Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Okategoriserade’ Category

Syntgubbar, Disney och flexiskivor

Posted in Beatles, Musik, Okategoriserade, tagged , , , , , , , , , , , on 25 december 2017| Leave a Comment »

Mellan 1963 och 1969 spelade en grupp som hette The Beatles in julhälsningar som skickades ut på flexiskivor till medlemmarna i fanklubben. De innehåller lite av varje, men utvecklas med tiden till ett slags ljudkollage som bitvis är ganska underhållande. Jag har förstås hört de där inspelningarna ett antal gånger, men kanske inte alltid reflekterat i detalj över vad jag hört. Nu fick jag för mig att återhöra julskivan från 1968 och fastnade för några sekunders plötsligt uppdykande egendomligt galen instrumentalmusik (vid 2.39). Vad var det där egentligen? Varför hade jag aldrig ”hört” de där sekunderna tidigare?

Andra tycks ha varit mer uppmärksamma. I ett kommentarsfält på Youtube frågade sig åtminstone någon var det där musikstycket kommer ifrån och noterade att det lät som melodin i Main Street Electrical Parade, men att uppdykandet på Beatles-flexin skedde fyra år innan Main Street Electrical Parade hade premiär 1972. Inte blev jag precis klokare av det. Vad snackade människan om? Vad är Main Street Electrical Parade? Ibland presenteras fakta som om de borde vara kända av alla och envar, och om man har modet att erkänna att man aldrig hört talas om dem så möts man av en närmast bestört och nästan ilsken reaktion. I synnerhet om det gäller så kallad populärkultur som av någon anledning har upphöjts till allmänbildning. Det här är ett exempel på det. Jag tillhör nämligen den del av mänskligheten som inte hyser någon religiös vördnad för Disney.

Main Street Electrical Parade visar sig hur som helst vara ett spektakel som har framförts (och fortfarande framförs) på diverse Disney-anläggningar runt om i världen. Som namnet antyder består paraden av elektriskt upplysta vagnar och farkoster av olika slag som i sakta mak rör sig framåt på huvudgatan, naturligtvis befolkade med Disney-figurer. Och det är alltså en snutt av musiken till denna parad som dyker upp på Beatles-flexisingeln 1968, fyra år innan Main Street Electrical Parade fanns. Hur gick det till?

Jo, det visar sig förstås att musikstycket, som egentligen heter Baroque Hoedown, skrevs redan 1967 av de två synthesizer-pionjärerna Jean-Jacques Perrey (1929-2016) och Gershon Kingsley (1922-). Kingsley är för övrigt mannen som 1969 skrev Popcorn, en låt som nog de allra flesta har hört både en och fjorton gånger. Baroque Hoedown dök upp på skivan Kaleidoscopic Vibrations samma år som den skrevs, och det är väl tveksamt om den fick någon större uppmärksamhet. Men på ett eller annat sätt måste den ha dykt upp i The Beatles medvetande – och lånades till den där julskivan 1968.

Upphovsmännen själva hade ingen aning om att Disney använde musiken som grund till sin Main Street Electrical Parade, åtminstone inte förrän 1980. Men man får väl hoppas att de har fått betalt. Och det är väl ärligt talat tack vare Disney som Baroque Hoedown har överlevt. Missförstå mig rätt, jag tycker att det är ett väldigt fascinerande litet stycke – men dristar mig ändå att anta att det skulle ha varit helt bortglömt i dag om det inte hade varit för kopplingen till Disney. Vid en sökning på Youtube hittar man förstås ett antal filmer inspelade på Disney-anläggningar, men också ett helt gäng olika tolkningar av Baroque Hoedown i olika stil. Det gemensamma för alla är nog att det är Disneys version snarare än Perrey/Kingsleys original som är inspirationskällan. Och av någon anledning tycks stycket vara alldeles extra populärt i Sydkorea, där man har gjort varianter i Vivaldi-stil, i Purcell-stil, i kammarmusikstil och i hårdrocksstil.

Men som så ofta är originalet bäst. En koncentrerad, energisk och galen urladdning på två minuter och tjugotre sekunder. Innan Disney lägger vantarna på den och kletar till och bombastiserar den. Här kan man dessutom se en av upphovsmännen spela Baroque Hoedown live – bara en sån sak. Det är tur att det klippet finns så att man ser en levande upphovsman. Annars tror nog väldigt många att det är Musse Pigg som har skrivit musiken.

Read Full Post »

Den vanliga julberättelsen

Posted in Okategoriserade on 23 december 2017| Leave a Comment »

IMGP0921Arvid jobbade på julafton. ”Stackars pojke, ska han behöva arbeta och slita på själva julafton också” hade hans mamma sagt när hon på morgonen ringde för att önska honom en god jul. Det var lite oklart varför hon ringde och önskade honom en god jul, med tanke på att de skulle ses senare på dagen. Men för all del. Moderns så välfunna citat kom förstås ur Karl-Bertil Jonssons julafton, en liten film som hon nästan älskade mer än livet självt, och som hon därför gärna citerade vid alla möjliga tillfällen vare sig det passade eller inte. Hon hävdade att filmen påminde om hennes barndoms jular. Eftersom filmen inte fanns i hennes barndom – den hade premiär när hon var trettiosju år – så måste hon rimligen mena att det var filmens innehåll som påminde om hennes barndom. Dock trodde han inte att det var den rike byrådirektör H. K. Bergdahls villa och ej heller någon gisten och fallfärdig träkåk som väckte minnen till liv. Mest troligt var det nog familjen Jonssons övre medelklassvilla med dess svartvita televisionsapparat.

Arvids arbetsplats var inte Posten eller Postnord eller vad det nu heter, utan ett av stadens varuhus. Av något skäl skulle det hålla öppet på julafton, trots att antalet kunder då var närmast försvinnande lågt. ”Service, det handlar om service!” sa avdelningschefen som naturligtvis själv alltid var ledig på julafton. Och man kunde ju aldrig så noga veta. Visst fanns det människor som plötsligt kom på att de hade glömt att köpa någon julklapp och i panik sprang till varuhuset. Visst fanns det andra människor som hade som tradition att inte köpa några julklappar förrän på självaste julafton. Människor som såg det som något slags absurd sport att ordna allt i sista sekunden. Visst fanns det ytterligare andra människor som hade bestämt sig för att i år inte ge några julklappar till varandra och sedan plötsligt ändrat sig. Och kanske, kanske fanns det några människor som plötsligt skulle upptäckta att de absolut måste ha en julservis i 32 delar dekorerad med glada och skära grisar med knorr på svansen. Det absurda i att lägga upp skinkan på ett grisdekorerat fat var det ingen som tänkte på. Nej, man kunde som sagt aldrig så noga veta.

Dagen började mycket lugnt och det fanns inte mycket annat att göra än att småtjafsa med de stackars olycksfåglar till kolleger som också dömts till julaftonsarbete. Dagens avdelningskollega var Jessica, en ganska rolig liten människa som dock hade en tendens att säga lite egendomliga saker. Eller kanske snarare ovanliga. Det var som om hon ville föra det vanliga småpratet om Netflix-serier och vilken del av kroppen man hade tränat på gymmet senast till en lite högre nivå. Fast inte på ett jättenormalt sätt. Själva grundprincipen var sympatisk, men det var nästan alltid svårt att veta vad hon ville med sina frågor och kommentarer – och vad man förväntades svara. Hon höll honom liksom på alerten hela tiden. Han hade dock bestämt sig för att tycka om Jessica och utgick från att hon bara ville provocera honom till att använda hjärnan lite. Ty det rådde inget tvivel om att hon var en skärpt person och att hon absolut inte skulle förnöta hela livet på detta varuhus. Just denna julaftonsförmiddag fick hon för sig att med en menande blick dra ut en bit julklappssnöre, klippa av det, släppa det på golvet och sedan fråga honom: ”Jag undrar vad Heidegger hade sagt om det här.” Ja, vad hade Heidegger sagt? Ingen aning. Heidegger? En skidåkare? Hjärnan arbetade för högvarv medan han räknade växelpengarna för fjärde gången, som för att vinna tid. ”Ja, du…” sa Arvid trevande. ”Har du någon teori? Jag är säker på att du har någon teori.” Men hon svarade inte. Hon bara log lite julbedårande och julgåtfullt och var tyst i flera minuter. Sedan gick hon bort till hyllan med smaklösa juldekorationer, lyfte upp en ljusslinga som kunde spela Jingle Bells och sa: ”Sådana här gjorde de inte på medeltiden. Vet du varför?” Nej, det måste Arvid tillstå att han inte gjorde. ”För att både Karl den store och Pippin den lille avskydde den låten.” Hon sa det med sitt vanliga allvar och han visste därför inte om han förväntades skratta eller nicka instämmande som om hon hade presenterat en viktig historisk sanning.

IMGP0922 (2)Det var då Kontanten dök upp, vilket väl egentligen var väldigt väntat. Det gick nämligen inte en enda dag utan att hon dök upp på varuhuset. Det var också väldigt väntat att hon var klädd som hon var klädd eftersom hon alltid var klädd så, nämligen i olika nyanser av rött. Kontanten hette förstås egentligen inte så. Det var ett smeknamn som någon förmodligen någon gång hade tyckt var fyndigt. Hon gick ibland även under namnen Fru Mao, på grund av klädseln, och Häxan, på grund av hennes…karaktär. Ingen visste vad hon egentligen hette – och det fanns väl varken någon rimlig anledning eller chans att ta reda på det heller. Hon betalade nämligen aldrig med kort, utan alltid kontant. Därmed behövde hon aldrig visa legitimation och det fanns ju heller ingen möjlighet att försöka se vilket namn som stod präglat på hennes bankkort. Hon köpte aldrig något annat än småsaker – och allra oftast värmeljus. Röda värmeljus. Kontanten var faktiskt den enda anledningen till att varuhuset alls lagerhöll röda värmeljus. Och röda strumpbyxor. Och röda näsdukar. Kontanten var faktiskt en levande anledning till lagerhållningen av det mesta som var rött på varuhuset. Trots småinköpen var hon en betydande inkomstkälla. Kontanten var således både en anledning och en inkomstkälla, och det är ju inte alla som kan skryta med att vara det. Antagligen var hon själv mycket medveten om detta faktum. En gång hade hon, kanske av den anledningen, drabbats av hybris och stoppat på sig några påsar röda värmeljus som ”stamkundsbonus” och stapplat ut genom larmbågarna i sina röda pumps. Handgemäng uppstod. En av väktarna fick näsan knäckt medelst ett slag av hennes röda paraply – och hon blev portad i tre dagar. Varuhuschefen hade inte velat polisanmäla henne och väktaren hade inte vågat på grund av rädsla för repressalier.

IMGP0925 (2)Det var bra om man var utrustad med ett visst mått av mental stabilitet när man råkade ut för Kontanten. Hon kunde vara lite påfrestande, och just denna julafton hade hon tydligen bestämt sig för att vara lite extra svårartad.
”Goddag, vad får det lov att vara?”
Det var hon som ställde frågan, inte Arvid.
”Ja, jag tänkte just ställa den frågan.”
”Det vet väl inte jag. Det är inte mitt varuhus. Man kan väl inte förväntas veta vad ni har?”
Det var en minst sagt egendomlig fråga, för han var fullständigt säker på att hon visste exakt vilka röda saker som fanns i varuhuset.
”Det kanske får lov att vara något rött? Vi har värmeljus.”
Hon tittade kallt på honom med sina gösliknande ögon och han förstod att han hade gått för långt. Trots detta kunde han inte låta bli att fortsätta:
”Och strumpbyxor…”

Gösögonen smalnade till nästan obefintlighet och det ryckte lite i den arm som för tillfället höll i paraplyet. Men Kontanten drabbades tydligen av julens fridsbudskap och beslöt att låta nåd gå före rätt. Hon rättade till sin vidbrättade hatt (som var röd) och harklade.
”Det är julafton” konstaterade hon torrt. ”Och jag vill vara fin när jag går bort.”
Med detta förmodade Arvid att hon menade att hon var bortbjuden, inte att hon planerade att gå hädan just denna dag. Han kunde dock inte låta bli att elakt fundera över vem som skulle vilja ha Kontanten som gäst på julafton – eller någonsin. Det var på något sätt lätt att drabbas av elaka funderingar i Kontantens närhet.
Men det var som om hon läste hans tankar:
”Jag är bjuden på julmiddag hemma hos Dramatenchefen Karl Ragnar Gierow, och han vet att uppskatta skönhet.”
Arvid visste inte mycket om finkultur, men han var ganska säker på att Dramatenchefen inte hette Karl Ragnar Gierow. Men kanske hade han någon gång hetat så? Det skulle i så fall bekräfta ryktena om att Kontanten hade ett förflutet inom teatern. Omöjligt var det inte, för det var som om hon hade fastnat i någon gammal Ibsen-roll där hon högdraget stolpade omkring på Stockholms gator anno 2017.
Kontanten bestämde sig för att köpa en ny näsduk, en röd, och två förpackningar värmeljus. Hon betalade kontant och gick utan att säga tack och utan att besvara Arvids fjäskiga men inte särskilt uppriktiga tillönskan om en god jul.

Resten av arbetsdagen förlöpte relativt smärtfritt, bortsett från ytterligare några svåra repliker från Jessica och en lunchrast som Arvid tyvärr inte fick tillbringa i ensamhet. När han öppnade dörren till lunchrummet så satt Klaus, dansken, där. Och då var det för sent att vända och gå därifrån. Det hade verkat konstigt – i synnerhet, av någon anledning, på själva julafton. Egentligen var det väl inget fel på Klaus, bortsett från att man inte förstod vad han sa. När han servade kunder så ansträngde han sig för att tala en tydlig skandinaviska som ibland till och med kunde misstas för svenska, men så fort han kom bakom kulisserna så slappnade han av och talade bara danska. Följden blev att man sällan förstod vad han ville eller vad han pratade om, men han verkade inte bry sig så mycket så länge han fick prata och så länge någon i alla fall låtsades lyssna. Ryktet sa att hans stora intresse var modelljärnvägar och det är fullt möjligt att det var just det han talade om även under denna lunchrast. I dag bjöd för övrigt arbetsgivaren på lunchen, som bestod av skinkmackor med tolv sorters senap (det var egentligen tre sorter, men i tolv burkar) och risgrynsgröt. Den senare omständigheten gjorde att Klaus blev ännu mer obegriplig än vanlig. Obegriplig, men nöjd och glad.

IMGP0928Det var inte mycket folk på Hagsätralinjen. Så här dags hade väl de flesta redan förpassat sig till den plats där de skulle fira jul, om de inte helt enkelt höll sig hemma. Det fanns gott om sittplatser, och likväl ställde han sig i utrymmet vid dörrarna. Han var rädd att han inte skulle komma upp igen om han satte sig ner. Vid Slussen klev tre yngre människor ombord, två killar och en tjej. De kan ha varit i tjugoårsåldern, men det var svårt att bedöma. De verkade glada utan att vara fulla, trots att de bar tomteluvor. Kanske var de på väg till ett julfirande tillsammans med kompisar för de verkade inte vara släkt och de bar inte på några överfulla kassar med julklappar och de såg inte ut att ha rymt från någon anstalt. Inte heller de satte sig ner, utan ställde sig i samma utrymme vid dörrarna:
”Här får man visst hålla i taket” sa en av gossarna och sträckte sig av okänd anledning mot stången i taket. Det fanns som sagt gott om plats och han kunde precis lika gärna ha hållit i en lodrätt stång. Det är ju bekvämare.
”Hålla i taket! Det är väl ett sånt där ordspråk?” yttrade den andre gossen.
”Nej, du tänker på det där andra, vad heter det, ‘håll i hatten’.”
”Ja, just ja. Vad betyder det nu igen?”
Dags för tjejen att bidra till konversationen.
”Det är väl när det går fort när man kör bil, typ cab. Typ ‘Håll i hatten, nu går det undan’ typ.”
”Ereså?”
”Ja, typ. Men det finns ett annat ordspråk som påminner.”
”Håll i sidan?”
”Nej, det är ju typ träning…”
”HÅLLA LÅDA!”
”Ja, just ja. Vad betyder det nu igen?”
”Det betyder väl typ att man gillar att hålla tal och stå i centrum?”
”Ereså?”
”Nej, det är väl typ att man håller ställningarna?”
”Ja, men det är ju typ samma sak.”
”Ereså?”
Vid Skanstull orkade Arvid inte längre.
Han klev därför av för att vänta på nästa tåg.

Hemma hos mamma såg julen ut som den alltid hade sett ut. Allt på precis rätt plats, inklusive alla julgransprydnader. Det doftade som det skulle och lät som det skulle. Det var inte så att mammas jular var perfekta och liksom kliniska, men de skulle vara likadana från år till år. Och det gjorde inte det minsta, för det skänkte en trygghet som i hög grad saknas i många andra sammanhang. Herregud, till och med katten låg där den skulle ligga. Allt detta gjorde att det inte kom som någon överraskning att mamma hade glitter i håret och bar en vit blus och ett rött tomteförkläde. Det där förklädet hade varit med i säkert 25 år och togs aldrig av så länge det var julafton. Det kom inte heller som någon överraskning att hon mötte honom i dörren och skrattande frågade: ”Vill du ha ett fikon?” Det hörde till. Det skulle sägas. Och han visste att replikerna ”Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar” respektive ”Det var förbanne mej det finaste jag har hört sen jag konfirmerades” skulle komma att citeras vid lämpliga tillfällen under kvällen. Och det kom absolut inte som någon överraskning att mamma insisterade på att de andäktigt skulle parkera sig framför teven klockan 19.00. Han smygtittade på mamma och såg att hennes läppar hela tiden rörde sig i synk med talet i Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton. Visst var hans mamma galen, men hon var galen på ett bra och välbekant sätt. Och när Karl-Bertils mamma yttrade avslutningsrepliken ”Det var då en välsignad jul” så gjorde Arvids mamma också det. Och en välsignad jul var det. Trots allt.

Read Full Post »

Julmusikkapitalism

Posted in Jul, Musik, Okategoriserade, tagged , , , , , , , , , , , on 10 december 2017| Leave a Comment »

Om det nu inte hade varit så att George Michael avled förra året så skulle jag här och nu kunna skriva att han aldrig någonsin behöver lyfta ett finger mer för att förtjäna sin brödföda. Royalty-intäkterna för Last Christmas försörjer med lätthet minst en lyxlirande person i minst ett år. Det är nämligen sannerligen inte lätt att undvika den låten så här års. Man får till och med ibland känslan av att inget annat spelas på radion, i varuhus, på restauranger och kaféer. Om och om och om igen. Man frågar sig varför. Är den bra? Ja, kanske de första tio gångerna man överhuvudtaget hörde den. (Eller såg den, ty den ackompanjerades av en snöig och förljugen video med vackra människor.) Men någonstans på de många uppspelningarnas väg förvandlas även en bra låt – om den nu är det – till en ljudkuliss. Och i rättvisans namn gäller det inte bara Last Christmas.

Det finns gott om jullåtar som går åtminstone mig på nerverna. En riktigt avskyvärd historia är Feliz Navidad av och med José Feliciano. Ett under av tjatighet som är helt renons på julkänsla. När man hör den får man snarare känslan av att befinna sig vid en poolkant på Hawaii. Och visst, man firar väl jul även på Hawaii, men då kan man väl ändå åtminstone kräva något mer av texten än ett evigt upprepande av budskapet ”God jul, god jul, god jul, god jul, god jul och ett gott nytt år, jag vill önska dig en god jul från djupet av mitt hjärta, god jul, god jul, god jul, god jul, god jul och ett gott nytt år” etcetera? ”Nu ska vi ha en redig grillfest och käka glass och ta ett dopp i poolen” vore en lämpligare text. Men kongenialitet text/musik är kanske inte José Felicianos starka sida? Själv hävdar han att jul-LP:n som låten ingår på är världens bästa. Det är tydligen självförtroende som är hans paradgren.

Apropå tjatighet så måste jag även dra fram ett exempel som kanske kommer som något av en överraskning. Alltså med tanke på att jag är jag. Paul McCartney har skrivit en myckenhet väldigt bra låtar i sitt liv, men Wonderful Christmas Time är inte en av dem. Jo, en gång i tiden tyckte jag nog att den var åtminstone skaplig – men det var nog mest för att det var Paul McCartney, liksom. I dag står jag inte ut med att höra den. Tjatig. Fånig. Alldeles för lång. Men det är ju roligt för honom att den drar in cirka 400 000 dollar varje år.

Vad är då problemet med den här typen av jullåtar? Jag vill ju hävda att de inte skrivs för att man plötsligt känner en längtan efter det eller för att man vill uttrycka något, utan just för att de innebär en chans att stadigt dra in stålar år efter år efter år. En ”vanlig” låt spelas i bästa fall på radion i några veckor innan den glöms bort och dör. En klämmig jullåt kan, om man har tur, dammas av och spelas sönder under en hel månad varje år och generera många sköna slantar. De flesta artister är förmodligen alltid ute efter att skriva storsäljande hits, så i viss mening är väl allt låtskrivande spekulativt. Men jag vill hävda att det gäller jullåtar i synnerhet. Och det finns liksom ett färdigt recept, som oftast inkluderar bjällerklang och något om snö. Men de där plattorna som verkligen bjuder på en ärligt menad julkänsla är ganska lätträknade.

Tänk om alla ett år bestämde sig för att absolut inte spela Last Christmas, Happy Xmas (War is Over), Feliz Navidad, Tänd ett ljus, Wonderful Christmas Time, Do They Know It’s Christmas, All I Want For Christmas Is You etcetera. Det finns ju så extremt mycket julmusik som praktiskt taget aldrig spelas som då kunde få chansen. Skulle vi inte alla må lite bättre då? Visst, McCartney skulle gå miste om 400 000 dollar, Mariah Carey 400 000 pund och George Michael (om han inte vore död) 300 000 pund. Men de har nog råd med sin risgrynsgröt ändå. Nu skulle det säkerligen ändå inte hjälpa särskilt mycket, eftersom sju andra låtar skulle spelas om och om och om igen i varuhus, på restauranger och kaféer. För av någon anledning är variation ingenting som står särskilt högt i kurs i vår värld, och absolut inte under tiden före jul. Det är gamla invanda hjulspår som gäller, hur tjatigt det än blir.

Här är förresten en annan låt jag avskyr, vem som än sjunger den: Jingle Bell Rock.

Stäng av radion ett tag och lyssna på tystnaden.
Adjö!

 

Read Full Post »

Det brända slottet

Posted in Arkitektur, Historia, Okategoriserade, Samlande, Slott, Ulriksdal, tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , on 11 november 2017| Leave a Comment »

Sjöholm - kopparstickFör många herrans år sedan satt jag på en föreläsning i arkitekturhistoria på Konstvetenskapliga institutionen i Uppsala och drog efter andan. På salens projektionsduk visades ett foto föreställande ett brinnande hus. Det kunde ha varit vilket hus som helst, men det här var ett slott. Som alltså brann. Det är illa nog när ett hus brinner, men det gör lite extra ont när det är fråga om en så ståtlig byggnad som ett slott. Ett stycke arkitekturhistoria går bokstavligen upp i rök. ”Sådant händer” kanske den fatalistiskt lagda säger. Blixten råkade väl slå ner där. Skorstensstocken hade väl sprickor. Men så var det inte i det här fallet. Slottet föll offer för en anlagd brand och den som anlade branden var ägaren själv och ägaren själv hade tillstånd av myndigheterna att anlägga denna brand. Får man göra så? Hur som helst: Den där bilden etsade sig fast i hjärnan, men tyvärr försvann slottets namn ur minnet – till i dag.

Sjöholm är beläget på en udde vid sjön Näsnaren nära Katrineholm i Södermanland. Udden var tidigare en holme, vilket väl förklarar egendomens namn. Den första kända ägaren hette Johan Arendsson Ulv. Han var lagman och riksråd i början av 1500-talet och fick vara med om en del dramatiska och tragiska händelser. Hans hustru och fyra barn dog då danskarna 1517 brände ner Stegeholms slott, där Arendsson vid det tillfället råkade vara hövitsman. Själv sattes han i fängelse i Danmark, men tilläts återvända till Sverige och sätesgården Sjöholm 1520. Någon form av boningshus måste Arendsson naturligtvis ha haft, men mig veterligen finns det inga spår av något sådant i dag.

Sjöholm-lansidanSjöholm finns dock med i Erik Dahlbergs planschverk Suecia antiqua et hodierna, men då är det fråga om ett ganska ståtligt 1600-talsslott. Vem som lät uppföra det förefaller vara något oklart, men byggherre var förmodligen antingen Göran Fleming (1628-1667) eller Jakob Johan Hastfer (1647-1695). Bilden i Suecian visar en anläggning som på sätt och vis är typisk för tiden med sin gårdsplan och sina närmast paviljongartade flyglar. Men själva slottets utformning är lite ovanlig. Det är fråga om en italienskinspirerad tvåvåningsbyggnad som flankeras av två åttkantiga torn med höga tornhuvar. Huvudbyggnaden och tornen kopplas ihop av två korta gallerier. Eller är i själva verket utrymmet mellan tornen och huvudbyggnaden två öppna gårdar? Om man tittar närmare på den ena Suecia-bilden så ser det faktiskt ut så.

Sjöholm-sjösidanSom vanligt då det gäller Suecia antiqua et hodierna så gör man klokt i att ställa sig lite tvivlande till bildernas sanningshalt. Ett exempel: På en karta från 1686 är bara ett torn markerat. Det andra kanske aldrig kom till utförande? Det är ju väl känt att Erik Dahlberg i samråd med godsägarna emellanåt avbildade slotten så som de var tänkta att så småningom bli men inte alltid blev. Och det som ser ut som ett präktigt italienskinspirerat palats i sten tycks faktiskt i själva verket ha varit uppfört i trä.

Uppgifterna går isär angående när träslottet revs. Enligt vissa källor skedde det redan 1780, enligt andra stod slottet kvar till 1850-talet. De två flyglarna som man kan se i synnerhet på den ena Suecia-bilden fanns dock kvar ännu i mitten av 1800-talet. Efter en förfallsperiod i början av 1800-talet iståndsattes godset och såldes på 1850-talet till överkammarherre Adam Lewenhaupt, som var född på godset Claestorp i närheten. Det kan mycket väl vara skälet till att han köpte just Sjöholm. Det var så att säga nästan hemma för honom. Men de två kvarstående 1700-talsflyglarna dög nog inte åt honom, även om han använde den ena som bostad till en början. Alltså började han så gott som genast smida planer på att uppföra ett nytt slott där han inte bara skulle kunna bo, utan även förvara sina omfattande samlingar av bland annat konst, stenyxor och historiska dokument. Av någon anledning kom man fram till att det nya slottet inte skulle ligga på platsen för det gamla. Man valde alltså att riva den gamla västra flygeln och placerade det nya slottet på dess plats. Den östra flygeln behölls. På så sätt försvann alltså symmetrin i den gamla anläggningen.

Sjöholm - vykortDet råder viss osäkerhet kring vem som egentligen ritade det nya Sjöholm. Flera källor anger att det var Fredrik Wilhelm Scholander, en arkitekt som Lewenhaupt kände personligen genom sin tjänstgöring vid hovet. Scholander var flitigt använd av Karl XV, bland annat vid inredningar av Kungliga slottet och Ulriksdal. Men det tycks som om arkitekten möjligen bara gjorde några skisser, som sedan Lewenhaupt personligen färdigställde. Det påstås att Lewenhaupt var mycket förtjust i Rosenborgs slott i Köpenhamn och att det fick styra utseendet på det nya slottet. I sin läsvärda bok Drömmen om renässansen (Nordiska museets handlingar 93, 1979) framkastar Bo Grandien teorin att man ville försöka ansluta till det gamla slottets utformning, även om det inte handlade om något slaviskt kopierande. Två flankerande torn blev det – och nog påminner tornhuvarna väldigt starkt om tornhuvarna på Suecia-bilderna? Men det är ungefär där likheterna slutar. Nej, det finns en likhet till. Även det nya slottet byggdes i trä – men ger illusion av att vara byggt av tegel. Ödesdigert!

Sjöholm - artikelÅter till det där fotografiet som föreställer ett brinnande slott. Vad var det egentligen som hände 1969? Jo, den dåvarande ägaren, grevinnan Cecilia Lewenhaupt, ansåg sig inte ha råd att underhålla slottet. Och dessutom frös hon. Det gick inte att få upp temperaturen till mer än 16 grader i det oisolerade och dragiga träslottet. Således bad hon myndigheterna om tillstånd att bränna ner hela rasket, inklusive den kvarstående 1600-talsflygeln. Detta trots att hon blivit erbjuden en miljon för slottet. Får man göra så? Då fick man uppenbarligen det. En dragig 1800-talskåk ansågs väl inte ha något större kulturhistoriskt värde. På platsen finns i dag en villaliknande historia som säkert är bekväm och varm och faktiskt ganska snygg. Men något slott är det ju inte. Och enligt Bo Grandien i tidigare nämnda bok ångrar man sig nu på Sjöholm.

Jag avslutar med ett citat av grevinnan Cecilia Lewenhaupt:

”Tänk-på-att-arna är de värsta. Tänk på att kulturhistoriska värden går förlorade säger dom. Tänk på att slottet ser så vackert ut från vägen. Tänk på att, tänk på att. De har börjat tänka nu där jag har tänkt färdigt för ett år sedan.”

Visst blir man lite arg när man läser det? Fast det är förstås inte roligt att frysa.

 

Read Full Post »

Slott, slott och åter slott!

Posted in Arkitektur, Historia, Konst, Okategoriserade, Resor, Slott, Tyskland, Ulriksdal, tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , on 22 oktober 2017| 1 Comment »

2014-07-09 18.17.57Det händer att man får en fråga som gör att man tvingas rannsaka sig själv. Emellanåt är frågan obehaglig, ibland närmast ett nöje att försöka besvara. Den här gången gällde frågan varför mitt besök vid Ludvig II:s ”sagoslott” Neuschwanstein i Tyskland gjorde mig besviken. Hur kan man bli besviken på något så grandiost? Och då måste jag ju börja fundera över det här med min fäbless för gamla slott. Var kommer det intresset ifrån? Och vad är det som gör slott så intressanta? Ett enkelt och snabbt svar kanske kunde vara att jag aldrig har lämnat den där tiden i barndomen då prinsar och prinsessor och kungar och drottningar och grevar och baroner befolkade sagoböckerna. En tid då slott var magiska och ouppnåeliga byggnader där allt kan hända. Men det ska nog gå att klämma fram ett lite mer vuxet svar också.

Att intresset är gammalt råder det dock inget tvivel om. Jag minns till exempel att jag i fjärde eller femte klass försökte övertyga min lärare att ett lämpligt mål för en klassresa kunde vara Hagaparken med Gustav III:s paviljong och Drottningholms slott. Tji fick jag. Hon gick inte på det, och det kanske var lika bra. Jag fick nöja mig med att titta på slottsbilder i diverse biblioteksböcker. Hur som helst så kopplade jag nog också ihop slotten med historiska händelser och personer. Slotten blev scenen där olika personer hade gått omkring, tänkt och på olika sätt agerat. Tänk att i verkligheten få se den sal där drottning Kristina abdikerade eller den fängelsehåla där Erik XIV tog livet av några ur familjen Sture, för att nu ta ett par exempel från Uppsala slott. Historien är full av dessa fascinerande och hemska händelser. Och tänk att många av platserna där både stora och små saker inträffade finns kvar i mer eller mindre oförändrat skick!

Ett kanske något mer vuxet förhållande till slott grundades när jag läste konst- och arkitekturhistoria på Uppsala Universitet. Då blev det intressant att analysera slottens utseende genom tiderna och hitta olika stilelement som utvecklades eller återanvändes. Funktionsmässighet, planlösning och liknande saker blev en ny dimension. Ett slott är ju inte bara en fasad eller en scen för historiska händelser. Hur kombinerade man till exempel försvarsändamål med representationsändamål? Hur kombinerades godsförvaltning med socialt liv? Hur ordnade man det där med hygien (ett ack så intressant kapitel)? Hur transporterades maten från köket till matsalen? Hur såg livet ut bakom kulisserna? Det finns så oerhört många aspekter av ett levande slott.

Därför försitter jag sällan chansen att besöka slott och – om möjligt – gå med på visningar. Ofta är den information man får ganska likartad, åtminstone då det gäller allmängiltiga saker, men emellanåt dyker det upp ”ny” information som fungerar som en historisk pusselbit – saker som kan leda till en aha-upplevelse eller ge upprinnelse till en sambandsteori. ”Tänk om det är så att…?” ”Jaha, det är naturligtvis därför som…” Och även om man bara får se ett slott från utsidan så kan man alltid fundera över varför det ser ut som det gör och om det finns gemensamma stildrag – och därmed samband – med andra slott. Det finns alltid något som faller på plats.

Karlstejn (2)

Att sedan få förmånen att själv arbeta på ett slott var förstås ytterligare en etapp i mitt personliga slottsnörderi. Tänk att nästan dagligen få gå omkring i en vacker och spännande miljö och lägga märke till detaljer och verkligen sätta sig in i hur livet måste ha tett sig och fungerat på just den här specifika platsen. Tänk att få nöta på samma knarrande parkettgolv som den ena eller andra historiska personen har nött på. Man får en direktkontakt med historien som är oerhört fascinerande. Det kanske kan låta väldigt flummigt, men jag är en av de där människorna som vill mena att de som har levt på en plats liksom sätter sig i väggarna. De lämnar något slags spår. Och om de spåren på ett eller annat sätt har sopats bort – eller aldrig har kommit på plats – så blir hela byggnaden själlös.

Och där har vi nog problemet med slottet Neuschwanstein. Det är ett magnifikt slott med ett helt fantastiskt läge, men byggherren Ludvig II av Bayern fick bara bo i sin skapelse i knappt två år innan han arresterades och avled under oklara omständigheter. Bara fjorton av trehundrasextio rum hann inredas. Sju veckor efter kungens död öppnades slottet för allmänheten. Med andra ord så uppstod det egentligen aldrig något liv i slottet – åtminstone inte den typ av liv som det var avsett för – och därför känns det bara som en perfekt kuliss för en pjäs som aldrig spelades. Det är ju på sitt sätt passande, eftersom slottet i någon mening byggdes för att vara just en kuliss. Men själva livet fattas likväl, och jag vill mena att livet är en oerhört viktig ingrediens för att göra ett slott riktigt välsmakande.

Alltså: Slott är för mig en form av allkonstverk som innefattar själva arkitekturen, fast inredning, möbler, funktion, park, annan kringmiljö, historia – och inte minst människor. Ett slott som står helt tomt och övergivet kan förvisso också vara otroligt fascinerande och verkligen tilltala fantasin. Men det måste finnas människoöden förknippade med det, annars är det inte särskilt roligt. Tycker jag. Andra kan och får förstås tycka annorlunda.

**********************************************************************************

Ingen har väl egentligen bett mig om det, men här är en liten lista på slott som jag har besökt och som jag gillar av olika anledningar:
Skokloster – för att det ger en makalös bild av framför allt 1600-talets slottsliv.
Chambord – för storslagenheten och det fantastiska taklandskapet.
Gripsholm – för den fantastiska blandningen av olika epoker från 1500-talet och framåt.
Weikersheim – för 1600-talskänslan och den enorma festsalen.
Chenonceau – för den sagolika utformningen med ett galleri över floden Cher.
Ulriksdal – för att det närmast var mitt andra hem under tio års tid.
Lejondal – för att det är en underbart knasig byggnad, typisk för det sena 1800-talet.
Tjolöholm – en ambitiös anläggning från en tid då nya slottsbyggen börjar bli otänkbara.
Vittskövle – för att slott med vallgravar är något alldeles speciellt!
Haus Havixbeck – bara för att det är så otroligt vackert.

Ett tidigare blogginlägg med koppling till ovanstående:

Spöken finns inte

 

Read Full Post »

Det journalistiska varumärket

Posted in Allmänt, Okategoriserade, Språk, TV, tagged , , , , , , , , , , on 17 oktober 2017| Leave a Comment »

Alltså, jag är ju ganska bra på att irritera mig på saker och ting. Det vore ju hemskt trevligt att glida igenom livet och ta allting med jämnmod, men är man lite kolerisk så är man. Fast man får ju försöka begränsa sig till vissa områden, annars hinner man inte göra något annat överhuvudtaget och riskerar till och med att bli tokig. Irritation kräver nämligen massor av energi. Den som till äventyrs har besökt denna blogg tidigare vet att ett av mina irritations- och intresseområden är språket. Där finns det gott om saker att reta upp sig på. Men det handlar inte enbart om språket i sig, utan även om hur det framförs – vilket är vad jag tänkte ägna mig lite åt nu.

Jag tittar inte mycket på TV. Vanligtvis nöjer jag mig med nyhetsprogram, Antikrundan och På spåret. Allmänbildande saker, kan man väl säga. Men det räcker gott och väl med nyhetsprogrammen för att man ska bli irriterad. Kanske är det lite överraskande, eftersom språket där oftast håller en god kvalitet, om man nu kan kvalitetsbedöma språk. Här skulle det dock handla om hur språket framförs. Jag tycker mig nämligen märka att journalister eller reportrar eller vad de nu vill kalla sig tycks anstränga sig för att skapa varumärken. Och det blir liksom lite för tydligt att det är just det de gör. Hur går det då till? Jo, min tes är att de tar sitt befintliga sätt att tala och förstärker alla egenheter för att deras person ska bli lätt identifierbar. Jag ifrågasätter inte alls deras yrkesskicklighet – det är inte det – men det finns ett problem med det här som jag ska be att få återkomma till.

Jag tänkte ta några exempel. Man kan säga att en nestor på området när det gäller varumärkesskapande är Göran Zachrisson, men hans varumärke är närmast en speciell berättarteknik i långsamt tempo, och det är inte så mycket det jag är ute efter. Kanske kan även Folke Rydén nämnas i sammanhanget, men han lär ha ett talfel som gör att det språkliga varumärket inte är ett medvetet val. Mitt första egentliga exempel blir därför Kristina Kappelin. Skicklig journalist och författare. Mycket kunnig. Men hennes sätt att betona varannan stavelse och hennes sätt att uttala r och d gör att talet låter konstlat och hon framstår som arketypen för Kulturtanten. Eller…jag vet i och för sig inte vem som kom först, Kulturtanten eller Kristina Kappelin.

I nyhetsprogram hör man också ofta en man vars namn jag aldrig minns. Jag tror att han möjligen heter Kalle. Han har en tendens att börja varje mening i sina reportage ganska lågt, både volym- och tonhöjdsmässigt, och sedan göra ett crescendo, för att till sist falla tillbaka till utgångsläget igen. Och så där fortsätter det, mening för mening. Jaha, men det kanske är hans dialekt? Ska man verkligen inte få lov att använda sin dialekt i TV? Jovisst, det får man gärna göra. Men jag ska återkomma till min poäng lite senare.

Ibland orkar jag inte stänga av TV:n efter nyheterna – och får då tillfälle att se (eller oftast höra) sportjournalister prata. Där finns det i synnerhet två personer som jag irriterar mig på, och inte heller här minns jag namnen. Den ena talar med en myndig stämma och låter som om han har förtittat sig på tecknade filmer som dubbats till svenska. I dylika filmer finns ofta (eller fanns åtminstone förr) en onaturlig diktion som gör att man inte riktigt kan ta det som sägs på allvar. Det blir som att sitta i TV-studion och spela teater. Den andre refererar ofta matcher och andra sporthändelser, inte i direktsändning, utan i efterhand. Och han har en egendomlig tendens att betona helt fel skeenden i sina referat. Det mest dramatiska, eller själva resultatet, slängs dit närmast som en fullständigt obetydlig bisats: ”Och Andersson passar till Olsson som passar till Zlatan!!! (…som gör mål.)” Eller: ”Spjutet flyger otroligt långt!!! (…och det är nytt världsrekord.)” Det mest sensationella blir liksom bara ett lakoniskt konstaterande.

Vart vill jag egentligen komma med det här gnällandet? Jo, jag vill ifrågasätta nyttan av att överdriva sina egenheter för att skapa ett varumärke – om det nu är det som är syftet. Det lustiga är nämligen att de här personerna i exempelvis intervjusituationer inte uppvisar de här språkliga egenheterna, eller åtminstone inte alls lika tydligt. Det är som om de bara existerar när personerna läser en skriven text och är medvetna på ett annat sätt. När de talar mer fritt och avslappnat verkar det som om de liksom glömmer bort att tala märkligt. Behöver man verkligen skapa varumärken på det här sättet om man arbetar på Sveriges Television? Jag gissar att det är andra kvalifikationer som gäller där.

Vad är problemet med det här, då? Tja, jag kan bara utgå från mig själv. Min poäng är att egendomliga betoningar, satsmelodier och liknande tenderar att bli så irriterande att man faktiskt inte tar in det som sägs. Man hör det inte, eftersom man sitter och stör sig på själva framförandet. Och det är ju väldigt synd. Det är samma fenomen som uppstår när man försöker läsa en angelägen text som är full av språkfel – man ”ser” inte texten, bara språkfelen. När Folke Rydén dyker upp i rutan så sitter jag bara och försöker analysera hans två sätt att uttala R och registrerar inte alls vad han faktiskt säger. Det är ju alldeles extra oerhört orättvist eftersom han, som sagt, har ett talfel.

Men om det nu är så att en förstärkning av språkliga egenheter är en medveten varumärkesbyggande strategi så skulle jag vilja påstå att det är något som inte behövs. En skicklig journalist är en skicklig journalist. Se på till exempel Stefan Åsberg och Lars Moberg. Och se på ovannämnda exempel! Det är som om de står i vägen för sig själva, enligt mitt sätt att se det.

Nu finns det ju även icke-språkliga saker som man kan störa sig på, som också faller in i kategorin varumärkesbyggande. Jag tänker i synnerhet på SVT:s konstkritiker Dennis Dahlqvist. Det är säkert inget innehållsmässigt fel på hans reportage, men han har gjort det till en grej att han ska bli filmad ur konstiga vinklar medan han talar. Eller också är det hans fotograf som tycker att det ska var så. Effekten blir hur som helst att åtminstone jag sitter och väntar på de där konstiga kameravinklarna och inte hör ett endaste dugg av vad han försöker förmedla. Trist.

Read Full Post »

Gamla nyheter blir som nya

Posted in Allmänt, Historia, Nostalgi, Okategoriserade, Stockholm, tagged , , , , , , , , , , , , , , on 15 oktober 2017| Leave a Comment »

Allas090Nyligen har jag roat mig med att bläddra i cirka 45 år gamla tidningar och småhäpnat över innehållet. Men varför stanna där? Varför inte kila ännu längre tillbaka i tiden och plocka upp några spännande notiser och annonser för att kanske lära oss något viktigt om svunna tider? En landning i Norrtälje 1901 ger till exempel vid handen att den gamle trollkonstnären J. le Tort då framträdde i Godtemplarsalen den 10 maj. Vad hans föreställning inbegrep framgår inte av annonsen, men kanske trollade han fram kaniner ur hattar och sågade itu ett eller annat fruntimmer. Det mest spännande torde dock ha varit framvisandet av en ”Hårbeväxt Kvinna – ett rent Naturfenomen”. Jag är säker på att de i Norrtälje bosatta sprang benen av sig till Godtemplarsalen. Om man ville se och tala (!) med henne så kostade det 25 öre för ”äldre” och 10 öre för barn. Och då fick man farbror le Torts trolleriframträdande på köpet. Det råder alltså inget tvivel om vem som var den stora publikdragaren. Man kan förskräckas över det här med att visa upp en Hårbeväxt Kvinna som vore hon ett djur, men mest av allt undrar jag vad folk talade med henne om.

I Veckotidskriften Freja kan man 1836 läsa följande mycket intressanta notis:
”Enligt en från högsta befäl utgången befallning lärer hela Svenska Arméen numera på förfädrens vis, nyttja pipskägg. Orderna lära hafva kommit för 14 dagar sedan, och man ser redan hufvudstadens militär försedd med en god och vacker början till denna manhaftiga prydnad.”
Ett stiligt pipskägg gör naturligtvis under för stridsdugligheten. Någon annan förklaring än den kan jag inte komma på. Eller var det för att militärerna inte skulle se för kvinnliga ut? Här undrar jag mest hur resonemanget lät på det möte där befallningen formulerades. Ack, den som där och då hade kunnat närvara.

Allas091Två år senare låter Aftonbladet meddela att en lappfamilj har setts vandra omkring på huvudstadens gator och någon gång dessutom har begagnat skidor. Man får förmoda att det var på vintern och att man då till skillnad från nu hade snö. Det där låter ju ganska trevligt, men säg det trevliga som får förbli trevligt: ”Polisen, som förmodligen tyckt, att det på detta sätt att färdas går för fort framåt, har imedlertid nu förbjudit det beskedliga folket att fortfara med ett sådant betänkligt muvemang.” Det var ju tråkigt. Och det är uppenbart att även Aftonbladets journalister tyckte att det var något av ett övergrepp: ”Det förefaller något tvifvelsamt hvad rätt polismyndigheten kan ega att vägra en person att gå på hvad sätt han sjelf behagar, vore det ock på hufvudet eller händerna.” Bra rutet. Det måste man säga.

Vi kastar oss tillbaka till år 1830 och beger oss norrut till Luleå. Där meddelas i mars månad att omkring 40 personer av olika kön (man får förmoda att det inskränkte sig till två) och ålder på eftermiddagen sistlidna annandag jul ”firade” en dans alldeles nakna! Fast egentligen var det ingen dans, utan ”ett högt drifvet svärmeri”. Det var medlemmar av det så kallade Läsare-Sällskapet som ansett sig ha återgått till något slags paradisiskt tillstånd och därför klätt av sig nakna. Eller ”aflagt sina kläder”, som det står. Notisen konstaterar – med viss förvåning och kanske också besvikelse – att ”all slags yttring av sinnliga begär alldeles uteblifvit”. Förmodligen var det alldeles för kallt för det annandag jul i Luleå. Det är rimligt att anta.

Åter till Stockholm och en rafflande Aftonbladet-notis från 1840. Händelsen som notisen berör ägde rum 27 april på Södermalm. Två ”qvinnspersoner” hade kommit i slagsmål och den ena hade ”tagit så mycket till bästa” att hon föll omkull och måste bäras av fyra karlar till södra polisvaktkontoret. På vägen dit anslöt allt fler människor och det utvecklades till en regelrätt procession. Även en pojke med orgelpositiv tillkom och spelade en marsch framför tåget ”med den öfverlastade käringen, så att allt gick efter musikens takt”. Om inte Bellman hade avlidit 35 år tidigare så hade han alldeles säkert skrivit en sång om händelsen.

Måhända var det inte bättre förr. Men nyheterna hade ändå ett helt annat underhållningsvärde, åtminstone när man läser dem i dag. Men som jag i tidigare bloggartiklar påpekat – om 180 år kommer dåtidens människor (inte alla, men några) att studera nyheter från 2017 och skaka bekymrat och kanske roat på huvudet. ”Vad sysslade de egentligen med? Hur tänkte de? Det är verkligen tur att utvecklingen har gått framåt.”

Read Full Post »

En bild

Posted in Allmänt, Historia, Lögner, Musik, Nostalgi, Okategoriserade, Stockholm, tagged , , , , , , , , , , , , on 8 oktober 2017| Leave a Comment »

BorstDär sitter han på sin kammare, Olof Johansson-Galt, mestadels kallad Galt-Olle. Året är 1946. Hösten har kommit på allvar, men trots detta är utetemperaturen än så länge någorlunda dräglig. Huset på norra delen av Östgötagatan i Stockholm är även det hjälpligt varmt efter de ovanligt heta sommarmånaderna. Det är ännu inte dags att börja elda med ved. Man tar hellre på sig en tröja än gör av med ved i onödan. Veden kommer att behövas under vintermånaderna. Den är ganska dyr och ibland tar den slut redan i mars.

Noga räknat är inte kammaren bara Olles. Han delar den med hustrun Gerd, som dock för närvarande inte är hemma. Hon befinner sig nere i tvättstugan på gården. De har nu varit gifta i 32 år och har fyra barn, två pojkar och två flickor, men de är alla utflugna ur boet. Lyckligtvis, kanske man får säga, eftersom en kammare och ett kök är en trång bostad för sex personer. Nu lever Olle och Gerd nästan i lyx, i alla fall då det gäller utrymme. Inte i andra avseenden. De har diskuterat om de kanske ska försöka hitta en inneboende för att dryga ut kassan, men de har hittills valt att hellre leva snålt. Man vet aldrig vad inneboende är för sorts människor.

Här sitter alltså Galt-Olle. Han är prydligt klädd men har dristat sig att kavla upp skjortärmarna, som för att ge sig i kast med någon form av arbete. Varje grått hårstrå ligger på plats, omsorgsfullt bakåtstruket. Han ser koncentrerad ut. Och det är inte konstigt, för han är i färd med att göra något som han tar på mycket stort allvar. Olle är professionell spelman och övar just nu på en gånglåt från Ovanåker i södra Hälsingland. Den ligger honom varmt om hjärtat eftersom han stammar därifrån. Men vad är det för märkligt instrument han trakterar? Är det en fiol? En nyckelharpa? Nej, det är inget annat än en magbågstridla – en lokal specialitet från just Hälsingland. Olle tillhör en urgammal spelmanssläkt och instrumentet är åtminstone 300 år gammalt. Just det här exemplaret har dock Galt-Olles far, Galt-Johan, byggt.

Hur fungerar det? Själva instrumentet, stridlan, liknar mest en svarvad pinne och har en så kallad magsköld i ena änden. Denna magsköld fästs med hjälp av en rem runt magen på spelmannen. Magen fungerar därigenom som resonanslåda för instrumentet, förutsatt att den är någorlunda tom. Det gäller därför att inte äta för mycket före ett framträdande – helst inget alls. Men vem som helst som förstår något om akustik inser naturligtvis att själva instrumentet också måste komma i svängning. Detta sker genom att man gnider ett slags stråke över stridlans olika delar. Tonhöjden kan även varieras genom att man med vänsterhanden, eller högerhanden om man är vänsterhänt, samtidigt skjuter en väloljad låda in och ut ur ett skrivbord. Det syns tydligt på fotot.

Kan Olle försörja sig på sitt yrke? Bara tidvis. Ibland har han en god inkomst, ibland ingen alls. Allt beror på hur många bröllop, begravningar och dop som äger rum. Där har Olle sin största utkomst. Midsommar och jul är högsäsong. Då är efterfrågan på topp. Men det är mest människor från Hälsingland som efterfrågar hans tjänster, vare sig de är levande eller döda. En människa från exempelvis Västbo härad i Småland vill inte höra gånglåtar från Hälsingland, i synnerhet inte på sin begravning. Livet är hårt, som flickan sa. Men Galt-Olle är en stolt yrkesman och vill inte bryta släktens spelmanstradition. Detta trots att han mycket väl vet att ingen av de två sönerna är intresserad av att ta över, att föra traditionen vidare. Det gör förstås ont i honom, men han avslöjar det inte med en min.

Lyckligtvis arbetar även hustrun Gerd. Hon är förvisso sångerska, vilket kanske inte är ett så mycket mer lukrativt yrke, men hennes synnerligen skabrösa visor är mycket populära på stadens ölkaféer. Måhända är det en överdrift att kalla henne för celebritet, men det är inte långt ifrån. Hon är efterfrågad både på Södermalm, i Gamla stan och i Klarakvarteren. Tillsammans hankar sig Olle och Gerd fram. Det finns många i deras kvarter som har det betydligt sämre i efterkrigstidens Sverige. I synnerhet de som varken trakterar magbågstridla eller sjunger svårt skabrösa visor. Arma människor.

*********************************************************************************

Ska sanningen fram så föreställer bilden till min förvåning i själva verket en borstbindare.
En sådan där som svär som en sådan.
Fotot är taget 1946 av Lennart af Petersens (1913-2004) och finns på stockholmskallan.se.
Fotonummer F 37101.

 

Read Full Post »

Höst

Posted in Allmänt, Nostalgi, Okategoriserade, tagged , , , , , on 6 oktober 2017| Leave a Comment »

IMGP8893 (2)Det är naturligtvis inte särskilt originellt att bli lite dyster till mods när hösten gör sitt intrång i våra liv. Jag menar den årstidliga hösten, inte någon bildlig höst – även om ingenting hindrar de båda från att sammanfalla. Det blir allt mörkare, men också lugnare. Mörkret sprider ett lugn. Men jag kan bara tala för mig själv. Andra människor besitter förmodligen förmågan att se hösten som något annat, som början på något nytt. Jag vet att det finns sådana människor. Dock faller löven och förvandlar de av mig högt älskade träden till dramatiska, svarta, döda gestalter. De är förstås egentligen inte döda, de bara slumrar lite. Detta får man intala sig.

Tydligen har jag aldrig riktigt tyckt om de där fallande löven. I mitt föräldrahem hängde i vardagsrummet (eller stora rummet, som vi sa) en liten tavla. Där fanns naturligtvis flera tavlor, men just nu tänker jag särskilt på den här. Jag vet inte var den kom ifrån eller vem som hade målat den, men den föreställde om jag minns rätt en skogsbacke där träden till stor del var avlövade och marken var en heltäckningsmatta av röda, gula och brandgula löv. Kanske var något löv till och med brunt. Min mor hade då ett dagbarn vid namn Katarina, som sedan i nio år också blev min klasskamrat. Hon brukade emellanåt stanna upp vid den där tavlan och med ett visst mått av sorg i rösten konstatera att ”löven faller”. Varpå jag lite argt replikerade: ”Det gör de inte alls det!” Katarina säger sig inte minnas detta, medan jag tror mig göra det. Jag tolkar i alla fall mitt svar som att jag redan då hade svårt för lövfällningen och hösten.

Visst är färgerna vackra. Men det hjälper inte mot den melankoli som inträder när man vet exakt hur många dagar som återstår till dess den där kyliga men soliga aprildagen kommer smygande igen. Den där dagen då framtiden blir en framtid igen. Eller den där dagen då de gamla sörmländska ekarna och lindarna kring uppländska och sörmländska slott och herresäten börjar färgas försiktigt ljusgröna igen. Ibland är jag övertygad om att det inte finns något vackrare. Ibland är jag dock övertygad om att det inte finns något vackrare än samma träd då de är beströdda av snö och allting är svart och vitt och gråskaligt. När allt är jungfruligt befriat från all mänsklig sjaskighet. Men då talar vi om vintern, inte hösten. Gråheten i oktobernovember är inte densamma som gråheten i januarifebruari. Den har inte samma finess.

Vad gör man åt hösten? Kan man göra något åt hösten? Möjligen. Jag tenderar att sätta på mig en tröja. Det gör inte hösten roligare, men tvivelsutan varmare. Jag tenderar att krypa upp i fåtöljen som jag egentligen inte tycker om och försöka läsa en bok som kan handla om vad som helst. Jag tenderar att leta upp konserter i kyrkor och andra lokaler eftersom musiken ger tröst. Det ska helst vara allvarlig barockmusik och allra helst musik av Bach, eftersom den ger en passande seriositet åt hösten. Glättighet duger inte i oktober. Var tid har sin musik. Kanske är det ett avigt sätt att tänka. Kanske borde i stället fröjdefull och ljus musik ackompanjera hösten. Men det går inte. Det går helt enkelt inte. Melankolin ska vara där, vare sig man vill eller inte. Det är inte konstigt att Mozarts Requiem ofta spelas i kyrkorna under just hösten.

Men man hankar sig fram. Det finns som tur är en skönhet i melankolin, en långsamhet, en ro som gör den uthärdlig. Och emellanåt bryts melankolin abrupt av ett skratt. Kanhända är det opassande, men det händer ändå. Man ska inte be om ursäkt för att man skrattar, även om det finns de som menar att ett skratt kan vara just opassande. Kanske för att det är höst. Men då vill jag säga att skrattet är ett sätt att överleva, och om man inte finner något annat att skratta åt, trots all världens dårskap, så kan man alltid skratta åt sig själv. Till exempel för att man så envist håller fast vid den höstliga melankolin.

Utanför mitt vardagsrumsfönster och utanför mitt sovrumsfönster finns en liten skog. Den är verkligen inte stor, men ändå tillräckligt stor för att med lite god vilja kallas skog. Jag kallar den för skog, men en person bosatt i exempelvis Värmland skulle förmodligen kalla den för dunge. För mig är det en skog, trots att jag mycket väl vet hur en skog ser ut. På sommaren ser jag inte vad som händer i min skog. Plötsligt hörs skällandet av ett rådjur och ögonblicket efter tittar det fram ur grönskan. Men så kommer hösten och allt blir så tydligt. Träden står nakna och stolta och skyler sig inte. Och däri ligger kanske det stora problemet med hösten, själva kärnan i motviljan. Då finns ingenstans att gömma sig. Utom möjligen i mörkret och musiken.

Read Full Post »

1971 års spådomar

Posted in Allmänt, Historia, Nostalgi, Okategoriserade, tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , on 25 september 2017| Leave a Comment »

Allas081Jag hjälpte min mor att rensa i en gammal skänk häromdagen. Det var främst gamla tidningar och andra trycksaker som låg där och skräpade. En del var lätta att slänga, andra väckte en och annan fråga. Varför hade två exemplar av tidningen Allers sparats, det ena från 1968 och det andra från 1971? Kuriöst nog är båda tidningarna nummer 29 från respektive år. 1968 kostade tidningen en krona och femtio öre. 1971 kostade den en krona och nittiofem öre. Möjligen var de billigare för prenumeranter, exempelvis min farmor som enligt etiketter på baksidan var tidningarnas ursprungliga ägare.

En snabb genombläddring gav ingen ledtråd till varför tidningarna hade sparats. De innehåller mest den veckotidningsgegga som man väl kan förvänta sig, men kanske lite mer beskedlig än vad som är brukligt i dag. Det var en annan tid. 1968 års tidning pryds av ett slags skämtteckning föreställande en man och en kvinna i badrummet. Kvinnan sminkar sig och använder den tandborstande mannens framåtböjda rygg som avställningsyta för sminkarsenalen. För säkerhets skull finns inuti tidningen en liten pedagogisk förklaring till teckningen, för den läsare som nu inte riktigt begrep den. 1971 års tidning pryds av färgfoton av två då aktuella unga kvinnor: sångerskan Lena Andersson och skådespelerskan Inger Nilsson.

Vid genombläddringen fann jag dock i numret från 1971 en artikel som fick mig att haja till lite. Två herrar från Sveriges Siares Förbund, Tage Skiöld och Gudmund Åkerlind, får där tillfälle att utifrån ett antal frågor berätta vad som kommer att hända i framtiden. Intressant! Så här drygt 45 år senare sitter vi ju inne med facit och kan se hur rätt de båda herrarna hade. Själva upplägget är lite förbryllande, eftersom Tage och Gudmund ger olika svar – och båda kan ju då rimligen inte ha rätt. Men kanske var tanken att det skulle vara en form av tävling så att man i sinom tid skulle kunna utse den mest tillförlitliga siaren? För är det något som behövs så är det ju just tillförlitliga siare. Nostradamus börjar ju bli lite till åren. Nå, låt oss ta en titt på några av de intressanta frågorna.

Fråga 1: Får kronprins Carl Gustaf (när han väl blir kung) sitta som monark livet ut eller blir han tvungen att avgå?

Tage Skiöld svarar: Han kommer att sitta en, möjligen två sjuårsperioder. Sedan tvingas han abdikera. Han sitter alltså i max fjorton år, sedan får vi republik.

Gudmund Åkerlind svarar: Han sitter livet ut. Praktiskt taget alla befogenheter kommer dock att tas ifrån honom.

Så här blev det: Kronprinsen blev kung 1973 och har nu suttit i drygt sex sjuårsperioder. Det lutar alltså åt att Gudmund hade helt rätt, även om det är för tidigt att sia (!) om saken. Gudmund hade även rätt i den andra förutsägelsen. Den så kallade Torekovkompromissen var ett resultat av förhandlingar i augusti 1971, alltså en månad efter att tidningen publicerades. Imponerande! (Vi behöver ju inte låtsas om att saken förmodligen hade diskuterats ganska flitigt och redan var känd.)

Fråga 2: Vem kommer Carl Gustaf att gifta sig med?

Tage svarar: Han kommer att gifta sig med en italienska eller en fransyska, en av fyra döttrar i en familj. Med henne får han fyra flickor och en pojke. Hon är ganska mycket yngre än vad han är, hon är katolik och går för närvarande i klosterpension.

Gudmund svarar: Han kommer att gifta sig med en flicka som – om Västtyskland i dag vore monarki – skulle ha bott där. Nu bor hon i Schweiz eller Spanien. Hon är 1-4 år yngre än kronprinsen, ljus och väldigt söt.

Så här blev det: Carl Gustaf gifte sig med en mörk drygt två år äldre flicka som var bosatt i Västtyskland. Med henne fick han två döttrar och en son. Här hade alltså Gudmund en aning rätt angående landet, men ändå inte.

Fråga 3: Får Sonja och Harald av Norge fler barn än det som sägs vänta nu?

Gudmund svarar: Det är rena undret att de får ett barn. De får inga fler.

Tage svarar: Sonja kommer att ge Harald och Norge tre barn. Två pojkar och en flicka. I den ordningen.

Så här blev det: Sonja och Harald fick en dotter och en son. I den ordningen.

Fråga 4: Vilket parti vinner nästa val?

Gudmund svarar: Två jämbördiga partier kommer att ta hem spelet. Men det gäller ett nyval före det ordinarie valet 1973. Och det leder till att Olof Palme fockas som statsminister och ställs mellan att bli utrikesminister eller acceptera en diplomatisk post utomlands.

Tage svarar: Det blir en koalitionsministär mellan center, socialister och kommunister.

Så här blev det: Något nyval blev det inte. Olof Palme satt kvar som statsminister till 1976. Koalitionsministären uteblev också. Dock var den Socialdemokratiska regeringen en minoritetsregering.

Fråga 5: Kommer vi att få ett invandrarproblem i vårt land, i stil med vad man har i England?

Gudmund svarar: Nej, aldrig. Men även hos oss kommer olika invandrare från olika länder att få svårt att dra jämnt.

Tage svarar: Nej, det får vi inte. Men om någon generation eller så blir vi nog mycket förvånade över att se något så sällsynt som en äkta svensk lintott i vårt land.

Så här blev det: Svårbedömt, eftersom ingen främre tidsgräns anges. Men lintottar finns i alla fall fortfarande.

Fråga 6: När och hur slutar Vietnamkriget?

Gudmund svarar: Det slutar redan nästa år (1972) och det är kineserna som tar hem spelet där.

Tage: Kriget pågår i fem år till (1976). Det slutar med kommunistiskt välde.

Så här blev det: Vietnamkriget slutade med Saigons fall 30 april 1975 – och ett kommunistiskt styre. Här var ju faktiskt farbror Tage ganska nära sanningen!

Fråga 7: Hur går det med konflikten mellan Israel och Egypten?

Gudmund: Israel kommer att ge fred. Inte få. Israelerna kommer att behålla stora delar av det territorium de tillskansat sig.

Tage: Israel och Egypten kommer att gå samman till en nation, till båtnad för både egyptier och israeler!

Så här blev det: Här ligger det nära till hands att gapskratta. Vi kan väl nöja oss med att konstatera att Egypten och Israel fortfarande är separata stater.

Fråga 8: Kommer Jackie och Ari Onassis att skiljas?

Gudmund: Skilsmässa är oundviklig såvida problemet inte löses genom att någon av dem går hädan. Men det skulle förvåna mig om de står ut med varandra så värst länge till.

Tage: Onassis kommer att hålla ett väldigt stort bröllop. Men Jackie blir inte bjuden.

Så här blev det: Det här är kanske den viktigaste frågan av alla. Ari Onassis trillade av pinn i mars 1975 och förblev gift med Jackie tills han dog.

Fråga 9: Vem blir 70-talets stora stjärna inom a) film och teater och b) den lättare underhållningen?

Gudmund svarar: a) Per Ragnar, b) Tommy Körberg, Björn Ulvaeus, Benny Andersson och Lena Andersson.

Tage svarar: a) Jarl Kulle, sedan yngre förmågor, b) Lena Andersson och den tidlösa Sonya Hedenbratt.

Så här blev det: Per Ragnar och Jarl Kulle? Tja…jo, de syntes väl en hel del under 70-talet. Björn och Benny gick det ju tvivelsutan ganska bra för. Och Tommy Körberg var väl hyfsat stor på 70-talet. Sonya Hedenbratt i all ära, men 70-talets stora stjärna var hon kanske inte. Och detsamma kan man väl säga om Lena Andersson.

Fråga 10: Vilket lag vinner allsvenskan 1971-1972?

Gudmund: Åtvidaberg eller Malmö FF.

Tage-gubben: IFK Norrköping, Åtvidaberg eller Malmö.

Så här blev det: Frågan är lite konstigt ställd, fast det ska erkännas att jag är lite korkad när det gäller fotboll. 1971 vann Malmö FF och 1972 vann Åtvidaberg. Dum fråga. Borde strykas.

Fråga 11: Får vi några medaljer i OS i München 1972?

Gudmundur svarar: Ricky Bruch, Kjell Isaksson, Gunnar Larsson, Pelle Svensson och Bo Johansson får medaljer, men jag vet inte vilka valörer de får!

Tagur svarar: Jag är analfabet på idrott och kan inte få fram några svar.

Så här blev det: Gunnar Larsson tog två guld och Ricky Bruch tog en så kallad bronspeng. Övriga 13 medaljer missade Gudmund helt, bland annat Ulrika Knapes guld. Och snälla Tage! Vad var det där för slags siarsvar?

Fråga 12: Vad blir årets stora händelse?

Gudmund: Omslaget i amerikanernas utrikespolitik. Och jag skulle tro att USA också får en ny president i år, troligen efter 1 november.

Tage: Vi får en jättestor regeringsskandal, en mycket stor trafikolycka kommer att ske på en bro, och ett tredubbelt mord blir en sensation för hela världen.

Så här blev det: Jag vet inte vad Gudmund snackar om. Inte sjutton fick USA en ny president efter 1 november 1971. Tages jättestora regeringsskandal tycks ha uteblivit. Det mest spännande på politikens område tycks ha varit att de tre borgerliga partierna kallade till gemensam presskonferens för första gången sedan efterkrigstiden. De krävde en femprocentig sänkning av momsen. Och trafikolyckan… Det närmaste man kommer är nog det ungerska plan som störtade nära Saltholm i Öresund – alltså nära den framtida Öresundsbron. Kanske visste Tage att bron skulle invigas nära 30 år senare. Eller också syftade han på de nio människor som omkom nio år senare då Almöbron blev påkörd av ett fartyg. Det är ju i så fall mycket imponerande! Något trippelmord hittar jag inga uppgifter om.

Sammanfattning: Gudmund och Tage. Vilka sköna snubbar! Tänk att med hjälp av kortlekar och pendlar och tabeller kunna förutsäga framtiden på det här viset. Och tänk så rätt de nästan inte alls hade. Om de på allvar hade kunnat sia om framtiden så skulle de väl ha kollat in hur man får tretton rätt på tipset. Då hade de sluppit harva i siarträsket. Nåja. Egentligen spelar det ingen roll. Det roligaste med den här artikeln är att man får en inblick i en annan tid. Man får en chans att förstå vad som rörde sig i huvudet på folk för nästan femtio år sedan. Jackie Onassis! Sonya Hedenbratt! Sonja och Harald! Per Ragnar! Carl Gustaf! Så löjligt…kan man tycka. Tills man sätter latten i halsen och inser att vi är precis lika goda kålsupare i dag. Men jag kan åtminstone konstatera att Sveriges Siares Förbund inte tycks existera längre. Jag har nämligen googlat på internet. Men det skulle inte förvåna mig om det har ersatts av något liknande, med ett fräscht namn på engelska. Det kommer alltid att finnas människor som är beredda att låta sig luras.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »