Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Barn är mjuka, bilar är hårda

9 september 2012 av El Brundino

Har ni hört det sägas någon gång? Barn är mjuka, bilar är hårda. Säkerligen. Men vet ni vad? Vuxna är också mjuka. Av något skäl tycks väldigt många ha missat det. Kanske är det lite förvånande att jag nu skriver ett blogginlägg om trafik. Det förvånar åtminstone mig själv en aning, men någon gång ska det väl göras. Jag har inget körkort, men jag har en fin och vit cykel som jag knappt vågar använda. Och så har jag ett par stiliga ben som jag använder relativt flitigt. Och ett par ögon som jag ser en hel del häpnadsväckande saker med, bland annat i trafiken.

Nu rör jag mig mest i centrala Stockholm och kanske ser det annorlunda ut på andra platser i vårt kära fosterland. Jag till och med hoppas det. Men så gott som dagligen ser jag trafikanter av alla slag bära sig åt som idioter, ofta vid två specifika platser. Häromdagen såg jag en man i 30-årsåldern med stor auktoritet gå rakt ut i gatan framför en lastbil. Han var inte ens distraherad av något superviktigt mobiltelefonsamtal, utan ansåg sig väl helt enkelt ha rätt att bära sig åt så. Lastbilschauffören tutade ilsket, varpå 30-åringen gav honom fingret. Moget.

En mobiltelefontalande kvinna som tror att hon är en cykel.

Men av något skäl händer det närmast regelmässigt saker vid det där övergångsstället. Folk går ständigt mot rött utan att vare sig tänka eller se sig för. Men man måste ju förstå dem – de har väl bråttom till rean på NK eller till något café för att mildra latteabstinensen. Det är bara lite tjatigt att se folk skrika till, hoppa undan och rent av bli fly förbannade när de nästan blir påkörda. Men vad handlar det här om då? Är det verkligen så att de är så stressade att de inte kan vänta på grönt ljus? Nej, jag misstänker två saker: 1. De övertolkar lagen om att bilar (och cyklar!) ska lämna företräde för fotgängare vid övergångsställen. Men det här gäller, som alla vettiga människor vet, enbart vid övergångsställen som inte är försedda med trafikljus. 2. Det är en attitydfråga, det vill säga att det betraktas som lite töntigt att stå och vänta på grönt ljus. ”Alla andra går ju.”

Två kvarter därifrån är det cyklisterna som står för det idiotiska beteendet i en synnerligen komplicerad korsning. Där tycker de cykelburna av något skäl att de inte behöver bry sig om trafikljusen som gäller för körbanan där de står och väntar. Nej, de tittar i stället på ljusen som gäller för det närbelägna övergångsstället – med påföljden att de anser sig ha grönt samtidigt som det är grönt för fotgängare som ska passera framför dem. Man löper alltså ständig risk för att bli påcyklad när man som fotgängare försöker ta sig över där. Dessutom blir det grönt för cyklister som kommer från andra hållet – och eftersom all cykling är en tävling så kommer de farande i en ruskig hastighet när man försöker korsa de stackars vita strecken till fots. Har man riktig tur så hinner man alltså bli påkörd – eller nästan påkörd – två gånger inom loppet av kanske 10 sekunder.

Jag ställer mig återigen frågan vad det här beror på. Varför råder det en sådan förtvivlad hets i trafiken? Det är naturligtvis trångt – det är en förklaring. Och trängre lär det bli, eftersom politikerna tycker att Stockholm blir en ”roligare” stad att leva i ju fler människor som bor här. Men det görs inte särskilt mycket för att anpassa trafikapparaten till den kraftigt ökande folkmängden. Dock är det förmodligen återigen också en fråga om attityder, bland annat den numera allestädes närvarande självcentreringen som, naturligtvis, går ut på att man själv är viktigast i hela världen och som gör att man känner sig kränkt så fort någon opponerar sig eller vågar stå i vägen för ens framfart. Den där röda trafiksignalen är med andra ord ett hån mot ens integritet.

En annan existerande attityd som är nära besläktad med den föregående är: ”Om hen kör på mig så är det hens problem.” Ska jag avslöja en hemlighet? När du ligger där på gatan med en skallfraktur, brutet ben eller är förlamad från halsen och nedåt så är det ingen annans problem. Det är ditt. Vi är inga superhjältar som klarar att bli påkörda av bilar, cyklar eller ens tåg. Alla med ett uns förstånd kvar i skallen vet att vi inte är odödliga – ändå kryllar det av människor i trafiken som inbillar sig att de är det. Låt mig få presentera en tredje attityd också: ”Trafikregler? De är ju bara en rekommendation.” Jodå, tro mig, det finns de som säger så. Ska jag berätta en hemlighet till? Trafikreglerna och signalerna finns till för att reglera och underlätta och förhindra kaos. Ja, man kan till och med säga att de finns till för att skydda trafikanterna. Om man känner sig kränkt av trafikregler så bör man nog arbeta lite på sina attityder.

Det är som om all förmåga till logiskt och rationellt tänkande upphör så snart det handlar om trafik. Jag har till exempel mer än en gång hört föräldrar säga att de använder cykelhjälm när barnen är med, men inte annars. Jaha, och varför det? Är man odödlig så snart barnen inte är med? Cykelhjälmen är till för att skydda skallen, det är ingen symbolisk gott-exempel-inför-barnen-hatt. Vilken glädje har de föräldralösa barnen av att kunna säga ”Men de bar i alla fall hjälm när vi var med”? Va?

Ja, sedan har vi ju det här med mobiltelefoner. Jag har ingen aning om hur många tillbud eller olyckor som orsakas av att folk är absorberade av mobiltelefonsamtal eller – jodå – facebookande, spel eller film. Människor som går och stirrar intensivt på skärmen, nästan helt omedvetna om sin omvärld, är ingen ovanlig syn på gatorna. En av de mest absurda händelser jag bevittnat skedde på Centralstationen i Uppsala för ganska många år sedan. En kvinna på väg över spåren stannade mitt på spåret medan bommarna gick ner. Tåget närmade sig, men föraren såg lyckligtvis att någon befann sig på spåret och hann bromsa. Han tutade – kvinnan märkte ingenting. Tänkte hon begå självmord? Nix, hon var bara inbegripen i ett mobiltelefonsamtal. Till slut fick någon krypa under bommarna och fösa bort henne från spåren. Det skulle inte förvåna mig om bomunderkryparen fick sig en rejäl utskällning. Komma här och kränka hennes integritet, liksom!

Här krävs en ordentlig attitydförändring. Man dör inte om man väntar med det där samtalet tills man befinner sig på en lämpligare plats. Däremot kan man dö om man inte väntar med det. Ursäkta, men så är det faktiskt.

Publicerat i Allmänt | Märkt , , , , , , , | 2 Comments »

Händelse. Krakows flygplats.

2 september 2012 av El Brundino

Om man ska åka till Krakows flygplats (som naturligtvis heter John Paul II International Airport Kraków-Balice) från själva staden Krakow så kan man ta tåget Balice Ekspres, som inte riktigt gör skäl för namnet. Tåget tuffar fram i uppskattningsvis 25 km/h på räls som låter som räls gjorde förr i tiden. Du-dunk, du-dunk, du-dunk… Men varför ska man ha bråttom? Och när priset är en tolftedel av priset för en (tidsmässigt) lika lång resa med Arlanda Express i det frejdiga Sverige så har man inte rätt att klaga. När man väl kommer fram till destinationen – en enkel perrong utan stationshus – så kliver man på en matarbuss som tar en till flygplatsen. Det går förmodligen snabbare att gå, men man rekommenderas att ta bussen, så då gör man det.

Efter den sedvanliga säkerhetskontrollen är det dags för någon timmes väntan vid gaten. Ibland är man ute i onödigt god tid. Två och en halv meter bort sitter en ung kille i täckjacka med huva. Han har gymnastikskor på sig – oknutna – trots att det är vinter. Men huvan är på. Förmodligen lyssnar han på musik men det är svårt att avgöra eftersom han alltså har huvan på. Fyra och en halv meter bort sitter en ung tjej. Hon tuggar tuggummi och kastar förstulna blickar på killen. De är nog i samma ålder. Till slut kan hon inte hålla sig längre och hittar på en ursäkt för att tilltala honom. Hon inbillar sig kanske att han är svensk eftersom han väntar på planet till Stockholm.

Fast det gör han inte. Planet till Düsseldorf avgår från gaten bredvid och det är dit han ska, kanske för att fira jul. Hon ska däremot till Stockholm. Killen förstår ändå vad hon säger eftersom han visar sig vara norsk-chilenare. Eller kanske chilensk-norsk eller vad det nu kan heta. De etablerar kontakt. De är båda uttråkade och tjejen har ett trängande behov av att berätta saker och ting. Hon har – visar det sig – bara varit i Krakow som hastigast. Den mesta tiden har hon tillbringat med vänner i Warszawa. Spanska och polska vänner. Hon förklarar för killen att den polska polisen hatar utlänningar, i synnerhet spanjorer. Hon vet inte varför men så är det. Under vistelsen i Warszawa har hon antastats av polisen fyra gånger. Antagligen mest för att hennes vänner är spanjorer.

Den polska huvudstaden är sedan 1995 försedd med tunnelbana. Polens första. Där finns också bussar och spårvagnar. Den svenska flickan har av sina polska vänner fått veta att hon inte behöver betala för sig. Det finns nämligen inga kontrollanter och därmed är det poänglöst att köpa biljett. Vid första resan med tunnelbanan dyker plötsligt fyra kontrollanter upp. De där som inte finns. De kräver att den lilla gruppen, inklusive vår svenska hjältinna, ska betala. Förmodligen avkrävs de också någon form av bötesbelopp. Ungdomarna vägrar. Polis tillkallas och eftersom gruppen bland annat består av spanjorer så förs de i piketbuss till polisstationen. De informeras om att de är fria att gå så snart de har betalat T-banebiljetterna och böterna. Gruppen vägrar. ”Jävla polisjävlar, va?” Efter tretton timmar släpps alla. Utom spanjorerna, förstås.

Norsk-chilenaren lyssnar troget och skjuter ibland in någon fras för att visa att han hänger med och håller med flickan. Hon har nu i berättelsen förflyttat sig till Mexiko där några av hennes vänner tillbringade en längre tid. Det framgår inte riktigt vilken nationalitet dessa vänner har men antagligen var de spanjorer. Flickan har jobbat länge i Spanien och har många vänner där. En sen kväll får vännerna för sig att de ska bada. De har inga badkläder med sig så de beslutar sig för att bada nakna. De vet visserligen att det är förbjudet men det kan väl inte spela någon roll om de badar nakna en sen kväll på en offentlig badstrand? Så dyker polisen upp. Den mexikanska polisen är inte att leka med – de hatar utlänningar. Förmodligen i synnerhet spanjorer. Vännerna förs till polisstationen där de hålls kvar i tre dygn! ”Jävla polisjävlar, va?”

Plötsligt tittar norsk-chilenaren på klockan och rycker till. Planet! Medan han lydigt och med visst intresse lyssnat har flygplatspersonalen i högtalarna flera gånger bett honom att gå till gaten. Han lyfter sin väska och rusar iväg men det är för sent. Han kommer tillbaka och byter några ord med tjejen innan han rycker på axlarna och tar sig ut genom säkerhetskontrollen – åt fel håll – för att försöka boka om sig. Tjejen verkar inte särskilt bekymrad. På sin höjd förbannar hon kanske att hon inte hann få killens mejladress eller telefonnummer. Hon tar ett nytt tuggummi och hatar förmodligen fortfarande poliser.

Publicerat i Okategoriserade, Resor | Märkt , , | 1 Comment »

Världsklass och andra tomma ord

29 augusti 2012 av El Brundino

En gång i tiden skulle varenda unge bli antingen artist eller ”jobba med nåt inom media”, men uppenbarligen är det med yrkesval som med allt annat – det går i cykler. Numera vill kidsen i stället ”göra skillnad”. Jag tror att det betyder att man vill jobba med något där man på ett eller annat sätt hjälper människor. Eller kanske räddar djur eller växter. Jag är dock inte alldeles säker på att det handlar om någon sorts plötslig idealistisk strömning – det kan mycket väl vara en ren modenyck. Nå, det är inte min mening att klanka ner på människor som vill göra världen till en bättre plats – all heder åt dem. Eftersom jag är en ärkekonservativ språkfascist så är jag som vanligt ute efter den språkliga aspekten.

Jag antar att jag inte är den ende som plötsligt ser uttrycket ”göra skillnad” stup i kvarten. Det är som om en enorm göra skillnad-bomb har briserat och kastat sina beståndsdelar över hela Sverige. För ett tag sedan hade Svenska Kyrkan en annonskampanj där de undrade om man ville göra skillnad. Och nyligen avslutade SL en kampanj för sin trygghetstelefon där de stolta kungjorde att man ”gör skillnad” om man ringer det där trygghetstelefonnumret. Naturligtvis vet jag att det är engelskans ”make a difference” som spökar, men hur i all världen kan det komma sig att vi plötsligt ”behöver” det uttrycket  när vi har klarat oss utan det hittills? Visst, vi har haft det i svenskan tidigare, men då i en bestämd betydelse, nämligen att det gör/inte gör någon skillnad om jag gör si i stället för så. Men det här är en ny betydelse. På sätt och vis är det fascinerande att det har fått ett så brutalt genomslag – man kan ju inte låta bli att undra hur det har gått till.

Bortsett från att det – i mitt tycke – handlar om ett onödigt inlån så får jag rysningar av att det liksom inte finns något att ställa det i relation till. Man kan hjälpa hemlösa, man kan göra en insats för att rädda jättepandan, man kan vara volontär inom vården, lämna bidrag till Amnesty eller vara frivilligbrandman, men nu springer folk omkring och vill ”göra skillnad” lite allmänt så där. ”Vad gör du på fritiden, då?” ”Jag gör skillnad.” Det saknas en bestämning, en precisering. Men det är tydligen populärt med sådana uttryck och ord nu. Samma sak gäller ju det ohyggligt fula ”lämna” som jag berört tidigare. ”Han bara reste sig upp och lämnade.” ”De är nu utslagna ur tävlingen och får lämna.” Lämna vad? Det kommer inte att dröja länge förrän ”göra skillnad” kommer att vara helt och hållet synonymt med ”hjälpa” eller ”göra en insats”. Som i: ”Jag kan inte simma! Jag drunknar! Gör skillnad, någon! Gör skillnad!”

Det finns ett annat modeuttryck med exakt samma problem. Av någon anledning verkar knappt någon i min bekantskapskrets ha lagt märke till det, eller också är det jag som är överkänslig, men plötsligt ska alla ”förhålla sig” till saker och ting. Om boräntan stiger så ska vi förhålla oss till det, om någon kommer rusande med en yxa och vill mörda mig så ska jag förhålla mig till det, om du missar bussen så  måste du förhålla dig till det. Vad i all världen menas? Kanske är det även här ett inflytande från engelskan, men det känns inte lika självklart som i fallet med ”göra skillnad”. Problemet är som sagt att det saknas en precisering. ”Nej, nu måste jag förhålla mig till det här.” Vad betyder det? Absolut ingenting. Det är ett uttryck som liksom saknar motstånd – det är jämförbart med att gripa efter ett trappräcke som inte finns. Som att äta luft. Som att lyssna på Robert Wells. Varför inte säga reagera, acceptera, vidta åtgärder…? Nej, man ska lite tafatt ”förhålla sig” till problemet eller vad det nu kan vara.

Ska vi ta ett till ord på samma tema? Okej, här kommer det: världsklass. Det är ett ord som används till döds av musikrecensenter, sportjournalister och framför allt politiker i Stockholms kommun. Men vad betyder det egentligen? Jag kan köpa att det används inom idrotten. Om en sprinter är i världsklass så är han naturligtvis bäst i världen – eller åtminstone en av de allra bästa. Där finns det ett mätbart resultat att peka på. Men kan Expressen verkligen skrika ”VÄRLDSKLASS, BOSSEN!” på löpsedeln när Bruce Springsteen har spelat på ett fullsatt Ullevi? Det är ju liksom ingen tävling. Det finns ingenting att mäta, möjligen bortsett från antal personer i publiken, biljettpris, konsertlängd eller decibeltal. Men det är knappast det som avses. Det är väl närmast någon sorts diffus känsla hos recensenten som får honom (ty det är en han, tro mig) att skrika ”VÄRLDSKLASS”. Det är ett totalt urvattnat och intetsägande begrepp i sammanhanget.

Men värst är alla dessa politiker som använder detta märkliga begrepp för att legitimera både det ena och det andra. Stockholms kommun har till och med något som kallas ”Vision 2030 – ett Stockholm i världsklass”. Men vad menas med det? Hur definieras en stad i världsklass? Världsklass i relation till vad? Nu vet vi ju att politiker helst vill att Stockholm ska bli en världsstad i paritet med New York (ja, allra helst en kopia av New York), men det är en annan diskussion. Världsstad, förresten… Det måste väl vara en stad som ligger i världen? Ännu ett märkvärdigt tomt begrepp. Jag undrar om inte priset tas när det gäller utvidgningen av begravningsplatsen vid Bromma kyrka: ”Här bygger vi en kyrkogård i världsklass.” Smaka på det. Visst är det nästan så att man vill lägga sig ner och dö genast så att man får veta vad det handlar om? Fast vad skulle det tjäna till? Jag är helt övertygad om att det inte betyder ett endast dugg.

Publicerat i Språk | Märkt , , , , , , , , | 1 Comment »

Undertextens död

22 augusti 2012 av El Brundino

En gång för länge sedan var jag ganska stolt över att vara undertextare. Det smällde ganska högt att få se sitt namn i TV-rutan eller på biografduken i tre sekunder då och då. Det gick visserligen knappt att leva på den lön jag fick, men det bekymrade mig faktiskt inte jättemycket eftersom jag var övertygad om att jag snart skulle vara så driven att pengarna skulle räcka till något annat än falukorv och makaroner åtminstone en dag i veckan. Det vanliga inom den här branschen är nämligen ett ackordsbaserat arvode – man får en viss summa pengar per översatt minut TV-program eller film. Alltså: Ju snabbare man är, desto mera lön. Det här är naturligtvis problematiskt eftersom noggrannhet inte alls lönar sig. Och således blir kvaliteten lidande. Det är ju lite lustigt, med tanke på att undertexter påstås vara Sveriges mest lästa texter (möjligen efter de små essäerna på mjölkpaketen) och att så fruktansvärt många människor hittar så fruktansvärt många fel i dem.

Följden av dessa dåliga villkor är att undertextaryrket blir ett typiskt ”genomgångsyrke” som man sysslar med ett litet tag tills man inser att det inte går att leva någorlunda drägligt på det. Det gör att det faktiskt är ganska ont om erfarna, drivna undertextare – sådana som inte begår onödiga fel och vet en hel del om vilka språkliga fällor man kan trilla i. Men vad gör det? Det kryllar ju av unga arbetslösa ungdomar som är ”bra på engelska” och har sett alla TV-serier som finns – och som tycker att det här är ett ascoolt jobb. Problemet är bara att många känner sig kallade, men relativt få har vad som krävs för att utföra ett bra arbete. Man kan nämligen vara hur bra som helst på engelska eller något annat språk, men om man inte dessutom är bra på svenska så har man tyvärr inte i yrket att göra. Det kanske kan förefalla vara hårda ord, men de är smärtsamt sanna.

De undertextare som biter sig fast i yrket länge – förhoppningsvis av kärlek till språket – blir desillusionerade, för att inte säga bittra, över att förhållandena inte blir bättre utan snarare hela tiden sämre. Jag har inga siffror att tillgå, men arvodet för undertextning har sjunkit med flera tiotals procent de senaste 12 åren. Låter det vettigt? Inte särskilt, va. Men vad i all världen beror nu det på? Jo, saken är den att TV-kanalerna anser att översättning är ett ”nödvändigt ont” som de helst inte vill betala för. Översättning och text-tv-textning av en stor mängd TV-program kostar naturligtvis mycket pengar, det kommer man inte ifrån. Men eftersom de kommersiella kanalerna är vinstdrivande företag så vill de förstås maximera sin vinst – och då måste de ”onödiga” kostnaderna minskas. Följden blir att översättningsbolagen spelas ut mot varandra och får lämna in de mest prispressade offerter de någonsin kan. Vilket i sin tur innebär att arvodena till undertextarna – längst ner i näringskedjan – måste sänkas för att bolagen alls ska kunna överleva. Då står undertextarna inför valet att antingen acceptera ett sämre arvode eller se sig om efter ett annat jobb. Översättningsbolagen kan därmed ta in nya hugade (oftast unga) förmågor som inte har en aning om vad ett rimligt arvode är – och lära upp dem på en kvart. Mer tid än så krävs inte, för det här jobbet kan nämligen en någorlunda begåvad 14-åring utföra. Eller varför inte en apa? Så där håller det på i en form av ”nedåtgående spiral”, som min gamla lärare i historia kallade liknande situationer. Yrkets status, om man nu bryr sig om sådant, sjunker sakta men säkert och med den också yrkesstoltheten och kvaliteten.

För att göra översättning billigare har vissa översättningsbolag på senare tid börjat använda så kallade EMT-filer. Undertextning innebär inte bara översättning, utan också att man tidkodar texterna – det vill säga att man bestämmer när textremsan ska komma in i bild och när den ska tas ut. Men genom att skicka TV-programmen till speciella tidkodare i låglöneländer så ”slipper” översättarna den delen av arbetet – och behöver därför inte ha lika hutlöst mycket betalt. De behöver ju bara ägna sig åt själva översättningen och möjligen småredigera tidkoderna lite här och där. Problemet är bara att man måste redigera ganska ordentligt för att resultatet ska bli snyggt och tillfredsställande. I vissa fall skulle det inte alls förvåna mig om man får mindre betalt för mer arbete på grund av detta genialiska förfarande. Men… vänta nu. Borde man inte kunna göra översättare fullständigt överflödiga genom att maskinöversätta TV-programmen?! Jag menar, översättningarna kan ju ändå inte bli sämre än vad de är nu. Lugn, lugn. Naturligtvis är de maskinöversatta TV-programmen på väg. I nuläget duger visserligen texterna enbart som ett slags pervers underhållning – för roliga är de. Men datorerna kommer gradvis att ”lära sig” hur idiom och liknande ska översättas. Och då behöver texterna bara korrekturläsas – kanske av högstadieelever som vill ha lite extrajobb? För det kommer inte att finnas särskilt många kvalificerade och erfarna undertextare som har lust att utföra den sysslan. Ursäkta, men det är ungefär som att degradera en mästerkock till att laga Dafgårds djupfrysta färdigrätter i en mikrovågsugn.

En annan fiffig och extremt billig lösning – som redan används av vissa DVD-utgivande företag – är att använda sig av de lustiga människor som har den underliga driften att sitta hemma på nätterna och ”hobbyöversätta” TV-serier och filmer och sedan lägga ut texterna på Internet. De utför ju arbetet helt gratis och vem som helst kan hämta hem de där texterna. Sedan är det en smal sak att lägga in dem på filmer och sälja dem med mycket bättre förtjänst än om man hade använt sig av en professionell översättare. Problemet är bara det att texterna för det mesta är riktigt usla – med några få undantag. En vacker dag ska jag titta igenom min box med första säsongen av serien ”The Tudors” och anteckna alla idiotier som förekommer i textremsorna och som förvandlar denna dramaserie till en komedi. Idiotier av ”översättare” med namn som Robban, Tussan och The Killer. Några efternamn har de tydligen inte. Väldigt seriöst.

Allt det här leder sammantaget till att undertexterna blir sämre och sämre. De som har kompetensen och erfarenheten trängs ut på grund av allt lägre löner, orsakade av att TV-kanalerna inte är intresserade av att betala för kvalitet. Då breder också en farlig attityd ut sig hos översättningsbolagen, nämligen: ”De får vad de betalar för – lägg inte ner någon onödig tid på att göra ett bra jobb.” Språket blir alltså sämre och det finns inte ekonomiskt utrymme för korrekturläsning – och vad skit som helst går ut i sändning. Förutom själva TV-programmen, då. Man bör komma ihåg att många människors språk faktiskt formas av det som de läser på textremsorna. Många invandrare lär sig svenska tack vare text-tv-textning. Många förbättrar sin engelska genom att se översättningen samtidigt som de hör originalspråket. Det brukar plockas fram till en förklaring till att vi svenskar är så pass bra på engelska som vi är. Om kvaliteten på översättningarna sjunker så havererar tyvärr hela den här skutan.

Men det här är ju för all del en attityd som är på frammarsch i hela samhället. Ingenting får kosta något, i synnerhet inget som har med kultur att göra. Översättare ska leva på luft eller helst inte finnas. Och handen på hjärnan, vem behöver översättningar? Alla är ju så fantastiskt bra på engelska numera och det är ju bara ett försvinnande fåtal som ens bryr sig om att ha översättningen påslagen när de tittar på film hemma. Den dåliga översättningen stör ju bara upplevelsen. Översättare är dessutom kanske den enda yrkesgruppen i världen som inte behöver – eller ska – göra ett bra jobb, i alla fall inte om det blir dyrare då. Det är faktiskt inte helt ovanligt att kunder ringer och frågar om de kan få en text billigare om översättaren ”bara översätter lite slarvigt”. Man vill gärna svara: ”Hurså? Vi översätter ju alltid lite slarvigt. Ser du aldrig på TV, människa?”

Så. Nu är jag klar. Men inte mindre bekymrad.

Publicerat i Språk | Märkt , , , , , , , | 26 Comments »

En undertextares vedermödor

19 augusti 2012 av El Brundino

Ja, jag erkänner. Jag är en av de där människorna som förtjänar mitt levebröd genom att sitta och förse diverse TV-program och filmer med undertexter, eller i dagligt tal ”textremsor”. Det är ett egendomligt yrke eftersom det fullkomligt kryllar av människor som anser att de kan utföra det lika bra, om inte bättre, än dem som faktiskt har det som yrke. Det leder till att det är lite svårt att känna någon större yrkesstolthet. När man talar om för någon vad man ägnar sig åt så brukar svaret bli: ”Jaha! Intressant. Jag såg en så dålig översättning häromdagen.” Och så var det samtalet dött. Man är nämligen tydligen kollektivt ansvarig för kollegers fadäser – om de nu är fadäser. Visst, även den bäste kan göra tokigheter ibland. I början av min karriär litade jag någon gång alltför mycket på vad det stod i transkriptionen, alltså i det ”manus” som ofta men inte alltid medföljer TV-programmet. Enligt den sa personen ”You’re fired”, men om jag hade lyssnat och dessutom funderat över sammanhanget så hade jag insett att han faktiskt sa ”You fired”. Det är onekligen en viss skillnad mellan ”du är avskedad” och ”du sköt”. Vilken horrör, va? En katastrof av nästan ofattbar magnitud.

Men TV är uppenbarligen allvarliga saker. Det finns människor som med stort allvar följer varje avsnitt av till och med högst medelmåttiga serier och som går i taket om de hittar något verkligt eller inbillat fel i textremsorna. De nöjer sig alltså inte med att förnöjt skrocka åt misstaget och gå vidare i sina liv som TV-missbrukare. Nej, de bemödar sig med att ta reda på vem som ligger bakom detta förfärliga – och så ringer de till översättningsbyrån och klagar. Det kan man göra om man tycker att kvalitén är genomgående bedrövlig i ett program eller en serie. Men för ett eller två ords skull? Jag minns till exempel kvinnan som slaviskt följde den utmärkta och intressanta evighetsserien ”Glamour” och som en dag ringde och påtalade att det i textremsan hade stått att någon hade ”fått spel”. Och det uttrycket finns då rakt inte. Nej, översättaren måste rimligtvis ha menat ”fått spleen” och det var ju förfärligt att en sådan felstavning hade kunnat slinka igenom. ”Korrekturläser ni inte texterna?” Man kan ju få spleen för mindre. Någon som använder det uttrycket? Inte?

En annan kvinna följde troget ”Oprah Winfrey Show” och fick uppenbarligen till slut nog av vi översatte det stående inslaget ”Remembering your spirit” med ”Tänk på själen”. Hur i all världen kunde vi göra det? Minsta mellanstadieelev vet ju att ”spirit” betyder ”ande”! Hon mer eller mindre krävde att vi skulle ändra det där. Och kanske var hon en sån där new age-människa som med bestämdhet vet att det är en väldig skillnad mellan ande och själ – och att det definitivt var anden som den självupptagna Oprah avsåg. Men om hon bara var en människa som vagt mindes sin mellanstadieengelska så borde hon kanske veta att ”spirit” även kan översättas med ”själ”. Och ”spöke”. Och ”sprit”. Det finns sällan bara en sanning när det gäller språk och man kan sällan översätta något ordagrant. Det gäller ofta att tolka och klä orden i en svensk språkdräkt som känns naturlig. Det gäller också att plocka fram essensen ur det som sägs. Om man skulle översätta allt som sägs så skulle nämligen större delen av TV-rutan fyllas av text – eller också skulle texten flimra förbi i en sådan fruktansvärd hastighet att det blir omöjligt att läsa den. I mina dagar har jag stött på ungefär två personer som talar så långsamt att man utan problem kan översätta allt de säger. Den ena är Izabella Scorupco. Hon talar provocerande långsamt. Den andre är Leif GW Persson.

Men det finaste exemplet på människor som klagat torde vara mannen av utländsk härkomst (vi kan kalla honom Jaroslaw) som ringde och på bruten, men god svenska förklarade att han hade som ”liten hobby” att ringa och påpeka när något blivit fel. Hobby? Tja, folk har märkliga fritidssysselsättningar. Han nöjde sig inte med att ringa en gång heller, så uppenbarligen tog han sin hobby på ganska stort allvar. Ibland hade han faktiskt ganska vettiga påpekanden att komma med och ibland var de antingen tveksamma eller fullständigt ointressanta. Det troliga är väl att han fortfarande skulle höra av sig då och då – om han inte en vacker dag hade ringt och sagt: ”Jag såg att någon skrivit ‘till sig i trasorna’. Det uttrycket finns inte i svenska språket. Det heter ‘till sig i trosorna’.” Han upplystes vänligt men bestämt om att han hade helt fel och har sedan dess aldrig hörts av igen.

Verkar jag bitter? Det är lätt att bli det i den här branschen. Nästa gång ämnar jag angripa mitt yrke ur ett lite annat perspektiv. Då kommer jag att vara ännu mer bitter. Hurra, va?

Publicerat i Allmänt, Språk | Märkt , , , , , | 11 Comments »

Falska och äkta möten

2 augusti 2012 av El Brundino

Hör ni, resereportage är väl en märklig genre? Jag gissar att de är tänkta att fungera som vägledning och inspiration för den reshågade, men får man inte känslan av att de mest är en dålig ursäkt för journalister att få resa till mer eller mindre spännande platser på någon annans bekostnad? Jo, det får man. Dessutom har de en tendens att vara gjorda enligt en stereotyp mall med utgångspunkt från vad en turist antas förvänta sig av en resa. De bästa resereportagen borde ju i stället vara de som faktiskt utgår från de egna upplevelserna. En gång i tiden fick jag översätta några reseprogram där reportageteamet av någon anledning alltid hamnade på bikinitävlingar, som av en ren händelse anordnades på alla resmål de besökte. Förmodligen för att man antog att alla turister närmast per automatik uppsöker bikinitävlingar. Otroligt intressant och informativt. Och program av typen ”Packat och klart” har en tendens att mest tala om på vilka platser i världen man kan ägna sig åt vindsurfning, klättra upp för livsfarliga klippväggar, hoppa bungyjump, simma i kapp med ozeloter och shoppa Gucci-skor billigt. Sådant som åtminstone jag är ganska måttligt intresserad av när jag är på resande fot.

Och i dagstidningarna har jag mer än en gång upptäckt en märklig sak. Egendomliga och uppenbara lögner är inpetade i reportagen, gissningsvis för att ge lite mustig lokalfärg. Som den där gången då någon på resa i Moseldalen påstod sig ha passerat en vinbonde som förnöjt gick bland vinstockarna med ett glas i handen och provsmakade årets skörd. Ursäkta? För att inte tala om reportaget i Svenska Dagbladet där fyra sardiska festande ungdomars avskedsord till journalisten var ett samfällt rop: ”Kom ihåg att vi är sarder, inte italienare!” Hur troligt var det, om man tänker efter? Hur kan någon med minsta lilla förnuft i behåll tro på liknande amsagor? Och framför allt – hur kan skribenten tro att någon ska tro på dem? Det är så dumt att det gör ont i hela kroppen när man läser det. Fast mest i hjärnan.

Och hur ofta råkar inte journalisterna komma i samspråk med någon gammal fiskare eller indianhövding eller före detta kannibal som har någon djup livsvisdom som måste citeras? Jag är skeptisk. Men ibland, ibland, råkar man faktiskt ut för små sammanstötningar med lokalbefolkningen – och ibland är dessa kollisioner till och med värda att minnas av en eller annan anledning. Jag kommer till exempel tydligt ihåg den lilla karlen i Marrakech som kom ut genom porten från en palatsträdgård just som vi tänkte gå in. Han förklarade att palatset nu stängde för lunch, men att han i stället skulle visa oss var gettot låg. Han brydde sig inte ens om att fråga om vi ville till gettot, men det var bara en promenad på ett par hundra meter så vi kunde väl vara snälla och följa med. Eftersom alla i Marocko ska ha en liten slant för varje liten tjänst så sträckte vi fram några dirham vid gettots ingång. Men den lilla karlen viftade bort sedeln – han skulle inte ha något.

Det var bara det att han inte gav sig. Han hasade glatt vidare och pekade ut någon tråkig balkong och andra ointressanta saker – och plötsligt stod vi utanför en liten butik som han mer eller mindre knuffade in oss i. Jaha. Så går det till i Marocko – och vips så har man köpt något som man inte behöver till ett lite för högt pris. Men det var ju inte över för det. Den hasande karlen stod och väntade utanför butiken och ledde oss vidare till en annan eländig butik som låg inne i en otäck gränd. Det hade förstås varit hur lätt som helst att när som helst bara smita ifrån honom, men så gör man ju av någon anledning inte. Den nya butiken, fylld av vattenpipor och prydnadselefanter och krukor kammade dock noll på försäljningsfronten och Hassan eller vad han nu kunde heta ledde oss tillbaka till den där palatsträdgårdens ingång. Och nu sträcktes naturligtvis den lilla handen fram och ville ha en slant för besväret. Men det är bara att inse att det är så det funkar. ”Nej, jag ska ingenting ha. Inga pengar för mig. Inga problem. Men nu ska jag ha några dirham.”

Av något skäl kändes det faktiskt bättre att ge en slant till den lille gossen som på lite stapplig engelska frågade om han fick visa oss runt i kvarteren kring det kungliga palatset i Marrakech. Det var en pigg och ivrig liten krabat som väl såg sin chans att tjäna några dirham och på något egendomligt sätt kändes det nästan lite tryggt att ha någon med sig i de lite skumma gränderna. Mycket till visning var det ju inte – och mycket att se fanns det inte heller – men han försökte i alla fall. Och innan vi skildes åt sträcktes den lilla handen obligatoriskt fram och han fick en sedel i näven. Tyvärr var han inte nöjd och började gnälla och stampa med fötterna i marken som en annan… barnunge. Och eftersom vi ogärna ville väcka onödig uppmärksamhet så fick han en sedel till. Han tjänade förmodligen en kvarts normal månadslön på de där stackars minuterna.

I den charmiga lilla världsarvsstaden Sighişoara i Rumänien inträffade en annan typ av möte. Och då talar jag inte om mötet med den stackars människa som utklädd till Dracula går omkring och försöker skrämma turister mitt på blanka dagen. Sighişoara är en stad som man förstår ganska snabbt, om man uttrycker det så, och de flesta restaurangerna ligger kring ett torg som omgärdas av rara hus i pastellfärger. Vi slog oss ned på  uteserveringen till Casa cu Cerb (”Huset med hjorten” eller något åt det hållet) och åt mycket goda fyllda köttbullar med rött ris i kvällningen. Det var ett bra ställe, men det stängde egendomligt tidigt. Medan vi satt och åt slog sig flera sällskap ned – men blev vänligt men bestämt bortkörda på grund av att det var stängt. När en äldre herre med en annan äldre herre i sällskap traskade fram och  på tyska frågade om han kunde låna askkoppen som stod på vårt bord så fann Pontus det för gott att säga att det visserligen gick bra, men att restaurangen nog var stängd. Det var som om mannen fnyste till – och så sa han: ”För mig är inga restauranger någonsin stängda. Jag är nämligen en stor politiker.” Så förklarade han att det hade många fördelar: Makt, pengar, många kvinnor… Och uppenbarligen att restaurangerna alltid är öppna.

Den mystiska mannen i Sighişoara (längst till höger närmast kameran).

Och se på sjutton. Personalen kom svassande och bugade för människan! Och när den beställda drycken inte var tillräckligt kall för herrns smak så kom genast mer välkylda flaskor ut. Rumänien ligger på 75:e plats (tillsammans med Kina) på korruptionsindex 2011. Var det verkligen möjligt att en politiker bemöttes på det där underdåniga viset på en stängd restaurang? Svaret kom efter en stund då mannen vände sig till oss igen och förkunnade att han bara skojade. Han var inte alls politiker. Men han brydde sig inte om att förklara vem han var. Tillhörde han kanske maffian? Eller ägde han helt enkelt restaurangen (vilket för all del inte behöver utesluta det där med maffian)? Det lär vi tyvärr aldrig få veta.

Vad vill jag egentligen säga med det här? Kanske inte så mycket mer än att det inte finns någon anledning att fabulera ihop mer eller mindre dramatiska möten med lokalbefolkningen och lägga icke trovärdiga repliker i deras munnar. De vardagliga mötena finns där i verkligheten – och ibland är de värda att minnas.

 

Publicerat i Resor | Märkt , , , , , | Leave a Comment »

Rövarspråkshotell

21 juli 2012 av El Brundino

Vissa människor tror att allting alltid löser sig. I vissa avseenden är jag en sådan människa – i andra avseenden inte. Jag ogillar till exempel starkt att vara stadd på resa och inte ha logi ordnad. Det är inte roligt när klockan blir allt mer medan skyltarna som signalerar härbärge för natten helt saknas. Utsikten att få tillbringa natten i en bil parkerad på en liten väg ute i skogen tilltalar mig helt enkelt inte. Å andra sidan måste man kanske leva lite farligt ibland och försöka tränga bort den inneboende trygghetsnarkomanen – inte minst om man vill ha sig en och annan överraskning.

I Transsylvanien är man bortskämd. Det finns gott om logi för resande. Minsta lilla by tycks ha en diversehandel, en bar, ett café, en regummeringsverkstad, en eller flera minimala matbutiker – och minst en pensiune där man kan få sova och äta frukost för en billig penning. Ibland kan man till och med få sig en härlig middag serverad. I avkroken Cârța finns till exempel det här stället, Moara de Piatra, där den tysktalande förestånderskan trollade fram en god soppa, lokaltillverkad plommonsnaps, öl – och grillspett. I städerna finns det förstås hotell också. Men så fort man kommer till södra Rumänien, Valakiet, så blir plötsligt turistlogi en bristvara. Antagligen beror det på att den delen av landet nästan helt saknar sevärdheter. Regummeringsverkstäder – ja. Pensiune – nej. Man kan med andra ord få åka ganska långt för att hitta någonstans att sova, åtminstone om man helst undviker fallfärdiga och fula hotell från kommunisttiden.

Den blivande poolen.

Planen efter att ganska sent på dagen ha korsat gränsen från Bulgarien var att hitta logi på vägen till Bukarest. Eftersom man ogärna vill ge sig in i den stadens trafik så gäller det att inte åka för nära. En skylt som förkunnade ”Rum från 39 euro” kändes därför som en hoppfull signal. Den pekade in på en avtagsväg, men det stod inte hur långt det var till hotellet. By efter by passerades utan att något hotell syntes till. Efter fyra mils bilkörning på mörka vägar där hundar, cyklister, hästkärror, fotgängare och andra djur plötsligt dök upp i vägkanten syntes så skylten i den bortre änden av byn Greaca: Domeniul Seniorilor *****. Ett femstjärnigt hotell! Frågorna hopade sig. Vad betydde det rövarspråksartade namnet? Var det ett lyxhotell för åldringar? Och varför hade någon fått för sig att bygga ett vräkigt, femstjärnigt seniorhotell i en otillgänglig och tråkig by i Valakiet? Alltihop kändes mycket egendomligt, nästan spöklikt. Det blev inte bättre av att det inte syntes till några människor någonstans. Däremot hördes glad dansmusik från obestämt håll. Det var lätt att föreställa sig en salong full med åldringar som i alldeles för långsamt tempo stapplade runt till musiken.

Vi gick runt byggnaden och hittade ingången till receptionen. När vi öppnade glasdörren tittade tre huvuden förvånat upp bakom disken; två unga tjejer, den ena i en glittrig T-tröja och den andra i något slags uniformsjacka. Och så en ung kille i T-tröja och jeans. De såg inte riktigt ut att höra hemma i receptionen på ett femstjärnigt hotell, men man kan inte vara så petig när man är i desperat behov av logi. Hade de ett rum för natten? Jodå. Vad skulle det kosta? 45 euro. Och det var inklusive frukost. Kunde vi äta middag i deras restaurang? Naturligtvis, det var bara att gå in och sätta sig. Men först skulle rummet visas – och det var verkligen inget fel på det. Fräscht, rymligt, lyxig känsla, luftkonditionering, Finlandsbåts-muzak från dolda högtalare…

När vi kom ner till receptionen igen – efter ungefär två minuter – så hade plötsligt köket stängt och det gick inte längre att äta middag i restaurangen. Det var dessutom helt omöjligt att ens få några smörgåsar. Köket var tydligen alldeles oerhört stängt. Den lilla byn hade ingen restaurang och eftersom klockan var nästan 22.00 så skulle byns lilla matbutik dessutom stänga när som helst. Receptionisten i den glittriga tröjan föreslog att den unge mannen i jeans och T-shirt skulle följa med oss i bilen och visa oss till butiken, och möjligen förmå handlaren att öppna för oss om han hade hunnit stänga. På väg till bilen förstod vi varifrån musiken kom. En äldre och kanske överdrivet glad farbror hade parkerat sin bil vid hotellet och spelade musik på bilradion. Han bodde antagligen i den trista byn och ville ha lite liv och rörelse omkring sig.

Butiken var fortfarande öppen. Vi hittade en bit salami, yoghurt, tomatsås och ett par öl. Den unge hotellmannen passade också på att fylla på sitt lager av öl. Denna festmåltid intogs på lånade tallrikar och med lånade bestick på det tjusiga hotellrummet. Under tiden passade vi på att kolla upp hotellet på Internet. Det visade sig vara nästan nyöppnat, i december 2011. De hade inte hunnit få en enda recension på någon enda hotellsajt. Vi kom också fram till att hotellet hade 15 rum och en svit, men för ögonblicket troligen bara två gäster. Den där spöklika känslan återkom.

En tämligen ödslig matsal.

Frukost klockan åtta. I receptionen satt hon i den glittriga T-tröjan och lekte med sin lilla dotter. I lobbyns soffa och på bordet låg det fullt av leksaker. Från den tomma men eleganta terrassen hade man utsikt över fälten som, med avbrott för en skogsremsa, sträckte sig ända ner till Donau. Arbetare var i full färd med att färdigställa poolområdet. ”Färdigt om två veckor.” I den fullständigt öde matsalen stod kvinnan i uniformsjacka och låtsades arbeta. Ingen frukost var framdukad, men hon visade att det bara var att sätta sig där det passade – och så kom hon till bordet med frukostmenyer med tydligt angivna priser. Men ingick inte frukosten i rumspriset? Jodå, det var bara att beställa. Kaffe, apelsinjuice, honung, marmelad, bröd, grönsaker och omelett. Några grönsaker dök aldrig upp, men det gjorde inte särskilt mycket – man blev mätt ändå.

Dags att checka ut och betala. Då förklarade hon med den glittriga T-tröjan att kaffet och den goda färskpressade apelsinjuicen tyvärr inte ingick i frukosten. Nej, vem kunde väl föreställa sig att någon vill ha kaffe och apelsinjuice till frukost? Nå, det var väl ingen fara med det. Enligt menyn kostade juicen motsvarande 12 kronor per glas och kaffet 14 kronor per kopp. Men på vägen från matsalen till receptionen hade tydligen juicepriset höjts med 100 %. Kanske är det praxis i Rumänien, vad vet jag? Den ingående frukosten betingade nu alltså ett pris på nära 80 kronor. Högst intressant.

Ett femstjärnigt hotell har förstås intressanta kabel-TV-kanaler.

Det ska hur som helst bli intressant att följa det här märkliga hotellets öde. Det har helt klart potential: Man kan hyra fyrhjulingar där, man kan kanske någon gång i framtiden bada i dess pool… Och en vacker dag kanske detta femstjärniga hotell till och med kan erbjuda en macka efter klockan 22.00. De säger sig faktiskt redan nu ha rumsservice. Så kom ihåg var ni hörde namnet Domeniul Seniorilor första gången – och passa på att gilla dem på Facebook!

P.S. Ja, så var det det här med namnet. Jag blir inte riktigt klok på det, men domeniul betyder ”fält”. Det är logiskt med tanke på läget. Och seniorilor betyder förvisso ”seniorer” eller ”äldre”. Men det är nog snarare fälten som är äldre, inte de gäster som en gång kanske eventuellt möjligen hittar hit. D.S.

Publicerat i Allmänt, Resor | Märkt , , , , , , , | 1 Comment »

Borgen i Bran – och de sachsiska fästningskyrkorna

19 juli 2012 av El Brundino

Borgen i Bran

Låt mig nu krossa en myt. På något sätt har åtminstone jag fått för mig att borgen i byn Bran ligger på en hög bergstopp och att det var här Vlad Ţepeş, även känd som Dracula, bodde. Det är nog inte så konstigt eftersom borgen flitigt marknadsförs som Draculas slott. Det gäller ju att locka turister, bevars. Sanningen är att Bran har extremt lite med Vlad Ţepeş att göra.  Borgen byggdes i början av 1200-talet av Tyska orden och existerade alltså på Ţepeş tid. Enligt vissa teorier kan han möjligen ha angripit Bran en gång – eller har möjligen suttit fängslad här ett par dagar, men det är högst osäkert. Så varför har det här blivit Draculas slott? Inte ens i Bram Stokers klassiker Dracula från 1897 bor den gode blodsugaren här. Det visar sig att Stoker troligen inte ens kände till borgen i Bran. Det troliga är väl helt enkelt att borgen är sinnebilden för hur en transsylvansk borg ser ut och därmed också hur Draculas slott ska se ut.

Nå, borgen ligger visserligen på en klippa, men den är inte särskilt hög, och den skyddas inte av några majestätiska berg utan närmast av skogsklädda höjder. Förmodligen kommer Bran mer till sin rätt en fullmånenatt, om det nu är den kusliga känslan man är ute efter. En stekhet och solig sommardag i juli framstår borgen mera som en egenartad sommarstuga av lite större snitt. Inredningen härrör från 1920-talet och framåt då slottet var kungligt residens. Ärligt talat är interiören inte särskilt sevärd, men det är lite kul att gå i alla konstiga halvtrappor och försöka klura ut hur planlösningen hänger ihop. Det smärtar lite att säga det, men behållningen med borgen i Bran är egentligen den pittoreska och fantasieggande exteriören. Geschäftet som pågår utanför slottsområdet klarar man sig ganska bra utan.

Den befästa kyrkan i Prejmer

Då är det faktiskt roligare att besöka ställen som betydligt färre turister än så länge tycks hitta till. I Transsylvanien finns omkring 150 befästa kyrkor från medeltiden. En handfull av dem är världsarvslistade av UNESCO. Egentligen är kyrkorna som sådana ganska ordinära, men de är omgivna av bastanta, höga ringmurar. Ibland till och med dubbla ringmurar. Ofta har de dessutom ett eller flera bevakningstorn, vilket gör att de på håll mer liknar fästningar än kyrkor. En av världsarvskyrkorna ligger i den än så länge fridfulla byn Prejmer. Här är ringmuren tjock och bländande vit. Men det är inte en solid mur med sten rakt igenom. På insidan – mot kyrkan – finns cirka 250 små rum inrymda, ett för varje bondefamilj i omgivningen. Trappor och gångar av trä gör att man kan nå de olika rummen. På murens motsatta sida – mot byn – finns en lång försvarsgång med skyttegluggar varvade med… dass.

Böndernas ”tillflyktsceller” i Prejmers befästa kyrka

De här kyrkorna (ursprungligen fanns det runt 300 stycken) uppfördes av sachsare och då måste man förstås fråga sig vad sachsare hade i Transsylvanien att göra. Jo, de ungerska kungarna lät tyska kolonister slå sig ner i det här området. De lyckades bygga upp välmående samhällen och för att freda sig mot angrepp av tatarer och osmaner valde de att bygga de här befästningarna. Här kunde de alltså både skydda sin kyrka, sig själva och sin egendom.

Rumänien är uppenbarligen vattenmelonens förlovade land. På vissa sträckor längs europavägarna – och i snart sagt varje by som vägarna passerar genom – står det folk och säljer vattenmeloner. Priset ligger på cirka tre kronor per kilo. I Prejmer begick jag min vattenmelonköpardebut. Det var lite otäckt, eftersom den vattenmelonsäljande farbrorn inte kunde ett ord engelska och min rumänska är en aning svag. Men vi samtalade glatt på varsitt språk och jag tror nog att han var fullständigt ärlig när han tog åtta av de tjugo lei som jag höll fram. Det motsvarar cirka sexton kronor – en rimlig summa för en melon som alltså bör ha vägt drygt fem kilo. Fast det verkade som om han tyckte att jag var konstig som bara ville köpa en melon. Vad ska man med bara en melon till? Va?

Byn Viscri

Efter en melonätarpaus tillsammans med traktens alla flugor bar det av till byn Viscri som ligger tämligen isolerad mitt ute i ingenstans. Förmodligen skulle ingen utom byborna själva komma på idén att åka dit – om det inte vore så att även den befästa kyrkan i Viscri är världsarv. Men genom sitt isolerade läge är även själva byn intressant att besöka, eftersom den fortfarande ser ut som en typisk sachsisk-transsylvansk by såg ut på 1700-talet. Gäss, kalkoner, höns och hundar spankulerar omkring fritt på de illa underhållna vägarna och folk sitter på bänkar utanför sina hus och tittar nyfiket på de tokiga turister som hittar dit. Många sitter och stickar för att ha något att sälja. En glad hund följde oss på hela vår promenad från bilen upp till kyrkan, runt kyrkan och sedan tillbaka igen. Jag har nämnt de rumänska hundarna tidigare, men tar det igen: Det kryllar av hundar i Rumänien och man vet aldrig riktigt vilka som är herrelösa och vilka som faktiskt tillhör någon. Man räknar i alla fall med att det finns tiotusentals lösdrivande hundar – bara i Bukarest lär det finnas 40 000! De utgör ett stort problem, inte minst i trafiken eftersom de har en tendens att uppehålla sig i vägkanten och plötsligt får för sig att springa ut i vägbanan. Ihjälkörda hundar är en alltför vanlig syn. Den som vill bidra till att förbättra situationen kan ta en titt här: Hundhjälpen

Publicerat i Resor | Märkt , , , , , , , , , , , , , , | 1 Comment »

Bukarest del II – och lite till…

15 juli 2012 av El Brundino

Parlamentspalatset i Bukarest

Intrycket av Bukarest är ganska oförändrat, så här i efterhand. Det är en smått absurd stad – det får jag lov att säga efter att ha sett den extremt stora parlamentsbyggnaden på lite närmare håll. Jag vet inte hur lång tid det tar att gå runt muren som omsluter monstret, men man gör det inte på en kvart. Säkert inte ens på 30 minuter. Vid varje öppning i muren står det en bister vakt och säger ”What do you want?!” och skakar oförstående på huvudet när man försöker säga att man bara vill titta. Kanske tycker de inte att det är något att se, men framför allt beror det förstås på att parlamentet/senaten håller till där. Runt om palatset finns gigantiska byggnader som förmodligen är tänkta att se pampiga ut, men de står för något slags ihålig och smaklös pampighet. Vad de var tänkta att innehålla är lite oklart. Och kommunistregimen hade förmodligen fått en kollektiv hjärtinfarkt om de förstått att byggnaderna så småningom skulle prydas av enorma reklamskyltar för till exempel Heineken, Microsoft och Vodafone.

Oförstört hus bakom Parlamentspalatset

Bakom mastodontpalatset finns det faktiskt oförstörda kvarter med charmiga 1800-talshus och man får en uppfattning om hur Bukarest kunde ha sett ut om inte Ceaucescu och hans anhang hade fått härja med staden. Men har man egentligen någon anledning att beskylla honom för barbari? Förstörelsen kan mycket väl jämföras med det som vissa politiker ägnade sig åt i Stockholm på 1960-talet och början på 1970-talet. Det är lätt att förfasa sig över maktgalna diktatorer i andra länder… Nå, även om Bukarest var en förhållandevis positiv överraskning – betydligt bättre än sitt rykte – så var det ganska skönt att sätta sig i en hyrbil och bege sig ut på ”landsbygden”. Nåja, området kring just Bukarest är inte särskilt lantligt. Om man reser norrut så råkar man till exempel strax på Rumäniens Texas – ett område där landskapet genomkorsas av pipelines och där man ser arbetande oljepumpar lite här och var. Det är inte överdrivet charmigt. Å andra sidan når man strax områden där kor står tjudrade precis intill Europavägen – och där man måste köra om hästkärror och passa sig för att inte köra på hundar. Lösspringande hundar är ett bekymmer – men hittills har ingen på något sätt varit aggressiv. De är snarare nyfikna.

Torget i Brașov

Brașov är en stad som turistböckerna lyfter fram som mycket sevärd. Det är lätt att föreställa sig att det är en liten pittoresk håla, men i själva verket bor där närmare 280 000 personer. När man når dess utkant så kan man inte alls föreställa sig att centrum är så charmerande som det är – man vill snarare genast åka därifrån. Men det vore dumt, för plötsligt blir bebyggelsen betydligt mer småskalig och ålderdomlig – och så öppnar sig en liten pärla till barockstad i ljusa färger. Man får försöka tänka bort den fåniga Hollywood-imiterande skylten med ortnamnet högt uppe på det angränsande berget. Det är lätt att förstå att turister gärna söker sig hit, inte bara för att gamla stan är så pittoresk, utan också för att Brașov är en bra utgångspunkt för vandringar och liknande. Området är dessutom extremt rikt på björnar – och det påstås att björnar ibland promenerar omkring på stadens gator. Ungefär som isbjörnar på Stockholms gator, alltså. Men inte såg vi några björnar. Däremot upptäckte vi att man visade utomhusbio på det charmiga torget på kvällen. Evenemanget var välbesökt – och filmen var norsk, textad på rumänska. Folk tyckte tydligen att ”Huvudjägarna”, efter Jo Nesbös bok, var spännande. Själv tyckte jag att den var en aning för blodig.
Ortens största sevärdhet får nog sägas vara ”Den svarta kyrkan”, en gotisk kyrka som fått sitt epitet på grund av att den brändes av den österrikiska armén på 1680-talet. Den klarade sig dock ganska bra, men fasaden blev ganska svart. Svärtan tycks dock ha regnat bort sedan dess. Nå, mulţumesc för den här gången!

Publicerat i Resor | Märkt , , , , | 1 Comment »

Bukarest

11 juli 2012 av El Brundino

Middag i gamla stan i Bukarest

Rumänien? Bukarest? Vad är det första man tänker på? Ceaușescu, barnhemsbarn och tiggare? Ja, det är nog lätt att de första associationerna går åt det hållet. Och även om moderna guideböcker gör sitt bästa för att förklara att Rumäniens och Bukarests dåliga rykte är mycket överdrivet så skiner det ändå igenom att man faktiskt bör vara på sin vakt. Numera är det falska poliser, lösdrivande hundar (rabies!) och ohederliga taxichaufförer man varnar för – i alla fall i Bukarest. Så det är klart att man närmar sig staden med viss respekt och stor försiktighet.

Men så landar man på flygplatsen som ligger någon mil norrut och möter – förstås – ett åtminstone på ytan väl fungerande land som känns som vilket medelhavsland som helst. Och Bukarest som framställts som en förfärlig, förstörd stad är inte alls så brutal, betonggrå och ful som man förleds att tro. Jodå, Ceaușescu gick hårt fram och mejade ner stora delar av den gamla bebyggelsen i ett anfall av storhetsvansinne och uppförde världens näst största byggnad (efter Pentagon) i änden av en nyanlagd och pampig boulevard. Men här och var finns gamla, fina hus kvar – och man anar varför Bukarest en gång sågs som Östeuropas Paris. Av någon anledning sparades några kvarter, det som nu kallas ”gamla stan”. Den är inte stor, men har en viss charm. Vissa hus är tragiskt fallfärdiga, bland dem hus med skyltar där det står ”historiskt monument”, andra är upprustade.

Naturligtvis föreställer man sig också att invånarna i en så ful och anskrämlig stad måste vara gråa och kuvade människor. Ja, man ser en och annan liten tant som sitter hopkrupen och sover på trottoaren – och en annan tant kommer fram och ber om några små slantar. Men sånt ser man även i Stockholm. I övrigt verkar bukarestborna vara mycket moderna, eleganta människor som påminner ganska mycket om italienare i sin avslappnade attityd och modemedvetenhet. Men, men… jag har bara varit här i några futtiga timmar och intrycken kan komma att ändra sig.

Det är förresten varmt och skönt här. Sa jag det?

 

Publicerat i Okategoriserade, Resor | 1 Comment »

« Newer Posts - Older Posts »