elbrundino

Denna händelse tilldrog sig i en tid då en groda bara var en groda och inte ett idiomatiskt uttryck. Denna händelse tilldrog sig i en tid då grodor dessutom var allmänt förekommande individer i snart sagt varje samhälle, individer som man hälsade på med en naturlighet som kanske i dag är svår att föreställa sig. ”Goddag, fru groda” sa man när man mötte henne. Man kunde också säga ”Goddag, herr groda”, om det nu var herr groda man mötte. Men av någon anledning var det betydligt vanligare att träffa på fru än herr groda. Möjligen höll sig herr groda hellre hemma och ägnade sig åt det som herrgrodor pläga göra. Möjligen satt herr groda på grodpuben och drack rom, alltmedan fru groda ordnade med de dagliga bestyren. Vari de bestod är höljt i dunkel, men de innebar ofrånkomligen att de träffade på vanligt folk. Det vill säga människor. Och det var inget konstigt med det.

Nu närmade sig i alla fall julen och grodsamfundet i byn förberedde sig på vanligt vis. Då undrar förstås vän av ordning vad som menas med ”vanligt vis” i detta sammanhang. Jo, det var en hektisk tid för grodorna. Klappar skulle köpas, sill skulle läggas in, kola skulle kokas och revbensspjäll (av syrsa) skulle stekas. I det stora hela skilde sig inte grodornas förberedelser särskilt mycket från människornas. Däremot hade grodorna genomskådat det där med tomten och trodde inte alls på honom. Det hindrade dem emellertid inte från att se tomten som ett måste vid julfirandet. Men var kom då grodtomten ifrån? Jo, i slutet av november anmälde sig hundratals grodor som tomtekandidater och så förrättades ett val. Både frugrodor och herrgrodor fick ställa upp. Allt försiggick på ett mycket demokratiskt sätt. Det sågs som en stor ära att bli vald till grodtomte, men det hade även den fördelen att man blev skattebefriad i ett år, och dessutom skulle man tituleras Ers Grodlår av alla. Eftersom grodor av naturen är tämligen fåfänga så betraktades i synnerhet det senare som något mycket eftersträvansvärt. Grodskatten var ändå relativt blygsam, så skattefriheten var mest en symbolisk belöning.

Allt hade fungerat mycket smidigt så länge alla grodor kunde minnas, vilket i och för sig inte var så länge. Grodor blir nämligen såväl då som nu bara mellan sju och tio år gamla. Men traditionen var stark och enligt den grodiska historieskrivningen hade det aldrig uppstått några problem vid tomtevalen. Resultatet av omröstningen grodtogs alltid utan knot, ty även om grodor alltså är tämligen fåfänga så är de också tämligen grodmodiga. De ryckte lite på grodaxlarna och försökte vifta lite med den svans de inte har – och så var det inte mer med det. Livet gick helt enkelt vidare. De gladdes tillsammans med grodtomten som fick några få dagar i rampljuset vid olika framträdanden som var betydelsefulla för grodjulen. Och det där med att titulera grodtomten Ers Grodlår var inte alltför betungande.

Men så inträffade något som störde den vanliga friden. Av någon anledning som ingen riktigt förstod började grodor komma från en by på andra sidan sjön. Till det yttre var de likadana som lokalgrodorna, men de kväkte på ett lite annorlunda sätt. Sjön hade frusit och grodorna, som inte är anpassade till att gå på is, kom farande på ett slags skridskor som de hade fäst under fötterna. De var inte alltför duktiga skrinnare och satte sig på stjärten stup i kvarten, vilket orsakade en hel del munterhet bland lokalgrodorna. Men kanske borde de inte ha skrattat. En bit in i december hade det kommit så många främmande grodor från andra sidan sjön att byn nu hade dubblerat sitt grodantal. Det började bli lite problematiskt på grund av den begränsade tillgången på föda, men dessutom visade det sig att de nyanlända hade lite andra vanor. De hade inte riktigt de traditionella grodvärderingarna och levde inte det stilla liv som bygrodorna var vana vid. De dansade och sångkväkte och lekte märkliga lekar. Ja, de spelte till och med klarinett! I den grodiska historieskrivningen fanns det faktiskt en uppgift om något som kallades röjargrodor som en gång hade kommit på besök i tämligen stort antal, men sedan gett sig av igen. Kanske var det just röjargrodor som nu hade dykt upp i sådan mängd? Rykten gjorde gällande att de kunde vara släkt med paddorna, som ju var kända för sitt vilda leverne.

Det som verkligen komplicerade saken var dock att de främmande grodorna hade med sig en egen grodtomte! Som alla förstår gick det naturligtvis inte an att ha två tomtar samtidigt. Trovärdigheten skulle gå förlorad. Det kom dessutom fram att röjargrodornas valprocedur gick till på ett annat sätt. Alla grodor fick visserligen ställa upp i valet, men det var alltid den som hade lyckats få ihop mest bidrag till sin kampanj som vann. Röjargrodor var inte alls främmande för att ta emot en slant som ersättning för att rösta på ”rätt” kandidat. Till deras försvar ska kanske sägas att det hade fungerat på det sättet så länge de kunde minnas. Vilket alltså inte var särskilt länge, emedan inte heller röjargrodorna levde i mer än högst tio år.

Kanske hade de båda grodpopulationerna kunnat komma fram till någon form av kompromiss, om inte röjargrodornas tomte hade varit en självsäker och bufflig typ med märklig frisyr som hade blivit vald till tomte fem år i rad. Han skulle aldrig i livet kompromissa. Han ansåg tvärtom att han skulle vara grodtomte för alla grodpopulationer i hela världen ”i all evighet amen”, som han så självsäkert kväkte. ”För att jag helt enkelt är bäst”, tilläggskväkte han. Och röjargrodorna verkade hålla med honom. Situationen började bli ohållbar. Lokalgrodorna kunde verkligen inte acceptera röjargrodornas tomte. Allt det andra – de konstiga lekarna, dansen, sångkväkningarna och klarinettspelandet – kunde de nog lära sig att åtminstone stå ut med. Men att deras demokratiskt valda tomte skulle utkonkurreras av en bufflig röjargroda var verkligen otänkbart! Motsättningarna blev förfärliga och kväkningarna blev allt fulare. Ja, grodorna drog sig inte för att ta till den värsta kväkningen av alla, nämligen ”Lägg ägg!”.

Så skedde det otänkbara. Den buffliga röjargrodtomten kontaktade en riktigt slemmig groda och erbjöd honom en påse med hela två tusen grodpengar silvermynt om han röjde lokalgrodornas tomte ur vägen. Det skulle, ansåg buffeln (som alltså var en groda), lösa hela problemet. Frid skulle åter råda och han själv skulle kunna återväljas till grodtomte och bli skattebefriad och bli kallad Ers Grodlår ”i all evighet amen”, som han repetitionskväkte för sig själv. Men föga anade han konsekvenserna av denna sin handling. Om han hade förstått vad som väntade, hade han då låtit bli att kontakta den slemmiga grodan? Hade han då storsint valt att träda tillbaka och släppa fram lokalgrodornas demokratiskt valda tomte? Ja, kanske. Eller kanske inte. Det får vi med största sannolikhet aldrig veta.

En morgon hittades lokalgrodornas tomte död med en dolk i buken. Det går inte att beskriva den chockvåg som gick genom hela grodsamfundet. Aldrig någonsin tidigare hade en groda burit hand på en annan groda. Visst hade det hänt att man kväkt okväkningsord mot varandra, men aldrig att man gått till handgripligheter. En groda fick helt enkelt inte mörda en annan groda! Och absolut definitivt verkligen aldrig i livet någonsin en tomtegroda. Det var som om de alla drabbades av en kollektiv skam. Allra mest skämdes röjargrodorna. Men allra, allra mest skämdes buffelgrodan. Fast allra, allra, allra, allra mest skämdes den slemmiga grodan. Det redogjorde han för i ett avskedsbrev som han skrev innan han emigrerade till Grodahoppsudden, som därav fått sitt namn, i det södrigaste av Afrika. Konsekvensen av det förfärliga som inträffat blev att man samfällt beslöt att aldrig mer välja en grodtomte till jul, eftersom man förstod att det var just grodtomteprivilegiet som hade lett till alla bekymmer. Men det räckte inte med det. Det fick även vara slut på klappar, inlagd sill, revbensspjäll (av syrsa), rom och kola. Julen blev helt enkelt ett avslutat kapitel och snart var den glömd, eftersom grodor som bekant lever i högst tio år. För att verkligen se till att denna mörka episod skulle glömmas, beslöts dessutom att det inte skulle skrivas ett ord om den i den grodiska historieskrivningen.

Men på något sätt blev händelsen känd i människornas värld. De skakade på huvudet och undrade hur det hade kunnat gå så illa för de rara grodorna som ju aldrig gjorde en fluga förnär. [Reds. anm: Jo, just flugor gjorde de faktiskt förnär.] Och på grund av att människorna fick kännedom om det hela levde faktiskt historien vidare som ett slags varnande exempel i ett antal år, innan den glömdes även av dem. Detta är alltså förklaringen till de märkliga julkort med grodmotiv som trycktes i det viktorianska England och som länge har förbryllat julkortssamlare i all världens länder. Att detta är alldeles sant intygas av en som vet.