Mellan 1963 och 1969 spelade en grupp som hette The Beatles in julhälsningar som skickades ut på flexiskivor till medlemmarna i fanklubben. De innehåller lite av varje, men utvecklas med tiden till ett slags ljudkollage som bitvis är ganska underhållande. Jag har förstås hört de där inspelningarna ett antal gånger, men kanske inte alltid reflekterat i detalj över vad jag hört. Nu fick jag för mig att återhöra julskivan från 1968 och fastnade för några sekunders plötsligt uppdykande egendomligt galen instrumentalmusik (vid 2.39). Vad var det där egentligen? Varför hade jag aldrig ”hört” de där sekunderna tidigare?
Andra tycks ha varit mer uppmärksamma. I ett kommentarsfält på Youtube frågade sig åtminstone någon var det där musikstycket kommer ifrån och noterade att det lät som melodin i Main Street Electrical Parade, men att uppdykandet på Beatles-flexin skedde fyra år innan Main Street Electrical Parade hade premiär 1972. Inte blev jag precis klokare av det. Vad snackade människan om? Vad är Main Street Electrical Parade? Ibland presenteras fakta som om de borde vara kända av alla och envar, och om man har modet att erkänna att man aldrig hört talas om dem så möts man av en närmast bestört och nästan ilsken reaktion. I synnerhet om det gäller så kallad populärkultur som av någon anledning har upphöjts till allmänbildning. Det här är ett exempel på det. Jag tillhör nämligen den del av mänskligheten som inte hyser någon religiös vördnad för Disney.
Main Street Electrical Parade visar sig hur som helst vara ett spektakel som har framförts (och fortfarande framförs) på diverse Disney-anläggningar runt om i världen. Som namnet antyder består paraden av elektriskt upplysta vagnar och farkoster av olika slag som i sakta mak rör sig framåt på huvudgatan, naturligtvis befolkade med Disney-figurer. Och det är alltså en snutt av musiken till denna parad som dyker upp på Beatles-flexisingeln 1968, fyra år innan Main Street Electrical Parade fanns. Hur gick det till?
Jo, det visar sig förstås att musikstycket, som egentligen heter Baroque Hoedown, skrevs redan 1967 av de två synthesizer-pionjärerna Jean-Jacques Perrey (1929-2016) och Gershon Kingsley (1922-). Kingsley är för övrigt mannen som 1969 skrev Popcorn, en låt som nog de allra flesta har hört både en och fjorton gånger. Baroque Hoedown dök upp på skivan Kaleidoscopic Vibrations samma år som den skrevs, och det är väl tveksamt om den fick någon större uppmärksamhet. Men på ett eller annat sätt måste den ha dykt upp i The Beatles medvetande – och lånades till den där julskivan 1968.
Upphovsmännen själva hade ingen aning om att Disney använde musiken som grund till sin Main Street Electrical Parade, åtminstone inte förrän 1980. Men man får väl hoppas att de har fått betalt. Och det är väl ärligt talat tack vare Disney som Baroque Hoedown har överlevt. Missförstå mig rätt, jag tycker att det är ett väldigt fascinerande litet stycke – men dristar mig ändå att anta att det skulle ha varit helt bortglömt i dag om det inte hade varit för kopplingen till Disney. Vid en sökning på Youtube hittar man förstås ett antal filmer inspelade på Disney-anläggningar, men också ett helt gäng olika tolkningar av Baroque Hoedown i olika stil. Det gemensamma för alla är nog att det är Disneys version snarare än Perrey/Kingsleys original som är inspirationskällan. Och av någon anledning tycks stycket vara alldeles extra populärt i Sydkorea, där man har gjort varianter i Vivaldi-stil, i Purcell-stil, i kammarmusikstil och i hårdrocksstil.
Men som så ofta är originalet bäst. En koncentrerad, energisk och galen urladdning på två minuter och tjugotre sekunder. Innan Disney lägger vantarna på den och kletar till och bombastiserar den. Här kan man dessutom se en av upphovsmännen spela Baroque Hoedown live – bara en sån sak. Det är tur att det klippet finns så att man ser en levande upphovsman. Annars tror nog väldigt många att det är Musse Pigg som har skrivit musiken.
Där sitter han på sin kammare, Olof Johansson-Galt, mestadels kallad Galt-Olle. Året är 1946. Hösten har kommit på allvar, men trots detta är utetemperaturen än så länge någorlunda dräglig. Huset på norra delen av Östgötagatan i Stockholm är även det hjälpligt varmt efter de ovanligt heta sommarmånaderna. Det är ännu inte dags att börja elda med ved. Man tar hellre på sig en tröja än gör av med ved i onödan. Veden kommer att behövas under vintermånaderna. Den är ganska dyr och ibland tar den slut redan i mars.
Vad är det för fel på Ulf Stureson? Ingenting, naturligtvis. Inte på Ulf Stureson. Det är den stora allmänheten det är fel på, eller åtminstone den allmänhet som bryr sig om musik. Så tänker jag, måhända lite elakt. Varför? För att Stureson efter drygt 20 år och fyra släppta fullängdsskivor och en EP fortfarande är en ganska okänd figur. Det är märkligt, men det är också okej. För ibland vill man liksom ha en artist för sig själv, lite som en hemlighet. Något som inte alla nödvändigtvis måste begripa. Dock är det djupt orättvist för en artist som verkligen förtjänar ett riktigt stort genombrott. Dels för att han gör intryck av att vara alldeles förskräckligt sympatisk och dels för att han gör små fina låtar där musik och text håller lika hög kvalitet och därför bildar en helhet. Han är helt enkelt värd att höras och älskas.
Alfta förr och nu är en samling ganska lågmälda, melodiösa och poetiska sånger om slåtter och nyslagna ängar och att längta bort till något större och kanske att längta tillbaka till något mindre. Något som inte är så förtvivlat rörigt och stökigt. Det är naturligtvis ett slitet uttryck, en kliché, men det är i hög grad organisk musik. I en massa olika bemärkelser som jag inte bryr mig om att redogöra för. Ett lugn infinner sig när man lyssnar, i synnerhet i den nära sju minuter långa, tassande och liksom vindlande Ditt mörka hår. Den erinrar om vad producenten Daniel Lanois gjorde med Bob Dylan på skivorna Oh Mercy och Time Out of Mind, och jag kommer på mig själv med att undra vad Lanois skulle göra med Stureson och hans sånger. Men det är naturligtvis en fullständigt irrelevant undring, ty produktionen är det inget fel alls på.
Cornelis Vreeswijk skulle alltså ha fyllt 80 år onsdagen den åttonde augusti 2017. Om han hade fått leva. Jaha, stor sak. Även om han hade fått leva så hade han säkerligen inte levt så länge att han hade fått uppleva sin åttioårsdag. Låter det krasst? Det är det också, men Cornelis var en man som levde hårt. Alltför hårt för sitt eget bästa. Han var nog inte alltid så rolig att ha att göra med heller. Inte för att jag kan veta det, ty jag kände honom inte. Däremot vet jag alldeles säkert att jag någon gång i början av 1990-talet lyssnade alldeles oerhört mycket på herr Cornelis. Då var han förvisso redan avliden, men likväl fullt lyssningsbar. Jag tror att jag samlade på mig nästan hela hans LP-produktion och lät mig inspireras. Sedan kom en samlingsbox som hette Mäster Cees memoarer och då blev det tråkigt. Det blev för lätt på något sätt. Halva nöjet är att leta efter obskyra inspelningar i de butiker för begagnade skivor som var vanliga förr och som nu börjar dyka upp igen.
Nu blir det rörigt. Om vi för en stund förflyttar oss tillbaka femtio år i tiden till den första juni 1967 så var det förmodligen ett icke oansenligt antal personer i västvärldens yngre garde som inhandlade den då helt nyutkomna Beatles-LP:n Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band. Vad tänkte de när de höll skivan i sin hand? Tja, det finns ju faktiskt fortfarande folk i livet som kan berätta. Om de minns vad de tänkte är en annan sak. Men jag gissar att de till att börja med förundrades över det färgstarka, kalejdoskopiskt myllrande omslaget. När de sedan med förhoppningsvis viss försiktighet släppte ner nålen på skivan så möttes de av orden It was twenty years ago today, Sgt. Pepper taught the band to play… 
I min skivhylla hittade jag häromdagen tre skivor vars existens jag inte riktigt kändes vid. Jag kunde i alla händelser inte komma ihåg att jag någonsin har lyssnat på dem. Vad gjorde de där? Vad ville de mig? Inte så att jag på något sätt skäms för dem – jag är mest förvånad över att de inte har pockat på min uppmärksamhet tidigare, och att de uppenbarligen har hamnat i skivhyllan ohörda. Det rör sig inte om några märkvärdigheter, bara tre LP-skivor av Henry Mancini. Två är från 1963. En är från mitt eget födelseår, 1966. Alla tre är utgivna på etiketten RCA Victor. Alla tre har den där tjocka typen av omslag som är så typiskt för amerikanska utgåvor.
Fast vad jag egentligen skulle komma fram till var en liten historia som jag hörde i samband med denna turné 2007. Kanske har jag glömt någon detalj, men ungefär följande är vad som hände: Platsen lär ha varit Kalmar. Herr Berry bodde på hotell och skulle på utsatt klockslag hämtas upp för avfärd till själva spelplatsen av en chaufför och antingen en vägvisare eller en tolk. (Minnet sviker mig. Det framstår som absurt att ha med sig en tolk i ett land där i princip alla talar utmärkt engelska. Och lika absurt att ha en vägvisare när man har en chaufför. Men nu snackar vi om Chuck Berry.) Tanken var förstås att göra en ståndsmässig entré i en amerikansk bil, som jag tror var en Cadillac. Men bilen dök inte upp vid överenskommen tidpunkt! Irritationen växte hos 80-åringen. När chauffören och hans bisittare väl dök upp så förkunnade en ilsken Chuck Berry att han själv tänkte köra bilen. De två hundsfotterade personerna gjorde sig redo att hoppa in i baksätet, men se det tilläts icke! I stället beordrades de att gå framför bilen och visa vägen till spelplatsen. Den processionen hade jag gärna velat se. Sådan var han uppenbarligen. Lite lynnig, lite knepig, kanske inte alltid så noga med moralen och lagen. Men en legend. Och ett geni. Därom råder inget tvivel. Hej då, Chuck Berry.
elbrundino 