Feeds:
Inlägg
Kommentarer
Confidence dining hall, Ulriksdal Court Theater.

The Confidence dining room in Ulriksdal Court Theater, Sweden
Photo: © Lasse Brundin

Curiosity awakens

While working as a guide at the Royal Palace Ulriksdal north of Stockholm in the 1990s I also managed to learn a few things about the 18th century court theatre Confidencen. It is situated in a separate building in the park and although it was not part of the palace tour, the theatre was of course closely associated with the palace and thus worth knowing a little about. The somewhat odd name Confidencen comes from a dining hall that was fitted out in a room adjacent to the auditorium, where the royal family and their close friends could eat and talk “en confidence”. I will explain this more closely later. I also knew there was a similar dining hall in a pavilion next to the Chinese Pavilion in the Drottningholm Palace Park. This autumn I got a chance to take a “behind the scenes” look at the latter. This past summer I also watched a documentary about the palaces and castles that Ludwig II of Bavaria built in the second half of the 19th century. While watching it, I realised that one of them, Herrenchiemsee, had one of those special dining halls too! I was intrigued by this and wanted to find out just how common these tables were, and where the original idea came from.

An 18th century problem

If you were a powerful man or woman, perhaps a king or queen, in the 18th century, you probably lived quite a good, comfortable life. However, maybe there was a certain field that was troublesome – you did not get much privacy. The life-style demanded many servants and attendants of different sorts, which meant that you were rarely alone. The fact that people gladly spread rumours and gossiped was probably both titillating and extremely annoying. You have to take into consideration that the gossip was not only personal, but also sometimes political. And political rumours and gossip could be downright dangerous. If you wanted to talk with someone privately about delicate matters, you probably had to take a walk in the palace park and be very careful not to walk to close to any vegetation. There could be people with big ears hiding there. Alternatively, you could go to some out-of-the-way room and close the doors. However, there could always be an eavesdropping servant behind that closed door. Was this an imagined problem? No. We know for instance from the Swedish court that the problem was very real. Queen Lovisa Ulrika (1720-1782) experienced this when she realised that secret information reached her political opponents. (1)

A magic table

Hissanordningen i Confidencen vid Kina slott

The hoisting device in the Confidence Pavilion next to the Chinese Pavilion in Drottningholm
Photo: © Lasse Brundin

So how do you solve this problem? Well, there were quite a few inventive people in the 18th century, and someone came up with a solution: a more or less isolated dining hall without servants! The dinner table was set by servants in the basement, as close to the kitchen as possible. In the ceiling was a sliding hatch that covered a hole through which the set table could be hoisted to the dining hall above. Small bells attached to the hoisting mechanism signalled that the table was on its way up. A simple but at the same time complicated solution, and really quite a typical 18th century invention. (One writer claims that the set tables could also be lowered from the above down to the waiting guests, but I have found no evidence for this highly impractical solution.) Who came up with this idea? We cannot be entirely sure. Some sources claim that the idea was French, maybe because it is easy to believe that an invention like that must have originated in a country that had a complex and highly evolved court ceremonial, like France in the time of Louis XIV (1638-1715). However, one must remember that The Sun King loved public ceremonies. People were invited to see the king get up and get dressed in the morning, and to see him eat. He very much wanted to be in the centre of things, and dinners in solitude (or with a few people present) probably did not appeal that much to him. This notion that the invention is French could, at least in Sweden, probably also emanate from the fact that we use a French name for the whole arrangement: table de confidence – ”confidence table”. (I will use that term henceforth when I speak about the table in general terms.) Other sources claim that the whole idea came from the German speaking countries. This might have to do with the fact that there are, or have been, a relatively large number of tables within the borders of present-day Germany. They were simply popular there.

A Danish invention?

Architect Kent Alstrup at Styrelsen for Slotte og Kulturejendomme in Denmark kindly points out to me that some people believe that the hoistable table might be a Danish invention! And that it is somewhat older than most people tend to think. (2) In an interesting article in the book Rosenborg Studier (Copenhagen 2000), art historian Mogens Bencard suggests that this might be the case. In an exhibition catalogue from 2010 he gives further details around his theory. (3) As early as in 1694 a hoistable table was constructed for the hunting lodge Hubertushuset in Jaegersborg Dyrehave north of Copenhagen. A number of unspecified payments to the astronomer and inventor Ole Rømer (1644-1710) in connection to this building makes Bencard believe that Rømer might very well be the inventor of the table. Even though the payments are not sure-fire evidence that he is the inventor, there is clear evidence that he constructed a number of farende stole, a sort of hoistable chairs, for the royal palaces. In the autumn of his life, King Christian V (1646-1699) had difficulty walking and could use these chairs to “travel” painlessly from one floor to the next. One such chair is preserved at Frederiksborg Palace.

Rosenborg Castle in Copenhagen Foto: © Lars Rune Larsson

Rosenborg Castle in Copenhagen
Photo: © Lars Rune Larsson

An almost disproportionate number of hoistable tables were fitted out in, or in connection to, Danish royal castles and palaces at the tail end of the 17th century and in the first half of the 18th century. Maybe that is not proof that it is a Danish invention, but the concentration – and the early appearance – makes me quite convinced. It is also telling that Peter the Great of Russia (1672-1721) visited Copenhagen in 1716 – and four years later had a pavilion built with a hoistable table (and a double hoistable chair reminiscent of Rømer’s farende stole!) in Peterhof outside Saint Petersburg.

Mogens Bencard points out a few older examples of “magic tables” in the 17th century, but they were temporary constructions that were meant to amuse and astound guests and not the kind of tables I am discussing here. However, there is supposed to have been something resembling the subject for this article in Maison de Chantemesle in Essonne south of Paris. This construction was described by the Swedish diplomat Daniel Cronström in a letter to architect Nicodemus Tessin the Younger. Cronström lived in Paris and it seems that he had only heard of this table, not actually seen it. However, he describes it as if both the table and the dinner guests were hoisted from one floor to another. It is not known when this table was constructed, but it must be before 1701, as the letter from Cronström is dated that year. I would say that this table, too, belongs to the entertainment category. Depending on how well known the construction was in that period, it could however  be a contributory cause to the fact that the hoistable table has been seen as a French invention. (4)

How did the confidence table reach Sweden?

Confidence 028a

The Confidence Pavilion at Drottningholm
Photo: © Lasse Brundin

There are two confidence tables in Sweden. One is a reconstruction from the end of the 20th century because the original 18th century construction was demolished at some point. The other one is more or less untouched since the 1760s. The first-mentioned was built at Ulriksdal Court Theater and was used for the first time in the autumn of 1754. (5) The other one is in a pavilion of its own just next to the Chinese Pavilion in the Drottningholm Palace Park. It was supposedly built in 1763. (6) Both constructions are intimately associated with Queen Lovisa Ulrika (1720-1782), who was the sister of Frederick the Great of Prussia. That is an important detail in this whole story. The design for the two Swedish tables (it is very likely that they were identical) were presented to Lovisa Ulrika by her younger brother August Wilhelm. (7) He lived in Oranienburg Palace, some 35 kilometres from Berlin, and one could have expected him to have a confidence table himself. However, there is no evidence of that. On the other hand, he must have been very familiar with the city palaces in Berlin and Potsdam. Both had confidence tables. His sister must of course have been familiar with those tables too, as they were both in place before she left Prussia for Sweden in 1744.

Hissanordningen till Ulriksdals confidencebord

The hoisting device in Ulriksdal Court Theater
Photo: © Lasse Brundin

The table in Berlin was a gift from Augustus II the Strong (1670-1733). (8) It was fitted out in 1728 and seems to have been quite a big and advanced table. The one in Potsdam was simpler and it could perhaps be that design that was given to Queen Lovisa Ulrika. The two Swedish tables are really quite modest compared to, for instance, the ones in Russia. It could also be that the design for the Swedish tables was more like an outline design that could be adapted to local requirements. The Swedish tables are relatively small and quite simple wooden structures. There is room for six people seated around them. (9) There was no need for anything fancy since the tables were always covered with tablecloths and fully set with plates, glasses and perhaps candelabra when they were elevated and visible to the royals. Around the table are four ”servants” – a kind of cylindrical shelves that were also hoistable. Glasses, bottles and other things could be placed on them – or perhaps more food.

A more advanced table

One of the

One of the ”servants” in Ulriksdal Court Theater
Photo: © Lasse Brundin

The Russian tables (as well as some of the Danish and German ones) were much more advanced and constructed in another way. They are generally bigger and could be said to consist of two parts: A stationary outer “frame” and a hoistable part in the middle. This meant that you could safely sit by the frame and wait for the middle part to appear from the room underneath without risk of falling down into the hole. The Swedish diners probably had to stand by the walls and wait for the floor to open and the table to appear before they could sit down. Or perhaps they waited in the adjoining rooms (or outside the building) until they heard the bells announce that the table was on its way up. Then they could of course miss the sight of the table magically appearing through the floor.

However, it is not quite true that the whole frame was stationary. At each cover, there was a hole as big as a plate – and each hole was fitted with its very own hoist, a postilion. Each postilion was covered by a slate on which the guest could write down exactly what he or she wished to eat. You then rang a small bell, and the postilion with the slate disappeared down to the serving room. After a while, the postilion appeared again, now with the desired dish on it! The table must certainly have surprised and amused those who had never seen one before.

Residensslottet i Dresden Foto: Charlotta Jarnvall

Residenzschloss in Dresden, Germany
Photo: © Charlotta Jarnvall

A similar table stood in Germany, in Dresden’s Residenzschloss, the palace of Augustus the Strong. Judging from one description its construction was yet a little different. It seems that the table was divided in two halves, which means that one half could be set (or refilled) in the serving room below, while the other half was in the dining hall above. This table also had postilions and slates on which to write orders. At one occasion the conversation was very stiff, which caused Augustus the Strong to send down an order for “big devisen”. These were a bit like fortune cookies – some kind of candy with amusing poems or verses in it. The court jester Schmeidel happened to be in the serving room when the order arrived – and immediately let himself be hoisted up to appear on the table as a surprise. He said, “Your majesty wanted devisen of the biggest kind. Here is a sample. You won’t find bigger devisen than this.” This amused Augustus the Strong so much that he invited the court jester to the table. (10)

Ludwig II of Bavaria

Hissanordningen på Schloss Linderhof i Bayern.

The hoisting device at Schloss Linderhof
in Bavaria
© Bayerische Schlösserverwaltung
 www.schloesser.bayern.de

The royalty and nobility of the 18th century used the magic table at least in part to be able to talk in confidence with each other. The subject of the conversation probably varied between politics, gossip and perhaps amorous things. Ludwig II of Bavaria (1845-1886) was a little different. He used the table primarily to be able to eat in solitude. He wasn not very keen on having to socialize with people. On those occasions when he was obliged to have dinner guests, he often saw to it that a large flower arrangement was placed between him and the guests. That made it impossible for them to see each other. He also ate very fast to make the repast end quickly. The guests usually didn not get more than a bite of each course.  He preferred to eat alone, and if he could avoid servants near the table – all the better! Still the table was usually set for more than one person. Ludwig liked to carry on imaginary conversations with two of his idols, Louis XIV and Louis XV of France. Sometimes their, likewise imaginary, mistresses were invited too. (11) It is hard not to see the almost theatrical appearance of a set table as a part of Ludwig II’s dinner “performance”. He had a confidence table installed in the grandiose palace Herrenchiemsee (which was never finished) but also in the small and compact but very fascinating Schloss Linderhof, which is well worth a visit. The hoisting machinery at Linderhof is not part of the guided tour, but the dining hall where the table appeared is. The picture above shows the machinery. It is hardly surprising that Ludwig II decided to have confidence tables installed in his palaces. They are very appropriate for his famous fairy tale world. It is, however, perhaps a little surprising that he did not have a table in his most fantastic creation, Neuschwanstein. There is, however, at least a dumb waiter there, going up three stories from the kitchen to the dining hall.

Schloss Linderhof i Bayern

Schloss Linderhof in Bavaria
Photo: © Lasse Brundin

Same idea – different names

According to local tradition, Ludwig II’s inspiration for the tables came from the tale “Table Set Thyself” in the brothers Grimm collection of folk tales. That is the reason why King Ludwig’s tables are referred to as Tischlein-deck-dich(12)  But the idea as such was, as we have seen, not new in his days. In the German speaking part of Europe, the tables seem to have been called Maschinentafel (machine table) or Confidenztafel (confidence table)That is quite an interesting fact since it seems that the latter term forms the basis for the French name table de confidence that has been used for the Swedish tables. In France, however, this kind of table has usually been referred to as table machiné (machine table) or table volante (flying table). The latter is a somewhat problematic name, though, as it can also mean a regular small and movable table. It is also the name of a magic trick. On the other hand, in a letter to her brother Frederick the Great of Prussia, Queen Lovisa Ulrika uses the French form table de confidence, as if there is no German word for it. (13) To add to the confusion, the tables in Denmark have usually been eremitageborde, since they were often installed in the type of pavilion called hermitage. And naturally, the two tables I have managed to find in Italy have yet two other names. The first one is called tavola matematica (mathematical table), presumably because it is technically advanced. The other one is called tavola muta (silent table – compare with dumb waiter). And what is the name of the only Czech table? Kouzelného stolku (magic table). The perhaps most intriguing term has been used for the only known table in Austria: table de conspiration. Conspiracy table! The lack of uniformity in names and terms makes it quite difficult to search for places that have or have had confidence tables.

Location

Confidencen vid Kina slott

The Confidence Pavilion at Drottningholm
Photo: © Lasse Brundin

Most of the confidence tables seem to have been installed in garden pavilions of different kinds. Many of them bear the very logical name hermitage (cf. hermit). This was of course the ideal location for a table of this kind and purpose, as there were no adjacent rooms where eavesdropping servants could dwell. The Confidence Pavilion in the Drottningholm Palace Park in Sweden is a good example. The dining hall is situated quite high above the ground – except on the entrance side. The entrance is reached by a ramp, which must have been easy to keep watch over.  In the park of Fredensborg Palace in Denmark, there was a table in a hermitage positioned at the end of a short jetty in a lake. The hermitage at Peterhof in Russia was surrounded by a moat and could only be reached via a drawbridge. As if that was not enough, the only way up to the dining hall was by the previously mentioned hoistable chair. This means that you were completely isolated in the dining hall. Everything was done to avoid uninvited guests. In July 1797, when Czar Paul I decided to visit the hermitage, he famously was stuck in the hoistable chair between the two floors. The Czar had the elevator demolished and had a flight of stairs installed instead. (14)

Petit Trianon i Versailles - som aldrig fick de två planerade borden.

Petit Trianon in Versailles – site for two planned tables.
Photo: © Lars Rune Larsson

Other confidence tables have not been located in park pavilions, but in more private areas in the actual palaces. The aforementioned palaces in Potsdam and Berlin in Germany can serve as examples. It can be questioned whether these tables had any practical use, as it would be quite easy for servants and other eavesdroppers to lurk about in adjacent rooms. Maybe these tables were rather something that you showed to surprised guests, as a kind of modern wonders. There is also a third variety, even though I have only found one example of this. Then I am back to where I started – the court theater Confidencen in Ulriksdal, Sweden. This table is situated in a room right next to the auditorium. In a way, that is the most congenial location, simply because the magically appearing table has a clear theatrical aspect. The dining hall here was like an extension of the stage with its pieces of scenery, trapdoors and other constructions.

Confidence tables in the 20th century?

I was absolutely convinced that Ludwig II of Bavaria was the last person to have confidence tables installed. But to my great surprise, I suddenly found information about a table from the 1960s! I was even more surprised when I learned that it was installed in a house here in Sweden. On the island of Torö outside Nynäshamn south of Stockholm, a rather strange villa was built in 1969. The official name is Villa Spies, but people in general have come to call it Villa Fjolle (fjolle being Danish for crazy or foolish). The architect was Staffan Berglund and the commissioner was the Danish businessman and traveling agency tycoon Simon Spies. The house as such is very special, to say the least, but what attracted my interest was the dining table which is possible to hoist from the first to the second floor. The elevator system is of course electrical and modern, but apart from that, the difference to the old confidence tables is primarily that the seats and the table are both fixed to the same platform, which means that they are all hoistable. Does this sound familiar? Yes, the concept is actually the same as for the installation that supposedly existed in Maison de Chantemesle, the one that Daniel Cronström wrote to Nicodemus Tessin about in 1701. The table seems to have been Simon Spies’ idea, not the architect’s idea. But where did he get the idea? It is very tempting to contemplate nationality here. Spies was Danish! Was he aware of the great number of confidence tables that existed in Denmark in the 18th century? Maybe. But there is another very convincing explanation, which is presented in a very interesting article by Mikael Askergren: Simon Spies probably got the idea from the James Bond parody Casino Royale from 1967! (15) This means that you cannot really count this table as a “real” confidence table – but the general idea is of course the same as for the old ones, which is why I have included the Villa Spies table in my list over the ones I have found.

Where are the tables to be found in Europe?

Schloss Belvedere i Weimar.

Schloss Belvedere in Weimar, Germany
Photo: © Magnus Hernander

In my search for confidence tables, my ambition has been to find as many as possible. In order to do so, I have contacted quite a few organisations, museums and other institutions in the European countries where there ought to be confidence tables. In Great Britain and Ireland, the phenomenon turned out to be unknown. Spain and Portugal seem to be void of tables, too. (16) I expected to find at least one in Spain. It took some time before I found any tables in Italy and Austria, and when I did, it surprised me that there are so few. There seems to be no tables within the present-day borders of Belgium and the Netherlands either. The fad could easily have spread to Hungary, but thatis another country where I have not been able to find any tables. There are two big palaces in Latvia (Rundale and Jelgava) that were built at just the right time to be fitted out with confidence tables. But I have found no evidence for any. The architect was Bartolomei Rastrelli who mostly worked in the Petersburg area, where there were several tables.

Schönhaus vid Schloss Altenburg i Thüringen. Troligen platsen för ett confidencebord.

Schönhaus at Schloss Altenburg in Thuringia, Germany.
Probably the site for a confidence table.

I am still happy with the around 40 tables I have found. That is many more than I expected to find when I started this project. Below is a list of which confidence tables I have found in Europe. Most of them do not exist any longer, a few remain, and a few have been reconstructed. Some of them are possible or likely tables whose existence I have not been able to confirm. Nevertheless, the list gives quite a good picture of where most tables have been concentrated – and it raises a number of questions. It would for instance be interesting to find out how the idea spread through Europe. What kind of “kinship” is there between the disparate tables? Is there a plausible explanation as to why there have been no tables on the British Isles or the Iberian Peninsula? Are there any confidence tables outside of Europe? And how is it possible that a table was installed in Château de Lunéville in eastern France as early as in 1705? But I am leaving these questions for somebody else. My purpose has primarily been to compile a list over known tables. It is probably not complete – it can even be, to a certain degree – erroneous. I am therefore very grateful for any further information that you, the reader, can provide me with concerning this interesting subject.

Denmark: (17)

Dyrehaven, Hubertushuset
(1694. A hunting lodge, hence the name Hubertushuset, which is mentioned in Salmonsens Konversationsleksikon 1915-1930.)

Rosenborg Castle, The Red Pavilion 
(The end of the 17th century. Later called The Blue Pavilion or the Hermitage.
There was a farende stole – a hoistable chair – here too.)

Rosenborg Castle, The Pavilion with the 4 Orbs
(The table in this pavilion is not mentioned by Bencard, but it is listed in Salmonsens Konversationsleksikon under the entry “Eremitageborde”. Kent Alstrup at Styrelsen for Slotte og Kulturejendomme confirms that there used to be a confidence table there.)

Frederiksberg Palace
(1703. The table existed at least until 1721.)

”The King’s house behind Børsen
(This table is listed in Salmonsens Konversationslexikon and dated to 1704.
Mogens Bencard mentions a house that was bought by King Frederick IV for his mistress. This is most likely the same house, even though Bencard writes that the rebuilding of the house took place 1709-1710, which means that the table cannot have been installed earlier than that.)

Frederiksborg Castle, Sparepenge
(Since there was a farende stole – hoistable chair – in the park pavilion Sparepenge, Bencard dates the table to the 1690s. The hoistable chairs were installed for Christian V who died in 1699.)

Copenhagen Castle, a vaulted room next to the Queen’s bedchamber
(Around 1710 according to Bencard. The castle was demolished in 1731.)

Copenhagen Castle, the Hermitage Room
(1720s.)

Fredensborg Palace, the Queen’s antechamber
(1724.)

Fredensborg Palace, the Hermitage
(1722. The pavilion was built at the end of a short jetty and was also known as the Angler’s House. There is a watercolour painting by A.E. Willarst from 1727, where anglers can be seen standing on the jetty but also in the water. The painting is reproduced in Rosenborg Studier, p. 249.)

Copenhagen, Charlottenborg Palace
(1730s.)

Dyrehaven, The Hermitage
(This small castle was built 1734-1736 and was fitted out with a confidence table in 1736. There must have been some sort of problem with it, as it was replaced with a new one two years later. This table had room for twelve people.)

Christiansborg Palace
(1739. This seems to have been Denmark’s largest and most technically advanced table with room for 20 people. The table was demolished before 1770. The Palace was destroyed in a fire in 1794.)

France:

Essonne, Maison de Chantemesle (18)
(Before 1701.)

Lunéville, Château de Lunéville (19)
(1705. The table was recreated “virtually” for an exhibition in 2015.)

Meudon, Château de Bellevue (20)
(1750s?)

Choisy-le-Roi, Château de Choisy (21)
(1756. Guérin de Montpellier constructed the table. The palace was demolished in 1839.)

Versailles, Petit Trianon (22)
(Antoine-Joseph Loriot started building two tables but was ordered to stop in 1772 before they were completed.)

Paris, The Louvre (23)
(A table is mentioned in a diary in 1769, but this was almost certainly a model only.)

Versailles, Les Petits Appartements (24)
(Unconfirmed. There was, however, a hoistable chair in Versailles. It was commissioned by King Louis XV for Madame de Châteauroux. She could use the chair to get to her rooms on the third floor. Madame de Pompadour later used the elevator.)

Italy:

Palermo, Casina/Palazzino Cinese (25)
(Around 1800. The machinery and the table still exist. The table is called tavola matematica – mathematical table – and very much resembles the table in Český Krumlov.)

Portici, Palazzo Reale di Portici, Casino della Tavola Muta (26)
(1775. The table was installed in an oval room in a tower in the park and was referred to as tavola muta – silent table. If my information is correct, the tower does not exist anymore.)

Poland: (27)

Warsaw, Royal Castle
(Around 1715. Augustus II the Strong had the table installed.
The castle was demolished in the Second World War, but has been rebuilt.)

Warsaw, the Saxon Palace
(1710s. This table was also commissioned by Augustus the Strong. The palace was blown up in the Second World War.)

Russia: (28)

Peterhof, Grand Palace
(18th century.)

Peterhof, the Hermitage
(1721-1725. The machinery was destroyed in the Second World War but was reconstructed in 2009. There was room for 14 people around the table.)

Saint Petersburg, the Shuvalov palace
(1730s.)

Saint Petersburg, A. P. Bestuzjev-Rjumin’s estate
(1740s or 1750s. The estate was situated on Kamenny Island.)

Tsarskoye Selo, the Hermitage
(1750s. The machinery is partially preserved, partially reconstructed. 18 people could sit around this table.)

Saint Petersburg, the Winter Palace
(18th century. I am not entirely sure if this was a separate table or if it is the same as the one in the following post.)

Saint Petersburg, the Small Hermitage
(End of the 1760s.)

Oranienbaum, Palace of Peter III, the Hermitage
(1760s. The Hermitage does not exist anymore.)

Kuskovo, the Sheremetev country estate, the Hermitage
(1767. In the pavilion, there was also a hoistable chair, probably resembling the one in the Peterhof Hermitage. The Russian tables are concentrated around Saint Petersburg, but this estate is actually situated outside of Moscow.)

Saint Petersburg, the Sheremetev palace
(1770s.)

Sweden:

Ulriksdal, the Palace Theatre Confidencen (29)
(1754. The machinery and table were reconstructed 1994-1997.)

Drottningholm, the Confidence Pavilion next to the Chinese Pavilion (30)
(1763. Original, still working machinery.)

Torö, ”Villa Fjolle”/”Villa Spies” (31)
(1969. The table still exists.)

Czech Republic:

Český Krumlov, Villa Bellaria (32)
(1746. The table is in a house in the castle park in this gem of a town. The machinery is still in working order.)

Germany:

Dresden, Dresden Castle (33)
(1721. The table was constructed by Andreas Gärtner. It had only room for four people, but if the description of two halves is correct, it probably meant that eight people could be seated around it if necessary.)

Dresden, Pillnitz Palace (34)
(1720s. A confidence table was planned but never installed, possibly due to the high water table near river Elbe.)

Berlin, City Palace (35)
(1728. The palace was bombed in the Second World War and demolished.)

Altenburg, Schönhaus (36)
(1730s. The pavilion was demolished in 1955 as it was in a bad state. I have not been able to verify this table.)

Weimar, Belvedere (37)
(1730s. The table is supposed to have existed as late as 1933. I have not been able to verify this.)

Festung Königstein, Friedrichsburg (38)
(1731. The pavilion was struck by lightning in 1744.
The table and the hoisting device were reconstructed in 1999.)

Potsdam, City Palace (39)
(1745. The palace was bombed in the Second World War and was demolished. Here is a picture of the table.
An interesting coincidence is that the room where the confidence table stood housed a portrait of Lovisa Ulrika.)

Berlin, Kadettenhaus Neubau (40)
(1770s.)

Schloss Linderhof  (41)
(1870-80s. The machinery still exists, but it has been blocked for security reasons.)

Herrenchiemsee, Neues Schloss (42)
(1880s. The machinery still exists, but it has been blocked.)

Austria:

Vienna, Schönbrunn, the round Chinese cabinet (43)
(1743. Demolished no later than 1753.)

And in the end…

The table and machinery in the Confidence Pavilion, next to the Chinese Pavilion in Sweden, have been preserved since they were installed in the 1760s to this day. However, they have probably, from time to time, fallen into oblivion, or at least not been known to the public at large. I am sure that the courtier Fritz von Dardel was a little surprised when he visited Drottningholm Palace and the Chinese Pavilion on the 5th of August 1857. In his diary (published under the title Minnen in 1901) he writes:

Our carriages stopped at Kina, this exquisitely beautiful summer palace, where we were led into one of the four pavilions that surround the main building. Everybody sat in a ring on the floor, as if to play sitting-down games. When Prince Oscar clapped his hands three times, the floor opened and a richly laid table slowly ascended through the hole. We immediately attacked the table and served ourselves. Everybody was in high spirits. (44)

You can sense a certain degree of delight over the magic table – and I dare say that this somewhat odd invention still manages to fascinate and intrigue in this age of high technology. I certainly  would not mind having a table like that in my own humble home.

Footnotes:

(1) See for instance Confidencen: An old theatre resurrected, 1999, p. 49.
(2) E-mail from Kent Alstrup at Styrelsen for Slotte og Kulturejendomme.
(3) ”Eremitage-borde i Köbenhavn og Dresden” in Tro, styrke, kaerlighed: Danmark og Sachsen – aegteskaber, politiske og kulturelle forbindelser, pp. 287-288.
(4) The information about the Danish tables are primarily taken from Mogens Bencard’s excellent article ”Notes on the table in late 17th and early 18th century Denmark” in Rosenborg Studier (Copenhagen, 2000).
(5) Confidencen – an old theatre resurrected, p. 49.
(6) This is according to Mogens Bencard in Rosenborg Studier. However, the book about The Chinese Pavilion in the book series De Kungliga slotten (Stockholm 2002) states that the Confidence Pavilion stood finished in 1762 at the latest.
(7) Confidencen – an old theatre resurrected, p. 49.
(8) See for instance. Rosenborg Studier.
(9) According to Confidencen – an old theatre resurrected, p. 49, there is room for eight to ten people around the tables. However, Confidencen Ulriksdals slottsteater 1981-1991 (Stockholm 1991) states six, which is a more likely number.
(10) This information is taken from Bohemia: Oder Unterhaltungsblätter Für Gebildete Stände, 2 (A. Haase, 1839.)
(11) Information from the Schloss Linderhof web site and the guided tour, which I attended in 2013.
(12) This is according to the web site of Schloss Herrenchiemsee. There is a tendency to use this name for the confidence tables in Germany today, but I have found no evidence that the name was used before Ludwig II’s days.
(13) Confidencen – an old theatre resurrected, p. 49
(14) See for instance this web site: Peterhof Hermitage Pavilion
(15) ”Villa Spies”, www.askergren.com/spies (1996 + 2008)
(16) To tell the truth, none of the people or institutions I have contacted have replied. I have also searched the internet in all possible ways but have not found any evidence of confidence tables.
(17) The list of Danish tables has been compiled from Mogens Bencard’s detailed article in Rosenborg Studier, however with complementary information from Salmonsens Konversationsleksikon 1915-1930 and from Kent Alstrup at Styrelsen for Slotte og Kulturejendomme.
(18) This according to Bencard in Rosenborg Studier.
(19) According to press material for the exhibition Tous à Table! in Château de Lunéville in 2015, and an article in L’est Républican.
(20) The statement that there was a confidence table in Château Bellevue is supposedly to be found in the footnotes to Rodolphe el-Khoury’s translation of Jean-François de Bastide’s novella La Petite Maison from 1753 (The Little House: An Architectural Seduction (Princeton Architectural Press, 1996)). I have not been able to verify the existence of this table.
(21) See for instance Rosenborg Studier.
(22) See Da Vinha & Masson Versailles: Histoire, Dictionnaire et Anthologie (2015) under the entry ”Tables Volantes”.
(23) This information can be found in Mémoires secrets de Bachaumont de 1762 à 1787, volume 2 for May 31, 1769. The table was destined for Petit Trianon at Versailles, so this was not a permanent table for the Louvre.
(24) The information appears in Mogens Bencard’s article on Danish tables in Rosenborg Studier. He has received the information from Béatrix Saule at Versailles, which should guarantee that it is correct. I have not seen, however, any other reference to this table. Regarding the chair, see for instance the material for the 2011 exhibition Sciences et Curiosités à la Cour de Versailles.
(25) See for instance this web site: Storia della Palazzina Cinese
(26) The information can be found in this PDF.
(27) The Polish tables are mentioned in Rosenborg Studier.
(28) The information regarding the Russian tables is slightly unclear. Mogens Bencard mentions the Sheremetev palace in Saint Petersburg, but it is more likely that the table referred to was the one at Kuskovo, the Sheremetev’s country summerhouse and estate. The table is mentioned for instance on this web site. The family could very well have had a table in their Saint Petersburg palace too, but I have not been able to verify this. Bencard also mentions the Shuvalov palace in Saint Petersburg. This is another table that I have not been able to verify. In her e-mail to me, Nino B. Vakhania at Peterhof does not mention any table in the Shuvalov palace, but she mentions another Saint Petersburg table, namely the one at A.P. Bestuzjev-Rjumin’s manor on Kamenny Island.
(29) See for instance Confidencen Ulriksdals slottsteater 1981-1991.
(30) See for instance Kina slott in the book series De Kungliga slotten.
(31) www.askergren.com/spies
(32) See for instance this web site: Summer-house Bellarie
(33) Bohemia: Oder Unterhaltungsblätter Für Gebildete Stände, 2 (A. Haase, 1839.)
(34) The information about the high water table can be found in Maureen Cassidy-Geiger’s article ”Meissen Porcelain for Sophie Dorothea of Prussia and the Exchange of Visits between the Kings of Poland and Prussia in 1728” in Metropolitan Museum Journal 37 (2002), footnote 44 on p. 165. Uli Kretzschmar at Schlösserland Sachsen confirms that there have been strong rumours about a table in Pillnitz, but no traces have been found of it.
(35) See for instance Friedrich Nicolai Beschreibung der königlichen Residenzstädte Berlin und Potsdam, volym 2, 1779.
(36) The statement about a confidence table in Schönhaus is in Herzogthum Sachsen-Altenburg (Jena, 1895). I have not been able to verify the existence of this table, but judging from the appearance of the building, it certainly is not unthinkable. Compare the Schönhaus picture with the picture of the Confidence Pavilion next to the Chinese Pavilion in Drottningholm Palace Park.
(37) This information can be found in Rosenborg Studier.
(38) See for instance this  web site: Friedrichsburg
(39) Gustav Berthold Volz Friedrich der Große im Spiegel seiner Zeit: Jugend und Schlesische Kriege bis 1756, 1901.
(40) This could possibly refer to a more regular dumb-waiter, but the term Maschinentafel is used when the dining hall in the house is described in Handbuch für Reisende in Deutschland, J.D.F. Neigebaur, 1843.
(41) See the official web site of Schloss Linderhof.
(42) See the official web site of Schloss Herrenchiemsee.
(43) Dr Elfriede Iby tells me in an e-mail that she for a long time was inclined to believe that the so called “conspiracy table” att Schönbrunn was a myth. But when the room under the cabinet where the table supposedly had been situated, traces of it were suddenly found.
(44) Fritz von Dardel, Minnen 1833-1861 (Stockholm 1911) p. 137. Translation by Lasse Brundin.

 

Acknowledgements

A number of people have helped me in this project. A special thanks goes to architect Kent Alstrup at Styrelsen for Slotte og Kulturejendomme in Denmark who in detail answered my questions and sent me material. The following also kindly helped me in different ways: Karin Andersson (formerly at the Swedish National Heritage Board), Ulla-Britt de Marchi, Lars Ljungström (Senior Curator of the Royal Collections), Mårten Forslund (The Ulriksdal Palace Theater Confidencen), Dr Franz Nagel at Stiftung Thüringer Schlösser und Gärten, Dr Samuel Wittwer at Stiftung Preußische Schlösser und Gärten, Uli Kretzschmar at Schlösserland Sachsen, Dr Uwe Gerd Schatz at Bayerische Schlösserverwaltung, Dr Artur Badach at the Royal Palace of Warzaw, Gill Ackling at Historic England, Robert Guihen at OPW in Irland, Luca Pes at Bayerische Verwaltung der staatlichen Schlösser, Gärten und Seen, Anne Dittrich at Staatlichen Kunstsammlungen Dresden, Dr Elfriede Iby at Schloß Schönbrunn Kultur- und Betriebsges, Dr Friederike Drinkuth at Staatliche Schlösser und Gärten Mecklenburg-Vorpommern, Andrea Kintzlová at Infocentrum Český Krumlov, Nino B. Vakhania at Peterhof State Museum-Reserve, Lars Rune Larsson, Magnus Hernander, Pontus Lindblad and Charlotta and Christopher Jarnvall.

Confidencematsalen, Ulriksdals slottsteater.

Confidencematsalen, Ulriksdals slottsteater

Nyfikenheten väcks

Under mina år som museilärare på Ulriksdals slott under 1990-talet kom jag att stifta bekantskap med slottsteatern Confidencen, som ligger i slottsparken och som naturligtvis är nära förknippad med slottet. Teatern har fått sitt namn av den så kallade confidencematsal som på 1700-talet fanns i omedelbar anslutning till själva teatersalongen. Jag kände förstås till att en sådan matsal även fanns i en paviljong vid Kina slott i Drottningholms slottspark, men det var först för någon månad sedan som jag fick möjlighet att titta närmare på den senare. Det var även helt nyligen som jag såg ett TV-program om de slott som Ludvig II av Bayern lät uppföra under 1800-talets sista hälft, och insåg då att även slottet Herrenchiemsee var utrustat med en dylik matsal. Hur många fanns det egentligen? Hur spridd var idén och var kom den ifrån? Jag blev nyfiken och bestämde mig för att ta reda på mera om det i grunden märkliga fenomen som i Sverige benämns confidencebord eller confidencematsalar.

Ett 1700-talsproblem

Om man tänker sig att man var en mäktig man eller kvinna under 1700-talet, kanske en högt uppsatt adelsman eller till och med kung eller drottning. Då hade man väl inget att klaga på? Nej, kanske inte, möjligen bortsett från att det förmodligen var svårt att få någon form av privatliv. Själva livsstilen med en stor mängd ständigt närvarande betjänter och andra former av uppassare gjorde att man sällan var ensam. Skvaller och ren ryktesspridning uppfattades förmodligen både som något kittlande och något högst besvärande. Och då talar jag inte bara om skvaller på ett rent personligt plan, utan även på ett politiskt plan. Det senare kunde vara direkt farligt. Om man ville föra ett förtroligt samtal på tu man hand (eller mellan ett fåtal personer) så fick man kanske bereda sig på omaket att ta en promenad ute i parken och noga se till så att man inte gick för nära vegetationen. Den kunde ju ha öron. Eller också fick man dra sig tillbaka till ett enskilt rum och stänga dörrarna, men då kunde man nog förvänta sig att det noterades och att dörrarna också genast fick öron. Var det ett inbillat problem? Faktiskt inte. Det finns det belägg för från det svenska hovet. (1)

Confidencebordet – ett magiskt bord

Hissanordningen i Confidencen vid Kina slott

Hissanordningen i Confidencen vid Kina slott

Men 1700-talets människor var uppfinningsrika och kom på en lösning: En matsal där det inte behövdes någon uppassning! Matbordet dukades i en separat lokal, ofta i källarplanet i anslutning till köket. I taket fanns en skjutbar lucka som gjorde att en del av matsalsgolvet i våningen ovanför öppnade sig – och så hissades det dukade bordet upp till matsalen. Små klockor fästade vid själva hissanordningen signalerade att bordet var på väg upp. Det hela var en lösning som var både enkel och komplicerad på samma gång – och egentligen oerhört typisk för 1700-talet. (Jag har i mitt sökande även stött på uppgiften att det fanns bord som i stället kom ner i matsalen genom ett hål i taket, men dels har jag inte funnit något faktiskt exempel på det, dels verkar det vara en synnerligen opraktisk lösning.) Men var kom då idén till detta magiska bord ifrån? Det är inte helt klarlagt. Ett envist påstående gör gällande att det rör sig om en fransk uppfinning, kanske för att vi tycker att hela fenomenet passar in så otroligt väl i  det högt utvecklade hovceremonielet i Frankrike på Ludvig XIV:s tid. Men då ska man komma ihåg att Kung Sol var en vän av publika ceremonier. Folk bjöds in för att se på både när kungen åt och när han steg upp ur sängen på morgonen. Det här med förtroliga måltider låg helt enkelt inte för honom, det ingick liksom inte i hans koncept. Påståendet om att det skulle vara en fransk uppfinning kan också, åtminstone i Sverige, ha att göra med att vi här använder ett franskt begrepp för den här anordningen; table de confidence (”förtrolighetsbord”). Andra källor påstår i stället att hela idén kom från det tysktalande området, men det kanske snarast har att göra med att det har funnits ett relativt stort antal bord inom det nuvarande Tysklands gränser. Det var helt enkelt populärt där.

En dansk uppfinning?

Arkitekt Kent Alstrup vid Styrelsen for Slotte og Kulturejendomme i Danmark påpekar dock för mig att det finns de som menar att det hissbara bordet i själva verket kan vara en dansk uppfinning! Och dessutom något äldre än man gärna inbillar sig. (2) I en intressant artikel i Rosenborg Studier (Köpenhamn 2000) antyder konsthistorikern Mogens Bencard att så kan vara fallet. Och i en utställningskatalog från 2010 redogör han närmare för sin teori kring detta. (3) Redan 1694 inrättades ett hissbart bord i den jaktbyggnad, Hubertushuset, som invigdes i Jaegersborg Dyrehave norr om Köpenhamn. Genom, förvisso ospecificerade, utbetalningar till det tekniska snillet Ole Rømer (1644-1710) sluter sig Bencard till att Rømer mycket väl kan vara bordets uppfinnare. Till saken hör att det är helt klarlagt att Rømer även konstruerade flera farende stole, alltså ett slags hisstolar. Med dem kunde kung Kristian V (1646-1699), som på äldre dagar hade svårt att gå, ta sig mellan våningarna i slotten. En sådan finns bevarad i Frederiksborgs slott.

Rosenborg i Köpenhamn Foto: © Lars Rune Larsson

Rosenborg i Köpenhamn
Foto: © Lars Rune Larsson

Ett närmast oproportionerligt antal hissbara bord inrättades i eller i anslutning till danska kungliga slott precis i slutet av 1600-talet och under 1700-talets första hälft. Det kanske i sig inte kan ses som ett regelrätt bevis för att uppfinningen är dansk, men koncentrationen – och den tidiga förekomsten – övertygar åtminstone mig. Det är också avslöjande att tsar Peter den store (1672-1721) av Ryssland besökte Köpenhamn 1716 – och fyra år senare lät bygga en paviljong med ett hissbart bord (och en dubbelsitsig hiss som påminner om Rømers farende stole!) i Peterhof utanför Sankt Petersburg.

Mogens Bencard pekar dock på några äldre förekomster av ”magiska bord” på 1600-talet, men då har det handlat om rena underhållningskonstruktioner av temporär karaktär och inte alls den typ av bord som jag här intresserar mig för. Något som liknade ett confidencebord ska dock ha funnits i Maison de Chantemesle i Essonne söder om Paris. Det beskrevs av den i Paris boende diplomaten Daniel Cronström i ett brev till Nicodemus Tessin d.y. Det tycks inte som om Cronström själv såg bordet, men han beskriver det som att både bordet och middagsgästerna hissades upp från en våning till en annan. När bordet byggdes är oklart, men det måste vara före 1701, då brevet är daterat. Även den konstruktionen bör nog i alla händelser sorteras in i underhållningskategorin. Dock, beroende på hur pass känd den var i samtiden, så kan den vara en bidragande orsak till att det hissbara bordet har setts som en fransk uppfinning. (4)

Hur kom confidencebordet till Sverige?

Confidence 028a

Confidencen vid Kina slott

Märkligt nog är vi bortskämda med två konstruktioner av det här slaget i lilla Sverige. Den ena är en rekonstruktion från slutet av 1900-talet, eftersom anläggningen någon gång har rivits. Den andra är i princip orörd från 1760-talet. Den förstnämnda inrättades vid Ulriksdals slottsteater och invigdes på hösten 1754. (5) Den andra finns i en fristående paviljong vid Kina slott och inreddes 1763. (6) Båda anläggningarna är intimt förknippade med drottning Lovisa Ulrika (1720-1782), bördig från Preussen. Det är en viktig detalj i hela historien. Ritningen till de svenska anläggningarna (det är högst troligt att båda vara likadana) fick drottningen av sin yngre bror August Wilhelm (7). Han bodde på slottet Oranienburg, ca 35 kilometer från Berlin, där det av allt att döma inte fanns något confidencebord. Men han var förstås väl bekant med stadsslotten i Berlin och Potsdam, som båda var utrustade med dylika matsalar. Detsamma gällde naturligtvis systern, eftersom de båda tyska borden fanns på plats redan innan hon lämnade Preussen för Sverige 1744.

Hissanordningen till Ulriksdals confidencebord

Hissanordningen till Ulriksdals confidencebord

Anläggningen i Berlin var en gåva från August den starke (1670-1733). (8) Den inrättades 1728 och tycks ha haft ett ganska stort och avancerat bord. Anläggningen i Potsdam var mer modest och det är mycket möjligt att det var ritningen till det bordet som Lovisa Ulrika fick i sina händer. De båda svenska anläggningarna är nämligen ganska blygsamma i relation till de som finns i exempelvis Ryssland och som är av en betydligt mer avancerad typ. Det kan också vara så att den ritning som låg till grund för de svenska borden närmast var en typritning. De svenska exemplen består av relativt små, enkla träbord. Sex personer får plats runt dem. (9) Borden behövde inte vara särskilt märkvärdiga eftersom de alltid var försedda med dukar, glas och porslin när de var upphissade och kunde ses av de kungliga. Runtom fanns fyra ”servanter” – ett slags cylindriska hyllor som också gick att sänka ner i källaren. På dem kunde man exempelvis placera glas och buteljer, eller möjligen hissa upp nya rätter som man då själv fick placera på huvudbordet.

En mer avancerad bordstyp

En av servanterna i Ulriksdals confidencematsal

En av servanterna i Ulriksdals confidencematsal

De ryska borden (liksom några av de danska – och åtminstone vissa av de tyska) är betydligt mer avancerade och konstruerade på ett annat sätt. De är större och kan sägas bestå av två huvuddelar; en yttre ram som är stationär och en mittdel, själva bordsytan, som är hissbar. Man kunde alltså sitta tryggt vid ramen och vänta på att mittdelen skulle hissas upp, utan att riskera att trilla ner i något hål. I de två svenska matsalarna fick man antagligen stå invid väggarna och vänta på att golvet skulle öppna sig och bordet dyka upp innan man kunde sätta sig. Eller också väntade man i angränsande rum (eller utanför paviljongen vid Kina slott) tills man hörde klockorna förkunna att bordet var på väg upp. Men då riskerade man förstås att missa det magiska uppdykandet.

Det är dock inte riktigt sant att hela ramen var stationär på de avancerade borden. Vid respektive kuvert fanns nämligen ett ungefär tallriksstort hål uttaget – och varje sådant hål var försett med en alldeles egen hisskonstruktion, en postiljon. Varje postiljon täcktes av en griffeltavla. På den kunde respektive gäst skriva exakt vad han eller hon ville ha att äta. Därefter ringde man i en liten klocka som fanns vid bordskanten. Det var signalen till personalen i våningen under att postiljonen och beställningen kunde skickas ner. Och efter en stund kom den önskade rätten uppdykande! Man får nog alltså betrakta dessa märkliga bord även som underhållning.

Residensslottet i Dresden Foto: © Charlotta Jarnvall

Residensslottet i Dresden
Foto: © Charlotta Jarnvall

Ett liknande bord fanns i August den starkes residensslott i Dresden. Av beskrivningen att döma så var det ännu lite annorlunda konstruerat. Det verkar nämligen som om det fanns två bordshalvor, vilket innebar att man kunde duka och fylla på ett nytt bord medan det första avåts i våningen ovanför. Även här fanns möjlighet att skicka ner beställningar på griffeltavlor via postiljoner. Vid ett tillfälle gick samtalet vid bordet väldigt trögt, varpå August den starke skickade ner en beställning på ”stora deviser”, ett slags konfekt. I dessa deviser fanns papper inbakade och på dem stod lustiga verser präntade. Hovnarren Schmeidel råkade befinna sig nere i det så kallade serveringsgemaket när beställningen kom – och lät sig hissas upp! När han överraskande dök upp på bordet sa han: ”Ers Majestät krävde att få deviser av största sort. Här är ett smakprov. Större deviser hittar Ni nog inte i brådrasket.” (10)

Ludvig II av Bayern

Hissanordningen på Schloss Linderhof i Bayern. © Bayerische Schlösserverwaltung www.schloesser.bayern.de

1700-talets högreståndspersoner använde alltså det magiska bordet åtminstone delvis för att kunna föra förtroliga samtal med varandra, vare sig det handlade om politik, skvaller eller kanske amorösa ting. Ludvig II av Bayern (1845-1886) använde det däremot för att kunna inta sina måltider i total ensamhet. Han var helt enkelt inte särskilt road av att behöva umgås med folk. De gånger han var tvungen att ha middagsgäster såg han oftast till att det placerades ett stort blomsterarrangemang mellan honom och gästerna så att de inte såg varandra. Dessutom åt han mycket snabbt, för att måltiden snabbt skulle ta slut. Ofta hann inte middagsgästerna få i sig mer än någon tugga av varje rätt. Han åt med andra ord helst ensam, och kunde han dessutom slippa betjäningen så var det ju alldeles utmärkt. Dock dukade man i allmänhet för fler än en person. Han tyckte nämligen om att föra imaginära samtal med två av sina idoler och namnar, Ludvig XIV och Ludvig XV av Frankrike. Ibland var deras lika imaginära mätresser också inbjudna. (11) Ludvig II ägnade sig med andra ord åt ett slags variant av den bekanta ”Grevinnan och betjänten”-sketchen. Det är svårt att inte se det närmast teatrala uppdykandet av ett dukat bord ur golvet som en del av denna föreställning. Kungen lät inrätta confidencebord både på det grandiosa slottet Herrenchiemsee (som aldrig blev färdiginrett) och det lilla kompakta men fascinerande och mycket besöksvärda Schloss Linderhof. Själva maskineriet på Linderhof visas inte under de guidade turerna, men väl matsalen där bordet dök upp. Bilden ovan visar dock hissanordningen. Det är inte alls förvånande att Ludvig II bestämde sig för att han skulle ha confidencebord i sina slott. De passar mycket väl in i kungens omvittnade sagovärld. Möjligen är det något överraskande att han inte inrättade något bord på slottet Neuschwanstein – där finns däremot en mathiss från köket till matsalen som är belägen tre våningar högre upp.

Schloss Linderhof i Bayern

Schloss Linderhof i Bayern

Olika namn – samma princip

Enligt den lokala traditionen blev Ludvig II inspirerad till borden av sagan ”Bord, duka dig” i bröderna Grimms sagosamling. Alltså kallas borden för Tischlein-deck-dich. (12)  Men själva idén var alltså på intet sätt ny på Ludvigs tid. Det verkar snarare som om borden på tyskt språkområde gick under benämningen Maschinentafel eller Confidenztafel. Det är en ganska intressant uppgift, eftersom det är det namnet som tycks ligga till grund för det franska namn, table de confidence som har använts för de två svenska anläggningarna. I Frankrike synes i stället borden ha benämnts table machiné eller table volante (flygande bord). Det senare är dock ett problematiskt namn eftersom det lika gärna kan syfta på vanliga, flyttbara småbord. Och dessutom är namnet på ett trolleritrick. Samtidigt använder Lovisa Ulrika i ett brev till sin bror Fredrik den Store av Preussen den franska formen table de confidence. (13) För att öka begreppsförvirringen ytterligare så har borden i Danmark oftast gått under benämningen eremitageborde, eftersom de ofta inrättades i den typ av lusthus som kallades eremitage. Och självklart har de två bord som jag har kunnat spåra i Italien ytterligare andra namn. Det ena benämns tavola matematica, förmodligen för att det är tekniskt avancerat. Det andra kallas tavola muta, alltså ”tyst bord”. Det kan jämföras med det engelska ordet för mathiss – dumb-waiter. Alltså en ”tyst servitör”. Och vad kallas det enda bordet i Tjeckien? Jo, kouzelného stolku, magiskt bord. Jag har också bara kunnat lokalisera ett österrikiskt bord – och det kanske har den mest intressanta benämningen av alla: table de conspiration. Konspirationsbord! Bristen på terminologisk enhetlighet gör att det är svårt att söka efter platser som har eller har haft inrättningar av det här slaget.

Placering

Confidencen vid Kina slott

Confidencen vid Kina slott

De flesta bord verkar ha varit placerade i paviljonger och lusthus av olika slag, varav många bär det fullt logiska namnet eremitage (jfr. ordet eremit). Det var naturligtvis det idealiska eftersom det då inte fanns några angränsande rum där spioner med stora öron kunde lura. Confidencepaviljongen vid Kina slott är ett bra exempel. Själva matsalsvåningen ligger högt över marken – utom på en sida, som nås via en ramp som man bör ha haft god uppsikt över. Vid Fredensborgs slott i Danmark fanns ett bord i ett eremitage som var placerat en liten bit ut i sjön, vid änden av en brygga. Eremitaget vid Peterhof i Ryssland kringgärdades av en vallgrav och nåddes via en vindbrygga. Dessutom gick den enda vägen upp till matsalen via den ”stolhiss” som jag nämnde tidigare. Man var alltså helt isolerad därinne. Men i juli 1797 när tsar Paul I var på väg upp i hissen så fastnade den tyvärr mellan våningarna. Hissen revs och man satte in en trappa i stället. (14)

Petit Trianon i Versailles - som aldrig fick de två planerade borden.

Petit Trianon, där de två planerade borden aldrig kom till utförande. Foto: © Lars Rune Larsson

Andra confidencematsalar har i stället legat inne i slottens mer privata våningar. De tidigare nämnda slotten i Potsdam och Berlin kan tjäna som exempel. Där kan man undra om borden hade någon egentlig praktisk betydelse. Kanske var de snarare något som man visade upp för förvånade gäster, som ett slags moderna underverk. Men det finns också en tredje variant, även om jag bara har hittat ett exempel på det. Och då är jag tillbaka där jag började: Confidencen i Ulriksdal. Den är alltså placerad i ett rum i omedelbar anslutning till teatersalongen. Och på sätt och vis är det den mest kongeniala placeringen, med tanke på att det magiskt uppdykande bordet hade en teatralisk aspekt också. Matsalen här blev som en förlängning av teatersalongen med sina kulisser, falluckor och andra scenkonstruktioner.

Confidencebord på 1900-talet?

Jag var fullständigt övertygad om att Ludvig II av Bayern var den siste som använde sig av confidencebord. Men till min stora förvåning hittade jag plötsligt en uppgift om en anläggning från 1960-talet! Och ännu mer förvånad blev jag när jag insåg att den finns här i Sverige! På Torö utanför Nynäshamn uppfördes 1969 en säregen villa som i folkmun bär det lustiga namnet Villa Fjolle. Den ritades av arkitekten Staffan Berglund och byggherre var den danske affärsmannen och resebyråmagnaten Simon Spies. Huset i sig är minst sagt speciellt, men det som tilldrog sig mitt intresse är matbordet som alltså går att hissa upp från bottenvåningen till övervåningen. Hissystemet är förstås elektriskt, men annars är skillnaden mot de ”klassiska” confidenceborden främst att även sittgruppen runt bordet följer med. Låter det bekant? Ja, själva konceptet är alltså detsamma som för den anläggning som ska ha funnits i Maison de Chantemesle och som Daniel Cronström skrev till Nicodemus Tessin om 1701. Bordet tycks ha varit Simon Spies idé, inte arkitektens, men var fick han idén ifrån? Här är det lockande att fundera i banor kring nationalitet. Spies var ju dansk! Kände han till det stora antal confidencebord som fanns i Danmark på 1700-talet? Det kan han förstås ha gjort. Men det finns en helt annan förklaring som Mikael Askergren presenterar i en mycket läsvärd artikel om villan: Simon Spies har troligen hämtat idén från James Bond-parodin Casino Royale från 1967! (15) Därmed kan man inte riktigt räkna detta bord som ett ”äkta” confidencebord – men principen är densamma, och roligt är det. Jag har för skojs skull tagit med bordet i min lista över vilka bord jag hittat.

Spridning i Europa

Schloss Belvedere i Weimar.

Schloss Belvedere i Weimar. Foto: © Magnus Hernander

I mitt sökande efter confidencebord har jag haft ambitionen att hitta så många som möjligt. Jag har därför tagit kontakt med personer och institutioner i de länder i Europa där det borde kunna finnas anläggningar av den här typen. I Storbritannien och Irland kände de inte till några alls. I Spanien och Portugal verkar det inte heller finnas några bord. (16) Jag hade väntat mig att åtminstone hitta något exemplar i Spanien. Det dröjde länge innan jag hittade några bord i Italien och Österrike – och när jag väl gjorde det så förvånade det mig att det inte tycks finnas fler. Inom de nuvarande gränserna för Belgien och Nederländerna verkar det inte ha funnits några alls. Man borde absolut kunna tänka sig att modet spreds även till Ungern, men inte heller där har jag lyckats hitta något bord. I Lettland finns det två stora slottsanläggningar, Rundale och Jelgava, som är byggda vid helt rätt tid för att kunna ha varit utrustade med confidencebord. Men jag har inte kunnat belägga någon förekomst där. Arkitekten bakom båda slotten, Bartolomeo Rastrelli, var dessutom verksam i Petersburg med omnejd där ju förekomsten av bord var rik.

Schönhaus vid Schloss Altenburg i Thüringen. Troligen platsen för ett confidencebord.

Schönhaus vid Schloss Altenburg i Thüringen. Troligen platsen för ett confidencebord.

Nu kan man förvisso vara ganska nöjd med ett fyrtiotal säkra confidencebord – det är långt fler än jag kunde föreställa mig. Nedan följer en lista över vilka confidencebord jag har hittat i Europa. De flesta existerar inte längre, ett fåtal finns kvar och några är återskapade. Listan ger en ganska tydlig bild av var koncentrationen har varit störst och väcker naturligtvis vissa frågor. Det vore till exempel intressant att ta reda på hur idén spreds genom Europa. Vilka ”släktskap” visar de ganska olikartade borden upp sinsemellan? Finns det någon rimlig förklaring till att inga bord tycks ha funnits på Brittiska öarna respektive på Iberiska halvön? Finns det möjligen några confidencer utanför Europa? Och hur kommer det sig att Château de Lunéville i östra Frankrike fick ett confidencebord så tidigt som 1705? Men de frågorna kanske någon annan kan ta itu med. Mitt syfte har primärt varit att sammanställa en lista över kända bord. Troligen är den inte fullständig (den kan till och med vara delvis felaktig!) och jag välkomnar därför kompletterande information från läsaren. Det vore roligt att kunna sammanställa den fullständiga listan över nuvarande och forna confidencebord.

 

Danmark: (17)

Dyrehaven, Hubertushuset
(1694. Ett jakthus, därav namnet Hubertushuset som anges i Salmonsens Konversationsleksikon 1915-1930.)

Rosenborg slott, Det röda lusthuset
(Slutet av 1600-talet. Kallas även Det blåa lusthuset eller Eremitaget. Här fanns även en farende stole.)

Rosenborg slott, Lysthuset med de 4 Knapper
(Confidencebordet i detta lusthus nämns inte av Bencard. Däremot står det omnämnt i Salmonsens Konversationsleksikon under uppslagsordet Eremitageborde. Kent Alstrup vid Styrelsen for Slotte og Kulturejendomme bekräftar att ett confidencebord har funnits där.)

Frederiksbergs slott
(1703. Bordet fanns kvar till minst 1721.)

”Kungens gård bakom Börsen” 
(Det här bordet nämns i Salmonsens Konversationslexikon och dess tillkomst anges till 1704.
Mogens Bencard talar om ett hus som förvärvades av Fredrik IV för hans officiella mätress räkning.
Det rör sig rimligtvis om samma hus, även om Bencard anger att ombyggnaden skedde 1709-10
och att bordet också måste ha tillkommit först då.)

Frederiksborgs slott, Sparepenge
(Eftersom det fanns en farende stole även i parkpaviljongen Sparepenge så daterar Bencard bordet till 1690-talet. Detta eftersom stolarna inrättades för Kristian V, som avled 1699.)

Köpenhamns slott, välvt rum invid drottningens sängkammare 
(ca 1710 enligt Bencard. Slottet revs 1731.)

Köpenhamns slott, Eremitagerummet
(1720-talet.)

Fredensborg slott, Drottningens förmak
(1724.)

Fredensborg slott, Eremitaget
(1722. Byggnaden låg på en brygganläggning och kallades också Metarhuset.
På en akvarell av A.E. Willarst från 1727 syns fiskare både på bryggan och i vattnet.
Målningen finns avbildad i Rosenborg Studier, s. 249.)

Köpenhamn, Charlottenborg
(1730-talet.)

Dyrehaven, Eremitageslottet 
(Slottet uppfördes 1734-1736 och försågs med ett confidencebord 1736,
men det tycks ha fungerat dåligt eftersom ett nytt konstruerades redan två år senare.
Bordet hade plats för 12 personer.)

Christiansborg slot
(1739. Här fanns av allt att döma Danmarks största och mest avancerade bord.
med plats för 20 personer. Bordet revs senast 1770. Slottet brann ner 1794.)

 

Frankrike:

Essonne, Maison de Chantemesle (18)
(Senast 1701.)

Lunéville, Château de Lunéville  (19)
(1705. Bordet återskapades ”virtuellt” 2015.)

Meudon, Château de Bellevue (20)
(1750-talet?)

Choisy-le-Roi, Château de Choisy (21)
(1756. Bordet konstruerades av Guérin de Montpellier. Slottet revs 1839.)

Versailles, Petit Trianon (22)
(Två bord började byggas av Antoine-Joseph Loriot. Arbetet avbröts 1772.)

Paris, Louvren (23)
(Ett bord nämns i dagboksanteckningar 1769, men troligen avses en modell.)

Versailles, Les Petits Appartements (24)
(Obekräftat. På Versailles fanns dock en ”hisstol” som konstruerades på order av Ludvig XV för Madame de Châteauroux så att hon lätt skulle kunna ta sig till sina rum på tredje våningen. Hissen användes även senare av Madame de Pompadour.)

 

Italien:

Palermo, Casina/Palazzino Cinese (25)
(Cirka 1800. Maskineriet och bordet finns kvar. Bordet kallas tavola matematica
och påminner mycket om det som finns i Český Krumlov.)

Portici, Palazzo Reale di Portici, Casino della Tavola Muta (26)
(1775. Bordet fanns i en oval sal i ett torn i parken.
Bordet gick under benämningen tavola muta.
Om jag förstått saken rätt så är tornet rivet.)

 

Polen: (27)

Warszawa, Kungliga slottet
(ca 1715. August den Starke lät inrätta bordet.
Slottet jämnades med marken under andra världskriget, men är nu återuppbyggt.)

Warszawa, Saxiska palatset
(1710-talet. Även här låg August den starke bakom bordet.
Palatset sprängdes i luften under andra världskriget.) 

 

Ryssland: (28)

Peterhof, Stora palatset 
(1700-talet. Oklart när.)

Peterhof, Eremitaget
(1721-1725. Maskineriet förstördes under andra världskriget, men rekonstruerades 2009.
Bordet hade plats för 14 personer.)

Sankt Petersburg, familjen Sjuvalovs palats
(1730-talet.)

Sankt Petersburg, A. P. Bestuzjev-Rjumins herrgård 
(1740-50-talet. Gården låg på Kamenny-ön, men är försvunnen sedan länge.)

Tsarskoje Selo, Eremitaget
(1750-talet. Maskineriet delvis bevarat, delvis rekonstruerat. 18 kuvert.)

Sankt Petersburg, Vinterpalatset 
(1700-talet. Möjligen åsyftas bordet i posten nedan. Möjligen är det två skilda bord.)

Sankt Petersburg, Lilla eremitaget
(1760-talets slut.)

Oranienbaum, Peter III:s palats, Eremitaget 
(1760-talet. Eremitaget är rivet.)

Kuskovo, familjen Sjeremetevs lantegendom, Eremitaget 
(1767. I paviljongen fanns också en personhiss, förmodligen liknande den som fanns i Eremitaget vid Peterhof.
De ryska borden är koncentrerade kring Sankt Petersburg – men den här egendomen ligger utanför Moskva.)

Sankt Petersburg, familjen Sjeremetevs palats
(1770-talet. Möjligen är det posten ovan som avses.)

 

Sverige:

Ulriksdal, Slottsteatern Confidencen (29)
(1754. Maskineriet rekonstruerades 1994-1997.)

Drottningholm, paviljongen Confidencen vid Kina slott (30)
(1763. Fungerande originalmaskineri.)

Torö, ”Villa Fjolle”/”Villa Spies” (31)
(1969. Bordet finns fortfarande kvar.)

 

Tjeckien:

Český Krumlov, Villa Bellaria (32)
(1746. Bordet finns i ett större hus i slottsparken i denna pärla till stad.
Maskineriet fungerar fortfarande.)

Tyskland:

Dresden, Residensslottet (33)
(1721. Konstruerat av Andreas Gärtner. Bordet hade bara plats för fyra personer, men förutsatt att beskrivningen av två bordshalvor stämmer så bör man i nödfall ha kunnat sitta åtta personer kring bordet.)

Dresden, Schloss Pillnitz (34)
(1720-talet. Bordet tycks dock inte ha kommit till utförande, möjligen p.g.a. svåra grundvattenförhållanden.)

Berlin, stadsslottet (35)
(1728. Slottet bombat under andra världskriget och rivet.)

Altenburg, Schönhaus (36)
(1730-talet. Lusthuset revs 1955 efter en tids förfall. Bordet obekräftat.)

Weimar, Belvedere (37)
(1730-talet. Bordet ska ha funnits kvar så sent som 1933. Bordet obekräftat.)

Festung Königstein, Friedrichsburg (38)
(1731. Paviljongen drabbades av ett blixtnedslag 1744.
Bordet och hissanordningen rekonstruerades 1999.)

Potsdam, stadsslottet (39)
(1745. Slottet bombades under andra världskriget och revs. Här finns ett foto på bordet.
Ett lustigt sammanträffande är att rummet med confidencebordet pryddes av ett porträtt av Lovisa Ulrika.)

Berlin, Kadettenhaus Neubau (40)
(1770-talet.)

Schloss Linderhof  (41)
(1870-80-talet. Maskineriet finns kvar, men är blockerat av säkerhetsskäl.)

Herrenchiemsee, Neues Schloss (42)
(1880-talet. Maskineriet finns kvar, men är blockerat.)

 

Österrike

Schönbrunn, det runda kinesiska kabinettet (43)
(1743. Försvunnet senast 1753.)

Och till slut…

Confidenceanläggningen vid Kina slott har som tidigare nämnts funnits kvar ända sedan den inrättades på 1760-talet och kan beskådas än i dag. Men den har nog tidvis fallit i glömska eller åtminstone inte varit känd för någon större krets människor. Den 5 augusti 1857 bör hovmannen Fritz von Dardel ha blivit något förvånad vid ett besök vid Drottningholm och Kina slott. I sina Minnen skriver han så här:

Våra vagnar stannade vid Kina, detta utsökt vackra sommarpalats, där vi infördes i en af de fyra paviljonger, som omgifva hufvudbyggnaden. Alla satte sig nu i en ring midt på golfvet liksom för att utföra sittlekar. Sedan prins Oscar därefter klappat tre gånger i händerna, öppnade sig golfvet, lämnande plats för ett sakta uppstigande, rikt försedt middagsbord. Vi började genast angripa detsamma, serverande oss själfva under den gladaste stämning. (44)

Man kan åtminstone ana ett visst mått av förtjusning över det magiska bordet – och faktum är att det är en uppfinning som i vår högteknologiska tid fortfarande fascinerar. Ett sådant bord borde alla ha hemma.

 


 

Noter:

(1) Se t.ex. Confidencen: En gammal teater som fått nytt liv, 1999, s. 49.

(2) Mejl från Kent Alstrup vid Styrelsen for Slotte og Kulturejendomme.

(3) ”Eremitage-borde i Köbenhavn og Dresden” i Tro, styrke, kaerlighed: Danmark og Sachsen – aegteskaber, politiske og kulturelle forbindelser, s. 287-288.

(4) Uppgifterna om de danska borden är till stor del hämtade ur Mogens Bencards utmärkta artikel ”Notes on the table in late 17th and early 18th century Denmark” i Rosenborg Studier (Köpenhamn, 2000).

(5) Se Confidencen: En gammal teater som fått nytt liv, 1999, s. 49.

(6) Detta enligt Bencard i Rosenborg Studier. I boken om Kina slott i serien De Kungliga slotten (Stockholm 2002) anges att Confidencepaviljongen troligen stod färdig senast 1762.

(7) Se Confidencen: En gammal teater som fått nytt liv, 1999, s. 49.

(8) Se t.ex. Rosenborg Studier.

(9) Enligt Confidencen: En gammal teater som fått nytt liv rymmer borden 8-10 personer. Men i Confidencen Ulriksdals slottsteater 1981-1991 (Stockholm 1991) anges sex personer, vilket förefaller mer rimligt. Det kan jämföras med bilder som visar det dukade bordet vid Kina slott i boken om Kina slott i serien De Kungliga slotten. 

(10) Uppgifterna hämtade från Bohemia: Oder Unterhaltungsblätter Für Gebildete Stände, 2 (A. Haase, 1839.)

(11) Uppgifterna är hämtade från Schloss Linderhofs hemsida och från den guidade turen vid mitt besök på Linderhof 2013.

(12) Enligt bland annat Schloss Herrenchiemsees hemsida. Jag noterar att den här benämningen i dag tenderar att användas när man talar om confidencebord i allmänhet, men den användes knappast före Ludvig II:s tid.

(13) Se Confidencen: En gammal teater som fått nytt liv, 1999, s. 49.

(14) Se t.ex. den här hemsidan: Eremitaget vid Peterhof

(15) ”Villa Spies”, www.askergren.com/spies (1996 + 2008)

(16) Ska sanningen fram så har ingen av de personer eller institutioner jag har kontaktat svarat. Sökningar på alla upptänkliga ord har dock inte gett något som helst resultat.

(17) Listan över de danska borden är sammanställd från Mogens Bencards tidigare nämnda artikel i Rosenborg Studier, dock med kompletterande information från Salmonsens Konversationsleksikon 1915-1930 och från Kent Alstrup vid Styrelsen for Slotte og Kulturejendomme.

(18) Detta enligt Bencard i Rosenborg Studier.

(19) Enligt pressmaterialet Tous à Table! angående utställning på Château de Lunéville 2015
och en artikel i L’est Républican.

(20) Uppgiften om att Château Bellevue hade ett confidencebord ska finnas i noterna till Rodolphe el-Khourys översättning av Jean-François de Bastides novell La Petite Maison från 1753 (The Little House: An Architectural Seduction (Princeton Architectural Press, 1996)). Jag har inte kunnat verifiera bordets existens.

(21) Se t.ex. Rosenborg Studier.

(22) Se Da Vinha & Masson Versailles: Histoire, Dictionnaire et Anthologie (2015) under uppslagsordet ”Tables Volantes”.

(23) Uppgiften finns i Mémoires secrets de Bachaumont de 1762 à 1787, volume 2 för 31 maj 1769. Man får veta att bordet är ämnat för Petit Trianon vid Versailles, så det är inte fråga om ett permanent bord för Louvren.

(24) Uppgiften förekommer i Mogens Bencards essä om danska bord i Rosenborg Studier. Han har fått informationen från Béatrix Saule på Versailles, vilket torde borga för att uppgiften stämmer. Jag har dock inte sett någon referens till detta någon annanstans. Angående stolen, se t.ex. materialet till utställningen Sciences et Curiosités à la Cour de Versailles från 2011.

(25) Se t.ex. den här webbplatsen: Storia della Palazzina Cinese

(26) Uppgiften finns bl.a. i den här PDF:en.

(27) Uppgiften om de polska borden är hämtad ur Rosenborg Studier.

(28) När det gäller de ryska borden är informationen lite oklar. Mogens Bencard nämner familjen Sjeremetevs palats i Sankt Petersburg, men troligare är att det är deras lantegendom Kuskovo som avses. Där fanns det bevisligen ett bord, vilket framgår av bl.a. den här webbplatsen. Det är förvisso ingen omöjlighet att familjen hade ett confidencebord även i Sankt Petersburg-palatset, även om jag inte har kunnat verifiera det. Bencard nämner också familjen Sjuvalovs palats i Sankt Petersburg, men inte heller det bordets existens har jag kunnat verifiera. Nino B. Vakhania vid Peterhof nämner i sitt mejl till mig inte Sjuvalovs palats, men däremot ett annat palats, nämligen A. P. Bestuzjev-Rjumins herrgård på Kamenny-ön i Sankt Petersburg.

(29) Se t.ex. Confidencen Ulriksdals slottsteater 1981-1991.

(30) Se t.ex. Kina slott i bokverket De Kungliga slotten.

(31) www.askergren.com/spies

(32) Se t.ex den här webbplatsen: Summer-house Bellarie

(33) Bohemia: Oder Unterhaltungsblätter Für Gebildete Stände, 2 (A. Haase, 1839.)

(34) Uppgiften om grundvattenförhållandena finns i Maureen Cassidy-Geigers essä ”Meissen Porcelain for Sophie Dorothea of Prussia and the Exchange of Visits between the Kings of Poland and Prussia in 1728” i Metropolitan Museum Journal 37 (2002), not 44 på s. 165. Uli Kretzschmar vid Schlösserland Sachsen bekräftar att det länge har ryktats om ett bord i Pillnitz, men att man trots ett intensivt sökande inte kunnat finna något som helst spår av det.

(35) Se t.ex. Friedrich Nicolai Beschreibung der königlichen Residenzstädte Berlin und Potsdam, volym 2, 1779.

(36) Uppgiften om ett confidencebord i Schönhaus finns i Herzogthum Sachsen-Altenburg (Jena, 1895). Jag har inte kunnat få uppgiften bekräftad, men byggnadens utformning skvallrar om att uppgiften mycket väl kan stämma. Jämför med bilden av Confidencepaviljongen vid Kina slott.

(37) Uppgiften finns i Bencards essä i Rosenborg Studier.

(38) Se t.ex. den här webbplatsen: Friedrichsburg

(39) Se t.ex. Gustav Berthold Volz Friedrich der Große im Spiegel seiner Zeit: Jugend und Schlesische Kriege bis 1756, 1901.

(40) Det här kan möjligen snarare handla om en mer ordinär mathiss, men termen maschinentafel används när matsalen i huset beskrivs i Handbuch für Reisende in Deutschland, J.D.F. Neigebaur, 1843.

(41) Se Schloss Linderhofs officiella webbplats. 

(42) Se Schloss Herrenchiemsees officiella webbplats.

(43) Dr Elfriede Iby meddelar per mejl att hon länge var benägen att tro att det s.k. ”konspirationsbordet” vid Schönbrunn var en myt. Men när man restaurerade rummet under det kabinett där bordet skulle ha funnits så hittade man plötsligt spår av det. 

(44) Fritz von Dardel, Minnen 1833-1861 (Stockholm 1911) s. 137.


Tack och bock

Ett antal personer har varit mig behjälplig på olika sätt i det här projektet. Jag vill särskilt tacka Kent Alstrup vid Styrelsen for Slotte og Kulturejendomme i Danmark som utförligt svarat på mina frågor och skickat mig material. Följande personer har också vänligen stått till tjänst på olika sätt: Karin Andersson (tidigare på RAÄ), Ulla-Britt de Marchi, Lars Ljungström (1:e intendent vid Kungl. Husgerådskammaren), Mårten Forslund (Confidencen), Dr Franz Nagel vid Stiftung Thüringer Schlösser und Gärten, Dr Samuel Wittwer vid Stiftung Preußische Schlösser und Gärten, Uli Kretzschmar vid Schlösserland Sachsen, Dr Uwe Gerd Schatz vid Bayerische Schlösserverwaltung, Dr Artur Badach vid Warszawas slott, Gill Ackling vid Historic England, Robert Guihen vid OPW i Irland, Luca Pes vid Bayerische Verwaltung der staatlichen Schlösser, Gärten und Seen, Anne Dittrich vid Staatlichen Kunstsammlungen Dresden, Dr Elfriede Iby vid Schloß Schönbrunn Kultur- und Betriebsges, Dr Friederike Drinkuth vid Staatliche Schlösser und Gärten Mecklenburg-Vorpommern, Andrea Kintzlová vid Infocentrum Český Krumlov, Nino B Vakhania vid Peterhof State Museum-Reserve, Lars Rune Larsson, Charlotta och Christopher Jarnvall, Magnus Hernander och Pontus Lindblad.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Waterboys2Kompromisslöst, passionerat, äkta, episkt. Där har vi fyra ord som ofta används i recensioner och som ibland gör mig galen eftersom man ofta tar till dem utan att ha fog för det. Och vad i all världen betyder egentligen ”äkta”? Ändå upptäcker jag att det där är fyra ord som måste ingå i ett inlägg om Mike Scott och hans Waterboys. Orden liksom trillar fram ur hjärnan trots att jag inte vill det. Men det hänger nog ihop med att jag har följt den där gruppen i nästan trettio år och byggt upp ett förhållande till den, lärt känna den utan och innan. Det är förstås långt svårare att använda de där fyra orden om en grupp som man just har stiftat bekantskap med.

Nu är det väl så att The Waterboys egentligen bara är Mike Scott och de musiker som han för tillfället har valt att omge sig med. Vill man vara lite generös så är det också violinisten Steve Wickham. Mängden musiker som har passerat revy i gruppen genom åren är imponerande lång. Vad det beror på vet jag inte. Kanske är Mike Scott trots sin sympatiska framtoning svår att arbeta med? Kanske byter han ut folk för att ge gruppen – och sig själv – en musikalisk vitamininjektion? Kanske kräver helt enkelt nya musikaliska uttryck olika musiker? Alla kan ju inte vara bra på allt. Men jag vill nog ändå påstå att varje inkarnation av gruppen har fungerat, där och då. Jag har sett dem ett tiotal gånger genom åren – och de är som en mycket väloljad maskin. Alltid.

004aLustigt nog motsvarar den där ombytligheten när det gäller musiker också valet av konsertlokaler. Jag har aldrig sett The Waterboys två gånger på samma ställe. Berns, Södra teatern, Cirkus, Münchenbryggeriet… Den här gången är det Nalen som gäller – ett tillräckligt litet och intimt ställe för den här gruppen. Man kan spekulera i om det beror på att de helt enkelt inte drar mer folk än så, men då ska man veta att intresset var så pass stort att man tvingades lägga in en extrakonsert – före den ordinarie. Och även den konserten blev slutsåld. Så visst finns intresset för The Waterboys fortfarande i Sverige, även om det tycks ha varit störst i samband med turnéerna kring skivorna Fisherman’s Blues och Room to Roam i slutet av 1980-talet.

Nåväl. Mike Scott omger sig den här gången med musiker som var med och spelade in den senaste skivan Modern Blues (2015) i Nashville. Det innebär att tre av herrarna på scenen är amerikaner. En är skotte (Scott själv), en är irländare (Steve Wickham) och en är engelsman (trummisen Ralph Salmins). Möjligen bidrar det till ett mer amerikanskt sound, men det har jag svårt att avgöra. Scott är förmodligen ganska kompromisslös – där kom det ordet – med vilket sound han hör i sitt huvud och vill ha – och ser till att få det. Då spelar det mindre roll vilken nationalitet musikerna har. Ändå är det självklart så att Memphis-organisten Brother Paul (med sitt blonda, flygande hår, ständiga leende och extremt energiska spelstil) bidrar på ett avgörande sätt. Hans motpol är Muscle Shoals-basisten David Hood som liksom inte gör något väsen av sig, utan småleende lugnt står och gör sitt jobb på det allra coolaste sätt. Den nästan oförlåtligt stilige ungtuppen Zach Ernst från Texas gör också sitt jobb på gitarren, men det känns lite som om han inte vågar ta för sig i det här rutinerade sällskapet.

003aDet vi får är en blandning av gammalt och nytt. Inledningen består av Destinies Entwined från den senaste skivan. Någon saknas på scenen, men han glider in efter ett tag. Det är violinisten Steve Wickham som har varit Mike Scotts följeslagare i The Waterboys länge, men inte hela tiden. I Mike Scotts bok Adventures of a Waterboy finns en rörande historia om när de två återfann varandra efter ett längre uppehåll. Wickham bär den här kvällen en liten hatt och runda solglasögon. Det känns lite som rockstjärnemanér att ”göra entré” när de andra redan har spelat en stund, men Wickham är ingen diva – han behövdes helt enkelt inte i början av låten. Dessutom kommer jag på mig själv med att tänka att han antagligen är den coolaste musiker jag känner till. I alla fall där och då. En herre bredvid mig säger myndigt: ”Det där är inte originalviolinisten, för han brukar snurra runt när han spelar.” Jaha. Som om en violinists främsta kännetecken är att han snurrar runt. Det är klart att det är originalviolinisten.

Som sagt. Gammalt och nytt. Hela fem låtar från den senaste skivan. Till exempel The Nearest Thing to Hip, där Scott får oss att sjunga med i ett så märkligt ord som shithole. Och till exempel den i ordets rätta bemärkelse episka (och där kom det ordet) Long Strange Golden Road. Men givetvis blir det klassiker också. A Girl Called Johnny, Medicine Bow, en långsam tvåmansversion av Don’t Bang the Drum och, förstås, The Whole of the Moon. En av låtarna från den i mitt tycke mycket fina skivan med W.B. Yeats-tolkningar framförs också, men den fungerar dåligt i det här sammanhanget. Jag vet inte varför folk betalar dyrt för att gå på konsert när de mest står och pratar med varandra i stället för att lyssna på musiken. Så fort något mer stillsamt och lågmält, eller något med mycket luft mellan tonerna, spelas från scenen så kommer pladdret och skratten från de omdömeslösa. Det krossar effektivt alla försök till att skapa en nyanserad och varierad konsert. Även den lite udda The Return of Jimi Hendrix drabbas av detta i inledningen, som närmast är en dikt till musik, innan låten utmynnar i en malande och orgiastisk explosion.

Men min favorit alla kategorier är den monumentala We Will Not Be Lovers, där The Waterboys verkligen är den där väloljade maskinen som jag skrev om ovan. Det är som att höra ett sådant där amerikanskt jätteånglok tuffa på med enorm kraft, ett ånglok som har en bromssträcka på tio kilometer. Och det är så stort och så bra och så energiskt och…äkta. Mike Scott säger vid ett tillfälle att ”this is no fuckin’ folk rock show”, men väljer ändå att avsluta hela konserten med Fisherman’s Blues som närmast är som en symbol för bandets ”folkrockperiod”. Där försvinner kanske något av det där kompromisslösa. Det känns en aning pliktskyldigt. Jag hade nog hellre velat höra den version av Purple Rain (ja, Prince-låten!) som har dykt upp som extranummer emellanåt på sistone. Men jag är nöjd ändå. Jag är alltid nöjd efter att ha sett The Waterboys. En gång fick jag ont i öronen, men jag var ändå nöjd.

Nu känns det som om jag har glömt något. Just det. Passionerat. Mike Scott lyckas alltid vara passionerad. Punkt slut.

Dan Berglund på Stallet

Dan Berglund på Stallet. 24 september 2015.

Dan Berglund på Stallet.
24 september 2015.

Dan Berglund? Vem är det nu då? Är det inte en jazzmusiker? Basist? Visst.

Men det finns två Dan Berglund (och säkert ännu fler) som ägnar sig åt musik, och den som jag tänker på – som händelsevis inte är jazzmusikern – gav nyss en konsert på Stallet i Stockholm. En konsert som spelades in för P2 Live och som man gott kan lyssna på om man skulle lyckas klura ut när den sänds. För det är tveklöst så att fler människor borde stifta bekantskap med denne Dan Berglund. Han ska inte gå omkring och vara en angelägenhet för bara de invigdas skara. Det är så onödigt.

Trubaduren Dan Berglund (hoppsan, där försvann alla trubadur-allergiker) har hållit på ett bra tag. Första plattan kom för fyrtio år sedan. Den gavs ut på skivbolaget Proletärkultur, och det är på något vis ganska talande för skivans innehåll. Ja, titeln En järnarbetares visor talar väl också sitt tydliga språk. Det finns de som älskar de visorna och som jublar högt när de spelas på konserterna. Det är helt enkelt något av en kultplatta i vissa kretsar. Själv är jag mer intresserad och tilltalad av de senare alstren, från 1987 och framåt, där det politiska inslaget är nedtonat – om än kanske inte det sociala engagemanget.

En nästan samlad produktion.

En nästan samlad produktion.

Själv trillade jag in i Dan Berglunds värld just 1987 eller möjligen året därpå, då jag råkade se ett TV-program där han framförde sånger från den nyligen släppta Vildmarken. Det var något speciellt med honom. Med rösten. Med melodierna. Med tilltalet i texterna. Där stod en människa och sjöng om Älvsborgsbron, om folk som grillar tournedos, om uppsvällda pommes frites och påtända typer. Om en snubbe som heter Frasse Swahn. Och om Marstrands fästning som var murad av fångar som själva fick bära/sitt mörker till klippan i Bohuslän en gång. Jag kilade till skivbutiken dagen därpå och kom ganska snart att för mitt drygt tjugoåriga inre utnämna Vildmarken till en svensk visklassiker. Men det blev tyst i 20 år. ”Jag har hört ryktas att jag skulle ha dött någon gång på 1980-talet, blivit religiös eller intagen på mentalsjukhus” skriver han på sin hemsida.

Under konserten på Stallet går han ut hårt, ensam på scenen, med den makalösa tiominuterslåten Skymningen som ligger allra sist på den senast skivan Allt är idioternas fel från 2011. Denna lunkande och stämningsmättade barndomsskildring är på sätt och vis ganska typiskt berglundsk. Han har en tendens att i sina texter plötsligt peta in ett eller flera överraskande ord som kanske inte borde fungera i en annars lyrisk text. Men på något sätt får han ändå denna textmässiga dissonans att bli naturlig. I Skymningen studsar jag alltid till över textraden ”och orenat avlopp rann rakt ut i sjön”. Men det är som om den och liknande ”dissonanser” gör texterna mer jordnära – och de får mig att dra på munnen. Detsamma gäller den avslutande textmässiga knorren – som egentligen är fullständigt självklar och ändå överraskande.

Den fina Vildmarken från 1987.

Den fina Vildmarken från 1987.

Vi bjuds också på bland annat Lilla Villastad, den perfekta platsen där det enda vi fruktar nu är tobaksrök och fett/att hjärtat plötsligt stannar/Och utvecklingsstörda och flyktingar/för tätt inpå som grannar. En Birger Sjöberg-pastisch, påpekar Berglund och avslutar med en sjöbergsk gitarrfigur på slutet liksom för att understryka det. Och så framförs den finfina Nattvandrare, som på skiva av någon anledning får mig att tänka på Tom Waits. Den vackra Wellamo hinns också med, liksom den nästan hymnlika och storartade favoriten Kring Marstrands fästningMen vi får också höra två sånger som ännu inte finns utgivna på skiva. Dels en folkviseliknande sak (”ett experiment” säger Berglund) som tycks handla om sin egen tillkomst och som nämner både Putin, Jupiter, kärnvapen och rödbetssoppa. Dels en visa om den i Dans diktning återkommande figuren Frasse Swahn som ska hjälpa sin Alzheimer-sjuka mamma att köpa nya byxor. Får man skratta åt ett sådant i grunden tragiskt ämne? Jag vet inte, men det går faktiskt inte att låta bli. Allt detta levererar Dan Berglund prickfritt, mestadels med slutna ögon. Kanske för att leva sig in i texterna, kanske för att visualisera dem, kanske både och.

På Dans hemsida citerar han J.M. Coetzee: ”Språkets ursprung ligger i sång, och sångens ursprung i behovet att med ljud utfylla människans alltför stora och ganska tomma själ.” Jag vet inte hur tom min egen själ är, men Dan Berglund fyller i alla fall ut en ganska central del av den.

Bernt3Den 28 eller 29 eller möjligen 30 juli 2002 befann jag mig av någon anledning i ett litet fiskeläge i Blekinge när mobiltelefonen ringde. Numera svarar jag aldrig i telefonen om numret är okänt, men då gjorde jag det. En människa från Sveriges Radio presenterade sig och jag trodde att jag äntligen hade blivit upptäckt och skulle bli kändis. Men han förklarade att han hade hittat min hemsida där jag skrev lite om en viss artist vid namn Bernt Staf. Och nu undrade han om jag möjligen hade en bild på Bernt, ity han just hade avlidit. Det var lite chockartad eftersom det inte alls borde ha varit dags för honom att gå bort. Men så är det ibland.

Jag vet att jag ofta hörde en av Bernts låtar på radion när jag var liten, den där om att ”du är så söt när man ser spetsen på din tunga”. Jag tyckte nog att texten var lite löjlig, men samtidigt satte sig både melodin och den lite säregna rösten som ett spett i min lilla hjärna. Ett antal år senare påmindes jag om den när jag hittade den i notboken ”60 visor från 60-talet” som jag måste ha lånat på biblioteket hundra gånger. Men mer än så var det inte. Ytterligare några år senare noterade jag att hans Grammis-belönade skiva När dimman lättar ofta fanns till salu i de butiker för begagnade skivor som jag flitigt frekventerade. Den rikliga förekomsten borde innebära att det inte var någon vidare platta. Tänkte jag.

En dag kom min dåvarande inneboende och vän Andreas hem efter att ha kompat en gammal trubadur på en visdag på Mosebacke Etablissemang i Stockholm. Han var smått lyrisk efter att ha bevittnat ett bejublat framträdande av en skön, smådragen typ i sliten, brun manchesterkostym. Vem kunde det ha varit? Jag brydde min hjärna och kom fram till att det kanske kunde ha varit Bernt Staf. Fråga mig inte varför. I väg kvistade jag i alla fall för att försöka hitta den där plattan som jag hade sett i så många skivbackar – och hittade den ganska nyutgiven på CD. Oj, så fel jag hade haft.

Den sommaren (1995? 1996? 1997?) lyssnade jag knappt på något annat än När dimman lättar. Jo, förresten, det fanns Bernt04en annan platta också. Den hette Bernt Staf’s bästa (sic). Vad var det så som var så förtvivlat speciellt? Egentligen ska man inte ge sig till att analysera för mycket, men i min ägo hade jag en tidigare ratad skiva som var så oerhört väl sammanhållen. En absolut enhet bestående av ett antal sånger som visserligen är avgränsade från varandra, men som ändå smälter ihop på ett fascinerande sätt. Den legendariske producenten Anders Burman hade alldeles säkert mycket stor betydelse för den aspekten av det hela, en total förståelse för hur sångerna skulle fogas ihop och i vilken ordning. Till det kommer de märkliga texterna, stundtals psykedeliskt obegripliga och öppna för tolkning. Vad sjunger han till exempel om i den småfunkiga Hovmästarsoppa? Eller i En nattdröm? Ja, säg det. I andra låtar är texterna i stället (skenbart?) enkla. Jag skrattar alltid till över den här textraden i Mitt livs novell: ”Det är skönt att komma bort ett tag, fastän du är en skaplig tjej”. Skaplig? Inte toppen, utan bara skaplig. Hyfsad, liksom. Fast för Bernt Staf kanske ”skaplig” betydde något annat. Men oavsett karaktär så är texterna alltid mycket poetiska. Ja, så ska vi förstås inte glömma rösten. Han hade en speciell röst, en som griper tag i en – och kanske är det en sådan där röst som vissa människor har svårt för. Han kunde vissla också.

Bernt01Kanske är det så att Bernts största framgångar var intimt förknippade med producenten Anders Burman. De två första skivorna gavs ut på Burmans legendariska skivbolag Metronome Records, de som även gav ut bl.a. Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström, Pugh Rogefeldt, Svante Thuresson, Lill Lindfors och Ola Magnell. Sedan fick Bernt för sig att göra ett slags temaskiva med titeln Valhall. I en dokumentärfilm om skivbolaget (eller om den handlade om Anders Burman?) berättar Burman lite om Bernt och säger med en gest mot huvudet: ”Bernt blev lite för stor.” Han menade uppenbarligen att hans ego växte lite för mycket. Burman trodde inte på plattan – och den gavs i stället ut på Silence Records. Somliga tycker att det är det bästa han någonsin gjorde – själv har jag aldrig lyckats komma in i den. Det fåtal skivor som gavs ut därefter är definitivt inte dåliga, men han nådde aldrig riktigt upp till de två första verkligt högklassiga skivorna När dimman lättar och Vingslag igen. 1996 gjorde han comeback med den fina Klockor, men den gjorde inte mycket väsen av sig. ”Ingen nödvändig comeback” skrev Upsala Nya Tidning i sin recension. Jag tyckte att det var elakt skrivet.

Bernt06Jag lyckades se Bernt live tre gånger. En gång var på Vattenfestivalen 1999 där han deltog i en hyllningskonsert till Metronome Records tillsammans med andra artister som legat på etiketten. Det var Turid, Svante Thuresson, Ola Magnell, Pugh Rogefeldt och Bernt. I extranumret, Cornelis Jag hade en gång en båt, anade man det där som Anders Burman måste ha åsyftat i dokumentären. Alla stod på scenen utom Bernt. Någon ropade på honom, men han promenerade inte ut förrän det var dags för ”hans” vers. Jag tror inte att det handlade om blyghet – utan om att han såg sig som stjärnan i gänget. Men jag kan ha fel. Människor som kände honom beskriver honom närmast som ödmjukheten personifierad. Men hur det än förhåller sig med det så spelar det ingen roll Han sjöng faktiskt skjortan av de andra. Efteråt smög jag fram till honom för att be om en autograf. Han stod där med en ölburk i handen och lät verkligen genuint förvånad när jag berättade hur bra hans framträdande var. Jag fick hålla i hans ölburk medan han lånade min rygg som underlag för autografen. Det kändes stort.

Kanske blandar jag ihop kronologin, men den sista gång jag såg honom var nog på scenen i Kungsträdgården. När det var dags för honom att spela var det ingen som hade sett till honom. Men så småningom dök han upp och förklarade att bussen från södra förorterna hade varit försenad. Han spelade tappert några låtar i blåsten. En ny sång baserad på Salman Rushdies Satansverserna framfördes. Den kändes lite halvfärdig och var så ny att han hade texten på papper på ett notställ. Bladen blåste ständigt ner. Någon bredvid mig väste; ”Någon kunde väl hålla i noterna! Det är ju synd om honom.” Och tyvärr blev det mitt sista minne av honom. Men – som man lite klichéartat brukar säga – musiken lever vidare.

Den som vill lyssna på Bernt Staf hittar några av hans skivor på Spotify. Klicka på länkarna i texten ovan. När dimman lättar är den verkliga klassikern. Vingslag är också väldigt fin – om inte annat ska man lyssna på den rasande Landsbygdens avfolkning med dess fantastiska strof ”Ta och sprid industrin längs en gratis järnväg! Miljöskadorna och hetsen ska stå er dyrt!” Fortfarande aktuell. Här dyker han upp i Stefan Sundströms låt Livet är liksom en fest och visslar och sjunger. Och på SVT:s Öppet arkiv finns en glad och synbarligen rörd Bernt som sjunger Familjelycka på Grammisgalan 1971.

(Porträttfotografierna ovan finns i min ägo, men jag vet tyvärr inte vem fotografen är. Meddela mig gärna om någon vet fotografens namn – eller om de bör tas bort av copyrightskäl.)

Nattfilm

En bok att läsa.

En bok att läsa.

Jag har säkert tiotals olästa eller knappt påbörjade böcker i mina bokhyllor. Det kan bero på att de har visat sig vara tråkiga, krångliga, dåligt översatta, alltför blodiga eller för att författaren har velat vara rolig utan att egentligen vara det. Jag har äntligen lärt mig att aldrig, aldrig köpa en bok som beskrivs som en ”great American novel” – för såna är ofelbart helt oläsliga genom sina pretentiösa upplägg. En sådan inleddes med ett 60 sidor långt referat av en baseballmatch. Det säger en del. Men trots att jag borde kunna hålla mig sysselsatt med mina olästa böcker i säkert ett år framåt så smyger jag gärna in i en bokhandel och skaffar nya böcker. Oftast hittar jag någon bok som verkar spännande, men jag har också tagit för vana att be personalen om tips. ”Vad gillar du?” frågar de med viss rätt. Och mitt standardsvar brukar vara: ”Något som är spännande utan att nödvändigtvis vara en traditionell deckare.” Då tänker de förmodligen ”Jaha, så Liza Marklund duger inte?” Men oftast förstår de ungefär vad jag är ute efter – och överraskande ofta blir det faktiskt bra.

Det var på det viset jag fick tag i boken ”Nattfilm” av Marisha Pessl. Förvisso amerikansk. Förvisso nära 650 sidor lång. Jag hade mina betänkligheter. Men tji fick jag. Det visade sig vara en sådan där bok som man knappt kan lägga ifrån sig och som på något mystiskt sätt får tiden att gå snabbare. Det värsta med den typen av böcker brukar vara att de medvetet är skrivna så och därför håller en ganska låg litterär kvalitet. Skamlös underhållningslitteratur, helt enkelt. Ett bra exempel på det är väl ”Da Vinci-koden” (om någon minns den). Jag säger inte att det är något fel på den typen av litteratur – men jag vill hellre ha böcker som inte är skrivna som om de har som utgångspunkt att så småningom bli filmatiserade. Man får ärligt talat den känslan ibland. Just därför är det lite ironiskt att den här boken har titeln ”Nattfilm”.

Bokens huvudperson är på sätt och vis den beundrade skräckfilmsregissören Stanislas Cordova, som inte har synts till offentligt sedan 1977. Eller också är det hans dotter Ashley som begår självmord (?) i början av boken. Eller också är det journalisten Scott McGrath som ger sig sjutton på att ta reda på varför Ashley tog livet av sig – om hon nu gjorde det. Låter det som en standardhistoria? Den gamla vanliga frenetiska jakten på ”sanningen”? Ja, kanske så långt. Men det är en historia med tämligen gastkramande inslag och ett finurligt upplägg som gör att man ibland inte riktigt vet vad som är verklighet och vad som är…klaustrofobiska hallucinationer? Skrev jag ”verklighet”? Ja, det märkliga är att man sugs in i historien på ett sätt så att man emellanåt får för sig att det är en sann historia. En bidragande orsak till det är skickligt infogade ”dokumentära” delar i form av reproducerade tidningsurklipp, Wikipedia-artiklar, datorutskrifter och andra dokument. Därtill är hela historien underbart välskriven och författaren vågar i allt detta mörka och allvarliga spränga in extremt välfunna liknelser och andra formuleringar som får en att dra på munnen. Det här är en bok som dröjer sig kvar, en historia som man funderar på. Och märkligt nog funderade jag trots dess bladvändarkaraktär någon gång på att sluta läsa den – eftersom den påverkade min nattsömn. Men våga läsa den! Gör det.

En silverfärgad Mercedes!

En silverfärgad Mercedes!

Denna soliga dag i juli 1985 stod en silverfärgad Mercedes parkerad innanför de öppna grindarna på uppfarten till Ranelagh Drive i Twickenham. Vi såg det som ett gott tecken, även om vi inte hade en aning om ifall det var hans bil. Vem kan hålla reda på vad rockstjärnor håller sig med för fortskaffningsmedel? Men vi tre ungdomar, jag, Emily och Mary, bestämde oss i alla fall för att placera oss på trottoaren och vänta. Händer det så händer det, och om inte så hade vi åtminstone fått se stället utifrån.

Jag har i tidigare blogginlägg tjatat om mina äventyr i England för exakt 30 år sedan – och jag har faktiskt ytterligare något att förtälja från denna för mig smått legendariska sommar. Egentligen skulle jag vilja berätta att jag var en av de cirka 70 000 människor som åhörde artister som David Bowie, Elvis Costello, Bryan Ferry, U2, Dire Straits, Elton John, Paul McCartney och The Who på Wembley Stadium på den europeiska delen av Live Aid-galan. Men det var jag inte. Galan började medan jag fortfarande befann mig ombord på båten från Göteborg. Jag minns att jag hade släpat med mig en åbäkig bandspelare för att kunna ratta in direktsändningen och spela in den. Och när jag väl hittat till mitt hotellrum i London så tittade jag på resten av galan på TV. Det var en lätt frustrerande känsla att sitta där, några kilometer från arenan. Men å andra sidan slapp jag ju trängseln.

Alla de där stora stjärnornas närvaro i London gjorde att de påföljande veckorna kändes lite speciella. Det var som om man nästan förväntade sig att råka springa på David Bowie eller någon annan i närmsta gathörn. En sådan förhoppning eller känsla låter förmodligen lite löjlig, men för en musikintresserad yngling från en av Europas avkrokar så fanns det en lockelse i det där. Tänk om… Nåja, om inte annat så skulle jag i alla fall få träffa min kaliforniska brevvän Emily och hennes kompis Mary, som hade fått för sig att tillbringa nästan hela sommaren i England. Vi hade bland annat planerat att åka till Liverpool, vilket vi också gjorde, men det har jag berättat om tidigare. En av kvällarna i London föreslog dock Emily att vi skulle göra en annan utflykt på eftermiddagen dagen därpå. Pete Townshend, gitarrist, låtskrivare och drivande kraft i The Who, hade en studio i Twickenham och Emily påstod sig ha något slags begrepp om ungefär var den låg. Vi var alla tre inbitna Beatles-fans, men vi älskade även The Who, så det är klart att förslaget lät alldeles utmärkt.

Eel Pie Studios i The Boathouse.

Eel Pie Studios i The Boathouse.

Herr Townshends egen studio hade det egendomliga namnet Eel Pie Studios och Emily trodde därför att den rimligtvis var belägen på Eel Pie Island, mitt i Themsen. Vi lyckades hitta denna ö som bara nås via en gångbro och irrade runt där ett bra tag, men hittade bara småbåtsvarv och höga, låsta grindar som ledde in till privatvillor. Om den där studion låg på ön så var den väldigt väl dold. Det var med viss besvikelse som vi började gå över bron till fastlandet igen, men så frågade vi en man som var på väg till ön. Först tittade han misstänksamt på oss som om vi var tre förrymda ungdomsbrottslingar, men så insåg han väl att vi såg fullständigt menlösa ut och förklarade för oss att vi var helt fel ute. Vi skulle till något som kallades The Boathouse och som låg flera kilometer från Eel Pie Island. Mannens vägbeskrivning stämde exakt och så småningom nådde vi fram.

The Boathouse, som alltså lurigt nog inrymde Eel Pie Studios, ligger precis där vägen Ranelagh Drive viker av från Themsens lopp. Det är ett tvåvåningshus med en antydan till trädgård som på ett konstigt sätt ligger kanske en meter ovanför gatunivån. Antagligen ligger huset på en naturlig höjd. Det gör att det som är en hög mur sedd från gatan är ganska låg sedd inifrån trädgården. Grindarna var öppna och det stod en silverfärgad Mercedes på infarten. Jag la märke till att det satt två övervakningskameror på husets fasad, riktade mot gatan. Det kändes lite obehagligt att kanske vara övervakad och misstänkliggjord, men vi var lyckliga över att ha hittat rätt och ställde oss på trottaren utanför muren för att vänta så länge som kändes rimligt. Jag måste dock erkänna att jag var lite nervös, inte bara för de där kamerornas skull. Min bild av Pete Townshend, via saker jag hade läst, sett och hört, var att han är en intelligent person som dock emellanåt tappar humöret. Foton av honom när han demolerar elgitarrer gjorde väl sitt till för att skapa den där bilden. Tänk om han skulle bli arg för att vi kom och störde? Tänk om han skulle be oss att omedelbart försvinna därifrån. Men jag litade nog på att Emily och Mary skulle charma honom.

Emily träffade Pete igen 1987. Då åkte kameran fram.

Inte minns jag så här 30 år efteråt hur länge vi stod där och hängde, men jag tror inte att det var mer än kanske 45 minuter. Vi märkte ingenting förrän vi hörde en röst som tycktes komma uppifrån. Vi vände oss om och hittade ett vänligt ansikte som beskådade oss över muren. ”Väntar ni på Pete Townshend?” Jag hade hjärtat i halsgropen och fick inte fram ett ord, men Emily svarade jakande på sitt käcka amerikanska sätt. ”Kom in” sa mannen. Jisses. Skulle vi få komma in i Pete Townshends studio? Nja. Själva studion kom vi aldrig in i, men väl något slags uppehållsrum eller reception med en rymlig soffa och en televisionsapparat. Pete Townshend visade sig (förstås) vara en vänlig själ, men hans blotta närvaro gav mig ändå en rejäl tunghäfta. Emily och Mary verkade också vara en aning starstruck, men höll ändå igång en konversation och frågade om saker. De hade ju sett The Who på Live Aid och kunde berätta hur bra det hade varit. De påpekade speciellt hur coolt det var att Pete och Paul McCartney, som ett slags den brittiska rockmusikens nestorer (då hela 40 respektive 43 år gamla), hjälptes åt att lyfta upp Live Aid-generalen Bob Geldof. Pete skrattade och avslöjade att Paul inte riktigt orkade och var på väg att tappa Geldof – vilket man faktiskt kan se om man tittar två minuter in på det här klippet. (Detta dementerades dock å det lögnaktigtaste av herr McCartney när vi några dagar senare träffade honom.) Och apropå McCartney så avslöjade Pete att han precis i dagarna hade spelat gitarr på en av låtarna på Pauls kommande skiva. Vi sög i oss informationen och kände oss stolta över att känna till något som väldigt få andra visste. (Låten dök upp på den inte alldeles strålande LP:n Press och bär titeln Angry.)

Min signerade Who-singel.

Min signerade Who-singel.

Fick jag då något sagt till Pete Townshend? Ja, jag svarade lydigt på frågan var jag kom ifrån. Då lyste han upp och berättade att The Who aldrig brukade ta med sig egna instrument på sina turnéer i Sverige i mitten av 60-talet. De lånade i stället lokala förmågors instrument – och slog ibland sönder dem. Som i det här klippet. Han berättade det med viss förtjusning. När han förhörde sig om vilken stad jag kom ifrån så hade han efter 20 år fullständig koll på att de hade spelat även i Uppsala – faktiskt samma år som jag föddes. Så tog jag mod till mig och frågade om han hade något emot att signera den The Who-singel som jag samma förmiddag hade skaffat i en butik för begagnade skivor. Eftersom vi hade fått veta att Pete höll på och spelade in en soloskiva så fick jag av något skäl för mig att han av det skälet kanske inte ville signera en Who-singel. En konstig idé, med tanke på deltagandet i Live Aid bara några dagar tidigare. Nervositeten kan göra konstiga saker med människan. Självklart hade han inget alls emot det. Även Emily och Mary fick förstås sina autografer innan han förklarade att han skulle fortsätta spela in nu. Så han tog i hand och tackade så mycket för besöket – som det anstår en brittisk gentleman.

Mary och jag - lyckliga över att just ha träffat en legendar.

Mary och jag – lyckliga över att just ha träffat en legendar.

Vi gick lyckliga därifrån längs Themsen och det dröjde ganska länge innan vi insåg att ingen av oss hade haft modet att be om att få ta några foton. Det verkar som om även mina kamrater, trots Pete Townshends stora vänlighet, hade drabbats av något slags nervositet i hans sällskap. Det där grämde mig en hel del och någon dag senare, då flickorna skulle göra något annat, fick jag för mig att åka tillbaka till The Boathouse, försöka träffa Pete igen och ta några bilder av honom. Jag köpte en av Petes tidigare soloskivor för att få ytterligare en autograf – och dessutom en bukett blommor som tack för att han hade varit så snäll mot oss. Jag hann knappt ställa mig på trottoaren utanför The Boathouse förrän jag hörde fotsteg inne på gården, och precis som förra gången tittade ett ansikte ut över muren. Men den här gången tillhörde ansiktet Pete Townshend själv! ”Come in, mate” sa han, och då var det förstås bara att lyda. Men återigen slog den där hemska nervositeten till och allt blev ytterligt pinsamt. Jag sträckte fram den där stackars blombuketten och mumlade något om att han fick den för att han hade varit så schyst mot oss. Jag fattar inte att jag ens kom på tanken. Men han tackade förstås så mycket och frågade om det var okej för mig att han tog med dem till sin mamma som tydligen var lite krasslig. Han stod nämligen just i begrepp att åka och hälsa på henne. Jag kunde ju knappast säga nej – så därmed har jag alltså indirekt köpt blommor till Pete Townshends mamma. Märkligt.

Min signerade Pete Townshend-LP.

Min signerade Pete Townshend-LP.

Han bjöd mig att sitta ner i soffan medan han försvann in i studion för att göra sig redo för avfärd. Så där satt jag och tittade på TV tillsammans med ett par av Petes vänner eller anställda eller vad de nu var för figurer. De försökte få med mig i nåt slags samtal, men det gick väl…sådär. Jag satt mest och fingrade på min billiga kamera och undrade om jag skulle våga be om att få ta några bilder. Pete kom ut efter sju åtta minuter och än i dag undrar jag vad han egentligen tänkte om mig då. Trodde han att jag var en sådan där jobbig typ som snubben som dyker upp hos John Lennon i det här klippet (cirka fyra minuter in)? En sådan som tror att allt ska falla på plats när man träffar sin idol? Hoppades han att jag skulle ha försvunnit? Kanske funderade han själv på att smita ut bakvägen och bara dra därifrån? Nej, inte gentlemannen Pete Townshend. Han kom ut efter ett tag och frågade om han kunde göra nåt mer för mig, så jag slängde fram LP:n som jag tagit med mig och bad om en till autograf. Men frågade jag om jag fick ta en bild? Nej. Så här 30 efteråt fattar jag ingenting. Vi lämnade The Boathouse tillsammans. Bara för att ha något att säga så frågade jag om den silverfärgade Mercedesen var hans, som om jag inte visste det. ”Yeah, it’s the best” bekräftade han. ”Nice car” svarade jag. Som om jag brydde mig det allra minsta om bilar. Jag hade hört att han för inte så länge sen hade skjutsat en uppdykande beundrare till tåget och kanske var det därför jag förde bilen på tal. Men jag insåg att det skulle vara att hoppas på alldeles för mycket. Det var det sista jag såg av Pete Townshend.

Kort men vänligt.

Kort men vänligt.

Men det var inte vår sista kontakt. Någon gång på senhösten släpptes skivan som han arbetat på den där sommaren. Den hette White City och både Emily, jag och Mary kände nån sorts löjlig stolthet över att liksom ha varit en del av skivans tillblivelse. Man tänker så konstigt när man är ung. Jag kände att jag ville berätta för Pete vilken bra skiva han hade gjort – och skrev ett brev. Inte för att jag minns hur jag hittade adressen. Kanske räckte det med ”The Boathouse, Ranelagh Drive, Twickenham, England”? Jag minns inte heller exakt vad jag skrev, och det är nog tur. Jag har en känsla av att en genomläsning av det där brevet i dag skulle ha fyllt mig med obehag. Men tydligen var det ett ganska långt brev. Hur jag vet det? Jo, i januari året därpå kom det ett svar. Ett kort men vänligt maskinskrivet brev. Det är en av mina käraste ägodelar – fast jag är fasligt nervös över att underskriften är på väg att blekna bort.

Apple089b

Paul och Linda. 25 juli 1985.

Någon gång, företrädesvis i tonåren, snöar man in på något, något som upptar väldigt mycket av ens tid och liksom tar över hela ens existens. Man tycker att det är det viktigaste som finns – och man ser det nästan som sin stora mission att också övertyga andra människor att det är så. Jag har nog klargjort sedan tidigare vilken min stora tonårspassion var: The Beatles. Så här 35 år senare kan jag godmodigt skaka på huvudet och skrocka åt det där. Inte så att jag tycker att jag hade fel, men jag har numera ett något lugnare förhållande till den där gamla gruppen. De är liksom inte meningen med livet längre. Men då, då fanns det knappt någon högre lycka än att få tag på något som inte fanns utgivet legalt på skiva, någon tidigt tagning där man hörde fyra handklapp i stället för tre. Eller något liknande. Och den Stora Drömmen, ja, det var ju att faktiskt träffa någon av de tidigare Beatles-medlemmarna.

I juli 1985 befann jag mig i England ett par veckor, delvis för att träffa min amerikanska brevvän Emily som bodde i London hela den sommaren, delvis helt enkelt för att komma hemifrån ett litet tag. Jag var en späd 19-åring med en fäbless för det engelska språket och såg nog England som mitt eget Shangri-La. Ja, och så var det ju The Beatles hemland. Emily och hennes bästa vän Mary var också inbitna Beatles-fans, men medan jag föredrog John Lennon så var de helt galna i Paul McCartney. Faktiskt så galna att jag misstänker att hela deras syfte med att bo i London den där sommaren var att försöka träffa herr McCartney. Min avundsjuka gick nog inte att dölja när de berättade för mig att de någon vecka tidigare faktiskt hade lyckats – utanför Pauls kontor vid Soho Square. Mary hade till och med fått foten överkörd av hans bil! Stort! Lyckligtvis klarade sig den arma foten bra. De hade även lyckats hitta till den skola där den då sjuårige James McCartney gick – och stått och lurpassat när pappa Paul kom för att hämta honom på eftermiddagen. ”Not here, girls!” hade han skrikit med visst eftertryck. Där gick tydligen gränsen. Hans båda stalkers blev en aning olyckliga av händelsen. (Jag törs knappt nämna att Emily och Mary utan dubier tidigare hade tagit sig in på McCartneys tomt i London, något som nog inte är alldeles lagligt.)

Apple091b

Emily, Paul och Mary.

Jag måste erkänna att jag inte riktigt minns kronologin, men vår lilla trio gav sig vid någon tidpunkt av till Liverpool (om det har jag skrivit tidigare) och någon dag gjorde vi ett försök att ”råka” träffa Paul McCartney genom att ta tåget till Rye i Sussex och sedan promenera till den lilla hålan Peasmarsh. Mary och Emily hade nämligen upptäckt att det just den dagen var någon form av byfest i den lilla hålan, och det kunde faktiskt tänka sig att familjen McCartney dök upp där eftersom de hade ett hus i närheten. Det var tillräckligt för att vi skulle chansa. När jag nu tittar på kartan så inser jag att det var fem kilometer till Peasmarsh. Och rimligtvis lika långt tillbaka. Och det var en mycket varm dag. Men är man fanatisk så går man gärna en mil för att kanske ”råka” träffa Paul McCartney. Min förvåning blev ganska stor när flickorna plötsligt blev alldeles till sig och viskande pekade i en viss riktning. Och faktiskt, ett tiotal meter därifrån stod Linda McCartney och två av barnen, Stella och James, inbegripna i samtal med någon bybo. Men ingen familjefader syntes till. Visst, det var väl kul att se några ur klanen – men så våldsamt imponerande var det ju inte. Frågan är för övrigt vad pappa Paul skulle ha tyckt om han återigen hade upptäckt de båda amerikanskorna i vad man får kalla en ”familjesituation”. Så det var nog lika bra att han inte visade sig.

Nej, det bästa vore nog att sätta in stöten vid McCartneys kontor i centrala London, där han liksom befinner sig i sin offentliga roll. Så vi gled förbi där någon gång ibland för att kolla läget. Och en dag, 25 juli, upptäckte vi en smärre folksamling utanför på trottoaren. De som var mer erfarna än jag visste att det var ett gott tecken. Det brukade innebära att någon hade sett McCartney komma till kontoret – eller att hans bil med registreringsskylten 900 MPL (McCartney Productions Limited) hade synts till eller till och med stod parkerad någonstans i närheten. Och då var det allvar. I alla fall tillräckligt mycket allvar för att man skulle överväga att hänga kvar där i några timmar, vilket vi gjorde. Dock insåg jag att jag inte hade något som Paul kunde signera, om han nu skulle dyka upp och om han nu skulle ta sig tid att skriva autografer. Så jag tog en fullkomligt livsfarlig chans och kilade iväg till en bokhandel som låg på Oxford Street, kanske 200 meter bort, och köpte något Beatles-relaterat. Det var bara att hoppas att karln inte fick för sig att ge sig av medan jag var borta.

Apple089a

Den suddiga mänskan med blåspräcklig skjorta i förgrunden – ja, det är faktiskt jag.

Men folksamlingen, kanske ett 25-tal personer, stod kvar. Vissa på trottoaren utanför kontoret, vissa på andra sidan gatan för att ha bättre uppsikt över byggnaden. Vi väntade och väntade och väntade. Dagen var varm, vi hade inget att äta och nästan inget att dricka. Men ingen vågade ge sig av för att proviantera. Ju längre tiden led, desto större var ju risken (eller chansen) att Paul skulle komma ut. Men när man är ung och oförstörd så klarar man sig utan mat överraskande länge – i alla fall om man är hängiven sitt mål. Efter flera timmar började saker och ting liksom röra på sig, utan att något specifikt egentligen hände. Det var som om folk började känna på sig att det var dags. Plötsligt kom en Mercedes med registreringsnummer 900 MPL körande och stannade precis utanför kontorsbyggnaden.

Bottenvåningen på Soho Square 1 har en i princip helglasad fasad mot gatan. Man ser alltså allt som finns därinne; en receptionsdisk, en trappa som leder ner från första våningen… Någon – företrädesvis på andra sidan gatan – måste ha sett Paul McCartney komma ner för den där trappan. Jag minns bara att han plötsligt stod innanför glasdörren och verkade vara på väg ut. Hustrun Linda dröjde kvar lite vid receptionsdisken. Så stod han där, iklädd en rosa skjorta med uppkavlade ärmar och en kavaj slängd över axeln. Han hann väl i princip säga ”hello everybody” innan han överfölls av framsträckta pennor och föremål att signera. Någonstans i tumultet drabbades jag av förundran över att han var så vänlig och tog sig tid, men jag antar att ett proffs vet att man måste behandla sina fans väl, att det inte duger att snäsa åt dem, säga ”no pictures, no autographs” och kasta sig in i den väntande bilen. Under tiden stod Linda, som nu också kommit ut, vid bilen och väntade. Jag hann notera att hon log åt uppståndelsen, som om hon efter drygt 15 år fortfarande inte riktigt hade blivit van.

Apple091a

Paul McCartney och jag! Suddiga men glada.

Jag blev också förvånad över att alla andra som väntat tillsammans med mig var så solidariska. När de hade fått sin autograf så drog de sig tillbaka lite så att andra kunde få chansen. Jag väntade på svenskt vis på min tur, ställde mig i periferin av den cirkel som omringade honom och slussades liksom långsamt närmare. Så här 30 år efteråt kan jag inte minnas att jag sa något annat än ”could you sign this, please?” och sträckte fram min bok och en silverfärgad penna som jag köpt någon dag tidigare. Och visst tog han emot boken och visst skrev han och visst blev jag överlycklig. Säg den tonåring som inte blir överlycklig av att träffa en av sina idoler.

Mccartney

Autografen!

Efteråt, när Paul och Linda klivit in i bilen och försvunnit, jämförde Emily, Mary och jag våra upplevelser och autografer. Mina händer ville inte riktigt sluta darra, jag kände mig trött av både anspänningen och matbrist. Vi gick för att fira den stora händelsen – förmodligen med varsin öl på någon närbelägen pub – och för att försöka lugna ner oss. Ärligt talat var det nog mest jag som behövde lugnas ner, de andra hade ju redan en viss vana vid den här typen av möten. Emily hade haft sinnesnärvaro nog att byta några ord med Paul. Jag låter den korta konversationen vara lite kryptisk så länge och lovar att återkomma till den i ett snart förestående blogginlägg.
Emily: ”Pete Townshend sa att du höll på att tappa Bob Geldof på Live Aid.”
Paul: ”Nej, nej. Det var Pete som höll på att tappa Bob.”
Ett trivialt och mycket kort samtal, men jag är säker på att Emily vårdar minnet av det ömt. Jag inbillar mig att vi då tyckte att vi liksom hade fått veta något som ingen annan visste.

Apple092a

”Hej då, vi ses kanske nån gång.”

Det där korta mötet med Paul McCartney var så oerhört viktigt för mig då – och i ganska många år framåt. Jag tycker fortfarande att det var väldigt häftigt, men det är inte förrän i mogen ålder som jag har insett att hundratusentals människor har träffat honom och bytt några ord med honom. Så det gör ju inte mig unik på något vis. Men det viktiga är väl egentligen att jag själv fick en kick av det, inte att andra på något sätt skulle se mig som speciell för att jag råkade vara på rätt plats vid rätt tillfälle den där dagen för 30 år sedan. Händelsen var dock så speciell i min hjärna att jag såg till att befinna mig i London i juli året därpå för att kunna gå till Soho Square och minnas. Och ta mig sjuttsingen, på dagen ett år senare inträffade samma sak igen! Paul McCartney var där för att fira ettårsjubileum tillsammans med mig.

Apple094a

Boken som Paul hatade. Och en dålig autograf.

Scenariot var ungefär likadant som förra gången, och inte heller den här gången hade jag något som Paul kunde signera. Jag fick slinka iväg till den där bokhandeln igen och snabbt som ögat skaffa en bok. Det hade ju varit mest logiskt att skaffa en LP-skiva, men böcker är lättare att transportera utan att skada dem. Jag hittade en nyutkommen bok med titeln ”McCartney Songwriter” som fick duga. När Paul sent omsider kom ut till den väntande bilen lyckades jag ganska omgående nästla mig fram och sträcka fram bok och penna. Jag bad honom om en autograf och tillade ”det där är en bra bild på dig”, syftande på bokomslaget. Paul gav ifrån sig ett irriterat ”hm!”, men signerade snällt boken. Jag begrep inte riktigt vad det där ”hm!” betydde. Först någon dag senare läste jag någonstans att McCartney hatade den där boken! Kanske är det därför som hans autograf är helt värdelös på boken, som ett slags straff. Inte för att han skrev slarvigt, utan för att han i stället för att använda min framsträckta silverpenna skrev med en blå filtpenna på ett ganska mörkt bokomslag. Den jäkla autografen syns knappt! Dessutom lyckades färgen smeta ut sig på ett olyckligt och konstigt sätt…

Paulochjag

Ett dåligt foto från juli 1986. Men där är jag igen – i min ungdoms John Lennon-glasögon.

Så kan det gå. Men två McCartney-möten inom loppet av ett år! Det var inte alls illa för en besatt 19-åring och återigen hade jag något att berätta om när jag återvände hem till Sverige – om nu någon skulle orka lyssna. Fast det var faktiskt inte slutfacit. Två dagar senare släntrade jag förbi Soho Square igen – bara utifall att – och träffade Paul en tredje gång. Den här gången brydde jag mig inte ens om att be om en autograf, utan tog bara några bilder med min billiga kamera. Det är märkligt så fort man vänjer sig vid att umgås med kändisar.

Man hinner inte befinna sig på irländsk jord många minuter förrän man inser att irländare gillar att snacka. Det tycks på något sätt sitta i ryggmärgen på dem. Och det känns som om det inte bara handlar om en pliktskyldig artighet, eller ett försök att undvika en pinsam tystnad (såsom det ofta är i Sverige), utan om ett genuint intresse för de människor de råkar träffa på. Kanske har de för länge sedan insett att mötet mellan människor är det som ger livet mening, inte vilken bil, hur stor tv eller hur vita och fräscha väggar man har. Det känns så självklart – och då smälter till och med en inbiten kallpratshatare som jag. Redan i den lilla transferbussen från flygplatsen till biluthyrningsstället kommer orden och vänligheten farande. Mannen som kör hinner under den korta tid som färden varar både redogöra för att han har varit i Stockholm en gång – och sprungit Lidingöloppet – och ge oss en snabbkurs i hur man kör vänstertrafik: ”Just follow the car in front of ya.” Den lakoniska humorn. Öppenheten. Viljan att hjälpa till. Allt det där återkommer gång på gång under den alltför korta vecka som det irländska besöket varar.

The Village Pump

Rathangans mittpunkt – The Village Pump

Rathangan. En håla belägen några kilometer från motorvägen. Egentligen består byn bara av tre vägar som möts i något som inte ens kan kallas ett torg. Ändå finns där två pubar och två barer. På den ena pubens vägg finns en skylt med bokstäverna B&B. Bed and breakfast. Puben heter The Village Pump och det känns lite läskigt att träda in på dess gård för att förhöra sig om rum för natten, i synnerhet som en hund omedelbart börjar skälla ilsket. En lite krum kvinna träder ut och säger åt hunden att vara tyst. Jodå, det finns rum och det kostar futtiga 25 euro per person. Vi bjuds in att slå oss ner i köket och tillfrågas om vi vill ha en kopp te. Una och Pat, hennes man, drar genast igång konversationen. De förklarar att man ska bo på bed and breakfast-ställen om man vill lära känna det verkliga Irland. Hotell är dyra och framför allt är det ingen som pratar med en om man bor på hotell. Där har vi det igen. Irländarna tycker att det är viktigt att prata med folk. De irländare som inte jobbar på hotell, får man förmoda. Sen kanske det inte är lika viktigt att den man pratar med förstår vad man säger. Pat pratar snabbt, snabbt och till slut hör vi bara att han infogar ”you-know-what-I’m-saying” i varannan mening. Och att han nog pratar om det spännande ämnet…torv. Men de båda är snälla och välmenande, teet är gott och Una har en niece som studerar i Uppsala och sällskapar med en gosse vid namn Linus.

I ett försök att hitta ännu ett billigt övernattningsställe stannar vi vill vid ännu en pub, den här gången i den fina lilla orten Thomastown. Precis som förra gången förkunnar en skylt på fasaden att här erbjuds bed and breakfast. Vi träder in och möts av tre män som står och hänger vid bardisken. De tror att vi vill ha öl, och när vi framför vårt egentliga ärende skakar de på huvudet och meddelar att logiverksamheten lades ner för flera år sen. Men vi hinner knappt fråga om de känner till något bed and breakfast-ställe i närheten innan de har fiskat upp sina mobiltelefoner och börjar ringa runt. De får napp på andra försöket, inga problem. Medan pubinnehavaren försöker förklara vägen (”It’s very easy…”) ritar en av hans kunder en utmärkt karta. Vi tackar så mycket för hjälpen. De gör gester som visar att det absolut inte var något att tala om. Självklart inte – de är ju irländare. ”Kom tillbaka och bjud oss på varsin öl.” Det gör vi förstås inte – vi är ju svenskar.

Vi närmar oss Killarney på kvällen. Det är en aning korkat eftersom det är en turiststad som tjänar som utgångspunkt för alla som vill färdas runt den natursköna ”Ring of Kerry” på Iveragh-halvön. Utsikterna att hitta nattlogi visar sig vara ännu sämre än vanligt, eftersom det visar sig att 15 000 cyklister dagen därpå ska ta sig runt den ovan nämnda halvön. En skylt utanför ett hus vid infarten till staden förkunnar dock att här finns ”vacancies”. Jag blir avsläppt, kilar in i huset och hör mig för. En jovialisk och pratsam innehavare förklarar att de precis har blivit av med det sista rummet, men att hans svåger också driver ett bed and breakfast-ställe och att det kan tänkas att han har ett rum kvar. Det ligger visserligen lite utanför stan och är lite dyrare, men det håller toppkvalitet. Så hojtar han in i köket och ber någon ringa till svågern och kolla. Jodå, rum finns, men vi hade nog en faslig tur med tanke på det där cykelloppet, men också på grund av en 4:e juli-parad som av något skäl ska hållas plus att det dagen därpå vankas en viktig fotbollsmatch. Det är mycket nu…

Även de åsnor man möter är jovialiska. (Åsnorna till höger.)

Även de åsnor man möter är jovialiska. (Åsnorna till höger.)

Så visar det sig att de som har lagt beslag på det sista rummet i huset där jag befinner mig av någon anledning just har blivit ditlotsade från svågerns bed and breakfast av svågerns dotter. Och nu får alltså den arma tösen sätta sig i bilen på nytt för att lotsa oss i den andra riktningen. Komplicerat? Ja, kanske. Fast för dem verkade det inte vara något konstigt – och naturligtvis inget som helst besvär. Tjänster och gentjänster. Färden går mycket långsamt på grund av absurda köer i utkanten av staden. Det där cykelloppet och den där paraden och den där fotbollsmatchen lockar uppenbarligen väldigt mycket folk. Vid framkomsten möts vi av lotsens pappa som glatt förklarar hela situation och att det är väldigt mycket folk i stan på grund av ett cykellopp, en 4:e juli-parad och en fotbollsmatch. Efter en god natts sömn träffar vi också vår värdinna som är en oerhört snabbpratande kvinna vid namn Margaret. Hon berättar glatt hur det kom sig att deras dotter befann sig på det där andra bed and breakfast-stället och att det väl var lustigt att hon nästan genast fick vända och agera lots åt oss, fast åt andra hållet. Dessutom passar Margaret på att förklara varför det är så kaotiskt i stan. Dels ska ett cykellopp gå av stapeln, dels väntar en viktig fotbollsmatch och dels har det varit en 4:e juli-parad. Jo, och så hade det varit en stor begravning också. ”Begravningar är viktiga i vår kultur” som hon sa. Alla går på begravningar. Margaret är vänlig. Margaret tycker om att prata. När det är dags att tacka för oss frågar hon tre gånger om vi har lämnat vår nyckel. Och så berättar hon hur det kommer sig att det är så kaotiskt i stan. Cykellopp, fotbollsmatch och parad. Och en begravning. Och var det inte lustigt det där med dottern som fick köra fram och tillbaka och agera lots?

Café Vespa ligger invid den väg som kallas Ring of Kerry. Fasaden är så lila att jag undrar om de möjligen serverar ett visst värmländskt kaffe som börjar på L. Men det gör de inte. Det är ett litet ställe med fyra eller fem bord. Bakom disken står en yngling och ser lite tafatt ut. Vid ena väggen, inomhus, står det en vespa. Bakom disken, en bit upp på väggen, sticker en halv vespa ut. Vi beställer kaffe, sånt där kaffe som kallas Americano men som i det här landet är det närmaste man kommer ”svenskt” kaffe. Vi sätter oss och efter en stund närmar sig ynglingen lite avvaktande. Och så tar han mod till sig och börjar prata. Det är så självklart. Han förhör sig om var vi kommer ifrån, var vi har varit, vart vi är på väg, vad vi tycker om Irland…och lyckas nå någon sorts slutkläm som består i att förklara varför Café Vespa heter som det gör – och pekar på de båda vesporna. Det där sista tycks han, med viss övertydlighet, berätta för alla kunder. Jag funderar på om det är hans chef som har sagt åt honom att prata mycket med kunderna, men jag tror inte det. Det är den irländska nyfikenheten som driver honom. Det är så man gör.

Egentligen borde värden Paul på Willow Lodge i staden Kenmare beröras i denna text. Med en undrande min frågar han mig genast var jag kommer ifrån och blir förvånad när jag säger Sverige. Han säger att han med ledning av mitt uttal var helt säker på att jag var engelsman. Med smicker kommer man långt, men är det inte smicker lite okaraktäristiskt för irländare? Han är jovialisk så det förslår, skämtar hela tiden och verkar en gnutta hunsad av sin hustru. Och han bär monokel! En kul typ. Men så visar det sig, i en bisats, att han är engelsman. Och därför faller han utanför ramen och jag skriver inget om honom här.

Det är en annan man som kör transferbussen från biluthyrningsparkeringen till flygplatsen. Han verkar lite kärv, nästan chockartat butter. Jag misslyckas med att stänga skjutdörren på bussen ordentligt, vilket han påtalar. Jag gör ett nytt försök och misslyckas igen. Jag anar för första gången en gnutta irritation i mötet med en irländare. Så säger han åt mig att bara låta dörren vara öppen. Va? Tänker han köra med dörren öppen? Ja, faktiskt. Han börjar köra, bara för att efter några få meter bromsa in – och dörren glider igen med ett dovt klick. Jag skrattar nervöst, han kommenterar inte det skedda med ett ord. Men så börjar han prata och på det där irländskt hjälpsamma, jordnära och kloka sättet redogöra för hur man bäst tar sig in till Dublin. Väl framme vid flygplatsen kliver vi ur och frågar om vi ska stänga skjutdörren efter oss. ”Nej, lämna den öppen. Ni vet ju ändå inte hur man stänger den.” Han säger det på ett bittert sätt, men vi förstår att han spelar teater och att han i själva verket skrockar förtjust inombords. Han är ju gubevars irländare.

Vafalls? Vill någon påstå att jag generaliserar? Vill någon göra gällande att alla irländare inte är pratsamma, vänliga, jovialiska och humoristiska? Skulle det finnas buttra, tvära och oberäkneliga irländare? Vadå? Van Morrison? Jo, men han är ju från Nordirland. Faktiskt.

 

Erik Struvskägg. Smaka lite på detta ytterst sägenomspunna namn och tänk sedan efter: Hur ofta refererar vi inte till honom utan att närmare tänka på vem han var? Vad vet vi egentligen om honom? Vad är sanning och vad är myt? Den sista frågan kan upplevas som provocerande; det är naturligtvis frestande att tro att allt är sanning, men ibland måste man ta tjuren vid hornen och döda sina allra käraste älsklingar. Låt mig i det följande försöka få lite rätsida på ämnet genom att gräva i såväl kända som okända eller åtminstone kontroversiella källor.

Struvskägg2

En av mycket få bilder som antas föreställa Erik Struvskägg

Om vi till att börja med försöker sätta in Erik Struvskägg i sitt historiska sammanhang så har det närmast oreflekterat hävdats att han var son till Struve Eriksson – och att man alltså följt gamla ärevördiga och tidstypiska patronymiska namngivningsprinciper, om än med en viss modifiering. (Själva namnet tänker jag dock återkomma till senare.) Man har därför, trots att födelseår för Struvskägg är okänt, antagit att han föddes omkring 1370. Det är nämligen känt att den förmodade fadern föddes 1348 och avled genom ett olyckligt fall från ett dryckeskärl redan 1372. Nu vill dock nya rön baserade på dendrokronologi placera Struvskäggs födelse något senare, nämligen omkring 1380. Det innebär av naturliga skäl att han inte alls var son till Struve Eriksson. Han ska i stället ha framavlats av den i Östergötland kände hövits- och renässansmannen Hillebard Ättling och dennes hustru Almveig. Kanske måste vi alltså vänja oss vid ca 1380 som födelseår. Dödsåret är ju sedan tidigare fastställt till 1434, vilket innebär att han kan ha träffat Engelbrekt, och det är ju lika spännande så. Det finns alls ingen anledning att rucka på det.

Själva namnets ursprung har ju som bekant stötts och blötts genom århundradena. Universalgeniet Johannes Bureus i Uppsala publicerade en avvikande teori redan 1598 i verket Sumlen är uthi ähro åtskillighe collectaneer. Där avvisar han den då gängse uppfattningen att Struvskägg är ett modifierat patronymikon och pekar i stället på en lokal tradition som hävdar att namnet kommer av det fornsvenska ordet stöf , alltså ”stoff” eller ”damm” (jfr danskans och norskans støv), och syftar på att Erik Struvskägg sällan eller aldrig dammade det yviga skägget. Kanske ansågs denna historia inte särskilt smickrande och kanske är det just därför som Bureus teori inte fick något riktigt fäste. Man har i stället mestadels fortsatt att betrakta namnet som ett patronymikon.

Men på 1820-talet började Erik Gustaf Geijer intressera sig för saken och menade att man genom en beklaglig felläsning i mitten av 1400-talet förvanskat skruv till struv. Namnet skulle alltså egentligen vara Skruvskägg, vilket antingen kunde vara en referens till orten Skruv i Småland (bland annat känd för sitt glasbruk) eller möjligen en mer prosaisk referens till att Eriks skägg var vridet på ett avvikande sätt, kanske genom en genetisk defekt. Nu vill man ju gärna säga att vi med hjälp av modern digitalteknik har kommit ett steg närmare den absoluta sanningen. Men i stället är det ett sensationellt fynd av en tidigare okänd analog handskrift i en jordkällare strax utanför Kränkeboda i Jämtland som tycks erbjuda oss lösningen. Skriften har ännu inte daterats, men mycket tyder på att den härrör från 1400-talets första fjärdedel – alltså från Struvskäggs egen tid. Det rör sig om ett slags krönika som troligen är identisk med den mytiska Skrikarekrönikan, så kallad för att den traderades muntligt genom flera hundra år genom ”skrikare”. Dessa stod på byarnas allmänningar och skrek från generation till generation. Och det riktigt häpnadsväckande är att Erik Struvskägg nämns i denna skrift, inte bara i förbi- utan faktiskt tämligen ingående. Här framkommer sensationellt nog att struv-ledet i namnet faktiskt kommer av struva, alltså det flottyrkokta, spröda bakverket med samma namn. Så här lyder den rimmade versen som beskriver hur Erik Struvskägg fick sitt namn (i något moderniserad språkdräkt):

När det dracks jul skulle struvor nu bakas
Struvornas bak kunde icke försakas
Nu Erik han föll, doppa skägget i smeten
Tokigt det blev för den struvsugne geten
Trynet nu fullt av grädde, mjöl och ägg
Alltsedan dess är hans namn Erik Struvskägg

Erik Struvskägg röker en pipa som den ogine Fotrad Fröbjörnsson försöker skära av

Erik Struvskägg röker en pipa som den ogine Fotrad Fröbjörnsson försöker skära av

I denna handskrift finner vi för övrigt belägg för att historien om Struvskägg som skaparen av Örebros (tidigare) stadsvapen är alldeles sann, något som tidigare har disputerats. Historien är förstås allmänt bekant, men här är den ändå i korthet: Vid ett besök i Örebro ska Erik Struvskägg ha åhört ett animerat gräl kring hur Örebros stadsvapen borde se ut. Man var inte alls överens. Struvskägg tröttnade efter ett tag på osämjan, drog resolut ner byxorna och satte sig i en snödriva. Varpå han sa: ”Där har ni ert stadsvapen!” Och så blev det.

Ännu en historia som bekräftas i krönikan, trots att den låter osannolik, är den om Eriks första hustru. Jag åsyftar förstås Hafsa Mostersson (säkerligen ett misstag i folkbokföringen) som var bördig från Keflavik på Island. Hon synes ha varit en duglig kvinna (eller fruentimber som man sa då) och likväl blev hon som bekant efter en tid förskjuten av maken. Orsaken? Ja, enligt myten skulle hon ha begått det klassiska misstaget att baka vaniljbullar på arbetstid. Osannolikt? Ja, eftersom vanilj var helt okänt i Europa före Columbus. Kanske är det just på grund av detta som historien har betraktats som en myt. Men se vad som står i Skrikarekrönikan:

När det dracks jul skulle bullar nu bakas
Bullarnas bak kunde icke försakas
Nu Hafsa hon skördade saffran ur mossan
Men gjorde det på sin arbetstid, tossan!
Bullarna blev goda med saffran och gluten
Men vad hjälpte det, hon blev ju förskjuten

Själva historien är således sann, men det var alltså saffransbullar och inte vaniljbullar som var orsaken. Det gör förstås inte det hela mindre tragiskt. Än mer tragiskt är kanske att Erik Struvskäggs andra hustru, den minst lika dugliga Fastlög Halldisdotter (bördig från Kusböle), gick exakt samma öde till mötes – fast den här gången gällde det mjöd:

När det dracks jul skulle mjödet nu bryggas
Fastlög hon ville nu smaken skull’ tryggas
Samlade nu därför honung och malt
Men gjorde det på arbetstid utan dalt
Mjödet blev gott, som en hård smäll på truten
Men vad hjälpte det, hon blev ju förskjuten

Den så kallade Struvskäggsstenen utanför Bjättlunda

Den så kallade Struvskäggstenen utanför Bjättlunda

Det står helt klart att Erik Struvskägg inte hade mycket till övers för den som inte kunde skilja på arbete och fritid. Efter två hustrur tycks han ha gett upp. Det finns åtminstone inga tecken på att han skulle ha ingått fler äktenskap. Påståendet att han skulle ha avverkat närmare 17 fruar torde alltså vara en ren myt. Inte heller finns det några som helst belägg för att han skulle ha namngivit Kungens kurva söder om Stockholm. Det faller på sin egen orimlighet, dels på grund av att Struvskägg inte var kung, dels för att kurvan på hans tid var en raksträcka. Däremot förefaller historien  om den så kallade Struvskäggsstenen utanför Bjättlunda i Närke vara alldeles sann. Erik Struvskägg bar alltid med sig denna sten ifall han skulle anfallas av jättar. Det förefaller rimligt, enär det dels är känt att han led av en närmast övermänsklig styrka och dels att jättar var mycket vanliga på hans tid. Vi kan dock avfärda en annan historia om Erik Struvskägg som en ren myt, nämligen den att han skulle ha uppfunnit pendlarmuggen.