekunder” – men strax efteråt började han tala om något som även lilla jag har observerat. Har ni lagt märke till att indignation och engagemang blossar upp väldigt snabbt nu för tiden? Kanske är det inte alls så, förresten. Men Internet – och kanske främst Facebook och Twitter – har gjort det här fenomenet väldigt tydligt. Det känns nästan som om en stor del av befolkningen bara sitter och väntar på att få rasa mot en eller annan orättvisa eller förfärlighet, kanske någon snaskig historia som ”Uppdrag granskning” presenterar. För att visa att man hänger med och minsann är en engagerad samhällsmedborgare så slänger man omedelbart ut en Facebook-status, twittrar något eller skriver något indignerat i sin blogg. Ja, man kanske till och med startar ett upprop av något slag som ens vänner kan ”gilla”.

Det är väl gott och väl, kan man tycka. Problemet är att det inte blir så mycket mer än så. Upprördheten kommer av sig. Engagemanget dör ut. Det kan visa sig att man i själva verket inte bryr sig särskilt mycket om det där som man just har varit så indignerad över. Eller som Magnus Betnér uttryckte det: ”Nej, du bryr dig inte. Du låtsas.” Och varför det då? Varför sträcker sig inte engagemanget särskilt långt? Det kan till exempel bero på att larmrapporten visade sig vara långt mindre alarmerande än man trodde. Eller också inser man plötsligt att man bara har lyssnat på den ena sidans argument och att det som verkade så hårresande galet egentligen var fullständigt logiskt. Det kan också hända att man har tagit sig tid att analysera det hela, vidgat perspektivet en aning och helt enkelt bytt ståndpunkt. Det känns också som om förmågan att diskutera ett problem under längre tid än två dagar har försvunnit. En debatt avverkas lite snabbt och sedan går man över till nästa – som om det inte går att diskutera flera saker parallellt i Sverige. ”Hallå, nu diskuterar vi faktiskt näthat här. Försök inte blanda bort korten genom att diskutera mobbning i största allmänhet.” ”Hör du, det där med näthat pratade vi ju om för två veckor sedan – nu är det faktiskt REVA vi snackar om här.”

Genuint engagemang är naturligtvis något bra och beundransvärt, men det är som om ytterst få människor numera orkar engagera sig längre än en dag. För man har ju så mycket annat att sköta också. Man har sitt surdegsbröd och sin resa till Thailand och sitt fredagsmys och sitt tittande på Melodifestivalen som också måste hinnas med. Och då är det ju väldigt bekvämt att visa sitt stöd för någon utrotningshotad svamp genom att trycka ”gilla” på någons status. Det tar ju knappt en sekund och så har man dövat sitt samvete för en liten tid framöver. Ja, jag uttrycker mig en aning sarkastiskt – men jag gör det enbart för att försöka tydliggöra vad jag menar. Det är liksom lite för enkelt att visa engagemang, om det nu ens är ett engagemang. För är det inte så att många just låtsas bry sig av rent egoistiska skäl? Dels för att döva samvetet en aning, dels för att inför andra framstå som en människa som faktiskt bryr sig. Vill det sig riktigt väl så kanske man till och med kan få medial uppmärksamhet för sin insats. Det här är väl lite av en biverkan av dagens tyckarsamhälle. Det går liksom inte an att gå omkring och inte ha en åsikt i alla frågor som dyker upp. Man måste tycka något, annars är man ingen seriös samhällsmedborgare.

Jag måste erkänna att jag inte riktigt vet vart jag vill komma med det här? Ska folk sluta engagera sig mot orättvisor och sådant som de tycker är fel? Absolut inte. Men det kanske är dags att besinna sig lite, fundera över vad man verkligen brinner för och sedan koncentrera sig på att envist driva den frågan? Det kanske är dags att bilda sig en egen uppfattning om saker och ting innan man börjar skrika att saker och ting är åt helvete och att så här kan det faktiskt inte fortsätta. Och kanske ska man rent av våga låta bli att ha åsikter om varenda fråga som dyker upp, helt enkelt för att det ytterst sällan går att se saker i enbart svart och vitt. Annars tror jag att vi riskerar att hamna i en situation där alla låtsasengagerar sig i allting för den goda smakens skull – i ungefär fem minuter. Och då kan resultatet inte bli annat än mycket klent.

Här är förresten det där klippet. Titta från 5.40.

https://www.youtube.com/watch?v=8apIVRUhlG8

Read Full Post »

I dagens Metro (2013-02-06) finns en artikel som handlar om att medlemsantalet på dejtingsidor brukar öka inför alla hjärtans dag. En Emelie Fredriksson uttalar sig och säger: ”Det är inte många som vill gå in på en restaurang och sitta där själva. Jag hoppas hitta en dejt, annars blir det en flopp.” Det här gör mig arg och bestört och får mig att höja ögonbrynen så mycket att det gör ont. Hur kommer det sig att vi i ett samhälle där jämställdhetsdebatten ingalunda är död och vi gärna framhäver vår rationalitet och modernitet fortfarande får läsa och höra sådana häpnadsväckande uttalanden? Hur kan det komma sig att unga (och förmodligen en hel del äldre) kvinnor villigt anammar vissa konventioner eller myter som borde vara utrotade vid det här laget? Ja, det är klart att det även finns män som sitter fast i samma tänkande, men av någon anledning blir det ofta tydligare när det gäller kvinnor. Vad menar jag för konventioner? Jo, att man är misslyckad om man inte har en partner. Och att detta misslyckande förmodligen beror på att man inte är tillräckligt snygg. I just det här exemplet finns det även en helt annan aspekt, nämligen att man måste fira alla hjärtans dag och är en nolla om man inte har någon att fira denna egendomliga högtidsdag med. Emelie vill tydligen inte sitta ensam på en restaurang då. Men snälla nån, fira inte alla hjärtans dag, då. Det är inget tvång. Man måste liksom inte äta ostkaka på Ostkakans dag.

I Sverige är alla hjärtans dag ett relativt nytt påfund och i likhet med andra importerade ”högtider” så är det nog tveklöst så att kommersiella makter hade ett finger med i spelet vid införandet. Jag tänker inte gå in på den historiska bakgrunden mer än så. Dock tycks dagen ha börjat misstolkas på olika sätt. På en av mina arbetsplatser fick kvinnorna för sig att de skulle köpa rosor till alla sina manliga medarbetare. Det var ju trevligt att få en ros. Det var betydligt mindre trevligt att få mängder av gliringar och sura miner för att vi män inte hade förstått att vi borde uppmärksamma alla kvinnor på ett liknande sätt. Ursäkta? Vad handlade det egentligen om? Det visar väl egentligen bara vilken förvirring som uppstår när man får för sig att fira en dag utan att veta vad den handlar om. Tydligen ingår det också i dagens koncept att man ska gå på restaurang, även om man inte har något sällskap. I alla fall enligt Emelie Fredriksson. Och har man inget sällskap så är man patetisk och misslyckad och måste kanske vänta ett helt år innan man får en ny chans.

I dokusåpan/tävlingen ”Top Model Sverige” som just nu sänds i TV3 blev i förra avsnittet Eleonore hemskickad för att hon vägrade att klippa håret kort. Hennes vägran berodde på att hon ansåg att ingen kille vill vara ihop med en korthårig tjej. Eller för att uttrycka det annorlunda: ”Ingen kille vill vara tillsammans med en tjej som ser ut som en annan kille.” All skönhet och attraktion sitter alltså i håret. Närmare bestämt i långt hår. Ursäkta, men vilken värld lever man i om man går omkring och inbillar sig något sådant? Är hon ute efter en kille som bara intresserar sig för hennes hår? ”Hej älskling, hur har ditt hår haft det i dag?” Men tyvärr är hon nog inte alls ensam om att leva i någon sorts Barbie-som-Rapunzel-värld. Det kryllar exempelvis av kvinnor som längtar efter att få leka prinsessa på sitt bröllop. Det finns människor som ägnar ohälsosamt lång tid åt att fixa till sitt utseende innan de ens vågar visa sig för familjen, människor som uppenbarligen vägrar att inse att enbart ett fagert yttre knappast leder till ett varaktigt förhållande. Ibland ser jag unga killar stå framför spegeln på gymmet och ägna en kvart åt att få håret att ligga exakt rätt. Exakt rätt antal hårstrån ska tränga ut genom hålet vid spännremmen på den bak-och-framvända kepsen. All personlighet och all självsäkerhet sitter tydligen i håret. Jag har varit inne på det här förr, när jag berörde dagens träningsfascism, och jag vill inte att någon ska missförstå vad jag menar. Ett snyggt yttre kan visst vara det som initialt lockar två personer till varandra, det är inget fel i att bry sig om sitt utseende en aning. Men när en ung tjej tror att hon aldrig kommer att få en kille om hon klipper håret kort så är något fundamentalt fel. Eleonore ser definitivt mycket bra ut i sitt långa hår – men om hon tänker gå fram här i livet och bara vara ett utseende så tycker jag synd om henne. Jag hoppas innerligt att det är en mognadsfråga och att hon och många med henne så småningom inser att en personlighet är långt mer intressant än ett utseende. Jag struntar åtminstone fullständigt i om mina vänner är snygga eller inte. Jag umgås med människor, inte fasader.

 

Read Full Post »

Om en gård

Kyrsta - ommålning pågår

Kyrsta – ommålning pågår
Köket innanför fönstret till höger

Bondgårdskök. Det är något speciellt med dem. Något fascinerande. Nej, jag har inte sett överdrivet många i mina dagar. Men många människor i dag har nog aldrig sett ett enda – eller åtminstone aldrig vistats i det.  Det finns ju bilder och ibland räcker det. Långt innan det fanns inredningsreportage i veckotidningar fanns bondgårdsköken. Det innebär rimligen att de liksom har växt fram på ett närmast organiskt sätt. De måste ha formats efter behoven. Inga märkvärdigheter, liksom. Bara det nödvändiga. Det bondgårdskök som jag minns bäst var ungefär så stort som ett bondgårdskök förväntas vara. Inga märkvärdigheter, liksom. Bara det nödvändiga. En vedspis för värmen – numera. Den dög även att koka potatis på. En liten elektrisk bänkspis för annan matlagning. Ett ganska stort runt bord med vaxduk. Några pinnstolar med maskhål i – klassisk modell. En batteriklocka på väggen. Och naturligtvis en mörkbrun bäddsoffa från slutet av 1800-talet eller möjligen början av 1900-talet. En sekelskiftessoffa, helt enkelt. Se där; ett typiskt bondgårdskök. Eller kanske en variant av ett typiskt bondgårdskök. Ibland är batteriklockan ingen batteriklocka utan en sådan där genuin sak med pendel. En sådan som tickar i stället för att surra svagt, svagt, svagt.

Vad har detta kök fått uppleva? Ja, jag vet inte. Den siste innehavaren var mammas morbror. Sigvard hette han. Sigvard Jansson, lantbrukare.  Eller om han kallade sig bonde. Jag minns honom, mest från när han kom körande hem till oss med ägg som hans hönor hade värpt. Hans fordon var ett slags trehjulig moped med en huv som man fällde upp. Han körde en dryg mil på den och sedan tillbaka till gården. Jag minns inte om den var blå eller röd, mopeden. Gården var i alla fall röd. Det är den fortfarande. Sigvard var snäll, har jag för mig. Det enda otäcka med honom var att han bara hade en hand, den andra hade han råkat såga av sig. Egentligen var det väl det som var otäckt – inte att han var enhänt. Jag tänkte att jag inte hade velat vara med när det hände, då hade jag garanterat svimmat som en säck potatis. I min fantasi var han Kapten Krok. På den stympade armen fäste han nämligen en protes med en krok på och med den redde han sig. Jag vet inte hur. En ensamstående enhänt lantbrukare kan inte ha haft det så lätt. Senare, när han inte längre fanns i livet, hittade jag fler proteser. Kroken kunde skruvas bort och i stället kunde man skruva dit exempelvis en bordskniv eller en gaffel. Jag tror att det fanns några andra varianter också. Det kändes lite konstigt att se dem.

Jag vet inte hur stor den där gården var. Jag tänker på arealen. Åkermarken. Skogen. Själva gårdsmiljön var stor nog: En rejäl kombinerad ladugård/lada med hönshus och utedass. Ett ganska stort bostadshus i två våningar. Ett till bostadshus med tvättstuga och en stor öppen vind. Vagnslider, jordkällare, vedbod och snickarbod. Bondgårdar var som mikrosamhällen. Är väl fortfarande i viss mån, de som finns kvar. Här fattades väl bara en hundkoja och några bikupor. Å andra sidan fanns det en liten, liten bäck. Och en liten fornminnesmärkt kulle där det förmodligen spökar. I alla fall vid fullmåne och när det är dimmigt. Allt detta var en ganska spännande miljö för en ung gosse. Efter Sigvards död jag-minns-inte-när så skingrades mycket av kvarlåtenskapen till diverse släktingar vid en auktion. Min mamma och hennes syskon köpte själva gården. Men tillräckligt mycket inventarier blev kvar för att atmosfären inte skulle förstöras. Gamla böcker till exempel. Några tavlor. Husgeråd. En del möbler. Och en vind full av fullständigt värdelös bråte. Jag drömde förstås om att hitta något värdefullt. Kanske en sällsynt bok. Kanske en tavla av Bruno Liljefors – enligt vad det påstods hade han nämligen bott i grannhuset under några somrar; ett rykte som nog faktiskt innehöll en hel handfull korn av sanning. Men det enda som fanns var en reproduktion av en Liljefors-räv i salen, den sal som kändes som ett enormt rum och som nog mycket sällan användes. Finrummet. Där fanns en öppen spis och en fotogenlampa i taket. Jag minns det som ett kallt rum.

Bostadshuset på en bondgård kan vara kallt. Åtminstone vissa rum. Isoleringen är kanske inte den bästa. Och man vill kanske inte värma upp rum i onödan, rum som ändå inte används. Salen vistas man inte i om man inte har någon fin tillställning. Kanske dopkaffe. Eller begravningskaffe. Man har ju köket – det kan räcka gott att värma upp köket och låta något av värmen spilla över på sängkammaren. Man var mest i köket. Hallen var kall, farstun ännu kallare. Ibland var det antagligen varmare ute än inne – även när det inte var särskilt varmt ute. Morgnarna var i alla händelser kalla, även i köket. Man kan inte hålla liv i vedspisen hela natten.

Köket är bondgårdens hjärta. Det har det varit sedan urminnes tider. Antagligen är jag inte den förste som påstår det. Jag vet att jag inte är det. Men det är här själva livet levs. Det är där livet finns. Jo, det är klart att djuren i ladugården och i stallet och i hönshuset står för en stor del av livet – men det är en annan sorts liv. Även på åkern finns det liv. Potatis, vete, korn, råg och havre. Morötter, rädisor, sallat och bönor. Men det är på något sätt kring bondgårdsköket livet kretsar på allvar, med flugfångare som hänger i mossfodrade fönster. Med en flugsmälla på en spik på väggen. Med stänkmålade väggar och ådringsmålade skåpluckor i en ljusgrön färg. Med ljudet av råttor eller möss som rör sig någonstans bakom socklarna. Det är där man dricker kokkaffe och äter en mandelkubb och kanske ett Mariekex. Men det där är länge sedan nu. Min morbror äger gården nu – jag kan alltså åka dit och titta när jag vill, men det blir inte av. Den ligger inte lika mycket på landet som den gjorde förr. Ett par hundra meter bort sveper E4:an förbi sedan några år tillbaka. Vid den arkeologiska utgrävningen som gjordes inför vägbygget hittades fascinerande lämningar av hus. Lämningar från stenålderns slut och fram till medeltidens början. Kyrsta är alltså en mycket, mycket gammal by. Rent av ett forntida maktcentrum. Tänk om jag hade vetat det när jag gick omkring där och hade lite tråkigt. Det är en svunnen tid jag minns. Att den var stenålderssvunnen minns jag inte. Men det är en annan historia.

Read Full Post »

En gång i tiden gjorde salig Povel Ramel en egen version av Studentsången. Meningen var att den på lite håll eller av folk med dålig hörsel skulle uppfattas som den äkta varan, trots att texten alltså var helt annorlunda. Själv har jag länge varit besatt av tanken att göra något liknande, varför inte med den lika säsongsbetonade dikten Tomten av Viktor Rydberg? Första versen massakrerade jag redan för uppskattningsvis 25 år sedan, och för kanske 10 år sedan gjorde jag tillsammans med två kolleger ett försök med hela dikten. Den versionen påstås fortfarande finnas någonstans, men eftersom jag trodde att den var helt förkommen så fick jag för mig att göra ett alldeles färskt och eget försök, så här precis före jul. Till och med första versen fick bli en aning friserad.

Ställ er på lite avstånd från er själva och läs denna vackra och finstämda dikt högt. Naturligtvis är själva innehållet ren rappakalja, ja till och med trams, men de poetiska kvalitéerna går inte att ta miste på – eller hur?

HONKEN

(Fritt efter Viktor Rydbergs Tomten)

Skidsprinterkattens böld är svår
tärnorna fnittra och timra
Allan sovrar i enskild vård
”Sjukt” suckar skidkatts kvinna
Fånen klandrar sitt schysta garn
Lönn nyser fint på fru och barn
Lönn nyser fint på jaken
Endast Honken är haken

Drager sin kniv vid ladans vägg
självgod som tidernas diva
snittar, som många gånger förr
alla de aggressiva
Snittar så trogen mot garn och lur
far kring mården en vådlig tur
snubblar, men utan att gråta
över en Puch Dakota

För sin tand genom ägg och tår,
smakar torsk och rödspätta:
»Sej, den fisken är alltför hård,
Sej, det är ingen femetta»
Får, som man säger, alltför fort
svika smörjande bankers kort
Får som hårdna och vissla,
får som blöta idissla

Spår en fikus och fladdermus,
bränner vid rödvinssåsen
Skornas sömmar i fånens snus
intar den vanliga posen
Lömsk av teve och disk och ström,
Kålle i Götet vill ha beröm
Klubban som snutar behöver
beskylls för undanmanöver

Slår så ängsligt på grammofon,
ber den förlova per timme;
slår pellejönsen trots gruppens hån
trots deras storhetsvansinne;
Amor i moonboots vid Kalmar slott
saknar och snyftar på Nansens yacht
Amor sin båge spänner
mot alla TV-antenner

Honken flyger som fläskfilé
Mer kan man inte begära
Gänget ältar livskvalité
synd att de äro vulgära
Kvarnen dammar han ren med sjå
svalkar sig sen uti Luleå
Ingrid förmår ej att hyckla;
det är bättre att cykla

Se, han har gett dem halm och spån
renliga logopeder
Stumma som barn, men till och från
svärja de elaka eder
Häkte sörja för häkte rart,
konstrande, snålande underbart
Kåtan som Nick upplåter
fnissar åt anekdoter!

Honken klandrar pomadans doft;
svär över kor och Trieste
Far på skallen i ströets stoft
lär sig av Skavlans gäster
Nu är väl Skavlans studio tom,
men den dåren så glad och from
Kommer han, ska han få smaka
järnrör och psykofarmaka

Då kan man alltid få twittra om
tvånget som är därinne
”Inte i kväll” säger Onkel Tom,
stör sig på Honkens linne
Såsom en slinga i Adas skägg
fnyser fånen åt klubbens drägg
Imman på ägget kränker,
Honken snubblar och stänker

Schyst på krogen ljöd ejderns skall
Livat, det blir det med snuset
Flott från kärran med dödsmetall
höres: ”Beakta gruset!”
Honken hyssjar och med beröm
styckar en höna i vriden sömn,
Beundrar, ja vem kan det vara,
måhända Bert Karlsson i Skara?

Skidsprinterkattens böld är svår,
tärnorna fnittra och timra
Allan sovrar i enskild vård
blott ingen orkar rimma
Fånen klandrar sitt schysta garn
Lönn nyser fint på fru och barn
Lönn nyser fint på jaken
Endast Honken är haken.

GOD JUL, ARMA MÄNNISKOR!

Read Full Post »

Rulltrappan rullar
Vi torteras av musik som söver
Rulltrappan rullar, dom får oss att vilja ha en massa skit vi inte behöver
Rulltrappan rullar, krossa kapitalet
Vi behöver inga prylar, vi behöver inte skvalet
Men en boning i sej själv måste man ha
Och en boning i mej själv är allt jag vill ha

”Rulltrappan” av Ola Magnell, från LP:n ”Höstkänning” 1977

Så var det dags igen. (Låt oss låtsas att detta är en insändare. Då ska man rent principiellt inleda med ovanstående fras. Vad man ska avsluta med kommer att framgå lite senare. Närmare bestämt i slutet.) Äntligen står julen för dörren och den stora köpfesten börjar. Vi måste plötsligt ha en massa prylar som vi av någon anledning inte har unnat oss tidigare under året. Vi förväntas också rannsaka vårt inre för att komma på saker och ting som andra kan ge oss så att vi i vår tur kan få saker av dem. Vi ska nämligen byta julklappar med varandra. Nog är det ganska absurt om man tänker efter aldrig så lite? Ja, jag ska inte sitta här och låtsas att jag hatar julklappar – visst är det trevligt med fint inslagna presenter och nog är den där känslan av förväntan ganska angenäm. I mitt barndomshem skulle det vara många paket. Jag inbillar mig att det var min pappa som tyckte det, eventuellt för att han ville ge sina barn det han inte hade fått. Klassiskt. Men förr eller senare leder sådant till en motreaktion. När mina syskonbarn var små upplevde jag att de blev alldeles speedade och nästintill okontaktbara på grund av alla nya leksaker som plötsligt uppenbarade sig. Hysteriskt. Nog finns det väl andra och bättre sätt att visa sin kärlek på än att överösa någon med i grunden onödiga prylar? Men det kanske är så att det här är en metod för att fostra de små barnen och visa dem vägen in i vårt underbara tillväxt- och konsumtionssamhälle?

Julhandeln måste ju ständigt slå nya rekord, annars är vi bestämt ett u-land. Vi har ju bevars råd att köpa en massa prylar som vi inte behöver och då måste vi bevisa det också. Om grannen nu har en SUV så ska väl inte vi vara sämre? Strunt samma om vi behöver den eller inte. Och en sådan där kaffemaskin med kapslar som Svullenbratts har, en sådan ska väl vi också ha, älskling? Det är ju pinsamt att bjuda på vanligt bryggkaffe när Svullenbratts tittar in. Och tänk så flott att kunna dricka riktig expresso – precis som vi gjorde när vi var i Rom. (Att kaffet blir ganska äckligt hör faktiskt inte hit.) Och så måste vi faktiskt ha en 42″ TV, en sådan där som är så stor att man inte riktigt förstår vad det är man tittar på om man inte sitter tio meter bort. Alltså, det här är ju ett ganska avancerat självbedrägeri som vi någon gång måste komma till insikt om. Jag har ingen aning om vad livets mening är, men jag är ganska säker på att det inte är att ha så många apparater som möjligt hemma. Jag tror inte ens att det är att ha så många böcker som möjligt, vilket kanske förvånar dem som känner till min förkärlek för sådana tingestar.

Nej, i mitt lilla tycke har julen helt enkelt spårat ur. Den är något som måste firas och det enligt en viss mall, som förvisso ser olika ut i nästan varje familj men som ändå innehåller i stort sett samma ingredienser. Skinka, gröt, sjuarmad ljusstake, julmust, Kalle Anka, julkort, ”Juligen” med Just D, glitter, köttbullar, adventskalender, Lucia, knäck, ”Last Christmas” med Wham!, klenäter, pepparkakor, Karl-Bertil Jonsson, adventsstjärna, amaryllis, uppesittarkväll, gran, julklappar, den hemska ”Tänd ett ljus” med Triad, lutfisk, prinskorv, dopp i grytan, hyacinter, ”Tomtarnas julnatt” och glöm inte JULSPRITEN!!! Varför är allt det här så viktigt för oss? Antagligen för att det ger oss trygghet, en trygghet i en värld som snurrar allt fortare och som vi får allt mindre kontroll över. Vi behöver en period varje år då vi hänger oss åt trygghetsskapande traditioner. Kanske handlar det i grund och botten om nostalgi. Vi vill ha det som när vi var barn och försöker förtvivlat återskapa en känsla som vi naturligtvis aldrig riktigt kan få tillbaka. Många ser julhelgen som en lugn och fridfull tid då man kan mysa och återhämta sig en aning. Men av någon anledning är allt så kravfyllt att man måste stressa mer än någon annan tid på året för att nå fram till några dagars lugn och ro. Det är som om man skulle vara tvungen att springa ett maratonlopp varje kväll innan man får gå och lägga sig. Och det är – faktiskt – helt sjukt.

Jag har redan erkänt att det där med att ge varandra julklappar är ganska trevligt – om det sker med måtta och eftertanke. Jag är ingen julhatare i övrigt heller, det ska ingen tro. Det är trivsamt med julmarknader (utom den som huserar på Sergels torg), det är ganska gott med glögg i måttliga mängder, jag kan bli rörd till tårar av ett luciatåg (men är inte sångerna de sjunger lite väl… religiösa?) och jag tycker att julskinka med skånsk senap på en knäckebrödsmacka är förunderligt gott. Allra helst tillsammans med ett skummande glas julmust (eller svagdricka!) på kvällen dan före dopparedan. Det är faktiskt en av årets absoluta höjdpunkter. Nej, det är den kollektiva köpgalenskapen som jag har problem med. Kanske är det något som kommer med åldern för jag måste erkänna att jag inte alltid har känt på det här sättet. Men på senare år har jag liksom insett att jag har blivit lurad och indragen i en köpkarusell som mer och mer liknar en centrifug på högvarv – och jag är inte ensam om att ha blivit det.

Det egendomliga är att jag anar en tendens till att många inte ens är särskilt intresserade av att hålla på med allt det här. De föraktar julen och allt den står för – men fixar och donar en massa ändå. Granen plockas in dagen före julafton – och på annandagen åker den ut. Då har man fått nog. Barnen har fått sina julklappar och Aladdin-asken är tömd. Rastlösheten övermannar dem och de längtar efter vardagen igen. Förmodligen handlar det om krav igen. Krav på att man måste göra som alla andra. Det här kan komma som en överraskning, men det är faktiskt helt frivilligt att fira jul! Jodå, jag vet att vissa inslag är svåra att komma ifrån, i synnerhet om man har barn. Julpyssel och andra julrelaterade aktiviteter förekommer flitigt i förskolor och skolor och naturligtvis påverkas barnen både av det och av hur deras kompisar firar jul. Men det är ingen som tvingar en att köpa den senaste ”Absolute Christmas”-samlingen eller att duka upp ett Fanny och Alexander-julbord. Eller att köpa julklappar för tusentals kronor. Tagga ner lite. Julen måste inte handla om överflöd och måsten. Den måste inte präglas av stress. Försök att se lite nyktert och kritiskt på hela baletten: Är det inte så att vi har lurats in i den här konsumtionscirkusen av sluga köpmän och dito kvinnor? Till viss del är det förstås en form av självgående självbedrägeri, men nog gör den så kallade marknaden sitt bästa för att hetsa oss ytterligare? Nu låter jag som någon långhårig kollektivmedlem från 70-talet, men jag är rätt övertygad om att vi faktiskt måste lugna oss, skruva ner kraven och försöka genomskåda konsumtionshetsen. Först då kan julen bli den tid av återhämtning som vi nog vill att den ska vara. I nuläget är julen liksom förljugen. Inte minst för att den firas intensivt av mängder av människor som är livrädda för allt som har med Jesus att göra. Nog är det ganska märkligt?

Tycker vän av ordning.

Read Full Post »

Har ni hört det sägas någon gång? Barn är mjuka, bilar är hårda. Säkerligen. Men vet ni vad? Vuxna är också mjuka. Av något skäl tycks väldigt många ha missat det. Kanske är det lite förvånande att jag nu skriver ett blogginlägg om trafik. Det förvånar åtminstone mig själv en aning, men någon gång ska det väl göras. Jag har inget körkort, men jag har en fin och vit cykel som jag knappt vågar använda. Och så har jag ett par stiliga ben som jag använder relativt flitigt. Och ett par ögon som jag ser en hel del häpnadsväckande saker med, bland annat i trafiken.

Nu rör jag mig mest i centrala Stockholm och kanske ser det annorlunda ut på andra platser i vårt kära fosterland. Jag till och med hoppas det. Men så gott som dagligen ser jag trafikanter av alla slag bära sig åt som idioter, ofta vid två specifika platser. Häromdagen såg jag en man i 30-årsåldern med stor auktoritet gå rakt ut i gatan framför en lastbil. Han var inte ens distraherad av något superviktigt mobiltelefonsamtal, utan ansåg sig väl helt enkelt ha rätt att bära sig åt så. Lastbilschauffören tutade ilsket, varpå 30-åringen gav honom fingret. Moget.

En mobiltelefontalande kvinna som tror att hon är en cykel.

Men av något skäl händer det närmast regelmässigt saker vid det där övergångsstället. Folk går ständigt mot rött utan att vare sig tänka eller se sig för. Men man måste ju förstå dem – de har väl bråttom till rean på NK eller till något café för att mildra latteabstinensen. Det är bara lite tjatigt att se folk skrika till, hoppa undan och rent av bli fly förbannade när de nästan blir påkörda. Men vad handlar det här om då? Är det verkligen så att de är så stressade att de inte kan vänta på grönt ljus? Nej, jag misstänker två saker: 1. De övertolkar lagen om att bilar (och cyklar!) ska lämna företräde för fotgängare vid övergångsställen. Men det här gäller, som alla vettiga människor vet, enbart vid övergångsställen som inte är försedda med trafikljus. 2. Det är en attitydfråga, det vill säga att det betraktas som lite töntigt att stå och vänta på grönt ljus. ”Alla andra går ju.”

Två kvarter därifrån är det cyklisterna som står för det idiotiska beteendet i en synnerligen komplicerad korsning. Där tycker de cykelburna av något skäl att de inte behöver bry sig om trafikljusen som gäller för körbanan där de står och väntar. Nej, de tittar i stället på ljusen som gäller för det närbelägna övergångsstället – med påföljden att de anser sig ha grönt samtidigt som det är grönt för fotgängare som ska passera framför dem. Man löper alltså ständig risk för att bli påcyklad när man som fotgängare försöker ta sig över där. Dessutom blir det grönt för cyklister som kommer från andra hållet – och eftersom all cykling är en tävling så kommer de farande i en ruskig hastighet när man försöker korsa de stackars vita strecken till fots. Har man riktig tur så hinner man alltså bli påkörd – eller nästan påkörd – två gånger inom loppet av kanske 10 sekunder.

Jag ställer mig återigen frågan vad det här beror på. Varför råder det en sådan förtvivlad hets i trafiken? Det är naturligtvis trångt – det är en förklaring. Och trängre lär det bli, eftersom politikerna tycker att Stockholm blir en ”roligare” stad att leva i ju fler människor som bor här. Men det görs inte särskilt mycket för att anpassa trafikapparaten till den kraftigt ökande folkmängden. Dock är det förmodligen återigen också en fråga om attityder, bland annat den numera allestädes närvarande självcentreringen som, naturligtvis, går ut på att man själv är viktigast i hela världen och som gör att man känner sig kränkt så fort någon opponerar sig eller vågar stå i vägen för ens framfart. Den där röda trafiksignalen är med andra ord ett hån mot ens integritet.

En annan existerande attityd som är nära besläktad med den föregående är: ”Om hen kör på mig så är det hens problem.” Ska jag avslöja en hemlighet? När du ligger där på gatan med en skallfraktur, brutet ben eller är förlamad från halsen och nedåt så är det ingen annans problem. Det är ditt. Vi är inga superhjältar som klarar att bli påkörda av bilar, cyklar eller ens tåg. Alla med ett uns förstånd kvar i skallen vet att vi inte är odödliga – ändå kryllar det av människor i trafiken som inbillar sig att de är det. Låt mig få presentera en tredje attityd också: ”Trafikregler? De är ju bara en rekommendation.” Jodå, tro mig, det finns de som säger så. Ska jag berätta en hemlighet till? Trafikreglerna och signalerna finns till för att reglera och underlätta och förhindra kaos. Ja, man kan till och med säga att de finns till för att skydda trafikanterna. Om man känner sig kränkt av trafikregler så bör man nog arbeta lite på sina attityder.

Det är som om all förmåga till logiskt och rationellt tänkande upphör så snart det handlar om trafik. Jag har till exempel mer än en gång hört föräldrar säga att de använder cykelhjälm när barnen är med, men inte annars. Jaha, och varför det? Är man odödlig så snart barnen inte är med? Cykelhjälmen är till för att skydda skallen, det är ingen symbolisk gott-exempel-inför-barnen-hatt. Vilken glädje har de föräldralösa barnen av att kunna säga ”Men de bar i alla fall hjälm när vi var med”? Va?

Ja, sedan har vi ju det här med mobiltelefoner. Jag har ingen aning om hur många tillbud eller olyckor som orsakas av att folk är absorberade av mobiltelefonsamtal eller – jodå – facebookande, spel eller film. Människor som går och stirrar intensivt på skärmen, nästan helt omedvetna om sin omvärld, är ingen ovanlig syn på gatorna. En av de mest absurda händelser jag bevittnat skedde på Centralstationen i Uppsala för ganska många år sedan. En kvinna på väg över spåren stannade mitt på spåret medan bommarna gick ner. Tåget närmade sig, men föraren såg lyckligtvis att någon befann sig på spåret och hann bromsa. Han tutade – kvinnan märkte ingenting. Tänkte hon begå självmord? Nix, hon var bara inbegripen i ett mobiltelefonsamtal. Till slut fick någon krypa under bommarna och fösa bort henne från spåren. Det skulle inte förvåna mig om bomunderkryparen fick sig en rejäl utskällning. Komma här och kränka hennes integritet, liksom!

Här krävs en ordentlig attitydförändring. Man dör inte om man väntar med det där samtalet tills man befinner sig på en lämpligare plats. Däremot kan man dö om man inte väntar med det. Ursäkta, men så är det faktiskt.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »