Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Musik’ Category

Huvudkontoret För Tillvaratagande Av Totalt Kaos

Posted in Musik, Okategoriserade, tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , on 2 juli 2014| 3 Comments »

Några brobergska vax

Några brobergska vax

Det finns de som ser Robert Broberg som en tröttsam och ordlekande pajas i färgglada kläder. Det är naturligtvis fullt tillåtet, men jag vågar påstå att det är en lite onyanserad bild. Ja, nu är det dags för mig att komma ut offentligt som Robert Broberg-beundrare, ty jag väljer att se honom som något av ett geni. Visst, det har gått lite upp och ner i hans karriär och tidvis har han känts lite mindre angelägen – men vem har inte det? Det är väl kanske just denna variation och det berg-och-dal-baneliknande i karriären som gör honom intressant.

Jag har förvisso ett vagt minne av hans TV-serie för barn, The Pling & Plong Show, som sändes 1970, men jag fick inte upp ögonen för honom på allvar förrän jag råkade se en av hans enmans-föreställningar på TV någon gång i början av 1980-talet. Jag minns inte ens vad den hette, men kanske var det den här? Jag minns egentligen bara att den var märklig, men samtidigt på något sätt fascinerande. Så när han kom till en liten teater i Uppsala med föreställningen Lockrop (som eventuellt möjligen i själva verket hette Upp igen) så passade den 17-årige Lasse på att kila dit, och fann en typ av föreställning som nog egentligen var ganska ovanlig då, ett slags mycket välregisserad blandning av ståuppkomik och musik. Att låtarna framfördes till ackompanjemang av en gul bandspelare (och i ett fall dessutom av en skrivmaskin) gjorde inte det hela mindre originellt.

”Välregisserad” skrev jag nyss. Den som har sett en föreställning med Robert Broberg kanske tycker att ”välregisserad” är fel ord att använda, för han verkar ju så otroligt spontan. Jag är ledsen om jag gör någon besviken nu, men jag har sett vissa föreställningar två gånger och kan avslöja att det till synes spontana och improviserade nog för det allra mesta är mycket noga inövat. Det gör inte saken på något sätt sämre – det visar tvärtom på herr Brobergs oerhörda skicklighet som scenkonstnär. Men ibland inträffar nog ändå det oväntade, och då visar han prov på en förnämlig publikkontakt. Vid en föreställning på Cirkus i Stockholm började reste sig plötsligt en kvinna och började närma sig scenen. Broberg uppmärksammade det och frågade på Victor Borge-vis: ”Kom du först nu?” Hon svarade dock att det var hennes födelsedag och att hon fått biljetten i födelsedagspresent eftersom hon alltid hade älskat Robert Broberg. Klart att hon fick komma upp på scenen och få sig en kram! Vid en annan föreställning på samma ställe reste sig en tjej i åttaårsåldern upp. Även hon blev uppmärksammad av herr Broberg. Hon undrade om hon inte kunde få höra Uppblåsbara Barbara, till publikens förtjusning. Jag tror inte att de två händelserna ingick i föreställningen – men man kan å andra sidan aldrig riktigt veta… Jag hade faktiskt själv förmånen att få ingå i föreställningen Morot, men det visar bara ånyo hur regisserat det till synes spontana är. Vid ett tillfälle river Robert loss ett blädderblocksblad och knycklar ihop det. Eftersom jag såg föreställningen två gånger så visste jag att han tänkte kasta ut det hopknycklade pappret till någon i publiken. Jag sträckte därför upp händerna – och så kastade han det till mig. Jag tackade genom att föra ihop handflatorna och sänka huvudet. Han svarade genom att göra samma sak. Spontant, men ändå inte – om ni förstår vad jag menar.

Nå. Robert Broberg gjorde tre riktigt bra föreställningar i mitten av 1980-talet, Lockrop, Raketshow och Morot. (Den förstnämnda kan man betitta på SVT:s Öppet arkiv. De andra två kommer enligt uppgift att läggas upp där så småningom.) De har sedan följts av en räcka föreställningar som jag dock personligen tycker började gå lite på tomgång. Alltid bra, men de saknade det där lilla extra. Kanske beror det på att den Robert Broberg jag tycker allra bäst om är den grubblande, existentiella upplagan. För han är inte bara en glad, färgstark, ordvitsande tok. Det finns en mycket allvarlig, skör sida av Robert Broberg också. Den har tittat fram då och då under karriären, främst under 1970- och 80-talen. Den ganska svårtillgängliga skivan Jag letar efter mig själv (1972) är ett bra exempel på det. Där hittar man låttitlar som Jag letar efter mig själv, Allt det gamla har gått i kras för mej, Inte fixar man sin ensamhet på det viset, nej!  och Att ha det taskigt med sej själv i Paris. Sökaren Robert Broberg, en person som inte mår så bra tittar fram. I Det finns ett tomrum från samma skiva sjunger han:

Sen går man och dör
Det är det sista man gör
Det rår man inte för
Sen grävs man ner
i en grop eller går opp
genom ett skorstensrör
Där finns det rum för dej å mej,
där finns det rum för oss
Där finns ett tomrum

På den mycket fina LP:n Motsättningar (1979) som gavs ut under namnet Zero går han vidare på samma tema och förklarar:

Jag skall inte ligga lik,
jag skall brinna när jag ska dö
Då äntligen kan flammorna slå ut,
när allt är slut
 

Man får liksom finna sig i att de halsbrytande ordlekarna som många människor uppskattar får samsas med det allvarliga och svåra. Samma skiva bjuder på den fenomenalt betitlade Jag älskar dej – ditt helvete. Ibland blir det vågat också, som på LP:n En typiskt rund LP med hål i mitten (1971). Sången Redan när vi sätter oss till bords är inget annat än en samlagsskildring, genialiskt nog ackompanjerad av Adolf Fredriks gosskör! Jag har alltid undrat hur det gick till när den spelades in. Vänder man på skivan så hittar man Insidan av ditt lår som inte är mindre vågad. Detsamma gäller Varför flög jag inte på dej där i snabbköpsbutiken? från uppföljaren Jag letar efter mig själv (1972). Det är modigt, det är sökande, det är – för att använda ett nött ord – starkt! Starkt var också det långa parti i enmansföreställningen Raketshow där Robert plötsligt började berätta om ett psykiskt sammanbrott i USA.

Vad vill jag egentligen säga med allt det här? Tja, det är tänkt som en hyllning till en mångsidig artist som många kanske betraktar på ett lite ensidigt sätt. Dessutom råkar det vara hans födelsedag i dag. Så var du än befinner dig, Robert Zero Karl Oskar Broberg, grattis på 74-årsdagen!

P.S. Huvudkontoret För Tillvaratagande Av Totalt Kaos är Robert Brobergs produktionsbolag – eller nåt liknande.

P.P.S. De citerade texterna är förstås skrivna av Robert Broberg och jag hoppas att han inte har något emot att de förekommer här.

P.P.P.S. Om man skulle bli sugen på att lyssna lite så finns Robert Broberg rikligt representerad på Spotify. Jag vill främst rekommendera Motsättningar, Raket och Upp igen. Men det finns många små guldkorn i hela hans produktion.

Read Full Post »

Evert Taube-sabotage

Posted in Musik, Okategoriserade on 21 juni 2013| 1 Comment »

FÖRVIRRAD VALS – MIDSOMMARAFTON 2013
(Efter ”Havsörnsvals” – Evert Taube)
 
Svart som en sojafylld sky
som kocken eftersträvar
sinnet blir på varje karl
när han sitt misstag inser
Då han citerar Camus
livet passerar revy
Hjärnceller grå har ett fasansfullt sjå
i en lummig grön berså
 
Men på ett fik man hör ett skrik ifrån ett hjon
Man gör en kupp och får en tupp: Var klämmer skon?
”Min fröken, gissa vad jag såg under narkos!
Jag såg en vas som slogs i kras i Alingsås.”
 
”Vasen var vacker, glaserad och grön
såsom en vas är ibland –
Men den var innerligt trött på miljön
Strax utanför Härnösand
Just när det åter blev lugnt på vårt fik
hördes på nytt detta skräniga skrik
Näven den knöts, min förbittring var stor
Så jag ringde till störningsjour’n”
 
”Säg är min herre kurant?
Nog var det en synvilla?
Ni är förvirrad, jag tror
ni borde stänga er näbb
Tag nu ett glas Calvados
Eller ett lugnande bloss”
”Nej, fröken kär,
min förvirring mig klär
och mitt namn är Fred Astaire”
 
”Min herre, att ni är förvirrad, det är sant
Det är ju pinsamt, ja, det är rent av genant
Ni talar brett om någon vas som gått i kras
Och något fik och något skrik på ett kalas”
 
”Ni kanske tror att förvirringen gror
men ni är rätt lik en vas
som krackelerar…”
”Ja, men det beror
på eder klokhets moras!”
”Jaså? Ursäkta!”
”För all del – jag ber
Klokskapen blir ju allt mer perifer
Dumheten är som en seg aladåb!
(Melodin är av Evert Taube)”

Read Full Post »

Feeling the Space – Yoko Ono och musiken

Posted in Musik, tagged , , , , , , , , , , , , , , on 18 februari 2013| 1 Comment »

Yoko Ono 1988

Yoko Ono 1988

Okej, jag är en inbiten Beatles-fan. Och av något skäl inbillar sig många att man som sådan med självklarhet måste tycka illa om Yoko Ono. Jag begriper inte riktigt varför, men det finns en uppfattning om att Yoko orsakade den legendariska popgruppens splittring 1970. Och den myten – för det är en myt – lever envist kvar. Jag gissar att det är därför hon fortfarande väcker hatiska känslor. Titta in på YouTube och studera kommentarerna till de Yoko-videor som finns upplagda. Det är märkligt att folk lägger ner tid på att hata någon så intensivt. Men det handlar säkert om det vanliga: män som är rädda för starka kvinnor. Människor som är livrädda för allt som bryter normen. Det är ett ämne som känns aktuellt mitt i den så kallade näthatsdebatten.

I dag, 18 februari 2013, fyller denna konstnär och musiker 80 år. Därför passar jag på att publicera några rader om henne. Kanske är hon mest intressant som konstnär inom den konceptuella genren. Hennes konst är ofta roande, men också oroande. Där finns med andra ord ett djupt allvar, men ofta med ett starkt humoristiskt inslag. Jag tänker dock inte gå in mer än så på den konstnärliga sidan. När jag började intressera mig för John Lennons liv och musik såg jag Yoko som en självklar del av det hela – och upptäckte att hennes musik och konst var fascinerande. Ibland går det inte riktigt att skilja de båda konstarterna åt, säkerligen för att de är så tätt förknippade med henne som person. Hon liksom lever sin konst. Eller om man vänder på det; hennes konst är ett uttryck för hennes liv. Hon kompromissar inte – och det har hänt att hon kanske har överskridit gränsen för vad som anses acceptabelt. Ett par exempel: På LP:n ”Life With the Lions” finns en fem minuter lång inspelning av hjärtslagen från John och Yokos ofödda barn – ett barn som senare dog. Och omslaget till hennes första LP efter mordet på John Lennon pryds av hans blodiga glasögon. Osmakligt? Kanske. Men också modigt, djupt gripande och säkerligen terapeutiskt.

Ibland får man känslan av att hon är en kallhamrad person som vet vad hon vill och är beredd att göra vad som helst för att nå målet, en stark kvinna som byggde upp en förmögenhet genom smarta investeringar. Andra gånger framstår hon som en vilsen sökare, en kvinna som förlitat sig på numerologi, häxor och I Ching för att få vägledning i livet. Nog är det lätt att föreställa sig att änkan efter en medlem i The Beatles har det ytterst väl förspänt, och det är sant att det definitivt inte går någon nöd på henne ekonomiskt. Men hon har ändå sannerligen inte haft något lätt liv. Hon har försökt begå självmord, suttit på mentalsjukhus och fått flera missfall. Hennes dotter Kyoko, i äktenskapet med Anthony Cox, kidnappades av fadern trots att Yoko tilldömdes vårdnaden efter skilsmässan. Det fullständigt vansinniga mordet på John Lennon känner alla till. Och så detta envisa, obefogade hat som fortfarande förföljer henne. När man förstår vad hon har gått igenom så får man en förståelse för henne – inte minst en förståelse för varför hennes tidiga musik låter som den gör.

Många tror att Yokos musikaliska karriär började när hon träffade John Lennon. Det stämmer inte, men äktenskapet med Lennon gav henne definitivt en möjlighet att nå ut med sin musik på ett helt annat sätt än tidigare. De tidiga skivorna är svåra att ta till sig och tyvärr har de nog befäst föreställningen att Yoko bara skriker på ett obehagligt sätt (ungefär som i det här klippet) och att det är omöjligt att lyssna på hennes skivor. Det stämmer inte heller. Om man känner till hennes livs historia så förstår man varför hon skriker. Man förstår också titlar som ”Greenfield Morning I Pushed an Empty Baby Carriage All Over the City”, ”I Felt Like Smashing My Face in a Clear Glass Window” och ”Don’t Worry Kyoko (Mummy’s Only Looking for her Hand in the Snow)”. När man väl har vant sig vid det udda uttryckssättet så upptäcker man att vissa av låtarna helt enkelt är råa, effektiva rocklåtar. Här, på gränsen mellan 60- och 70-talet, gjorde Yoko Ono helt enkelt punk innan punken fanns, och det med hjälp av musiker som John Lennon, Ringo Starr och Eric Clapton. Men hon gjorde också låtar som närmast är som ljudlandskap, som har en meditativ karaktär och låter häpnadsväckande moderna.

Visst, Yoko Ono är en ”acquired taste”, som engelsmännen säger. Hon sjunger inte klassiskt ”bra”, men om man tillhör den del av mänskligheten som betraktar musik som ett sätt att uttrycka känslor och vågar gå bakom all fernissa så hittar man här en artist som är väldigt gripande. Många skulle nog bli förvånade om de bara vågade släppa garden och lyssna. Sanningen är nämligen den att Yoko har gjort ett helt pärlband av alldeles utmärkta poplåtar av olika slag. Dubbel-LP:n ”Approximately Infinite Universe” från 1972 innehåller några av mina favoriter – från tuff rock’n’roll till ömsinta ballader. ”Feeling the Space” från 1973 är en tematisk LP kring feminism. ”A Story” (inspelad 1974, men släppt först 1997) är en samling alldeles ypperliga sånger. Och ”Season of Glass”, som släpptes redan ett halvår efter mordet på John Lennon, är en sanslöst stark, rörande och modig historia. Mitt enda problem med Yoko är att hon har lite svårt för metern i texterna – eller helt enkelt struntar i den. Hon kan med andra ord försöka få in lite för många stavelser i förhållande till musiken. Men jag väljer att betrakta det som en del av hennes egensinne.

Jag har aldrig träffat Yoko Ono personligen, men 1986 kom hon till Sverige och höll en konsert på Draken på Kungsholmen. Det var strax efter mordet på Olof Palme – vilket gjorde att hon nästan beslöt sig för att ställa in. Jag smugglade in en kamera och tog dåliga bilder som jag har någonstans. Någon av kvällstidningarna recenserade konserten och tog en bild där jag syns i publiken. Wow, liksom. Och efter konserten sprang jag runt till baksidan av byggnaden och fick en skymt av Yoko precis när hon klev in i en bil. Vid den retrospektiva utställningen ”Remember Love” på Kulturhuset 2004 satt jag i publiken när Yoko samtalade med en konstkritiker – och deltog i den happening som samtalet var en del av. Men det är nog tur att jag aldrig har kommit henne närmare än så. Hon är en liten och späd kvinna. Om jag inte visste att hon har en så stark personlighet så skulle jag vara rädd att andas i hennes närhet. Hon skulle ju kunna falla omkull!

Här är några klipp på YouTube där man kan lyssna på Yoko Ono. Det är låtar jag tycker om – vissa är svårlyssnade, andra är synnerligen lätta att ta till sig. Om man accepterar hennes röst, alltså. Klicka på låttitlarna – om ni vågar.

I Don’t Know Why Från LP:n ”Season of Glass”, 1981. ”You bastards! Hate us, hate me! We had everything!”

Woman Power Från LP:n ”Feeling the Space”, 1973. Den genomfeministiska skivan.

Don’t Worry Kyoko (Mummy’s Only Looking for her Hand in the Snow) Från dubbel-LP:n ”Fly” 1971. Klassiskt Ono-wailande!

Mrs. Lennon Från LP:n ”Fly” 1971. Sällsamt vacker liten sång.

Walking on Thin Ice Utgiven på singel 1981. Låten som hon och John arbetade med kvällen då han sköts till döds.
”I knew a girl who tried to walk across the lake
Of course it was winter, and all this was ice
That’s a hell of a thing to do, you know
They say the lake is as big as the ocean
I wonder if she knew about it?”

Loneliness Från LP:n ”A Story” 1973. Även inspelad på nytt och utgiven på LP:n ”It’s Alright (I See Rainbows)” 1982.

Paper Shoes Från LP:n ”Yoko Ono/Plastic Ono Band” 1970. Ett exempel på Yokos ”ljudmålningar”.

Yang Yang Från dubbel-LP:n ”Approximately Infinite Universe” 1972.

Between My Head and the Sky Från Yokos senaste LP ”Between My Head and the Sky” från 2009.

Winter Song Från ”Approximately Infinite Universe” 1972.

Yume o Moto

Yes, I’m a Witch Från ”A Story” 1973.

What a Bastard the World Is Från ”Approximately Infinite Universe” 1972. Mycket gripande låt där Yoko liksom pendlar mellan den starka och den svaga personligheten:
”Are you listening, you jerk, your pig, your bastard
You scum of the Earth, you good for nothing?
Are you listening?
Oh, don’t yo, don’t go, please, don’t go
I didn’t mean it, I’m just in pain”

It Happened Från ”A Story” 1973. Även utgiven i ny version som b-sida till ”Walking on Thin Ice” 1981.

Move on Fast Från ”Approximately Infinite Universe” 1972.

Listen the Snow is Falling B-sida till den varje jul sönderspelade ”Happy Xmas (War is Over)”. Jag skulle gärna höra den här i radion kring jul, men det är ju en omöjlighet. Här inleds den med en tidig version.

Jag säger inte att man måste tycka om Yoko Ono. Men man kan respektera henne – och man ska definitivt låta bli att hata henne.

Grattis på födelsedagen, Yoko!

Read Full Post »

Jesus och Bill

Posted in Film, Musik, tagged , , , , , , , on 13 november 2012| 2 Comments »

Någon gång i början av 1990-talet åkte min vän Karin till Israel för att jobba på kibbutz. Det var långt innan folk började åka till Thailand stup i kvarten och några år innan världen krympte i samband med att Internet fick sitt stora genomslag. Det kändes alltså som om Israel var ganska långt borta. Vi kommunicerade per brev på den tiden. I ett av Karins brev nämnde hon en artist som alla på kibbutzen lyssnade flitigt på – och hon undrade om jag möjligen hade hört talas om honom. Kanske bifogade hon dessutom en kassett, eller också fick jag en sådan vid ett senare tillfälle. Mitt svar var i alla fall nej. Jesus Rodriguez var fullständigt obekant för mig, men nyfikenheten väcktes – i synnerhet som jag gillade musiken – och jag började rota i diverse musikuppslagsverk för att hitta uppgifter om honom. Enligt Karin skulle han bara ha gett ut en LP – och sedan på något sätt tagit livet av sig på scenen under en konsert. Spektakulärt! Men märkligt nog hittade jag absolut ingenting. Det närmast jag kom var en Silvio Rodriguez – men han stämde inte alls in på beskrivningen. Den totala bristen på information gjorde mig lite frustrerad och faktum är att den mystiske Jesus fanns någonstans i bakhuvudet i flera år. Jag fick så småningom för mig att kontakta musikblaskan Mojo Magazine för att höra om de möjligen kände till Jesus Rodriguez, men inte heller dessa vanligtvis mycket initierade människor tycktes veta något.

Den som tycker om film eller åtminstone läser filmrecensioner förstår naturligtvis att den gäckande artisten är samma person som är föremålet för uppmärksamheten i Searching for Sugar Man, en fin, rörande och till och med rolig dokumentärfilm av Malik Bendjelloul. Och då känner man säkert till den anmärkningsvärda historien om hur Jesus Rodriguez gav ut två LP-skivor (1970 och 1971), som båda floppade. Och att han försörjde sig som byggnadsarbetare under små omständigheter, fullständigt ovetande om att hans skivor var oerhört populära i Sydafrika. De fungerade som ett slags soundtrack till apartheidmotståndet. Det skulle kunna vara en uppdiktad historia, men den är alldeles sann. Det som ger den en extra dimension är förstås det faktum att alla människor var övertygade om att Rodriguez var död. Under en misslyckad konsert skulle han alltså antingen ha skjutit skallen av sig eller ha hällt bensin över sig och tänt på. Ingen visste säkert hur han dog. Det var ju också vad Karin hade hört i Israel. Var kommer sådana rykten ifrån? Kanske tyckte någon att det var en lämplig rock’n’roll-död som passade en person som gett ut två LP och sedan bara struntat i alltihop och försvunnit spårlöst. Men vad filmen inte berättar är att Rodriguez turnerade i Australien i slutet av 70-talet och början av 80-talet (då med de inte helt okända Midnight Oil) och att en liveskiva med titeln Alive gavs ut där. Titeln antyder att Rodriguez var mycket medveten om att han påstods vara död. Man får dock förstå att det här sidospåret inte nämns i filmen. Bilderna från de triumfartade konserterna i Sydafrika i slutet av 1990-talet (en annan vän, Eva, bevistade en av dem!) skulle inte ha fått riktigt samma effekt. Ibland får man väl undanhålla fakta för att åstadkomma ett mer effektivt berättande.

Det mest fascinerande är egentligen den bild som framträder av den nu 70-årige Rodriguez. Han bor mycket enkelt, unnar sig inga excesser och tycks dessutom ge bort det mesta av det han tjänar. Det finns inte heller någon bitterhet hos honom. Han tycks snarare ha tagit sitt artistiska misslyckande i början av 70-talet med ett slags upphöjt filosofiskt lugn. Han framstår som ytterst sympatisk, vilket naturligtvis bidrar till att man blir djupt rörd av Bendjellouls fina film.

När jag såg filmen kom jag att tänka på en annan herre med ett öde som påminner lite om Rodriguez, med den skillnaden att han inte har ansetts död. Han har inte heller ovetande varit enormt populär i något annat land. Följaktligen skulle det inte gå att göra en intressant film om honom. Men engelsmannen Bill Fay gav också ut två LP-skivor (märkligt nog också 1970 och 1971) som togs emot väl av kritikerna, men floppade. Även han tycks ha ryckt på axlarna och insett att han väl fick ägna sig åt något annat än musik för att försörja sig. I slutet av 70-talet spelade han in en skiva som aldrig gavs ut. Men i år, efter nära 40 år, har Bill Fay plötsligt gett ut en nyinspelad skiva. På omslaget och i det medföljande CD-häftet finns bilder av en äldre, lite krokig och rynkig man med glasögon och ostyrig frisyr. Man ser att det är en man som har arbetat hårt med kroppen: ”Too many years in the factories scrubbing floors and walls”, sjunger han. Och så får han äntligen en chans att spela in och ge ut en skiva – Life is People – som är förunderligt vacker. Man får definitivt känslan av att Bill Fay är precis lika ödmjuk som Rodriguez. Och kanske har även Rodriguez en till skiva i sig? Ett arbetsamt liv fullt av erfarenheter skulle säkerligen kunna resultera i något mycket fint.

Crucify Your Mind med Rodriguez hos David Letterman

Cosmic Concerto (Life is People) med Bill Fay

Read Full Post »

Lee Hazlewoods soffa

Posted in Allmänt, Musik, tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , on 6 juli 2012| 9 Comments »

För några år sedan såldes Lee Hazlewoods soffa på Blocket. En svart, något sliten skinnsoffa. Den hade stått i hans lägenhet eller kanske i hans studio, jag minns inte. Men det var i alla fall Lee Hazlewoods soffa. Om jag hade haft pengar och plats så kanske jag skulle ha köpt den. För tänk om man skulle få hans djupa röst om man satt i den. Och hans skamlöst stiliga mustasch. Och hans allmänna coolhet.

Lee Hazlewood? Kanske är det ingen som minns honom längre. Barton Lee Hazlewood föddes 1929 i Oklahoma och dog 2007 i Nevada. Men ungefär halvvägs i livet flyttade han till Sverige. Han tillbringade åtminstone ganska mycket tid här och hade en lägenhet på Valhallavägen 138 i Stockholm. Kanske var det där soffan stod. Karriärmässigt var det kanske inget snilledrag att flytta hit – han var en mycket framgångsrik låtskrivare, producent och artist hemma i USA. Han hade hits tillsammans med Duane Eddy och Nancy Sinatra. Elvis Presley, Dean Martin och Frank Sinatra spelade in hans låtar. Demonproducenten Phil Spector betraktade honom som sin läromästare. Men hit flyttade han. Oklart varför.

Det gick väl för all del rätt bra här också. Han spelade in några skivor, satte upp en krogshow med Ann-Kristin Hedmark på Berns och gjorde tillsammans med den banbrytande TV-mannen och poeten Torbjörn Axelman några filmer, bland annat TV-filmen Cowboy in Sweden (1970) och den mycket egendomliga Må vårt hus förskonas från tigrar (1975) – båda till stora delar inspelade på Gotland. Axelman är förresten nyligen frigiven från tre års sluten rättspsykiatrisk vård. Han dömdes för att ha försökt skjuta tre personer i Brucebo på Gotland. Men det här skulle ju handla om Lee Hazlewood. Och kanske hans soffa.

Min fascination för Lee Hazlewood är ganska gammal. Min syster hade LP:n Cowboy in Sweden och av något skäl tjuvlyssnade jag på den, kanske för att omslaget och bilderna är så fina. Lee ligger utsträckt på något slags schäslong på en stenig strand på Gotland. Han vilar huvudet på en sadel. På schäslongen sitter Nina Lizell och bakom den står Torbjörn Axelman – och en häst! Man bara måste lyssna på en skiva som har ett sådant omslag. Och vem kan motstå den stencoola Pray Them Bars Away, Cold Hard Times eller den smått osannolika, men fullkomligt genialiska versionen av Vem kan segla förutan vind? Det är bara tråkigt att han inte har mustasch här.

Lees två mest svåråtkomliga skivor gavs, så vitt jag vet, bara ut i Sverige. Det rör sig om The Stockholm Kid – Live at Berns från 1974 och A House Safe for Tigers från 1975. De är därför mycket eftersökta, inte minst internationellt. Den senare är för övrigt den dyraste LP jag har i min skivsamling… I augusti ges den ut på cd och värdet på min stackars skiva kommer att sjunka som en mycket tung och grå sten. Men det hindrar förstås inte att det fortfarande är en riktigt schyst skiva. Här finns bland annat den storslagna, svepande Souls Island som utan något som helst tvivel har fått sin titel av det gotländska fiskeläget Själsö. Bara en sån sak.

2002 fick Lee för sig att göra en sista turné i Europa och naturligtvis var Stockholm en av anhalterna. Jag har glömt var konserten skulle äga rum, kanske på Berns, men den flyttades till Södra teatern på grund av dålig biljettförsäljning. Lite anmärkningsvärt, med tanke på att en ny generation hade upptäckt herr Hazlewood. Själv lär han ha ryckt på axlarna och sagt att hans många vänner i Sverige inte var den sorts människor som köper konsertbiljetter i förväg. Södra teatern lyckades han i alla fall fylla – och det blev en trivsam konsert. Men vi fick varken höra hans version av Taubes Brevet från Lillan eller hans egen (Let’s Take a Walk) Down Valhallavägen. Synd. Och nog var det en aning tragiskt att hans gamla duettpartner från Cowboy in Sweden, Nina Lizell, dök upp med en blomsterkvast som hon sprang fram till scenen med när konserten var slut. Tragiskt därför att Lee visserligen tog emot blommorna men inte tycktes känna igen henne. Eller inte ville.

Kenneth Ostlund har fått en autograf. Antagligen heter han Östlund, men Ostlund är roligare.

Nu får man kanske intrycket av att Lee Hazlewood såg Sverige som sitt andra hemland. Sanningen är att han levde ett kringflackande liv och hann vara bosatt i USA, England, Frankrike, Irland, Finland, Tyskland och Spanien. Det är fullt tänkbart, ja till och med mycket troligt, att han ägde svarta skinnsoffor även där. Som nu säljs på Blocket – eller vad det kan heta. Men det talar väl ändå sitt tydliga språk att han i en intervju inte så långt före hans bortgång sa att han ville ha sin aska strödd ”över en ö i Sverige där han skrev några av sina mest kända låtar”?

Och apropå det. Här är Lees synnerligen läsvärda testamente.

Och ett axplock av schysta låtar (understrukna titlar ovan och nedan är länkar):

Sand – med Nancy Sinatra

Hilli (At the Top of the World) – med den isländska gruppen Amiina. Lees sista inspelning.

Rider on a White Horse

Some Velvet Morning – med Nancy Sinatra

Poor Man

After Six

If It’s Monday Morning

Come Spend the Morning – Live på Berns 1974

Summer Wine – med Siw Malmkvist

Down From Dover – med Nancy Sinatra

Whole Lotta Shakin’ Goin’ On – Så kan den också framföras…

No Regrets

Califia – med Suzi Jane Hokom

My Autumn’s Done Come

Poet Fool or Bum

You’ve Lost That Lovin’ Feeling – med Nancy Sinatra

Read Full Post »

Paul McCartney 70 år – en liten lista

Posted in Musik, tagged , on 18 juni 2012| Leave a Comment »

Paul McCartney fyller 70 år i dag. Vad ska man säga om det? Grattis, kanske?

Mitt förhållande till gamle Paul har gått lite upp och ned genom åren. Ibland har jag älskat hans skivor, ibland har jag inte orkat bry mig – helt enkelt för att han har en tendens att vara en aning ojämn. Men för all del, jag håller ju honom tillräckligt högt för att tålmodigt  vänta utanför hans kontor i London för att få träffa honom. Inte bara en gång. Och när hans turnéer passerar Sverige så är det en absolut självklarhet att gå och se honom.

Paul har varit vansinnigt produktiv under sin karriär, givetvis under sin tid i The Beatles, men i synnerhet under den solokarriär som nu har pågått i drygt 40 år! Fyra gånger längre än tiden i The Beatles. Det är något som man ofta glömmer. Och under de 40 åren har han gett ut ungefär lika många fullängdsskivor, i olika konstellationer. Om man surfar runt aldrig så lite på YouTube så hittar man dessutom mängder av låtar som aldrig har getts ut på skiva. Självklart har en så produktiv artist släppt ifrån sig ett och annat som kanske inte alltid är så genomtänkt (även om jag personligen skulle vara otroligt nöjd om jag hade skrivit någon av hans ”sämsta” låtar). Men någon dussinartist är Paul McCartney definitivt inte. Jag skulle kunna skriva ett långt försvar av honom riktat till dem som avfärdar honom som en simpel popsmed.

De som inte är särskilt insatta tror förmodligen att Paul McCartney bara har skrivit mesiga ballader. Inget kan vara mer fel. Därför skulle jag, som en liten hyllning till Paul, vilja lista tjugo mer eller mindre underskattade låtar. Det kanske borde vara sjuttio, men tjugo får räcka. Där finns förvisso några typiska McCartney-ballader också. Men det bjuder jag på! Klicka på låttitlarna så kommer ni direkt till YouTube.

Smile Away – Från ”Ram” 1971.

One of These Days – Från ”McCartney II” 1980.

Get on the Right Thing – Från ”Red Rose Speedway” 1973.

Monkberry Moon Delight – Från ”Ram”1971.

Check My Machine – Från singel 1980.

Tug of War  – Från ”Tug of War” 1982.

Letting Go – Från ”Venus and Mars” 1975.

222 – Från Memory Almost Full (2-cd edition) 2007.

Nineteen Hundred and Eighty Five – Från ”Band on the Run” 1973.

Let Me Roll It – Från ”Band on the Run” 1973.

This Never Happened Before – Från Chaos and Creation in the Backyard 2005.

You Want Her Too – Från ”Flowers in the Dirt” 1989.

Old Siam, Sir – Från ”Back to the Egg” 1979.

I’ve Had Enough – Från ”London Town” 1978.

Don’t Let it Bring You Down – Från ”London Town” 1978.

Figure of Eight – Från ”Flowers in the Dirt” 1989.

Getting Closer – Från ”Back to the Egg” 1979.

Beautiful Night – Från ”Flaming Pie” 1997.

Arrow Through Me – Från ”Back to the Egg” 1979.

Beware my Love – Från ”Wings at the Speed of Sound” 1976.

Ja må han leva i många år till – och ja må han skriva många, många låtar till!

P.S. Bilden ovan är signerad av Paul McCartney utanför hans kontor vid Soho Square i London den 25 juli 1985.

 

Read Full Post »

Ett nytt mästerverk från Bengt

Posted in Musik, Okategoriserade, tagged , , , , on 20 maj 2012| Leave a Comment »

När ryktet börjar gå om ett nytt album från Bengt så tycks hela kultursverige stanna upp i en form av balearisk anspänning. SVT:s Kobra uppmärksammar det. Skavlan försöker få en intervju. Alla vill veta hur Bengt låter den här gången. Håller de fast vid det uttryck som präglade deras förra album ”Jag vet inte om Du vet att Jag är död”? Det där maskintunga groovet som gick igen i nästan varje låt. Eller blir det ett nytt temaalbum som det som många betraktar som Bengts mästerverk ”Mardrömmar Jag minns är minnen som finns” från 2007? Eller ska de överraska oss med något helt nytt? Kanske ett album där de kombinerar drum’n’bass med dancehall? Något som aldrig gjorts tidigare.

Det är ju så att de har överraskat oss förr, även om Bengts album alltid låter Bengt – vad de än väljer att göra. Jocko Dahls karakteristiska röst är ju svår att trolla bort. Och om de plötsligt skulle få för sig att låta basisten stå för sången så skulle man ändå känna igen Jockos knivskarpa texter. Ingen kan som han skriva subtila textrader som ”Det är mörkt mörkt mörkt mörkt så mörkt att det känns som ljust ljust ljust fast mörkt mörkt mörkt”. Eller ”Varningen är som djävlarna sa och istappar kom och hjälp”.

Men Bengt är faktiskt inte synonymt med Jocko Dahl. Det vore som att påstå att Stones är synonymt med Keith Richards och Mick Jagger. Då bedrar man sig, för på samma sätt som Charlie Watts är en integral part av Stones sound är Mårten Svärd och de andra livsviktiga för Bengt. Det är de fyra medlemmarna som tillsammans gör Bengt till en av Sveriges främsta akter, kanske till och med den allra främsta. Det är faktiskt svårt att tänka sig en mer kredibel akt i dagens Sverige, en akt som vågar bruka allvar i en tid som är så svårt ansatt av någon form av humoristisk flamsighet à la Henrik Schyffert. Det ska de ha oerhört mycket kredd för.

Jag har under några intensiva vårdygn levt med Bengts nya album, andats Bengts nya album, som en av de första lyckliga i Sverige. Titeln läckte ut för några veckor sedan och det har naturligtvis bidragit till spekulationerna kring hur albumet låter. ”Jag dansar med Döden med livet som panelhöna.” Titelns dualismer öppnar upp för en närmast sagolik spännvidd, men det visar sig att nästan alla spekulationer har kommit på skam. Det här är gamla vanliga Bengt, men på ett lite nytt sätt. Borta är syntmattorna och de ettriga basgångarna som gjorde ”Jag vet inte om Du vet att Jag är död” till en nästan religiös upplevelse. I stället lyfts Pekka Fingrinens gitarr fram i nästan vartenda spår, och alldeles särskilt mycket i den första singeln ”Avenbok och sylt” där hans eleganta gitarrfigurer erinrar om fyraåriga barn som går vilse på en parkeringsplats. Och så det mest överraskande av allt: Låter inte Jocko nästan lite…glad?

Flera av spåren är klart baleariska och det är nästintill omöjligt att sitta still när Jocko Dahl mässar ”Först kom han och sen kom han nej först kom han och sen kom han men inte han för han kom först” över en envis balearisk rytm i avslutningsspåret ”Komma först” (som genialiskt nog alltså kommer sist). Det är ett oerhört djärvt grepp. Det är svårt att tänka sig att någon annan i Sverige, eller ens i Eurasien, skulle kunna komma på tanken att göra något liknande. Bengt anklagas ibland för att vara pretentiösa, vilket naturligtvis är ett absurt påhopp från människor som inte kan skilja mellan genialitet och pretention, människor som är rädda för allvaret. Men för att visa att de alls inte är pretentiösa släpper bandet i samband med albumreleasen också i strikt limiterad upplaga varsin diktsamling inspirerad av sufismen. Det borde få tyst på belackarna, om det nu inte räcker med musiken. Genialiteten gör sig nämligen påmind som så många gånger förr.

Men här finns naturligtvis andra godbitar också. Den sedvanliga balladen är en nära 16 minuter lång uppgörelse med en av samhällets stora konventioner, nämligen äktenskapet. De svepande stråkarna skapar en närmast filmisk stämning som gör ögonen fuktiga och man önskar att filmen aldrig ska ta slut. ”Äktenskapets logaritmer” har en text som gräver sig in i ens nervbanor och man känner att varje ord i texten är alldeles, alldeles sant. När musiken plötsligt tystnar och Jocko Dahls röst i ensamt majestät slutligen förkunnar att ”äktenskapets logaritmer jäktar skrapets låga rytmer”, ja då strömmar tårarna ner i Mio-soffan och framgången är given. För naturligtvis kommer ”Jag dansar med Döden med livet som panelhöna” att sälja både guld och platina i hela Skandinavien. Och naturligtvis kommer sommarens turné att bli utsåld på bara några minuter, i synnerhet konserten på Stockholms Stadion då alla fans har uppmanats att klä sig i lederhosen och brynja.

Jag säger bara: Den som inte älskar Bengts nya album vet inte vad det är att älska. Baleariskt, mina vänner. Baleariskt.

Read Full Post »

Sir Paul och hans vänner

Posted in Musik, tagged , , , , , , , , on 11 december 2011| Leave a Comment »

Ibland går man lite pliktskyldigt och lyssnar på sina ungdomsidoler. Man vet att de inte har gjort något av större värde på ganska länge och egentligen blir det bara intressant om de spelar gammalt material. Det är på sätt och vis lite tragiskt, för då kan det paradoxalt nog bli väldigt trött och intetsägande. Lyckligtvis gäller det inte Sir Paul McCartney. Visserligen är det inget större fel på hans senare produktioner, men de når ändå inte riktigt upp till det han gjort tidigare. Denne 69-åring har en av vår tids största låtskatter att ösa ur och det gör att han nog inte kan misslyckas. Det skulle möjligen vara om han fick för sig att omge sig med dåliga musiker – eller förlorar förmågan att sjunga.

Jag borde ha koll på det här, men jag vet inte riktigt om konserten i Globen i går (10 december) var min fjärde, femte eller sjätte McCartney-konsert. Det kan bero på att alla har hållit en så förbålt hög kvalitet. Förväntningarna inför den första konserten och den i går skilde sig förstås åt ganska rejält. Det är ju en alldeles särskild känsla att se en ungdomsidol live för första gången – jag fick vänta i drygt tio år innan det skedde – och med åldern får man väl en lite mer avslappnad attityd till det hela. Ändå måste jag erkänna att jag fortfarande fick tårar i ögonen vid vissa tillfällen under gårdagens konsert. Det var en levande legend som stod där på scenen, en underhållare av Guds nåde. I motsats till exempelvis Bob Dylan så bjuder McCartney verkligen på sig själv, inte bara när det gäller längden på konserten (nära tre timmar!), utan även när det gäller publikkontakt. Dock gjorde han så många försök att tala svenska – med hjälp av fusklappar – att det blev en aning fånigt i stället för charmigt. Och för mig får han gärna skippa töntigheter som att få publiken att samfällt härma honom i olika tjut och oanden. Men hans små anekdoter om exempelvis Jimi Hendrix och besök i Ryssland är exempel på en publikkontakt som fungerar. Om man nu bortser från själva musiken, då.

Har man tjuvläst listor över vad mannen brukar spela på den här turnén så kom säkert låtvalet inte som någon överraskning. Själv hade jag struntat i det, just för att bli en aning överraskad. Och det började synnerligen bra, med ”Magical Mystery Tour” – lite som en programförklaring för kvällen. Och så följde hit efter hit, med tyngdpunkt på Beatleslåtar. Det är kanske inget som man borde klaga på. Om någon har rätt att spela låtar av Beatles så är det väl Paul McCartney. Samtidigt är det lite synd att han liksom skuffar undan en 40-årig fin solokarriär (jag räknar in tiden med Wings där) till förmån för en period som varade i knappt tio år. Visst dyker det upp några låtar från Wings-klassikern ”Band on the Run” och ett fåtal låtar från de renodlade soloskivorna, men sanningen är ju att det finns en riktig låtskatt där som borde lyftas fram mer. Jag skulle inte ha något alls emot att höra exempelvis ”Backseat of My Car” från den utmärkta skivan ”Ram”. Samtidigt är det förstås sympatiskt att McCartney ger publiken vad publiken vill ha. Och så länge han framför Beatles-låtarna så inspirerat som han gör så ser jag inget fel i det. Om han är trött på dem så döljer han det synnerligen väl.

Men visst dyker det upp små överraskningar också. Mandolindängan ”Dance Tonight” från senaste skivan ”Memory Almost Full” är kul och charmig. Detsamma måste sägas om ”Come And Get It” som han skrev för Apple-gruppen Badfinger 1968. Och så hade jag alldeles glömt att han brukar framföra den makalösa ”A Day in the Life”, så där tappade jag hakan för några ögonblick. I övrigt handlade det om ganska förväntade klassiker som ”The Long And Winding Road” (som kanske behandlades lite ovarsamt), ”Got To Get You Into My Life”, ”Ob-La-Di-Ob-La-Da”, ”Let it Be”, ”Yesterday”, ”Eleanor Rigby”, ”Maybe I’m Amazed”, ”I’ve Got A Feeling”, ”Get Back”… Alla synnerligen väl framförda med hjälp av ett fyramannaband som Aftonbladets recensent av någon anledning inte tyckte om. Jag tycker tvärt om att de gjorde ett utmärkt jobb och visade på en sällsynt spelglädje, kanske i synnerhet trummisen Abe Labroiel Jr . Tur för dem. Jag skulle skämmas om jag inte var glad över att stå på samma scen som Paul McCartney.

Nå. Det är svårt att bli besviken på en konsert med Paul McCartney. Kombinationen av finstämda ögonblick och stundtals hård rock’n’roll är svårslagbar. Höjdpunkter? Pyrotekniken i ”Live And Let Die” är mäktig. Allsången i ”Hey Jude”. ”A Day In The Life” som utmynnar i  ”Give Peace A Chance”. De rörande  hyllningarna till John Lennon (”Here Today”) och George Harrison (”Something”). Den fina ”Blackbird”. Och inte minst en efterlängtad och hårt manglande ”Helter Skelter” följd av det avslutande medleyt ”Golden Slumbers”/”Carry That Weight”/”The End”. Mäktigt. Minst sagt mäktigt.

Roligast av allt var dock nästan att se blandningen av åldrar i den fullsatta Globen. Där fanns entusiastiska gubbar och gummor i McCartneys egen ålder, men också gott om minst lika entusiastiska tonåringar. Det är väldigt skönt att tillväxten är god. Ett bevis så gott som något på att The Beatles musik fortfarande är relevant. Amen.

Read Full Post »

Na-na-gaga-lala-shalala-oooh

Posted in Musik, tagged , , , , , , , , , , , on 4 oktober 2011| 1 Comment »

Världen är full av irriterande musik – det är ett ovedersägligt faktum. Men den kan vara irriterande av olika anledningar och ibland vet man lustigt nog inte ens varför man tycker så illa om skiten. Men ibland beror det definitivt på små, små detaljer som kanske inte alla lägger märke till, men som jag tänkte belysa i det följande. Detaljer som kan förvandla något som i grunden kanske är en ganska trevlig låt till något man bara inte står ut med att höra. ”Men låt bli att lyssna då”, kanske någon tänker. Problemet är bara det ofta rör sig om musik som av någon anledning ofta spelas i radio, tv och butiker. Det är således svårt att ständigt isolera sig från denna ljudterror.

Nå, var ska vi börja? Jo, vi går 30 år tillbaka i tiden. 1981 gav Gyllene Tider ut LP:n Moderna tider. Den innehåller en låt som heter Min tjej och jag, vars text förmodligen är Per Gessles genom tiderna bästa.
Låt mig citera:

ba ba ba ba ba
hon säger: na na na na!
jag svara: vå vå vå!
Våra diskussioner
blir komplicerade ibland…
ba ba ba ba ba
hon säger: wah wah wah wah!
jag svara: tä tä tä!
tänk det finns miljoner
som inte förstår varann…
i vårt land!

Nu handlar texten förvisso om att jaget och hans tjej av något outgrundligt skäl har ett eget språk, och om de vill samtala fint på det där sättet så tänker inte jag lägga mig i det. Men texten får här ändå illustrera ett mycket vanligt fenomen inom den vokala musiken: Den är full av fullständigt meningslösa oh-oh-oh:anden, woh-woh-woh:anden och sha-la-la:anden. Ibland fungerar det fint som ett småcharmigt inslag eller spontant uttryck för känslor, men för det mesta blir de där ”uttrycken” liksom inkorporerade i texten på ett sätt som blir fullkomligt löjeväckande och irriterande. De blir till ett manér. Varför accepterar folk detta trams?

Lady Gaga är på många sätt beundransvärd och jag erkänner gärna att Bad Romance har en förkrossande bra refräng. Men det här ”rah, rah, ah, ah, ah, roma, roma, ma, gaga, ooh, la, la…”… Vad ska det föreställa? Är det så att man måste prata bebisspråk bara för att man är förälskad? ”Gentemot barn, djur, dårar och den man är förälskad i bör bebisspråk användas.” Okej, pop är kanske ingenting som man behöver ta på alltför stort allvar (även om till och med jag själv ibland gör det), men den behöver ju för den sakens skull inte vara löjlig. Jag skulle verkligen inte vilja träffa Lady Gaga och höra henne sitta och gagga på sitt nonsensspråk, lika lite som jag vill vara närvarande när Gessle och hans tjej bär sig åt som lallande fånar. Men vad beror det här på nu, då? Lättja från textförfattarens sida? Sviktande omdömde? Dålig självbevarelsedrift? Ingen aning.

Ett av mina verkliga hatobjekt när det gäller det här problemet (för ett problem är det, kom inte och säg något annat!) är Hold the Line med Toto.
http://www.youtube.com/watch?v=71IFbyQ7D-o 
Om man nu bortser från de låtsashårda gitarrerna och koncentrerar sig på sången så upptäcker man snart några synnerligen irriterande oh-oh-oh:anden som liksom ingår i texten. De dyker upp vid 0.52, 1.02, 1.37, 1.47, 3.02 och 3,48. Dessutom klämmer sångarmänniskan i med ett otroligt spontant och känslosamt (och inte det minsta irriterande) oh-oh-oh-oh-oh vid 1.14 och 2.39. Nu lyssnar jag inte frivilligt på Toto (beklagar, alla Toto-diggare, jag vet att vissa av er är trevliga och fina människor), men jag hoppas innerligt att inte ens inbitna fantaster tycker att det där oh-oh-oh:andet är bra och meningsfullt.

Låt mig nu vandra över till ytterligare ett par svenska exempel. Freda’ med Uno Svenningsson i spetsen gjorde en gång en låt som heter Allt man kan önska sig.
http://www.youtube.com/watch?v=taGHOnA6KWY
Refrängen lyder: ”Hjärtat är fullt utav dig, jag har allt man kan önska sig.” Och det är ju fint. Men så måste karln klämma dit ett fullkomligt omotiverat och totoskt ”uh, uh, uh”. Ett halvdussin gånger. Därtill väljer han att ägna sig åt en veritabel lalala-festival också. Det är lite synd på en annars ganska fin text. Och det är lite synd att man ska behöva hysa agg mot en person som verkar vara så genomhygglig, enbart baserat på dessa uh-uh-uh:anden. Men han har ju faktiskt sig själv att skylla. Jag föreställer mig att det kan låta ungefär så här i det unoska hemmet:
”Ska du åka till ICA nu, uh-uh-uh?”
”Ja, ska jag handla något mer än mjölk och ost, uh-uh-uh?”
Oerhört puttenuttigt.

Nu skulle jag kunna ge mig på Per Gessle igen och ställa mig frågande till en textrad i Dressed for Success (”Whatcha gonna tell your brother? – Oh oh oh”), men jag väljer att i stället drabba herr Tomas Ledin.
1977 deltog han i Melodifestivalen med Minns du Hollywood och jag hittar inga större fel på själva melodin. Men det räcker med att lyssna alldeles i början för att man ska ta sig för pannan och himla med ögonen.
”Nä-äh-nä-nä-nä-nä-nä-nä-nä-nä-nä-nä-nä 
Nä-äh-nä-nä-nä-nä-nä-nä-nä-nä-nä-nä-nä
Nä-nä-nä-nä-nä Wo-wo-wo-wo-wo.”
Jaha, men det är ju strålande. Så dadaistiskt!
Man förstår vilken tankemöda han har lagt ner på att få det där helt rätt.
http://www.youtube.com/watch?v=qLDX_lZyJ5Q
”Ska det vara ett till nä-nä där? Nej, det är perfekt nu.
Vi konstnärer måste veta exakt när skapelsen är färdig.”

Medborgare, ska vi acceptera dylikt? Jag säger nej och har därmed sagt mitt.
Nu vill jag veta om ni möjligen har några liknande härliga hatlåtar att bjuda på?
Jag menar allvar.

Read Full Post »

An Appointment With Mr. Yeats

Posted in Musik, tagged , , , , on 21 september 2011| Leave a Comment »

Det finns röster som man blir förälskad i, som lyckas beröra och som man inte kan låta bli att lyssna till. Det finns ganska många sådana i mitt liv – och en av dem tillhör skotten med det passande namnet Mike Scott. Han hör hemma i gruppen The Waterboys som skivdebuterade 1983 och således har hållit på ett tag. Ska sanningen fram så är gruppen ett verktyg för just Scott, som genom åren har omgett sig med en hel kader av olika musiker. I dag är det han och mästerviolinisten Steve Wickham som utgör kärnan. Under en snart 30-årig karriär kan man förstås inte alltid ligga på absolut topp – vissa skivor har känts lite som parenteser. Aldrig dåliga, men ibland mindre angelägna. I Sverige är gruppen förmodligen mest känd för LP:n – och låten – ”Fisherman’s Blues” från 1988.

På sätt och vis har Mike Scott nu återvänt till den skivan, som åtminstone till hälften präglades av bekantskapen med ovan nämnde Wickham och en flytt till Irland. Rockbandet The Waterboys lät sig influeras av den irländska folkmusiken och spelade bland annat in en egen fin tonsättning av poeten W.B. Yeats dikt ”The Stolen Child”. På den alldeles färska skivan ”An Appointment With Mr. Yeats” har Mike Scott gjort om bedriften, men presenterar hela 14 av W.B. Yeats dikter i musikalisk form. Det är ganska modigt gjort – och det tyder på att Scott verkligen brunnit för projektet. Inte för att han någonsin har brytt sig om vad folk förväntar sig av honom, men han är en synnerligen duktig textförfattare själv och borde inte ha någon direkt anledning att tonsätta andras ord. Men är man förälskad i en poet så är man. Och det är först när jag lyssnar på den här skivan som jag inser att han i sitt eget textförfattarskap inte har hämtat så lite inspiration från Yeats. Om man inte visste bättre så skulle man alltså kunna tro att de ord som framförs här är Scotts egna.

Den här typen av projekt är förvisso inte särskilt vanliga, men när de genomförs har de en tendens att bli ytterst försiktiga och vördnadsfulla historier. Det här skulle ha kunnat bli en skiva med dikter klädda i någon form av modern irländsk folkmusikdräkt, men Mike Scott har inte fallit i den fällan. Visst finns här folkmusikinfluenser – det är nästan ofrånkomligt när en violinist av Steve Wickhams kaliber är inblandad – men de tar definitivt inte över. Många av sångerna är tvärtom rocklåtar i typisk Waterboys-stil. Man har alltså vågat ta ut svängarna, utan att på något sätt förminska texterna eller låta musiken ta över. Balansen är helt enkelt perfekt.  Tonsatta dikter behöver med andra ord inte per automatik resultera i bugande och bockande små visor. När ska någon göra rock’n’roll av Ferlin? Hur som är det här den första Waterboys-skivan på ganska länge som känns riktigt helgjuten. Det märks att den är ett slags kärleksbarn.

”September 1913”:

http://www.youtube.com/watch?v=Mm7wXD7_tlM&feature=mfu_in_order&list=UL

Read Full Post »

« Newer Posts