Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Musik’ Category

Den här veckan har jag åkt buss. Buss nummer 160 från Hjälmarsvägen i Årsta till Gullmarsplan i Johanneshov. Det är en resa på högst sju minuter. Nu får man kanske intrycket att jag har åkt den där sträckan och sedan inte tillbaka. Och kanske får man intrycket att det bara är den här veckan jag har gjort det. Så är inte fallet. Naturligtvis inte. Jag är inte galen, eller åtminstone inte galen på det sättet. Men just den här veckan känns det som om den där tämligen ynkliga sträckan på morgonen har fyllts med egendomliga existenser. Exempelvis en farbror med ovanligt korta ben som iklädd byggarbetarkläder bär på ett kastspö. Går han och fiskar efter jobbet? Eller ingår det i hans arbetsuppgifter att använda kastspö? Eller bär han på detta kastspö av ren princip? Jag vet inte, och jag vågar sannerligen inte fråga. Han ser ut som en man som skulle kunna boxa en oförskämd person i magen.

En annan morgon, som kan ha varit denna veckas torsdagsmorgon, satt jag i den fullsatta och försenade bussen och retade upp mig på kvinnan som satt två säten framför mig. Hon var nämligen en sådan där människa som slår sig ner på yttersätet och lämnar innersätet tomt. Trots att hon rimligen noterade att bussen var mycket full. När bussen stannade för att ta emot ännu fler passagerare i sin buk reste hon sig dock plötsligt av okänd anledning, bara för att slå sig ner på ett av sätena vid ingången, där man normalt brukar ställa barnvagnar. Men se det skulle hon inte ha gjort, ty en nyss ombordstigen karl upphov då sin stämma och sa: ”Men där skulle ju jag sätta mig!” Detta trots att det nu alltså fanns två lediga säten precis bakom, vilket den nysatta kvinnan med rätta påpekade. Men nej. Människan skulle prompt sitta där. Varför kvinnan snällt reste sig. Jag var mycket frestad att fjåga om mannen kajnse vaj så lessen att han böhövde gjåta mot fajbjojs axel och kajnse till och med låjna en lijten näjsduk att tåjka tåjajna med? Men jag avstod. Även han såg ut som en man som skulle kunna boxa en oförskämd person i magen.

Så snabbt kan alltså omdömet om en människa skifta. Jag tänker nu på kvinnan som jag först tyckte illa om och därefter tyckte lite synd om. Den som bär sig dumt åt den ena sekunden blir nästa sekund utsatt för någon som bär sig ännu dummare åt. Man kan hävda att synden straffar sig själv, men det finns ju grader av straff. Och synd. Kvinnan förklarar jag härmed oskyldig. Hon insåg förmodligen att mannen skulle lägga sig ner på bussgolvet och skrikgråta om han inte fick som han ville. Hon räddade oss från detta spektakel. Men det utrotar dessvärre inte människors omogna beteenden. Till detta krävs större åtgärder. En analogi till denna bussincident inträffade för övrigt inom stockholmspolitiken under vecka 22, där ett stadsbyggnadsborgarråd var nära att offentligt skrikgråta av harm. Men jag lämnar honom därhän. Jag bryr mig inte ens om att nämna honom vid namn.

Vilka har förresten avlidit den här veckan? Jag talar nu om så kallade kändisar. Muhammed Ali. Mästerviolinisten och folkrockpionjären Dave Swarbrick. Zeb Macahan. Eller åtminstone hans uttolkare, James Arness. Och så Freddie Wadling. Av de fyra har jag endast sett den senare i verkliga livet. En gång tillsammans med Fläskkvartetten på den lilla Argusscenen på Hultsfredsfestivalen 1990. På samma scen framträdde M.A. Numminen och, ser jag till min häpnad, min granne Göran Greider. Dock inte tillsammans. Om jag minns rätt så satt Freddie Wadling på scenkanten hela tiden. Och om jag minns rätt så var han helt innesluten i sig själv och musiken och satt och dirigerade Fläskkvartetten med pekfingrarna. Men det är länge sedan och jag var smal och bar jeansjacka och en skjorta från Överskottslagret som jag batikfärgat i en röd plasthink. Sexton år senare hörde jag honom framföra en mäktig version av Olle Adolphsons Trubbel på Stockholms Kulturfestival. Och jag minns att han sa något mycket roligt och minnesvärt som jag lovade mig själv att aldrig glömma. Tyvärr har jag glömt vad det var. Något om läsglasögon, tror jag. Något självironiskt. Det plågar mig att jag inte minns detta minnesvärda. Det känns sorgligt. Men det kanske inte spelar någon roll. Vad jag ville komma fram till är att den mannen kunde sjunga vad som helst och göra det intressant. Kanske förtjänar jag att bli boxad i magen för att jag uttrycker det på ett så finesslöst vis. Men det är icke desto mindre sant. Ibland håller jag mig till sanningen.

Read Full Post »

dylan_savoyBob Dylan 75 år i dag. Jaha. Jag minns när han fyllde 50 år. Då hade jag nyss fyllt 25. Nu är han således lika gammal som jag är nu. Dock är jag övertygad om att jag nu är yngre än han var då. Det blir så när man lever ett hårt liv och dricker för mycket alkohol. Nu syftar jag inte på mig själv. Jo, jag har alltså en fäbless för herr Dylan och den har hängt i länge nu. Många i min omgivning begriper det inte, men jag känner inget behov av att förklara mig. Man behöver inte förstå allting. Man behöver inte alltid bli förstådd. Det går liksom bra att tycka annorlunda.

Dylan har jag aldrig träffat. Jag har aldrig ens försökt. En gång tror jag att han vinkade till mig på väg från scenen till en väntande turnébuss i Trädgårdsföreningen i Göteborg. Men det var ganska mörkt och det kan därför ha varit någon annan som vinkade. Kanske Tomas von Brömssen. Och det är ju inte alls säkert att vinkningen var ämnad att träffa just mig. Den kan för övrigt ha betytt ”försvinn härifrån”. Alla vinkningar är inte vänliga. Jag har också en gång stått på gästlistan till en av hans tråkiga konserter i Globen. Det kändes speciellt då, men särskilt speciellt var det ju inte. Det roligaste med det var att Peter LeMarc satt precis bakom mig. Eller om det möjligen var Plura Jonsson. Inte ens det minns jag.

Det blir så där när man har gått på ett nästan maniskt vis har gått på lite för många likartade konserter. Det flyter ihop. Men jag minns konserten på Ullevi 1984, inte för att den var anmärkningsvärt bra utan för att det var min första rockkonsert. Jag var 18 år och det var mycket folk och jag smugglade in min löjliga kamera genom att lägga den i en plastpåse som jag sköt in under ett stängsel. Någon kunde hitta den innan jag hämtade den, men ibland måste man ta risker. Och jag minns en konsert på Cirkus precis efter midsommar 1991. Herr artisten var inte nykter. Herr artisten vandrade runt både länge och väl längst bak på scenen i jakt på ett munspel, medan bandet om och om igen spelade introt till något som förmodligen var New Morning. När munspelet väl var hittat råkade det hamna uppochner i herr artistens mun. Perverst nog tyckte jag att det var en rolig och bra konsert. Det tycks ingen annan ha tyckt.

Men så där är det med Bob Dylan. Han gör konstiga saker ibland. Ibland gör han inte alls konstiga saker. Det lunkar liksom bara på. Men det är ju det konstiga som sticker ut, de tvära kasten. Plötsligt gör han en countryplatta. Plötsligt gör han en medvetet usel skiva för att bli av med övertolkande fans. Plötsligt blir han kristen. Plötsligt tolkar han Frank Sinatra. Plötsligt ger han ut en knasig julskiva. Det är inte konstigt att man förlorar hoppet. Men så kommer han igen och igen och igen. Det kommer små guldkorn insprängda bland de kanske lite mer ordinära sakerna – och det handlar ofta om texterna i de långa, episka (i ordets rätta bemärkelse) sångerna. Det är de låtarna jag tycker mest om. Låtarna som nästan blir hypnotiska mantran. Sad-Eyed Lady of the Lowlands (11.21), Idiot Wind (7.47), Desolation Row (11.24), Highlands (16.31), Joey (11.05), Ain’t Talkin’ (8.48), Brownsville Girl (11.05), Cross the Green Mountain (8.15)… Sånger där varje ord är utmejslat med exakthet och varje frasering noga uttänkt för att framhäva orden.

För det är klart att det främst är orden det handlar om. Man ska förvisso inte underskatta förmågan att emellanåt få till en vacker melodi, och nog kan till och med arrangemang och produktion bli intressanta. Men orden! De är kryptiska. De är vackra. De kan få en att skratta till. De är ibland till och med djupt gripande. Men de kan också vara simpla – eller kanske skenbart simpla. Detta enligt mig själv. Andra tycker naturligtvis annorlunda. Andra kanske tycker att mannen har en uttrycksfull röst eller att hans melodier är fenomenala. Andra återigen är kanske mest fascinerade av Bob Dylans något irrationella person, som detta att han nästan konstant väljer att ta med ”fel” låtar på sina skivor och därmed ratar sådant som förr eller senare hittar ut på andra vägar och visar sig vara fantastiskt. Det finns gott om exempel. Saknar han omdöme? Hur kunde han till exempel välja bort Blind Willie McTell från skivan Infidels 1983?

Människan är något av en gåta. Han går numera mest omkring och ser butter ut och när han någon gång ler så är det svårt att avgöra om det verkligen är ett leende eller bara en grimas som kommer till genom en olyckshändelse. Likväl säger de som känner honom att han är oerhört rolig privat. Men efter 54 års skivutgivning som har resulterat i 37 ”vanliga” skivor, 11 live-skivor och 12 arkivgrävande skivor så kanske man inte orkar le och dansa så mycket inför publiken? Men något driver honom ändå att gå vidare. Jag tror att han helt enkelt inte riktigt vet hur man kopplar av och går i pension. Hoppas att jag inte är sådan när jag är 75 år.

Read Full Post »

Mina damer och herrar och allt däremellan! För en vecka sedan riktade jag en bredsida mot Naturen för att hon hade hoppat över våren och gått direkt på högsommaren. Minnes I detta? Inte att jag riktade nämnda bredsida, utan det vädermässiga sakförhållandet? På grund av detta, och enbart på grund av detta, bestämde sig Naturen för att den här veckan gå direkt in i oktober med arktisk kyla och blåst. Detta är således mitt fel. Jag ber ödmjukast om ursäkt och försäkrar att jag under 85 procent av min vakna tid skäms å det grövsta. Jag bär dessutom tagelskjorta, vilket förhoppningsvis visar på det djupt kända allvaret i min botgöring. Naturens hämnd är hård. Det vet jag nu.

Från att nästan ha velat bada vill man nu närmast bara lägga sig under en filt och läsa en mycket spännande bok. Vilket jag faktiskt också har gjort. Som jag någon gång tidigare har meddelat så brukar jag ibland vandra in i en bokhandel och be de små människor som arbetar där att rekommendera något alster. Den här gången hävdade en liten person med Thore Skogman-glugg mellan framtänderna att hon sett att jag stod och tittade på Karl Ove Knausgårds böcker och att hon därför minsann visste vad jag borde läsa. Det där missuppfattade hon naturligtvis, men jag köpte snällt den rekommenderade boken för att inte göra henne ledsen. Och nu måste jag erkänna att boken hon satte i mina händer, Stallo av Stefan Spjut, grep tag i mig. 600-sidiga böcker tenderar att skrämma mig, men det här visade sig vara en så kallad bladvändare (fast noga räknat så är det ju jag som är bladvändaren). Jag var till och med inriktad på att i min tur rekommendera boken till såväl kreti som pleti. Men så hände det där som egentligen händer ganska sällan i litteraturens värld: Det spårar ur. Det blir för konstigt. Tyckte jag. Men jag tycker ju å andra sidan nästan onödigt mycket, och allt jag säger behöver man ju inte bry sig om.

Denna vecka 19 under det femtionde året har Stockholm annars präglats av så kallas schlageryra. Det är en av de yror som jag har svårast att fördra, och alldeles i synnerhet när den så påtagligt påverkar den omedelbara kringmiljön. Jag såg till exempel några medelålders herrar helt ogenerat gå på Regeringsgatan iklädda smoking och silverglänsande hattar och halsdukar. Och svenska flaggor som mantlar. Jag såg ett gäng yngre personer med blåa clownperuker i Gamla stan. De skrålade Heroes. Inte Bowie-låten, utan den där nya. Schlager får vanligtvis sansade människor att helt tappa värdigheten. De får plötsligt för sig att sjunga karaoke. Det är rent tragiskt att se. Och det kanske är just därför jag vill erkänna med mycket små bokstäver (om jag bara kunde klura ut hur man får till mycket små bokstäver här) att jag för mycket länge sedan deltog i ett projekt vars syfte var att få med en melodi i den där eländiga festivalen. Det misslyckades. Detta är inget jag gråter över, eftersom jag inser vad det hade kunnat leda till. Om det hade velat sig illa så kunde jag ha fått mellannamnet ”Pling”, och – handen på hjärnan – det vill man ju inte. Ja, jag skrev alltså texter. Schlagertexter. Då inbillade jag mig att de var bra, eller åtminstone bra mycket bättre än annat som skrevs på den tiden. Det inbillar jag mig inte längre. Detta är preskriberat. Men jag vill ändå rakryggat erkänna vad jag har gjort, som en bikt.

Det finns mycket att be om ursäkt för. Mycket att bikta. Man hinner med mycket dumheter under femtio års tid. Men någonstans får man väl ändå anta att alla de där sakerna som man i efterhand kanske inte är så stolt över ändå har bidragit till att man i dag är en så fantastisk människa? Trots att man ibland fortfarande begår dumheter. Som det där med att skälla ut vädret. Detta skall icke upprepas.

Read Full Post »

Denna den elfte veckan under det femtionde året har varit en sorgens vecka. Nej, ingen som jag känner eller känner till har avlidit – vilket annars tycks ha varit något av ett tema i år. (Dock såg jag häromdagen en dödsannons som lakoniskt förkunnade ”Jag är död”. Noga räknat räcker det ju så.) Min sorg handlar i stället om ett hus från 1876 som vissa av Stockholms politiker har dömt till döden. Sådant är mitt förhållande till gamla hus. Ja, egentligen till gamla nästan vad som helst. Jag tillhör nämligen den där gruppen konstiga människor som vill mena att gamla ting är besjälade av alla dem som tillverkat och använt dem. Dumheter, säger någon. Och det är möjligt. Men jag tänker inte ändra mig på den punkten.

På Konstvetenskapliga institutionen i Uppsala fanns det en man som föreläste om arkitektur och bebyggelsehistoria. Jag hade förvisso inte förmånen att lyssna på honom någon gång, men det påstods att han alltsomoftast brast i gråt när han berättade om rivna hus och miljöer. Han hade ett mycket känslomässigt förhållande till gamla hus. Jag gråter inte, men jag tycker att det är oerhört sorgligt när man på ett okänsligt sätt dömer hus till döden. I synnerhet när det inte alls är nödvändigt. Men vissa politiker har bestämt sig för att de ska skapa ett ”modernt Stockholm för den moderna stockholmaren”. Ett stålblankt Stockholm med wifi överallt. Då får 1800-talet maka på sig – och det ska ske genom rivning. Att flytta huset? ”Nej, tyvärr. Det finns ingen plats att ställa det på.” Sanningen är förstås att det är en markering gentemot de människor som med en fnysning kallas ”bevarare”. Här gäller det att visa vem som bestämmer.

Den här veckan har jag därför tillskrivit herr Stadsbyggnads- och Kulturborgarrådet Roger Mogert och låtit honom veta vad jag anser om ett dylikt beteende. Han har inte svarat. Jag väljer att tolka det som att han blev svarslös, trots att det i egentlig mening är jag som blev svarslös. Man ska dock inte tro att man ska få svar av politiker. Om man trots allt får det så är svaret fullständigt intetsägande, det har jag personlig erfarenhet av. Och det går ju ändå inte att påverka en politiker som har bestämt sig. Men vad ska man göra? Det känns ändå bättre att skriva och skicka en stilla protest än att inte reagera alls. Kanske för att i framtiden kunna säga: ”Se här – detta är beviset för att jag motsatte mig detta nidingsdåd.” Lite som en brundinsk brasklapp. Det var helt enkelt nödvändigt att göra det, ty den här staden tillhör trots allt oss alla – inte bara en handfull politiker och Nobelstiftelsen.

Det här är de tankar som har upptagit en stor del av denna vecka 11. Varför blir jag upprörd över att ett gammalt hus rivs? Det är ju trots allt bara en massa tegelstenar. För att någon har lagt ner möda på att rita det. För att någon har bränt de där tegelstenarna. För att någon har fraktat dem till platsen. För att någon har sammanfogat dem till en helhet. Tror jag. Antar jag. Huset har en historia och jag vill inte att en historia ska ta slut, jag vill inte att en historia ska utplånas. En gång i tiden höll jag en barnvisning på min dåvarande arbetsplats och förklarade bland annat att man inte fick sitta i eller ens vidröra en 1600-talsstol. De flesta barnen insåg att en nästan 400 år gammal stol är värdefull – och de frågade självklart hur många miljoner den var värd (suck) – men ett barn räckte upp handen och sa: ”Om den där stolen går sönder och man gör en ny stol, så tar det 400 år innan den stolen är lika gammal.” Ja, precis så. Ett barns klarsyn. En stol som har överlevt sedan 1600-talet förtjänar liksom respekt. Detsamma gäller ett hus från 1876.

Nå. Denna vecka elva tycktes dock inte bara vilja bjuda på sorg, utan även ilska. Det är känslor som ibland flyter ihop. Man kan tycka att följande händelse inte är något att bli upprörd över, men en händelse som får mig att vilja skälla ut någon är också en händelse som gör mig upprörd. Om det där nu blev begripligt:

Efter en utflykt i västerled kliver jag på tunnelbanan i Bredäng och hamnar mittemot en yngling vars ålder jag uppskattar till 23 år. Det är ingen sho-bro-hiphop-gangsta-yo-kille. Det är en lite spenslig typ med glasögon och tunt hår. Så varför vill jag skälla ut honom? Han talar i mobiltelefon. Jaha, men det gör ju alla människor. Ja, men det är samtalets innehåll som får mig att se rött – trots att jag ju bara hör den ena halvan av det. Ungefär så här:

”Jag kollade på en video med en skitgammal och vithårig gubbe, men fick stänga av för det var så sjukt dåligt. Han låg i nån säng och hade ett bandage över ögonen och knappar till ögon. Han sjöng så sjukt dåligt. Han måste vara minst 85 år. Man ska inte sjunga när man är 85 år. Jag fattar inte hur den kan ligga på topplistan. Nämen, kolla på den. Jag tror att den låg på tredje plats. Hittar du den? Jag kommer inte ihåg vad han hette. Vad hette han? Jaha. Har aldrig hört namnet. Hur känd då? Som Frank Sinatra, typ? 60-talet? Jaha, då är det out of my league. Precis som Simon & Garfunkel. Jag lyssnade på en av deras låtar och de fastnade inte alls för mig. Samma sak med opera. Det är ju bara ljud, liksom. Jaha, men då är det väl därför den där videon ligger så högt då, men nu kan han i alla fall inte sjunga. Då kan han lika gärna lägga av. Jag gillar ju lyrics, som du vet. Såna som betyder nånting. Musik med känslor.”

Jag ville lägga mig i samtalet gång på gång. Ynglingen talade om videon till låten Lazarus med David Bowie. En 69-årig cancersjuk människas farväl till livet. Kan det bli mer känslosamt och gripande än så? Hur kan man som musikintresserad överhuvudtaget aldrig ha hört talas om David Bowie? Hur kan man döma ut Simon & Garfunkel efter en låt? Och hur kan man, om man gillar ”musik med känslor”, betrakta opera som ”bara ljud”? Men en sak hade han ju rätt i. David Bowie kan inte sjunga nu. Ity han är död. Även det ville jag påtala. Men jag är rädd att jag bara fnyste till, skakade på huvudet och log hånfullt. Det tjänar nämligen inget till att skälla ut och undervisa. Ynglingar är som Stockholms politiker. Har de väl bestämt sig för något så är det det som gäller.

Nästa vecka ämnar jag vara glad och långt mer balanserad. Utsikten att äntligen få en långhelg gör nämligen underverk för humöret.

Read Full Post »

Vad är nu den tionde veckan under det femtionde året för slags vecka? Jo, den typen av vecka då man skådar ljuset i tunneln och tänker: ”När det här projektet är klart så uppstår äntligen den där luckan som jag så väl behöver för att ta itu med den och den och den surdegen.” Jag menar då en bildlig surdeg, inte den av hipstertyp. Men när tjugo minuter återstår av det där projektet så trillar ett mejl in med ett nytt och brådskande uppdrag. Och fem minuter senare trillar ännu ett mejl in med ännu ett ännu mer brådskande uppdrag. Och allt raseras. All planering och struktur förintas. Den typen av vecka är den tionde veckan. Nu kan man tro att det där fenomenet är begränsat till arbetet – men tyvärr är det likadant inom den privata sektorn. Det finns alltid något att ta itu med. Det kommer alltid något mer angeläget eller tvingande i vägen. Det finns alltid saker att skjuta upp. Mañana, mañana. Frågan är om man kommer att hinna färdigt innan man dör. Mañana, mañana.

Men jag har i alla fall tagit mig tid att titta på TV. På ett program, förutom det självklara Antikrundan. När man som jag ägnar sig åt TV yrkesmässigt så orkar man inte titta så mycket på TV. Jag borde förstås tala för mig själv. Andra i yrket följer en massa serier – jag ser nyheterna och Antikrundan. Men under denna den tionde veckan besåg jag, förmodligen något överraskande för den som känner mig, första avsnittet i en serie som heter Gympaläraren. Kanske för att jag kände ett överhängande behov av att bli arg över något. Dock blev jag bara delvis arg. Seriens frågeställningar tycks vara: 1. Varför vill inte barnen/ungdomarna vara med på gymnastiken? 2. Hur får man dem att röra på sig? Programmet leds förstås av en träningsfanatiker som finner det fullständigt obegripligt att folk inte vill röra på sig, ty det är ju det roligaste och härligaste som finns. Den typ av människa som är till hälften sadist och till hälften maniker (Förlåt Kalle Zackari Wahlström, du är säkert jättenormal och snäll).

Man lyckades i alla fall snudda vid problemet i första avsnittet. Det är helt enkelt inte roligt att gå på gymnastiklektioner om man river höjdhoppsribban på 50 centimeters höjd, om man är paniskt rädd för att simma med huvudet under vattnet, om man är rädd för att tappa greppet och slå ihjäl sig när man hänger i romerska ringar (jag bröt som liten skör valp nyckelbenet två gånger och armen en gång), eller om man är en person som missar målet trots att man står fem meter ifrån det när man sparkar fotbollen. Om man är oduglig – helt enkelt. Under min skoltid uttryckte vissa att det var ”tråkigt” att gå på vissa lektioner, till exempel gymnastiken. För mig betyder ”tråkigt” detsamma som att man känner tristess. Gymnastiken var inte tråkig – den var fruktansvärd. Direkt plågsam. Ångestframkallande. Odugligheten blir nämligen så oerhört tydlig i det sammanhanget. Det blir som att tvinga en tondöv person att sjunga solo inför hela klassen så att man kan få sig ett gott skratt. Jag hoppas att Wahlström kommer att drabbas av den insikten, liksom av insikten att alla måste få röra på sig på sina egna villkor. Det är rimligt. Jag ämnar följa denna serie och bli upprörd om detta inte blir resultatet. Jag ämnar också tänka på en gymnastiklärare jag hade på mellanstadiet. Hon hette Eva Fastén, hade långt och lockigt hår och sprang väldigt snabbt. Men hon rökte också – och skämdes inte för att visa det. Någon av mina klasskamrater frågade varför hon som var gymnastiklärare rökte. Jo, förklarade hon, om hon inte skulle röka så skulle hon springa ännu snabbare. Då skulle hon tvingas bli proffslöpare – och det hade hon ingen lust med. Hennes attityd tyckte jag om. Det var på 1970-talet och rökning var förmodligen ingen stor sak. Men även då dog människor av det.

Apropå det så har även under denna den tionde veckan ett stort antal människor gått bort, varav några mycket kända. En av dem är producenten George Martin som hann bli 90 år gammal. Det är en ålder då man har rätt att dra sig tillbaka och jag vill därför inte påstå att det är en sorglig händelse. Låter det vanvördigt? Nå, kanske. Men det tycks bli allt vanligare att mycket gamla människors bortgång beskrivs som ”tragisk”, när den i själva verket – oftast – är fullständigt naturlig. Människor dör. Och 90 år är en ansenlig ålder. Därmed inte sagt att George Martin inte förtjänar en hyllning – tvärtom. Beatlesfantasten i mig håller hans gärning och hans person mycket, mycket högt. En engelsk gentleman ut i fingerspetsarna. En man som besatt en synnerlig begåvning. All You Need is Ears heter hans självbiografi från 1979. En blygsam titel. Man behöver nog lite mer än så för att bli en så framgångsrik producent, kompositör, instrumentalist och arrangör – men öronen torde vara grundförutsättningen. Här är ett litet kort klipp från 2013 där han pratar lite med Paul McCartney och Ringo Starr. Det kan man titta på innan den elfte veckan under det femtionde året börjar. Det är både den tionde veckan och Sir George Martin värda.

Read Full Post »

Stockholm är liksom förra veckan mycket kallt, och därtill en smula halt. Människorna i norr fnyser förvisso åt oss sörlänningar och anser oss vara klena, men då får de väl göra det. Vad som anses vara kallt är naturligtvis relativt. Jag försöker dock klä mig efter väderleken och släppa ner de uppskjutna axlarna så fort jag tänker på hur uppskjutna de är. Jag är rätt bra på att skjuta upp – ingen kan påstå något annat.

Vecka 2 inleddes med nyheten om David Bowies bortgång. Det kom verkligen som en överraskning eftersom ingen ens visste om att han var sjuk. Han släppte sin senaste (sista) skiva på fredagen i vecka 1 och jag gick och köpte den på lördagen i vecka 1 och så avled han på söndagen i vecka 1. Det var första gången jag köpte en av hans skivor i samband med utgivandet. Konstigt. Men de recensioner jag läst gjorde mig nyfiken.

Nu kommer chocken. Mitt förhållande till David Bowie är inte innerligt. Det är absolut mer än hyfsat, men det är inte innerligt. Jag vet inte riktigt varför. Min bror var helt såld på Bowie och försökte nog få in mig på samma bana, men antagligen var jag alltför upptagen av mitt grava Beatles-missbruk. Men jag lyssnade med behållning på Hunky Dory och i synnerhet Life on Mars. Inte bara för att Lennon (eller är det Lenin?) nämns i texten. Min bror hade också en notbok med Bowie-låtar och jag försökte ganska flitigt framföra just Life on Mars på pianot därhemma – med föga framgång. Jag kan nämligen inte spela piano. Fast i huvudet lät det ju bra. Det gör det alltid.

Av min bror fick jag också Low och Young Americans i födelsedagspresent 1982. Jag fyllde då sexton år och bar antagligen fortfarande mycket fula glasögon. Man gjorde det på 80-talet eftersom man inte förstod bättre. Jag kan se att jag lyssnade ganska flitigt på de där skivorna, ty de är rätt misshandlade. På Young Americans medverkade John Lennon. Jag tyckte nog att det var en viktig skiva av just den anledningen. De var liksom dubbelt så coola tillsammans – två engelsmän i New York. Men jag vet inte. Kanske var problemet för mig att David Bowie förändrades hela tiden, att han alltid gick vidare och aldrig stod stilla. Att han var för kameleontisk. Vilket ironiskt nog är det som framhålls som hans signum, det vill säga det som gjorde honom intressant. Men som jag sa så vet jag inte och det kan hända att det faktiskt inte spelar någon roll. Jag inbillar mig att man kan vara en relativt bra människa utan att ha ett innerligt förhållande till David Bowie.

Det jag däremot vet är att jag finner denna sista skiva Blackstar sällsamt fascinerande. Det känns som något som man kan vrida och vända på mycket länge utan att till fullo förstå. Något gåtfullt och mycket mångbottnat. Något som samtidigt lyckas vara både skrämmande och vackert. Att det är ett medvetet farväl behöver inte påtalas, men det gör det bara till ett ännu mer gripande verk. Någon menade att de sju sångerna symboliserar veckans sju dagar. Inte vilken vecka som helst naturligtvis, utan veckan kring någons död. Själv ser jag dem nästan som ett rekviem, en dödsmässa. Både Faurés och Brahms rekvier består av sju satser, Mozarts däremot av åtta. För att nu ta tre av de mest kända.

Har någon annan döende artist gjort något liknande? Både ja och nej. Jag kommer på rak arm bara på en handfull exempel, men det finns säkerligen fler:

Lee Hazlewood drabbades av njurcancer 2005, bestämde sig för att spela in en sista skiva (som gavs ut i slutet av 2006) och avled i augusti 2007. Men resultatet blev ett lite halvtrist hopkok och det är egentligen bara den galghumoristiska titeln Cake or Death och den sista sången T.O.M (The Old Man) som antyder att det är ett farväl.

George Harrison avled i lungcancer i november 2001. Han hann inte avsluta sin sista skiva Brainwashed, som dock färdigställdes efter noggranna instruktioner och gavs ut postumt ett år senare. Den antyder ännu mindre ett avslut eller ett farväl – det är snarare ”business as usual” som gäller. En typisk Harrison-skiva.

Warren Zevon drabbades av cancer 2002 och beslöt att spela in en sista skiva, The Wind. Den gavs ut i slutet av augusti och Zevon avled 7 september. Endast en cover av Bob Dylans uttjatade Knockin’ on Heaven’s Door och den avslutande hjärtekniparen Keep Me in Your Heart antyder vad som väntade. Märkligt nog beskrev han den näst sista skivan My Ride’s Here som ”en meditation över döden” – men den gavs ut redan innan han fick sin cancerdiagnos.

Lou Reed? Nej. Han hoppades antagligen på att överleva genom en levertransplantation men avled ganska plötsligt i oktober 2013 och hann nog aldrig ens tänka på att spela in ett farväl. Hans temaskiva kring förlust och död, Magic and Loss, gavs ut redan 1992. Det är en gripande skiva på nästan samma sätt som Bowies Blackstarmen den kan alltså inte riktigt räknas i det här sammanhanget.

Det känns med andra ord som om David Bowie gjorde något fullständigt unikt i och med denna sista både obehagliga och vackra skiva. För vem har kraften att, i hemlighet döende, skapa både ett komplext testamente över sig själv och en gåva till sin publik? Det är vad man kan fundera över under vecka 2 i detta femtionde år. Eller också kan man glädjas över att en ny säsong av Antikrundan börjar just i kväll. Innan jag kan glädjas måste jag dock plocka bort adventsljusstakarna som skulle ha tagits bort redan i går. Om tjugondag Knut-inspektörerna kommer nu så är jag mycket illa ute.

Read Full Post »

Får man gnälla på juldagen? Jag är just hemkommen från ett framförande av Johann Sebastian Bachs Juloratorium (del I-III) i Katarina kyrka i Stockholm. Kanske kan jag inte påstå att det är en tradition för mig att gå och lyssna, för det är nog bara andra gången. Men det känns som om julen blir lite extra komplett om man får sitta och avnjuta lite schyst barockmusik i ett mäktigt kyrkorum. Tyvärr aktualiserade denna konsert något som jag har tänkt ganska mycket på i ett antal år.

Första gången jag noterade detta var, om jag minns rätt, på en konsert med The Who i Globen 1997. Jag har sprungit på rätt många konserter sedan mitten av 80-talet, men det var som om människors beteende plötsligt ändrades där i slutet av 90-talet. Det var helt enkelt ett förfärligt spring på folk. De kunde inte sitta/stå still, inte för att de rycktes med av musiken utan för att de var törstiga. Det går ju inte att lyssna på musik utan att ständigt ha en öl i handen. Och när man har sugit i sig några flaskor öl så måste man förstås springa på toaletten också. Kanske är jag den enda människan i hela världen som får svårt att koncentrera mig på…vad som helst egentligen, när folk runt omkring ständigt kommer och går.

Men den detaljen kanske man kan stå ut med. Det var inte det som irriterade mig mest. Långt värre var detta märkliga att folk stod (och satt) och PRATADE högljutt med varandra. Det kanske man kan göra om man går på puben och nån trubadur sitter och gal i ett hörn eller om man sitter på en restaurang och en käck restaurangtrio plötsligt dyker upp. För då går man troligtvis inte dit för musiken. Den är mest där för att skapa atmosfär och man har som gäst inte bett om den. Men nu snackar vi om konserter. Med artister som kanske kommer hit vart sjunde eller tionde år. Och där biljetterna kanske kostar 400, 700 eller till och med 1 200 spänn. Konserter som man som musikälskare ser fram emot. För musiken skull.

Men tyvärr saboteras allt fler dylika konserter av detta märkliga beteende där folk tydligen tycker att det är normalt att betala dyrt för att stå och prata med varandra. Och eftersom det är en massa jobbig musik på hög volym som stör så måste man ju prata högt. Vad beror det här på? Hände det något särskilt i slutet av 90-talet som gjorde att all musik förvandlades till någon form av samtalsbakgrund? Något som ska bekämpas genom banalt hö-hö-hö-snack? Jag har faktiskt ingen som helst aning. Nu kanske någon tänker: ”Jamen, det är väl ingen som hör om man står och snackar lite med polaren under en konsert! Volymen är ju ändå så hög.” Fel. Och alldeles extra fel när det handlar om artister som spelar nyanserat och inte bara vräker på med full volym hela tiden. Jag var exempelvis på en konsert med Cat Stevens där någon på raden bakom glatt pladdrade på med sin granne under den tysta, akustiska inledningen. Det är som om folk inte förstår varför de är där.

Nu trodde jag i min enfald att det här bara var ett problem på rockkonserter som, åtminstone i teorin, bjuder på en hög volym. Men då ber jag att få återkomma till eftermiddagens framförande av Juloratoriet. Man kan ju tro att en klassisk konsert i en kyrka skulle befolkas av människor som verkligen är där för att lyssna. Jag menar, där går det inte ens att springa till baren och köpa öl stup i kvarten. Men icke. Under hela första avdelningen satt tre fullvuxna kvinnor och viskade ivrigt till varandra några rader bakom mig. Varför betalar man 140 kronor för sitta och tissla och tassla under en konsert? Och är man verkligen så korkad att man tror att det inte hörs? Därmed förstördes min konsertupplevelse, för även om någon till slut smög iväg och sa åt dem att hålla käft så gick resten av konserten åt till att vara irriterad över att första delen blev förstörd, ty sådan är jag. Det verkar som om folk har gått och blivit korkade. Eller enorma egoister. Det är rejält oförskämt mot både artister och övriga åhörare att ägna sig åt sitt eget evinnerliga pladdrande. Eller har jag kanske fel? Det kanske bara är jag som är omodern – som vanligt.

Read Full Post »

AppleJamDen som till äventyrs har läst tidigare alster av min ömkliga hjärna och mina flinka fingrar vet att jag är en hopplös samlare. Så här på Vinylskivans dag tänkte jag angripa ett samlarområde som jag tidigare inte har berört närmare. Vad skulle nu det kunna vara, med tanke på att det är Vinylskivans dag? Kan det möjligen ha med vinylskivor att göra? Ja, tänk att det kan det! Nu är ju jag uppvuxen under en tid då vinylskivan fortfarande var kung och det liksom inte fanns några alternativ om man gillade musik. Ja, det skulle vara kassettband då, men jag kan inte påminna mig att jag någonsin skaffade ett färdiginspelat kassettband – det fanns liksom inte, som det numera heter, på kartan. Alltså köpte jag vinylskivor, och det blev ganska många med tiden. Men kan man kalla det samlande? Nja, jag vill nog hävda att skivsamlandet kräver någon sorts plan, en ambition att leta upp allting inom ett visst område. Och det är nog först för några år sedan som detta område utkristalliserade sig för min del. Jag skulle samla på Apple-skivor!

BEaucoups5”Apple-skivor?” tänker nu den obildade allmänheten. Snackar han om hårddiskar? Apple tillverkar väl datorer? Dumheter. Det finns bara ett Apple och det är skivbolaget Apple Records som bildades av The Beatles 1968. Det skedde förvisso delvis för att de skulle slippa betala så fruktansvärt mycket skatt, men de hade också en ganska vacker tanke med det hela. Dittills okända talanger skulle få en möjlighet att ge ut skivor, förutsatt att gruppen själv trodde på dessa talanger. Ja, det fanns även Apple-avdelningar för böcker, film, kläder och elektronik, så man behövde inte nödvändigtvis syssla med musik för att få chansen. Och så var tanken att alla som ingick i Apple-korgen skulle få en del av intäkterna, hur det nu skulle gå till. Paul McCartney kallade hela projektet för ”ett slags västerländsk kommunism”.

Beatles själva hade fortfarande kontrakt med EMI, men fick lov att använda Apple-etiketten till sina skivor. Efter splittringen använde de etiketten som soloartister fram till 1975, även om de ofta hittade på olika varianter av den. Paul McCartney undvek den helst totalt, vilket är lite tråkigt. Det är nämligen i mitt tycke världens absolut snyggaste skivetikett. A-sidan på LP, EP och singlar hade ett oskalat Granny Smith-äpple som motiv, medan B-sidan hade ett halverat äpple som motiv. Den klassiska varianten är djupgrön, men det finns varianter som är röda, orange, blåa, vita och säkert ytterligare varianter som jag för närvarande inte kommer på. Den sista original-LP:n som gavs ut under Apples första aktiva period, George Harrisons Extra Texture från 1975, har en äppelskrott på etiketten – som för att tydliggöra att man satte punkt för hela äventyret.

En glad spansk Billy Preston

En glad spansk Billy Preston.

Det var väl helt enkelt så att Beatles-medlemmarna tappade intresset för Apple redan på ett ganska tidigt stadium, men faktum är att man gav ut en del artister som blev (eller redan var) framgångsrika. Mary Hopkin var i övre tonåren när hon fick ge ut singeln Those Were The Days som blev en världshit och sålde i enorma upplagor. Flera av hennes singlar blev stora hits. Bandet The Iveys bytte namn till Badfinger och gav ut några storsäljande och fina LP och singlar på Apple (inklusive låten Without You som blev stora hits med Harry Nilsson och Mariah Carey). Ravi Shankar och Modern Jazz Quartet är andra kända namn. Phil Spectors klassiska julskiva återutgavs på Apple och James Taylors fina debutskiva kom ut på Apple. Billy Preston gav ut två LP och några singlar. Och till och med den klassiska kompositören John Tavener släppte ett par LP på etiketten. Även ett antal mer eller mindre märkliga eller osannolika artister fick chansen, som t.ex. ufo-fantasten Chris Hodge, London-avdelningen av Radha Krsna Temple (som faktiskt fick en stor hit!), cajunbandet Sundown Playboys och brassbandet Black Dyke Mills Band. En knasig blandning, men det är bland annat det som gör Apple Records så fascinerande.

Apple007

Vad sägs om en keltisk dödsmässa av John Tavener?

Så vitt det är känt fanns det också några figurer som försökte fånga The Beatles intresse utan att riktigt lyckas, vilket så här i efterhand kanske var lite olyckligt. Här kan nämnas en viss David Jones som är lite mer känd som David Bowie. Och en grupp vid namn Queen. En annan grupp som kunde ha fått ge ut sin debut på Apple hette Crosby, Stills, Nash & Young, men enligt uppgift la George Harrison in sitt veto eftersom han inte gillade The Hollies version av Harrison-låten I Need You. Graham Nash var nämligen med i The Hollies. Kanske lite småaktigt… Lite kuriosa är att även en svensk grupp vid namn Bamboo var aktuell för Apple, men så blev det inte. I den gruppen ingick Mikael Rickfors, som några år senare blev medlem i…The Hollies. Allt flyter ihop.

Äpplen kan vara blåa också. Engelsk pressning.

Äpplen kan vara blåa också. Engelsk pressning.

Men åter till det här med samlandet. Det kan väl inte vara så svårt att få ihop samtliga skivor som gavs ut på Apple Records 1968-1975? Ha! Inte ens om man nöjde sig med alla Apple-skivor som pressades i England skulle uppgiften vara särskilt lätt. Ett exempel: De första fyra singlarna gavs ut i en specialmapp betitlad Our First Four i extremt begränsad upplaga (ett exemplar levererades till drottning Elizabeth). Jag har sett en sådan till salu för 9 500 dollar. Därtill finns det engelska pressningar som antingen aldrig kom ut på marknaden eller bara såldes via postorder från Apple. Ett exempel på det första är LP:n Accept No Substitute med Delaney & Bonnie. Den hann pressas i ett antal exemplar innan man upptäckte att artisterna visst råkade ha kontrakt med ett annat skivbolag. Så kan det gå. Ett exempel på det andra, om jag har förstått saken rätt, är artisten Brute Force (ett artistnamn, förstås) som fick ge ut sin låt King of Fuh på Apple. På grund av den kontroversiella titeln (stryk ”of” och byt plats på de andra orden) såldes dock singeln enbart via postorder. 3 000 exemplar ska visst ha pressats, men var de befinner sig kan man undra. Den absolut mest sällsynta engelska Apple-singeln är dock den allra första. Den finns bara i ett enda exemplar och artisten heter…Frank Sinatra! Ringo Starr bad via ombud Frank Sinatra att sjunga in en specialanpassad version av The Lady is a Tramp som födelsedagspresent till Ringos fru Maureen, som var en stor Sinatra-beundrare. Hopplöst sällsynt. Men här kan man faktiskt lyssna på The Lady is a Champ.

Den mycket sällsynta David Peel-singeln. (Typisk USA-etikett)

Den mycket sällsynta David Peel-singeln.
(Typisk USA-etikett)

Det var de engelska pressningarna. Men det finns också USA-pressningar, varav vissa är egendomligt sällsynta. Och dessutom finns det varianter av varje enskild utgåva eftersom flera skivfabriker på skilda håll i landet användes. En av de ovanligaste USA-pressningarna är en singel med New York-hippien David Peel. Den gavs aldrig ut kommersiellt, utan skickades bara till radiostationer. Skälet? Återigen en kontroversiell låt, nämligen F Is Not A Dirty Word. Ordet som avses är förstås fuck och på singeln är varenda förekomst av detta ord censurerad. Förmodligen är det den märkligaste skiva jag har i min samling. Även USA hade för övrigt sin version a Our First Four, som också är mycket sällsynt.

Israelisk EP med gruppen Trash.

Israelisk EP med gruppen Trash.

Men nu måste det väl vara slut med sällsyntheter? Icke. Väldigt många länder i alla världsdelar utom Antarktis pressade nämligen sina egna varianter av Apple-singlar, många av dem med unika bildomslag och unika skivnummer. Den absolut mest sällsynta torde vara en sydafrikansk utgåva med Gene Rockwell som framför Mary Hopkins Those Were the Days på afrikaans. Rockwell hade inte ens kontrakt med Apple, men av skäl som jag inte går in på så fick han ändå ge ut singeln på den etiketten. Enligt en av de anställda på Apple var det fler sydafrikanska artister som gav ut skivor på etiketten, men inga andra exempel har dykt upp – så det är nog tveksam om det stämmer. Även Sverige kan erbjuda en och annan raritet, men då handlar det främst om bildomslag. Nyligen såldes en svensk Paul McCartney-singel med bildomslag för lite drygt 700 kronor och det finns svenska singlar av både Ringo Starr och John Lennon som håller minst den prisnivån. Den dyraste svenska Apple-singeln är nog dock The Beatles The Long And Winding Road som man får betala flera tusenlappar för. Har jag den i samlingen? Nej. Vill jag ha den? Ja. Blir jag en lyckligare människa om jag får tag i den? Ja, kanske i ungefär en timme. Men faktum är att jag ibland tar fram mina kära vinylskivor, luktar lite på dem, bläddrar igenom dem och blir överraskad av någon som jag har glömt att jag hade. Lite sjukt är det kanske, men det är en sjukdom som jag inte direkt lider av. Och en vacker dag kanske jag får för mig att sälja hela härligheten – och upptäcker att ingen vill ha dem. Nåja, den dagen den sorgen.

Sällsynt svensk utgåva från 1970

Sällsynt svensk utgåva från 1970.

Blast101

Äpplen kan även vara röda. Till och med på en amerikansk pressning.

Beaucoups10

Även Yoko Ono fick ge ut några schysta grejer på Apple.

BEaucoups8

En av de konstigaste Apple-utgåvorna, med ett cajunband från Louisiana som Ringo Starr gillade.

Beaucoups2

En holländsk utgåva av The Iveys debutsingel på Apple. De bytte strax namn till Badfinger.

Beaucoups13

En sällsynt svensk utgåva av Trashs första singel på Apple.

Blast102

Äpplen kan även vara orange.

Beaucoups6

Min ungdoms heliga Graal. Den här EP:n fanns bara på postorder och gavs ut i samarbete med glassbolaget Wall’s Ice Cream 1969.

 

 

Read Full Post »

Waterboys2Kompromisslöst, passionerat, äkta, episkt. Där har vi fyra ord som ofta används i recensioner och som ibland gör mig galen eftersom man ofta tar till dem utan att ha fog för det. Och vad i all världen betyder egentligen ”äkta”? Ändå upptäcker jag att det där är fyra ord som måste ingå i ett inlägg om Mike Scott och hans Waterboys. Orden liksom trillar fram ur hjärnan trots att jag inte vill det. Men det hänger nog ihop med att jag har följt den där gruppen i nästan trettio år och byggt upp ett förhållande till den, lärt känna den utan och innan. Det är förstås långt svårare att använda de där fyra orden om en grupp som man just har stiftat bekantskap med.

Nu är det väl så att The Waterboys egentligen bara är Mike Scott och de musiker som han för tillfället har valt att omge sig med. Vill man vara lite generös så är det också violinisten Steve Wickham. Mängden musiker som har passerat revy i gruppen genom åren är imponerande lång. Vad det beror på vet jag inte. Kanske är Mike Scott trots sin sympatiska framtoning svår att arbeta med? Kanske byter han ut folk för att ge gruppen – och sig själv – en musikalisk vitamininjektion? Kanske kräver helt enkelt nya musikaliska uttryck olika musiker? Alla kan ju inte vara bra på allt. Men jag vill nog ändå påstå att varje inkarnation av gruppen har fungerat, där och då. Jag har sett dem ett tiotal gånger genom åren – och de är som en mycket väloljad maskin. Alltid.

004aLustigt nog motsvarar den där ombytligheten när det gäller musiker också valet av konsertlokaler. Jag har aldrig sett The Waterboys två gånger på samma ställe. Berns, Södra teatern, Cirkus, Münchenbryggeriet… Den här gången är det Nalen som gäller – ett tillräckligt litet och intimt ställe för den här gruppen. Man kan spekulera i om det beror på att de helt enkelt inte drar mer folk än så, men då ska man veta att intresset var så pass stort att man tvingades lägga in en extrakonsert – före den ordinarie. Och även den konserten blev slutsåld. Så visst finns intresset för The Waterboys fortfarande i Sverige, även om det tycks ha varit störst i samband med turnéerna kring skivorna Fisherman’s Blues och Room to Roam i slutet av 1980-talet.

Nåväl. Mike Scott omger sig den här gången med musiker som var med och spelade in den senaste skivan Modern Blues (2015) i Nashville. Det innebär att tre av herrarna på scenen är amerikaner. En är skotte (Scott själv), en är irländare (Steve Wickham) och en är engelsman (trummisen Ralph Salmins). Möjligen bidrar det till ett mer amerikanskt sound, men det har jag svårt att avgöra. Scott är förmodligen ganska kompromisslös – där kom det ordet – med vilket sound han hör i sitt huvud och vill ha – och ser till att få det. Då spelar det mindre roll vilken nationalitet musikerna har. Ändå är det självklart så att Memphis-organisten Brother Paul (med sitt blonda, flygande hår, ständiga leende och extremt energiska spelstil) bidrar på ett avgörande sätt. Hans motpol är Muscle Shoals-basisten David Hood som liksom inte gör något väsen av sig, utan småleende lugnt står och gör sitt jobb på det allra coolaste sätt. Den nästan oförlåtligt stilige ungtuppen Zach Ernst från Texas gör också sitt jobb på gitarren, men det känns lite som om han inte vågar ta för sig i det här rutinerade sällskapet.

003aDet vi får är en blandning av gammalt och nytt. Inledningen består av Destinies Entwined från den senaste skivan. Någon saknas på scenen, men han glider in efter ett tag. Det är violinisten Steve Wickham som har varit Mike Scotts följeslagare i The Waterboys länge, men inte hela tiden. I Mike Scotts bok Adventures of a Waterboy finns en rörande historia om när de två återfann varandra efter ett längre uppehåll. Wickham bär den här kvällen en liten hatt och runda solglasögon. Det känns lite som rockstjärnemanér att ”göra entré” när de andra redan har spelat en stund, men Wickham är ingen diva – han behövdes helt enkelt inte i början av låten. Dessutom kommer jag på mig själv med att tänka att han antagligen är den coolaste musiker jag känner till. I alla fall där och då. En herre bredvid mig säger myndigt: ”Det där är inte originalviolinisten, för han brukar snurra runt när han spelar.” Jaha. Som om en violinists främsta kännetecken är att han snurrar runt. Det är klart att det är originalviolinisten.

Som sagt. Gammalt och nytt. Hela fem låtar från den senaste skivan. Till exempel The Nearest Thing to Hip, där Scott får oss att sjunga med i ett så märkligt ord som shithole. Och till exempel den i ordets rätta bemärkelse episka (och där kom det ordet) Long Strange Golden Road. Men givetvis blir det klassiker också. A Girl Called Johnny, Medicine Bow, en långsam tvåmansversion av Don’t Bang the Drum och, förstås, The Whole of the Moon. En av låtarna från den i mitt tycke mycket fina skivan med W.B. Yeats-tolkningar framförs också, men den fungerar dåligt i det här sammanhanget. Jag vet inte varför folk betalar dyrt för att gå på konsert när de mest står och pratar med varandra i stället för att lyssna på musiken. Så fort något mer stillsamt och lågmält, eller något med mycket luft mellan tonerna, spelas från scenen så kommer pladdret och skratten från de omdömeslösa. Det krossar effektivt alla försök till att skapa en nyanserad och varierad konsert. Även den lite udda The Return of Jimi Hendrix drabbas av detta i inledningen, som närmast är en dikt till musik, innan låten utmynnar i en malande och orgiastisk explosion.

Men min favorit alla kategorier är den monumentala We Will Not Be Lovers, där The Waterboys verkligen är den där väloljade maskinen som jag skrev om ovan. Det är som att höra ett sådant där amerikanskt jätteånglok tuffa på med enorm kraft, ett ånglok som har en bromssträcka på tio kilometer. Och det är så stort och så bra och så energiskt och…äkta. Mike Scott säger vid ett tillfälle att ”this is no fuckin’ folk rock show”, men väljer ändå att avsluta hela konserten med Fisherman’s Blues som närmast är som en symbol för bandets ”folkrockperiod”. Där försvinner kanske något av det där kompromisslösa. Det känns en aning pliktskyldigt. Jag hade nog hellre velat höra den version av Purple Rain (ja, Prince-låten!) som har dykt upp som extranummer emellanåt på sistone. Men jag är nöjd ändå. Jag är alltid nöjd efter att ha sett The Waterboys. En gång fick jag ont i öronen, men jag var ändå nöjd.

Nu känns det som om jag har glömt något. Just det. Passionerat. Mike Scott lyckas alltid vara passionerad. Punkt slut.

Read Full Post »

Dan Berglund på Stallet. 24 september 2015.

Dan Berglund på Stallet.
24 september 2015.

Dan Berglund? Vem är det nu då? Är det inte en jazzmusiker? Basist? Visst.

Men det finns två Dan Berglund (och säkert ännu fler) som ägnar sig åt musik, och den som jag tänker på – som händelsevis inte är jazzmusikern – gav nyss en konsert på Stallet i Stockholm. En konsert som spelades in för P2 Live och som man gott kan lyssna på om man skulle lyckas klura ut när den sänds. För det är tveklöst så att fler människor borde stifta bekantskap med denne Dan Berglund. Han ska inte gå omkring och vara en angelägenhet för bara de invigdas skara. Det är så onödigt.

Trubaduren Dan Berglund (hoppsan, där försvann alla trubadur-allergiker) har hållit på ett bra tag. Första plattan kom för fyrtio år sedan. Den gavs ut på skivbolaget Proletärkultur, och det är på något vis ganska talande för skivans innehåll. Ja, titeln En järnarbetares visor talar väl också sitt tydliga språk. Det finns de som älskar de visorna och som jublar högt när de spelas på konserterna. Det är helt enkelt något av en kultplatta i vissa kretsar. Själv är jag mer intresserad och tilltalad av de senare alstren, från 1987 och framåt, där det politiska inslaget är nedtonat – om än kanske inte det sociala engagemanget.

En nästan samlad produktion.

En nästan samlad produktion.

Själv trillade jag in i Dan Berglunds värld just 1987 eller möjligen året därpå, då jag råkade se ett TV-program där han framförde sånger från den nyligen släppta Vildmarken. Det var något speciellt med honom. Med rösten. Med melodierna. Med tilltalet i texterna. Där stod en människa och sjöng om Älvsborgsbron, om folk som grillar tournedos, om uppsvällda pommes frites och påtända typer. Om en snubbe som heter Frasse Swahn. Och om Marstrands fästning som var murad av fångar som själva fick bära/sitt mörker till klippan i Bohuslän en gång. Jag kilade till skivbutiken dagen därpå och kom ganska snart att för mitt drygt tjugoåriga inre utnämna Vildmarken till en svensk visklassiker. Men det blev tyst i 20 år. ”Jag har hört ryktas att jag skulle ha dött någon gång på 1980-talet, blivit religiös eller intagen på mentalsjukhus” skriver han på sin hemsida.

Under konserten på Stallet går han ut hårt, ensam på scenen, med den makalösa tiominuterslåten Skymningen som ligger allra sist på den senast skivan Allt är idioternas fel från 2011. Denna lunkande och stämningsmättade barndomsskildring är på sätt och vis ganska typiskt berglundsk. Han har en tendens att i sina texter plötsligt peta in ett eller flera överraskande ord som kanske inte borde fungera i en annars lyrisk text. Men på något sätt får han ändå denna textmässiga dissonans att bli naturlig. I Skymningen studsar jag alltid till över textraden ”och orenat avlopp rann rakt ut i sjön”. Men det är som om den och liknande ”dissonanser” gör texterna mer jordnära – och de får mig att dra på munnen. Detsamma gäller den avslutande textmässiga knorren – som egentligen är fullständigt självklar och ändå överraskande.

Den fina Vildmarken från 1987.

Den fina Vildmarken från 1987.

Vi bjuds också på bland annat Lilla Villastad, den perfekta platsen där det enda vi fruktar nu är tobaksrök och fett/att hjärtat plötsligt stannar/Och utvecklingsstörda och flyktingar/för tätt inpå som grannar. En Birger Sjöberg-pastisch, påpekar Berglund och avslutar med en sjöbergsk gitarrfigur på slutet liksom för att understryka det. Och så framförs den finfina Nattvandrare, som på skiva av någon anledning får mig att tänka på Tom Waits. Den vackra Wellamo hinns också med, liksom den nästan hymnlika och storartade favoriten Kring Marstrands fästningMen vi får också höra två sånger som ännu inte finns utgivna på skiva. Dels en folkviseliknande sak (”ett experiment” säger Berglund) som tycks handla om sin egen tillkomst och som nämner både Putin, Jupiter, kärnvapen och rödbetssoppa. Dels en visa om den i Dans diktning återkommande figuren Frasse Swahn som ska hjälpa sin Alzheimer-sjuka mamma att köpa nya byxor. Får man skratta åt ett sådant i grunden tragiskt ämne? Jag vet inte, men det går faktiskt inte att låta bli. Allt detta levererar Dan Berglund prickfritt, mestadels med slutna ögon. Kanske för att leva sig in i texterna, kanske för att visualisera dem, kanske både och.

På Dans hemsida citerar han J.M. Coetzee: ”Språkets ursprung ligger i sång, och sångens ursprung i behovet att med ljud utfylla människans alltför stora och ganska tomma själ.” Jag vet inte hur tom min egen själ är, men Dan Berglund fyller i alla fall ut en ganska central del av den.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »