Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Allmänt’ Category

Allas081Jag hjälpte min mor att rensa i en gammal skänk häromdagen. Det var främst gamla tidningar och andra trycksaker som låg där och skräpade. En del var lätta att slänga, andra väckte en och annan fråga. Varför hade två exemplar av tidningen Allers sparats, det ena från 1968 och det andra från 1971? Kuriöst nog är båda tidningarna nummer 29 från respektive år. 1968 kostade tidningen en krona och femtio öre. 1971 kostade den en krona och nittiofem öre. Möjligen var de billigare för prenumeranter, exempelvis min farmor som enligt etiketter på baksidan var tidningarnas ursprungliga ägare.

En snabb genombläddring gav ingen ledtråd till varför tidningarna hade sparats. De innehåller mest den veckotidningsgegga som man väl kan förvänta sig, men kanske lite mer beskedlig än vad som är brukligt i dag. Det var en annan tid. 1968 års tidning pryds av ett slags skämtteckning föreställande en man och en kvinna i badrummet. Kvinnan sminkar sig och använder den tandborstande mannens framåtböjda rygg som avställningsyta för sminkarsenalen. För säkerhets skull finns inuti tidningen en liten pedagogisk förklaring till teckningen, för den läsare som nu inte riktigt begrep den. 1971 års tidning pryds av färgfoton av två då aktuella unga kvinnor: sångerskan Lena Andersson och skådespelerskan Inger Nilsson.

Vid genombläddringen fann jag dock i numret från 1971 en artikel som fick mig att haja till lite. Två herrar från Sveriges Siares Förbund, Tage Skiöld och Gudmund Åkerlind, får där tillfälle att utifrån ett antal frågor berätta vad som kommer att hända i framtiden. Intressant! Så här drygt 45 år senare sitter vi ju inne med facit och kan se hur rätt de båda herrarna hade. Själva upplägget är lite förbryllande, eftersom Tage och Gudmund ger olika svar – och båda kan ju då rimligen inte ha rätt. Men kanske var tanken att det skulle vara en form av tävling så att man i sinom tid skulle kunna utse den mest tillförlitliga siaren? För är det något som behövs så är det ju just tillförlitliga siare. Nostradamus börjar ju bli lite till åren. Nå, låt oss ta en titt på några av de intressanta frågorna.

Fråga 1: Får kronprins Carl Gustaf (när han väl blir kung) sitta som monark livet ut eller blir han tvungen att avgå?

Tage Skiöld svarar: Han kommer att sitta en, möjligen två sjuårsperioder. Sedan tvingas han abdikera. Han sitter alltså i max fjorton år, sedan får vi republik.

Gudmund Åkerlind svarar: Han sitter livet ut. Praktiskt taget alla befogenheter kommer dock att tas ifrån honom.

Så här blev det: Kronprinsen blev kung 1973 och har nu suttit i drygt sex sjuårsperioder. Det lutar alltså åt att Gudmund hade helt rätt, även om det är för tidigt att sia (!) om saken. Gudmund hade även rätt i den andra förutsägelsen. Den så kallade Torekovkompromissen var ett resultat av förhandlingar i augusti 1971, alltså en månad efter att tidningen publicerades. Imponerande! (Vi behöver ju inte låtsas om att saken förmodligen hade diskuterats ganska flitigt och redan var känd.)

Fråga 2: Vem kommer Carl Gustaf att gifta sig med?

Tage svarar: Han kommer att gifta sig med en italienska eller en fransyska, en av fyra döttrar i en familj. Med henne får han fyra flickor och en pojke. Hon är ganska mycket yngre än vad han är, hon är katolik och går för närvarande i klosterpension.

Gudmund svarar: Han kommer att gifta sig med en flicka som – om Västtyskland i dag vore monarki – skulle ha bott där. Nu bor hon i Schweiz eller Spanien. Hon är 1-4 år yngre än kronprinsen, ljus och väldigt söt.

Så här blev det: Carl Gustaf gifte sig med en mörk drygt två år äldre flicka som var bosatt i Västtyskland. Med henne fick han två döttrar och en son. Här hade alltså Gudmund en aning rätt angående landet, men ändå inte.

Fråga 3: Får Sonja och Harald av Norge fler barn än det som sägs vänta nu?

Gudmund svarar: Det är rena undret att de får ett barn. De får inga fler.

Tage svarar: Sonja kommer att ge Harald och Norge tre barn. Två pojkar och en flicka. I den ordningen.

Så här blev det: Sonja och Harald fick en dotter och en son. I den ordningen.

Fråga 4: Vilket parti vinner nästa val?

Gudmund svarar: Två jämbördiga partier kommer att ta hem spelet. Men det gäller ett nyval före det ordinarie valet 1973. Och det leder till att Olof Palme fockas som statsminister och ställs mellan att bli utrikesminister eller acceptera en diplomatisk post utomlands.

Tage svarar: Det blir en koalitionsministär mellan center, socialister och kommunister.

Så här blev det: Något nyval blev det inte. Olof Palme satt kvar som statsminister till 1976. Koalitionsministären uteblev också. Dock var den Socialdemokratiska regeringen en minoritetsregering.

Fråga 5: Kommer vi att få ett invandrarproblem i vårt land, i stil med vad man har i England?

Gudmund svarar: Nej, aldrig. Men även hos oss kommer olika invandrare från olika länder att få svårt att dra jämnt.

Tage svarar: Nej, det får vi inte. Men om någon generation eller så blir vi nog mycket förvånade över att se något så sällsynt som en äkta svensk lintott i vårt land.

Så här blev det: Svårbedömt, eftersom ingen främre tidsgräns anges. Men lintottar finns i alla fall fortfarande.

Fråga 6: När och hur slutar Vietnamkriget?

Gudmund svarar: Det slutar redan nästa år (1972) och det är kineserna som tar hem spelet där.

Tage: Kriget pågår i fem år till (1976). Det slutar med kommunistiskt välde.

Så här blev det: Vietnamkriget slutade med Saigons fall 30 april 1975 – och ett kommunistiskt styre. Här var ju faktiskt farbror Tage ganska nära sanningen!

Fråga 7: Hur går det med konflikten mellan Israel och Egypten?

Gudmund: Israel kommer att ge fred. Inte få. Israelerna kommer att behålla stora delar av det territorium de tillskansat sig.

Tage: Israel och Egypten kommer att gå samman till en nation, till båtnad för både egyptier och israeler!

Så här blev det: Här ligger det nära till hands att gapskratta. Vi kan väl nöja oss med att konstatera att Egypten och Israel fortfarande är separata stater.

Fråga 8: Kommer Jackie och Ari Onassis att skiljas?

Gudmund: Skilsmässa är oundviklig såvida problemet inte löses genom att någon av dem går hädan. Men det skulle förvåna mig om de står ut med varandra så värst länge till.

Tage: Onassis kommer att hålla ett väldigt stort bröllop. Men Jackie blir inte bjuden.

Så här blev det: Det här är kanske den viktigaste frågan av alla. Ari Onassis trillade av pinn i mars 1975 och förblev gift med Jackie tills han dog.

Fråga 9: Vem blir 70-talets stora stjärna inom a) film och teater och b) den lättare underhållningen?

Gudmund svarar: a) Per Ragnar, b) Tommy Körberg, Björn Ulvaeus, Benny Andersson och Lena Andersson.

Tage svarar: a) Jarl Kulle, sedan yngre förmågor, b) Lena Andersson och den tidlösa Sonya Hedenbratt.

Så här blev det: Per Ragnar och Jarl Kulle? Tja…jo, de syntes väl en hel del under 70-talet. Björn och Benny gick det ju tvivelsutan ganska bra för. Och Tommy Körberg var väl hyfsat stor på 70-talet. Sonya Hedenbratt i all ära, men 70-talets stora stjärna var hon kanske inte. Och detsamma kan man väl säga om Lena Andersson.

Fråga 10: Vilket lag vinner allsvenskan 1971-1972?

Gudmund: Åtvidaberg eller Malmö FF.

Tage-gubben: IFK Norrköping, Åtvidaberg eller Malmö.

Så här blev det: Frågan är lite konstigt ställd, fast det ska erkännas att jag är lite korkad när det gäller fotboll. 1971 vann Malmö FF och 1972 vann Åtvidaberg. Dum fråga. Borde strykas.

Fråga 11: Får vi några medaljer i OS i München 1972?

Gudmundur svarar: Ricky Bruch, Kjell Isaksson, Gunnar Larsson, Pelle Svensson och Bo Johansson får medaljer, men jag vet inte vilka valörer de får!

Tagur svarar: Jag är analfabet på idrott och kan inte få fram några svar.

Så här blev det: Gunnar Larsson tog två guld och Ricky Bruch tog en så kallad bronspeng. Övriga 13 medaljer missade Gudmund helt, bland annat Ulrika Knapes guld. Och snälla Tage! Vad var det där för slags siarsvar?

Fråga 12: Vad blir årets stora händelse?

Gudmund: Omslaget i amerikanernas utrikespolitik. Och jag skulle tro att USA också får en ny president i år, troligen efter 1 november.

Tage: Vi får en jättestor regeringsskandal, en mycket stor trafikolycka kommer att ske på en bro, och ett tredubbelt mord blir en sensation för hela världen.

Så här blev det: Jag vet inte vad Gudmund snackar om. Inte sjutton fick USA en ny president efter 1 november 1971. Tages jättestora regeringsskandal tycks ha uteblivit. Det mest spännande på politikens område tycks ha varit att de tre borgerliga partierna kallade till gemensam presskonferens för första gången sedan efterkrigstiden. De krävde en femprocentig sänkning av momsen. Och trafikolyckan… Det närmaste man kommer är nog det ungerska plan som störtade nära Saltholm i Öresund – alltså nära den framtida Öresundsbron. Kanske visste Tage att bron skulle invigas nära 30 år senare. Eller också syftade han på de nio människor som omkom nio år senare då Almöbron blev påkörd av ett fartyg. Det är ju i så fall mycket imponerande! Något trippelmord hittar jag inga uppgifter om.

Sammanfattning: Gudmund och Tage. Vilka sköna snubbar! Tänk att med hjälp av kortlekar och pendlar och tabeller kunna förutsäga framtiden på det här viset. Och tänk så rätt de nästan inte alls hade. Om de på allvar hade kunnat sia om framtiden så skulle de väl ha kollat in hur man får tretton rätt på tipset. Då hade de sluppit harva i siarträsket. Nåja. Egentligen spelar det ingen roll. Det roligaste med den här artikeln är att man får en inblick i en annan tid. Man får en chans att förstå vad som rörde sig i huvudet på folk för nästan femtio år sedan. Jackie Onassis! Sonya Hedenbratt! Sonja och Harald! Per Ragnar! Carl Gustaf! Så löjligt…kan man tycka. Tills man sätter latten i halsen och inser att vi är precis lika goda kålsupare i dag. Men jag kan åtminstone konstatera att Sveriges Siares Förbund inte tycks existera längre. Jag har nämligen googlat på internet. Men det skulle inte förvåna mig om det har ersatts av något liknande, med ett fräscht namn på engelska. Det kommer alltid att finnas människor som är beredda att låta sig luras.

Read Full Post »

Det händer ibland att jag ensamreser. Det har sina fördelar. Till exempel att man kan göra precis vad man vill (förvisso inom lagens gränser) och att man får gott om utrymme för tankar, även om mycket av tankeutrymmet går åt till att fatta beslut och att försöka hålla reda på var man befinner sig. Jag vill påstå att det är en del av reseupplevelsen att emellanåt gå vilse, men det är utan tvivel bra om man vet åtminstone ungefär var man befinner sig någonstans. Ensamresandet har dock även nackdelar. Exempelvis att hela upplevelsebördan så att säga ligger på en själv.

IMGP0578 (2)I bästa fall uppnår man den effekten att man lär sig saker om sig själv. Man märker bland annat att ens agerande av nödvändighet blir lite mer självsäkert. Ett typexempel är ankomsten till en helt obekant storstad, då det gäller att se ut som om man har varit där hundra gånger tidigare, eller kanske till och med som om man är bosatt där sedan åtminstone tio år tillbaka. Snabba och diskreta blickar på skyltar för att hitta rätt. Inga dröjande och tvekande steg. Ty annars faller man lätt offer för alla de bondfångare och ligister som helt säkert befinner sig på järnvägsstationen för att plundra arma turister på allt vad de äger och har. Jag tror att jag lyckas rätt bra med det där. Men i själva verket är det säkert extremt tydligt för var och en som eventuellt lägger märke till mig att jag är ny i staden. Det är så oerhört lätt att lura sig själv.

Nåväl. Den här gången for jag till Stuttgart i Tyskland. Kanske ett något udda val, med tanke på att det väl inte är världens roligaste stad, men det är en bra bas för utflykter i den relativa närmiljön. Där finns det nämligen mycket fint att titta på. Således: Ett hotell och ett gäng tågbiljetter så är man rustad för en veckas upptäcktsfärder. Så här i efterhand ångrar jag dock något att jag inte i stället valde att bo i olika städer. I varje nästan outhärdligt pittoresk tysk småstad råkade jag hitta någon form av härbärge som skulle ha varit trevligt att bo på. ”Där ska jag bo nästa gång jag kommer hit” är en tanke som envist dyker upp, trots att det nog är ganska osannolikt att jag kommer dit en nästa gång. Å andra sidan äger det en viss trevlighet att bo på ett och samma lilla hotell i en vecka och på så sätt i det närmaste bli ett inventarium. Man får ett stambord i frukostmatsalen. Frukostvärdinnan behöver inte fråga om man vill ha te eller kaffe. Hon vet.

Det gäller förvisso att hitta precis rätt hotell när man inte bara ska bo där en natt. Det ska uppfylla vissa krav och hålla en rimlig prisnivå. Att välja helt rätt hotell är, vill jag påstå, en konst. Det här låg ett litet stycke utanför stadskärnan, vilket medförde att det var lugnt och tyst. Det gick till och med att ha fönstret öppet på natten för att få en dräglig rumstemperatur utan att störas av förbiilande och tutande bilar. Dock måste jag erkänna att jag inte väntade mig att grannarna i huset tvärs över gården från hotellet skulle få för sig att ägna den ljumma lördagskvällen åt att äta middag och dricka lite för mycket alkohol utomhus. Det föreföll vara en tämligen normal utomhusmiddag ackompanjerad av ett tämligen normalt middagssamtal. Men vad vet jag? Samtalet fördes på klingande tyska, ett språk som jag inte behärskar, och jag vet därför inte vad som avhandlades. Det enda jag snappade upp var ett några gånger upprepat citat som framfördes på engelska: ”I have a dream…”

När det var dags för farbror att sussa hade samtalet där nere på gården nått en något högre volym, förmodligen i samma takt som innehållet i buteljerna minskade. Men det var inte värre än att jag förmodligen inte skulle ha något problem med att sova. Jag har tack och lov sällan det. Nu kan jag inte riktigt säga hur lång tid det dröjde, men plötsligt vaknade jag av att det var ett förfärligt liv nere på gården. Medlemmarna i den lilla gruppen hade nu uppenbarligen nått det berusningsstadium då man tvunget måste älta politik eller något annat som gör att man måste gapa och skrika i munnen på varandra. Själv är jag inte riktigt van vid dylika scener och valde därför att se det hela som ett pittoreskt tyskt beteende i stället för att bli upprörd. Om jag bara stängde fönstret så skulle jag nog kunna sova, men jag tänkte samtidigt tanken: Nog vore det väl roligt om någon ringde polisen?

Jag somnade om – och vaknade ånyo, men nu av ljudet av sirener. Genom en springa mellan mina hotellrumsdraperier betraktade jag hur en hel parad av poliser, minst tio stycken, taktfast marscherade in på gården. Det hela erinrade om när hela den franska poliskåren kommer för att gripa Ville Vessla i någon Ture Sventon-bok. Det mest absurda är att de ätande och drickande grannarna som genom ett trollslag blev bästa vänner igen. Polisen var där i högst tjugo sekunder innan de marscherade ut igen. Jag visste väl att jag hade valt rätt hotell! Oväntade upplevelser är bra upplevelser så länge man inte lider alltför mycket av dem. Och om jag inte hade valt just det här hotellet så hade jag inte heller funnit mig bo granne med världens största grismuseum, Das Schweinemuseum. Men det var faktiskt en ren slump, även om många vägrar att tro det.

(Nu har jag kanske i alltför många stycken ägnat mig åt något som närmast är att betrakta som en parentes, men ibland kan parenteser vara berättigade – även om min svensklärare på gymnasiet inte ansåg det.)

Men som sagt: Ensamresande är bra på så sätt att man själv helt och hållet kan bestämma vad man vill göra. Och när man köper dagsbiljetter som gör att man kan åka hur mycket tåg man vill (visserligen bara tämligen långsamma lokal- och regiontåg) så gäller det ju att utnyttja dem. Därför kan man mycket väl få för sig att när dagens huvudmål är avklarade sätta sig på ett tåg och åka till en ort bara för att dess namn är vackert, roligt eller intressant. Tyvärr visar det sig ganska ofta att det bara är just namnet som är vackert, roligt eller intressant. Men visst vill man väl åka och titta hur det ser ut i Osterburken? Eller Ingelfingen? Eller Mössingen? Eller Pfullingen? Och nog måste det väl vara synnerligen roligt att besöka Bad Boll? Ett bra tips kan dock vara att hålla sig till orter som på kartan är markerade som besonders sehenswert, det vill säga alldeles extra i synnerhet sevärda. Men till och med då kan man bli besviken. Vill man till exempel verkligen besöka ”det berömda” fingerborgsmuseet i Creglingen?20170729_125435

Om jag nu ska lyfta fram ett annat problem med ensamresande så får det bli det här med intagande av middag. I Sverige är det ju närmast suspekt att gå ut på restaurang och äta middag ensam. Och samma känsla infinner sig i Tyskland, men märkligt nog bara när det är dåligt väder. När solen skiner är det ytterst lätt att slå sig ner på en uteservering, det är ytterst lätt att få serveringspersonalens uppmärksamhet och allt flyter på som i en tysk dröm. Det känns inte konstigt alls att äta ensam. Men så fort vädret blir sämre och det inte går att sitta ute, ja då stängs dörrarna till alla restauranger och man måste bemöda sig med att gå och öppna dem och kanske bli överraskad av det som finns innanför. Kanske är lokalen befolkad av monster som stirrar sig blinda på dig när du som fullständig främling träder in i deras restaurang, i deras sfär. Kanske står en stor tysk matrona precis innanför dörren och säger ett uppfordrande ”Ja?” så att det klirrar i de tjugotvå ölsejdlar som hon håller i sina labbar. Det kan man inte veta. Och då har vi det här med insikten om det egna agerandet igen. Det blir plötsligt riktigt, riktigt jobbigt att på egen hand öppna den där dörren och träda in och eventuellt bli betittad och tilltalad och ifrågasatt. Det krävs omänskliga krafter för att göra det. Ja, det är till och med nästan så att man övertygar sig själv om att man egentligen ändå inte är hungrig och så sätter man sig på tåget till nästa stad i förhoppning om att solen kanske skiner och uteserveringarna är öppna där. Trots att världens största regnområde täcker hela Tyskland. Det slutar med en på järnvägsstationen inköpt baguette och ett glas vatten på hotellrummet. Löjligt? Javisst.

20170721_150214

Som ensamresenär måste man också förlita sig på sig själv och ta hela ansvaret för begångna misstag. Som när man på väg till den lilla staden Weikersheim kliver av vid stationen och upptäcker att man i stället befinner sig i en liten by som heter Markelsheim. Dåliga högtalare på tåget i kombination med bristande uppmärksamhet möjliggör dylika fadäser. En timmes väntan till nästa tåg? Eller sex kilometers promenad i duggregnet? Man får, som det heter, gilla läget och gå på upptäcktsfärd i en by som säkert äger sin charm när solen skiner. Det luktar gödsel och där finns en bäck. Och ett litet torg. Och en liten farbror som jag möter på väg från stationen och som jag sedan möter igen på väg till stationen. Kanske har han varit där och tittat på ett tåg som åkt förbi. Jag är på sätt och vis glad att jag har varit i Markelsheim.

Som ensamresande får man dessutom tid att bekräfta sina fördomar, men också att krossa vissa av dem. Eller skaffa sig nya. Jag kunde till exempel konstatera att tyskar som åker tåg älskar att ha med sig plastbyttor innehållande mat som de sitter och slevar i sig. Jag vet inte riktigt vad det är med tyskar och plastbyttor och mat. Tyskar tycker också – fortfarande – att tokiga mobiltelefonsignaler är riktigt lajbans. Jag har också upptäckt att min bild av tyskar som effektiva, regelföljande och ordentliga människor inte håller. Sällan har jag åhört så högljudda och skräniga barn som på tyska lokaltåg. Några av dem fann dessutom ett oförskämt nöje i att härma min lågmälda och utsökta gestik.

Jag slogs även av det tyska folkets markanta ovilja att ens försöka kommunicera på engelska, trots att det är uppenbart att de besitter förmågan. Kanske handlar det om dåligt självförtroende. Kanske handlar det om stolthet. Och hur är det egentligen med den berömda tyska effektiviteten? Jo vars. Det mesta fungerar ju väl – vilket möjligen är skälet till att jag uppskattar att resa i Tyskland – men tågen är ofta försenade och vissa dagar kunde jag åka tåg en hel dag, på flera olika linjer, utan att en enda gång behöva visa min biljett! Va? När man betalar en god slant för en biljett så vill man väl ändå visa upp den någon gång emellanåt?

IMGP0611 (2)Nu kanske slöläsaren tycker att jag har urartat och använder mina reflektioner över ensamresandets vedermödor som en ursäkt för att exotisera ett grannland och dess befolkning. Slöläsaren kanske också tycker att jag för fram orättvisa fördomar, som är just fördomar. Och allt det där kan ju slöläsaren ha rätt i. Men för mig är Tyskland faktiskt fortfarande ganska exotiskt och därtill vackert. Därför kommer jag envist att återvända dit, ensam eller i något som med god vilja kan kallas en minimal grupp, och titta på saker. Och det där med fördomarna? Tja, det är ju alltid roligt att generalisera. Men egentligen gillar jag tyskar. Så länge de inte är för högljudda. Och oförskämda. Och äter medhavd mat ur plastbyttor. Förstås.

Read Full Post »

Den som till äventyrs har läst denna så kallade blogg tidigare har säkert noterat att jag tycker att det är spännande att tjuvlyssna på folk. Alla möjliga saker avhandlas i offentlig miljö numera – och därmed får folk skylla sig själva. Kanske borde jag hålla det åhörda för mig själv, men ofta väcker det frågor i mig som jag på något sätt måste dryfta. De tjuvavlyssnade må därför förlåta mig, ty jag menar inget illa. Åtminstone inte så mycket illa.

Sålunda hamnade vi en lördag i juni på ett kafé i vad som får betraktas vara Stockholms mittpunkt. Eller kanske en av dess mittpunkter. På ett avstånd som inte var generande nära, men likväl nära, satt en kvinna och en man. Man vill inte gärna ägna sig åt ett alltför ihärdigt stirrande, men jag skulle bedöma deras ålder till cirka 30. I alla fall inte 40. Men möjligen något däremellan. De satt där med varsin blommig kopp som kan ha innehållit te. Varför jag tror det har jag ingen aning om. De föreföll kanske helt enkelt vara typen som dricker te. Mannen, som var iklädd en något slängig lugg, hade dessutom framför sig en laptop. Särskilt anmärkningsvärt är nu inte detta.

Men så började fragment av samtalet, som ärligt talat huvudsakligen fördes från mannens sida, att hitta fram genom luften till våra öron. Det som primärt fick mig att rycka till var orden: ”Och så måste vi ju byta städfirma.” Kvinnan erbjöd sig att ta hand om den detaljen. Genast var de därmed inplacerade i kategorin ”människor som har tillräckligt mycket pengar för att anlita en städfirma till sitt hem för att därmed kunna prioritera andra, viktigare saker”. Särskilt anmärkningsvärt är kanske inte heller detta. Kanske var det till och med så att de samtalade om ett företag som de drev tillsammans? Men det krävdes bara några fler ord i luften för att göra klart att så inte var fallet.

Under samtalets gång talades det sedan om olika konton för olika ändamål och frågan dryftades från mannens sida huruvida de skulle dela ansvaret för sonen xxxxx:s inskolning. Det tycktes inte alls vara någon självklarhet. I och med detta väcktes funderingen om det möjligen var så att de hade kommit överens om att skiljas och nu skulle försöka klura ut hur den gemensamma vårdnaden för sonen skulle se ut? Nej, för nu talades det om att köpa båt och det talades om inredning av en sommarstuga och vore det inte bra att hyra in en barnvakt åtminstone en gång i veckan? Och för allt detta tycktes en budget göras upp.

Kvinnan i det minimala sällskapet kastade emellanåt en blick mot oss, som för att säga: ”Ja, så här gör vi. Och vi struntar fullständigt i om ni tycker att det är konstigt.” Eller möjligen: ”Ja, så här har jag det. Det är inte lätt, men jag accepterar det.” Eller möjligen: ”Hjälp mig!” Uppenbart var i alla fall att hon förstod att vi lyssnade och småhäpnade. Allt medan mannen fortsatte att tala om struktur och behovet av att köpa en ny dammsugare och vem av dem skulle ta ansvaret för det? Hur som helst så kunde han tänka sig att sköta det mesta, eftersom han ansåg sig vara ”bra på att organisera”. Jo, det framgick med önskvärd tydlighet. Samtalet avslutades med något som väl inte kan kallas hångel, men väl några kyssar och kramar. Och ett från mannen trefaldigt upprepat uppmuntrande: ”Jag tycker att vi har gjort ett bra jobb nu.”

Bilden av en egenföretagare som inte bara driver sitt företag som ett företag framträdde. Detta var uppenbarligen en man som även betraktade sitt äktenskap (eller relation, de behövde ju inte vara gifta) som ett företag som måste styras och planeras in i minsta detalj för att det alls ska fungera. Och så slog det mig att det kanske är så alla äktenskap fungerar. Kanske är alla äktenskap ett nogsamt upprättat schema för resten av livet – och när någon av parterna bryter kontraktet och inte lagar mat det överenskomna antalet gånger per vecka så leder det ofelbart till skilsmässa. Eller åtminstone ett allvarligt samtal. Kanske finns det inget som helst utrymme för spontanitet. Kanske bestäms barnens framtida karriärer senast i graviditetens tolfte vecka i alla familjer? Vad vet jag om det? Dock hoppas och tror jag att det inte är på det sättet. För inte kan man väl driva familjen som ett företag? Eller?

 

Read Full Post »

När jag först flyttade till Stockholm och Årsta så bosatte jag mig i en lägenhet som hade sin originalytterdörr kvar. Även om jag tycker om originalinredningar så var den där dörren något av ett bekymmer eftersom den släppte in väldigt mycket ljud utifrån trapphallen och även faktiskt från lägenheten mittemot. Inte vet jag om de som bodde där tyckte om att stå och gaffla med varandra i hallen titt som tätt, men det var så det lät. Och då vill jag poängtera att jag inte precis stod med örat mot min dörr och tjuvlyssnade. Det hördes ändå. Värst var dock kanske att huset bland annat beboddes av en äldre herre som vid såväl in- som utpassering genom porten alltid kontrollerade att dörren gick i lås. Detta gjorde han genom att rycka i dörren. Och det räckte inte med en gång. Tre gånger var vad som krävdes. Ryck-ryck-ryck. Det där ljudet fortplantades mycket effektivt genom trapphallen och in i lägenheten, så till slut fick jag nog och hade ett mycket allvarligt samtal med honom. Nej, det hade jag naturligtvis inte, ty jag är dels svensk och dels konflikträdd. Jag beställde i stället en säkerhetsdörr för 16 000, vilket löste alla problem.

Men varför ryckte han ritualmässigt tre gånger i dörren? Tja, gör vi inte sådana där saker lite till mans (och kvinns)? Vi har någon gång lärt oss eller fått för oss att man ska göra något på ett visst sätt – och så fastnar det och vi kommer inte ur det. Om vi nu ens kommer till insikt om att beteendet är lite märkligt, vilket inte alls är säkert.  Det sitter liksom i ryggmärgen och ses som något fullständigt naturligt. Det är ju heller inte säkert att det är ett beteende som är så störande för andra att man måste ändra på det. Men det kan vara det.

Ibland har man helt enkelt lärt sig fel. Ett exempel på det är det här med att italienare minsann äter spagetti med sked och gaffel. Det berättade någon för mig i min ungdom, och eftersom jag ju vill verka världsvan (även om jag inte är det) så anammade jag det. Men si! Sedan dess har jag fått veta att det där är helt galet. I det fallet rör det sig alltså om en myt. (Förvisso lär man på åtminstone vissa ställen i Italien få en sked till pastan, men det tycks mest vara en eftergift till de obildade turisterna. De äter ju tydligen gärna med sked.)

Jag frågade en vän om han kunde komma på något annat kvardröjande beteende som inte fyller någon funktion eller bygger på en myt. Han erinrade sig från sin ungdom att den som mer eller mindre i lönndom ägnade sig åt att dricka folköl gärna förvarade burkarna dolda i fickorna på väg till platsen där innehållet skulle inmundigas. Vi vet alla vad som kan hända om man öppnar en burk som har skumpat omkring i en ficka eller kanske en väska ett litet tag. Det dyrbara innehållet kan få för sig att spruta ut. Då fanns det ett trick, nämligen att knacka mot överdelen på burken några gånger innan man öppnade den. På något sätt inbillade man sig då att det där olycksaliga sprutandet inte skulle inträffa. Och det där kan man faktiskt se folk göra ibland.

Ännu ett exempel är väl för övrigt när spekulanter på begagnade bilar sparkar på däcken. Är det inte något som de flesta gör utan att ha en aning om varför? Man har sett andra göra det, och således ska man göra det. Jag drar mig också till minnes den period då jag ägde en sådan där gammal hederlig telefonsvarare. Då hände det ibland att människor som talade in meddelanden inledde med att tala om vem det var som ringde, vilket är fullt naturligt, men också avslutade meddelandet genom att säga sitt namn igen. Som om man under meddelandets gång liksom skulle ha glömt bort vem det var som pratade. Kanske gjorde man så i telefonsvararens barndom – trots att det är ett ganska befängt beteende.

En annan variant är att någon mentor i exempelvis ett yrke har sagt att man ska göra någonting på ett visst sätt, och så har man av ren respekt eller bristande förmåga till eget tänkande förutsatt att det är den enda giltiga metoden. Jag råkade ut för det på en tidigare arbetsplats där en människa alltid sorterade fakturor enligt ett visst förfarande, för annars skulle det bli ”fel”. Det hade hon lärt sig. Hon blev därför alldeles häpen när hon insåg att jag gjorde precis tvärtom, vilket åtminstone jag ansåg gick fortare, och slutresultatet ändå blev detsamma. Jag har även vid något tillfälle blivit åthutad för att jag arbetade med en potatisskalare åt ”fel” håll. Den klagande tvingades förvisso tillstå att resultatet blev detsamma, men på något sätt var det ändå helt omöjligt att tänka sig att någon kunde göra på ett annat sätt än det ”rätta”.

Ibland kan det också handla om ett beteende som någon gång i tiden har haft en viss relevans, men som så småningom har förlorat sin betydelse. Det kan röra sig om etikettsregler som har luckrats upp, men även mer praktiska saker. Jag tänker särskilt på något som jag studsade till över på en sushirestaurang. En kollega började plötsligt gnida ätpinnarna mot varandra med frenetiska rörelser och förklarade att det var för att göra pinnarna stickfria. Man vill ju inte ha träflisor i munnen när man äter. Hon hade uppenbarligen lärt sig det där någonstans utomlands och ansåg att man därför måste göra så. Jag misstänker dock att ätpinnarna i Sverige är av så god kvalitet att det där inte är något som man behöver ägna sig åt. Dessutom undrar jag lite varför man ska ägna flera minuter åt att göra hela ätpinnen flisfri när man rimligtvis bara stoppar en mycket liten del av pinnen i munnen. För bara någon vecka sedan såg jag två franska kvinnor på en annan sushirestaurang. Även de ägnade sig åt att göra ätpinnarna stickfria, men genom att liksom rulla dem mot varandra. De verkade inte fästa någon som helst uppmärksamhet vid att pinnarna var av plast.

Den här typen av invanda beteenden som inte fyller någon egentlig funktion, eller som av utföraren betraktas som det enda sättet att göra saker på, är på något egendomligt sätt både irriterande och djupt fascinerande. Samtidigt som man kan bli galen på dem, när man väl har börjat irritera sig, så är de liksom en del av den enskilda människans personlighet och därmed lite charmiga. De sätter även igång fantasin på så sätt att man börjar undra var beteendet kommer ifrån. Men det finns ju gränser för vad man står ut med. Och nu undrar jag om den eventuella läsaren av ovanstående har något liknande beteende som vederbörande irriterar sig på. Jag vill gärna ha exempel.

Read Full Post »

Häromkvällen bevistade jag en föreläsning. Den handlade bland annat om släkten Piper och vid ett tillfälle under föreläsningens gång så ljöd ett pipande alarm av något slag exakt samtidigt som föreläsaren sa ”Piper”. Det var ju ett lustigt sammanträffande. Ibland inträffar sådant och ibland benämner man det synkronicitet. Wikipedia definierar begreppet som ”ett iakttagbart meningsfullt sammanträffande utan orsaksmässigt samband”. Just det här exemplet var väl kanske inte särskilt anmärkningsvärt. Om släkten hade hetat exempelvis Andersson så hade man ju överhuvudtaget inte reagerat. Och ett pipande alarm är vardagsmat under precis vilken föreläsning eller större sammankomst som helst.

Jag har nog upplevt fler händelser av det där slaget, men det hör nästan till att det som för ögonblicket upplevs som smått häpnadsväckande mycket snart glöms bort. Det är trots allt bara tillfälligheter, hur märkliga de än kan tyckas vara. Alltså minns jag bara ytterligare fyra händelser, och de är så löjligt omärkvärdiga att det märkvärdigaste med dem är att jag inte har glömt bort dem.

1. Jag satt och åt frukost i mitt dåvarande lilla kök på Årstavägen, och hade samtidigt radion på. Just som blicken fastnade på en annons för en konsert med Ola Salo i den nu avsomnade gruppen The Ark så började en låt med The Ark strömma ut ur radions lilla högtalare.
2. Jag befann mig på hemväg i en tunnelbanevagn och kom av någon anledning att tänka på en ganska så usel film som jag nyligen hade översatt. I denna film medverkade skådespelaren Gunilla Röör och samtidigt som jag filosoferade över hennes rollprestation öppnades dörrarna vid Slussen och Gunilla Röör satte sig på sättet snett emot mig.
3. Jag och en kollega gick in för att ta ut pengar i en bankomat som befann sig i ingången till en Ica-butik på Södermalm. Kvällstidningarnas löpsedlar hade av något skäl stora skandalrubriker om Marcus Birro. Kollegan skulle just till att säga något dräpande sarkastiskt om Birro när densamme plötsligt kom ut från Ica och ställde sig bakom mig i bankomatkön.
4. Vid ett besök på den polska restaurangen Mormors kök på Sibyllegatan i Stockholm fick jag plötsligt en känsla av att filmregissören Roy Andersson skulle dyka upp. Och det dröjde inte många minuter förrän han gjorde det. Nu har han sin ateljé på Sibyllegatan, vilket jag visste, men det finns ju fler restauranger att besöka.

Den första händelsen ovan fick mig att fråga folk om de hade egna exempel på synkronicitet. Och det hade de. I alla fall några. Jag väljer här ett som jag tyckte var både anmärkningsvärt och lite fint: Sagesmannen befann sig på en fiskebåt i Finnmark och skådade in mot kusten. Han insåg att han tittade rakt mot Kiruna där han begravt sin farmor något år tidigare. Radion stod på och plötsligt spelades samma tre psalmer som hade spelats på farmoderns begravning. Och dessutom i precis samma ordning.

Men så finns det också händelser som är någon sorts blandning av synkronicitet och…kanske telepati? Det har gått nästan 25 år sedan följande inträffade, men jag förstår det fortfarande inte: Jag gick Kulturvetarlinjen i Uppsala och hade en kurskamrat som var lite av en särling. Han hade lite flottigt och stripigt hår, luktade ständigt av ingrodd cigarettrök och klädde sig helst i svart. Av något skäl berättade han för mig att han var ”hippoman”, vilket även Mozart hade varit. (Hippoman? Har det med hästar att göra? Så småningom förstod jag att det var hypoman han menade, alltså en person som ”lider” av hypomani.) I föreläsningssalen visade sig hypomanin på så sätt att han alltid plockade upp allting som han hade i fickorna och radade upp dem prydligt på bordet framför sig. Ett par paket franska cigaretter, tändare, pennor etcetera. Sedan kunde han sitta och plocka med sakerna och sortera dem på olika sätt medan han lyssnade. Om jag minns rätt så antecknade han aldrig någonting.

Jag minns inte vad föreläsningen vid det här tillfället handlade om, men plötsligt och helt utan anledning bytte föreläsaren spår och frågade om någon hade sett dokumentären på TV föregående kväll. Den hade handlat om utredningen av mordet på Olof Palme och det fanns ingen som helst koppling till föreläsningens ämne. Man fick nästan känslan av att föreläsaren liksom hade tagit emot en signal till hjärnan som beordrat honom att börja prata om en i sammanhanget irrelevant dokumentär på TV. Som om inte det var absurt nog så tog hypomanen, som för tillfället satt bredvid mig, till orda och började förklara att han satt inne med information om mordet och att han samma eftermiddag skulle åka till Stockholm och träffa en av utredarna i Palmegruppen.

Han kunde förstås ha hittat på allting i ögonblicket. Fabulerat. Men det egendomliga är att han och föreläsaren började prata med varandra som om de var på exakt samma våglängd och med ett slags självklarhet visste vissa saker – medan resten av gruppen satt som levande frågetecken och inte begrep ett dyft. Det var minst sagt surrealistiskt. Och det egendomligaste av allt var att hypomanen sedan tog fram ett förseglat brev som han gick fram och gav till föreläsaren. ”Om något skulle hända mig så finns det information där” sa han. Okej. Han kunde ha förberett det där brevet för att ge till någon, inte nödvändigtvis till föreläsaren – men så ledde händelseutvecklingen till att det var hos honom brevet hamnade. Jag vet inte vad som stod i det. Jag vet inte vad som hände i Stockholm. Händelsen berördes inte med ett ord efteråt. Det var lite som om den faktiskt aldrig hade ägt rum. Men det gjorde den, och jag kan inte låta bli att fundera över den ibland. Märkligt. I sanning märkligt.

Read Full Post »

Jag hittar inte särskilt ofta till nya TV-program. Antikrundan, På spåret, Rapport och Aktuellt är ungefär det jag ser. Men nu, några veckor efter premiären, har jag hittat fram till Kulturfrågan Kontrapunkt. Ett ganska trevligt program som har de ingredienser som brukar falla mig i smaken. Nu är jag ju så gammal att jag minns det som man väl får kalla för originalet, nämligen Musikfrågan Kontrapunkt. Ja, jag minns till och med när Sten Broman var programledare, vilket han var fram till 1980. Jag var då 14 år. Då kan man fråga sig vad en 14-åring hade för intresse av att titta på en ganska knepig frågetävling om klassisk musik. Dels handlar det nog om att utbudet var så litet på den tiden, dels om att det kanske kunde dyka upp något musikstycke som tilltalade mig och därmed bli en inkörsport till nya upplevelser. Och så var Sten Broman ganska rolig att beskåda och lyssna på. Men framför allt var det nog en fråga om stum beundran över kunskapen hos de tävlande. Med lite, lite hjälp av programledaren kunde de ofta komma fram till rätt svar. ”Vi tror att det är den tredje satsen i Chatjaturjans fjärde violinsonat i D-dur” kunde de säga. Och så var det det. Aldrig i livet att jag tittade på programmet för att jag inbillade mig att jag skulle kunna svara på någon fråga.

Kulturfrågan Kontrapunkt är annorlunda. I Sten Bromans program låg underhållningsvärdet i just den otroliga kunskapen som i dag kanske skulle kallas för nörderi. Och i Bromans egenartade kostymer. I den nya varianten har man liksom närmat sig folket. Fortfarande består de tävlande lagen av experter – inom varsitt område – men frågorna håller en helt annan nivå och det är fullt möjligt för en någorlunda kunnig tittare att vara med och tävla. I någon mån är det roligare på det viset, men jag kan inte låta bli att sakna just den där känslan av: ”Men hur i jösse namn kan de veta det där?” Det är som om man degraderar den genuina kunskapen och offrar den på ett slags underhållningsaltare. En trend i samhället? Ja, det är inget särskilt djärvt påstående.

Internet flödar närmast över av så kallade ”tester” som förkunnar att man genom dem kan ta reda på oerhört viktiga saker som:
”Vilken dippsås är du?”
”Vilken syntgrupp från 80-talet är du?”
”Vilken perenn växt som trivs i växtzon VI är du?”
”Hur italiensk är du?”
Det sker genom att man svarar på en rad fullständigt irrelevanta frågor. Och så plötsligt får man det mycket tillförlitliga svaret. Frågan är bara vad man ska med den informationen till. Får man stärkt självkänsla? Leder den till djupa och intressanta samtal över en bättre middag? Nja. Kanske har dessa tester dock någon form av underhållningsvärde och kanske kan de tjäna som ett tidsfördriv för den som för tillfället inte har något viktigare för sig.

Värre är det med den andra formen av ”tester”; de som ger svar på hur kunnig man är inom specifika områden. De borde ju kunna äga viss relevans och dessutom ge möjlighet till ett ohämmat skrytande om hur duktig man är. Många är de som stolt kungör att de minsann fått 100 procent rätt i ”tester” som prövar allt från kunskap i engelsk grammatik till förmågan att identifiera kända målningar. Det är bara det att man får 100 procent rätt oavsett hur fel eller rätt man svarar. De är konstruerade på det sättet. Den typen av ”tester” (notera de sarkastiska citationstecknen) är naturligtvis fullkomligt värdelösa. Vad är det man får ett kvitto på genom att göra dem? Absolut ingenting. Genom att inte genomskåda att allt är en bluff så kanske man uppnår någon form av stolthet, en ”men Gud vad bra jag är ändå”-känsla. Och framför allt slipper man ju bli knäckt och kränkt eftersom man alltid, alltid, alltid vinner.

Kanske är det just det som är det viktiga numera. Att alla ska tro att de är något, att alla ska tro att de är superduktiga utan att behöva anstränga sig det minsta. Vinst varje gång. Det kanske är det som är ett jämlikt samhälle? Kanske har jag bara inte fattat det. Nå. Kulturfrågan Kontrapunkt är naturligtvis inte som de där meningslösa ”testerna”. Där finns substans och där finns rätt och fel. Och balansen mellan kunskap och folklig underhållning är ganska bra. Men det vore onekligen roligt med ett frågesportprogram där kunskapen får ännu större utrymme. Kunskapen i sig har nämligen ett underhållningsvärde. Det insåg redan den där 14-åringen som glodde på Musikfrågan Kontrapunkt med Sten Broman en gång för mycket länge sedan.

Read Full Post »

Det är förmodligen ett välkänt faktum för de flesta att frisersalonger tenderar att skoja till sina namn. Listan kan göras riktigt lång, men här är några tämligen oförargliga exempel: Hair och Nu, Sax & Fön, Bel Hair, Love is in the Hair, Cut the Crap, Hairmony, Agaton Sax, Håriskåpet, samt Helena Klipper Till. Namnet på frisersalongen Rätt Vågat är kanske inte särskilt vågat, men det finns frisörer som går någon millimeter över gränsen. Till exempel: Hårhuset. Hårnästet. Tjörns Hår. (De två första är möjligen oavsiktligt vågade, det sista nästan helt säkert.)

Men man kan sannerligen undra varför just frisörer tenderar att vara så humoristiska. För hur ofta ser man andra branscher skoja till det med sina namn? Visst finns det andra lustifikationer när det gäller företagsnamn, men det verkar inte gälla några särskilda verksamhetsområden. Utanför Kungsbacka finns ett företag som heter Schakta i Backarna. Vad de sysslar med förstår man ju. Först Claes Transport är också ett självförklarande namn. Lika som Bär är ju ett ganska skojigt namn på en flyttfirma, i synnerhet som den grundades av ett tvillingpar. Man kan faktiskt möjligen ana en frisörtendens inom just transportbranschen, ty här hittar man även BudfadernSamma inspirationskälla hittar vi hos företaget Ljudfadern. Både Hundbiten och Café Sumpen är väl att betrakta som halvroliga namn – och man förstår vad de sysslar med. Detsamma gäller Harry Kuvert i Malmö. I Malmö lär även keramikverkstaden Lerendrejeri en gång ha funnits. Och så har vi Zoolefteå i Sollefteå. En riktig klassiker för oss ordlekare är Ordbruk och Bokstavsskötsel AB i Västervik. Och jag är ganska förtjust i undertextarkollegan Kalles företagsnamn Ordlystnad. Ett mer oklart namn, men ändå ganska fyndigt, är Brända Bocken (i Gävle, förstås). Det visar sig vara en restaurang.

Jo, restauranger och andra näringsställen har möjligen också en tendens att skoja till det lite, men det är ändå ingen riktigt genomgående trend. Café Nyfiket och Café & Le är väl lite skojiga namn? Döden i grytan kan man döpa sin restaurang till om man vågar. Och det finns ett par fyndiga namn på thairestauranger, såsom Thaibreak och Timeout. Det senare namnet bör uttalas på skånska. Dels för att det först då blir roligt, dels för att restaurangen ligger i Malmö. Annars tenderar företagsnamn att vara ganska tråkiga. Om man återgår till frisörerna så kan man konstatera att vissa namn inte är särskilt upphetsande. Salong Janne till exempel. Eller Frisyrmakarna. En klar tendens när det gäller både tobakshandlare och enklare näringsställen är att helt enkelt ta gatuadressen som firmanamn. Ibland både med gata och nummer, ibland bara med numret. Tolvans tobak. Eller haket på Ringvägen 91 i Stockholm som helt enkelt heter 91:an. Det senare hade kanske fungerat om det hade varit en butik som säljer begagnade serietidningar.

Sedan har vi ju de här märkliga namnen, de som verkligen får en att undra. Under en period gick jag dagligen förbi ett ställe på Karlbergsvägen i Stockholm där en skylt förkunnade att Bill & Bobs vänner höll till. Det väcker ju frågor. Men det visade sig vara en organisation för anonyma drogmissbrukare. I lokalen bredvid huserade förövrigt Hundgrottan, vilket också var ett intressant namn – men på ett annat sätt. När jag flyttade till Årsta och vandrade omkring för att bekanta mig med omgivningen så gick jag ibland förbi ett ställe på Skulptörsvägen, nära Globen. Och det är egentligen minnet av det stället som fick mig att skriva det här: Det rörde sig om en restaurang av det enklare slaget som stolt bar namnet Restaurang Skalpören. Skalpören? Låter det inte lite…otäckt? I synnerhet som namn på en restaurang? I min fantasi målade jag upp en bild av att innehavaren inför öppningen ringde till en skyltfirma och beställde en skylt. På en möjligen knastrig telefonlinje uttalade innehavaren på kanske lite grötig svenska att hen ville ha en skylt med texten Restaurang Skulptören (efter vägens namn, då). Och när skylten väl anlände så stod det Skalpören. En felhörning, alltså. Och då rycker restaurangägaren på axlarna och tänker att krogen väl får heta Skalpören. Det blir ju så jobbigt att reklamera skylten och ha sig. Jag bestämde mig för att det här var förklaringen till det märkliga namnet.

Nu gjorde jag nyss lite sökningar på det berömda internet, och fann då ett vittnesmål från en som faktiskt hade vågat besöka denna krog. Det visade sig att väggarna var prydda av vildavästernmotiv och att innehaverskan var mycket intresserad av cowboyer och indianer och dylikt. Vi som är uppväxta med våra Lucky Luke-seriealbum vet förstås att ett av apachernas favoritnöjen var att skalpera vitingar. Och därmed skulle alltså restaurangens namn vara förklarat. Visst är det tråkigt när man målar upp en intressant bild, som ibland involverar en fast åsikt att folk är dumma i huvudet, och denna bild sedan kastas omkull? Eller är det egentligen så att det där intresset för cowboyer och indianer är en efterkonstruktion? Kanske fann innehaverskan det nödvändigt att skapa ett vildavästerntema för att slippa stå där med skammen över att namnet blev fel? Jag väljer självklart att tro på det senare.

Read Full Post »

imgp9164-3Vad är väl ett år i en enskild människas liv? I det stora perspektivet är det naturligtvis försvinnande betydelselöst. I det lilla perspektivet kan det vara fullkomligt omvälvande. För ett år sedan beslöt jag att jag under det år jag fyllde femtio år varje vecka skulle skriva ett stycke prosa om veckan som varit. Möjligen inbillade jag mig att det skulle bli ett speciellt år – vilket det väl i viss mening också blev. Men det berodde nog inte särskilt mycket på just det faktum att jag gick över halvsekelgränsen. Det vore förmätet att tro det. Hela projektet var snarare en fråga om att spara ett års tankar och händelser i skriven form för att kanske någon gång i en fjärran framtid kunna gå tillbaka och se vad som rörde sig i huvudet just då. Unikt är det förstås inte. Jag förmodar att det fortfarande finns många människor som skriver dagbok. Men för en som aldrig har skrivit dagbok så är det unikt. För mig är det unikt, och i just detta sammanhang är det det enda som har betydelse. Inspirationen kom från en bok av Stig Claesson, utgiven 1998. Vad man ser och hedrar är titeln, och där brer herr Claesson på 222 boksidor vecka för vecka ut sitt år, som jag antar är 1997 men som jag önskar är 1996. Hur många boksidor jag har brett ut mig på vet jag icke. Däremot vet jag att jag inte gör anspråk på att skriva med samma stringens. Vad man ser och hedrar är för övrigt i mitt tycke en bra titel.

Många har beklagat sig över det år som just har gått till ända. Att det inte är årets fel att mycket som är tråkigt har inträffat behöver knappast påpekas. Året bestämmer inte vad som ska hända. Året är en konstruktion som är till för att vi ska kunna lägga saker bakom oss och börja om. Tideräkningen är till för att skapa ordning och reda. Men det är sant att till exempel många människor som har betytt mycket för många har avlidit under den tidsrymd som var förra året. Kanske är det märkligt, kanske är det inte så märkligt. Det fick dock den effekten att människor vars frånfälle och därmed livsgärning borde ha fått större uppmärksamhet liksom drunknade i mängden. Och tvärtom. Att människor som kanske inte var fullt lika betydelsefulla, eller vars stjärna hade dalat rejält, lyftes fram just därför att de råkade gå hädan under just detta år. Jag menar inte att förringa någon, men måhända är själva tanken förståelig? Men vad ska man göra? Man kan inte gärna be människor att vänta till nästa år med att dö. Det är också sant att det har hänt andra saker som inte känns särskilt positiva, om man nu ska uttrycka det försiktigt. Men inte heller det är årets fel. 2016 är oskyldigt.

Hur börjar man då om? Att börja om är svårt. Att bygga vidare på något gammalt är lättare. Och hur man än gör så slinker tidigare erfarenheter och idéer med över gränsen – det kan sannerligen inte hjälpas. Man kan däremot modifiera. Kanske modernisera. Lägga till eller dra ifrån. Och det är inget som måste ske från och med tolvslaget den trettioförsta december – det kan göras precis när som helst. Men vi sitter fast i våra konstiga konventioner och föredrar att vänta till nästa årsskifte eller nästa eller nästa. Eller åtminstone till nästa månadsskifte. Vi är kalenderslavar. Vi är konventionsslavar. Jag vill säga att det inte är något negativt, men jag vill också säga att vi inte borde vara rädda för att slå oss fria. Man måste inte äta hummer och dricka champagne för att det är nyår. Man måste inte se på när människor bokstavligt talat bränner pengar på att skjuta upp raketer. Man måste inte titta på Grevinnan och betjänten. Man kan äta stuvade makaroner och köttbullar och ringla över ketchup av valfritt märke, titta på Rapport och sedan gå och lägga sig. Vi har inget nyårsansvar. Ingen kräver att det ska vara den tid på året då vi börjar om. Ingen kräver att det är då vi ska bli snyggare, smalare och snällare. Det kan vi bli precis när vi vill. När vi bestämmer oss för det.

Dock. Jag har nu skrivit mina veckobetraktelser i ett år. Snart 52 stycken. Det har varit utvecklande, både på ett språkligt plan och tankemässigt. Ibland behöver man skriva ner sina tankar för att fullt ut förstå dem. Det är ett sätt att pröva dem. Ibland upptäcker man att de är obegripliga eller inkonsekventa. Att de helt enkelt inte håller. Och likväl är varje tanke i någon mening och på någon nivå värd att pröva. En dålig tanke, om det finns dåliga tankar, kan leda till en bra tanke. Eller i alla fall en bättre. Vi människor borde därför skriva mer. Många goda tankar går om intet. Trots denna insikt, som kanske är den viktigaste under det år som har gått, väljer jag att avsluta det här experimentet i och med denna femtioandra vecka under det femtionde året som till stora delar har varit det femtioförsta. Det kan dock hända att tomheten blir mig övermäktig. Tomhet är en obehaglig känsla, och om man kan fylla tomheten med ord så kommer man ganska billigt undan. Man kan alltid skriva om det man ser och hedrar.

Read Full Post »

Detta är den femtionde veckan under det femtionde året som egentligen är det femtioförsta året sedan i april. Ibland måste man tillåtas rucka något lite på verkligheten. Man kan kalla det att ljuga eller att fara med osanning eller att narras eller lite vad man vill, men så länge det inte skadar någon nämnvärt mycket så kan detta förfarande vara uppfriskande. Tänk om inget fabulerande tilläts. Tänk om fantasi icke fick förekomma. Kanske är det dit vi är på väg i denna dystra tid då sanningen är en enda, fast egentligen flera, allt beroende på vem man väljer att lyssna på. Vad jag vill säga är att allt är svart eller vitt. Det kan inte finnas ett enda korn av sanning i det som man inte vill höra talas om, i det som för tillfället utgör vår världsbild. Nyanserna är borta. Om det är ett hot mot fantasin vet jag inte, men emellanåt känns det så. Till exempel just nu.

Detta är veckan före julveckan, om man med julveckan menar den vecka då julafton infaller. Det är av tradition den vecka då somliga av oss, exempelvis jag, drabbas av ruelse över att vi tvärsemot alla föresatser inte har gjort det som skulle göras i tid. Nu är jag inte den som bakar lussekatter och pepparkakor och jultårtor och klenäter och struvor. Jag är inte heller den som griljerar pepparkakshus och lägger in julkort och skickar skinka och bygger sill. Men jag tycker att det är trevligt om det är städat och fint och lite lagom julmysigt i lägenheten kvällen före den berömda dopparedagen. I idealvärlden slår jag mig då ner tillsammans med en skinksmörgås och en julmust i soffan, tindrar lite med ögonen och ser något julsentimentalt på TV. Men de senaste åren har det inte alls blivit så. Julstädningen har i stället fått ske på juldagen, då allt liksom redan är över. Så vidare bra på att planera är jag inte. Åtminstone inte när det gäller julen.

Kanske skulle det gå lättare om man struntade i att följa med i så kallade sociala medier, där man ständigt matas med andras duktighet. Man kan tro att inblicken i andras formidabla planeringsförmåga skulle fungera som en sporre för de egna aktiviteterna och måstena, men tyvärr fungerar det inte så för mig. Jag reagerar snarare med en axelryckning och tänker att de är lite tokiga som är ute i så extremt god tid och att jag inte kommer att ha några som helst problem med att hinna göra det jag ska. Kanske vore det därför lättare om incitamentet till den där axelryckningen uteblev? Men jag sitter stenhårt fast i det förkättrade Facebook och matas dagligen med andras förträfflighet. Lyckligtvis finns det även de som inte är rädda för att presentera sina misslyckanden – vilket är en trevlig motvikt. Vi behöver se att alla inte är så lyckade jämt. På så sätt är Facebook bra. Men oavsett det så börjar jag tröttna. Det är som om hjärnan hela tiden arbetar på nästa sak som jag ska skriva på Facebook. Och ibland blir belöningen i form av uppmärksamhet alltför skral i relation till tankeinsatsen. Det är ett sjukt beteende som naturligtvis är att likna vid ett svårt beroende.

Jag läste i veckan om en skribent som för ett år sedan kom fram till att han skulle sluta använda Facebook. ”Utvecklingen hade gått så snabbt men samtidigt så långsamt att jag inte märkte att jag höll på att bli dum” skriver han. Och jag förstår vad han menar. Jag finner, precis som han, att det har blivit svårt att koncentrera sig på andra saker – som exempelvis att läsa en lite mer komplicerad text – därför att minsta motstånd i detta ”andra” blir en förevändning för att ägna sig åt något mer lättsmält. Distraktionerna äro legio. Om dessa distraktioner dessutom orsakar ilska och upprördhet så går det åt en massa energi som bättre kan användas till andra saker. Då är det lätt att drömma sig tillbaka till en tid då folk mest la upp bilder på vad de skulle äta till middag eller förkunnade att de nu hade köpt en hund. Oförargliga saker som man liksom lika gärna kunde strunta i att läsa. Så kanske är det här veckan då jag bestämmer mig för att sluta använda Facebook. Mer troligt är dock att det inte är det. Det hänger lite på utvecklingen. Tills vidare ska jag begrunda följande mening skriven av ovan nämnde skribent: ”Sociala medier är som att äta popcorn, mest luft som gör en otillfredsställd och överstimulerad samtidigt.” Vi kanske hörs nästa vecka.

 

Read Full Post »

Denna vecka 44 under det femtionde året blev den vecka då alla i ett slags barnslig förtjusning utropade ”snö!”. Det är en aning märkligt, men det förefaller som om vi svenskar trots ett visst mått av gnäll ändå upplever den första snön som något magiskt och utropsvärt. Den andra eller tredje snön är det sällan någon som säger något om. Kanske handlar det helt enkelt om att vara först med en nyhet, ungefär som om man tänker: ”Jag meddelar först av alla att det snöar. Jag är så observant. Det gör mig speciell. Älska mig!” Kanske handlar det om makt; att få alla att resa sig och springa till närmsta fönster för att beskåda hur det vita täcket såsom i ett trollslag förvandlar allt det gråa till något orört, ljust och vackert? Jag har inget svar. Men någon kommer alltid att ropa: ”Det snöar!” Åtminstone så länge snö har en teoretisk chans att falla. Det ser kanske inte så ljust ut på den punkten.

Men nu ligger den där. Snön. Den trillar ner i mina kängor och beblöter mina strumpor och orsakar obehag. När mina kängsnören går upp samlas den lite för blöta snön i märkvärdiga klumpar kring dem så att det känns som att gå omkring med bojor kring benen. Jovisst är snön i något stadium vacker. Innan människor börjar klampa omkring i den. Innan hundar kissar i den. Innan den förvandlas till en iskana som blänker i gatlyktors sken. Ja, ja. Den är vacker då. Men mest är den till besvär. Lite som jag. Eller kanske som påven?

Detta var nämligen den vecka då farbror påven kom på besök till det så förtvivlat sekulära och förståndiga Sverige och förargade både kreti och pleti. Det är andra gången på tjugosju år som han kommer hit. Kanske är det lite för ofta. Själv var jag med förra gången det begav sig, 1989, men då var det förstås en annan påve det var fråga om. Om det hade varit samma så skulle han nu ha varit nittiosex år gammal. Men det är det alltså inte. 1989 var Johannes Paulus II blott sextionio år gammal och förmodligen en ganska erfaren och förståndig man, medan jag var tjugotre år gammal och trodde mig veta mer än vad jag gör i dag. När påven (som då inte var påve) var tjugotre år gammal rasade andra världskriget. Det gjorde det inte 1989. Jag minns honom bara som en medelstor prick där han kom vandrande över före detta hednisk mark vid Kungshögarna i Gamla Uppsala. Han var som en rockstjärna. Folk sålde sådana där halsdukar som åtminstone förr såldes som souvenirer vid rockkonserter. Billiga saker i inbillat siden med artistens namn på. Jag köpte en sådan halsduk med påvens namn på. Varför? Ingen aning. Grupptryck? Ungdomligt oförstånd? Om jag tänker efter så var det nog snarare en vimpel, och om jag tänker efter riktigt noga så har jag nog den där vimpeln kvar i en låda nere i förrådet och där får den nog stanna.

Hur som helst. På väg hem till Vatikanstaten uttryckte påven något om svenska män och kvinnor. Detta något hade han hört någon säga och han visste inte om det stämde. Det var vad han sa. Och genast gick alla i taket. Allt detta gläfsande gör mig trött. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: det är som om det sitter en hel armé av tyckare ute i stugorna som bara väntar på att någon ska säga något som man kan rasa över. Vad handlar det där om? Varför är vi så snara att fördöma andra människor hela tiden? Är det inte bara ett uttryck för vår självgodhet? Vår generella vi-vet-bäst-attityd. Vår förment progressiva upplysthet. Vår vägran att inse att andra kulturer ser saker på ett annat vis. Vad har vi egentligen för rätt att betrakta andra människor som mindre vetande? Engelsmännen har ett uttryck för självgodhet som är ganska talande: ”Holier-than-thou.” Heligare än du. Varför inbillar vi oss att våra åsikter är ”heligare” än någon annans? Nej, jag försvarar inte påvens eller katolska kyrkans kvinnosyn – men jag undrar vad vi har för rätt att rasa över den. Vi tänker olika, helt enkelt. Vi har olika traditioner. Och kanske är det så att katolikerna inte mår illa av det. Kanske är det så att de inte måste upplysas om att de har ”fel”. Detta är ett generellt exempel. Ett aktuellt exempel. Men det gäller för många andra saker.

På samma spår: Jag har svårt att släppa det här med Bob Dylan och Nobelpriset. Ännu denna vecka 44 har jag sett ilskna kommentarer om den ”otacksamme” och ”dryge” Bob Dylan som inte genast föll på knä och grät av lycka över att ha tilldelats Nobelpriset i litteratur. Hur många människor känner Bob Dylan personligen? Inte är det många. Ändå tycks väldigt många veta att han är en otacksam och dryg människa. Varför? Därför att han inte följer vårt svenska mönster. Vi vill att han ska kräla i stoftet för oss svenskar som tydligen inbillar oss att det är vi som nation och folk som har tilldelat honom detta pris. Och så har han mage att inte visa tacksamhet. Är det inte ett uttryck för självgodhet? Och då talar jag inte om Bob Dylan, utan om oss svenskar. Vad vet vi om honom? Vad vet vi om andra människor? Återigen: Vad ger oss rätt att kräva att alla ska göra det som vi anser vara rätt och riktigt? Vad ger oss rätt att kräva att alla ska tänka så som vi tänker? Jag funderar ofta på det där: Vad vet vi egentligen om hur en annan människa känner sig, mår och uppfattar verkligheten? Det är så lätt att inbilla sig att alla tänker ungefär likadant, eller borde tänka likadant. Och så söker vi bara bekräftelse för vårt sätt att tänka, våra egna åsikter – i stället för att försöka förstå hur andra resonerar. Det leder till ett svartvitt tänkande och ett missionerande för att försöka övertyga andra att tänka ”rätt”, det vill säga så som vi själva tänker. Tänk om vi skulle ta och försöka bli lite mindre självgoda? Tänk om vi skulle ta och skotta bort den där ”jag är heligare än du”-attityden och bejaka olikheterna? Men vad vet jag? Jag är bara en enkel och småaktig femtioåring som nu går på vintriga iskanetrottoarer med små, försiktiga steg. Som en åttiofemåring.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »