Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Okategoriserade’ Category

Det femtionde året – vecka 29

Posted in Finland, Okategoriserade, Resor, tagged , , , , , , , , , , , , , on 24 juli 2016| Leave a Comment »

Det är något märkligt med mina pelargoner. De som står i köksfönstren, mot norr, sticker iväg och blir höga och rangliga som någon sorts tonårsvarelser, medan de som står i vardagsrums- respektive sovrumsfönstret, mot söder, mest liknar knotiga små bönder från Storkyro socken i Österbotten. Borde det inte vara tvärtom, undrar vän av ordning? Men pelargoner kanske inte uppskattar södersolen? De kanske är framavlade i små stugfönster och pörten ute i den småländska skogen? ”Sol och värme? Det är inte för oss.” Resebyråer med enbart pelargoner som kunder säljer inga charterresor till Mallorca. Ej heller till Thailand.

För att skona dem under min nyligen avslutade bortovaro och deras då vattenlösa tillvaro har jag haft alla dessa blommor nedställda på golvet där jag inbillar mig att solen inte når dem på samma sätt. Men nu är de återbördade till fönsterbänkarna, ty nu börjar vardagen igen. Allvaret. Semestern är slut. Jag inbillar mig att pelargonerna är lika ovilliga som jag, ty det blir allt svårare att återgå till arbetet efter havd semester: Detta att åter inträda i fållan, detta att vara skärpt, hålla tider, vara civiliserad och kanske till och med trevlig. Att ställas tillbaka på fönsterbrädan. Det är inte lätt. Man vill gärna för evigt föra en sorg- och bekymmerslös tillvaro och kuska runt i främmande och exotiska länder, som exempelvis Finland.

Ja, det är ju där jag har varit som senast. Jag skojar inte när jag säger att det är främmande och exotiskt. Jag syftar då kanske främst på språket, men det var jag inne på redan förra veckan. Jag syftar dock även på att det faktiskt är ganska annorlunda även i andra avseenden, åtminstone när man kommer ut på landsbygden och besöker de mindre städerna. Det känns lite ålderdomligare än Sverige på något märkligt sätt, och jag menar det inte i någon negativ bemärkelse. Det är som om finländarna har en närmare kontakt med och är mer varsamma om det kulturarv de har kvar – kanske blir det så när man under många år har lytt under främmande herrar. En annan förklaring kan vara att man helt enkelt inte har haft råd att göra sig av med gamla vackra trästäder som Kristinestad, Raumo och Kaskö (jag använder här de svenska namnen) och ersätta dem med kyliga betong- och glasåbäken. Relativ fattigdom är ibland av godo.

Men Finland är uppenbarligen också landet där man i en ganska stor stad som Tammerfors i ett desperat försök att undkomma dyra hotellrum kan hamna på ett indiskt hotell. Ursäkta? Indiskt hotell? Javisst. Med rum inredda i något som man med lite god vilja kan kalla traditionell indisk stil. För säkerhets skull heter det Hotel Mango, efter Indiens nationalfrukt. Exotiskt! Men vad gör man när man på kvällen anländer hungrig till ett hotell som är beläget i det där området som finns i alla större städer där bilhandlare och kontorsmaterielgrossister huserar? Vad gör man när man inte har lust att med hyrbilen traggla sig in till mer civiliserade områden? Jo, man besöker den restaurang som så lägligt råkar ligga cirka 25 meter från hotellet. En indisk restaurang. Ett rent sammanträffande, förstås.

Finland är också landet där man i ytterligare ett desperat försök att undkomma dyra hotellrum kan hamna på en anläggning som ligger på en ö och är en kombination av camping, stugby och mycket enkelt hotell. Där de på restaurangen serverar lastbilsförarschnitzel med sardell och kapris. Där de på sin hemsida stolt påstår sig tala finska, engelska, svenska och ryska, men i själva verket bara talar en rudimentär form av engelska. Och finska, förstås. Jag ska sannerligen inte påstå att liknande anläggningar inte kan påträffas även i Sverige, kanske strax utanför i Njutånger, och likväl kändes detta som något synnerligen finskt. Min fördomsfullhet är enorm. Livet är fullt av överraskningar. Finland är vackert. Bastu hade de förstås.

Men nu är det slut. Det är över. Nu börjar nästan ett år av slaveri. Nästan ett år av fångenskap med bara korta stunder av frihet. Himlen förmörkas. Vintern gör sitt intåg. Förpliktelserna står på kö. Jag och pelargonerna vill på ett magiskt sätt gå i ide, eller vad nu blommor gör, och vakna någon gång i mitten av april. Vi vill inte arbeta. Vill inte. Dock ämnar vi göra vårt bästa.

Read Full Post »

Det femtionde året – vecka 28

Posted in Okategoriserade, Resor, Språk, Stockholm on 18 juli 2016| Leave a Comment »

Det är intressant att byta miljö emellanåt. Nej, jag använder inte uttrycket ”byta miljö” som en omskrivning för ”sitta på anstalt”. Jag har bara tagit båten över till Finland några dagar. Men först drällde jag planlöst omkring i det ängsligt urbana Stockholm och irriterade mig på halvtaskigt väder och konstiga beteenden. Varför tycker till exempel folk att det är roligt att härma informationsrösten i tunnelbanan som förkunnar vilka linjer man kan byta till vid exempelvis Gullmarsplan? Eller är det ett sätt att visa att man är duktig som har lyckats memorera den harangen? Eller är det en ren reflex? Ibland ser man att folk bara rör på munnen, som om de skäms lite för att de egentligen vill stämma in i det där. Och samma sak med ”Se upp för dörrarna, dörrarna stängs”. Slutade det inte vara roligt att skrika ”Se upp för dårarna, dårarna sprängs” omkring 1978?

Det där skulle inte inträffa i Finland. Inte ens i Helsingfors hamnkvarter eller Vasas tuffaste hiphopområde. Därför är det skönt att ge sig iväg till vårt östra och förnämliga grannland en stund när irritationen blir för stor. En stor fördel är det fullkomligt obegripliga språket som lämnar fältet fritt för tolkningar – eller kanske snarare missförstånd. Om jag vill tro att Valokuvina är en ort och inte betyder ”i fotografier” så gör jag det. Och vill jag tala svenska med någon som bara talar finska så gör jag det också. Pinsam är mitt mellannamn. Men de finsktalande låter sig inte nedslås. De skrattar förlåtande och kanske lite generat, och bed & breakfast-kvinnorna insisterar på att man ska använda deras sauna. Annars blir man betraktad som konstig. Och vem vill vara konstig? När man är i Finland gör man således som finländarna gör: dricker kahvi och äter pulla och badar bastu. Fast eventuellt inte samtidigt. Det finns trots allt vissa regler för hur man bär sig åt på finska.

Just nu slår det mig faktiskt att min ovan framkastade tes kanske är helt galen. Ty en obegriplig harang på finska som jag antar betyder ”får det lov att vara lite mer memma?” kanske i själva verket betyder ”se upp för dårarna, dårarna sprängs”. Hur i all världen ska jag kunna veta det?

Read Full Post »

Det femtionde året – vecka 27

Posted in Musik, Nostalgi, Okategoriserade, Resor, Uppsala, tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , on 9 juli 2016| Leave a Comment »

Så här semestrigt borde livet egentligen alltid vara. Men man kan nog vid närmare eftertanke inte i evighet bekymmerslöst släntra runt i en dräglig temperatur och sakna egentliga mål och när som helst slå sig ner på en uteservering och få sig något kallt, gott och billigt till livs. Man skulle tröttna. Det är åtminstone vad jag tror. Men en tid går det alldeles förskräckligt utmärkt. Faktiskt så utmärkt att jag inte riktigt tror på vad jag nyss skrev. Först tror man en sak och sedan tror man en annan sak; det går fort att ändra sig ibland. Det går ibland även fort att förflytta sig såväl i geografin som i sinnesstämningen.

Denna tjugosjunde vecka under det femtionde året inleddes med en fortsatt vistelse i Portugal, men precis som jag lovade förra veckan så lovar jag nu att återkomma till detta land och denna vistelse i en särskild och fristående betraktelse. Det kan så att säga bli för många rätter på smörgåsbordet annars. Den nämnda semesterresan avpassades nämligen så att jag skulle hinna hem till ett evenemang som jag inte ville missa: en konsert med det för ett enda tillfälle återuppståndna Uppsalabandet Big fish. I min ålder tycker man om nostalgikickar. I min ålder uppskattar man även egokickar. Denna konsert utlovade båda delarna.

IMGP8224 (2)

Den gamla loggan lever än.

Big fish. De är en del av mitt liv. Jag följde dem från de första stapplande stegen. Jag videofilmade deras allra första (?) spelning med hjälp av en hyrd otymplig videokamera. Kanske finns filmen kvar någonstans i ett hemligt Big fish-arkiv i ett numera fullständigt omöjligt videoformat. Jag såg otaliga konserter med dem på ungdomsgårdar, talangtävlingar och liknande. Jag tog oskarpa fotografier av dem. Och emellanåt stack jag till dem texter som jag hade skrivit, med förhoppningen om att de skulle sätta musik till dem. Och det gjorde de med den äran. Där kommer naturligtvis egokicken in. Det var alltid en härlig känsla att höra de egna orden framföras från scenen och en alldeles särskild kick när de dessutom hamnade på skivor. En stunds berömmelse, lite i skymundan. Åtminstone i det egna huvudet. Två gånger fick jag dessutom äran att stå på scenen med dem. En gång på basklarinett i en låt som jag inte minns titeln på. Det spelar ingen roll, jag hördes ändå inte. En gång på sång och munspel i en ganska speciell tolkning av Bob Dylans Meet Me in the Morning på hans 50-årsdag. Det var förmodligen ett helt obegripligt framträdande för ungdomsgårdspubliken.

Men 20 år senare har alltså Big fish lyckats fylla Katalin i Uppsala, en lokal som rymmer sisådär 500 personer. Jag måste erkänna att jag blev överraskad. Jag måste erkänna att själva händelsen tycktes vara större än jag kunde ana. Var kom alla de här människorna ifrån? Hur kan man efter tjugo års tystnad locka en så stor publik? Förmodligen förstod jag helt enkelt aldrig att Big fish hade en stor publik när det begav sig. Jag menar inget nedsättande med det – det bara blir så ibland. Man förstår inte. Och när man står där i publiken i en ängslig skinnjacka bredvid människor som man inte har träffat på många år och bredvid människor som är helt okända, och redan i inledningen får höra en av sina egna texter från scenen och inser att åtminstone ett par hundra människor sjunger med för full hals, ja då infinner sig en obeskrivlig känsla av välbehag och stolthet. Hela texten kan de. Och då är det ändå ingen ”sommartider hej hej och sandaler av plast”-text, utan något långt mer komplext, om jag nu får säga det själv. Förunderligt är det. De har förvisso ingen aning om vad texterna egentligen betyder, de har ingen aning om tillblivelseprocessen, vad som ligger bakom. De vet inte att den eller den texten är kraftigt influerad av Cornelis Vreeswijk eller Folk och Rackare eller Steeleye Span eller en bok av Foucault. Men det spelar ingen roll. Publiken gör sin egen tolkning och det är så det ska vara.

hopkin024 (3)

Akustisk spelning någonstans för länge sedan.

Det är tight, tungt, välavvägt. Imponerande proffsigt. Och på sätt och vis obegripligt. Det känns nämligen som om de tjugo år som har gått inte alls har gått. Det är som om ett väloljat maskineri bara har stått och malt på i två decennier. Inte en tillstymmelse till rost. Publiken får vad den vill ha. Jag får till min glädje höra Ballad om natten, David Gieses i mitt tycke finaste text. Mitt namn nämns från scenen, jag blir presenterad som textförfattare till flera av de låtar som framförs. Jag spricker nästan av stolthet och glädje och blir faktiskt en aning rörd, men lokalens dunkel döljer det effektivt. Jag håller mig gärna ute i periferin, men det är skamlöst roligt att få ett offentligt erkännande. Efteråt kommer två människor fram och tar i hand och säger ”bra jobbat” respektive ”kul”. Jag har aldrig sett dem förr. Även andra som jag inte trodde kände till min existens, men som jag själv har koll på, kommer fram och hälsar. Det är lite som en klassåterträff, men utan obehag, utan pinsamheter. Det här var suveränt bra på alla plan. Det här kommer jag att minnas, och det tackar jag för. Det har varit en bra vecka.

*************************

Hycklerivisa live på Katalin.

Läs gärna även den tidigare texten om en Big fish-text.

Och varför inte också läsa recensionen i UNT?

 

Read Full Post »

Det femtionde året – vecka 25

Posted in England, Historia, Okategoriserade, tagged , , , , , , , on 26 juni 2016| Leave a Comment »

Mitt i allt detta som ska föreställa glädje, eller åtminstone utgöra grunden för äktsvensk glädje, nämligen midsommar, fördunklas tillvaron av något så dumt som en storbritannisk folkomröstning. Vilka märkliga känslor sätts inte i dallring av en i grunden vällovlig demokratisk process som mot all förmodan slutar på fel sätt? Eller åtminstone på ett helt oväntat sätt. Den initiala reaktionen är chock, irritation och till och med ilska och sorg. Varför? Är det inte alldeles fantastiskt bra att majoriteten får bestämma? Ja, jag vet inte. Problemet i det här fallet tycks vara att de som har röstat i många fall inte riktigt verkar ha förstått vad de har röstat om, eller har hängt upp sig på helt galna argument. Det blir liksom lätt att tycka att hela landets befolkning – eller åtminstone den dryga halva som röstade för ett utträde ur EU – är lite bakom flötet. Så är det självklart inte.

Nog är det så att vi i Sverige blir lite extra bestörta över att just Storbritannien får för sig att göra en sådan här sak. Många av oss har en speciell relation till landet, vi besöker det ofta och känner kanske till och med någon form av samhörighet med dess invånare. Bilden av i synnerhet engelsmännen är att de är jordnära, förnuftiga och samtidigt lite knasiga. I det här fallet vill man gärna tro att det knasiga och egensinniga har tagit överhanden på ett olyckligt sätt. Äldre herrar som yrar om att man nu ska göra Storbritannien great igen. Äldre damer som tror att man nu ska kunna återgå till något slags Hem till gården-tillvaro. Det är lika befängt som att i Sverige längta tillbaka till det så kallade Folkhemmet. Kanske vore det trevligt att gå tillbaka till den tiden – men det är knappast möjligt. Ändå kan jag inte låta bli att tycka om även de där knasiga, irrationella människorna som inte riktigt verkar förstå sitt eget bästa, som lyssnar på fel argument.

Skulle vi bli lika upprörda om exempelvis Italien fick för sig att lämna EU? Det är något som man kan fundera över. Jag tror att mycket beror på vilket släktskap man känner med invånarna i respektive land och i någon mening är britterna liksom våra coola, tedrickande Monty Python-grannar. Hur som helst så önskar jag ibland – inte bara i det här aktuella fallet – att man kunde snabbspola framåt i tiden och visa folk: ”Titta här, hur det blev.” Och sedan spola tillbaka tiden och göra det som fördärvat saker och ting ogjort. ”Det här blev inte bra. Nu går vi tillbaka i tiden och gör om och gör rätt.” Om den möjligheten fanns så skulle det kanske visa sig att Storbritannien har valt helt rätt väg. Det kan vi naturligtvis inte veta.

Förlåt mina plattityder. Men det här väcker tankar som inte nödvändigtvis är särskilt avancerade. Vilket kanske är ett tecken på att denna märkliga händelse berör på många olika plan. Vilket i sin tur kanske är skälet till att det gick som det gick. Om man nu kanske var trött på att gurkor inte får se ut hur som helst inom EU snarare än att fri rörlighet för varor, kapital, tjänster och arbete råder. Hur det blir får framtiden utvisa. Så enkelt kan det vara ibland, och samtidigt så svårt. Denna vecka 25 under det femtionde året blev historisk. Kanske på ett bra sätt, kanske på ett dåligt sätt. Denna vecka 25 under det femtionde året passade jag också på att tjuvstarta min semester. Det är faktiskt inte så illa, även om det efter omständigheterna känns lite futtigt.

Read Full Post »

Calle Schewens sammandragsvals

Posted in Okategoriserade, tagged , , , , , , on 24 juni 2016| Leave a Comment »

I Roslagens famn på den blommande ö,
där bränner jag mitt brännvin själv
och vassarna vagga och nyslaget hö
jag gör hela kohagen grön,
där sitter jag uti bersån på en bänk
och tittar på gårdagens blad,
som störta mot fjärden i glitter och stänk
på jakt i sandaler av plast.
Själv blandar jag fredligt mitt kaffe med Kron
till angenäm kylskåpskall fil
och lyssnar till dragspelets lockande ton,
och dricker det med välbehag.
Jag är som en pojke, fast farfar jag är,
ja låt mig besjunga dig nu!
Det blir bara värre med åren det där
för jag har just tagit bort snön.
Se, måsen med löjan i näbb, han fick sitt!
Men jag fick en glass i min mun!
Kom ljuva krusmynta, mitt hjärta är ditt,
spel opp, solen skiner i dag.
Det doftar, det sjunger från skog och från sjö,
ifall inte nån sätter fart!
Här dansar Calle Schewen med Roslagens mö
och solen går ned i nordväst.
I långdans, i språngdans på glödande järn,
det glittrar för stort och för smått
och juninattsskymningen smyger sig varm
men även för konungens slott.
Du lindar av olvon en midsommarkrans
och tänker, där växa blå bär.
Den skälver, din barnsliga hand, som jag kysst,
och myggor som svalorna tar.
Men hej, alla vänner, som gästa min ö!
Den ljusnande framtid är vår!
När morgonen gryr, ska jag vålma mitt hö
och Mälarens ljuva vestal.
Fördöme dig skymning, och drag nu din kos!
För ekorrn, som gungar på gren!
Här dansar Calle Schewen med Roslagens ros
Och bena blir fulla av spring!
 **********************************************
Originaltext: Evert Taube. Med inslag av Ulf Lundell, Lasse Berghagen, Carl Anton Axelsson, Astrid Lindgren, Rune Lindström, Tomas Ledin och kanske någon ytterligare som jag har glömt (!). Förlåt.

Read Full Post »

Det femtionde året – vecka 23

Posted in Allmänt, Okategoriserade, Stockholm, tagged , , , , , , , , , , on 12 juni 2016| Leave a Comment »

Det föll sig så att vecka 23 under detta femtionde år var den vecka då skolorna slutade. Då markant yngre människor än jag fick sommarlov. Jag fick alltså inte sommarlov, vilket jag nog grämer mig lite över. Men hur skulle det å andra sidan ha sett ut? En femtioåring kan inte ha sommarlov. En femtioåring kan inte iklä sig shorts (eller korts som jag tror att man sa när jag var liten) och planlöst cykla omkring i villaområdet och ständigt vilja äta glass. Man måste tänka på värdigheten. Å andra sidan finns det gott om femtioåringar som inte vet vad värdighet är. Det är åtminstone inte deras paradgren.

Om sanningen ska fram så lockar skolavslutningsveckorna fram den sura gubben i mig. Någon hävdar säkert att det handlar om avundsjuka. Sjung om studentens lyckliga dag (eller ska det vara Sjungom?), den ljusnande framtid är vår och allt det där framtidspositiva och glada. Och visst, denne någon har säkert rätt. Men framför allt handlar det om irritation, ty jag begriper inte det där med de så kallade studentflaken. Det är ju inte så att människor i allmänhet står och applåderar och jublar när lastbilar och traktorer åker förbi och sprider dålig dunka-dunka-musik och vrål och trafikstockningar. Det saknar liksom underhållningsvärde. Men jag antar att det är en egotripp. En inbjudan: Snälla, titta på oss! För vi har tagit studenten, fy fan vad vi är bra. Och det värsta (eller snarare bästa) är att det där sista är sant. Det känns som om dagens gymnasister besitter mycket mer kunskap än åtminstone jag besatt på min tid. Och just därför är det alldeles extra beklämmande att de ägnar sig åt något så i grunden enfaldigt som att åka omkring på lastbilsflak och irritera sina medmänniskor. Jag inbillar mig bara att man kan vara glad över att ha gått ut gymnasiet utan att åka lastbil. Eller traktor. Jag var det. Men det är förstås mycket, mycket länge sen. Tiderna förändras.

Men när nu det här med lastbilsflak ändå har blivit etablerat, varför inte då införa en liknande tradition för nyblivna pensionärer? Problemet är förstås att alla inte går i pension samtidigt på året, så vissa får ju vänta några månader – och vissa får vänta till året därpå – förutsatt att man samlar firandet till ett visst datum. Jag föreställer mig att nyblivna pensionärer är de som har allra störst skäl att fira. De går ut i en frivillig arbetslöshet som ingen ifrågasätter, till skillnad från de nyutgångna gymnasisterna. På något konstigt sätt inbillar man sig gärna att denna pensionärsparad skulle ackompanjeras av dragspelsmusik, men dagens pensionärer kanske snarare drar på med lite Rolling Stones. Eller varför inte My Generation på riktigt hög volym? Ty det kan nog behövas. Hög volym, alltså.

Om man nu ponerar att ett sådant pensionärsfirande skapades, vem skulle då skrika högst och vara mest irriterande? Gymnasisterna eller pensionärerna? Jag läste häromdagen en artikel som hävdade att ungdomen av i dag är långt mindre odräglig än vad många påstår, att de i själva verket är ett under av artighet och omtänksamhet. Och jag tror faktiskt att det är sant. Denna artikel pekade tvärtom ut 40-talisterna som odrägliga, själviska busar. Jag törs inte påstå att det också är sant. Men tesen är åtminstone intressant. Nu har de senare förvisso redan gått i pension så det är nog inte förrän vi 60-talister börjar gå i pension som vi får veta svaret. Ty det finns vissa likheter mellan 40-talisterna och 60-talisterna.

Sådana här tankar kan vetskapen om att vecka 23 var skolavslutningsvecka väcka. Nu börjar dock den tid då vackra sommarkvällar måste tas tillvara för att man i slutet av sommaren eller i slutet av livet inte ska ångra sig. Nu börjar den tid då man varje kväll bör ta en promenad utan bestämt mål och lyssna på tystnaden. Nu börjar den tid då studenter inte skränar ner stadsmiljön. Det enda som stör är att det anordnas rejv om nätterna i Årstaskogen. Rejv. Är inte det helt ute?

 

 

Read Full Post »

Det femtionde året – vecka 22

Posted in Musik, Okategoriserade, Stockholm, Tjuvlyssnat, tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , on 5 juni 2016| Leave a Comment »

Den här veckan har jag åkt buss. Buss nummer 160 från Hjälmarsvägen i Årsta till Gullmarsplan i Johanneshov. Det är en resa på högst sju minuter. Nu får man kanske intrycket att jag har åkt den där sträckan och sedan inte tillbaka. Och kanske får man intrycket att det bara är den här veckan jag har gjort det. Så är inte fallet. Naturligtvis inte. Jag är inte galen, eller åtminstone inte galen på det sättet. Men just den här veckan känns det som om den där tämligen ynkliga sträckan på morgonen har fyllts med egendomliga existenser. Exempelvis en farbror med ovanligt korta ben som iklädd byggarbetarkläder bär på ett kastspö. Går han och fiskar efter jobbet? Eller ingår det i hans arbetsuppgifter att använda kastspö? Eller bär han på detta kastspö av ren princip? Jag vet inte, och jag vågar sannerligen inte fråga. Han ser ut som en man som skulle kunna boxa en oförskämd person i magen.

En annan morgon, som kan ha varit denna veckas torsdagsmorgon, satt jag i den fullsatta och försenade bussen och retade upp mig på kvinnan som satt två säten framför mig. Hon var nämligen en sådan där människa som slår sig ner på yttersätet och lämnar innersätet tomt. Trots att hon rimligen noterade att bussen var mycket full. När bussen stannade för att ta emot ännu fler passagerare i sin buk reste hon sig dock plötsligt av okänd anledning, bara för att slå sig ner på ett av sätena vid ingången, där man normalt brukar ställa barnvagnar. Men se det skulle hon inte ha gjort, ty en nyss ombordstigen karl upphov då sin stämma och sa: ”Men där skulle ju jag sätta mig!” Detta trots att det nu alltså fanns två lediga säten precis bakom, vilket den nysatta kvinnan med rätta påpekade. Men nej. Människan skulle prompt sitta där. Varför kvinnan snällt reste sig. Jag var mycket frestad att fjåga om mannen kajnse vaj så lessen att han böhövde gjåta mot fajbjojs axel och kajnse till och med låjna en lijten näjsduk att tåjka tåjajna med? Men jag avstod. Även han såg ut som en man som skulle kunna boxa en oförskämd person i magen.

Så snabbt kan alltså omdömet om en människa skifta. Jag tänker nu på kvinnan som jag först tyckte illa om och därefter tyckte lite synd om. Den som bär sig dumt åt den ena sekunden blir nästa sekund utsatt för någon som bär sig ännu dummare åt. Man kan hävda att synden straffar sig själv, men det finns ju grader av straff. Och synd. Kvinnan förklarar jag härmed oskyldig. Hon insåg förmodligen att mannen skulle lägga sig ner på bussgolvet och skrikgråta om han inte fick som han ville. Hon räddade oss från detta spektakel. Men det utrotar dessvärre inte människors omogna beteenden. Till detta krävs större åtgärder. En analogi till denna bussincident inträffade för övrigt inom stockholmspolitiken under vecka 22, där ett stadsbyggnadsborgarråd var nära att offentligt skrikgråta av harm. Men jag lämnar honom därhän. Jag bryr mig inte ens om att nämna honom vid namn.

Vilka har förresten avlidit den här veckan? Jag talar nu om så kallade kändisar. Muhammed Ali. Mästerviolinisten och folkrockpionjären Dave Swarbrick. Zeb Macahan. Eller åtminstone hans uttolkare, James Arness. Och så Freddie Wadling. Av de fyra har jag endast sett den senare i verkliga livet. En gång tillsammans med Fläskkvartetten på den lilla Argusscenen på Hultsfredsfestivalen 1990. På samma scen framträdde M.A. Numminen och, ser jag till min häpnad, min granne Göran Greider. Dock inte tillsammans. Om jag minns rätt så satt Freddie Wadling på scenkanten hela tiden. Och om jag minns rätt så var han helt innesluten i sig själv och musiken och satt och dirigerade Fläskkvartetten med pekfingrarna. Men det är länge sedan och jag var smal och bar jeansjacka och en skjorta från Överskottslagret som jag batikfärgat i en röd plasthink. Sexton år senare hörde jag honom framföra en mäktig version av Olle Adolphsons Trubbel på Stockholms Kulturfestival. Och jag minns att han sa något mycket roligt och minnesvärt som jag lovade mig själv att aldrig glömma. Tyvärr har jag glömt vad det var. Något om läsglasögon, tror jag. Något självironiskt. Det plågar mig att jag inte minns detta minnesvärda. Det känns sorgligt. Men det kanske inte spelar någon roll. Vad jag ville komma fram till är att den mannen kunde sjunga vad som helst och göra det intressant. Kanske förtjänar jag att bli boxad i magen för att jag uttrycker det på ett så finesslöst vis. Men det är icke desto mindre sant. Ibland håller jag mig till sanningen.

Read Full Post »

Det femtionde året – vecka 21

Posted in Allmänt, Nostalgi, Okategoriserade, tagged , , on 29 maj 2016| Leave a Comment »

Av något skäl har jag under denna vecka ställt mig frågan huruvida nostalgi är en sjukdom som drabbar alla. Och om denna sjukdom måhända kryper allt lägre ner i åldrarna ju längre tiden går, om den formuleringen är begriplig. Med andra ord: Drabbas vi av nostalgi fortare i dag än för, säg, tjugo år sedan? Jag vet av vilket skäl jag började fundera över detta. Någon nämnde i ett radioprogram att glassen Igloo inte längre finns. Det förvånade mig. Ännu mer förvånad blev jag sedan elementära efterforskningar avslöjat att Igloo försvann redan 1997 då jag var nitton år yngre än jag är i dag. Jag har således i 19 år inte vetat att jag saknar glassen Igloo! För naturligtvis saknar jag den. Naturligtvis fylls jag med nostalgi när detta faktum långsamt slår rot i mitt medvetande. Ty nog handlar väl nostalgi om saknad?

Men är då Igloo egentligen värd att sakna? Var det inte i själva verket en mer än lovligt kletig och sötsliskig historia? Jo, det måste man ju tillstå. Det är väl snarare så att den eländiga glassen framkallar minnen av bekymmersfria och varma barndomssomrar. Glassens uppbyggnad med två pinnar gjorde dessutom att man kunde dela  den med en kompis. Även detta förhållande gör den till ett sympatiskt minne. Man delade den naturligtvis aldrig med en kompis, men i minnet gjorde man det. Eller kanske i fantasin. Och det var fint. Så egendomligt det är, när man tänker efter, att lite simpel frusen saft på två träpinnar kan vara en sådan monumental nostalgibärare.

Jag beslöt mig för att göra ett nostalgiexperiment. Jag letade upp tre avsnitt av Robert Brobergs The Pling & Plong Show från 1970 och såg dem i ett svep. Jag minns inte om jag såg serien då – jag var bara fyra och ett halvt år – men jag minns den ändå på något sätt med nostalgisk värme. Nu ville jag se om samma känsla infann sig så här i vuxen ålder. Det gjorde den tyvärr inte. Tvärtom ställde jag mig frågan vad jag tyckte var så fantastiskt då. Och jag frågade mig hur ett nutida barn skulle uppfatta serien. Men tiderna förändras och vi med den. Vi kan rimligen inte se något som är 45 år gammalt med samma ögon som vi såg det för 45 år sedan.

För några år sedan återsåg jag även en annan TV-serie från min barndom, en serie som jag då tyckte var nästan outhärdligt spännande och fantasieggande. Titeln var Huset Silfvercronas gåta och handlade om resor i den svenska historien. Nostalgins skimmer fick mig att vilja se den igen. Tyvärr visade den sig vara nästan omöjlig att se på grund av att den är hopplöst vänstervriden till sin karaktär. Skrämmande nog förstod man inte det då, inte bara för att man var ett barn – utan för att det var den rådande tidsandan. Jag önskade att jag inte hade sett serien igen. På samma sätt önskar jag att jag inte hade sett The Pling & Plong Show igen. Den ljuva nostalgikänslan dör. Det kan vara fullständigt förödande att försöka återuppleva det som man hyser någon form av nostalgisk känsla för. På samma sätt kanske man borde undvika att återvända till platser som är förknippade med vackra minnen. Nostalgin blir skönare på det sättet. Igloon blir godare och mindre kletig. I stället för att återvända till, och återanvända, det förflutna bör man nog hitta nya saker som man senare kan bli nostalgisk över. På så sätt skapas en framåtrörelse. Man fastnar inte i geggan. Jag tycker ingalunda att nostalgi är fult, men det är lätt att den gör så att man stagnerar. Det blir min slutsats av upplevelserna i vecka 21 under det femtionde året.

 

Read Full Post »

Det femtionde året – vecka 17

Posted in Okategoriserade, Uppsala, tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , on 1 maj 2016| Leave a Comment »

img015 (2)

Eld. Klarinettväska. Studentmössa. Och bredvid mig en numera tämligen känd skådespelare.

 

Sista april. Så sa vi i Uppsala när jag var en liten grabb på 70-talet. Inte sjutton sa vi väl Valborgsmässoafton? För svårt. För pretentiöst. Men oavsett vad vi sa så var det en högtid i långt högre grad än den efterföljande arbetarhögtiden första maj. Så är det när man har det ganska bra i en villaförort. Så är det när denna villaförort råkar vara den där Sveriges kanske mest imposanta så kallade majbrasa traditionsenligt antänds och avbränns på Kungshögarna. Det ligger något närmast magiskt och hedniskt över hela ritualen och man inbillar sig gärna att det är en kvarleva från vikingarnas blot. Att man i flera hundra år har samlat ris och löv och gamla uttjänta soffor i en stor hög och fjuttat på. Man inbillar sig så oerhört mycket.

För det är klart att det var elden som fascinerade när man var liten. Och smällarna. Inte var det vårtalet och hurrandet och vårsångerna och fylleriet – även om jag inte kan minnas att det sistnämnda var något man märkte av. Var sak har liksom sin tid. Smällarna var för övrigt något som de stora grabbarna ägnade sig åt. Kinapuffar var farliga, oåtkomliga saker. Vilket för all del inte hindrade mig och grannen från att ganska tidigt på morgonen den första maj ge oss iväg på våra cyklar med limpsadel för att kolla om vi kunde hitta några tappade eller icke-detonerade ettöres-, tvåöres- eller treöressmällare. Små dynamitgubbar som väl möjligen någon gång i forntiden kostade just ett, två eller tre öre. Inte fick jag hålla på med dylikt. Men om man hittade en och råkade antända den? Det kunde väl ingen säga något om?

Man växer dock upp ganska snabbt. Vissa gör i alla fall det. Fascinationen för eld och smällar avtar. Pyromantendenserna ersätts av andra tendenser. Men jag var en välartad gosse. Det skulle till exempel aldrig ha fallit mig in att avvika från skolan för att bege mig ner på stan för att titta på den traditionella så kallade forsränningen i Fyrisån. Det fanns dock de som gjorde det. Traditionell och traditionell, förresten. Man vill ju gärna inbilla sig att även den traditionen har varit igång sedan vikingatiden. I själva verket drog den inte igång, i mycket liten skala, förrän 1975. Jag var då nyss fyllda nio år och fick nog inte ens vistas på stan ensam. När jag första gången fick möjlighet att se den konstaterade jag snabbt att den tillhörde den där kategorin företeelser som många pratar om men som i själva verket är tämligen ointressant. Det är ju ofta så med traditioner.

I dag går jag som pliktskyldigast och kastar ett getöga på närmaste majbrasa på sista april. För att känna lite av värmen från elden. Kanske för att sätta lite brandrök i halsen. Det räcker så. Vårtalen är svåra att variera och är märkvärdigt substanslösa. Körsång i skrälliga högtalare kan man vara utan. Fingertopparna blir vita av köld bara jag tänker på april månads sista skälvande timmar. Jag tänker tillbaka på mina insatser som både orkestermedlem och körsångare på Kungshögarna i Gamla Uppsala. Det är svårt att spela klarinett med vantar på. Det är mycket enklare att sjunga. Basstämman i Vintern raaasat ut bland våra fjällar sitter i ryggmärgen. Men jag tänker också tillbaka på ett vårtal som aldrig hölls. En gång fick nämligen någon för sig att fråga mig om jag ville hålla vårtalet. Detta vårtalens vårtal. Kanske skulle min ungdomliga fantasi ha kreerat ett roligt, uppfriskande och annorlunda vårtal. Men jag tackade nej, av ren självbevarelsedrift. Man måste göra det ibland. Som när jag blev tillfrågad om jag ville nyöversätta Tolkiens ”Ringen”-trilogi. Man måste veta sina begränsningar. Det gör jag fortfarande, denna sjuttonde vecka under det femtionde året. Ibland ångrar jag denna brist på mod. För det mesta gör jag det inte.

Read Full Post »

Det femtionde året – vecka 13

Posted in Allmänt, Okategoriserade, tagged , , , , , , , , , , on 2 april 2016| Leave a Comment »

Jag vet inte om den första april alltid infaller under vecka 13. Jag är för dum för att tänka ut det själv och för lat för att slå upp det. Eller googla det, som det väl heter i dag. ”Googla det i Nordisk Familjebok” säger man väl snart, men det är förstås ingen som vet vad Nordisk Familjebok är. Då får jag i upplysningens namn instagramma en bild på mina 22 band Nordisk Familjebok som äro tryckta i Malmö mellan 1951 och 1955. De är ett arv, kan man säga, ty riktigt så gammal är jag inte att jag har köpt dem själv. Min mammas faster, en skrynklig gammal dam som lystrade till namnet Hilma ägde dem och var vänlig nog att skänka dem till den vetgirige lille gossen som var jag. Hilma. Så heter säkert små barn i dag. I slutet av adertonhundratalet var även hon liten.

I första bandet (A till Asunden) ligger ett brev från förlaget. Jag känner ett inre tvång att citera ett stycke ur detta brev:

”Huruvida Ni skall bli en av de utvalda, som komma att erhålla alla återstående banden gratis, kunna vi icke för dagen avgöra. Ställning härtill kommer att tagas av en opartisk kommitté, som ser till att den mest jämna geografiska och sociala spridning av gratisexemplaren i relation till de inkomna kupongerna uppnås.”

Det är vackert. Fick då Hilma Brundin hela serien gratis? Jag vet inte. Men jag vet att hon åtminstone inte betalade fullpris, ty brevet fortsätter:

”Men som i vår reklam meddelats, skulle också en del halva och fjärdedels friexemplar utdelas, och det gläder oss att redan här kunna upplysa Eder om, att Ni blivit tilldelad

H A L V T    G R A T I S E X E M P L A R

Det vill alltså säga, att Ni under alla förhållanden kan erhålla hela detta gedigna och vackra uppslagsverk för halva ordinarie priset, utan att Ni därför på något sätt går miste om Eder chans att erhålla ett av de för gratisutdelningen avsedda kompletta exemplaren.”

I detta uppslagsverk slår jag nu upp ordet april, vilket bekvämt nog återfinns i just första bandet. Där läser jag:

”April […] fick sitt namn sannolikt därav, att jorden då ‘öppnar sig’ (aperire, lat., öppna) för att frambringa sina alster. Dess svenska namn är  g r ä s m å n a d. […] Bruket att  n a r r a  a p r i l  är tämligen allmänt över hela Europa.”

Det var till det där sista jag ville komma. I år inföll i alla fall den första april under vecka 13 och jag kom på mig själv med att reflektera över och irritera mig på något i anknytning därtill. Reflektion med påföljande irritation är mitt normaltillstånd. Aprilskämt publiceras ju numera på internet och kan därmed med lätthet kommenteras av människor. Då framgår det tyvärr också mycket tydligt hur oerhört lättlurade människor faktiskt är än i dessa dagar. Man vill någonstans gärna tro att de allra flesta är tillräckligt kritiska och bildade för att avslöja dessa skämt – som för övrigt sällan är särskilt genomtänkta och välkonstruerade. Man vill gärna tro att lyckade aprilskämt är något som hörde 50- eller 60-talet till. Men nej. Folk går fortfarande på dem, trots fullständiga orimligheter och trots tydliga markörer som avslöjar att allt är ett skämt. Men kanske är det så att vi vill bli lurade. Vi vill bli upprörda över konstiga påfund som slås upp stort. Kanske säger det något om vårt samhälle.

Jag noterar också att de som känner sig duktiga och stolta över att ha avslöjat ett aprilskämt, vare sig det är riktigt dåligt eller riktigt bra, av någon anledning känner sig nödgade att skriva ”FÖRSTA APRIL!!!! :)” eller ”APRIL, APRIL!!!! :‑P” i kommentarsfältet. Så oerhört sofistikerat. Förlåt, jag är elitistisk och elak, men det är ju att döda hela skämtet för alla andra. Och jag erinrar mig en forn klasskamrat som vid framförandet av roliga historier eller skämt aldrig skrattade eller ens fnissade eller log. Hen var efter att poängen levererats i stället tyst i någon sekund innan hen sa: ”Åh! Jag fattar vitsen!” Det var liksom meningslöst att dra vitsar för vederbörande. Reaktionen blev aldrig den avsedda. Belöningen uteblev. Är det förresten någon som berättar roliga historier numera? Kanske i Värmland. När jag var liten kunde man köpa eller låna böcker med titeln 99 roliga historier och liknande. Om historierna var roliga minns jag dock inte. Humor är som bekant något mycket individuellt och därtill en färskvara. Aprilskämten blir skämda redan den första april. Men på utdöende tycks de inte vara.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »