Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Stockholm’

Får man gnälla på juldagen? Jag är just hemkommen från ett framförande av Johann Sebastian Bachs Juloratorium (del I-III) i Katarina kyrka i Stockholm. Kanske kan jag inte påstå att det är en tradition för mig att gå och lyssna, för det är nog bara andra gången. Men det känns som om julen blir lite extra komplett om man får sitta och avnjuta lite schyst barockmusik i ett mäktigt kyrkorum. Tyvärr aktualiserade denna konsert något som jag har tänkt ganska mycket på i ett antal år.

Första gången jag noterade detta var, om jag minns rätt, på en konsert med The Who i Globen 1997. Jag har sprungit på rätt många konserter sedan mitten av 80-talet, men det var som om människors beteende plötsligt ändrades där i slutet av 90-talet. Det var helt enkelt ett förfärligt spring på folk. De kunde inte sitta/stå still, inte för att de rycktes med av musiken utan för att de var törstiga. Det går ju inte att lyssna på musik utan att ständigt ha en öl i handen. Och när man har sugit i sig några flaskor öl så måste man förstås springa på toaletten också. Kanske är jag den enda människan i hela världen som får svårt att koncentrera mig på…vad som helst egentligen, när folk runt omkring ständigt kommer och går.

Men den detaljen kanske man kan stå ut med. Det var inte det som irriterade mig mest. Långt värre var detta märkliga att folk stod (och satt) och PRATADE högljutt med varandra. Det kanske man kan göra om man går på puben och nån trubadur sitter och gal i ett hörn eller om man sitter på en restaurang och en käck restaurangtrio plötsligt dyker upp. För då går man troligtvis inte dit för musiken. Den är mest där för att skapa atmosfär och man har som gäst inte bett om den. Men nu snackar vi om konserter. Med artister som kanske kommer hit vart sjunde eller tionde år. Och där biljetterna kanske kostar 400, 700 eller till och med 1 200 spänn. Konserter som man som musikälskare ser fram emot. För musiken skull.

Men tyvärr saboteras allt fler dylika konserter av detta märkliga beteende där folk tydligen tycker att det är normalt att betala dyrt för att stå och prata med varandra. Och eftersom det är en massa jobbig musik på hög volym som stör så måste man ju prata högt. Vad beror det här på? Hände det något särskilt i slutet av 90-talet som gjorde att all musik förvandlades till någon form av samtalsbakgrund? Något som ska bekämpas genom banalt hö-hö-hö-snack? Jag har faktiskt ingen som helst aning. Nu kanske någon tänker: ”Jamen, det är väl ingen som hör om man står och snackar lite med polaren under en konsert! Volymen är ju ändå så hög.” Fel. Och alldeles extra fel när det handlar om artister som spelar nyanserat och inte bara vräker på med full volym hela tiden. Jag var exempelvis på en konsert med Cat Stevens där någon på raden bakom glatt pladdrade på med sin granne under den tysta, akustiska inledningen. Det är som om folk inte förstår varför de är där.

Nu trodde jag i min enfald att det här bara var ett problem på rockkonserter som, åtminstone i teorin, bjuder på en hög volym. Men då ber jag att få återkomma till eftermiddagens framförande av Juloratoriet. Man kan ju tro att en klassisk konsert i en kyrka skulle befolkas av människor som verkligen är där för att lyssna. Jag menar, där går det inte ens att springa till baren och köpa öl stup i kvarten. Men icke. Under hela första avdelningen satt tre fullvuxna kvinnor och viskade ivrigt till varandra några rader bakom mig. Varför betalar man 140 kronor för sitta och tissla och tassla under en konsert? Och är man verkligen så korkad att man tror att det inte hörs? Därmed förstördes min konsertupplevelse, för även om någon till slut smög iväg och sa åt dem att hålla käft så gick resten av konserten åt till att vara irriterad över att första delen blev förstörd, ty sådan är jag. Det verkar som om folk har gått och blivit korkade. Eller enorma egoister. Det är rejält oförskämt mot både artister och övriga åhörare att ägna sig åt sitt eget evinnerliga pladdrande. Eller har jag kanske fel? Det kanske bara är jag som är omodern – som vanligt.

Read Full Post »

TABLE SET THYSELF – The Confidence Table in Europe

Confidence dining hall, Ulriksdal Court Theater.

The Confidence dining room in Ulriksdal Court Theater, Sweden
Photo: © Lasse Brundin

Curiosity awakens

While working as a guide at the Royal Palace Ulriksdal north of Stockholm in the 1990s I also managed to learn a few things about the 18th century court theatre Confidencen. It is situated in a separate building in the park and although it was not part of the palace tour, the theatre was of course closely associated with the palace and thus worth knowing a little about. The somewhat odd name Confidencen comes from a dining hall that was fitted out in a room adjacent to the auditorium, where the royal family and their close friends could eat and talk “en confidence”. I will explain this more closely later. I also knew there was a similar dining hall in a pavilion next to the Chinese Pavilion in the Drottningholm Palace Park. This autumn I got a chance to take a “behind the scenes” look at the latter. This past summer I also watched a documentary about the palaces and castles that Ludwig II of Bavaria built in the second half of the 19th century. While watching it, I realised that one of them, Herrenchiemsee, had one of those special dining halls too! I was intrigued by this and wanted to find out just how common these tables were, and where the original idea came from.

An 18th century problem

If you were a powerful man or woman, perhaps a king or queen, in the 18th century, you probably lived quite a good, comfortable life. However, maybe there was a certain field that was troublesome – you did not get much privacy. The life-style demanded many servants and attendants of different sorts, which meant that you were rarely alone. The fact that people gladly spread rumours and gossiped was probably both titillating and extremely annoying. You have to take into consideration that the gossip was not only personal, but also sometimes political. And political rumours and gossip could be downright dangerous. If you wanted to talk with someone privately about delicate matters, you probably had to take a walk in the palace park and be very careful not to walk to close to any vegetation. There could be people with big ears hiding there. Alternatively, you could go to some out-of-the-way room and close the doors. However, there could always be an eavesdropping servant behind that closed door. Was this an imagined problem? No. We know for instance from the Swedish court that the problem was very real. Queen Lovisa Ulrika (1720-1782) experienced this when she realised that secret information reached her political opponents. (1)

A magic table

Hissanordningen i Confidencen vid Kina slott

The hoisting device in the Confidence Pavilion next to the Chinese Pavilion in Drottningholm
Photo: © Lasse Brundin

So how do you solve this problem? Well, there were quite a few inventive people in the 18th century, and someone came up with a solution: a more or less isolated dining hall without servants! The dinner table was set by servants in the basement, as close to the kitchen as possible. In the ceiling was a sliding hatch that covered a hole through which the set table could be hoisted to the dining hall above. Small bells attached to the hoisting mechanism signalled that the table was on its way up. A simple but at the same time complicated solution, and really quite a typical 18th century invention. (One writer claims that the set tables could also be lowered from the above down to the waiting guests, but I have found no evidence for this highly impractical solution.) Who came up with this idea? We cannot be entirely sure. Some sources claim that the idea was French, maybe because it is easy to believe that an invention like that must have originated in a country that had a complex and highly evolved court ceremonial, like France in the time of Louis XIV (1638-1715). However, one must remember that The Sun King loved public ceremonies. People were invited to see the king get up and get dressed in the morning, and to see him eat. He very much wanted to be in the centre of things, and dinners in solitude (or with a few people present) probably did not appeal that much to him. This notion that the invention is French could, at least in Sweden, probably also emanate from the fact that we use a French name for the whole arrangement: table de confidence – ”confidence table”. (I will use that term henceforth when I speak about the table in general terms.) Other sources claim that the whole idea came from the German speaking countries. This might have to do with the fact that there are, or have been, a relatively large number of tables within the borders of present-day Germany. They were simply popular there.

A Danish invention?

Architect Kent Alstrup at Styrelsen for Slotte og Kulturejendomme in Denmark kindly points out to me that some people believe that the hoistable table might be a Danish invention! And that it is somewhat older than most people tend to think. (2) In an interesting article in the book Rosenborg Studier (Copenhagen 2000), art historian Mogens Bencard suggests that this might be the case. In an exhibition catalogue from 2010 he gives further details around his theory. (3) As early as in 1694 a hoistable table was constructed for the hunting lodge Hubertushuset in Jaegersborg Dyrehave north of Copenhagen. A number of unspecified payments to the astronomer and inventor Ole Rømer (1644-1710) in connection to this building makes Bencard believe that Rømer might very well be the inventor of the table. Even though the payments are not sure-fire evidence that he is the inventor, there is clear evidence that he constructed a number of farende stole, a sort of hoistable chairs, for the royal palaces. In the autumn of his life, King Christian V (1646-1699) had difficulty walking and could use these chairs to “travel” painlessly from one floor to the next. One such chair is preserved at Frederiksborg Palace.

Rosenborg Castle in Copenhagen Foto: © Lars Rune Larsson

Rosenborg Castle in Copenhagen
Photo: © Lars Rune Larsson

An almost disproportionate number of hoistable tables were fitted out in, or in connection to, Danish royal castles and palaces at the tail end of the 17th century and in the first half of the 18th century. Maybe that is not proof that it is a Danish invention, but the concentration – and the early appearance – makes me quite convinced. It is also telling that Peter the Great of Russia (1672-1721) visited Copenhagen in 1716 – and four years later had a pavilion built with a hoistable table (and a double hoistable chair reminiscent of Rømer’s farende stole!) in Peterhof outside Saint Petersburg.

Mogens Bencard points out a few older examples of “magic tables” in the 17th century, but they were temporary constructions that were meant to amuse and astound guests and not the kind of tables I am discussing here. However, there is supposed to have been something resembling the subject for this article in Maison de Chantemesle in Essonne south of Paris. This construction was described by the Swedish diplomat Daniel Cronström in a letter to architect Nicodemus Tessin the Younger. Cronström lived in Paris and it seems that he had only heard of this table, not actually seen it. However, he describes it as if both the table and the dinner guests were hoisted from one floor to another. It is not known when this table was constructed, but it must be before 1701, as the letter from Cronström is dated that year. I would say that this table, too, belongs to the entertainment category. Depending on how well known the construction was in that period, it could however  be a contributory cause to the fact that the hoistable table has been seen as a French invention. (4)

How did the confidence table reach Sweden?

Confidence 028a

The Confidence Pavilion at Drottningholm
Photo: © Lasse Brundin

There are two confidence tables in Sweden. One is a reconstruction from the end of the 20th century because the original 18th century construction was demolished at some point. The other one is more or less untouched since the 1760s. The first-mentioned was built at Ulriksdal Court Theater and was used for the first time in the autumn of 1754. (5) The other one is in a pavilion of its own just next to the Chinese Pavilion in the Drottningholm Palace Park. It was supposedly built in 1763. (6) Both constructions are intimately associated with Queen Lovisa Ulrika (1720-1782), who was the sister of Frederick the Great of Prussia. That is an important detail in this whole story. The design for the two Swedish tables (it is very likely that they were identical) were presented to Lovisa Ulrika by her younger brother August Wilhelm. (7) He lived in Oranienburg Palace, some 35 kilometres from Berlin, and one could have expected him to have a confidence table himself. However, there is no evidence of that. On the other hand, he must have been very familiar with the city palaces in Berlin and Potsdam. Both had confidence tables. His sister must of course have been familiar with those tables too, as they were both in place before she left Prussia for Sweden in 1744.

Hissanordningen till Ulriksdals confidencebord

The hoisting device in Ulriksdal Court Theater
Photo: © Lasse Brundin

The table in Berlin was a gift from Augustus II the Strong (1670-1733). (8) It was fitted out in 1728 and seems to have been quite a big and advanced table. The one in Potsdam was simpler and it could perhaps be that design that was given to Queen Lovisa Ulrika. The two Swedish tables are really quite modest compared to, for instance, the ones in Russia. It could also be that the design for the Swedish tables was more like an outline design that could be adapted to local requirements. The Swedish tables are relatively small and quite simple wooden structures. There is room for six people seated around them. (9) There was no need for anything fancy since the tables were always covered with tablecloths and fully set with plates, glasses and perhaps candelabra when they were elevated and visible to the royals. Around the table are four ”servants” – a kind of cylindrical shelves that were also hoistable. Glasses, bottles and other things could be placed on them – or perhaps more food.

A more advanced table

One of the

One of the ”servants” in Ulriksdal Court Theater
Photo: © Lasse Brundin

The Russian tables (as well as some of the Danish and German ones) were much more advanced and constructed in another way. They are generally bigger and could be said to consist of two parts: A stationary outer “frame” and a hoistable part in the middle. This meant that you could safely sit by the frame and wait for the middle part to appear from the room underneath without risk of falling down into the hole. The Swedish diners probably had to stand by the walls and wait for the floor to open and the table to appear before they could sit down. Or perhaps they waited in the adjoining rooms (or outside the building) until they heard the bells announce that the table was on its way up. Then they could of course miss the sight of the table magically appearing through the floor.

However, it is not quite true that the whole frame was stationary. At each cover, there was a hole as big as a plate – and each hole was fitted with its very own hoist, a postilion. Each postilion was covered by a slate on which the guest could write down exactly what he or she wished to eat. You then rang a small bell, and the postilion with the slate disappeared down to the serving room. After a while, the postilion appeared again, now with the desired dish on it! The table must certainly have surprised and amused those who had never seen one before.

Residensslottet i Dresden Foto: Charlotta Jarnvall

Residenzschloss in Dresden, Germany
Photo: © Charlotta Jarnvall

A similar table stood in Germany, in Dresden’s Residenzschloss, the palace of Augustus the Strong. Judging from one description its construction was yet a little different. It seems that the table was divided in two halves, which means that one half could be set (or refilled) in the serving room below, while the other half was in the dining hall above. This table also had postilions and slates on which to write orders. At one occasion the conversation was very stiff, which caused Augustus the Strong to send down an order for “big devisen”. These were a bit like fortune cookies – some kind of candy with amusing poems or verses in it. The court jester Schmeidel happened to be in the serving room when the order arrived – and immediately let himself be hoisted up to appear on the table as a surprise. He said, “Your majesty wanted devisen of the biggest kind. Here is a sample. You won’t find bigger devisen than this.” This amused Augustus the Strong so much that he invited the court jester to the table. (10)

Ludwig II of Bavaria

Hissanordningen på Schloss Linderhof i Bayern.

The hoisting device at Schloss Linderhof
in Bavaria
© Bayerische Schlösserverwaltung
 www.schloesser.bayern.de

The royalty and nobility of the 18th century used the magic table at least in part to be able to talk in confidence with each other. The subject of the conversation probably varied between politics, gossip and perhaps amorous things. Ludwig II of Bavaria (1845-1886) was a little different. He used the table primarily to be able to eat in solitude. He wasn not very keen on having to socialize with people. On those occasions when he was obliged to have dinner guests, he often saw to it that a large flower arrangement was placed between him and the guests. That made it impossible for them to see each other. He also ate very fast to make the repast end quickly. The guests usually didn not get more than a bite of each course.  He preferred to eat alone, and if he could avoid servants near the table – all the better! Still the table was usually set for more than one person. Ludwig liked to carry on imaginary conversations with two of his idols, Louis XIV and Louis XV of France. Sometimes their, likewise imaginary, mistresses were invited too. (11) It is hard not to see the almost theatrical appearance of a set table as a part of Ludwig II’s dinner “performance”. He had a confidence table installed in the grandiose palace Herrenchiemsee (which was never finished) but also in the small and compact but very fascinating Schloss Linderhof, which is well worth a visit. The hoisting machinery at Linderhof is not part of the guided tour, but the dining hall where the table appeared is. The picture above shows the machinery. It is hardly surprising that Ludwig II decided to have confidence tables installed in his palaces. They are very appropriate for his famous fairy tale world. It is, however, perhaps a little surprising that he did not have a table in his most fantastic creation, Neuschwanstein. There is, however, at least a dumb waiter there, going up three stories from the kitchen to the dining hall.

Schloss Linderhof i Bayern

Schloss Linderhof in Bavaria
Photo: © Lasse Brundin

Same idea – different names

According to local tradition, Ludwig II’s inspiration for the tables came from the tale “Table Set Thyself” in the brothers Grimm collection of folk tales. That is the reason why King Ludwig’s tables are referred to as Tischlein-deck-dich(12)  But the idea as such was, as we have seen, not new in his days. In the German speaking part of Europe, the tables seem to have been called Maschinentafel (machine table) or Confidenztafel (confidence table)That is quite an interesting fact since it seems that the latter term forms the basis for the French name table de confidence that has been used for the Swedish tables. In France, however, this kind of table has usually been referred to as table machiné (machine table) or table volante (flying table). The latter is a somewhat problematic name, though, as it can also mean a regular small and movable table. It is also the name of a magic trick. On the other hand, in a letter to her brother Frederick the Great of Prussia, Queen Lovisa Ulrika uses the French form table de confidence, as if there is no German word for it. (13) To add to the confusion, the tables in Denmark have usually been eremitageborde, since they were often installed in the type of pavilion called hermitage. And naturally, the two tables I have managed to find in Italy have yet two other names. The first one is called tavola matematica (mathematical table), presumably because it is technically advanced. The other one is called tavola muta (silent table – compare with dumb waiter). And what is the name of the only Czech table? Kouzelného stolku (magic table). The perhaps most intriguing term has been used for the only known table in Austria: table de conspiration. Conspiracy table! The lack of uniformity in names and terms makes it quite difficult to search for places that have or have had confidence tables.

Location

Confidencen vid Kina slott

The Confidence Pavilion at Drottningholm
Photo: © Lasse Brundin

Most of the confidence tables seem to have been installed in garden pavilions of different kinds. Many of them bear the very logical name hermitage (cf. hermit). This was of course the ideal location for a table of this kind and purpose, as there were no adjacent rooms where eavesdropping servants could dwell. The Confidence Pavilion in the Drottningholm Palace Park in Sweden is a good example. The dining hall is situated quite high above the ground – except on the entrance side. The entrance is reached by a ramp, which must have been easy to keep watch over.  In the park of Fredensborg Palace in Denmark, there was a table in a hermitage positioned at the end of a short jetty in a lake. The hermitage at Peterhof in Russia was surrounded by a moat and could only be reached via a drawbridge. As if that was not enough, the only way up to the dining hall was by the previously mentioned hoistable chair. This means that you were completely isolated in the dining hall. Everything was done to avoid uninvited guests. In July 1797, when Czar Paul I decided to visit the hermitage, he famously was stuck in the hoistable chair between the two floors. The Czar had the elevator demolished and had a flight of stairs installed instead. (14)

Petit Trianon i Versailles - som aldrig fick de två planerade borden.

Petit Trianon in Versailles – site for two planned tables.
Photo: © Lars Rune Larsson

Other confidence tables have not been located in park pavilions, but in more private areas in the actual palaces. The aforementioned palaces in Potsdam and Berlin in Germany can serve as examples. It can be questioned whether these tables had any practical use, as it would be quite easy for servants and other eavesdroppers to lurk about in adjacent rooms. Maybe these tables were rather something that you showed to surprised guests, as a kind of modern wonders. There is also a third variety, even though I have only found one example of this. Then I am back to where I started – the court theater Confidencen in Ulriksdal, Sweden. This table is situated in a room right next to the auditorium. In a way, that is the most congenial location, simply because the magically appearing table has a clear theatrical aspect. The dining hall here was like an extension of the stage with its pieces of scenery, trapdoors and other constructions.

Confidence tables in the 20th century?

I was absolutely convinced that Ludwig II of Bavaria was the last person to have confidence tables installed. But to my great surprise, I suddenly found information about a table from the 1960s! I was even more surprised when I learned that it was installed in a house here in Sweden. On the island of Torö outside Nynäshamn south of Stockholm, a rather strange villa was built in 1969. The official name is Villa Spies, but people in general have come to call it Villa Fjolle (fjolle being Danish for crazy or foolish). The architect was Staffan Berglund and the commissioner was the Danish businessman and traveling agency tycoon Simon Spies. The house as such is very special, to say the least, but what attracted my interest was the dining table which is possible to hoist from the first to the second floor. The elevator system is of course electrical and modern, but apart from that, the difference to the old confidence tables is primarily that the seats and the table are both fixed to the same platform, which means that they are all hoistable. Does this sound familiar? Yes, the concept is actually the same as for the installation that supposedly existed in Maison de Chantemesle, the one that Daniel Cronström wrote to Nicodemus Tessin about in 1701. The table seems to have been Simon Spies’ idea, not the architect’s idea. But where did he get the idea? It is very tempting to contemplate nationality here. Spies was Danish! Was he aware of the great number of confidence tables that existed in Denmark in the 18th century? Maybe. But there is another very convincing explanation, which is presented in a very interesting article by Mikael Askergren: Simon Spies probably got the idea from the James Bond parody Casino Royale from 1967! (15) This means that you cannot really count this table as a “real” confidence table – but the general idea is of course the same as for the old ones, which is why I have included the Villa Spies table in my list over the ones I have found.

Where are the tables to be found in Europe?

Schloss Belvedere i Weimar.

Schloss Belvedere in Weimar, Germany
Photo: © Magnus Hernander

In my search for confidence tables, my ambition has been to find as many as possible. In order to do so, I have contacted quite a few organisations, museums and other institutions in the European countries where there ought to be confidence tables. In Great Britain and Ireland, the phenomenon turned out to be unknown. Spain and Portugal seem to be void of tables, too. (16) I expected to find at least one in Spain. It took some time before I found any tables in Italy and Austria, and when I did, it surprised me that there are so few. There seems to be no tables within the present-day borders of Belgium and the Netherlands either. The fad could easily have spread to Hungary, but thatis another country where I have not been able to find any tables. There are two big palaces in Latvia (Rundale and Jelgava) that were built at just the right time to be fitted out with confidence tables. But I have found no evidence for any. The architect was Bartolomei Rastrelli who mostly worked in the Petersburg area, where there were several tables.

Schönhaus vid Schloss Altenburg i Thüringen. Troligen platsen för ett confidencebord.

Schönhaus at Schloss Altenburg in Thuringia, Germany.
Probably the site for a confidence table.

I am still happy with the around 40 tables I have found. That is many more than I expected to find when I started this project. Below is a list of which confidence tables I have found in Europe. Most of them do not exist any longer, a few remain, and a few have been reconstructed. Some of them are possible or likely tables whose existence I have not been able to confirm. Nevertheless, the list gives quite a good picture of where most tables have been concentrated – and it raises a number of questions. It would for instance be interesting to find out how the idea spread through Europe. What kind of “kinship” is there between the disparate tables? Is there a plausible explanation as to why there have been no tables on the British Isles or the Iberian Peninsula? Are there any confidence tables outside of Europe? And how is it possible that a table was installed in Château de Lunéville in eastern France as early as in 1705? But I am leaving these questions for somebody else. My purpose has primarily been to compile a list over known tables. It is probably not complete – it can even be, to a certain degree – erroneous. I am therefore very grateful for any further information that you, the reader, can provide me with concerning this interesting subject.

Denmark: (17)

Dyrehaven, Hubertushuset
(1694. A hunting lodge, hence the name Hubertushuset, which is mentioned in Salmonsens Konversationsleksikon 1915-1930.)

Rosenborg Castle, The Red Pavilion 
(The end of the 17th century. Later called The Blue Pavilion or the Hermitage.
There was a farende stole – a hoistable chair – here too.)

Rosenborg Castle, The Pavilion with the 4 Orbs
(The table in this pavilion is not mentioned by Bencard, but it is listed in Salmonsens Konversationsleksikon under the entry “Eremitageborde”. Kent Alstrup at Styrelsen for Slotte og Kulturejendomme confirms that there used to be a confidence table there.)

Frederiksberg Palace
(1703. The table existed at least until 1721.)

”The King’s house behind Børsen
(This table is listed in Salmonsens Konversationslexikon and dated to 1704.
Mogens Bencard mentions a house that was bought by King Frederick IV for his mistress. This is most likely the same house, even though Bencard writes that the rebuilding of the house took place 1709-1710, which means that the table cannot have been installed earlier than that.)

Frederiksborg Castle, Sparepenge
(Since there was a farende stole – hoistable chair – in the park pavilion Sparepenge, Bencard dates the table to the 1690s. The hoistable chairs were installed for Christian V who died in 1699.)

Copenhagen Castle, a vaulted room next to the Queen’s bedchamber
(Around 1710 according to Bencard. The castle was demolished in 1731.)

Copenhagen Castle, the Hermitage Room
(1720s.)

Fredensborg Palace, the Queen’s antechamber
(1724.)

Fredensborg Palace, the Hermitage
(1722. The pavilion was built at the end of a short jetty and was also known as the Angler’s House. There is a watercolour painting by A.E. Willarst from 1727, where anglers can be seen standing on the jetty but also in the water. The painting is reproduced in Rosenborg Studier, p. 249.)

Copenhagen, Charlottenborg Palace
(1730s.)

Dyrehaven, The Hermitage
(This small castle was built 1734-1736 and was fitted out with a confidence table in 1736. There must have been some sort of problem with it, as it was replaced with a new one two years later. This table had room for twelve people.)

Christiansborg Palace
(1739. This seems to have been Denmark’s largest and most technically advanced table with room for 20 people. The table was demolished before 1770. The Palace was destroyed in a fire in 1794.)

France:

Essonne, Maison de Chantemesle (18)
(Before 1701.)

Lunéville, Château de Lunéville (19)
(1705. The table was recreated “virtually” for an exhibition in 2015.)

Meudon, Château de Bellevue (20)
(1750s?)

Choisy-le-Roi, Château de Choisy (21)
(1756. Guérin de Montpellier constructed the table. The palace was demolished in 1839.)

Versailles, Petit Trianon (22)
(Antoine-Joseph Loriot started building two tables but was ordered to stop in 1772 before they were completed.)

Paris, The Louvre (23)
(A table is mentioned in a diary in 1769, but this was almost certainly a model only.)

Versailles, Les Petits Appartements (24)
(Unconfirmed. There was, however, a hoistable chair in Versailles. It was commissioned by King Louis XV for Madame de Châteauroux. She could use the chair to get to her rooms on the third floor. Madame de Pompadour later used the elevator.)

Italy:

Palermo, Casina/Palazzino Cinese (25)
(Around 1800. The machinery and the table still exist. The table is called tavola matematica – mathematical table – and very much resembles the table in Český Krumlov.)

Portici, Palazzo Reale di Portici, Casino della Tavola Muta (26)
(1775. The table was installed in an oval room in a tower in the park and was referred to as tavola muta – silent table. If my information is correct, the tower does not exist anymore.)

Poland: (27)

Warsaw, Royal Castle
(Around 1715. Augustus II the Strong had the table installed.
The castle was demolished in the Second World War, but has been rebuilt.)

Warsaw, the Saxon Palace
(1710s. This table was also commissioned by Augustus the Strong. The palace was blown up in the Second World War.)

Russia: (28)

Peterhof, Grand Palace
(18th century.)

Peterhof, the Hermitage
(1721-1725. The machinery was destroyed in the Second World War but was reconstructed in 2009. There was room for 14 people around the table.)

Saint Petersburg, the Shuvalov palace
(1730s.)

Saint Petersburg, A. P. Bestuzjev-Rjumin’s estate
(1740s or 1750s. The estate was situated on Kamenny Island.)

Tsarskoye Selo, the Hermitage
(1750s. The machinery is partially preserved, partially reconstructed. 18 people could sit around this table.)

Saint Petersburg, the Winter Palace
(18th century. I am not entirely sure if this was a separate table or if it is the same as the one in the following post.)

Saint Petersburg, the Small Hermitage
(End of the 1760s.)

Oranienbaum, Palace of Peter III, the Hermitage
(1760s. The Hermitage does not exist anymore.)

Kuskovo, the Sheremetev country estate, the Hermitage
(1767. In the pavilion, there was also a hoistable chair, probably resembling the one in the Peterhof Hermitage. The Russian tables are concentrated around Saint Petersburg, but this estate is actually situated outside of Moscow.)

Saint Petersburg, the Sheremetev palace
(1770s.)

Sweden:

Ulriksdal, the Palace Theatre Confidencen (29)
(1754. The machinery and table were reconstructed 1994-1997.)

Drottningholm, the Confidence Pavilion next to the Chinese Pavilion (30)
(1763. Original, still working machinery.)

Torö, ”Villa Fjolle”/”Villa Spies” (31)
(1969. The table still exists.)

Czech Republic:

Český Krumlov, Villa Bellaria (32)
(1746. The table is in a house in the castle park in this gem of a town. The machinery is still in working order.)

Germany:

Dresden, Dresden Castle (33)
(1721. The table was constructed by Andreas Gärtner. It had only room for four people, but if the description of two halves is correct, it probably meant that eight people could be seated around it if necessary.)

Dresden, Pillnitz Palace (34)
(1720s. A confidence table was planned but never installed, possibly due to the high water table near river Elbe.)

Berlin, City Palace (35)
(1728. The palace was bombed in the Second World War and demolished.)

Altenburg, Schönhaus (36)
(1730s. The pavilion was demolished in 1955 as it was in a bad state. I have not been able to verify this table.)

Weimar, Belvedere (37)
(1730s. The table is supposed to have existed as late as 1933. I have not been able to verify this.)

Festung Königstein, Friedrichsburg (38)
(1731. The pavilion was struck by lightning in 1744.
The table and the hoisting device were reconstructed in 1999.)

Potsdam, City Palace (39)
(1745. The palace was bombed in the Second World War and was demolished. Here is a picture of the table.
An interesting coincidence is that the room where the confidence table stood housed a portrait of Lovisa Ulrika.)

Berlin, Kadettenhaus Neubau (40)
(1770s.)

Schloss Linderhof  (41)
(1870-80s. The machinery still exists, but it has been blocked for security reasons.)

Herrenchiemsee, Neues Schloss (42)
(1880s. The machinery still exists, but it has been blocked.)

Austria:

Vienna, Schönbrunn, the round Chinese cabinet (43)
(1743. Demolished no later than 1753.)

And in the end…

The table and machinery in the Confidence Pavilion, next to the Chinese Pavilion in Sweden, have been preserved since they were installed in the 1760s to this day. However, they have probably, from time to time, fallen into oblivion, or at least not been known to the public at large. I am sure that the courtier Fritz von Dardel was a little surprised when he visited Drottningholm Palace and the Chinese Pavilion on the 5th of August 1857. In his diary (published under the title Minnen in 1901) he writes:

Our carriages stopped at Kina, this exquisitely beautiful summer palace, where we were led into one of the four pavilions that surround the main building. Everybody sat in a ring on the floor, as if to play sitting-down games. When Prince Oscar clapped his hands three times, the floor opened and a richly laid table slowly ascended through the hole. We immediately attacked the table and served ourselves. Everybody was in high spirits. (44)

You can sense a certain degree of delight over the magic table – and I dare say that this somewhat odd invention still manages to fascinate and intrigue in this age of high technology. I certainly  would not mind having a table like that in my own humble home.

Footnotes:

(1) See for instance Confidencen: An old theatre resurrected, 1999, p. 49.
(2) E-mail from Kent Alstrup at Styrelsen for Slotte og Kulturejendomme.
(3) ”Eremitage-borde i Köbenhavn og Dresden” in Tro, styrke, kaerlighed: Danmark og Sachsen – aegteskaber, politiske og kulturelle forbindelser, pp. 287-288.
(4) The information about the Danish tables are primarily taken from Mogens Bencard’s excellent article ”Notes on the table in late 17th and early 18th century Denmark” in Rosenborg Studier (Copenhagen, 2000).
(5) Confidencen – an old theatre resurrected, p. 49.
(6) This is according to Mogens Bencard in Rosenborg Studier. However, the book about The Chinese Pavilion in the book series De Kungliga slotten (Stockholm 2002) states that the Confidence Pavilion stood finished in 1762 at the latest.
(7) Confidencen – an old theatre resurrected, p. 49.
(8) See for instance. Rosenborg Studier.
(9) According to Confidencen – an old theatre resurrected, p. 49, there is room for eight to ten people around the tables. However, Confidencen Ulriksdals slottsteater 1981-1991 (Stockholm 1991) states six, which is a more likely number.
(10) This information is taken from Bohemia: Oder Unterhaltungsblätter Für Gebildete Stände, 2 (A. Haase, 1839.)
(11) Information from the Schloss Linderhof web site and the guided tour, which I attended in 2013.
(12) This is according to the web site of Schloss Herrenchiemsee. There is a tendency to use this name for the confidence tables in Germany today, but I have found no evidence that the name was used before Ludwig II’s days.
(13) Confidencen – an old theatre resurrected, p. 49
(14) See for instance this web site: Peterhof Hermitage Pavilion
(15) ”Villa Spies”, www.askergren.com/spies (1996 + 2008)
(16) To tell the truth, none of the people or institutions I have contacted have replied. I have also searched the internet in all possible ways but have not found any evidence of confidence tables.
(17) The list of Danish tables has been compiled from Mogens Bencard’s detailed article in Rosenborg Studier, however with complementary information from Salmonsens Konversationsleksikon 1915-1930 and from Kent Alstrup at Styrelsen for Slotte og Kulturejendomme.
(18) This according to Bencard in Rosenborg Studier.
(19) According to press material for the exhibition Tous à Table! in Château de Lunéville in 2015, and an article in L’est Républican.
(20) The statement that there was a confidence table in Château Bellevue is supposedly to be found in the footnotes to Rodolphe el-Khoury’s translation of Jean-François de Bastide’s novella La Petite Maison from 1753 (The Little House: An Architectural Seduction (Princeton Architectural Press, 1996)). I have not been able to verify the existence of this table.
(21) See for instance Rosenborg Studier.
(22) See Da Vinha & Masson Versailles: Histoire, Dictionnaire et Anthologie (2015) under the entry ”Tables Volantes”.
(23) This information can be found in Mémoires secrets de Bachaumont de 1762 à 1787, volume 2 for May 31, 1769. The table was destined for Petit Trianon at Versailles, so this was not a permanent table for the Louvre.
(24) The information appears in Mogens Bencard’s article on Danish tables in Rosenborg Studier. He has received the information from Béatrix Saule at Versailles, which should guarantee that it is correct. I have not seen, however, any other reference to this table. Regarding the chair, see for instance the material for the 2011 exhibition Sciences et Curiosités à la Cour de Versailles.
(25) See for instance this web site: Storia della Palazzina Cinese
(26) The information can be found in this PDF.
(27) The Polish tables are mentioned in Rosenborg Studier.
(28) The information regarding the Russian tables is slightly unclear. Mogens Bencard mentions the Sheremetev palace in Saint Petersburg, but it is more likely that the table referred to was the one at Kuskovo, the Sheremetev’s country summerhouse and estate. The table is mentioned for instance on this web site. The family could very well have had a table in their Saint Petersburg palace too, but I have not been able to verify this. Bencard also mentions the Shuvalov palace in Saint Petersburg. This is another table that I have not been able to verify. In her e-mail to me, Nino B. Vakhania at Peterhof does not mention any table in the Shuvalov palace, but she mentions another Saint Petersburg table, namely the one at A.P. Bestuzjev-Rjumin’s manor on Kamenny Island.
(29) See for instance Confidencen Ulriksdals slottsteater 1981-1991.
(30) See for instance Kina slott in the book series De Kungliga slotten.
(31) www.askergren.com/spies
(32) See for instance this web site: Summer-house Bellarie
(33) Bohemia: Oder Unterhaltungsblätter Für Gebildete Stände, 2 (A. Haase, 1839.)
(34) The information about the high water table can be found in Maureen Cassidy-Geiger’s article ”Meissen Porcelain for Sophie Dorothea of Prussia and the Exchange of Visits between the Kings of Poland and Prussia in 1728” in Metropolitan Museum Journal 37 (2002), footnote 44 on p. 165. Uli Kretzschmar at Schlösserland Sachsen confirms that there have been strong rumours about a table in Pillnitz, but no traces have been found of it.
(35) See for instance Friedrich Nicolai Beschreibung der königlichen Residenzstädte Berlin und Potsdam, volym 2, 1779.
(36) The statement about a confidence table in Schönhaus is in Herzogthum Sachsen-Altenburg (Jena, 1895). I have not been able to verify the existence of this table, but judging from the appearance of the building, it certainly is not unthinkable. Compare the Schönhaus picture with the picture of the Confidence Pavilion next to the Chinese Pavilion in Drottningholm Palace Park.
(37) This information can be found in Rosenborg Studier.
(38) See for instance this  web site: Friedrichsburg
(39) Gustav Berthold Volz Friedrich der Große im Spiegel seiner Zeit: Jugend und Schlesische Kriege bis 1756, 1901.
(40) This could possibly refer to a more regular dumb-waiter, but the term Maschinentafel is used when the dining hall in the house is described in Handbuch für Reisende in Deutschland, J.D.F. Neigebaur, 1843.
(41) See the official web site of Schloss Linderhof.
(42) See the official web site of Schloss Herrenchiemsee.
(43) Dr Elfriede Iby tells me in an e-mail that she for a long time was inclined to believe that the so called “conspiracy table” att Schönbrunn was a myth. But when the room under the cabinet where the table supposedly had been situated, traces of it were suddenly found.
(44) Fritz von Dardel, Minnen 1833-1861 (Stockholm 1911) p. 137. Translation by Lasse Brundin.

 

Acknowledgements

A number of people have helped me in this project. A special thanks goes to architect Kent Alstrup at Styrelsen for Slotte og Kulturejendomme in Denmark who in detail answered my questions and sent me material. The following also kindly helped me in different ways: Karin Andersson (formerly at the Swedish National Heritage Board), Ulla-Britt de Marchi, Lars Ljungström (Senior Curator of the Royal Collections), Mårten Forslund (The Ulriksdal Palace Theater Confidencen), Dr Franz Nagel at Stiftung Thüringer Schlösser und Gärten, Dr Samuel Wittwer at Stiftung Preußische Schlösser und Gärten, Uli Kretzschmar at Schlösserland Sachsen, Dr Uwe Gerd Schatz at Bayerische Schlösserverwaltung, Dr Artur Badach at the Royal Palace of Warzaw, Gill Ackling at Historic England, Robert Guihen at OPW in Irland, Luca Pes at Bayerische Verwaltung der staatlichen Schlösser, Gärten und Seen, Anne Dittrich at Staatlichen Kunstsammlungen Dresden, Dr Elfriede Iby at Schloß Schönbrunn Kultur- und Betriebsges, Dr Friederike Drinkuth at Staatliche Schlösser und Gärten Mecklenburg-Vorpommern, Andrea Kintzlová at Infocentrum Český Krumlov, Nino B. Vakhania at Peterhof State Museum-Reserve, Lars Rune Larsson, Magnus Hernander, Pontus Lindblad and Charlotta and Christopher Jarnvall.

Read Full Post »

Jag hamnade på ett så kallat författarsamtal i Kulturhuset för några veckor sedan. Det var inte så slumpmässigt som det låter – jag vill bara ge sken av det. Lokalen var mörklagd och scenen upplyst som vore det fråga om en rockkonsert. I dag framställs vissa författare som rockstjärnor. Kvällens stjärna heter Édouard Louis och kommer, som namnet antyder, från Frankrike. Han har hyllats för sitt förstlingsverk Göra sig kvitt Eddy Bellegueule (fransk titel En finir avec Eddy Bellegueule) som vid det här laget har sålt i drygt 200 000 exemplar i Frankrike och översatts till drygt 20 olika språk. Det är inte så illa för en debutant.

Publiken består – som så ofta vid den här typen av tillställningar – till stor del av kvinnor, men den här gången också av ovanligt många män. Strax innan samtalet ska börja släntrar Rikard Wolff in med ett smärre entourage av yngre män. De sätter sig längst fram. Det är ingen tillfällighet att just han är här. Édouard Louis är homosexuell och hans bok är en skildring av hans egen svåra uppväxt i en liten håla i Picardie i norra Frankrike. Vid tillfället har jag ännu inte läst boken, bara någon kort artikel om den. Och när författaren träder ut på scenen känns det svårt att koppla ihop den till synes välmående unge mannen med bilden av en misshandlad, fattig och vilsen gosse. Man får för sig att det omöjligen kan röra sig om samma person, att Eddy Bellegueule är en person som Édouard Louis har hittat på. På sätt och vis är det inte heller samma person. Men låt mig reda ut begreppen lite.

Édouard Louis föddes som Eddy Bellegueule. Det var vanligt i byn där han bodde – eller kanske i en viss samhällsklass – att ge barnen förnamn som lät angloamerikanska. Och Bellegueule (i boken översatt till Snyggkäft av Marianne Tufvesson) är faktiskt familjens riktiga efternamn, hur knasigt det än låter. Det kan inte vara roligt att gå omkring och släpa på både ett förnamn och ett efternamn som man hatar. Hans pappa jobbade på fabriken, tills hans rygg havererade, och mamman jobbade inom hemtjänsten. Faktum är att de allra flesta jobbade på fabriken. Mycket få invånare läste vidare. Man gifte sig tidigt och fick barn tidigt. Man flyttade inte ifrån byn. Ibland hade familjen inte råd med mat – och då fick man ”äta mjölk” till middag.

Det här låter ju som 1930-talet. Eller kanske det tidiga 1960-talet. Och det blir lite av en chock när jag läser boken och kommer till raden i kapitel två som förkunnar att hans pappa föddes 1967. Först då går det mentalt upp för mig att Édouard Louis pappa är jämnårig med mig själv, detta trots att jag vet att författaren bara är 22 år gammal. Det säger något om den här boken. Den är skriven med ett så moget språk att jag ständigt glömmer bort författarens ålder och ständigt placerar handlingen i fel tidsperiod. På något sätt borde han vara i sextioårsåldern och berätta om ett svunnet och eländigt 60-tal. I stället handlar det alltså om det tidiga 2000-talet.

Under författarsamtalet nämner han ständigt ordet ”våld”. Det är inte nödvändigtvis ett fysiskt våld, även om det också förekommer, utan mera ett slags närmast institutionaliserat psykiskt våld. Den feminine och ”annorlunda” Eddy utsätts för detta våld överallt. I skolan. På fritiden. Men också hemma. Det är som om både pappan och Eddys bror känner sig hotade av att han inte uppför sig som en man. Kanske skäms de inför resten av byn. Pappan ger till exempel bort sonens älskade teddybjörn till grannfamiljens barn – uppenbarligen för att få se sonen lida. Och när Eddy blir antagen till en utbildning på annan ort så gömmer pappan antagningsbrevet i flera veckor och låter sonen tro att han har fått avslag på ansökan.

Hur ska man se den här boken? Är det en hämnd? Absolut inte, säger Édouard Louis (som han heter sedan 2013). Det är kanske snarare en berättelse om en väg ut, om att det är möjligt att resa sig ur en till synes hopplös situation. Men Louis tycks inte skygga för någonting. Han nämner saker vid deras rätta namn och skäms inte för att berätta ens de intimaste detaljer. Det måste naturligtvis vara svårt för hans närmaste som ju bara har hunnit bli medelålders på sin höjd. Mammans enda egentliga invändning mot sonens bok var att undra varför han beskriver familjen som fattig. Uppenbarligen är skammen över att vara fattig så stor att man absolut inte vill erkänna fattigdomen. Den alkoholiserade pappan reagerade på ett annat sätt. Han köpte genast 25 exemplar av boken och delade ut till sina vänner, nästan sprickfärdig av stolthet över den hopplöse sonens framgångar. Han påpekade dock för sonen att boken innehåller ett fel. Pappan utpekas utan krusiduller som rasist i boken. ”Det stämmer inte” sa han. ”Jag är nazist.”

Publiken får möjlighet att ställa frågor. Några av oss har invecklade, närmast filosofiska undringar som också får filosofiska svar. Jag vill egentligen bara veta hur det kom sig att en människa som växte upp i ett hem där det inte fanns en enda bok började skriva. Hur kan ett hem där utbildning anses vara onödig fostra en utmärkt författare? Naturligtvis vågar jag aldrig påkalla uppmärksamhet, frågan känns för simpel efter tidigare frågor. Men till min glädje är det en kvinna som undrar samma sak – och som vågar. Hon råkar dock också fråga: ”Skrev du dagbok som liten flicka?” Édouard Louis skrattar och säger att hans nästa bok ska handla om en märklig kvinna i Stockholm som misstar honom för en flicka. Han skämtar bort misstaget, men kanske gör det egentligen lite ont? Kanske fungerar det som en påminnelse om det där psykiska våldet i barndomen?

014aDet är i alla händelser en bok som kanske ger en del insikter, oavsett vem man är som läsare. Man kanske själv är en Eddy Bellegueule? Man kanske är en sådan som trycker ner en Eddy Bellegueule, av rädsla, okunskap eller skam. Boken är inte lång, bara 170 sidor, och den är därtill mycket lättläst. Att den är högst läsvärd vet jag förstås inte när jag står i den korta kön för att få boken signerad. Jag har förberett en liten lapp med mitt namn på för att slippa förklara hur det stavas. Jag säger bonsoir av lika delar artighet och fåfänga, trots att författarsamtalet hölls på engelska. Vi blandar franska och engelska i en mycket kort konversation. Framför sig har han små lappar med namn på andra som fått böcker signerade. ”Ni har alla så vackra namn” säger han. ”Jag kanske borde göra ett litet konstverk av de här lapparna.” När jag går därifrån är jag lite förälskad.

Read Full Post »

planlösning2Det är ganska många år sedan som jag först började umgås med planer på att flytta från min barndoms Uppsala till Stockholm. Av ekonomiska skäl kom det dock att dröja ganska många år innan en flytt blev av, vilket inte alls hindrade mig från att gå på lägenhetsvisningar. Det är ju ganska trevligt att drömma också. En liten skjuts framåt fick jag en lördag då jag till min glädje upptäckte att jag hade vunnit på Lotto. Visserligen bara 4 300 kronor, men det var ju mera än de 23 kronor som hade varit maxvinsten dittills. Så dagen därpå gick jag och tittade på en lägenhet som låg någonstans i Stockholms södra förorter. Jag har med ålderns rätt faktiskt glömt var. Lägenheten var av något skäl ovanligt billig – men det är ju jag också.

Vid ankomsten till tunnelbanestationen hade jag bara en vag aning om vartåt jag skulle gå. Detsamma gällde uppenbarligen två unga herrar i tjugoårsåldern som klev av samma tåg, ty de frågade mig efter den adress som jag också skulle till. Eftersom jag trodde att jag eventuellt hittade så föreslog jag att de skulle följa med mig. Nu är jag ju inte den som är överförtjust i att småprata med främlingar, men det uppstod någon form av dialog om lägenhetspriser – och jag passade på att på ett lite skämtsamt sätt släpa fram det där med att jag precis hade vunnit på Lotto. Till min förvåning utbrast den ena ynglingen ”Det har han också!” och pekade på sin kompis. Hans vinst visade sig dock vara lite större än min, närmare bestämt drygt tio gånger. De verkade lite kaxiga över det hela, men jag tröstade mig med att jag besatt mycket större livserfarenhet. (En klen tröst – i själen grät jag.)

Väl framme på den aktuella adressen kunde jag snabbt konstatera att det låga priset hade lockat infernaliskt många människor. Lägenheten låg på bottenvåningen i ett modernt, tråkigt och alldeles extra betonggrått hus. Den var mörk och konstig och det kändes som om takhöjden låg på ungefär 180 centimeter. För min del var det med andra ord bara priset som var attraktivt. Men mina vänner ynglingarna ansåg tydligen att det var en bostad som lämpade sig för människor, ty den ene (inte Lotto-vinnaren) upphov sin röst och ropade över sorlet: ”Var är försäljaren?! Min kompis vill köpa!” Det var uppenbart att ordet mäklare inte ingick i hans vokabulär. Och förmodligen fanns inte företeelsen budgivning heller i hans begreppsvärld.

Nå, inte vet jag hur det gick. Men i mitt inre skrattade jag rått och elakt och tyckte samtidigt att det hela var lite naivt rart. Hur som helst så föddes där tanken på hur man ska bära sig åt för att avskräcka andra intressenter – och därmed göra en god affär. En metod är ju att göra som de där ynglingarna, visa på handlingskraft, bryta mot all kutym och låtsas som om man har obegränsat med pengar. Men det finns mer subtila varianter. En är att agera ”den jobbiga grannen”. Alla vet ju att det kommer minst en nyfiken granne på varje visning, så varför inte utnyttja det? Kliv alltså in, slå dig i slang med andra spekulanter och framför i viskande ton ”sanningar” om bostadsrättsföreningen och andra viktiga ting. Man kan också säga lagom kryptiska saker som: ”Jag hoppas att du tycker om trumpetmusik, det är lite lyhört här.” Eller: ”Jag är med i surströmmingsakademien.” Eller varför inte klassikern: ”De borde inte ha släppt ut mig.” Det där sista ska helst framföras på en väsande, tonlös utandning.

En annan metod är förstås att erkänna att man är spekulant, men gå omkring och humma och skaka på huvudet och se mycket kritisk ut. Då och då kan man vända sig till sina medspekulanter (eller heter det motspekulanter?) och yttra repliker av typen: ”Känner du också doften av cyanid? Eller är det svavelsyra?” Eller: ”Jag måste säga att de har lyckats bra med att få bort blodfläckarna.” Eller på samma tema: ”Visst var det väl här det där trippelmordet ägde rum före jul? Har du inte hört talas om det? Nej, de gjorde sitt bästa för att tysta ner det.”

Sedan har vi en metod som kanske inte är jättesnäll, men som kan vara effektiv. Den går ut på att antingen misskreditera mäklaren och/eller göra densamma nervös. Det första alternativet bygger på att man låtsas känna personen sedan tidigare. Låt oss för enkelhetens skull kalla mäklaren för Amanda. Då skulle det kunna låta så här: ”Du har lyckats locka hit mycket folk i dag, Amanda. Hoppas att de inte är lika observanta som förra gången.” Eller: ”Jaså, du kallar dig Amanda nu? Sist vi sågs kallade du dig Lolita – och hade inte alls så där mycket kläder på dig.” Det andra alternativet kan uppnås genom att man ställer frågor som antingen är väldigt konstiga eller direkt infantila. En bra inledning är: ”Ska man ta av sig skorna? Byxorna då? Inte? Och det säger du nu?!” Därpå kan man lämpligen fortsätta med: ”‘Carpe Diem’ står det här på väggen, är Carpe ett pojk- eller flicknamn?” Och varför inte: ”Om jag vill bryta upp parketten och odla potatis här, vilken sort är då bäst?” Man kan också med fördel smaska i sig all frukt och alla örter som står utplacerade i lägenheten. Eventuellt kan man sätta i sig olivoljan också.  Jag måste dock erkänna att den här sista metoden (den så kallade ”mäklarmetoden”) är mera intressant och pikant än effektiv.

Den nyfikne grannen har jag förresten själv råkat ut för – i två olika situationer. När jag flyttade senast och höll på och bar ut kartonger så dök det upp en äldre farbror som jag aldrig sett förut. Han frågade oblygt om jag ville sälja stolarna som jag haft på balkongen. Först förstod jag ingenting, ty det var helt omöjligt för grannarna att se in på min dåvarande balkong – så hur kunde han veta vad jag hade för stolar där? Men så drog jag mig till minnes att mäklaren berättat att en av mina grannar hade varit in och tittat vid visningen. Och vid en visning av en lägenhet på Siljansvägen i Årsta dök det upp en annan äldre farbror som gick omkring och tittade – och i förtroende sa till mig: ”Det är så många ungdomar som köper lägenheter här – och sedan flyttar de efter bara ett år. De har inte råd med amorteringarna.” Jag svarade artigt: ”Jaha, så kanske det är.” Då blängde han på mig och snäste: ”Kanske?! Det är så!” Inte sjutton köpte jag den lägenheten. En sådan granne vill man ju inte ha.

 

(Tack till Magnus som bidrog med konstiga idéer.)

Read Full Post »

När man sitter och arbetar på femte våningsplanet i ett hus på Östermalm och har ansiktet vänt ut mot gatan så kan det hända att man har insyn i de lägenheter som är belägna på andra sidan den smala gatan. Kanske till och med lite för bra insyn. Det kan också hända att man har en alldeles fenomenalt fin utsikt över dessa lägenheters balkonger. För att inte tala om husets takterrass. Jag skulle vilja påstå att den där utsikten är på både gott och ont. Nu tror ni säkert att jag är vad som med ett fint ord kallas voyeur, och det kan väl hända. Men till mitt försvar vill jag säga att det närmast är omöjligt att undgå att se något som försiggår precis i ens synfält – man behöver liksom inte anstränga sig det minsta, stå på tå eller använda kikare.

Under de år som jag hade denna utsikt fick jag se ett och annat. Vad var mest intressant? Där fanns en Martha Stewart-kopia. Hon innehade den högra takterrassen och trädde mestadels ut som hastigast för att inspektera sina växter. Ibland dök hon upp tillsammans med någon hantverkare eller trädgårdsmästarmänniska och stod och pekade och talade om vad hon förväntade sig att vederbörande skulle utföra för slags syssla. Ja, hon tycktes liksom vara en sådan där person som anlitar ”en liten människa” när något ska göras. Det hon möjligen gjorde själv var att varma sommarförmiddagar släntra ut för att dricka kaffe eller kanske te, med största sannolikhet ackompanjerad av med största sannolikhet nybakade croissanter som med största sannolikhet levererades till hennes dörr från det närbelägna pretentiösbageriet. Nå, i rättvisans namn ska väl nämnas att hon ibland även höll cocktailpartyn på denna takterrass.

I huset fanns även en lägenhet som saknade gardiner (hör och häpna, va?) och som tycktes byta invånare var tredje månad eller så – men som trots detta aldrig fick några gardiner. Det gjorde att insynen var alldeles särskilt god. Kanske turades ett antal exhibitionister om att bo i denna lägenhet? En tid syntes en man där som tycktes tycka om att klä sig i fjäderboa – och inte så mycket mer. En period beboddes lyan av en yngre kvinna som verkade byta partner ungefär var tredje dag, vilket väckte vissa funderingar kring om det kanske pågick någon form av illegal verksamhet där. Med tanke på det så är det lite märkligt att det var medan en yngre festprisse (han verkade aldrig stiga upp före klockan 12) innehade lägenheten som jag såg två av hans gäster på balkongen ägna sig åt saker som förmodligen skulle falla under brottsrubriceringen förargelseväckande beteende.

Den vänstra takterrassen begagnades av en något sliten herre och dennes två (eller möjligen tre) tonårssöner. Dessa ynglingar tenderade att sommartid svassa runt i bara kalsongerna, dricka öl, spela dålig musik på alldeles för hög volym – och ägna sig åt att spotta ner på gatan. Det kanske har sin charm, men inte heller de vann kampen om vad som var intressantast och mest fascinerande med fastigheten tvärs över gatan. Ack nej, den tävlingen vanns av Hjördis – en kvinna som så att säga bjöd på sig själv, men som ändå inte var alldeles genomskinlig.

Det är klart att Hjördis egentligen inte hette Hjördis, men hon såg ut som en Hjördis. Det dröjde ganska länge innan jag genom lite detektivarbete tog reda på vad hon egentligen hette, men jag väljer att förtiga hennes verkliga namn och låter henne behålla detta alias. Det var trots allt så hon benämndes under de år vi hade vårt kontor på den adressen och det är under det namnet hon finns i våra hjärtan. Vi uppskattade nog hennes ålder till mellan 75 och 80 (fast egentligen var hon äldre) och på många sätt var hon nog en ganska typisk 75-80-åring. Vithårig, lite framåtböjd, relativt kraftigt byggd men inte på något sätt tjock. Men vilken människa är egentligen typisk? Vem är normal? Alla bär på sin historia, och det fascinerande med någon som man aldrig pratar med – bara ser – är att man själv kan dikta upp personens historia.

Det fanns egentligen flera saker som var lite speciella med Hjördis. Dels gick hon i likhet med flera av sina grannar tämligen oblygt omkring med alldeles för lite kläder på sig. Hon tycktes inte bry sig om det. Dels brukade hon göra morgongymnastik på balkongen, mest under den varma årstiden – men ibland även under vintern. Jag inbillar mig att hon gick direkt från sängen ut på balkongen, sedan hon svept om sig en något sliten morgonrock som var blekrosa. Insidan på balkongdörren var däremot målad i en nästan chockrosa färg. Jag minns att jag tyckte att färgvalet var märkligt. Väl på balkongen drog hon på sig ett par blåa vantar som förmodligen var av bomull, även om jag ibland tyckte mig se att de vara av gummi – ungefär som ett par diskhandskar. Därpå fattade hon tag i balkongräcket och gjorde tåhävningar en stund. Därefter ägnade hon några minuter åt att massera huvudet med sina bevantade händer. Och så avslutade hon med några nigningar. Om det var riktigt varmt så kunde hon strunta i den blekrosa morgonrocken. Hon tycktes som sagt inte riktigt bry sig. Respekt!

För det mesta var Hjördis ensam. Ibland kom någon form av hemhjälp dit och städade. Och någon enstaka gång syntes en äldre herre i hennes sällskap. Annars tycktes hon mest sysselsätta sig själv. På hennes köksbord stod emellanåt en skrivmaskin som hon kunde sitta vid i någon timme. Vad skrev hon? Memoarer? Dikter? Inköpslistor? En betraktelse över mannen som satt i huset mittemot och smygtittade på henne? Det är inte så lätt att veta. Ibland talade hon ganska länge med någon i telefon – en sådan där gammal hederlig telefon med sladd som slår knut på sig själv. Så jag tror inte att Hjördis kände sig särskilt ensam även om hon oftast var ensam. Om ni förstår.

Två gånger om året – båda gångerna på sommaren – hade hon dock besök av ett mindre gäng åldringar. Då var det fest. Det ena tillfället var uppenbarligen Hjördis födelsedag, och man förstod redan på morgonen att det var dags. Då hängde hon nämligen ut en fullstor svensk flagga över balkongräcket, kanske för att alla i grannskapet skulle förstå att det var en speciell dag. Troligtvis hängde hon ut den flaggan även på nationaldagen, men det fick jag aldrig tillfälle att se eftersom vi inte jobbade då. Fast det ska erkännas att jag var lite sugen på att promenera förbi bara för att kontrollera saken.

Det andra festtillfället inträffade den 14 juli. Just det – Frankrikes nationaldag. Då hängde Hjördis ut en fullstor Trikoloren över balkongräcket på morgonen, och på eftermiddagen dök folk upp hos henne och drack kaffe. Jag inbillar mig att det blev tårta och kanske ett glas portvin också. Varför firade hon Frankrikes nationaldag? Ja, den som det visste. Vi funderade på om hon kanske hade drivit ett kasino och levt loppan på franska Rivieran i yngre dagar. Möjligen var det också så att det var dit hon återvände under de vintermånader då hon på ett mystiskt vis brukade försvinna. Persiennerna var neddragna i flera veckor i sträck. Mycket fantasieggande.

Ibland mötte jag Hjördis nere på gatan. Hon skötte uppenbarligen sina matinköp själv och drog hem varorna i en så kallad dramaten. Det var tydligen jobbigt för henne, för även om hon gick ganska raskt så tenderade hon att stanna upp för att hämta andan emellanåt. Hon såg aldrig glad ut. Första gången jag mötte henne förstod jag inte att det var hon. Det berodde på det där klassiska: Jag kände inte igen henne med kläder på sig. Andra gånger fick jag nästan bita mig i tungan för att inte hälsa henne med ett: ”Hej Hjördis!” Ty det var nästan som om jag kände henne, även om det inte var under hennes rätta namn och även om mycket av min bild av henne faktiskt var en fantasi.

hjördis2Det här kan låta lite otäckt, men faktum är att jag under några sommarveckor skissade på en roman där Hjördis var en av flera gestalter. En lite gåtfull kvinna som faktiskt visade sig vara släkt med Napoleon. Därav Trikoloren. Det innebär att det jag har berättat ovan kanske i själva verket är uppdiktat. Eller också kanske inte. Men hur det än är med den saken så saknar jag henne. När vi flyttade vårt kontor till en annan adress i Stockholm så gjorde jag en stor skylt och satte upp den i mitt fönster med texten utåt. ”Adjö Hjördis” stod det. Jag undrar om hon förstod.

Read Full Post »

Jag har funderat på en sak. Är det inte dags att Stockholm får en galleria (en form av gågata, fast inomhus) av världsklass som kan sätta staden på kartan? Man skulle kanske kunna tänka sig spännande butiker och caféer som H&M, KappAhl, Clas Ohlsson, Guldfynd och Coffee by George? Ja, kanske rent av Dressmann? Man skulle också kunna kombinera det med en food court (betyder ungefär matgård) i världsklass där olika restauranger serverar spännande och exotisk mat. Vad sägs till exempel om kebab, sushi, tacos och pizza? På så sätt kan man gå och shoppa hela dagen utan att behöva gå ut en enda gång. Det är bra för tillväxten så att Stockholm kan fortsätta sin stadiga marsch mot att bli en stad i världsklass 2030. En stad som finns på kartan.

En dylik galleria av världsklass behöver förstås ett namn. Jag föreslår The Barack Obama Mall, som ett minne av den amerikanska presidentens dygnslånga besök här 2013. Ett besök som satte Stockholm på kartan och kommer att locka jättejättemånga turister från hela världen. Då kan även de shoppa i gallerian av världsklass och uppleva den känsla av gemenskap av världsklass som bara shopping av världsklass kan ge.

Nu finns det ju inte så jättemycket ledig mark att bygga på i Stockholm, så jag ser två huvudalternativ. Antingen river man Gamla Stan och lägger byggnaden där – gamla unkna hus och sådana grejer finns det på annat håll i världen – eller också gör man en överdäckning av världsklass mellan Slussen (som redan är bestämd att bli en mötesplats i världsklass) och Gröna Lund. Då behöver man inte hålla på och åka båt till nöjesfältet – man går helt enkelt genom The Barack Obama Mall. Eller åker Segway.

Och för att underlätta för alla turister som kommer hit och shoppar så borde det faktiskt anläggas en internationell flygplats i världsklass mitt i staden. Varför inte på Djurgården? The Björn Borg/ABBA/Sten Nordin International Airport skulle den kunna heta. Det gäller att ha visioner som sätter Stockholm på kartan. Världskass. Hoppsan. Världsklass, menar jag.

Read Full Post »

Jag hörde något märkligt på radion för en tid sedan. Där förkunnades något om bullernivåerna i Stockholm och hur de har förändrats. En herre som jag tror representerade Stockholms stad meddelade att man skulle ha klart för sig att många anser att det ska vara en massa oljud i en storstad, att det är något positivt. Jag ska livligt erkänna att jag har lite svårt att begripa detta, men att jag samtidigt inte blir förvånad. Det är allmänt känt att buller är farligt, inte bara för hörseln utan även av andra skäl. Buller kan exempelvis orsaka sömnstörningar som ger försämrad livskvalitet – men faktiskt också ligga bakom hjärt-kärlsjukdomar orsakade av stress. Så varför tycker somliga att man inte ska bekämpa buller och oljud i storstäder? Jag tycker mig ana att det finns en kategori människor som inget hellre önskar än att bo i en världsstad i klass med Tokyo, Shanghai eller New York, en stad som aldrig sover och som alltid är full av ljud. De är alltså ute efter en form av stadsmässighet.

Stockholm är en storstad, Sveriges största stad. Och det är ju gott så. Men i jämförelse med världsstäder som Tokyo, Shanghai eller New York är Stockholm närmast en småstad. Ändå verkar det som om inte bara politiker utan även en stor andel stockholmare och svenskar inget högre önskar än att Stockholm ska förvandlas till New York. Jag ska genast erkänna att jag aldrig har satt min fot i New York och faktiskt inte ens har någon önskan att göra det. Men om jag nu skulle göra det så kan det ju tänkas att även jag faller fullständigt och tycker att det är världens häftigaste stad. Men jag skulle vara fullständigt nöjd med att New York är New York – och det finns faktiskt ingen anledning att försöka göra om Stockholm till något som Stockholm inte är. Ändå finns det de som tycker att diverse parker och naturområden borde göras till ”Stockholms Central Park”. Och somliga anser att vi ska bygga ett område med skyskrapor som kan bli ”Stockholms Manhattan”. Förlåt, men jag tillåter mig att tycka att det här är en sjuka.

Politikerna i Stadshuset, åtminstone de just nu styrande, är fullkomligt besatta av att ”sätta Stockholm på kartan” (snälla, lägg av!) med varje nytt projekt som de hittar på. Bygger man en ny arena så ska den sätta Stockholm på kartan. Bygger man en ny galleria så är den tänkt att sätta Stockholm på kartan. Bygger man en skyskrapa – eller ett försök till en sådan – så är syftet att sätta Stockholm på kartan. Helst genom att anlita en arkitekt som är den senaste stjärnan på arkitekturhimlen. Men snälla nån, sanningen är ju att ingen bryr sig. Kanske, kanske, kanske kan någon extremt arkitekturintresserad turist komma och titta på White arkitekters senaste skapelse i Stockholm, men den enorma majoriteten skiter fullständigt i vem den nya arenan är ritad av. Folk vill bara gå och kolla på hockey, Lady Gaga eller det som tydligen numera heter Mello. Hur var det med Globen? Skulle inte den sätta Stockholm på kartan en gång i tiden? ”Världens största sfäriska byggnad.” Jaha. Där ligger den som en stor, skitig golfboll. Stockholm Waterfront var väl också tänkt att sätta Stockholm på kartan. Denna till hotell och konferensanläggning förklädda varuautomat med sitt stålblanka plockepinn på taket har bara lyckats med två saker: att förminska Stadshuset och att få folk att undra hur i all världen man tänkte när man gav byggnadstillstånd till detta åbäke.

Naturligtvis måste man tillåta nybyggnation i Stockholm. Det är inte det jag opponerar mig emot. Nutida arkitektur och arkitekter måste få en chans att lämna spår, men problemet är att man sitter fast i ett ”stort-högt-spektakulärt”-tänkande som faktiskt dödar arkitekturen. En så kallad ”märkesbyggnad” behöver inte vara något av det där. Ändå är det som om nya byggnader måste vara gigantiska skapelser av stål, glas och betong. Och det känns ärligt talat som om arkitekturen har fastnat i det sena 1980-talet, som om arkitekturen på något sätt nådde sin absoluta höjdpunkt då och inte kan utvecklas vidare. Det är naturligtvis en ren smakfråga, men enligt min ringa mening så är mycket av det som byggs i dag helt enkelt själlöst, stereotypt och rent av fult. (Jodå, byggnader kan ha själ.) Någon har kommit fram till att det tar cirka 30 år innan byggnader som vid uppförandet ansågs vara vackra blir så fula att man vill riva dem. Alltså inte för att de är nedgångna och slitna, utan för att vi ändrar smak. 30 år är ganska kort tid för en byggnad. Men det tycks mestadels gälla relativt modern arkitektur, från 1970-talet och framåt. Äldre arkitektur tycks besitta estetiska kvaliteter som är mer eller mindre eviga. Själv bor jag i ett hus från 1947. Det är inte arkitektoniskt märkvärdigt på något sätt, men det är uppfört i en mänsklig skala och därmed trivsamt. Det är inte byggt för att sätta Stockholm på kartan.

Kanske låter det flummigt, men jag är helt övertygad om att man behöver en historisk förankring i sin boendemiljö för att man ska trivas. Med det menar jag inte att farmor eller morfarsfar ska komma från platsen där man bor, utan att det ska finnas spår av tidigare generationer – vilka de än var. Historien och länkarna till den är viktigare än vi kanske vill erkänna – även om vi påstår oss vara extremt osentimentala till sinnet. Därför är det viktigt att en stad får växa organiskt. Man kan inte sopa bort det gamla helt och hållet och ersätta det med något skinande nytt och sterilt. Det blir inte bra. Det blir som att bo i en perfekt Legostad utan skavanker, en stad där allt är nytt, välputsat och… fräscht. Då får man en boendemiljö som man faktiskt inte mår bra i. Det måste våra stadsplanerare, och inte minst politiker, ha klart för sig. Exemplet med 1960- och -70-talens rivningar i centrala Stockholm må vara slitet, men det äger fortfarande giltighet. Principen ”bort med det gamla – fram med det moderna” fungerar inte. Miljön blir ogästvänlig. Ointressant. Vi måste ha en blandning av gammalt och nytt, men det nya måste inte vara stort och åbäkigt och glänsande.

Om man nu fokuserar på det politiska tjatet om att allt ska sätta Stockholm på kartan och att allt ska leda fram till ”ETT STOCKHOLM I VÄRLDSKLASS” så vill jag å det försyntaste på nytt påpeka att omvärldens blickar knappast faller på Stockholm bara för att vi uppför en 225 meter hög skyskrapa vid Telefonplan. Turister som tillfrågas vad de tycker om Stockholm säger vanligtvis att det är en mycket vacker stad. Jag tror inte att det är Sergels torg, området kring Åhléns och Drottninggatan mellan Klarabergsgatan och Riksbron de åsyftar. Eller Brunkebergstorg. Nej, det är nog snarare den rikliga förekomsten av vatten och grönområden. Och den låga profilen i mänsklig skala, en profil som bara bryts av några få accenter i form av kyrktorn, Hötorgsskraporna och de ganska blygsamma Kungstornen. Det är Stockholms kännetecken – det som gör Stockholm till Stockholm. Det som gör Stockholm till en vacker och unik stad enligt såväl turister som många bofasta. Varför ska man då göra om staden till New York? Om folk vill ha New York så får de väl åka till New York. Varför ska man förstöra Stockholms särart? Turister kommer ju hit för att staden är vacker precis som den är – och det är stadens skönhet som sätter den på kartan, inte en framtida fulhet. (Jo, kanske blir det en vacker dag hippt med fulhetsturism?)

Men politikerna i Stadshuset jublar över att det sker en inflyttning motsvarande två SL-bussar fulla med människor per dag. Det är bra för Stockholm. Det är bra för den heliga tillväxten. Allt fler företag etablerar sig i Stockholm, för det är där den kompetenta arbetskraften finns – och allt fler människor flyttar till Stockholm, för det är där arbetsgivarna finns. Och så växer staden explosionsartat i antalet invånare, medan bostadsbyggande och infrastruktur inte hänger med. Och då måste man bygga skyskrapor så att folk har någonstans att bo. Ju. Stockholm blir dessutom en mycket roligare stad att bo i när en massa kreativa människor flyttar hit. Jo, jag har hört någon politiker säga just så (förmodligen Sten Nordin). Jag vet inte… Jag ser framför mig hur det står jonglörer och musikanter i varje gathörn och att alla tycker att det är otroligt exotiskt och underbart med alla dessa kreativa människor. I kanske en månad. Har Sten Nordin åkt tunnelbana i rusningstrafik på sista tiden? Då skulle han kanske inte tycka att det är så roligt längre.

En gång i tiden skulle hela Sverige leva. Så är det inte längre. Nu ska alla helst bo i Stockholm och staden ska vara Sveriges ekonomiska nav. Inte för att det måste vara så, utan för att det tycks råda någon form av kollektiv hybris som leder till att det bara råkar bli så. Stockholm ska vara störst, bäst och vackrast och vara ”The Capital of Scandinavia” och ”om Stockholm ska kunna bli en miljonstad så måste vi bla-bla-bla…” och ”bla-bla-bla ett Stockholm i världsklass 2030.” Vem har bestämt allt detta? Förlåt att jag säger det och bidrar till politikerföraktet, men personligen är jag helt övertygad om att vissa politiker inte alls är ute efter att lyssna på folkviljan och förbättra samhället. De är ute efter att skapa monument över sig själva, att bli ihågkomna, och i denna strävan blir de blinda och tror sig veta bäst. De glömmer att lyssna på vad folk säger – för folk i gemen begriper ändå inte sitt eget bästa. Det senaste exemplet är striden kring nya Slussen där många märkliga turer förekommer och har förekommit. ”Upp med nya KONTORSHUS i betong, glas och stål som fyller tomrum och genererar pengar. Bygg Stockholms 518:e jättestörsta GALLERIA med spännande butiker som Lindex, Kapp-Ahl, Clas Ohlson, Dressmann och H&M! Ungdomarna måste ha någonstans att SURFA – vi anlägger en surfvåg i själva Slussen! Låt Ikea bygga ett flytande glasvaruhus mellan Gamla stan och Skeppsholmen! Folk måste SHOPPA! Julhandeln måste slå REKORD! Vi måste sätta Stockholm på KARTAN! Vi måste bli mer som NEW YORK!” (”Sa jag galleria? Jag menar mall. Stockholm största shopping mall.”)

Någon – jag har glömt vem – skrev att Stockholm är en stad där 30 % av invånarna gråter sig till sömns varje kväll för att de inte bor i New York. Det är nog faktiskt alldeles sant.

Read Full Post »

Gondoljärerna lägger upp en strategi.

Gondoljärerna lägger upp en strategi.

Venedig. En sådan egendomlig stad det är. Så overkligt det känns att för första gången beträda hennes mark, eller kanske snarare vatten.  Det har varit som om Venedig egentligen bara har funnits i fantasin, som en kuliss byggd för att användas i filmer och som motiv för oräkneliga mer eller mindre begåvat utförda konstverk. Men där ligger hon faktiskt, som en lustig blandning av saga och verklighet. De absurda gondolerna visar sig faktiskt existera – och det i mängd. Ibland uppstår formliga köer i de trånga kanalerna. Men under fyra dagar hörs ”O Sole Mio” ljuda genom luften blott en enda gång, vilket kanske är lika bra. Ett tag hade man på förslag att förbjuda den sången, eftersom man menade att den befäste klichébilden av Venedig och hennes gondoljärer. Men bara den vansinnige förbjuder sånger. Då kan man lika gärna förbjuda gondoljärerna och deras flytetyg. Och kanske fylla igen kanalerna.

Hon väcker frågor, Venedig. Hur kan en stad byggd på vattnet fungera så väl? Hur skulle staden se ut om alla turister plötsligt försvann? Och var är alla venetianare? Det visar sig att ca 60 000 personer är bofasta i den egentliga staden. Om man jämför antalet bofasta med tillströmningen av turister som 2007 beräknades till 50 000 per dag så förstår man att venetianarna knappt syns. Frågan är förresten hur många av invånarna som egentligen är venetianare eller ens italienare. Det är nämligen så att många utländska, välbärgade medborgare köper hus i staden (förvisso utan att egentligen bosätta sig där) och därmed drivs priserna upp så mycket att invånarna tvingas flytta. Allt det här bidrar till Venedigs absurda karaktär – det är liksom en stad som existerar för turisterna och på deras villkor. Som ett oerhört vackert Disneyland, men med långt större äkthetskänsla eftersom det är en stad som växt fram organiskt under mycket lång tid. En genuint historisk stad.

En förmodat äkta venetianare.

En förmodat äkta venetianare.

Trots den enorma mängden turister kan jag inte påstå att staden känns som en turistfälla. Jo, i den meningen att det är dyrt. Och i den meningen att allt kanske inte håller högsta kvalitet. Men det som brukar känneteckna en turistfälla, mängder av souvenirbutiker och stånd med diverse krimskrams, lyser nära nog helt med sin frånvaro. Eller också valde jag att inte se dem. Kanske förblindades jag av stadens skönhet och atmosfär. Kanske vistades jag på helt fel ställen. Men visst kan man ana en viss likriktning när det gäller restaurangmaten. Man får leta en god stund för att hitta något ställe som serverar något annat än standardmaten, det som en utländsk besökare förmodligen förväntar sig att man äter i Italien. Det är till exempel mycket dumt att sätta sig på restaurang Al Buso invid Rialtobron och tro att maten ska vara bra (Ja, detta är alltså ämnat som en varning!). Nej, man får vika av från turiststråken för att hitta något lite mer spännande. Allra helst ska man nog leta upp ställen som de bofasta går till. Problemet är bara att hitta dit. Jag har nämligen en känsla av att de inte är så intresserade av att ge tips som leder till att ännu en oas förloras till turisterna.

Cementblandarbilbåten.

Cementblandarbilbåten.

För det här med turismen är naturligtvis ett tveeggat svärd. Å ena sidan lever man i princip på horderna av besökare. Å andra sidan sliter invasionen rent fysiskt enormt mycket på staden. Alla vaporetti och taxibåtar som ständigt åker fram och tillbaka med sina turistlaster skapar svallvågor som skadar husen.  Säkerligen tär det ständiga myllret också på invånarnas psyken. Det kan illustreras av en specifik händelse: En kväll kom regnet. Inte ett stilla regn, utan snarare av den rejäla typen. De som saknade paraply valde då förstås att ta vaporetton snarare än att promenera, vilket ledde till stor trängsel. En ung kvinna med barnvagn stod lite för långt bak och lyckades därmed inte komma ombord. Grindarna stängdes. Och det var då utbrottet kom. Jag kan inte italienska, men av det hon vrålade förstod jag åtminstone att barnet i barnvagnen var tre månader gammalt och att kvinnan uttryckte någon bitter åsikt om turister. Av pur förskräckelse över mammans utbrott började dessutom hennes något äldre barn gallskrika. Visst, det var säkert synd om henne. Men cynikern i mig undrar vad hon gjorde ute med två små barn kvart i elva på kvällen. Och dessutom är det sällan en god idé att bita den hand som föder en. Är jag elak nu? Samtidigt förstår jag att det byggs upp en irritation som då och då leder till utbrott av det här slaget.

Färgglada hus och en knasig kampanil i Burano.

Färgglada hus och en knasig kampanil i Burano.

Vad gör man då om man tröttnar på att trängas? Jo, man kan åka på utflykt till någon av de andra öarna som ligger på lite lagom avstånd från själva Venedig, till exempel Burano och Torcello. Den första ön kännetecknas av hus med mycket färggranna fasader och en kraftigt lutande kampanil som någon en vacker dag förmodligen kommer att få i huvudet. På Torcello hittar man en katedral som grundades på 600-talet och som har fantastiskt vackra mosaiker. Båda öarna är sevärda, men om man tror att man ska slippa trängas med en massa folk där så misstar man sig. De som väljer att tillbringa mer än två tre dagar i Venedig tycks i allmänhet också passa på att göra utflykter till de andra öarna. Lido kan man också ta en tur till, i synnerhet om man blir sugen på att bada. Annars är den långsträckta ön mest intressant att åka ifrån in mot Venedig. När man närmar sig staden så får man nämligen med lite fantasi samma intryck som när man närmar sig Skeppsbron i Stockholm från sjösidan – och plötsligt framstår den där trötta beskrivningen av Stockholm som ”Nordens Venedig” som en gnutta riktig. I övrigt går ju städerna faktiskt inte att jämföra.

Kanske låter jag negativ när jag skriver om Venedig. Missförstå mig rätt. Det är en fantastisk stad. Häpnadsväckande vacker. Det finns massor av saker att titta på. Få saker är så avslappnande som att sitta på ett torg invid en kanal och en kampanil med ett glas prosecco i näven och titta på folk. Jag kommer alldeles säkert att åka dit igen. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över det här med turismen och vad den innebär för denna unika stads överlevnad. Vi pumpar in pengar – men vi orsakar också skador som är svåra att reparera. Ett tveeggat svärd, som sagt. Men vad ska man göra? Turismen är som ett monster som inte låter sig stoppas.

Read Full Post »

Har ni hört det sägas någon gång? Barn är mjuka, bilar är hårda. Säkerligen. Men vet ni vad? Vuxna är också mjuka. Av något skäl tycks väldigt många ha missat det. Kanske är det lite förvånande att jag nu skriver ett blogginlägg om trafik. Det förvånar åtminstone mig själv en aning, men någon gång ska det väl göras. Jag har inget körkort, men jag har en fin och vit cykel som jag knappt vågar använda. Och så har jag ett par stiliga ben som jag använder relativt flitigt. Och ett par ögon som jag ser en hel del häpnadsväckande saker med, bland annat i trafiken.

Nu rör jag mig mest i centrala Stockholm och kanske ser det annorlunda ut på andra platser i vårt kära fosterland. Jag till och med hoppas det. Men så gott som dagligen ser jag trafikanter av alla slag bära sig åt som idioter, ofta vid två specifika platser. Häromdagen såg jag en man i 30-årsåldern med stor auktoritet gå rakt ut i gatan framför en lastbil. Han var inte ens distraherad av något superviktigt mobiltelefonsamtal, utan ansåg sig väl helt enkelt ha rätt att bära sig åt så. Lastbilschauffören tutade ilsket, varpå 30-åringen gav honom fingret. Moget.

En mobiltelefontalande kvinna som tror att hon är en cykel.

Men av något skäl händer det närmast regelmässigt saker vid det där övergångsstället. Folk går ständigt mot rött utan att vare sig tänka eller se sig för. Men man måste ju förstå dem – de har väl bråttom till rean på NK eller till något café för att mildra latteabstinensen. Det är bara lite tjatigt att se folk skrika till, hoppa undan och rent av bli fly förbannade när de nästan blir påkörda. Men vad handlar det här om då? Är det verkligen så att de är så stressade att de inte kan vänta på grönt ljus? Nej, jag misstänker två saker: 1. De övertolkar lagen om att bilar (och cyklar!) ska lämna företräde för fotgängare vid övergångsställen. Men det här gäller, som alla vettiga människor vet, enbart vid övergångsställen som inte är försedda med trafikljus. 2. Det är en attitydfråga, det vill säga att det betraktas som lite töntigt att stå och vänta på grönt ljus. ”Alla andra går ju.”

Två kvarter därifrån är det cyklisterna som står för det idiotiska beteendet i en synnerligen komplicerad korsning. Där tycker de cykelburna av något skäl att de inte behöver bry sig om trafikljusen som gäller för körbanan där de står och väntar. Nej, de tittar i stället på ljusen som gäller för det närbelägna övergångsstället – med påföljden att de anser sig ha grönt samtidigt som det är grönt för fotgängare som ska passera framför dem. Man löper alltså ständig risk för att bli påcyklad när man som fotgängare försöker ta sig över där. Dessutom blir det grönt för cyklister som kommer från andra hållet – och eftersom all cykling är en tävling så kommer de farande i en ruskig hastighet när man försöker korsa de stackars vita strecken till fots. Har man riktig tur så hinner man alltså bli påkörd – eller nästan påkörd – två gånger inom loppet av kanske 10 sekunder.

Jag ställer mig återigen frågan vad det här beror på. Varför råder det en sådan förtvivlad hets i trafiken? Det är naturligtvis trångt – det är en förklaring. Och trängre lär det bli, eftersom politikerna tycker att Stockholm blir en ”roligare” stad att leva i ju fler människor som bor här. Men det görs inte särskilt mycket för att anpassa trafikapparaten till den kraftigt ökande folkmängden. Dock är det förmodligen återigen också en fråga om attityder, bland annat den numera allestädes närvarande självcentreringen som, naturligtvis, går ut på att man själv är viktigast i hela världen och som gör att man känner sig kränkt så fort någon opponerar sig eller vågar stå i vägen för ens framfart. Den där röda trafiksignalen är med andra ord ett hån mot ens integritet.

En annan existerande attityd som är nära besläktad med den föregående är: ”Om hen kör på mig så är det hens problem.” Ska jag avslöja en hemlighet? När du ligger där på gatan med en skallfraktur, brutet ben eller är förlamad från halsen och nedåt så är det ingen annans problem. Det är ditt. Vi är inga superhjältar som klarar att bli påkörda av bilar, cyklar eller ens tåg. Alla med ett uns förstånd kvar i skallen vet att vi inte är odödliga – ändå kryllar det av människor i trafiken som inbillar sig att de är det. Låt mig få presentera en tredje attityd också: ”Trafikregler? De är ju bara en rekommendation.” Jodå, tro mig, det finns de som säger så. Ska jag berätta en hemlighet till? Trafikreglerna och signalerna finns till för att reglera och underlätta och förhindra kaos. Ja, man kan till och med säga att de finns till för att skydda trafikanterna. Om man känner sig kränkt av trafikregler så bör man nog arbeta lite på sina attityder.

Det är som om all förmåga till logiskt och rationellt tänkande upphör så snart det handlar om trafik. Jag har till exempel mer än en gång hört föräldrar säga att de använder cykelhjälm när barnen är med, men inte annars. Jaha, och varför det? Är man odödlig så snart barnen inte är med? Cykelhjälmen är till för att skydda skallen, det är ingen symbolisk gott-exempel-inför-barnen-hatt. Vilken glädje har de föräldralösa barnen av att kunna säga ”Men de bar i alla fall hjälm när vi var med”? Va?

Ja, sedan har vi ju det här med mobiltelefoner. Jag har ingen aning om hur många tillbud eller olyckor som orsakas av att folk är absorberade av mobiltelefonsamtal eller – jodå – facebookande, spel eller film. Människor som går och stirrar intensivt på skärmen, nästan helt omedvetna om sin omvärld, är ingen ovanlig syn på gatorna. En av de mest absurda händelser jag bevittnat skedde på Centralstationen i Uppsala för ganska många år sedan. En kvinna på väg över spåren stannade mitt på spåret medan bommarna gick ner. Tåget närmade sig, men föraren såg lyckligtvis att någon befann sig på spåret och hann bromsa. Han tutade – kvinnan märkte ingenting. Tänkte hon begå självmord? Nix, hon var bara inbegripen i ett mobiltelefonsamtal. Till slut fick någon krypa under bommarna och fösa bort henne från spåren. Det skulle inte förvåna mig om bomunderkryparen fick sig en rejäl utskällning. Komma här och kränka hennes integritet, liksom!

Här krävs en ordentlig attitydförändring. Man dör inte om man väntar med det där samtalet tills man befinner sig på en lämpligare plats. Däremot kan man dö om man inte väntar med det. Ursäkta, men så är det faktiskt.

Read Full Post »

För några år sedan såldes Lee Hazlewoods soffa på Blocket. En svart, något sliten skinnsoffa. Den hade stått i hans lägenhet eller kanske i hans studio, jag minns inte. Men det var i alla fall Lee Hazlewoods soffa. Om jag hade haft pengar och plats så kanske jag skulle ha köpt den. För tänk om man skulle få hans djupa röst om man satt i den. Och hans skamlöst stiliga mustasch. Och hans allmänna coolhet.

Lee Hazlewood? Kanske är det ingen som minns honom längre. Barton Lee Hazlewood föddes 1929 i Oklahoma och dog 2007 i Nevada. Men ungefär halvvägs i livet flyttade han till Sverige. Han tillbringade åtminstone ganska mycket tid här och hade en lägenhet på Valhallavägen 138 i Stockholm. Kanske var det där soffan stod. Karriärmässigt var det kanske inget snilledrag att flytta hit – han var en mycket framgångsrik låtskrivare, producent och artist hemma i USA. Han hade hits tillsammans med Duane Eddy och Nancy Sinatra. Elvis Presley, Dean Martin och Frank Sinatra spelade in hans låtar. Demonproducenten Phil Spector betraktade honom som sin läromästare. Men hit flyttade han. Oklart varför.

Det gick väl för all del rätt bra här också. Han spelade in några skivor, satte upp en krogshow med Ann-Kristin Hedmark på Berns och gjorde tillsammans med den banbrytande TV-mannen och poeten Torbjörn Axelman några filmer, bland annat TV-filmen Cowboy in Sweden (1970) och den mycket egendomliga Må vårt hus förskonas från tigrar (1975) – båda till stora delar inspelade på Gotland. Axelman är förresten nyligen frigiven från tre års sluten rättspsykiatrisk vård. Han dömdes för att ha försökt skjuta tre personer i Brucebo på Gotland. Men det här skulle ju handla om Lee Hazlewood. Och kanske hans soffa.

Min fascination för Lee Hazlewood är ganska gammal. Min syster hade LP:n Cowboy in Sweden och av något skäl tjuvlyssnade jag på den, kanske för att omslaget och bilderna är så fina. Lee ligger utsträckt på något slags schäslong på en stenig strand på Gotland. Han vilar huvudet på en sadel. På schäslongen sitter Nina Lizell och bakom den står Torbjörn Axelman – och en häst! Man bara måste lyssna på en skiva som har ett sådant omslag. Och vem kan motstå den stencoola Pray Them Bars AwayCold Hard Times eller den smått osannolika, men fullkomligt genialiska versionen av Vem kan segla förutan vind? Det är bara tråkigt att han inte har mustasch här.

Lees två mest svåråtkomliga skivor gavs, så vitt jag vet, bara ut i Sverige. Det rör sig om The Stockholm Kid – Live at Berns från 1974 och A House Safe for Tigers från 1975. De är därför mycket eftersökta, inte minst internationellt. Den senare är för övrigt den dyraste LP jag har i min skivsamling… I augusti ges den ut på cd och värdet på min stackars skiva kommer att sjunka som en mycket tung och grå sten. Men det hindrar förstås inte att det fortfarande är en riktigt schyst skiva. Här finns bland annat den storslagna, svepande Souls Island som utan något som helst tvivel har fått sin titel av det gotländska fiskeläget Själsö. Bara en sån sak.

2002 fick Lee för sig att göra en sista turné i Europa och naturligtvis var Stockholm en av anhalterna. Jag har glömt var konserten skulle äga rum, kanske på Berns, men den flyttades till Södra teatern på grund av dålig biljettförsäljning. Lite anmärkningsvärt, med tanke på att en ny generation hade upptäckt herr Hazlewood. Själv lär han ha ryckt på axlarna och sagt att hans många vänner i Sverige inte var den sorts människor som köper konsertbiljetter i förväg. Södra teatern lyckades han i alla fall fylla – och det blev en trivsam konsert. Men vi fick varken höra hans version av Taubes Brevet från Lillan eller hans egen (Let’s Take a Walk) Down Valhallavägen. Synd. Och nog var det en aning tragiskt att hans gamla duettpartner från Cowboy in Sweden, Nina Lizell, dök upp med en blomsterkvast som hon sprang fram till scenen med när konserten var slut. Tragiskt därför att Lee visserligen tog emot blommorna men inte tycktes känna igen henne. Eller inte ville.

Kenneth Ostlund har fått en autograf. Antagligen heter han Östlund, men Ostlund är roligare.

Nu får man kanske intrycket av att Lee Hazlewood såg Sverige som sitt andra hemland. Sanningen är att han levde ett kringflackande liv och hann vara bosatt i USA, England, Frankrike, Irland, Finland, Tyskland och Spanien. Det är fullt tänkbart, ja till och med mycket troligt, att han ägde svarta skinnsoffor även där. Som nu säljs på Blocket – eller vad det kan heta. Men det talar väl ändå sitt tydliga språk att han i en intervju inte så långt före hans bortgång sa att han ville ha sin aska strödd ”över en ö i Sverige där han skrev några av sina mest kända låtar”?

Och apropå det. Här är Lees synnerligen läsvärda testamente.

Och ett axplock av schysta låtar (understrukna titlar ovan och nedan är länkar):

Sand – med Nancy Sinatra

Hilli (At the Top of the World) – med den isländska gruppen Amiina. Lees sista inspelning.

Rider on a White Horse

Some Velvet Morning – med Nancy Sinatra

Poor Man

After Six

If It’s Monday Morning

Come Spend the Morning – Live på Berns 1974

Summer Wine – med Siw Malmkvist

Down From Dover – med Nancy Sinatra

Whole Lotta Shakin’ Goin’ On – Så kan den också framföras…

No Regrets

Califia – med Suzi Jane Hokom

My Autumn’s Done Come

Poet Fool or Bum

You’ve Lost That Lovin’ Feeling – med Nancy Sinatra

Read Full Post »

« Newer Posts