Jag ålyssnade i morse ett radioprogram där det omtalades att ganska många människor tydligen – medvetet eller omedvetet – lägger upp mat på tallriken i en särskild ordning. Man börjar med kolhydraterna (ris, potatis eller vad det nu kan vara) och placerar dem till vänster. Därpå tar man proteinerna och lägger dem till höger. Salladen eller grönsakerna får till sist sin plats högst upp på tallriken. Man kan ju undra var det här bruket kommer ifrån. Man kan också fundera över om uppläggningen ser annorlunda ut om man är vänsterhänt. Eller när man, som jag, är högerhänt i alla sammanhang utom när det gäller ätning. Nå, det får vara hur det vill med den saken. Kanske står det någonstans i någon etikettbok från 1940-talet att det ska vara på det sättet och helt säkert har jag i så fall missat det.
Jag kom dock på den snillrika idén att man kringgå det här problemet med upp och ner och höger och vänster på tallriken genom att alltid äta pizza, vilket jag även dristade mig att skriva på radioprogrammets Facebook-sida. (Så här i efterhand inser jag att jag kunde ha föreslagit soppa eller pannkakor också.) Jag konstaterade raskt att ingen brydde sig om mitt geniala inpass, utom en person som tyckte att det var roligt – och en person som, naturligtvis, hade invändningar mot det där med pizzan. Det är alltid någon som har invändningar. Hon hävdade att hon och hennes kolleger nyligen hade kommit fram till att man vid spisning av quattro stagioni ska börja med ”våren”, alltså musslorna. Jaha. Nu hör det till saken att jag vid mothugg blir lite bitter och måste börja nysta i saker och ting för att reda ut hur det egentligen förhåller sig. Nu är jag färdignystad och kan presentera resultatet.
Pizza alle quattro stagioni betyder alltså de fyra årstidernas pizza. Varje årstid representeras av en ingrediens och ska traditionellt sett vara åtskild från de andra. Man skulle kunna säga att det är fyra pizzor i en. Det ska naturligtvis inte vara vilka ingredienser som helst, utan sådana som är typiska för respektive årstid, annars faller hela idén. Nu är det lite omdiskuterat var pizzan som företeelse har sitt ursprung, men jag väljer i det här fallet att gå till uppgifter från Italien – i synnerhet som namnet på pizzan är italienskt. Då finner jag med hjälp av mina rudimentära kunskaper i det ädla italienska språket att följande ingredienser brukar användas: svamp (hösten), skinka eller oliver (vintern), kronärtskocka (våren) och tomater eller basilika (sommaren).
Men vänta nu… Hävdade inte den tidigare nämnda personen att våren symboliseras av musslor? Jo, just det. Men var kommer då musslorna in i bilden? Är det möjligen så att en svensk quattro stagioni skiljer sig från en italiensk? Ja, så är det helt uppenbart. Dock visar det sig vara svårt att hitta ett svenskt ”standardrecept” på quattro stagioni. Någon hävdar att det ska vara räkor, svamp/feta, skinka och oliver/salami. En annan menar att det ska vara räkor, skinka, musslor och champinjoner. En tredje anser att det ska vara skinka, champinjoner, räkor och kronärtskockor. Man kan i alla fall konstatera följande: Om grundregeln är att varje årstid ska representeras av en för årstiden typisk ingrediens så får man naturligtvis problem i ett land som Sverige – åtminstone om man vill göra en lokal variant. Då skulle man kunna tänka sig: svamp (hösten), varm choklad med vispgrädde (vintern), tussilago (våren) och jordgubbar (sommaren). Frågan är bara om det är gott.
Hur som helst så tycks det som om de flesta pizzerior (jag har inte kollat alla, men i alla fall ett tiotal) har räkor och musslor som två av ingredienserna. Men vilken årstid är musslor representativa för? Och räkor? Vet någon överhuvudtaget vilken ingrediens som ska representera vilken årstid? Ligger ingredienserna på en svensk quattro stagioni alltid i rätt ordning? Det uppstår väldigt många frågor här, och det är väldigt svårt att hitta några svar. I ett nätrecept skrivs det faktiskt rent ut att det där med årstiderna och ingredienserna är ett oklart kapitel.
Men låt oss anta att någon har bestämt att musslorna representerar den svenska våren. Och låt oss även anta att det är viktigt var våren/musslorna befinner sig på pizzan i relation till den som äter. Då antar jag, även om det inte uttryckligen sägs, att musslorna ska ligga snett upp till höger. Vi har ju av någon anledning en tendens att se året som en cirkel med nyår vid klockan tolv. Då ska man alltså, enligt reglerna, sträcka sig över hela pizzan och börja karva i övre högra hörnet. Hur praktiskt är det? ”Men man kan väl vrida tallriken så att våren kommer nere vid klockan sex?” säger någon då. Ja, det kanske man kan, men det är ju inte rätt. Alla årstider hamnar fel och totalt kaos uppstår.
Och vad inträffar om man anser att årstiderna inte börjar med våren, utan med hösten? Det där med att sätta våren först är ju faktiskt bara en konvention. Och vad händer om man i stället följer kyrkoåret? Jo, då måste man ju faktiskt börja med att äta vintern. Det är också nödvändigt att ta med ännu en aspekt i beräkningen: Tänk om pizzabagaren är en lurifax och spjuver som lägger ingredienserna i fel ordning! Eller om Internationella pizza-akademien plötsligt bestämmer att musslor på en svensk quattro stagioni från och med nu ska symbolisera vintern! Och glömmer berätta det för de pizzaätande svenskarna. Ska man då fortfarande börja med musslorna?
Nu börjar det bli absurt, vilket förstås är meningen. Ty då förstår man nog att idén att man ska börja med musslorna/våren när man äter en quattro stagioni bara är ett fånigt påhitt. Man får äta i precis vilken ordning man vill och det går alldeles utmärkt bra att ha hösten vid klockan sex. Man kan också strunta i hela det här årstidstramset och i stället beställa en capricciosa – som i princip innehåller samma ingredienser fast i en enda salig röra. Slutsats: Pizza är – möjligen med undantag för calzone – en utmärkt rätt om man vill slippa ifrån det där problemet med var på tallriken proteinerna respektive kolhydraterna ligger. Och därmed basta!
(En pizzeria på Hantverkargatan i Stockholm har cinque stagioni på menyn.
Fem årstider! Jobbigt.)
När jag träder in i foajén på Södra Teatern i Stockholm blir jag förvånad och glad över att se så många unga ansikten där. Därpå inser jag att de inte har biljetter till Ola Magnells konsert – de är där för att hänga i baren. Men det finns även yngre ansikten i den faktiska publiken, och det gläder mig att det finns människor i en yngre generation som har fattat att herr Magnell inte är en relik från förr, en angelägenhet bara för pensionärer. Men de kunde gott ha varit fler. Kanske är orden i sångerna för svåra, för många och för smarta? Kanske kräver de ett tålamod som dagens unga inte har? Och knappt vi som är något eller mycket äldre heller. Jag vet inte.
Jag vet inte hur gammal jag var när jag hörde Pugh Rogefeldts LP Ja, dä ä dä första gången. Min bror hade den i alla fall, medan min syster hade Bolla och rulla. Om jag nu minns rätt. Mitt minne vill också påstå att jag föredrog den förstnämnda, kanske för att den var den mer lekfulla av de två skivorna. Oberäknelig, liksom. Knasig. Och så gillade jag omslaget. Omslag är viktiga. Det är med andra ord inte så konstigt att det var en självklarhet för mig att bevista den konsert på Cirkus där skivans 50-årsjubileum skulle uppmärksammas.
I den mån vi i dagligt tal pratar om Louvren i Paris så syftar vi nog på konstmuseet Louvren. Stället där till exempel Leonardo da Vincis Mona Lisa finns att beskåda. Vi tenderar att glömma att det från början är ett kungligt slott, och ännu längre tillbaka i tiden en borganläggning. Byggnadshistorien är ganska komplicerad, inte minst för att den har påverkats starkt av de politiska skeendena i Paris och Frankrike. Men faktiskt även av de enskilda monarkernas idéer och kanske till och med känsloyttringar.
Det roliga med det medeltida Louvren är att man vet ganska väl hur anläggningen såg ut. Den finns nämligen avbildad av en av bröderna Limbourg i den illuminerade tideboken Les Très Riches Heures du Duc de Berry en bit in på 1400-talet. Slottet får där illustrera månaden oktober. I förgrunden ser man några jordbrukande herrar, sedan floden Seine, stadsmuren och därpå Louvren. Men kan man lita på avbildningen? Ja, med utgångspunkt från att de andra slottsbilderna i tideboken är ganska verklighetstroget avbildade (slotten Saumur och Vincennes står kvar än i dag!) så får man anta att Louvren verkligen såg ut så här.
Men trots att det medeltida tornet revs så var det problematiskt att bygga om Louvren. I och med att stadsbebyggelsen hade trängt sig på så var det helt enkelt svårt att åstadkomma något särskilt monumentalt, åtminstone storleksmässigt. Man var begränsad till ett visst utrymme. Men genom att riva delar av det medeltida slottet kunde man ändå åstadkomma ett någorlunda presentabelt renässanspalats, även om det under vissa stadier måste ha sett lite lustigt ut. Arbetet gick väldigt långsamt och avbröts periodvis. Katarina av Medici var till exempel mer intresserad av att bygga ett eget slott, Tuilerierna, en bit bort från Louvren, på mark som då fortfarande faktiskt låg utanför Paris stadsgräns. Det hindrade henne inte från att planera att förena de två slotten via en mycket lång byggnad som skulle löpa längs med floden. Planen var att använda den gamla stadsmuren som grund för det långa galleriet, men Katarina kom inte så långt med planerna.
Det blev i stället Henrik IV som fick bygga vidare på Katarinas planer. Han tänkte sig att man skulle riva de återstående medeltida delarna av Louvren för att på så sätt kunna utöka den centrala borggården rejält. Den skulle bli fyra gånger så stor. Och så skulle det 500 meter långa (!) galleriet mellan Louvren och Tuilerierna uppföras. Därtill skulle utrymmet mellan de båda slotten fyllas ut med ytterligare två borggårdar och en parkanläggning. För att kunna göra det krävdes att man exproprierade marken, som till stora delar redan var bebyggd. Det tog tid och mordet på kungen 1610 gjorde att han inte hann fullfölja planerna. I mitten av 1610-talet bestod palatset därför fortfarande av två medeltida flyglar och två renässansflyglar.
Nyligen har jag roat mig med att bläddra i cirka 45 år gamla tidningar och småhäpnat över innehållet. Men varför stanna där? Varför inte kila ännu längre tillbaka i tiden och plocka upp några spännande notiser och annonser för att kanske lära oss något viktigt om svunna tider? En landning i Norrtälje 1901 ger till exempel vid handen att den gamle trollkonstnären J. le Tort då framträdde i Godtemplarsalen den 10 maj. Vad hans föreställning inbegrep framgår inte av annonsen, men kanske trollade han fram kaniner ur hattar och sågade itu ett eller annat fruntimmer. Det mest spännande torde dock ha varit framvisandet av en ”Hårbeväxt Kvinna – ett rent Naturfenomen”. Jag är säker på att de i Norrtälje bosatta sprang benen av sig till Godtemplarsalen. Om man ville se och tala (!) med henne så kostade det 25 öre för ”äldre” och 10 öre för barn. Och då fick man farbror le Torts trolleriframträdande på köpet. Det råder alltså inget tvivel om vem som var den stora publikdragaren. Man kan förskräckas över det här med att visa upp en Hårbeväxt Kvinna som vore hon ett djur, men mest av allt undrar jag vad folk talade med henne om.
Två år senare låter Aftonbladet meddela att en lappfamilj har setts vandra omkring på huvudstadens gator och någon gång dessutom har begagnat skidor. Man får förmoda att det var på vintern och att man då till skillnad från nu hade snö. Det där låter ju ganska trevligt, men säg det trevliga som får förbli trevligt: ”Polisen, som förmodligen tyckt, att det på detta sätt att färdas går för fort framåt, har imedlertid nu förbjudit det beskedliga folket att fortfara med ett sådant betänkligt muvemang.” Det var ju tråkigt. Och det är uppenbart att även Aftonbladets journalister tyckte att det var något av ett övergrepp: ”Det förefaller något tvifvelsamt hvad rätt polismyndigheten kan ega att vägra en person att gå på hvad sätt han sjelf behagar, vore det ock på hufvudet eller händerna.” Bra rutet. Det måste man säga.
Där sitter han på sin kammare, Olof Johansson-Galt, mestadels kallad Galt-Olle. Året är 1946. Hösten har kommit på allvar, men trots detta är utetemperaturen än så länge någorlunda dräglig. Huset på norra delen av Östgötagatan i Stockholm är även det hjälpligt varmt efter de ovanligt heta sommarmånaderna. Det är ännu inte dags att börja elda med ved. Man tar hellre på sig en tröja än gör av med ved i onödan. Veden kommer att behövas under vintermånaderna. Den är ganska dyr och ibland tar den slut redan i mars.
Jag har som framgått av ett tidigare blogginlägg på sistone bläddrat något i två nummer av tidningen Allers från 1968 respektive 1971. Kanske borde jag av denna sysselsättning bli nostalgisk, men det är sannerligen svårt att säga om jag har några minnen av den här tiden, enär jag då var två respektive fem år gammal. Jag har åtminstone näppeligen några minnen av den värld som en veckotidning av Allers dignitet brydde sig om. Alltså handlar bläddrandet inte om nostalgi, utan snarare fascination. Nu är det självklart så att någon tok på 2060-talet kommer att skaka bekymrat på huvudet över 2010-talet när denne bläddrar i veckotidningar från vår tid. Men det hindrar ju inte mig från att skaka bekymrat på huvudet över det sena sextiotalet och det tidiga sjuttiotalet i dag.
Men kanske är den mest anmärkningsvärda artikeln den som handlar om kontraktsprosten Jan Redin i Långasjö som just ska gå i pension. Han var tydligen en av tidens mest rabiata kvinnopräst-motståndare, men får likväl bre ut sig rejält i Allers.
elbrundino 