Folk dör hit och dit för tillfället. Några är kända. Men de flesta är okända. En del av de kända är 69 år gamla när de dör. De flesta som dör 69 år gamla är inte kända, i alla fall inte på det sättet som vi menar med kända. Det finns de som säger att 69 är det nya 27, och då åsyftar det faktum att ett antal kändisar har dött när de var 27 år gamla. Och så letar man frenetiskt efter nästa kändis som är 69 år och som står på kö att dö. Det är förstås absurt. 69 år är en något mer normal ålder att dö i, åtminstone jämfört med 27 år.
Vissa människor är i stället 72 år när de dör. De har således vänt på siffran. En sådan är Kjell Alinge som gick bort den här veckan. Det var en begåvad karl. Jag baserar omdömet på att han är en av de där människorna som har fått mig att skratta, och det är väldigt mycket värt. Ja, i min ungdom skrattade jag utan att skämmas åt hans och Janne Forssells Hemma hos-skivor. Genialiskt vild, spretande och absurd humor. Den där typen av humor som gör så att alla ansträngningar att behålla någon sorts värdighet omintetgörs och man skrattar så att man får ont i en märklig muskel i nacken. Musculus ridere kanske den heter eller borde heta. Det är inte så ofta den aktiveras. För ett antal år sedan skulle Kjell Alinge signera samlingsboxen Hemma hos Box 1 i en bokaffär vid Odenplan i Stockholm. Jag var där och smög runt och hade tänkt köpa ett exemplar. Men så hördes en röst i högtalarna som meddelade att han hade ringt och lämnat återbud. Han var sjuk. Så tyvärr fick jag aldrig tillfälle att träffa människan.
Men jag minns förstås också Alinge från radioprogrammet Eldorado. Han ägnade sig åt en häpnadsväckande form av poetiskt målande ordflöde som tyder på en exceptionell associationsförmåga. Inbillar jag mig i alla fall. Jag undrade ofta om han hade ett mycket detaljerat manus eller om han improviserade. Egentligen spelar det ingen roll, men jag undrar ändå. Jag minns alldeles särskilt hans nedtonade och fina minnesprogram över John Lennon som trots att det måste ha pusslats ihop väldigt snabbt var så oerhört balanserat i sin utformning. Jag har fortfarande, 35 år senare, kassetterna kvar. Jag vet inte om de går att lyssna på.
Denna vecka 3 går också något annat i graven. Stockholms äldsta polska restaurang Café Piastowska på Tegnérgatan lägger ner verksamheten, vilket är mycket sorgligt. Jag har bara varit där en handfull gånger, men varje gång var en upplevelse. Det var som att kliva in i en svunnen tid med spetsdukar och mörka väggar och trettiotalsmusik. Det var den typen av miljö som jag tror att många ljust-och-fräscht-vurmande nutidsmänniskor är lite rädda för. Om de mot all förmodan skulle ha vågat sig in och vågat slå sig ner vid ett av borden så skulle de förmodligen ha varit helt oförstående inför den äldre man som tidigare tog emot beställningarna. Det var som om hela han sjöng långsamhetens lov. Han talade dessutom så tyst att det var svårt att uppfatta vad man åt eller beställde, men det var en del av charmen. Han tog den polska maten (som hans hustru lagade) på stort allvar, men man anade hela tiden glimten i ögat hos honom. Den typen av människa är sällsynt numera.
Det är möjligt att Café Piastowska inte har varit riktigt samma sak sedan både han och hans hustru gick bort, men själva atmosfären, själva miljön har varit densamma. Och den polska maten har det absolut inte heller varit något fel på. Nu får man gå till andra ställen om man vill ha polsk mat, men det är förskräckligt synd att den lite mystiska och intima miljön försvinner. Stockholm behöver den typen av oaser som inte har nåtts av den könlösa och stenhårda renoveringsivern. Rörelser som inte drivs av profithunger, utan av en kärlek till det man håller på med. Det inbodda och djupt mänskliga. Det är väl inget att vara rädd för?
I väntan på våren kan man lyssna på I blomsteraffären eller Fffllpll & MÄÄzzÖ & Gyckslllp med Kjell Alinge och Janne Forssell. Eller också kan man låta bli. Vi lever ju i ett någorlunda fritt land.
När man på kvällen före julafton sitter ensam på en pendeltågsstation i en stad man inte känner till, exempelvis Sundbyberg, så är man inte så kaxig. I synnerhet om man inte har köpt en enda julklapp eftersom man resonerar som så att det vore dumt att köpa julklappar långt i förväg, emedan man ju aldrig vet om man lever på julafton. Tänk om man råkar snubbla på perrongen tjugotvå sekunder innan tåget kommer eller om en självmordsbombare får för sig att en pendeltågsstation i en stad man inte känner till, exempelvis Sundbyberg, är en lämplig måltavla. Det vore ju väldigt förargligt om ens efterlevande skulle sitta där med en massa julklappar som de inte har någon att tacka för. Så kan man resonera. Vissa människor kan resonera så. Den man som nu satt på denna pendeltågsstation resonerade så.
Plötsligt kände sig Kronan iakttagen. Det var som sagt väldigt tomt på perrongen, så han begrep inte riktigt var den där känslan kunde komma ifrån. Inte förrän han sänkte blicken och till sin förvåning såg en liten katt sitta och bliga på honom. Kanske var det inte den minsta katt han sett, men långt ifrån var det inte. Ett par märkligt självlysande, smaragdgröna ögon förtrollade honom så att han inte ens kunde registrera hur resten av djuret såg ut. Det var en katt, helt enkelt. Hur hade den kommit dit? Små katter springer inte omkring på pendeltågsperronger, inte ens exempelvis i Sundbyberg. Men vad skulle Kronan göra åt det? Han vände bort blicken och hoppades att djuret skulle försvinna, även om han innerst inne visste att den fortfarande skulle iaktta honom när han motvilligt tittade i den riktningen igen. Nåja, tåget skulle väl snart komma. Och det gjorde det.
”Vet du, Malvina, det finns så mycket som jag inte förstår längre. När jag var 15 år visste jag precis allt, och det är möjligt att jag ännu vid 25 års ålder förstod ganska mycket av livet. Men sedan gick det bara utför. Det visade sig att ingenting var så som jag hade förstått det, allt var långt mer komplicerat och det gick upp för mig att jag hade varit naiv. Därmed inte sagt att jag inte trivdes med det. Den naive kanske finner livet lite lättare att leva än den som tänker för mycket och bekymrar sig över till exempel vilken diet som är bäst att följa för att komma i den tio år gamla kostymen? Förmodligen är det enklare för dig som är katt, Eskil. Men vad vet jag å andra sidan om det?” Katten kliade sig bakom ena örat med framtassen, utan att för en sekund brista i uppmärksamhet. ”Jag menar, du har ju din kostym som knappast blir för liten hur mycket tonfisk eller anklever du än vräker i dig. Men nu blev du kanske kränkt? Det är modernt nu, att bli kränkt för allt möjligt. Folk blir kränkta om det inte finns filmjölk till frukosten i det egna kylskåpet. Eller om det regnar på julafton. Och om de en vacker dag inte blir kränkta så blir de väl kränkta för att de inte blir kränkta. Men jag vill hävda att om man blir kränkt, ja, då gör det ont ända in i själen. Som exempelvis när man har blivit anklagad för något som man inte har gjort. Kränkt blir man inte om någon tränger sig före i mikrovågsugnskön vid lunchrasten på jobbet. Då blir man möjligen förbannad, men inte kränkt.” Kronan hällde upp ett glas glögg till och tänkte efter lite. Katten gav ifrån sig en liten suck och la sig ner.
”Har du förresten tänkt på att många människor i dag tycks tävla om att visa sig så godhjärtade och toleranta som möjligt? Missförstå mig inte nu. Vi ska naturligtvis vara godhjärtade och toleranta, men det förefaller som om det viktigaste är att visa andra hur godhjärtad och tolerant man är. Förstår du vad jag menar? Är det för att vi har dåligt samvete, tror du?” Kronan tolkade Malvina-Eskils tystnad som ett medgivande. ”Eller är det samma fenomen som med lägenheter och bilar och dessa evinnerliga semesterresor till Thailand? Att man vill bräcka exempelvis den eländige skrytmånsen Henrik Rodebjär med familj? Visa att man har råd och är lyckad? Men jag ska säga dig, Malvina: Det är ingen tävling. Folk tror att det är det, men jag vet att det inte är det. Det är skillnad på att tro och att veta eller att tro sig veta.” Kronan kände sig nöjd med det där sista. Ibland tyckte han att han fick till det riktigt bra, men när han började analysera vad han sagt så slutade det oftast med att han bedömde det som ren rappakalja. Man ska nog inte analysera så mycket.
Kronan må ha varit en principfast man, men han var också lite lat. Det skulle med andra ord aldrig falla honom in att ställa sig och koka gröt från grunden. Nej, han hade köpt färdiggröt som det bara är att värma i en lämplig kastrull av teflonbeläggningstyp. Riktig gröt ska kokas i en tjockbottnad kastrull, brukar det stå på risgrynsgrötspaket, men hur vet man att kastrullen är tjockbottnad? Hur mäter man det? Ska man bara lita på kastrullmånglarna när de säger att en kastrull är tjockbottnad? Kronan litade inte på många människor, och i synnerhet inte kastrullmånglare. Alltför ofta hade han blivit pålurad exceptionellt tunnbottnade kastruller som allting brände fast i. Till och med blåbärssoppa. Men med färdiggröt i en teflonbelagd kastrull kunde inte ens Kronan misslyckas. Medan gröten värmdes under då-och-då-omrörning med en för teflonkastruller avpassad slev dukade han fram två djupa tallrikar, men bara en sked. Dessutom framplockades en liter mjölk och en butelj svagdricka ur kylskåpet och en flaska sirap ur det skafferi som lägenheten av tradition och gammal vana var utrustad med. Kanelen stod i det lilla kryddstället på bordet. Han slevade upp gröten på de båda tallrikarna och ringlade sirap över, inte för mycket och inte för lite. Mjölk visste han att katter inte ska dricka, och han tyckte sig veta att kanel inte är katternas favoritkrydda. Det var därför en ren tallrik gröt med sirap som han ställde ner på golvet. Det hade förvisso inte gjort honom något om katten satt på bordet och åt, men han tänkte att den kanske skulle känna sig obekväm och det ville han ju inte. Äter katter gröt? Det var en av de där sakerna som han hade vetat när han var 15 år, men som han inte längre var så säker på. Eskil-Malvina gick dock nyfiket fram till tallriken och nosade lite, men fann antagligen anrättningen vara för varm. Ett visst grötintresse tycktes ändå finnas där.
Kronan hade mycket kvar som han ville språka om. Exempelvis stavningsreformen 1906, vikten av rätt tryck i espressobryggare, vuxna människor som plockar bort russinen ur lussekatter, Lasse Kronérs överanvändning av ordet ”grymt”, cykelbyxans vara eller icke vara, mängden sport i TV, uttalet av ordet ”kex” och frågan om fiskbullar överhuvudtaget ska betraktas som människoföda. Men inget av det där hanns med. På något magiskt sätt hade klockan passerat midnatt. Det var som om flera timmar bara hade försvunnit. Så kan det nämligen vara när man har trevligt tillsammans. Katten hoppade nu ner från sin återintagna plats på det danska teakskåpet och travade ut till hallen, där den satte sig på dörrmattan av kinesisk bast med nosen mot dörren. Den ville tydligen gå ut, och eftersom Kronan visste att man aldrig i livet kan övertala en katt till någonting överhuvudtaget så ryckte han bara lite sorgset på axlarna och reste sig för att släppa ut Eskil-Malvina. Ja, han tog till och med på sig de slitna fårskinnstofflorna för att kunna gå ner och öppna porten ut mot gatan. Annars skulle väl den stackars varelsen bli tvungen att sitta därnere och titta tills tidningsbudet eller någon nattrumlande granne kom och öppnade porten. Det hade ju trots allt hunnit bli julafton och på julafton var till och med Kronan snäll mot allt och alla. Han skulle nog ha haft ett vänligt ord till övers även för kastrullmånglare och titelsjuka fönsterputsare från Mellerud. Katten travade iväg en liten bit med svansen i vädret innan den vände sig om. ”Vi är alla olika tokiga” sa den. Kronan nickade. ”God jul” sa katten. ”God jul” sa Kronan. Han förstod att de var färdiga med varandra. Och det var ju gott så.
Men noga räknat spelar det väl ingen roll hur gammal du är, Karl-Bertil. Du är liksom tidlös. Du är liksom för evigt fjorton år, gänglig och målbrottskraxig. Det ligger ingen skam i det, inte så länge du är den du var och förhoppningsvis fortfarande är. Du är sällsynt, vet du. Det kanske dyker upp en och annan som du emellanåt, men ni är sannerligen sällsynta. Jag tyckte förresten att jag såg dig för kanske två år sedan. Det var på ett nedgånget men vackert kafé på Kungsgatan i Stockholm, på övervåningen. Där fanns en jukebox och stolar klädda med grönt skinn, eller kanske konstläder. Du satt där och var rödhårskrullig och bar glasögon. Din pappa Tyko och din namnlösa mamma kände jag inte igen, men det spelar mindre roll. Kan det ha varit du? Minns du? Det där kaféet finns inte längre. Det är utrivet och ersatt av en så kallad flaggskeppsbutik. Har du hört, va? Det får inte finnas längre, det som är lite skevt och kantstött. Det ska vara ljust och fräscht numera, Karl-Bertil. Vi är rädda för det trivsamt nedsuttna. Allt det som inte är perfekt. Allt det som inte genererar tillräckligt mycket pengar. Det gäller människor också. Kan du tänka dig det? Ja, kanske kan du tänka dig det – men jag tror inte att du förstår det. Det gör ärligt talat inte jag heller. Hur som helst. Hör av dig om du har lust. Vi får inte ge upp. Inte nu.
När jag var liten var julen alltid vit. Alltid, alltid, alltid, alltid vit. Det fanns inga undantag. Om väderstatistiken från början av sjuttiotalet säger något annat så ljuger statistiken. Man kan ljuga med statistik, det har jag hört. Sextiotalsåren minns jag inte och kan inte uttala mig om, men med största sannolikhet var även de vita. Om jag tänker efter så var nog alla jular vita från 1947 och framåt, för 1947 var året då Petters och Lottas jul av Elsa Beskow gavs ut. Eller om det möjligen är så att den vita julen infördes av Viktor Rydberg och hans dikt Tomten. I så fall är det 1881 som gäller. Det verkar faktiskt ganska rimligt. Elsa Beskow kan ju inte ha monopol på vita jular. Det vore orimligt.
Egentligen kan hela december få vara vit, om jag nu för en gångs skull får bestämma. Författaren Stig Claesson undrade en gång vem som vill uppleva en kolsvart falsk december. Detta undrade han närmare bestämt 1974 när jag var åtta år gammal. Jag kunde inte ha undrat det bättre själv, trots min då ringa ålder. Jag undrar faktiskt fortfarande detsamma, men det tycks inte hjälpa. Ingenting tycks hjälpa. Möjligen beror det på att någon har fått för sig att jag inte tycker om snö. Men det är faktiskt fel. Jag tycker bara inte om att alla människor som av ett inre tvång måste säga ”det är skönt med snö för då blir det i alla fall lite ljusare” så fort det faller lite snö. Men det är ju tråkigt om det är skälet till att det inte faller någon snö och att december därmed blir kolsvart och falsk. För detta ber jag i så fall om ursäkt. Vem vill uppleva en kolsvart falsk december.
En gång fick jag före maten följa med min kusin Barbro till en liten gumma som bodde i ett litet torpliknande hus en liten liten bit bort. Ett stearinljus brann i varje fönster. Jag minns inte om vi var utklädda till tomtar, men vi hade en julklapp med oss till gumman. Eller om det var en korg med gotter, fast det är ju också en julklapp. Hon blev strålande glad och var antagligen ganska ensam. Det kändes som att vara med i en bok av Astrid Lindgren. Det kan förresten ha varit hon som införde den vita julen, men därom ska jag inte uttala mig alltför tvärsäkert. Jag har för mig att gumman gav oss varsin julklapp, var hon nu fick dem ifrån. Eventuellt innehöll mitt paket en grön och gul skumgummigroda som luktade som godis, men jag kan mycket väl minnas fel. Kanske var det i stället en liten porslinshund.
Den som till äventyrs har läst tidigare alster av min ömkliga hjärna och mina flinka fingrar vet att jag är en hopplös samlare. Så här på Vinylskivans dag tänkte jag angripa ett samlarområde som jag tidigare inte har berört närmare. Vad skulle nu det kunna vara, med tanke på att det är Vinylskivans dag? Kan det möjligen ha med vinylskivor att göra? Ja, tänk att det kan det! Nu är ju jag uppvuxen under en tid då vinylskivan fortfarande var kung och det liksom inte fanns några alternativ om man gillade musik. Ja, det skulle vara kassettband då, men jag kan inte påminna mig att jag någonsin skaffade ett färdiginspelat kassettband – det fanns liksom inte, som det numera heter, på kartan. Alltså köpte jag vinylskivor, och det blev ganska många med tiden. Men kan man kalla det samlande? Nja, jag vill nog hävda att skivsamlandet kräver någon sorts plan, en ambition att leta upp allting inom ett visst område. Och det är nog först för några år sedan som detta område utkristalliserade sig för min del. Jag skulle samla på Apple-skivor!
”Apple-skivor?” tänker nu den obildade allmänheten. Snackar han om hårddiskar? Apple tillverkar väl datorer? Dumheter. Det finns bara ett Apple och det är skivbolaget Apple Records som bildades av The Beatles 1968. Det skedde förvisso delvis för att de skulle slippa betala så fruktansvärt mycket skatt, men de hade också en ganska vacker tanke med det hela. Dittills okända talanger skulle få en möjlighet att ge ut skivor, förutsatt att gruppen själv trodde på dessa talanger. Ja, det fanns även Apple-avdelningar för böcker, film, kläder och elektronik, så man behövde inte nödvändigtvis syssla med musik för att få chansen. Och så var tanken att alla som ingick i Apple-korgen skulle få en del av intäkterna, hur det nu skulle gå till. Paul McCartney kallade hela projektet för ”ett slags västerländsk kommunism”.
elbrundino 