Folk dör hit och dit för tillfället. Några är kända. Men de flesta är okända. En del av de kända är 69 år gamla när de dör. De flesta som dör 69 år gamla är inte kända, i alla fall inte på det sättet som vi menar med kända. Det finns de som säger att 69 är det nya 27, och då åsyftar det faktum att ett antal kändisar har dött när de var 27 år gamla. Och så letar man frenetiskt efter nästa kändis som är 69 år och som står på kö att dö. Det är förstås absurt. 69 år är en något mer normal ålder att dö i, åtminstone jämfört med 27 år.
Vissa människor är i stället 72 år när de dör. De har således vänt på siffran. En sådan är Kjell Alinge som gick bort den här veckan. Det var en begåvad karl. Jag baserar omdömet på att han är en av de där människorna som har fått mig att skratta, och det är väldigt mycket värt. Ja, i min ungdom skrattade jag utan att skämmas åt hans och Janne Forssells Hemma hos-skivor. Genialiskt vild, spretande och absurd humor. Den där typen av humor som gör så att alla ansträngningar att behålla någon sorts värdighet omintetgörs och man skrattar så att man får ont i en märklig muskel i nacken. Musculus ridere kanske den heter eller borde heta. Det är inte så ofta den aktiveras. För ett antal år sedan skulle Kjell Alinge signera samlingsboxen Hemma hos Box 1 i en bokaffär vid Odenplan i Stockholm. Jag var där och smög runt och hade tänkt köpa ett exemplar. Men så hördes en röst i högtalarna som meddelade att han hade ringt och lämnat återbud. Han var sjuk. Så tyvärr fick jag aldrig tillfälle att träffa människan.
Men jag minns förstås också Alinge från radioprogrammet Eldorado. Han ägnade sig åt en häpnadsväckande form av poetiskt målande ordflöde som tyder på en exceptionell associationsförmåga. Inbillar jag mig i alla fall. Jag undrade ofta om han hade ett mycket detaljerat manus eller om han improviserade. Egentligen spelar det ingen roll, men jag undrar ändå. Jag minns alldeles särskilt hans nedtonade och fina minnesprogram över John Lennon som trots att det måste ha pusslats ihop väldigt snabbt var så oerhört balanserat i sin utformning. Jag har fortfarande, 35 år senare, kassetterna kvar. Jag vet inte om de går att lyssna på.
Denna vecka 3 går också något annat i graven. Stockholms äldsta polska restaurang Café Piastowska på Tegnérgatan lägger ner verksamheten, vilket är mycket sorgligt. Jag har bara varit där en handfull gånger, men varje gång var en upplevelse. Det var som att kliva in i en svunnen tid med spetsdukar och mörka väggar och trettiotalsmusik. Det var den typen av miljö som jag tror att många ljust-och-fräscht-vurmande nutidsmänniskor är lite rädda för. Om de mot all förmodan skulle ha vågat sig in och vågat slå sig ner vid ett av borden så skulle de förmodligen ha varit helt oförstående inför den äldre man som tidigare tog emot beställningarna. Det var som om hela han sjöng långsamhetens lov. Han talade dessutom så tyst att det var svårt att uppfatta vad man åt eller beställde, men det var en del av charmen. Han tog den polska maten (som hans hustru lagade) på stort allvar, men man anade hela tiden glimten i ögat hos honom. Den typen av människa är sällsynt numera.
Det är möjligt att Café Piastowska inte har varit riktigt samma sak sedan både han och hans hustru gick bort, men själva atmosfären, själva miljön har varit densamma. Och den polska maten har det absolut inte heller varit något fel på. Nu får man gå till andra ställen om man vill ha polsk mat, men det är förskräckligt synd att den lite mystiska och intima miljön försvinner. Stockholm behöver den typen av oaser som inte har nåtts av den könlösa och stenhårda renoveringsivern. Rörelser som inte drivs av profithunger, utan av en kärlek till det man håller på med. Det inbodda och djupt mänskliga. Det är väl inget att vara rädd för?
I väntan på våren kan man lyssna på I blomsteraffären eller Fffllpll & MÄÄzzÖ & Gyckslllp med Kjell Alinge och Janne Forssell. Eller också kan man låta bli. Vi lever ju i ett någorlunda fritt land.
Men noga räknat spelar det väl ingen roll hur gammal du är, Karl-Bertil. Du är liksom tidlös. Du är liksom för evigt fjorton år, gänglig och målbrottskraxig. Det ligger ingen skam i det, inte så länge du är den du var och förhoppningsvis fortfarande är. Du är sällsynt, vet du. Det kanske dyker upp en och annan som du emellanåt, men ni är sannerligen sällsynta. Jag tyckte förresten att jag såg dig för kanske två år sedan. Det var på ett nedgånget men vackert kafé på Kungsgatan i Stockholm, på övervåningen. Där fanns en jukebox och stolar klädda med grönt skinn, eller kanske konstläder. Du satt där och var rödhårskrullig och bar glasögon. Din pappa Tyko och din namnlösa mamma kände jag inte igen, men det spelar mindre roll. Kan det ha varit du? Minns du? Det där kaféet finns inte längre. Det är utrivet och ersatt av en så kallad flaggskeppsbutik. Har du hört, va? Det får inte finnas längre, det som är lite skevt och kantstött. Det ska vara ljust och fräscht numera, Karl-Bertil. Vi är rädda för det trivsamt nedsuttna. Allt det som inte är perfekt. Allt det som inte genererar tillräckligt mycket pengar. Det gäller människor också. Kan du tänka dig det? Ja, kanske kan du tänka dig det – men jag tror inte att du förstår det. Det gör ärligt talat inte jag heller. Hur som helst. Hör av dig om du har lust. Vi får inte ge upp. Inte nu.
elbrundino 