Så länge jag kan minnas har jag tyckt att det är roligt att titta på planlösningar, i synnerhet när det gäller slott och herrgårdar. Man kan fundera lite över kring hur man har löst olika problem och hur arkitekten har tänkt. Delvis handlar det också säkerligen om att drömma sig bort en stund. Hur vore det att bo i den där planlösningen? Hur skulle man möblera? Vad händer om man byter plats på olika rums tänkta funktioner? Av någon konstig anledning (som kanske egentligen inte är så konstig) är det alldeles extra roligt att studera planlösningar – och fasadritningar! – över byggnader som aldrig kommit till utförande. Jag tänker senare presentera ett outfört projekt från slutet av 1700-talet på ett väldigt uttömmande sätt, men som en förövning kommer här en liten studie över en aldrig uppförd 1860-talsherrgård.
I Uppsala universitetsbiblioteks digra samlingar finns fyra ritningsblad signerade av arkitekten Johan Erik Söderlund (bild till vänster). Han föddes 1826 och var 40 år när han utförde ritningarna. Han ritade mestadels olika offentliga byggnader, och när han utförde uppdrag för privatpersoner tenderade det att bli hus avsedda för stadsmiljö. Men bladen som jag tänkte presentera här visar en slottsliknande herrgård på landet. Det står klart och tydligt att förslaget gäller egendomen Sanda i Småland, men problemet är att det inte finns någon känd egendom i Småland med det namnet. Åtminstone ingen som har existerat före 1866, året då ritningarna signerades. Jag hittar inte heller någon känd herrgård vid namn Sanda efter 1866. Så var skulle då byggnaden ligga?
Lyckligtvis finns det en ledtråd på ritningarna. Det står nämligen att Sanda tillhörde baron C. Armfelt. Genom lite detektivarbete har jag kommit fram till att det måste röra sig om Carl Gustaf Lars Armfelt (1830-1909) som var kapten i Livgardet (bild till höger). Men hade han en egendom i Småland? Det visar sig i alla fall att han avled i Odensvi socken, nordväst om Västervik, så det verkar ju lovande. En sökning i Herrgårdsdatabasen ger vid handen att Armfelt kom i besittning av herrgården Kulla i Odensvi socken, då han 1864 gifte sig med den tjugoåriga Christina Constance Charlotta Cederbaum (med de imponerande initialerna CCCC!). Hon hade ärvt egendomen efter sin far 1849, när hon var tre år gammal.
Men varför står det då Sanda och inte Kulla på ritningarna? I det av Carl Martin Rosenberg utgivna Geografiskt-statistiskt handlexikon öfver Sverige (1882-1883) finns hela 73 olika platser eller gårdar med namnet Kulla. När man väl hittar fram till ”rätt” Kulla, så finner man att en av gårdarna under säteriet faktiskt heter Sanda. En titt på dagens karta visar märkligt nog att företaget som håller till på Kulla heter Sånda AB – och att en gårdsbeteckning lyder Kulla-Sånda. Alltså Sånda, inte Sanda. Lite märkligt, men det är säkert en dialektal variation. För att krångla till det ännu mer så talar en arealavmätning från 1787 om ”Kulla och Sanna aegor”. Sanda/Sånda kan förstås lätt bli Sanna. Man kan nog i alla händelser vara ganska säker på att herrgården som Söderlund ritade åt baron Armfelt antingen skulle ligga på platsen för gården Kulla – och byta namn – eller placeras där gården Sanda/Sånda låg. Det spelar mindre roll, så länge projektet kan lokaliseras till rätt trakt.
Vad är det då Johan Erik Söderlund har ritat? Något nyskapande och intressant? Nej, det kan man egentligen inte påstå. Man får väl säga att det är en tidstypisk historia – 1800-talets version av ett medeltida, gotiskt slott. Det finns ett antal exempel på svenska herrgårdar och slott som byggdes om eller nybyggdes i en medeltida stil under den här epoken (Stora Sundby, Börstorp, Hjularöd…), och det här är alltså ett projekt i samma anda. Om än aldrig realiserat. Någon anmärkningsvärt stor byggnad var det inte heller tänkt att bli: längden är cirka 27 meter och bredden 9 meter. Till bredden kan räknas två utskjutande flyglar som är cirka 6 meter långa (och ungefär lika breda). Ett jämförelseobjekt som många kanske har ett begrepp om skulle kunna vara Gustav III:s Paviljong på Haga, som är ungefär dubbelt så lång.
Ritningarna avslöjar att byggnaden skulle ha två våningar plus källare och vind. I husets mitt är ett högre, tornliknande parti inritat. Det är fint utsmyckat med bågfriser, ett snedställt rutmönster och kreneleringar. De två huvudfasaderna är prydda med vapensköldar, en på vardera sidan. Det går inte riktigt att avgöra vad det är för vapen, men det rimliga är att det ena ska föreställa det armfeltska och det andra det cederbaumska. Man kan i alla fall skönja att det ena vapnet kröns av en friherrlig krona. Det kan också vara rent dekorativa fantasivapen som kanske var tänkta att ge sken av att byggnaden var äldre än den var – ett sätt att göra den ”aendnu gamblare”, för att låna ett par välkända ord av Verner von Heidenstam.
Det finns ingen text på ritningarna som säger något om vilken sida arkitekten betraktade som framsida respektive baksida. Sidan där de två flyglarna skjuter ut ger tveklöst ett mer monumentalt intryck. Där finns nämligen en mycket utsmyckad veranda, vars tak bildar en balkong för övervåningen. Till verandan leder en dubbeltrappa. De detaljerna gör att den sidan känns mest som en huvudfasad. Problemet är att den enda entrén till huset på den sidan – via verandan – leder rakt in i matsalen. Om det vore huvudentrén skulle man nog förvänta sig någon typ av hall eller mottagningsrum innanför dörrarna.
Den andra fasaden är inte lika utsmyckad och inte lika inbjudande, vilket möjligen skulle kunna tala för att det är baksidan. I det centrala partiet leder en trappa upp till det som ser ut att vara tre fönster, men som möjligen är dörrar. Men om det är dörrar så leder även de rakt in i matsalen! Och om det inte är dörrar – varför finns det då en trappa upp till dem? Den här fasaden har dock två tydliga portar – en i högra och en i vänstra delen av byggnaden. Den vänstra porten leder till en minimal förstuga och en tambur. Med tanke på att de innanför liggande rummen är markerade som ”betjentrum” respektive ”barons rum” så bör det här vara att betrakta som en mer privat entré – som inte gästerna använde. Den högra porten leder till en i alla fall något större förstuga och en tambur – som leder vidare till matsalen. Från förstugan leder också en trappa upp till övervåningen där det finns en större förstuga, en tambur och ett par gästrum. Alltså borde det här vara huvudentrén, och därmed också husets framsida. Det som förbryllar en aning är portens relativt blygsamma utformning och ganska undanskymda placering. Vi tenderar att vilja se en centralt placerad och tydlig huvudentré på en herrgård.
Den vänstra delen av herrgården har alltså en privat karaktär, vilket gäller båda våningarna. Invid ”barons rum” finns en garderob (klädkammare) med en spiraltrappa som leder upp till övervåningen. I den här delen av bottenvåningen finns också ett större förmak som leder till den stora matsalen. Den är genomgående, och går alltså tvärs genom huset. På ena sidan av matsalen finns ett skänkrum och på andra sidan ett serveringsrum, som ligger i direkt anslutning till köket. Längst ut i den högra flygeln hittar vi två pigkammare.
På övervåningen ligger i den vänstra delen en barnkammare, en sängkammare och ett toalettrum. Förekomsten av ett toalettrum (som inte ska förväxlas med ett avträde!) i anslutning till sängkammaren gör att jag misstänker att sängkammaren var avsedd för frun i huset, inte en barnsköterska. I den här delen av huset finns också en stor garderob och ett kabinett. Från båda dessa rum kan man nå salongen, som ligger i husets mitt. Den är lika stor som, och ligger rakt ovanför, bottenvåningens matsal. I övervåningens högra del finns, som tidigare påpekats, ett par gästrum, men även ett rum som bär beteckningen ”atelier”.
Uppenbarligen var bara den högra delen av källarvåningen tänkt att användas. I anslutning till bottenvåningens kök finns en trappa som leder ner till iskällare, vinkällare, matkällare och rotkällare (för lagring av t.ex. äpplen, potatis, rovor och kål).
Vindsvåningen finns det ingen ritning över. Att döma av exteriörritningarna skulle vinden knappast heller ha varit möjlig att använda till något vettigt, om man bortser från utrymmet i det tornliknande mittpartiet. Där skulle man i alla fall ha kunnat stå upprätt. Vinden kunde nog på sin höjd ha kunnat användas som förråd. Uttjänta möbler och liknande har alltid haft en tendens att hamna på vinden.
Arkitekt Söderlund har ritat en, såvitt jag kan bedöma, ganska funktionell herrgård med en genomtänkt planlösning. Det enda som förvånar lite är alltså att entréportarna liksom har fösts åt sidan och inte är placerade där man vill att de ska vara. Å andra sidan fick han på det här viset till en genomgående matsal i husets absoluta centrum. Det finns också förvånande få lokaler för tjänstefolket, men dels kan planen ha varit att de skulle bo i andra hus på gården – och dels kanske det armfeltska hushållet inte var särskilt stort.
Så har vi frågan om var huset var tänkt att ligga. Jag kan inte hitta några uppgifter om att det skulle ha funnits någon större mangårdsbyggnad vid Sanda (Sanna, Sånda). Allt pekar på att Kulla var huvudgården, vilket för all del inte behöver betyda att det var där Armfelt hade tänkt bygga sin herrgård. Men finns det inga fotografier av Kulla som kan ge några ledtrådar? Jo, det gör det. Bilden ovan (lånad från sockenbilder.se) visar en egendomligt asymmetrisk byggnad. Man får helt klart en känsla av att den är tillbyggd i omgångar allt eftersom nya behov har uppstått. Och nu kommer vi till det intressanta: Är inte skorstenarna på en del av byggnaden väldigt lika skorstenarna på Söderlunds ritningar? Och är det inte så att höjden och bredden på just den delen av byggnaden stämmer rätt väl överens med huset på ritningarna?
Kan det vara så att herrgården trots allt uppfördes? Ja, så skulle det faktiskt kunna vara. Men i så fall modifierade man ritningarna något, eller också revs den tornliknande mittdelen vid någon av de ombyggnationer som så tydligt har gjorts. Och så har man stegvis förvanskat den strikt symmetriska byggnaden. I dag tycks bara den villaliknande byggnadsdelen längst till höger på fotografiet finnas kvar. Så även om Söderlunds herrgård möjligen faktiskt kom till utförande så är den borta i dag. Annars hade den varit en värdig representant för den här medeltidsvurmande epoken i svensk och europeisk arkitekturhistoria.
Av någon anledning är det lite kittlande att besöka en plats som anses vara hemsökt. Tänk om man själv får uppleva något fullständigt oförklarligt, om det så bara är en otäck och odefinierbar känsla! Blickling Hall i Norfolk i England anses vara hemsökt. Det påstås till och med att det är Englands mest hemsökta hus. Varför det då? Jo, skälet skulle vara att Anne Boleyn, Henrik VIII:s andra hustru, föddes i slottet. Som bekant dömdes hon till döden på högst tveksamma grunder och avrättades 1536. På årsdagen av avrättningen kommer hon därför tillbaka till Blickling Hall och är förmodligen hiskelig att skåda – för den som nu lyckas se henne.
Namnet Blickling är känt sedan mitten av 1000-talet, men även om man känner till namnen på godsherrarna så vet man ingenting om när platsen bebyggdes med något som kan kallas slott för första gången. Men det står ganska klart att det nuvarande slottet är byggt på grunderna av ett gammalt slott och dessutom finns det en vallgrav kvar (numera torrlagd) som tillhör en tidigare epok. Det var det slottet som Anne Boleyns föräldrar, Sir Thomas och Lady Elizabeth Howard, bodde i.
Det nuvarande slottet började uppföras 1616 och stod klart cirka 1625. Byggherre var Sir Henry Hobart och den som fick uppdraget att rita och ansvara för byggnationen av slottet var Robert Lyminge, som tidigare haft samma funktion vid uppförandet av slottet Hatfield House. De båda husen har tydliga gemensamma stildrag, men av någon anledning valde man att bygga Blickling på ett lite mer ålderdomligt sätt. Hatfield består av tre längor (en huvudbyggnad hopbyggd med två flyglar) som alltså på tre sidor ramar in en gård som är öppen mot parken. Blickling har däremot två slutna gårdar mitt inne i byggnadskomplexet.
Under 1900-talets första trettio år användes inte slottet av familjen Kerr, men 1930 flyttade politikern och diplomaten Philip Henry Kerr, 11:e markisen av Lothian, in. Eftersom han aldrig gifte sig så fanns det ingen naturlig arvinge till Blickling Hall – och därför beslöt markisen att skänka slottet till National Trust. Men i likhet med många andra herresäten rekvirerades Blickling av militären under andra världskriget. Efter krigets slut kunde dock National Trust långsamt börja ställa i ordning slottet för att kunna öppna det för allmänheten. Och än i dag går det alltså fint att besöka slottet och dess vackra park.
En sak som man slås av när man reser runt i England är att landets äldre historia är så väldokumenterad. Åtminstone om man jämför med Sverige. En annan sak som är smått häpnadsväckande är den relativa rikedomen av bevarade riktigt gamla byggnader. Visst, vi har även i vårt land gamla byggnader som inte skäms för sig, men då handlar det om kyrkor – den äldsta från 1000-talet – och ett fåtal bodar och liknande. Det är förstås inget fel på kyrkor och bodar, men eftersom jag är särskilt intresserad av slott och herrgårdar så känns Sverige lite fattigt när det gäller medeltida byggnader. Då är det kanske lätt att förstå min förtjusning över att träda in i en förbluffande välbevarad engelsk herrgård från 1300-talet. Ja, 1300-talet! Det är nästan ofattbart.
Ightham Mote heter herrgården som ligger mellan städerna Tonbridge och Sevenoaks i sydöstra England. På vägen dit är det inte mycket som avslöjar att man närmar sig ett högreståndsboende. Där finns inga alléer eller ståtliga grindar. Huset kommer nästan som en överraskning och det ger på något vis ett både ståtligt och blygsamt intryck, det är stort och litet på samma gång. Men den lite skeva karaktären gör det hur som helst otroligt charmigt. Byggnaden omges av en vallgrav, och det är lockande att tro att ”Mote” är en äldre stavning av ”moat”, det vill säga vallgrav. Men så är det inte. Ordet betyder faktiskt ”möte” och kommer av att de lokala styresmännen ofta samlades i bygdens mest framträdande hus. Och Ightham har inte specifikt med herrgården att göra, utan är namnet på en närliggande by. Om jag förstår saken rätt så betyder alltså namnet ”platsen där man har möten i Ightham”.
Ightham Mote ägdes av ett par andra familjer under 1500-talet, innan familjen Selby köpte egendomen 1591. De kom faktiskt att inneha herrgården i nästan exakt 300 år, även om de under några år på 1880-talet hyrde ut den till en amerikansk ingenjör och filantrop, som här skapade en form av konstnärskoloni. Men 1889 tog Selbys långa ägarperiod slut i och med att både den dåvarande ägaren, Marianne Luard-Selby, och hennes son avled. Det fanns ingen annan lösning än att bjuda ut egendomen till försäljning.
Huset köptes av baronet Thomas Colyer-Ferguson, som restaurerade Ightham Mote som vid det här laget var ganska nedgånget. Han öppnade dessutom sitt hem för allmänheten en eftermiddag i veckan, så han måste ha insett att det var en märkvärdig byggnad. När Sir Thomas dog 1951 ärvdes huset av sonsonen James, som tyvärr inte hade råd att behålla det. Herrgården såldes och de flesta av inventarierna såldes på auktion. Häpnadsväckande nog fanns det nu ett förslag att man skulle riva herrgården, alternativt inreda lägenheter i den, men lyckligtvis köptes den i stället av tre personer i grannskapet som hade ambitionen att bevara den.
Vad är det då som gör Ightham Mote så speciellt? Ja, bortsett från att delar av huset står kvar från 1330-talet så är det ovanligt att man har behållit formen med fyra längor runt en gård. I många motsvarande gårdar har man valt att senare riva en eller flera längor för att skapa en öppnare och betydligt mindre sluten karaktär när det representativa har blivit viktigare än det funktionella. Dessutom är exteriören i princip orörd från 1400- och 1500-talen, även om det är en sanning med modifikation. National Trust har nämligen plockat isär i stort sett hela byggnaden för att dokumentera och restaurera den, och sedan satt ihop den igen med samma material så långt det överhuvud taget varit möjligt. Men det är så varsamt gjort att man inte anar det om man inte vet det, och själva poängen är att huset till det yttre inte har genomgått några moderniseringar som påverkat uttrycket.
Men. Av någon anledning gick man ut och försökte hitta en köpare, vilket faktiskt lyckades. Man måste säga att det var en bedrift i en tid då de allra flesta skydde den här typen av överdimensionerade byggnader som pesten. Köparen var dock en excentrisk miljonärska vid namn Violet Van der Elst, så det kanske förklarar saken. Hon ägnade sig gärna åt seanser och samlade på böcker om det ockulta, men samtidigt drog hon in elektricitet i slottet och moderniserade det även på andra sätt. Men så kom andra världskriget och slottet ställdes på nytt till militärens disposition – och när kriget var över hade ägarinnan tröttnat på huset. Hon sålde det billigt till Jesuitorden efter att ha sålt en stor del av inventarierna på auktion.
Jesuitorden använde i sin tur slottet fram till 1966, då det hyrdes ut till Stanford University i Kalifornien för att helt enkelt användas som filial för elever som ville studera utomlands. Bara fyra år senare började universitetet i sin tur hyra ut slottet till University of Evansville i Indiana. Men användningsområdet förblev detsamma. 1978 köptes slottet av en privatperson med syfte att fortsätta uthyrningen till Evansville – bara för att ytterligare åtta år senare skänka det till universitetet. Slottet har kanske förlorat något av sin ursprungliga magi, men det står i alla fall kvar. Och jag hoppas att studenterna förstår att uppskatta sin studiemiljö.
I den mån vi i dagligt tal pratar om Louvren i Paris så syftar vi nog på konstmuseet Louvren. Stället där till exempel Leonardo da Vincis Mona Lisa finns att beskåda. Vi tenderar att glömma att det från början är ett kungligt slott, och ännu längre tillbaka i tiden en borganläggning. Byggnadshistorien är ganska komplicerad, inte minst för att den har påverkats starkt av de politiska skeendena i Paris och Frankrike. Men faktiskt även av de enskilda monarkernas idéer och kanske till och med känsloyttringar.
Det roliga med det medeltida Louvren är att man vet ganska väl hur anläggningen såg ut. Den finns nämligen avbildad av en av bröderna Limbourg i den illuminerade tideboken Les Très Riches Heures du Duc de Berry en bit in på 1400-talet. Slottet får där illustrera månaden oktober. I förgrunden ser man några jordbrukande herrar, sedan floden Seine, stadsmuren och därpå Louvren. Men kan man lita på avbildningen? Ja, med utgångspunkt från att de andra slottsbilderna i tideboken är ganska verklighetstroget avbildade (slotten Saumur och Vincennes står kvar än i dag!) så får man anta att Louvren verkligen såg ut så här.
Men trots att det medeltida tornet revs så var det problematiskt att bygga om Louvren. I och med att stadsbebyggelsen hade trängt sig på så var det helt enkelt svårt att åstadkomma något särskilt monumentalt, åtminstone storleksmässigt. Man var begränsad till ett visst utrymme. Men genom att riva delar av det medeltida slottet kunde man ändå åstadkomma ett någorlunda presentabelt renässanspalats, även om det under vissa stadier måste ha sett lite lustigt ut. Arbetet gick väldigt långsamt och avbröts periodvis. Katarina av Medici var till exempel mer intresserad av att bygga ett eget slott, Tuilerierna, en bit bort från Louvren, på mark som då fortfarande faktiskt låg utanför Paris stadsgräns. Det hindrade henne inte från att planera att förena de två slotten via en mycket lång byggnad som skulle löpa längs med floden. Planen var att använda den gamla stadsmuren som grund för det långa galleriet, men Katarina kom inte så långt med planerna.
Det blev i stället Henrik IV som fick bygga vidare på Katarinas planer. Han tänkte sig att man skulle riva de återstående medeltida delarna av Louvren för att på så sätt kunna utöka den centrala borggården rejält. Den skulle bli fyra gånger så stor. Och så skulle det 500 meter långa (!) galleriet mellan Louvren och Tuilerierna uppföras. Därtill skulle utrymmet mellan de båda slotten fyllas ut med ytterligare två borggårdar och en parkanläggning. För att kunna göra det krävdes att man exproprierade marken, som till stora delar redan var bebyggd. Det tog tid och mordet på kungen 1610 gjorde att han inte hann fullfölja planerna. I mitten av 1610-talet bestod palatset därför fortfarande av två medeltida flyglar och två renässansflyglar.
elbrundino 