Publicerat i Musik, Okategoriserade | 1 Comment »
Gondoljärerna lägger upp en strategi.
Venedig. En sådan egendomlig stad det är. Så overkligt det känns att för första gången beträda hennes mark, eller kanske snarare vatten. Det har varit som om Venedig egentligen bara har funnits i fantasin, som en kuliss byggd för att användas i filmer och som motiv för oräkneliga mer eller mindre begåvat utförda konstverk. Men där ligger hon faktiskt, som en lustig blandning av saga och verklighet. De absurda gondolerna visar sig faktiskt existera – och det i mängd. Ibland uppstår formliga köer i de trånga kanalerna. Men under fyra dagar hörs ”O Sole Mio” ljuda genom luften blott en enda gång, vilket kanske är lika bra. Ett tag hade man på förslag att förbjuda den sången, eftersom man menade att den befäste klichébilden av Venedig och hennes gondoljärer. Men bara den vansinnige förbjuder sånger. Då kan man lika gärna förbjuda gondoljärerna och deras flytetyg. Och kanske fylla igen kanalerna.
Hon väcker frågor, Venedig. Hur kan en stad byggd på vattnet fungera så väl? Hur skulle staden se ut om alla turister plötsligt försvann? Och var är alla venetianare? Det visar sig att ca 60 000 personer är bofasta i den egentliga staden. Om man jämför antalet bofasta med tillströmningen av turister som 2007 beräknades till 50 000 per dag så förstår man att venetianarna knappt syns. Frågan är förresten hur många av invånarna som egentligen är venetianare eller ens italienare. Det är nämligen så att många utländska, välbärgade medborgare köper hus i staden (förvisso utan att egentligen bosätta sig där) och därmed drivs priserna upp så mycket att invånarna tvingas flytta. Allt det här bidrar till Venedigs absurda karaktär – det är liksom en stad som existerar för turisterna och på deras villkor. Som ett oerhört vackert Disneyland, men med långt större äkthetskänsla eftersom det är en stad som växt fram organiskt under mycket lång tid. En genuint historisk stad.
En förmodat äkta venetianare.
Trots den enorma mängden turister kan jag inte påstå att staden känns som en turistfälla. Jo, i den meningen att det är dyrt. Och i den meningen att allt kanske inte håller högsta kvalitet. Men det som brukar känneteckna en turistfälla, mängder av souvenirbutiker och stånd med diverse krimskrams, lyser nära nog helt med sin frånvaro. Eller också valde jag att inte se dem. Kanske förblindades jag av stadens skönhet och atmosfär. Kanske vistades jag på helt fel ställen. Men visst kan man ana en viss likriktning när det gäller restaurangmaten. Man får leta en god stund för att hitta något ställe som serverar något annat än standardmaten, det som en utländsk besökare förmodligen förväntar sig att man äter i Italien. Det är till exempel mycket dumt att sätta sig på restaurang Al Buso invid Rialtobron och tro att maten ska vara bra (Ja, detta är alltså ämnat som en varning!). Nej, man får vika av från turiststråken för att hitta något lite mer spännande. Allra helst ska man nog leta upp ställen som de bofasta går till. Problemet är bara att hitta dit. Jag har nämligen en känsla av att de inte är så intresserade av att ge tips som leder till att ännu en oas förloras till turisterna.
Cementblandarbilbåten.
För det här med turismen är naturligtvis ett tveeggat svärd. Å ena sidan lever man i princip på horderna av besökare. Å andra sidan sliter invasionen rent fysiskt enormt mycket på staden. Alla vaporetti och taxibåtar som ständigt åker fram och tillbaka med sina turistlaster skapar svallvågor som skadar husen. Säkerligen tär det ständiga myllret också på invånarnas psyken. Det kan illustreras av en specifik händelse: En kväll kom regnet. Inte ett stilla regn, utan snarare av den rejäla typen. De som saknade paraply valde då förstås att ta vaporetton snarare än att promenera, vilket ledde till stor trängsel. En ung kvinna med barnvagn stod lite för långt bak och lyckades därmed inte komma ombord. Grindarna stängdes. Och det var då utbrottet kom. Jag kan inte italienska, men av det hon vrålade förstod jag åtminstone att barnet i barnvagnen var tre månader gammalt och att kvinnan uttryckte någon bitter åsikt om turister. Av pur förskräckelse över mammans utbrott började dessutom hennes något äldre barn gallskrika. Visst, det var säkert synd om henne. Men cynikern i mig undrar vad hon gjorde ute med två små barn kvart i elva på kvällen. Och dessutom är det sällan en god idé att bita den hand som föder en. Är jag elak nu? Samtidigt förstår jag att det byggs upp en irritation som då och då leder till utbrott av det här slaget.
Färgglada hus och en knasig kampanil i Burano.
Vad gör man då om man tröttnar på att trängas? Jo, man kan åka på utflykt till någon av de andra öarna som ligger på lite lagom avstånd från själva Venedig, till exempel Burano och Torcello. Den första ön kännetecknas av hus med mycket färggranna fasader och en kraftigt lutande kampanil som någon en vacker dag förmodligen kommer att få i huvudet. På Torcello hittar man en katedral som grundades på 600-talet och som har fantastiskt vackra mosaiker. Båda öarna är sevärda, men om man tror att man ska slippa trängas med en massa folk där så misstar man sig. De som väljer att tillbringa mer än två tre dagar i Venedig tycks i allmänhet också passa på att göra utflykter till de andra öarna. Lido kan man också ta en tur till, i synnerhet om man blir sugen på att bada. Annars är den långsträckta ön mest intressant att åka ifrån in mot Venedig. När man närmar sig staden så får man nämligen med lite fantasi samma intryck som när man närmar sig Skeppsbron i Stockholm från sjösidan – och plötsligt framstår den där trötta beskrivningen av Stockholm som ”Nordens Venedig” som en gnutta riktig. I övrigt går ju städerna faktiskt inte att jämföra.
Kanske låter jag negativ när jag skriver om Venedig. Missförstå mig rätt. Det är en fantastisk stad. Häpnadsväckande vacker. Det finns massor av saker att titta på. Få saker är så avslappnande som att sitta på ett torg invid en kanal och en kampanil med ett glas prosecco i näven och titta på folk. Jag kommer alldeles säkert att åka dit igen. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över det här med turismen och vad den innebär för denna unika stads överlevnad. Vi pumpar in pengar – men vi orsakar också skador som är svåra att reparera. Ett tveeggat svärd, som sagt. Men vad ska man göra? Turismen är som ett monster som inte låter sig stoppas.
Publicerat i Resor | Märkt Al Buso, Burano, Disneyland, gondol, gondoljärer, Italien, Lido, Nordens Venedig, O Sole Mio, Rialtobron, Stockholm, Torcello, turism, turister, vaporetto, Venedig | Leave a Comment »
Tänk vad jag avundas er människor som har förmågan att när som helst prata med vem som helst om vad som helst. Det är nämligen en förmåga som jag saknar och det är jobbigare än många förmodligen kan föreställa sig, ja, faktiskt riktigt plågsamt. Om jag någon gång hamnar på en fest eller bjudning av annat slag så tenderar jag att mycket raskt hamna i ett hörn tillsammans med mig själv. Och stackars den människa som har oturen att bli placerad bredvid mig vid ett middagsbord. Det blir inte mycket till underhållning från min sida… vilket egentligen är väldigt konstigt. I andra sammanhang är jag nämligen förtjust i att få uppmärksamhet och att stå i centrum. Jag fullkomligt älskar att stå på en scen och vara konferencier eller att på andra sätt stå framför människor och tala – förutsatt att jag vet vad jag ska säga och att det jag ska säga håller måttet. Jag har stått inför 300-400 personer, om inte mer, och orerat och riktigt njutit av det. Men det visar sig att det där nog är ganska typiskt. Jag vill inte alls i övrigt jämföra mig själv med saligen avsomnade Povel Ramel, men för ett tag sedan läste jag hans memoarer och blev glad av en passage där han förtäljde att han vantrivdes alldeles förfärligt på sociala tillställningar och oftast – som jag – hamnade ensam i ett hörn. Det väntar man sig inte riktigt av en scenräv som Ramel. Men hurra! Jag är uppenbarligen inte den ende som har de här svårigheterna. Det vore ju förmätet att tro något annat.
Var kommer då den här oviljan till social kontakt ifrån? Det är ju lätt att skylla på det genetiska arvet eller något liknande och det ska livligt erkännas att min far inte var någon direkt pratkvarn. Men jag tror inte att det är så enkelt. Faktum är att jag en gång i tiden var relativt social och pratsam. Så vad hände? När man tänker mycket på ett problem som man har så är det ganska naturligt att man börjar försöka analysera vad som har gått snett. Märkligt nog kan jag isolera en specifik händelse som jag tror bär skulden till allting: En klasskamrat på mellanstadiet återkom till klassen efter en längre sejour i USA. En annan klasskamrat informerade henne om att Lars (jag alltså) hade blivit ”så konstig” på sista tiden. ”Han springer omkring och pratar med alla hela tiden.” Naturligtvis var det inte meningen att jag skulle höra det – men det gjorde jag. Och tro mig, när man är barn vill man inte vara ”konstig”. Alltså förvandlades jag där och då och blev den tysta, tillbakadragna typen.
Småprat är helt enkelt ingenting som ligger för mig, eller rättare sagt: jag har aldrig riktigt lär mig hur det går till. Och ska jag vara riktigt ärlig så tycker jag att det känns som om jag lägger mig i om jag börjar ställa en massa personliga frågor till folk jag inte känner. Det är rätt knasigt, med tanke på att jag inte har så mycket emot att prata om mig själv – men av någon sorts respekt för andra, och en form av självbevarelsedrift, ändå håller klaffen. För man vill ju inte framstå som en självcentrerad idiot. Det är den där balansen som är så förtvivlat svår. Och efter ett trevande försök till konversation så dör alltihop. Förmodligen handlar det också om en rädsla för att inte bli förstådd – eller att bli missförstådd. I min värld finns det nästan inget värre än att säga något väldigt roligt och dräpande som ingen förstår. Något som faller platt till marken. (Krig, svåra sjukdomar, blodprovstagning och fiskbullar är värre.)
Det blir ju inte lättare av allt prat om social kompetens och allt tjat om att man ska bjuda på sig själv. Det är klart att saker och ting i allmänhet säkert blir trevligare och roligare om alla har den förmågan – att bjuda på sig själva. Men det är ju inget som kan beordras fram. Det blir som den äldre damen som i fordrande ordalag uppmanade sin syster: ”Var nu lite rolig, Elsa.” Vilket krav! Det är som att be en hundrakilosmänniska att vara lite smal. Det går liksom inte att vara underhållande eller smart på beställning – och särskilt inte om folk börjar ställa det kravet på en. Jag minns en lektion i engelska på universitetet där läraren plötsligt slog näven i bordet och skrek åt oss att säga något! (Det var en kurs där det handlade om att tala engelska, så hon hade ju visst fog för sin kritik av vår tystlåtenhet.) Av detta utfall blev jag så rädd att jag började pladdra fullständigt osammanhängande och osedvanligt ointelligent – alltså precis på det sätt som jag avskyr. Jag står som sagt gärna i centrum, men då ska jag ha något vettigt att säga och veta att jag kan uttrycka det på ett bra och genomtänkt sätt.
Nå. Allt det här gör alltså att jag högst ogärna går på tillställningar där det finns en massa människor som jag inte känner. Det handlar inte om högfärd, att det på något sätt inte duger. Det handlar inte om att jag inte uppskattar andras ansträngningar. Jag blir tvärtom rörd över att någon tycker att det är mödan värt att bjuda mig. Ibland tar jag mig samman – och då brukar jag typiskt nog passa på att förbereda (och hålla) ett, som jag hoppas, roligt tal för att på så sätt få alla dessa okända att inse att jag egentligen inte är den där tråkiga, gråa, tysta lilla människan som står i ett hörn och samlar damm och knaprar nervöst på sina vänner de salta pinnarna. Andra går på kalas och andra festligheter för att träffa nya människor. De gillar det. ”Främlingar är vänner du ännu inte känner” och allt det där… Jag trivs bäst i mindre sällskap bestående av människor som jag på ett eller annat sätt har lyckats lära känna, människor som vet vem och hur jag är, som accepterar det och inte klandrar mig för att jag eventuellt inte säger så mycket.
Kanske borde det här bli bättre med åldern, rent av växa bort. Man samlar ju på sig erfarenheter och historier som man kan dela med sig av. När man uppnått en viss ålder så vet man vem man själv är och känner sig trygg i denna personlighet. Men det är precis tvärtom för mig. Jag tänker snarare i allt högre grad ju äldre jag blir: ”Vem skulle vara intresserad av min futtiga person och mitt patetiska liv?” Naturligtvis är det här ett socialt handikapp och jag önskar innerligt att jag inte led av det. Många gånger önskar jag också att min klasskamrats kommentar inte hade råkat nå mina späda små öron. Hade mitt liv sett annorlunda ut då? Inte vet jag. Jag vet bara att jag är väldigt osocialt kompetent – och att det är förfärligt tråkigt.
Publicerat i Allmänt, Okategoriserade | Leave a Comment »
Vaser i serien Nigeria från Upsala-Ekeby
Handen på hjärnan – kan någon ärligen säga att han eller hon aldrig har samlat på något, vad det än vara må? Tja, det kan nog finnas folk som inte har minsta böjelse åt det hållet, men jag vågar påstå att de allra flesta har genomgått någon form av samlarfas. Vad i all världen är det som gör så att en människa blir en samlare? Är det ett arv från våra kära och stiliga förfäder stenåldersmänniskorna? Och varför drabbar samlarmanin i så fall inte riktigt alla? Det förefaller mig en smula orättvist, eftersom jag faktiskt är avundsjuk på folk som inte samlar på något alls och har ett synnerligen oproblematiskt och osentimentalt förhållande till prylar. Å andra sidan lägger de säkert sina pengar på märkeskläder och sprit i stället. Själv är jag naturligtvis en ohjälplig samlarnatur – och har nog varit det så länge jag kan minnas. Inte för att jag riktigt kan säga när eländet började, men för inte så länge sedan hittade jag en pärm från min lyckliga barndom där jag mycket noggrant hade klistrat in tuggummipapper. Ursäkta? Tuggummipapper? Ja, sådant där blankt och glänsande. Därtill hade jag skrivit årtal och garanterat att det var ”äkta tuggummipapper”. För att skilja det från oäkta, antar jag. Marknaden kryllar av individer som försöker prångla ut tvivelaktigt tuggummipapper. Det vet ju varenda människa.
Sedan dess har samlarområdena varit ganska många. Ett tag var det frimärken som gällde – en klassiker. Och det underlättade helt klart att ha en mamma som inte bara var postkassörska utan dessutom snäll. Hon kom titt som tätt hem med frimärkshäften, förstadagsstämplar och liknande som hon förärade mig. Gossens intressen skulle väl uppmuntras, antar jag. Frimärkssamlande är ju helt klart en lugnare syssla än cykelstölder eller vad nu mina generationskamrater ägnade sig åt. Men när jag kom till insikt om att jag aldrig skulle råka hitta ett exemplar av det berömda Gul tre skilling banco-märket (särskilt som det bara finns ett känt exemplar) och bli stenrik så dog intresset ut. Här tycker jag mig ana en delförklaring till att man blir en samlare – drömmen om att hitta något ytterst sällsynt som man kommer över otroligt billigt, och vips så har man en guldkantad pensionärstillvaro som i ett litet frimärksalbum.
De historiska ungdomsböckerna
Parallellt med frimärkena samlade jag också på böcker i serien ”De historiska ungdomsböckerna” (Lindblads förlag). En spännande väg in i världshistorien. Det här var på den tiden då bokrea innebar att bokhandlarna rensade ut böcker som stått och värmt hyllorna lite för länge och sålde ut dem. Lindblads-böckerna med beige rygg kostade cirka tio kronor styck. Det vet jag eftersom alla står i ett skåp tre meter ifrån mig i skrivande stund, och många har prislappen kvar. ”Alla” är förresten en sanning med modifikation. Jag fick aldrig ihop alla i serien. Annars är det också en drivkraft för samlaren; att i slutänden faktiskt ha en komplett samling. Fast då uppstår ju problemet att det inte är lika roligt att samla längre, eftersom det helt enkelt inte går.
Apple 4 – Black Dyke Mills Band ”Thingumybob”
Skivsamlandet är väl det som har upptagit mest tid i mitt liv – och kostat mest pengar. Faktum är att jag inte vågar tänka på hur mycket jag har lagt ner på alla dessa skivor. Och andrahandsvärdet är tyvärr mycket lågt, om man undantar vissa rariteter. Problemet är det tämligen urskillningslösa köpandet som är resultatet av en frenetisk jakt på ”ny” musik att älska passionerat. En seriös skivsamlare koncentrerar sig förstås på en artist eller kanske ett skivmärke. Inte jag. Först nu, efter nästan 35 år, har jag kommit fram till att det är vinylskivor på The Beatles skivetikett Apple som gäller. Varför? Dels för att jag är Beatlesnörd, dels för att etiketten är så vanvettigt snygg. Det fina är också att jag aldrig lär få en komplett samling, inte ens om jag håller på resten av livet. Det finns alldeles för många egendomliga och sällsynta pressningar från hela världen.
Assisi i Italien – Axel Herman Hägg
Men ska det verkligen räcka med att samla på Apple-skivor? Ingalunda. Sedan ett antal år tillbaka samlar jag också på etsningar av en viss Axel Herman Hägg som var verksam i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Mörka, dystra historier som oftast visar stadsmiljöer och kyrkointeriörer. Etsningar som ingen vill ha i en tid då allt ska vara ljust och fräscht. Utom jag då (och det där får ni tolka hur ni vill). Fast naturligtvis handlar det mest om att på fullt allvar kunna säga: ”Vill du följa med hem och titta på mina etsningar?” Det var samlingen på väggarna det. Men det finns ju andra utrymmen också, alltså har jag fått för mig att jag ska fylla mitt hem med diverse vaser och fat från Upsala-Ekeby – enbart för att de är så snygga. Tyvärr blir effekten att min stackars lägenhet börjar se ut som en sådan där övermöblerad 1800-talsvåning. Det är bara mörkröda sammetsdraperier och gardintofsar som saknas. Alltså är jag nu på jakt efter ett slott (en herrgård duger också) där jag kan få lite spridning på alla vaser och fat. Kanske en pjäs i varje rum?
Ett kanske något mer seriöst och metodiskt samlande har utkristalliserat sig bara de senaste åren. Jag har nämligen gett mig den på att jag ska ha alla Stig Claessons böcker i förstaupplaga – och helst ska de vara försedda med dedikation också. Han gav ut nästan 90 böcker, så det borde ju ta ett tag att få ihop alla. Kan man tycka. Och samtidigt är förutsättningarna för att faktiskt lyckas ganska goda, trots den digra produktionen. Och sedan? Då ska de bara stå där i hyllan och imponera på alla mina gäster som ställer sig och glor på bokhyllans innehåll (vilket man visserligen inte får göra, enligt Magdalena Ribbing). Just det. En tredje förklaring till att man samlar på saker och ting är att samlingen förväntas imponera på andra. Det är ju lite synd om det visar sig att den inte gör det. Därför har jag, som ett slags bieffekt av Claesson-samlandet, även börjat köpa på mig dedikationsexemplar av andra kända författare. Den där spatiösa herrgården framstår som allt mer nödvändig för var dag som går…
Men även om mitt samlande ibland kan ta sig lite tröttsamma uttryck så brukar jag trösta mig med att det finns de som har det värre. Har ni varit på Thermosmuseet i Delsbo? Inte jag heller. Jag ska inte orda alltför mycket om det, men någon har alltså fått för sig att samla på termosar. Många termosar. Och apropå herrgård: Den före detta intendenten på Nationalmuseum, Lars Sjöberg, har hittat ett tämligen svårslaget samlarområde: Han samlar på hus. Hittills har han nio stycken gamla hus och herrgårdar. Och en kyrka. Är det en imponerande samling? Ja. Är den värdefull? Förmodligen. Kommer hans samling någonsin att bli komplett? Sällan. Sett ur det perspektivet så får man nog ändå betrakta mitt samlande som tämligen modest. Och likväl obotligt. Jag försöker intala mig det där kloka som sjungs i den berömda visan:
Du kan ingenting ta med dig dit du går
Nej du kan ingenting ta med dig dit du går
Men det hjälper liksom inte. Inte det minsta.
Publicerat i Allmänt, Okategoriserade | Märkt Apple, Axel Herman Haig, Axel Herman Hägg, Beatles, De historiska ungdomsböckerna, Delsbo, frimärken, Lars Sjöberg, Lindblads, Magdalena Ribbing, Nationalmuseum, Nigeria, samlare, samlarmani, samling, Stig Claesson, Thermosmuseet, tuggummipapper, Upsala-Ekeby | Leave a Comment »
Heja Björn
Det var en gång en människa som på den tiden var lite yngre än i dag. En vacker dag fick denne människa på jobbet en videokassett i näven, enär han förväntades texta innehållet på videokassetten för text-tv. Med denna videokassett följde en handskriven lapp där människan uppmanades att ringa till Erik Haag. Erik Haag! Människan mindes denne Erik som programledare för serien Knesset som sändes i ZTV (en TV-kanal som en gång fanns) och blev lite rädd. Nog för att herr Haag gjorde ett sympatiskt intryck, men det hör till saken att människan (som i ärlighetens namn var jag) ganska allmänt avskyr att ringa till folk – i synnerhet sådana som han inte känner. Men en order är en order.
Föga anade jag då att den TV-serie jag fått i mina händer skulle drabba mig så hårt att den än i dag, tolv år senare, är min absoluta favorit – åtminstone bland svenska TV-serier. Det är min bestämda åsikt att dvd-utgåvan av Heja Björn borde finnas i varje hem och tas fram och betittas varje gång man känner sig en aning nedstämd. Fast det verkar som om den medicinen inte fungerar på alla. Serien blev nämligen inte alls den succé som den borde ha blivit. Jag har vänner och bekanta som inte alls verkade förstå den. En del blev till och med illa berörda av den. Varför? Tja, jag har ingen lust att analysera den saken alltför mycket, men ska jag vara riktigt elak så kan det ha berott på att man inte använde förinspelade skratt – och då är det ju inte så lätt att veta när saker och ting är roliga. Eller hur? (I ett avsnitt finns det till och med en referens till avsaknaden av pålagda skratt. Och jag råkar veta att manusförfattarna/regissörerna, Erik Haag och Gustav Boman, fick kämpa ganska hårt mot TV4 för att slippa lägga in skratt.) Det fanns inte heller någon studiopublik som kunde skratta på befallning eftersom hela serien spelades in i ”verkligheten”, mest i en villa på Ringvägen i Enebyberg.
Vad handlar då Heja Björn om? Jo, om ett par i trettioårsåldern som bor i villa – och om ganska alldagliga händelser i deras liv. Björn (Olle Sarri) jobbar på reklambyrå och är väl egentligen den ende i serien som kan betraktas som normal. Han är oerhört snäll, stöder aktivt Amnesty och är noga med etik och moral. Han är gift med Sanna (Helena af Sandeberg), som är manipulativ och ibland rent av elak utan att kanske riktigt förstå det. Och långtidssjukskriven. Det gör att hon mest går och latar sig hemma i villan, där hon ofta får sällskap av Björns arbetsskygga och teknikfientliga halvbror Henrik (Peter Wahlbeck). Lite mer i periferin hittar man ett par grannar i form av Rainer (Gert Fylking, av alla människor) som lider av garderobsfobi och har en thailändsk fru, och Katt-Kerstin (den fantastiska Eva Engström) som har alldeles för många katter och går på starka mediciner. Man ska inte heller glömma Björns lätt patetiska chef Borgström (Johan Ulveson), hans neurotiska kollega Ludde (Johan Ehn) och hans gravt egocentriska pappa (Jan Holmquist) som gärna går omkring naken. Andra roller spelas av bland andra Henrik Schyffert, Stina Ekblad och Martina Haag, medan Ulf Elfving och Ralf Edström spelar sig själva.
Brevet!
En dag när jag hade skjutit upp det hela lite för länge så tog jag mod till mig och ringde till Erik Haag. Han var förstås vänligheten personifierad och förklarade att de ville ha några saker översatta i ett avsnitt – men det skulle vara ”toköversatt” och därför ville han vara med vid textningen och berätta hur de hade tänkt det. Toköversättning? Ja, det innebär alltså att man inte alls skriver det som egentligen sägs. Sådant kan ofta bli väldigt långsökt och dumt (här skulle jag kunna berätta en anekdot om Rafael Edholm, men jag avstår) men i Heja Björn fungerar det faktiskt. Nåväl, vi avtalade en tid och han dök upp i militärbyxor och T-tröja och frågade om jag hade en kopp kaffe till övers. Det hade jag. Kaffet var visserligen kallt, men han sa att det inte spelade någon roll så länge det var kaffe. Själva översättningen klarade vi väl av ganska snabbt. Han frågade vad jag tyckte om serien och skådisarna och jag gav honom tummen upp utan att vara det minsta lögnaktig. Han verkade mest nöjd med att ha fått med Helena af Sandeberg och Peter Wahlbeck, som han kallade för ”en svensk Robert De Niro”. Han uttryckte också ett visst missnöje över att någon av kvällstidningarna hade beskrivit Heja Björn som en ”sexserie”. Visserligen finns det lite naket i några avsnitt, men någon sexserie är det definitivt inte fråga om. Av någon anledning kom han så in på den aktuella filmen Black Hawk Down, frågade om han fick låna telefonen och ringde till en bokhandel för att be dem lägga undan boken som filmen är baserad på. Det kändes väldigt Erik Haagskt. Snabba associationer, snabba beslut – och mycket charmigt. Sedan var detta som jag gruvat mig över plötsligt över.
Vad är det då som gör Heja Björn så bra i mina ögon? För det första så är skådespelarinsatserna är alldeles utmärkta, ner till minsta biroll. Det gör att allting känns väldigt trovärdigt, trots att åtminstone vissa händelser egentligen är fullständigt bisarra. Ett exempel är den till synes trevliga och omtänksamma veterinären som visar sig vara lite väl förtjust i att avliva djur… Ändå är det mesta som sker sådant som mycket väl skulle kunna hända i en miljö där alla aktörer utom en är amoraliska eller på något annat sätt avviker från normen. Här finns inslag av hänsynslöshet, egoism, psykisk sjukdom, manipulation, svartsjuka, mobbning, otrohet, åldersnoja, grannosämja… Va? Låter det inte roligt? Då kan jag avslöja att allt det blir oerhört roligt – just därför att det ställs i relation till den ”normale”, snälle Björn som kämpar för att hålla omgivningen, och kanske även sig själv, i styr. Kanske är det därför serien heter Heja Björn? Det vet väl egentligen bara herrar manusförfattare. Och så har vi då replikerna… Den här serien är full av mycket välfunna repliker som ligger precis rätt i munnen på respektive rollfigur. Det är poänglöst att dra upp exempel – för de fungerar bara i sina sammanhang. Men… ja, okej då: ”Trädskärare… det är världens äldsta yrke.”
Heja Björn blev alltså inte den succé som nog många väntade sig. I stället har den förvandlats till en kultserie som ett fåtal entusiaster älskar – och den stora allmänheten antingen har glömt eller aldrig har hört talas om. Det är lite tråkigt – och det är enbart därför jag kallar serien ett misslyckande. I dag är den utgången och inte alldeles lätt att få tag i på dvd. Men nästan hela serien finns på YouTube – dock av någon anledning inte det härliga avsnittet om Hasse Trädskärare. Men man kan inte få allt här i livet. Här är i alla fall ett fint smakprov från ett annat avsnitt: http://www.youtube.com/watch?v=nXoU1JkyAr4
Publicerat i Film, Okategoriserade | Märkt Enebyberg, Erik Haag, Eva Engström, Gert Fylking, Gustav Boman, Heja Björn, Helena af Sandeberg, henrik schyffert, Jan Holmqvist, Johan Ehn, Johan Ulveson, Katt-Kerstin, Knesset, Martina Haag, Olle Sarri, Peter Wahlbeck, Ralf Edström, Stina Ekblad, Ulf Elfving | 2 Comments »
Häromdagen blev jag av min vän Magnus uppmärksammad på ett YouTube-klipp med Magnus Betnér. Ja, ni vet, ståuppkomikern. Anledningen till uppmärksammandet var egentligen en sekvens där Betnér lär ut ”20 poäng svenska på 30 sekunder” – men strax efteråt började han tala om något som även lilla jag har observerat. Har ni lagt märke till att indignation och engagemang blossar upp väldigt snabbt nu för tiden? Kanske är det inte alls så, förresten. Men Internet – och kanske främst Facebook och Twitter – har gjort det här fenomenet väldigt tydligt. Det känns nästan som om en stor del av befolkningen bara sitter och väntar på att få rasa mot en eller annan orättvisa eller förfärlighet, kanske någon snaskig historia som ”Uppdrag granskning” presenterar. För att visa att man hänger med och minsann är en engagerad samhällsmedborgare så slänger man omedelbart ut en Facebook-status, twittrar något eller skriver något indignerat i sin blogg. Ja, man kanske till och med startar ett upprop av något slag som ens vänner kan ”gilla”.
Det är väl gott och väl, kan man tycka. Problemet är att det inte blir så mycket mer än så. Upprördheten kommer av sig. Engagemanget dör ut. Det kan visa sig att man i själva verket inte bryr sig särskilt mycket om det där som man just har varit så indignerad över. Eller som Magnus Betnér uttryckte det: ”Nej, du bryr dig inte. Du låtsas.” Och varför det då? Varför sträcker sig inte engagemanget särskilt långt? Det kan till exempel bero på att larmrapporten visade sig vara långt mindre alarmerande än man trodde. Eller också inser man plötsligt att man bara har lyssnat på den ena sidans argument och att det som verkade så hårresande galet egentligen var fullständigt logiskt. Det kan också hända att man har tagit sig tid att analysera det hela, vidgat perspektivet en aning och helt enkelt bytt ståndpunkt. Det känns också som om förmågan att diskutera ett problem under längre tid än två dagar har försvunnit. En debatt avverkas lite snabbt och sedan går man över till nästa – som om det inte går att diskutera flera saker parallellt i Sverige. ”Hallå, nu diskuterar vi faktiskt näthat här. Försök inte blanda bort korten genom att diskutera mobbning i största allmänhet.” ”Hör du, det där med näthat pratade vi ju om för två veckor sedan – nu är det faktiskt REVA vi snackar om här.”
Genuint engagemang är naturligtvis något bra och beundransvärt, men det är som om ytterst få människor numera orkar engagera sig längre än en dag. För man har ju så mycket annat att sköta också. Man har sitt surdegsbröd och sin resa till Thailand och sitt fredagsmys och sitt tittande på Melodifestivalen som också måste hinnas med. Och då är det ju väldigt bekvämt att visa sitt stöd för någon utrotningshotad svamp genom att trycka ”gilla” på någons status. Det tar ju knappt en sekund och så har man dövat sitt samvete för en liten tid framöver. Ja, jag uttrycker mig en aning sarkastiskt – men jag gör det enbart för att försöka tydliggöra vad jag menar. Det är liksom lite för enkelt att visa engagemang, om det nu ens är ett engagemang. För är det inte så att många just låtsas bry sig av rent egoistiska skäl? Dels för att döva samvetet en aning, dels för att inför andra framstå som en människa som faktiskt bryr sig. Vill det sig riktigt väl så kanske man till och med kan få medial uppmärksamhet för sin insats. Det här är väl lite av en biverkan av dagens tyckarsamhälle. Det går liksom inte an att gå omkring och inte ha en åsikt i alla frågor som dyker upp. Man måste tycka något, annars är man ingen seriös samhällsmedborgare.
Jag måste erkänna att jag inte riktigt vet vart jag vill komma med det här? Ska folk sluta engagera sig mot orättvisor och sådant som de tycker är fel? Absolut inte. Men det kanske är dags att besinna sig lite, fundera över vad man verkligen brinner för och sedan koncentrera sig på att envist driva den frågan? Det kanske är dags att bilda sig en egen uppfattning om saker och ting innan man börjar skrika att saker och ting är åt helvete och att så här kan det faktiskt inte fortsätta. Och kanske ska man rent av våga låta bli att ha åsikter om varenda fråga som dyker upp, helt enkelt för att det ytterst sällan går att se saker i enbart svart och vitt. Annars tror jag att vi riskerar att hamna i en situation där alla låtsasengagerar sig i allting för den goda smakens skull – i ungefär fem minuter. Och då kan resultatet inte bli annat än mycket klent.
Här är förresten det där klippet. Titta från 5.40.
Publicerat i Allmänt, Okategoriserade | Leave a Comment »
Yoko Ono 1988
Okej, jag är en inbiten Beatles-fan. Och av något skäl inbillar sig många att man som sådan med självklarhet måste tycka illa om Yoko Ono. Jag begriper inte riktigt varför, men det finns en uppfattning om att Yoko orsakade den legendariska popgruppens splittring 1970. Och den myten – för det är en myt – lever envist kvar. Jag gissar att det är därför hon fortfarande väcker hatiska känslor. Titta in på YouTube och studera kommentarerna till de Yoko-videor som finns upplagda. Det är märkligt att folk lägger ner tid på att hata någon så intensivt. Men det handlar säkert om det vanliga: män som är rädda för starka kvinnor. Människor som är livrädda för allt som bryter normen. Det är ett ämne som känns aktuellt mitt i den så kallade näthatsdebatten.
I dag, 18 februari 2013, fyller denna konstnär och musiker 80 år. Därför passar jag på att publicera några rader om henne. Kanske är hon mest intressant som konstnär inom den konceptuella genren. Hennes konst är ofta roande, men också oroande. Där finns med andra ord ett djupt allvar, men ofta med ett starkt humoristiskt inslag. Jag tänker dock inte gå in mer än så på den konstnärliga sidan. När jag började intressera mig för John Lennons liv och musik såg jag Yoko som en självklar del av det hela – och upptäckte att hennes musik och konst var fascinerande. Ibland går det inte riktigt att skilja de båda konstarterna åt, säkerligen för att de är så tätt förknippade med henne som person. Hon liksom lever sin konst. Eller om man vänder på det; hennes konst är ett uttryck för hennes liv. Hon kompromissar inte – och det har hänt att hon kanske har överskridit gränsen för vad som anses acceptabelt. Ett par exempel: På LP:n ”Life With the Lions” finns en fem minuter lång inspelning av hjärtslagen från John och Yokos ofödda barn – ett barn som senare dog. Och omslaget till hennes första LP efter mordet på John Lennon pryds av hans blodiga glasögon. Osmakligt? Kanske. Men också modigt, djupt gripande och säkerligen terapeutiskt.
Ibland får man känslan av att hon är en kallhamrad person som vet vad hon vill och är beredd att göra vad som helst för att nå målet, en stark kvinna som byggde upp en förmögenhet genom smarta investeringar. Andra gånger framstår hon som en vilsen sökare, en kvinna som förlitat sig på numerologi, häxor och I Ching för att få vägledning i livet. Nog är det lätt att föreställa sig att änkan efter en medlem i The Beatles har det ytterst väl förspänt, och det är sant att det definitivt inte går någon nöd på henne ekonomiskt. Men hon har ändå sannerligen inte haft något lätt liv. Hon har försökt begå självmord, suttit på mentalsjukhus och fått flera missfall. Hennes dotter Kyoko, i äktenskapet med Anthony Cox, kidnappades av fadern trots att Yoko tilldömdes vårdnaden efter skilsmässan. Det fullständigt vansinniga mordet på John Lennon känner alla till. Och så detta envisa, obefogade hat som fortfarande förföljer henne. När man förstår vad hon har gått igenom så får man en förståelse för henne – inte minst en förståelse för varför hennes tidiga musik låter som den gör.
Många tror att Yokos musikaliska karriär började när hon träffade John Lennon. Det stämmer inte, men äktenskapet med Lennon gav henne definitivt en möjlighet att nå ut med sin musik på ett helt annat sätt än tidigare. De tidiga skivorna är svåra att ta till sig och tyvärr har de nog befäst föreställningen att Yoko bara skriker på ett obehagligt sätt (ungefär som i det här klippet) och att det är omöjligt att lyssna på hennes skivor. Det stämmer inte heller. Om man känner till hennes livs historia så förstår man varför hon skriker. Man förstår också titlar som ”Greenfield Morning I Pushed an Empty Baby Carriage All Over the City”, ”I Felt Like Smashing My Face in a Clear Glass Window” och ”Don’t Worry Kyoko (Mummy’s Only Looking for her Hand in the Snow)”. När man väl har vant sig vid det udda uttryckssättet så upptäcker man att vissa av låtarna helt enkelt är råa, effektiva rocklåtar. Här, på gränsen mellan 60- och 70-talet, gjorde Yoko Ono helt enkelt punk innan punken fanns, och det med hjälp av musiker som John Lennon, Ringo Starr och Eric Clapton. Men hon gjorde också låtar som närmast är som ljudlandskap, som har en meditativ karaktär och låter häpnadsväckande moderna.
Visst, Yoko Ono är en ”acquired taste”, som engelsmännen säger. Hon sjunger inte klassiskt ”bra”, men om man tillhör den del av mänskligheten som betraktar musik som ett sätt att uttrycka känslor och vågar gå bakom all fernissa så hittar man här en artist som är väldigt gripande. Många skulle nog bli förvånade om de bara vågade släppa garden och lyssna. Sanningen är nämligen den att Yoko har gjort ett helt pärlband av alldeles utmärkta poplåtar av olika slag. Dubbel-LP:n ”Approximately Infinite Universe” från 1972 innehåller några av mina favoriter – från tuff rock’n’roll till ömsinta ballader. ”Feeling the Space” från 1973 är en tematisk LP kring feminism. ”A Story” (inspelad 1974, men släppt först 1997) är en samling alldeles ypperliga sånger. Och ”Season of Glass”, som släpptes redan ett halvår efter mordet på John Lennon, är en sanslöst stark, rörande och modig historia. Mitt enda problem med Yoko är att hon har lite svårt för metern i texterna – eller helt enkelt struntar i den. Hon kan med andra ord försöka få in lite för många stavelser i förhållande till musiken. Men jag väljer att betrakta det som en del av hennes egensinne.
Jag har aldrig träffat Yoko Ono personligen, men 1986 kom hon till Sverige och höll en konsert på Draken på Kungsholmen. Det var strax efter mordet på Olof Palme – vilket gjorde att hon nästan beslöt sig för att ställa in. Jag smugglade in en kamera och tog dåliga bilder som jag har någonstans. Någon av kvällstidningarna recenserade konserten och tog en bild där jag syns i publiken. Wow, liksom. Och efter konserten sprang jag runt till baksidan av byggnaden och fick en skymt av Yoko precis när hon klev in i en bil. Vid den retrospektiva utställningen ”Remember Love” på Kulturhuset 2004 satt jag i publiken när Yoko samtalade med en konstkritiker – och deltog i den happening som samtalet var en del av. Men det är nog tur att jag aldrig har kommit henne närmare än så. Hon är en liten och späd kvinna. Om jag inte visste att hon har en så stark personlighet så skulle jag vara rädd att andas i hennes närhet. Hon skulle ju kunna falla omkull!
Här är några klipp på YouTube där man kan lyssna på Yoko Ono. Det är låtar jag tycker om – vissa är svårlyssnade, andra är synnerligen lätta att ta till sig. Om man accepterar hennes röst, alltså. Klicka på låttitlarna – om ni vågar.
I Don’t Know Why Från LP:n ”Season of Glass”, 1981. ”You bastards! Hate us, hate me! We had everything!”
Woman Power Från LP:n ”Feeling the Space”, 1973. Den genomfeministiska skivan.
Don’t Worry Kyoko (Mummy’s Only Looking for her Hand in the Snow) Från dubbel-LP:n ”Fly” 1971. Klassiskt Ono-wailande!
Mrs. Lennon Från LP:n ”Fly” 1971. Sällsamt vacker liten sång.
Walking on Thin Ice Utgiven på singel 1981. Låten som hon och John arbetade med kvällen då han sköts till döds.
”I knew a girl who tried to walk across the lake
Of course it was winter, and all this was ice
That’s a hell of a thing to do, you know
They say the lake is as big as the ocean
I wonder if she knew about it?”
Loneliness Från LP:n ”A Story” 1973. Även inspelad på nytt och utgiven på LP:n ”It’s Alright (I See Rainbows)” 1982.
Paper Shoes Från LP:n ”Yoko Ono/Plastic Ono Band” 1970. Ett exempel på Yokos ”ljudmålningar”.
Yang Yang Från dubbel-LP:n ”Approximately Infinite Universe” 1972.
Between My Head and the Sky Från Yokos senaste LP ”Between My Head and the Sky” från 2009.
Winter Song Från ”Approximately Infinite Universe” 1972.
Yes, I’m a Witch Från ”A Story” 1973.
What a Bastard the World Is Från ”Approximately Infinite Universe” 1972. Mycket gripande låt där Yoko liksom pendlar mellan den starka och den svaga personligheten:
”Are you listening, you jerk, your pig, your bastard
You scum of the Earth, you good for nothing?
Are you listening?
Oh, don’t yo, don’t go, please, don’t go
I didn’t mean it, I’m just in pain”
It Happened Från ”A Story” 1973. Även utgiven i ny version som b-sida till ”Walking on Thin Ice” 1981.
Move on Fast Från ”Approximately Infinite Universe” 1972.
Listen the Snow is Falling B-sida till den varje jul sönderspelade ”Happy Xmas (War is Over)”. Jag skulle gärna höra den här i radion kring jul, men det är ju en omöjlighet. Här inleds den med en tidig version.
Jag säger inte att man måste tycka om Yoko Ono. Men man kan respektera henne – och man ska definitivt låta bli att hata henne.
Grattis på födelsedagen, Yoko!
Publicerat i Musik | Märkt A Story, Approximately Infinite Universe, Eric Clapton, Feeling the Space, Fly, John Lennon, Kulturhuset, Kyoko, Life With the Lions, Remember Love, Ringo Starr, Season of Glass, The Beatles, Walking on Thin Ice, Yoko Ono | 1 Comment »
Jag sitter på ett kafé på Kulturhuset i Stockholm. Kanske heter det Teatercaféet eller Teaterbaren. Det borde vara en smal sak att ta reda på, men det känns inte så viktigt. I sällskap med en kopp kaffe har jag tänkt läsa F. Scott Fitzgeralds ”Den store Gatsby”, en bok som jag minns att jag läste någon gång på högstadiet. Men antingen har jag glömt hela handlingen eller också begrep jag ingenting av boken då. Det är alltså dags att läsa den igen. Det brukar inte vara något problem för mig att träda in i böckernas värld trots en stimmig omgivning. Den går att koppla bort. Oftast.
Vid ett litet bord bredvid mitt sitter en lätt rödbrusig man i något obestämbar ålder. Han är yngre än 50, men definitivt äldre än 40. Man ser på honom att han försöker hålla sig fast vid en ungdomlig klädstil. Inget fel med det, men i hans fall känns det nästan lite desperat. Han behöver ett namn – han ser ut att heta något lite lätt ovanligt, så jag tänker kalla honom Alf. Mittemot honom sitter en kvinna i ungefär samma ålder, kanske något yngre än han. Hon sitter med ryggen mot mig, så jag kan egentligen inte avgöra hur gammal hon är. Jag bara gissar. Hon heter i alla fall Anne, eller kanske Ann, det framgår med nästan löjligt stor tydlighet. Hon är uppenbarligen hans relativt nya kärlek, som det ju heter. Mellan de två sitter, på ett nästan inklämt vis, ett äldre par. Det är Annes föräldrar. Jag får mycket raskt bilden klar för mig; det här är första gången föräldrarna och Alf träffas. Han borde med andra ord försöka göra ett gott intryck, men Alf tycks vara sitt vanliga jag. Tja… varför förställa sig? Här följer hans egna ord:
”Jag ser att det står Antarctic Expedition på din tröja, Anne berättade att ni har varit på en båtresa dit, när var det, var det länge sen? Det spelar förstås ingen roll hur länge sen det var, jag blir mest nyfiken på hur ni kom på den idén, det är ju inte alla som åker till Antarktis, menar jag, det är ju inte det första stället man kommer på att åka till, men det är ju fantastiskt att komma på en sån idé. Det kostar väl ganska mycket pengar? Inte för att det heller spelar så stor roll, men tänk vad man får uppleva – det är ju verkligen inte särskilt många i bekantskapskretsen som åker till Antarktis antar jag och det finns ju djur där som man inte ser på så många andra ställen. Pingviner finns det ju där, såg ni några pingviner? Det antar jag att ni gjorde? Förlåt? 10 000? Varför har du inte sagt det, Anne? Anne berättade att ni hade varit till Antarktis, men hon sa inget om några 10 000 pingviner. Det måste ha varit en imponerande syn, de är väl helt fredliga så att man kan gå omkring bland dem? Jag menar så att man inte bli attackerad, ha ha ha, jag och Anne var ju på Seychellerna och där fanns det sköldpaddor som var väldigt gamla och jag kom lite för nära en av dem, den kan väl ha varit… Hur gamla blev de, Anne? Den var nog minst 100 år, nej, mer ändå. 120 år. Den var lika gammal som den var tung, ha ha ha, 120 kilo, och när jag kom för nära så väste den liksom så här nånting ”hhhhsshh” och gjorde ett utfall mot min näsa, för jag hade böjt mig ner och jag tänkte att, nej, min näsa ska du inte få bita av och jag såg rakt in i hans ögon och de såg väldigt sorgsna ut så jag tyckte mest synd om honom eller om det kanske var en hona, de lägger ägg som ser ut som pingisbollar, men de studsar inte lika bra, ha ha ha, och det är inte ofta man ser en så stor och gammal sköldpadda, kanske lika sällan som man ser pingviner ute i det fria, jag menar, man kan ju se dem i djurparker och andra ställen där de inte riktigt hör hemma, alla djur borde få vara i sin rätta miljö, det är nästan en filosofisk fråga, tycker jag, och apropå det så har jag ju varit i väldigt många kyrkor, synagogor, moskéer och vid Klagomuren och den ligger ju alldeles invid den där helgedomen och jag anser ju att alla religioner egentligen är samma religion, de har ju samma ursprung allihop och många gemensamma nämnare. Va? Måste vi gå? Varför det, det är ju 30 minuter kvar innan det börjar och det tar max tio minuter att gå dit. Anne är alltid en sån tidspessimist, har hon ärvt det av er, är det ni som har fått henne att bli en sån tidspessimist, själv hatar jag att komma för sent, men jag hatar också att komma för tidigt, ska jag visa några bilder från Seychellerna. Här är de.”
I mitt stilla sinne undrar jag hur länge det där förhållandet kommer att hålla. Därpå slår jag ihop min bok och går därifrån. Jag minns inte ett enda ord av vad jag har läst.
Publicerat i Okategoriserade | Leave a Comment »
Kyrsta – ommålning pågår
Köket innanför fönstret till höger
Bondgårdskök. Det är något speciellt med dem. Något fascinerande. Nej, jag har inte sett överdrivet många i mina dagar. Men många människor i dag har nog aldrig sett ett enda – eller åtminstone aldrig vistats i det. Det finns ju bilder och ibland räcker det. Långt innan det fanns inredningsreportage i veckotidningar fanns bondgårdsköken. Det innebär rimligen att de liksom har växt fram på ett närmast organiskt sätt. De måste ha formats efter behoven. Inga märkvärdigheter, liksom. Bara det nödvändiga. Det bondgårdskök som jag minns bäst var ungefär så stort som ett bondgårdskök förväntas vara. Inga märkvärdigheter, liksom. Bara det nödvändiga. En vedspis för värmen – numera. Den dög även att koka potatis på. En liten elektrisk bänkspis för annan matlagning. Ett ganska stort runt bord med vaxduk. Några pinnstolar med maskhål i – klassisk modell. En batteriklocka på väggen. Och naturligtvis en mörkbrun bäddsoffa från slutet av 1800-talet eller möjligen början av 1900-talet. En sekelskiftessoffa, helt enkelt. Se där; ett typiskt bondgårdskök. Eller kanske en variant av ett typiskt bondgårdskök. Ibland är batteriklockan ingen batteriklocka utan en sådan där genuin sak med pendel. En sådan som tickar i stället för att surra svagt, svagt, svagt.
Vad har detta kök fått uppleva? Ja, jag vet inte. Den siste innehavaren var mammas morbror. Sigvard hette han. Sigvard Jansson, lantbrukare. Eller om han kallade sig bonde. Jag minns honom, mest från när han kom körande hem till oss med ägg som hans hönor hade värpt. Hans fordon var ett slags trehjulig moped med en huv som man fällde upp. Han körde en dryg mil på den och sedan tillbaka till gården. Jag minns inte om den var blå eller röd, mopeden. Gården var i alla fall röd. Det är den fortfarande. Sigvard var snäll, har jag för mig. Det enda otäcka med honom var att han bara hade en hand, den andra hade han råkat såga av sig. Egentligen var det väl det som var otäckt – inte att han var enhänt. Jag tänkte att jag inte hade velat vara med när det hände, då hade jag garanterat svimmat som en säck potatis. I min fantasi var han Kapten Krok. På den stympade armen fäste han nämligen en protes med en krok på och med den redde han sig. Jag vet inte hur. En ensamstående enhänt lantbrukare kan inte ha haft det så lätt. Senare, när han inte längre fanns i livet, hittade jag fler proteser. Kroken kunde skruvas bort och i stället kunde man skruva dit exempelvis en bordskniv eller en gaffel. Jag tror att det fanns några andra varianter också. Det kändes lite konstigt att se dem.
Jag vet inte hur stor den där gården var. Jag tänker på arealen. Åkermarken. Skogen. Själva gårdsmiljön var stor nog: En rejäl kombinerad ladugård/lada med hönshus och utedass. Ett ganska stort bostadshus i två våningar. Ett till bostadshus med tvättstuga och en stor öppen vind. Vagnslider, jordkällare, vedbod och snickarbod. Bondgårdar var som mikrosamhällen. Är väl fortfarande i viss mån, de som finns kvar. Här fattades väl bara en hundkoja och några bikupor. Å andra sidan fanns det en liten, liten bäck. Och en liten fornminnesmärkt kulle där det förmodligen spökar. I alla fall vid fullmåne och när det är dimmigt. Allt detta var en ganska spännande miljö för en ung gosse. Efter Sigvards död jag-minns-inte-när så skingrades mycket av kvarlåtenskapen till diverse släktingar vid en auktion. Min mamma och hennes syskon köpte själva gården. Men tillräckligt mycket inventarier blev kvar för att atmosfären inte skulle förstöras. Gamla böcker till exempel. Några tavlor. Husgeråd. En del möbler. Och en vind full av fullständigt värdelös bråte. Jag drömde förstås om att hitta något värdefullt. Kanske en sällsynt bok. Kanske en tavla av Bruno Liljefors – enligt vad det påstods hade han nämligen bott i grannhuset under några somrar; ett rykte som nog faktiskt innehöll en hel handfull korn av sanning. Men det enda som fanns var en reproduktion av en Liljefors-räv i salen, den sal som kändes som ett enormt rum och som nog mycket sällan användes. Finrummet. Där fanns en öppen spis och en fotogenlampa i taket. Jag minns det som ett kallt rum.
Bostadshuset på en bondgård kan vara kallt. Åtminstone vissa rum. Isoleringen är kanske inte den bästa. Och man vill kanske inte värma upp rum i onödan, rum som ändå inte används. Salen vistas man inte i om man inte har någon fin tillställning. Kanske dopkaffe. Eller begravningskaffe. Man har ju köket – det kan räcka gott att värma upp köket och låta något av värmen spilla över på sängkammaren. Man var mest i köket. Hallen var kall, farstun ännu kallare. Ibland var det antagligen varmare ute än inne – även när det inte var särskilt varmt ute. Morgnarna var i alla händelser kalla, även i köket. Man kan inte hålla liv i vedspisen hela natten.
Köket är bondgårdens hjärta. Det har det varit sedan urminnes tider. Antagligen är jag inte den förste som påstår det. Jag vet att jag inte är det. Men det är här själva livet levs. Det är där livet finns. Jo, det är klart att djuren i ladugården och i stallet och i hönshuset står för en stor del av livet – men det är en annan sorts liv. Även på åkern finns det liv. Potatis, vete, korn, råg och havre. Morötter, rädisor, sallat och bönor. Men det är på något sätt kring bondgårdsköket livet kretsar på allvar, med flugfångare som hänger i mossfodrade fönster. Med en flugsmälla på en spik på väggen. Med stänkmålade väggar och ådringsmålade skåpluckor i en ljusgrön färg. Med ljudet av råttor eller möss som rör sig någonstans bakom socklarna. Det är där man dricker kokkaffe och äter en mandelkubb och kanske ett Mariekex. Men det där är länge sedan nu. Min morbror äger gården nu – jag kan alltså åka dit och titta när jag vill, men det blir inte av. Den ligger inte lika mycket på landet som den gjorde förr. Ett par hundra meter bort sveper E4:an förbi sedan några år tillbaka. Vid den arkeologiska utgrävningen som gjordes inför vägbygget hittades fascinerande lämningar av hus. Lämningar från stenålderns slut och fram till medeltidens början. Kyrsta är alltså en mycket, mycket gammal by. Rent av ett forntida maktcentrum. Tänk om jag hade vetat det när jag gick omkring där och hade lite tråkigt. Det är en svunnen tid jag minns. Att den var stenålderssvunnen minns jag inte. Men det är en annan historia.
Publicerat i Allmänt | Märkt bondgård, Bruno Liljefors, Kyrsta | Leave a Comment »
elbrundino 