Jag såg och belyssnade häromdagen en smärre intervju med den i dag 81-årige Ringo Starr, hållen med anledning av ett så kallat skivsläpp. Han är så gott som alltid underhållande, men den här gången hörde jag inte riktigt vad han sa. Det beror inte på att han sluddrade eller sa ointressanta saker. Nej, jag blev helt enkelt distraherad av hans öron. ”Hans öron?” undrar nu den som inte riktigt förstår. Ja. De har nämligen blivit gammelmansstora. Med all rätt, naturligtvis. Och då kom jag att tänka på Svenska Akademien. Kanske låter det konstigt, men det är det inte.
Vilket året var minns jag inte. Kanske var det nittonhundranittiosex eller nittonhundranittiosju. Någonstans i de trakterna. Jag tror mig dock veta att det var en sommarkväll. Eller kanske mycket sen eftermiddag. Det har inte så våldsamt stor betydelse. På min dåvarande arbetsplats, Ulriksdals slott, hade jag stulit till mig eller blivit tilldelad ett arbetspass utanför ordinarie visningstider. Då fick man en någorlunda attraktiv extraslant. Den här gången skulle jag inte, som var brukligt, behöva ljuga besökare fulla med fullständigt sanna anekdoter. Jag skulle bara finnas till hands och svara på eventuella frågor, samt huta åt folk om de gjorde en ansats att vidröra konstverken. Många känner sig manade att göra just det, särskilt i det av skulpturer fyllda Orangerimuseet. Och det var just där besöksgruppen skulle vandra runt.
Någonstans vill jag inbilla mig att jag inte visste vad det var för grupp som skulle komma. Någonstans vill jag tro att jag blev lite förvånad när en stor, lyxig, svart och nytvättad buss blev synlig. Det var den typ av buss som rockstjärnor gärna färdas i på sina turnéer. En buss med luftkonditionering, teve och kanske en bardisk längst bak. Och nog var det ett slags stjärnor som klev ur och in i Orangeriet. Svenska Akademien! De hedrade just mig med sin närvaro!
Dock måste jag erkänna att jag bara kände igen ett litet fåtal, och jag reflekterade över att det allt var lite pinsamt. Där var Sture Allén, vars nuna jag igenkände från Nobelpristillkännagivandet. Där var Kjell Espmark. Där var, tror jag, Katarina Frostensson. Där var, vill jag mycket gärna tro, Torgny Lindgren. Och där var i alla fall Lars Forssell. Där var varken Kerstin Ekman, Werner Aspenström eller Lars Gyllensten, ty de deltog inte i Akademiens arbete efter Salman Rushdie-affären och därmed med största sannolikhet inte heller i Akademiens utflykter. Men borde jag inte ha känt igen fler? Borde man inte vara mer bekant med Svenska Akademien? Jag menar inte på ett personligt plan, men åtminstone så att man har ett ansikte på dem? Jag vet inte.
I denna jättelika buss färdades dock inte bara ledamöter av Svenska Akademien, utan även några vad som föreföll vara bekanta till ledamöterna. Jag antar att de var särskilt inbjudna till utflykt på grund av sin allmänna snillighet eller trevlighet eller familjekoppling. Om nu Katarina Frostensson var med så fanns antagligen den numera riksbekante herr Arnault med i gänget. Av de andra minns jag bara journalisten och författaren John Chrispinsson.
Gjorde de något väsen av sig? Inte direkt. Några gick omkring och samtalade, vilt gestikulerande på snillens vis. Andra vankade omkring ensamma med händerna på ryggen, på andra snillens vis. (I miljöer med ovärderliga konstverk är de vilt gestikulerande alltid farligare än de händernapåryggenvankande.) John Chrispinsson ställde en fråga till mig om en modellskiss till monument över Karl XII, vilket ledde till ett litet samtal om skulpturer och monument som aldrig förverkligats. Lars Forssell stod i närheten och började plötsligt lyssna uppmärksamt. Jag trappade tråden och ville sjunga ”Sommaren som aldrig säger nej” eller ”Jack Uppskäraren” för honom.
Det var då jag såg Lars Forssells öron. Gigantiska. Och då var de ändå högst 70 år gamla. Det fick mig att tappa tråden ännu mer, vilket nog både han och Chrispinsson noterade. ”Han klarar inte av min stjärnstatus” tänkte säkert Chrispinsson. ”Stackars pojke, han hamnar aldrig i Akademien” tänkte säkert Forssell. Men jag skyller på de där öronen och måste erkänna att jag allt sedan dess har haft svårt att släppa taget om dem. Då är det inte särskilt konstigt att Ringo Starr fick mig att tänka på Svenska Akademien. Frågor på det?
I dag fyller Johann Sebastian 
es vid premiären den 12 juni 1919 högeligen orättvist för ”melodram”. Handlingen kanske låter en aning melodramatisk, men i själva verket finns det inte ett uns sentimentalitet i denna närmast hyperrealistiska pärla. Handlingen i korthet: Underklädesfabrikör Hagström behöver anställa en ny maskinskriverska. En av de sökande är Elsa Lundgren från Ludvika, en duglig och parant ung flicka. Fabrikören faller som en atombomb (även om dylika inte fanns då) och anställer genast ”Stoftgrandet”, som han av oklar anledning kallar henne. Det ömsesidiga intresse som han inbillar sig finns där visar sig tvärtom vara mycket ensidigt, varför han tar till flaskan. Stoftgrandet finner det då lämpligt att flytta till Borås, men genom olika ödets nycker möts hon och han ånyo utanför den hälsoklinik som fabrikören tvångsinskrivits på. Hon har öppnat en garnbutik i staden och fabrikören får anställning som garnhärvhållare. Rollerna är nu ombytta och allt slutar i oförblommerad lycka. Filmen blev tyvärr ingen större publikframgång, men alla som såg den blev själva filmregissörer.
Brytningstid 
Vendetta
Förstadsprästen 
I samband med Fars dag avslutade den politiska chefredaktören på Svenska Dagbladet en ledarartikel på följande vis:
I den förort där jag framlever delar av mina dagar och de allra flesta nätter finns ett konditori med röd neonskylt. Det är ett riktigt konditori där man kan få en kopp bryggkaffe utan att göra sig till. Man säger en kopp kaffe och får en kopp kaffe. Det kostar, tror jag, tjugofyra kronor och då ingår påtår. Troligtvis ingår även tretår om man skulle vara av den ullen, men av den ullen är jag oftast inte. Man hämtar sitt kaffe själv. Därför ingår förmodligen även fyrtår, för det är ju ingen som kontrollerar den saken. Dock finns det ingen toalett, så varken tre- eller fyrtår är väl att rekommendera.
Guilty pleasure är ett svåröversatt uttryck. Men det betyder ungefär ”något som man gillar fast man vet att de flesta, eller i alla fall många, betraktar det som något suspekt eller rent ut sagt dåligt”. Ett exempel: Man kanske tycker om att läsa böcker av Dan Brown, trots att man vet att han ses som en ganska så kass författare – åtminstone på ett litterärt plan. Oftast handlar nog guilty pleasures om musik, film, TV-serier, mode eller mat, men det spelar egentligen ingen roll vad det är. Huvudsaken är att man ska känna åtminstone ett uns av skam över att man ägnar sig åt det. Det ska vara något som man inte gärna erkänner för andra – och därför helst gör i enskildhet.
Historien utspelar sig i något slags fabelvärld som närmast påminner om ett rumänskt friluftsmuseum. Den befolkas av djur, spelade av människor. Här finns bland annat björnar, papegojor, vargar och getter. Den piprökande rock’n’roll-vargen Titi Suru tycks vara en gestalt som alla i byn respekterar, men inte nödvändigtvis är jätterädda för. Kanske för att han omger sig med ett lite lätt löjligt gäng bestående av en åsna, ett lodjur och en bror- eller systerson, som förstås också är varg. De låtsas vara onda, fast de nog egentligen inte är så farliga.
Resten kanske man kan lista ut. Själva historien är varken särskilt komplicerad eller originell – och naturligtvis slutar allt lyckligt. Men vad är det som gör det här till en guilty pleasure för mig? Främst är det musiken. Den som har skrivit låtarna vet exakt hur man får en melodi att fastna. Ibland är det en finstämd visa, ibland rock’n’roll och ibland något som mest liknar kabarémusik. Men allt är vansinnigt melodiskt och omedelbart. Melodierna tenderar dessutom att komma tillbaka flera gånger – och det gör ju att de fastnar ännu snabbare. Men det är också dräkterna och sminket och scenografin och charmen. Och inte minst akrobatiken, inklusive den avslutande scenen som äger rum på is med volter och andra äventyrligheter.
elbrundino 
