Så länge jag kan minnas har jag tyckt att det är roligt att titta på planlösningar, i synnerhet när det gäller slott och herrgårdar. Man kan fundera lite över kring hur man har löst olika problem och hur arkitekten har tänkt. Delvis handlar det också säkerligen om att drömma sig bort en stund. Hur vore det att bo i den där planlösningen? Hur skulle man möblera? Vad händer om man byter plats på olika rums tänkta funktioner? Av någon konstig anledning (som kanske egentligen inte är så konstig) är det alldeles extra roligt att studera planlösningar – och fasadritningar! – över byggnader som aldrig kommit till utförande. Jag tänker senare presentera ett outfört projekt från slutet av 1700-talet på ett väldigt uttömmande sätt, men som en förövning kommer här en liten studie över en aldrig uppförd 1860-talsherrgård.
I Uppsala universitetsbiblioteks digra samlingar finns fyra ritningsblad signerade av arkitekten Johan Erik Söderlund (bild till vänster). Han föddes 1826 och var 40 år när han utförde ritningarna. Han ritade mestadels olika offentliga byggnader, och när han utförde uppdrag för privatpersoner tenderade det att bli hus avsedda för stadsmiljö. Men bladen som jag tänkte presentera här visar en slottsliknande herrgård på landet. Det står klart och tydligt att förslaget gäller egendomen Sanda i Småland, men problemet är att det inte finns någon känd egendom i Småland med det namnet. Åtminstone ingen som har existerat före 1866, året då ritningarna signerades. Jag hittar inte heller någon känd herrgård vid namn Sanda efter 1866. Så var skulle då byggnaden ligga?
Lyckligtvis finns det en ledtråd på ritningarna. Det står nämligen att Sanda tillhörde baron C. Armfelt. Genom lite detektivarbete har jag kommit fram till att det måste röra sig om Carl Gustaf Lars Armfelt (1830-1909) som var kapten i Livgardet (bild till höger). Men hade han en egendom i Småland? Det visar sig i alla fall att han avled i Odensvi socken, nordväst om Västervik, så det verkar ju lovande. En sökning i Herrgårdsdatabasen ger vid handen att Armfelt kom i besittning av herrgården Kulla i Odensvi socken, då han 1864 gifte sig med den tjugoåriga Christina Constance Charlotta Cederbaum (med de imponerande initialerna CCCC!). Hon hade ärvt egendomen efter sin far 1849, när hon var tre år gammal.
Men varför står det då Sanda och inte Kulla på ritningarna? I det av Carl Martin Rosenberg utgivna Geografiskt-statistiskt handlexikon öfver Sverige (1882-1883) finns hela 73 olika platser eller gårdar med namnet Kulla. När man väl hittar fram till ”rätt” Kulla, så finner man att en av gårdarna under säteriet faktiskt heter Sanda. En titt på dagens karta visar märkligt nog att företaget som håller till på Kulla heter Sånda AB – och att en gårdsbeteckning lyder Kulla-Sånda. Alltså Sånda, inte Sanda. Lite märkligt, men det är säkert en dialektal variation. För att krångla till det ännu mer så talar en arealavmätning från 1787 om ”Kulla och Sanna aegor”. Sanda/Sånda kan förstås lätt bli Sanna. Man kan nog i alla händelser vara ganska säker på att herrgården som Söderlund ritade åt baron Armfelt antingen skulle ligga på platsen för gården Kulla – och byta namn – eller placeras där gården Sanda/Sånda låg. Det spelar mindre roll, så länge projektet kan lokaliseras till rätt trakt.
Vad är det då Johan Erik Söderlund har ritat? Något nyskapande och intressant? Nej, det kan man egentligen inte påstå. Man får väl säga att det är en tidstypisk historia – 1800-talets version av ett medeltida, gotiskt slott. Det finns ett antal exempel på svenska herrgårdar och slott som byggdes om eller nybyggdes i en medeltida stil under den här epoken (Stora Sundby, Börstorp, Hjularöd…), och det här är alltså ett projekt i samma anda. Om än aldrig realiserat. Någon anmärkningsvärt stor byggnad var det inte heller tänkt att bli: längden är cirka 27 meter och bredden 9 meter. Till bredden kan räknas två utskjutande flyglar som är cirka 6 meter långa (och ungefär lika breda). Ett jämförelseobjekt som många kanske har ett begrepp om skulle kunna vara Gustav III:s Paviljong på Haga, som är ungefär dubbelt så lång.
Ritningarna avslöjar att byggnaden skulle ha två våningar plus källare och vind. I husets mitt är ett högre, tornliknande parti inritat. Det är fint utsmyckat med bågfriser, ett snedställt rutmönster och kreneleringar. De två huvudfasaderna är prydda med vapensköldar, en på vardera sidan. Det går inte riktigt att avgöra vad det är för vapen, men det rimliga är att det ena ska föreställa det armfeltska och det andra det cederbaumska. Man kan i alla fall skönja att det ena vapnet kröns av en friherrlig krona. Det kan också vara rent dekorativa fantasivapen som kanske var tänkta att ge sken av att byggnaden var äldre än den var – ett sätt att göra den ”aendnu gamblare”, för att låna ett par välkända ord av Verner von Heidenstam.
Det finns ingen text på ritningarna som säger något om vilken sida arkitekten betraktade som framsida respektive baksida. Sidan där de två flyglarna skjuter ut ger tveklöst ett mer monumentalt intryck. Där finns nämligen en mycket utsmyckad veranda, vars tak bildar en balkong för övervåningen. Till verandan leder en dubbeltrappa. De detaljerna gör att den sidan känns mest som en huvudfasad. Problemet är att den enda entrén till huset på den sidan – via verandan – leder rakt in i matsalen. Om det vore huvudentrén skulle man nog förvänta sig någon typ av hall eller mottagningsrum innanför dörrarna.
Den andra fasaden är inte lika utsmyckad och inte lika inbjudande, vilket möjligen skulle kunna tala för att det är baksidan. I det centrala partiet leder en trappa upp till det som ser ut att vara tre fönster, men som möjligen är dörrar. Men om det är dörrar så leder även de rakt in i matsalen! Och om det inte är dörrar – varför finns det då en trappa upp till dem? Den här fasaden har dock två tydliga portar – en i högra och en i vänstra delen av byggnaden. Den vänstra porten leder till en minimal förstuga och en tambur. Med tanke på att de innanför liggande rummen är markerade som ”betjentrum” respektive ”barons rum” så bör det här vara att betrakta som en mer privat entré – som inte gästerna använde. Den högra porten leder till en i alla fall något större förstuga och en tambur – som leder vidare till matsalen. Från förstugan leder också en trappa upp till övervåningen där det finns en större förstuga, en tambur och ett par gästrum. Alltså borde det här vara huvudentrén, och därmed också husets framsida. Det som förbryllar en aning är portens relativt blygsamma utformning och ganska undanskymda placering. Vi tenderar att vilja se en centralt placerad och tydlig huvudentré på en herrgård.
Den vänstra delen av herrgården har alltså en privat karaktär, vilket gäller båda våningarna. Invid ”barons rum” finns en garderob (klädkammare) med en spiraltrappa som leder upp till övervåningen. I den här delen av bottenvåningen finns också ett större förmak som leder till den stora matsalen. Den är genomgående, och går alltså tvärs genom huset. På ena sidan av matsalen finns ett skänkrum och på andra sidan ett serveringsrum, som ligger i direkt anslutning till köket. Längst ut i den högra flygeln hittar vi två pigkammare.
På övervåningen ligger i den vänstra delen en barnkammare, en sängkammare och ett toalettrum. Förekomsten av ett toalettrum (som inte ska förväxlas med ett avträde!) i anslutning till sängkammaren gör att jag misstänker att sängkammaren var avsedd för frun i huset, inte en barnsköterska. I den här delen av huset finns också en stor garderob och ett kabinett. Från båda dessa rum kan man nå salongen, som ligger i husets mitt. Den är lika stor som, och ligger rakt ovanför, bottenvåningens matsal. I övervåningens högra del finns, som tidigare påpekats, ett par gästrum, men även ett rum som bär beteckningen ”atelier”.
Uppenbarligen var bara den högra delen av källarvåningen tänkt att användas. I anslutning till bottenvåningens kök finns en trappa som leder ner till iskällare, vinkällare, matkällare och rotkällare (för lagring av t.ex. äpplen, potatis, rovor och kål).
Vindsvåningen finns det ingen ritning över. Att döma av exteriörritningarna skulle vinden knappast heller ha varit möjlig att använda till något vettigt, om man bortser från utrymmet i det tornliknande mittpartiet. Där skulle man i alla fall ha kunnat stå upprätt. Vinden kunde nog på sin höjd ha kunnat användas som förråd. Uttjänta möbler och liknande har alltid haft en tendens att hamna på vinden.
Arkitekt Söderlund har ritat en, såvitt jag kan bedöma, ganska funktionell herrgård med en genomtänkt planlösning. Det enda som förvånar lite är alltså att entréportarna liksom har fösts åt sidan och inte är placerade där man vill att de ska vara. Å andra sidan fick han på det här viset till en genomgående matsal i husets absoluta centrum. Det finns också förvånande få lokaler för tjänstefolket, men dels kan planen ha varit att de skulle bo i andra hus på gården – och dels kanske det armfeltska hushållet inte var särskilt stort.
Så har vi frågan om var huset var tänkt att ligga. Jag kan inte hitta några uppgifter om att det skulle ha funnits någon större mangårdsbyggnad vid Sanda (Sanna, Sånda). Allt pekar på att Kulla var huvudgården, vilket för all del inte behöver betyda att det var där Armfelt hade tänkt bygga sin herrgård. Men finns det inga fotografier av Kulla som kan ge några ledtrådar? Jo, det gör det. Bilden ovan (lånad från sockenbilder.se) visar en egendomligt asymmetrisk byggnad. Man får helt klart en känsla av att den är tillbyggd i omgångar allt eftersom nya behov har uppstått. Och nu kommer vi till det intressanta: Är inte skorstenarna på en del av byggnaden väldigt lika skorstenarna på Söderlunds ritningar? Och är det inte så att höjden och bredden på just den delen av byggnaden stämmer rätt väl överens med huset på ritningarna?
Kan det vara så att herrgården trots allt uppfördes? Ja, så skulle det faktiskt kunna vara. Men i så fall modifierade man ritningarna något, eller också revs den tornliknande mittdelen vid någon av de ombyggnationer som så tydligt har gjorts. Och så har man stegvis förvanskat den strikt symmetriska byggnaden. I dag tycks bara den villaliknande byggnadsdelen längst till höger på fotografiet finnas kvar. Så även om Söderlunds herrgård möjligen faktiskt kom till utförande så är den borta i dag. Annars hade den varit en värdig representant för den här medeltidsvurmande epoken i svensk och europeisk arkitekturhistoria.
Nej! Inte ännu en människa som ska ha synpunkter på våra älskade elskotrar! Jo, precis det. Det går inte att låta bli att ha synpunkter på dem. Nu har jag dessutom skaffat en så kallad app till min mobiltelefon. Den heter Felsparkerad och via den kan man på ett mycket smidigt och snabbt sätt meddela elskoteruthyrare att de har en idiotiskt placerad manick att komma och ta hand om. Jag vet inte om man kan flytta på dem själv, eller om de börjar pipa och skräna i protest då. Men poängen är att uthyrarna ska tycka att det är jobbigt att behöva åka runt och ställa saker till rätta – och därmed kanske lära sig en läxa. Alltså anmäler jag flitigt felparkeringarna. Folk behöver nämligen i allmänhet lära sig läxor. Här bör jag kanske förtydliga att jag är tämligen tolerant. Det är bara de verkligt idiotiska placeringarna jag anmäler.
Skoteruthyrarna vill naturligtvis att så många som möjligt ska använda deras mackapärer. De vill tjäna pengar. De vill skapa ett behov. Det är inte ett dugg konstigt. Alltså måste skotrarna vara så synliga som möjligt. Om man placerar ut dem mitt på en trottoar eller mitt på en parkering eller mitt på en cykelväg så blir de synliga. Tanken är väl att en flanör ska se skotern (eller i sämsta fall snubbla över den) och inse att just precis nu skulle det vara fantastiskt urbant och skönt att ställa sig på ett eldrivet fordon och slippa svettas eller nöta på skosulorna. Eller om den står mitt på en parkering: ”Jaha, nu har jag parkerat min bil här. Hur ska jag nu ta mig ända till min port 200 meter bort? Nämen, där står ju en elskoter. Så attans lägligt.” När man ser en galet placerad skoter så är det lätt att tänka att det är mindre nogräknade användare som har lämnat den där. Men jag är helt övertygad om att det i många fall är uthyrarna som är bovarna i dramat. De tycks tro att man inte har en chans att se de grällt målade mojängerna om de inte står mitt framför ögonen på folk – alltså på ställen där de är i vägen. Tänk om de kunde ställa ut dem på ett ordnat sätt i stället. Jag har faktiskt sett sådana exempel. Då vore mycket vunnet.
Jag har sett skoterburna ungdomar som glatt färdas mot färdriktningen på enkelriktade cykelbanor. Jag har sett folk åka skoter på gångbanan på delade cykel- och gångbanor. (Å andra sidan har jag på samma ställe sett folk jogga på cykelbanan också, mitt bland alla cyklister.) Jag har på promenad på trottoar i närheten av mitt hem medelst ringklockor på elskotrar blivit anmanad att flytta på mig illa kvickt så att två unga damer skulle kunna komma förbi och fram. Jag har sett både två och tre personer färdas på samma skoter. Jag har en tidig morgon för något år sedan sett en man fara i en helt osannolik hastighet på en gudskelov helt biltom gata och ryser fortfarande vid tanke på vad som kunde ha hänt om han tappat balansen eller om en hare eller ett rådjur plötsligt fått för sig att korsa hans väg. Hjälm bar han förstås inte. Jag har även sett representanter från uthyrningsföretagen kryssa sig fram mellan fotgängare på trottoarer.
Möjligen är det så att mängden elskotrar så småningom minskar. Att branschen självsaneras i takt med att folk kanske tröttnar på dem. Kanske är det lite nyhetens behag som gör att så många känner att det är nödvändigt att elskotra sig fram i stället för att promenera eller cykla. Kanske kan det rent av bli så att polisen börjar tycka att de har resurser nog att stoppa och bötfälla trafikmarodörer. I nuläget tycks de mest rycka på axlarna och tycka att det finns viktigare saker att göra. Jag är nämligen av den åsikten att elskotern visst fyller ett behov. Det är som sagt en rätt smidig och smart manick när man vill ägna sig åt… håll i er… mikromobilitet, som pretentiöstermen lyder. Men det behövs en mognad hos både användare och uthyrare. En insikt om att alla faktiskt vinner på att det blir ordning och reda. Fast den dagen det inträffar så kommer jag ju inte att kunna använda min app längre. Det kommer att kännas tomt.
es vid premiären den 12 juni 1919 högeligen orättvist för ”melodram”. Handlingen kanske låter en aning melodramatisk, men i själva verket finns det inte ett uns sentimentalitet i denna närmast hyperrealistiska pärla. Handlingen i korthet: Underklädesfabrikör Hagström behöver anställa en ny maskinskriverska. En av de sökande är Elsa Lundgren från Ludvika, en duglig och parant ung flicka. Fabrikören faller som en atombomb (även om dylika inte fanns då) och anställer genast ”Stoftgrandet”, som han av oklar anledning kallar henne. Det ömsesidiga intresse som han inbillar sig finns där visar sig tvärtom vara mycket ensidigt, varför han tar till flaskan. Stoftgrandet finner det då lämpligt att flytta till Borås, men genom olika ödets nycker möts hon och han ånyo utanför den hälsoklinik som fabrikören tvångsinskrivits på. Hon har öppnat en garnbutik i staden och fabrikören får anställning som garnhärvhållare. Rollerna är nu ombytta och allt slutar i oförblommerad lycka. Filmen blev tyvärr ingen större publikframgång, men alla som såg den blev själva filmregissörer.
Brytningstid 
Vendetta
Förstadsprästen 
elbrundino 