27 mars 2016 av El Brundino
Ljuva tolfte vecka. En dag kortare än vanligt. Och då talar jag om arbetsveckan. Fyradagarsveckor är vackrare än de flesta andra veckor, i styv konkurrens med de veckor som innehåller tre, två eller ännu färre arbetsdagar. Men de sistnämnda är så ytterligt sällsynta. Beklagligt sällsynta. Påsken, oxveckornas slut, riskerar dock alltid att förvandlas till en panikartad historia. Det kan bli så när man ser fram emot något så mycket och detta något plötsligt infinner sig och lika plötsligt tar slut. En andningspaus är det likväl. En hållplats på vägen mot något annat.
Emellanåt hamnar jag i situationer där jag inte riktigt känner mig som hemma. Jag skulle kunna ta i lite extra och påstå att jag inte känner mig välkommen, men riktigt så illa är det måhända inte. Det handlar mera om att inte höra till situationen. Man träder in i ett rum och känner att de andra som befinner sig där är en helhet, en kropp i balans. Själv är man ett virus som kommer in och stör, om än ett ofarligt virus eftersom kroppen är immun. Härom veckan var jag på Finlandsinstitutet och åhörde ett samtal med författaren Kaj Korkea-aho . Jag var omgiven av det finlandssvenska idiomet och kände mig ensam, men inte ovälkommen. Den tolfte veckan under det femtionde året hamnade jag av anledningar som jag inte ska gå in på plötsligt på någon form av Ibsen-tillställning på Kungliga Dramatiska Teatern. Där satt mestadels något grånade Ibsen-entusiaster, och jag greps av fruktan att någon skulle få för sig att korsförhöra mig angående denne norske dramatiker. Jag kan förvisso deklamera en dikt om Ibsen:
Om huvet satt så här
på Henrik Ibsen
så hade han besvär
att knyta slipsen
Men jag har en känsla av att detta Tage Danielsson-alster inte skulle mötas av några rungande applåder i denna kulturens högborg. Nå, jag har faktiskt sett Ett dockhem i en minnesvärd norsk uppsättning i Stigbergets Borgarrum på Fjällgatan i Stockholm. (Då Nora lämnade dockhemmet så öppnade Torvald fönstret ut mot gatan och ropade: ”Nora!” Jag undrar fortfarande vad förbipasserande människor i den verkliga världen tänkte då. Och jag har faktiskt sett John Gabriel Borkman på Dramaten. Så kanske hade jag ändå fått några ynkliga Ibsen-poäng och på så sätt räddat ansiktet inför tre Dramatenskådespelare, någon regissör, någon professor i litteraturvetenskap och ytterligare ett antal Ibsen-vänner.
Nå. Vad jag ville komma fram till var något annat. Vid denna lilla tillställning utdelades Svenska Ibsensällskapets dramatikerpris till en viss Paula Stenström Öhman. Hon var förstås på plats och tog emot priset, och samtalade en liten stund med Svenska Dagbladets teaterkritiker Lars Ring. Ingen mikrofon fanns på plats, vilket i kombination med åldriga åhörare och en dramatiker utan Dramatenskådespelares tydliga diktion orsakade vissa problem. Åtminstone för de något äldre åhörarna. En av dem, en herre som troligen hade sin hustru bredvid sig, upphov plötsligt sin stämma och avbröt samtalet:
”Som de flesta andra unga människor talar du på ett slängigt vis. Du bör tala som Alva Myrdal, som om du verkligen tror på det du säger.”
Jag fnissade nervöst inombords över detta ganska fräcka inpass. Sedan undrade jag om Paula Stenström Öhman visste vem Alva Myrdal var, och kom fram till att hon förmodligen gjorde det. Men visste hon hur Alva Myrdal talade? Jag funderade också över en potentiellt annorlunda situation. Tänk om pristagaren hade varit en man som talade ”slängigt”. Hade även han uppmanats att tala som Alva Myrdal? Eller kanske som Anders de Wahl? Kanske, kanske inte. Jag tyckte mig dock ana ett lite förvånat uttryck i pristagarens ansikte, innan hon sa: ”Nu känner jag att jag fick lite energi.” Jag föreställer mig att det var ett fint sätt att säga: ”Nu blev jag lite förbannad.”
I efterhand läste jag på något om Paula Stenström Öhman och fann via internetsk magi till min förvåning att hon är gift med en Martin Öhman, som en gång fanns med någonstans i utkanten av min umgängeskrets i Uppsala. Bekantas bekanta, som en äldre generation uttrycker det. På så vis skapar man sig en form av relation till en människa som man tidigare aldrig har hört talas om. Ånyo kan konstateras att världen är liten. Även den tolfte veckan under det femtionde året.
Publicerat i Litteratur, Stockholm, Teater | Märkt Alva Myrdal, Anders de Wahl, Dramaten, Ett dockhem, Finlandsinstitutet, Fjällgatan, Henrik Ibsen, John Gabriel Borkman, Kaj Korkela-aho, Kungliga Dramatiska Teatern, Lars Ring, Martin Öhman, Nora, Paula Stenström Öhman, Stigbergets Borgarrum, Svenska Dagbladet, Svenska Ibsensällskapet, Tage Danielsson, Torvald, Uppsala | Leave a Comment »
20 mars 2016 av El Brundino
Denna den elfte veckan under det femtionde året har varit en sorgens vecka. Nej, ingen som jag känner eller känner till har avlidit – vilket annars tycks ha varit något av ett tema i år. (Dock såg jag häromdagen en dödsannons som lakoniskt förkunnade ”Jag är död”. Noga räknat räcker det ju så.) Min sorg handlar i stället om ett hus från 1876 som vissa av Stockholms politiker har dömt till döden. Sådant är mitt förhållande till gamla hus. Ja, egentligen till gamla nästan vad som helst. Jag tillhör nämligen den där gruppen konstiga människor som vill mena att gamla ting är besjälade av alla dem som tillverkat och använt dem. Dumheter, säger någon. Och det är möjligt. Men jag tänker inte ändra mig på den punkten.
På Konstvetenskapliga institutionen i Uppsala fanns det en man som föreläste om arkitektur och bebyggelsehistoria. Jag hade förvisso inte förmånen att lyssna på honom någon gång, men det påstods att han alltsomoftast brast i gråt när han berättade om rivna hus och miljöer. Han hade ett mycket känslomässigt förhållande till gamla hus. Jag gråter inte, men jag tycker att det är oerhört sorgligt när man på ett okänsligt sätt dömer hus till döden. I synnerhet när det inte alls är nödvändigt. Men vissa politiker har bestämt sig för att de ska skapa ett ”modernt Stockholm för den moderna stockholmaren”. Ett stålblankt Stockholm med wifi överallt. Då får 1800-talet maka på sig – och det ska ske genom rivning. Att flytta huset? ”Nej, tyvärr. Det finns ingen plats att ställa det på.” Sanningen är förstås att det är en markering gentemot de människor som med en fnysning kallas ”bevarare”. Här gäller det att visa vem som bestämmer.
Den här veckan har jag därför tillskrivit herr Stadsbyggnads- och Kulturborgarrådet Roger Mogert och låtit honom veta vad jag anser om ett dylikt beteende. Han har inte svarat. Jag väljer att tolka det som att han blev svarslös, trots att det i egentlig mening är jag som blev svarslös. Man ska dock inte tro att man ska få svar av politiker. Om man trots allt får det så är svaret fullständigt intetsägande, det har jag personlig erfarenhet av. Och det går ju ändå inte att påverka en politiker som har bestämt sig. Men vad ska man göra? Det känns ändå bättre att skriva och skicka en stilla protest än att inte reagera alls. Kanske för att i framtiden kunna säga: ”Se här – detta är beviset för att jag motsatte mig detta nidingsdåd.” Lite som en brundinsk brasklapp. Det var helt enkelt nödvändigt att göra det, ty den här staden tillhör trots allt oss alla – inte bara en handfull politiker och Nobelstiftelsen.
Det här är de tankar som har upptagit en stor del av denna vecka 11. Varför blir jag upprörd över att ett gammalt hus rivs? Det är ju trots allt bara en massa tegelstenar. För att någon har lagt ner möda på att rita det. För att någon har bränt de där tegelstenarna. För att någon har fraktat dem till platsen. För att någon har sammanfogat dem till en helhet. Tror jag. Antar jag. Huset har en historia och jag vill inte att en historia ska ta slut, jag vill inte att en historia ska utplånas. En gång i tiden höll jag en barnvisning på min dåvarande arbetsplats och förklarade bland annat att man inte fick sitta i eller ens vidröra en 1600-talsstol. De flesta barnen insåg att en nästan 400 år gammal stol är värdefull – och de frågade självklart hur många miljoner den var värd (suck) – men ett barn räckte upp handen och sa: ”Om den där stolen går sönder och man gör en ny stol, så tar det 400 år innan den stolen är lika gammal.” Ja, precis så. Ett barns klarsyn. En stol som har överlevt sedan 1600-talet förtjänar liksom respekt. Detsamma gäller ett hus från 1876.
Nå. Denna vecka elva tycktes dock inte bara vilja bjuda på sorg, utan även ilska. Det är känslor som ibland flyter ihop. Man kan tycka att följande händelse inte är något att bli upprörd över, men en händelse som får mig att vilja skälla ut någon är också en händelse som gör mig upprörd. Om det där nu blev begripligt:
Efter en utflykt i västerled kliver jag på tunnelbanan i Bredäng och hamnar mittemot en yngling vars ålder jag uppskattar till 23 år. Det är ingen sho-bro-hiphop-gangsta-yo-kille. Det är en lite spenslig typ med glasögon och tunt hår. Så varför vill jag skälla ut honom? Han talar i mobiltelefon. Jaha, men det gör ju alla människor. Ja, men det är samtalets innehåll som får mig att se rött – trots att jag ju bara hör den ena halvan av det. Ungefär så här:
”Jag kollade på en video med en skitgammal och vithårig gubbe, men fick stänga av för det var så sjukt dåligt. Han låg i nån säng och hade ett bandage över ögonen och knappar till ögon. Han sjöng så sjukt dåligt. Han måste vara minst 85 år. Man ska inte sjunga när man är 85 år. Jag fattar inte hur den kan ligga på topplistan. Nämen, kolla på den. Jag tror att den låg på tredje plats. Hittar du den? Jag kommer inte ihåg vad han hette. Vad hette han? Jaha. Har aldrig hört namnet. Hur känd då? Som Frank Sinatra, typ? 60-talet? Jaha, då är det out of my league. Precis som Simon & Garfunkel. Jag lyssnade på en av deras låtar och de fastnade inte alls för mig. Samma sak med opera. Det är ju bara ljud, liksom. Jaha, men då är det väl därför den där videon ligger så högt då, men nu kan han i alla fall inte sjunga. Då kan han lika gärna lägga av. Jag gillar ju lyrics, som du vet. Såna som betyder nånting. Musik med känslor.”
Jag ville lägga mig i samtalet gång på gång. Ynglingen talade om videon till låten Lazarus med David Bowie. En 69-årig cancersjuk människas farväl till livet. Kan det bli mer känslosamt och gripande än så? Hur kan man som musikintresserad överhuvudtaget aldrig ha hört talas om David Bowie? Hur kan man döma ut Simon & Garfunkel efter en låt? Och hur kan man, om man gillar ”musik med känslor”, betrakta opera som ”bara ljud”? Men en sak hade han ju rätt i. David Bowie kan inte sjunga nu. Ity han är död. Även det ville jag påtala. Men jag är rädd att jag bara fnyste till, skakade på huvudet och log hånfullt. Det tjänar nämligen inget till att skälla ut och undervisa. Ynglingar är som Stockholms politiker. Har de väl bestämt sig för något så är det det som gäller.
Nästa vecka ämnar jag vara glad och långt mer balanserad. Utsikten att äntligen få en långhelg gör nämligen underverk för humöret.
Publicerat i Allmänt, Arkitektur, Musik, Stockholm, Tjuvlyssnat | Märkt Bredäng, David Bowie, Frank Sinatra, Konstvetenskapliga institutionen, Lazarus, Nobel Center, Nobelstiftelsen, opera, Roger Mogert, Simon & Garfunkel, Stadsbyggnads- och Kulturborgarråd, Tullhus | Leave a Comment »
12 mars 2016 av El Brundino
Vad är nu den tionde veckan under det femtionde året för slags vecka? Jo, den typen av vecka då man skådar ljuset i tunneln och tänker: ”När det här projektet är klart så uppstår äntligen den där luckan som jag så väl behöver för att ta itu med den och den och den surdegen.” Jag menar då en bildlig surdeg, inte den av hipstertyp. Men när tjugo minuter återstår av det där projektet så trillar ett mejl in med ett nytt och brådskande uppdrag. Och fem minuter senare trillar ännu ett mejl in med ännu ett ännu mer brådskande uppdrag. Och allt raseras. All planering och struktur förintas. Den typen av vecka är den tionde veckan. Nu kan man tro att det där fenomenet är begränsat till arbetet – men tyvärr är det likadant inom den privata sektorn. Det finns alltid något att ta itu med. Det kommer alltid något mer angeläget eller tvingande i vägen. Det finns alltid saker att skjuta upp. Mañana, mañana. Frågan är om man kommer att hinna färdigt innan man dör. Mañana, mañana.
Men jag har i alla fall tagit mig tid att titta på TV. På ett program, förutom det självklara Antikrundan. När man som jag ägnar sig åt TV yrkesmässigt så orkar man inte titta så mycket på TV. Jag borde förstås tala för mig själv. Andra i yrket följer en massa serier – jag ser nyheterna och Antikrundan. Men under denna den tionde veckan besåg jag, förmodligen något överraskande för den som känner mig, första avsnittet i en serie som heter Gympaläraren. Kanske för att jag kände ett överhängande behov av att bli arg över något. Dock blev jag bara delvis arg. Seriens frågeställningar tycks vara: 1. Varför vill inte barnen/ungdomarna vara med på gymnastiken? 2. Hur får man dem att röra på sig? Programmet leds förstås av en träningsfanatiker som finner det fullständigt obegripligt att folk inte vill röra på sig, ty det är ju det roligaste och härligaste som finns. Den typ av människa som är till hälften sadist och till hälften maniker (Förlåt Kalle Zackari Wahlström, du är säkert jättenormal och snäll).
Man lyckades i alla fall snudda vid problemet i första avsnittet. Det är helt enkelt inte roligt att gå på gymnastiklektioner om man river höjdhoppsribban på 50 centimeters höjd, om man är paniskt rädd för att simma med huvudet under vattnet, om man är rädd för att tappa greppet och slå ihjäl sig när man hänger i romerska ringar (jag bröt som liten skör valp nyckelbenet två gånger och armen en gång), eller om man är en person som missar målet trots att man står fem meter ifrån det när man sparkar fotbollen. Om man är oduglig – helt enkelt. Under min skoltid uttryckte vissa att det var ”tråkigt” att gå på vissa lektioner, till exempel gymnastiken. För mig betyder ”tråkigt” detsamma som att man känner tristess. Gymnastiken var inte tråkig – den var fruktansvärd. Direkt plågsam. Ångestframkallande. Odugligheten blir nämligen så oerhört tydlig i det sammanhanget. Det blir som att tvinga en tondöv person att sjunga solo inför hela klassen så att man kan få sig ett gott skratt. Jag hoppas att Wahlström kommer att drabbas av den insikten, liksom av insikten att alla måste få röra på sig på sina egna villkor. Det är rimligt. Jag ämnar följa denna serie och bli upprörd om detta inte blir resultatet. Jag ämnar också tänka på en gymnastiklärare jag hade på mellanstadiet. Hon hette Eva Fastén, hade långt och lockigt hår och sprang väldigt snabbt. Men hon rökte också – och skämdes inte för att visa det. Någon av mina klasskamrater frågade varför hon som var gymnastiklärare rökte. Jo, förklarade hon, om hon inte skulle röka så skulle hon springa ännu snabbare. Då skulle hon tvingas bli proffslöpare – och det hade hon ingen lust med. Hennes attityd tyckte jag om. Det var på 1970-talet och rökning var förmodligen ingen stor sak. Men även då dog människor av det.
Apropå det så har även under denna den tionde veckan ett stort antal människor gått bort, varav några mycket kända. En av dem är producenten George Martin som hann bli 90 år gammal. Det är en ålder då man har rätt att dra sig tillbaka och jag vill därför inte påstå att det är en sorglig händelse. Låter det vanvördigt? Nå, kanske. Men det tycks bli allt vanligare att mycket gamla människors bortgång beskrivs som ”tragisk”, när den i själva verket – oftast – är fullständigt naturlig. Människor dör. Och 90 år är en ansenlig ålder. Därmed inte sagt att George Martin inte förtjänar en hyllning – tvärtom. Beatlesfantasten i mig håller hans gärning och hans person mycket, mycket högt. En engelsk gentleman ut i fingerspetsarna. En man som besatt en synnerlig begåvning. All You Need is Ears heter hans självbiografi från 1979. En blygsam titel. Man behöver nog lite mer än så för att bli en så framgångsrik producent, kompositör, instrumentalist och arrangör – men öronen torde vara grundförutsättningen. Här är ett litet kort klipp från 2013 där han pratar lite med Paul McCartney och Ringo Starr. Det kan man titta på innan den elfte veckan under det femtionde året börjar. Det är både den tionde veckan och Sir George Martin värda.
Publicerat i Beatles, Musik, TV | Märkt All You Need is Ears, Antikrundan, Eva Fastén, George Martin, Gympaläraren, Kalle Zackari Wahlström, Paul McCartney, Ringo Starr | Leave a Comment »
6 mars 2016 av El Brundino
Emellanåt händer det att jag köper en begagnad bok, på antikvariat eller av privatmänniskor som av någon anledning har tröttnat på sina böcker. Emellanåt händer det att jag köper två begagnade böcker samtidigt. Eller rent av tre. Denna vecka 9 under det femtionde året skedde det sistnämnda. De har tre saker gemensamt, dessa tre böcker. Det är en händelse som ser ut som en tanke. Två av dessa tre saker är följande: Alla tre är skrivna av Stig Claesson. Alla tre bär en dedikation till Theo. Theo är en kortform av Theodor. Säljaren vet att berätta att denne Theodor heter Kallifatides i efternamn. Jag väljer att tro på det, men kan inte säkert veta. Den tredje gemensamma saken för dessa tre böcker är följande: Ingen av böckerna bär spår av att ha blivit lästa.
Tänk på att inget verkar så dött/Som noter på hög
En låt som aldrig spelas/Den skämmer ut sin upphovsman
Så skaldade Povel Ramel en gång i tiden, och jag känner att detsamma gäller de här tre böckerna – och olästa böcker i allmänhet. Varför har inte Theo kastat sig över dem, slukat dem som en påse chips en fredagskväll? En av böckerna är förvisso en norsk översättning, så i det fallet kan han möjligen vara förlåten. Men de andra? Kanske hade han inte tid. Kanske tänkte han att någon tokig människa någon gång i framtiden skulle glädjas åt att besitta tre olästa böcker av Stig Claesson. Jag vet sannerligen inte. Jag skulle kunna fråga honom – men det är möjligen ofint. I alla händelser är det något djupt tragiskt med böcker som inte har blivit lästa. De är som människor som ingen talar med. Golvplankor som ingen beträder. Broccoli som ingen äter. Varför har de då tillkommit? Nu har jag sett till att den ena boken har blivit läst och till och med en aning kantstött, även om det senare inte var meningen. Jag betraktar det hädanefter som min plikt att tillse att olästa böcker blir lästa.
Emellanåt händer det också att jag fastnar framför ett av mina två köksfönster och blickar ut över det stycke hällmark som befinner sig på andra sidan vägen. Man kan möjligen tro att jag spanar efter Göran Greider som bor i huset bortanför denna hällmark, men så är inte fallet. Jag tittar i stället på den evigt föränderliga naturen som ibland väljer att vara grön och inbjudande och ibland grå och inbjudande. Det är nämligen ett stycke mark som förmår vara vackert, om än inte på något sätt anmärkningsvärt sätt, oavsett väder. Men det som verkligen får mig att fastna är djurlivet som pågår där. Ibland är det någon katt som smyger omkring. Ibland är det några harar. Men oftast är det två eller tre rådjur som spankulerar omkring eller obekymrat ligger och betar förstrött. De är vackra och fascinerande. Därför kan jag mycket väl få för mig att fotografera dem. När jag visar dessa bilder för andra människor får jag ofta som första kommentar att varje rådjur bär på tolv miljoner fästingar och dessutom en massa annan ohyra. Jaha. Som om det är ett medvetet val de gör. Som om de bär omkring på alla dessa gäster av illvilja. Som andra kommentar får jag vanligen att rådjuren äter upp folks tulpaner. Jaha. Trotsigt och måhända något barnsligt frågar jag mig vilka som var här först. Människorna eller djuren? Vilken rätt har vi att hävda att de inte har här att göra? Hur som helst. Jag tycker om att glo på dem. När jag träffar på dem på marknivå, alltså utomhus, så glor de gärna tillbaka en stund. Vi vill inte varandra något ont. Tror jag.
Men nu är det söndag och det är den sjätte mars i den nionde veckan under det femtionde året. Och det är grått och det är regnigt och lusten att påbörja en ny vecka är synnerligen minimal. Med det menar jag lusten att påbörja en ny arbetsvecka. En ny vecka får det dock gärna bli, ty som förnumstiga människor i min omnejd brukar säga: ”Alternativet vore sämre.” Det vill säga: Det vore ju tråkigt om allt tog slut nu. Oxveckorna pågår dock ännu ett litet tag, men snart kan påskmusten ställas på bordet och äggen kokas och riset fjädras. Kanske kan också en påsklilja skördas – om rådjuren inte har ätit upp den. Tänk en sådan outsäglig glädje som väntar blott nitton dagar härifrån.
Publicerat i Litteratur, Okategoriserade, Stockholm | Märkt ägg, Göran Greider, oxveckor, påsklilja, påskmust, Povel Ramel, rådjur, Stig Claesson, Theodor Kallifatides | Leave a Comment »
27 februari 2016 av El Brundino
Bokrea. Det är ju inte som förr i tiden, när jag var en liten snubbe på elva tolv år som hade en våldsam aptit på böcker. Eller läsupplevelser som det väl heter nu för tiden. På den tiden var bokrean något vackert, något som innebar att man kunde hitta böcker som man tänkte sig hade härbärgerats i något stort, mystiskt och lite dammigt bokhandelslager i några år innan de släpades upp i ljuset och krängdes till just läshungriga snubbar på elva tolv år. Eller kanske snarare till deras föräldrar. Jag tjänade nämligen inte mycket på den tiden. I dag är nog andelen böcker som plockas fram från det mystiska lagret högst marginell. Det som säljs är till stora delar billiga nytryck från Polen, speciellt framtagna till denna bokrea. Tror jag i alla fall, mest för att få bli irriterad över att jag blir lurad.
Men då. Då kunde man hitta böcker som bara fanns i ett eller två exemplar – och då gällde det att passa på. Själv var jag särskilt intresserad av böcker i en serie som hette Lindblads historiska ungdomsböcker. De hade en ljusgul rygg med blå text och var väl för det mesta en form av äventyrsböcker, men ibland mer faktabetonade. Vad sägs om titlar som Hedda som karolin, Hertig Hårdhänt och 30 sekunder över Tokyo? Spännande. I dag behöver man inte passa på. Det finns 40 000 exemplar av varje bok, prydligt upplagda i högar. Det finns inget skäl att vara på plats klockan sju på morgonen och veva med armarna som en besatt för att komma åt böcker. Denna vecka åtta under det femtionde året gick jag därför lugnt och värdigt till bokhandeln efter arbetets slut, plockade på mig de två böcker som jag i förväg hade bedömt som intressanta, betalade och lämnade butiken. Bristen på spänning var total. Nu sitter jag här med den tjocka boken Versailles: slottet parken livet och den något mindre tjocka boken Medeltida borgar: maktens hus i Norden och undrar när jag ska läsa dem.
Men. En människa som jag behöver saker att se fram emot. Kravlösa och roliga saker. Det är kanske inget vidare mindfulness-beteende. Ingen carpe diem-fest. Men det är ett slags drivkraft och jag inbillar mig att jag inte är ensam om att fungera på det sättet. Nu har jag dessvärre avverkat tre saker att se fram emot under loppet av exakt en vecka: Antikmässan, bokrean och en av årets två stora skivmässor. Men det är ju inte mitt fel att de på detta konspiratoriska sätt buntar ihop begivenheterna. Och det kanske inte heller är mitt fel att de framemotsedda begivenheterna sällan är riktigt så roliga som jag har tänkt mig. Eller också är det kanske just det det är – mitt fel. Kanske ställer jag för höga krav på det som inte ska ställa några krav på mig. Blev det där begripligt? Det är i så fall ganska deppigt och något som borde åtgärdas.
Men. Nu är det åtminstone något som kan kallas ljust på morgonen när jag lämnar mitt enkla tjäll för att bege mig till jobbet, och det är något som kan kallas ljust på eftermiddagen när jag avlägsnar mig från arbetsplatsen. Det gläder mig, och jag ser nu fram emot något så enkelt som att kunna ta en daglig och rask promenad hem från jobbet i stället för att trängas i den dystra tunnelbanan. Det förnöjer mig på samma sätt som det förnöjer andra att exempelvis mata änder eller spela bingo och vinna en tryckt löpare från Vietnam. Det tycks som om nöjena blir enklare ju äldre man blir – samtidigt som man ironiskt nog blir mer blaserad. Jag förstår inte riktigt hur det där hänger ihop. Men kanske går det upp ett ljus under vecka nio? Någon gång måste det ju hända.
(I dag mötte jag Leif GW Persson i Solna Centrum. Han finns. Leif GW Persson finns.)
Publicerat i Allmänt, Litteratur | Märkt 30 sekunder över Tokyo, Antikmässan, bokrea, Hedda som karolin, Hertig Hårdhänt, Leif GW Persson, Lindblads historiska ungdomsböcker, Medeltida borgar: maktens hus i Norden, skivmässa, Solna Centrum, Versailles: slottet parken livet | Leave a Comment »
20 februari 2016 av El Brundino
Bodil Malmsten avled redan vecka 5, men om detta skrev jag inget då. Denna vecka 7 i det femtionde året kom jag dock att läsa ett Malmsten-citat som fick mig att nicka medhåll, och därtill återfann jag det första och sista foto som jag tog av henne vid en boksignering. Detta ser jag som en ursäkt för att skriva något litet om detta tillfälle. Den aktuella boken, hennes sista, bär titeln Det här är hjärtat och innehåller en enda lång dikt. Hennes framträdande var roligt, klokt, rörande och en aning bitskt: ”Livscoacher! Det är mycket som man tror är ett skämt som inte är det längre.” Så sa hon bland annat. Och så är det sannerligen.
”Den här är till dig.” Tack.
Bokhandeln hade tagit in alldeles för få böcker. Fler böcker skickades med taxibud från en annan bokhandel. Där satt Bodil Malmsten. Där satt ett femtontal tappra själar. Det var som om vi väntade på varandra, hon och vi. När böckerna kom bad någon som inte var jag om en regelrätt dedikation. ”Till Sture” kanske. Något liknande. Författaren förklarade dock att det inte gick för sig, eftersom hon bara hade skrivit ”Bodil Malmsten” i alla andras böcker. I min hjärna applåderade jag tyst denna konsekvens och detta låt-oss-kalla-det rättvisepatos. Den lilla bitska tonen kom även fram när det blev min tur. Först konstaterade hon lakoniskt ”fel sida” när jag hade slagit upp fel sida för signering. Därtill sa hon: ”Du lägger väl inte upp de där bilderna du tog på Instagram eller nåt sånt?” Det var ingen vädjan, det var en order. Jag gav henne mitt ord. Jag tror att hon tyckte att hon såg för sjuk ut, men hon var vacker. Människor är vackra när själen är blottad.
Citatet som jag råkade läsa denna vecka 7? Jo: ”Skulle jag utplåna minsta tecken till trams, hur dåligt det än är, skulle jag aldrig sluta gråta. Det är av självbevarelsedrift jag tramsar.” Detta publicerade hon på Twitter klockan tretton och femtiofem den tjugofemte oktober tjugohundrafemton. Trams är viktiga saker.
Själv publicerar jag inget på Twitter, men om jag hade gjort det så skulle jag den här veckan ha skickat ut 140 tecken om provtagningsångest. Jag inbillar mig – nästan hoppas – att alla människor har något som de känner djup ångest inför. Det vore en tröst. De som känner mig tror kanske att min största ångest handlar om att gå till frisören eller att tvingas mingla på en fest. Icke. Än värre är det att gå och bli perforerad på vårdcentralen. Detta skulle ske på tisdagens morgon vecka 7. Vetskapen om att det kommer att ske kan förhindra allt förtvivlat carpe diem-ande i flera veckor i förväg. Men vad är det att ha ångest över? Ett litet stick och några sekunders noggrant inrepeterad och kontrollerad andning så är det över. Men säg det till min hjärna och min kropp. Efteråt börjar jag leva igen. Och jag tänker på Bodil Malmsten som var svårt sjuk i cancer och ändå hade kraft att vara rolig och bitsk.Vid den tanken känns ett stick i armvecket så oerhört futtigt. Men sådana är vi människor. Vissa futtiga människor – som jag.
Även Umberto Eco är nu död. Även honom träffade jag en gång vid en boksignering. Jag måste erkänna att jag bara har orkat ta mig igenom två av hans böcker, men jag har påbörjat sex. Det är inte bra för självkänslan att erkänna det, men ärlighet varar längst och jag inbillar mig att jag någon gång kanske avslutar dem också. Någon gång när jag känner mig intellektuell och outhärdligt vaken. Mitt möte med honom var vad jag skulle kalla långtifrån märkvärdigt. Jag sa: ”Hello.” Han svarade: ”Hello.” Det fick räcka så. Någon påpekade senare att han med sin del av dialogen gjorde skäl för sitt efternamn. Det var roligt påpekat.
Vecka 7 detta femtionde år var dock inte anmärkningsvärt rolig, men inte heller helt förfärlig. Det är väl ungefär så livet brukar vara. Vecka 8 börjar bokrean. Vecka 8 är det skivmässa. Vecka 8 kan bli en dyr vecka. Vecka 7 var ganska billig. Det kan man ju glädja sig åt.
Publicerat i Allmänt, Litteratur | Märkt Bodil Malmsten, bokrea, citat, Det här är hjärtat, livscoacher, skivmässa, twitter, Umberto Eco | Leave a Comment »
13 februari 2016 av El Brundino
Varje år kommer det en vecka då det känns lite som om livet är att på väg att återvända en smula. Jag inbillar mig att denna vecka i år är vecka 6. Det märks på att det blir ljusare. Det märks på att man ser hur smutsiga fönstren är. Det märks på att fågeln vars namn jag inte minns kvittrar på morgonen när jag larvar iväg till jobbet strax efter klockan sju. Om jag hade varit mer uppmärksam då fröken Berit Strindlund undervisade i flygfäkunskap på lågstadiet så skulle jag veta vad den där fågeln heter. Förmodligen satt jag i stället och tänkte på Robin Hood eller de tre (eller fyra) musketörerna. Sådant straffar sig. Nu spelar det kanske ingen roll vad fågeln heter. Huvudsaken är faktiskt att den kvittrar.
Den där veckan då det känns lite som om livet är på väg att återvända en smula brukar jag drabbas av en våldsam lust att göra upp med det gamla och kasta mig in i en förnyelseprocess. Då ska skägget ansas, den tjocka och dammiga rocken hängas undan och de tunga kängorna förpassas in i ett hörn. Men man bedrar sig. Än är det vinter kvar säger mor. Man ska inte låta naturen och fåfängan lura sig, ty det är ännu skönt att bära mössa, stickad halsduk och en tjock och trevlig tröja. Det är dumt att frysa. Och kanske är det så att det i själva verket är vecka 8 som det känns lite som om livet är på väg att återvända. På allvar. Vecka 6 var det liksom bara en smula.
Jag yrar om väder och känslor hit och dit. Men var finns dramatiken? Det undrar förstås vän av ordning med viss rätt. Sanningen är att det inte är mycket med dramatiken. ”Det är bäst när det inte händer så mycket”, som min gamla mor brukar säga. Och det kan hon ju ha rätt i. I onsdags var jag dock på tvåårsbesök hos optikern, en trevlig kvinna som klängt sig fast vid mig i ganska många år nu – eller om det är tvärtom. Men den här gången blev jag en aning stött när hon plötsligt sa någonting om ”vid din ålder…” Jag hörde det tydligt och undrar fortfarande vad hon menade med det. Antydde hon att jag är…gammal? Inte nog med det. I torsdags var jag också på mitt årliga läkarbesök för att kontrollera blodtrycket (och lyckades för första gången på 15 år glömma att ta blodtrycksmedicinen på morgonen – ett illa valt tillfälle). Baserat på läkarens namn var jag bergsäker på att hon skulle vara av tyskt ursprung. Jag väntade mig alltså ett barskt men rättvist fruntimmer enär just dessa egenskaper är kännetecknande för tyskar. Hon var i stället mycket svensk, vänlig och empatisk. Men hör och häppna! Även hon använde sig av ordkombinationen ”vid din ålder…”!
I dylika situationer vill man gärna spänna ögonen i människan och säga: ”Hallå där! Jag är ung! Jag är hipp! Jag bär jeans! Jag äter sushi ibland!” Men så inser man att det inte tjänar något till. Man lurar ingen. Och så släpper jag alltihop och tänker att jag inte har några som helst problem med att bli äldre, även om andra kanske inte behöver vara så där okänsliga och hålla på och insinuera saker och ting. Jag skulle till och med kunna tänka mig att bära hatt och käpp från och med i morgon. Inga problem! En käpp är ju alltid bra att vifta med om någon börjar bli otidig – exempelvis en optiker eller en läkare. Eller om någon kommer och antastar en i tunnelbanan – exempelvis någon som vill sälja en liten skrift. Det hände faktiskt senast i dag, så det var ju lustigt att jag helt osökt kom in på det.
Nog är det märkligt att det först händer ingenting och sedan ingenting och sedan ingenting och så plötsligt händer saker och ting slag i slag. Där stod jag i allsköns ro i tunnelbanevagnen på min väg från Skanstull till T-Centralen när jag överraskades av att en liten mänska med glasögon stod framför mig. Med en röst som var lika liten som gestalten framförde hon ett budskap som jag inte förstod ett enda ord av, trots att det faktiskt lät som svenska. Jag sneglade på den skrift i A5-format som hon höll i handen och konstaterade att den bar titeln Mannen med de blåa kalsongerna. Jag mumlade fram ett ”nej tack” och hoppades att hon förstod vad jag sa. Jo, tydligen. Hon gick vidare till nästa offer och nu spetsade jag öronen ordentligt och uppfattade åtminstone orden ”klassresa” och ”30 kronor”. När även han tackade nej så satte hon sig med en liten besviken suck på ett säte. Så fort hon hade satt sig dök en ny figur upp på scenen, en reslig man med välmående utseende iklädd en beige och snygg rock som såg varm ut. Han förklarade att han var hemlös och undrade verserat om någon möjligen kunde avvara en krona eller två. I mitt stilla sinne tänkte jag fördomsfullt att han var den typ av ”hemlös” som av någon anledning alltid dyker upp på lördagar någon timme innan Systembolaget stänger.
Inte för att jag hade tänkt ge några pengar till honom men jag förklarade helt sanningsenligt att jag inte hade några kontanter på mig. Det har jag nästan aldrig nuförtiden. ”Inga problem, vi ses någon annan gång under bättre omständigheter” sa han och log, innan han gjorde sig beredd att byta vagn vid T-Centralen. Men precis innan tåget gled in på stationen såg jag hur en man tvärsöver gången började treva i innerfickan. ”Tänker han ge honom pengar?” hann jag tänka. Men i stället halade han upp ett hopvikt papper och räckte fram det till den ”hemlöse”. Mannen med pappret tog till orda: ”Jag har ett bokförlag som bekämpar terrorism. Vi kan hjälpa dig.” Den hemlöse tittade helt kort på honom och sa utan att röra en min: ”Tack, men jag är ingen terrorist. Ha en bra dag!” Jag tänkte att det var ett ganska bra svar, skakade häpet på huvudet åt all denna plötsliga lördagsdramatik och gick för att köpa mig ett par billiga, gröna och ungdomliga byxor.
Publicerat i Allmänt, Okategoriserade, Stockholm, Tjuvlyssnat | Märkt De tre musketörerna, läkare, Mannen med de blåa kalsongerna, optiker, Robin Hood, Skanstull, sushi, Systembolaget, T-Centralen | Leave a Comment »
8 februari 2016 av El Brundino
Jag glor ganska mycket på TV i mitt yrke som undertextare, och eftersom arbetets karaktär gör att jag skärskådar snudd på varje bildruta så törs jag påstå att jag ser saker som den genomsnittlige slötittaren kanske inte uppfattar. En sådan sak är diverse gester som folk ägnar sig åt, vare sig det handlar om folk som spelar en roll eller folk som springer runt i dokumentärer eller folk som är med i lekprogram. De där gesterna är både fascinerande och irriterande. Låt mig ge några exempel.
För närvarande översätter jag ett bakprogram med en holländsk-norsk kvinna. Så fort hon provsmakar något (smet, deg, glasyr, mjöl, jäst, färdiga kakor – hon provsmakar allt) och finner smaken vara till belåtenhet (alltid!) så gör hon en liten uppåtgående rörelse med vänster axel innan hon (alltid!) säger: ”Det är så gott!” Och om hon vid provsmakningen skulle använda en gaffel så gör hon något som hon faktiskt inte är ensam om: Hon pekar upprepade gånger med verktyget mot det provsmakade, som om hon vill säga: ”Den här kakan som jag på detta sätt pekar på med gaffeln upprepade gånger är förmodligen det godaste jag har smakat.” Men hon säger inte det. Hon bara gaffelpekar en stund och tycker väl att det räcker. Fast det är inte riktigt sant. Hon drar förstås också upp vänsteraxeln och säger: ”Det är så gott!”
Ibland blir hon intervjuad när hon sitter i en fåtölj och koser med en kopp te och en cupcake eller en brownie eller en tårtbit eller en cookie – och trots att hon borde ha alla händer upptagna så lyckas hon på något sätt sitta och leka med en hårlock med vänsterhanden. Visst är väl det en gest som man ser ganska ofta? Den kanske är charmant, på sitt sätt, men när man börjar lägga märke till att människan alltid gör på det där viset så börjar det bli irriterande. Inte minst för att jag då också inbillar mig att hon har sett någon göra så där i någon 60-talsfilm och bestämt sig för att själv göra så.
Men nu lämnar jag denna fascinerande människa och gör över till en annan person som här får illustrera ett annat gestrelaterat beteende. Har ni sett På spåret? Det är klart att ni har. Har ni sett något av avsnitten där duon Filip och Fredrik deltar? Då kanske ni har lagt märke till att Fredrik Wikingsson (den mörkhårige, snabbpratande typen) har en tendens att slå handflatan eller näven i bordet hela tiden. Eller ibland använda pennan som tillhygge och attackera bordskanten eller med kraft smälla ner den i bordet. Jag inbillar mig att det är någon sorts ”handsken är kastad”- eller ”där satt den”-gest. Men jag vet inte. Jag vet bara att jag blir nervös av denna kombination av yvighet och våldsamhet. Han är dock inte ensam om det där, lika lite som den norska damen är ensam om sitt gaffelviftande. Något betyder det – frågan är bara vad.
Nästa! Har ni varit på teatern och sett en pjäs någon gång? Eller en Beck-film eller precis vad som helst som innehåller någon form av agerande av skådespelare? Då har ni kanske lagt märke till en sak som alltid förekommer om ett brev, en tidningsartikel eller ett testamente är inblandat i handlingen. För att markera det mer eller mindre oerhörda som står skrivet i något av ovanstående så slår skådespelaren med handryggen mot brevet/tidningsartikeln/testamentet. Jag antar att det är något man lär sig i scenskolan. ”När innehållet i ett dokument skall accentueras, skall skådespelaren slå med handryggen mot detta på det att alla må förstå vad som åsyftas.” Ungefär. Även detta blir tjatigt och irriterande när man väl börjat lägga märke till det. Länge trodde jag att det här bara gällde för skådespelare, men för ett tag sedan såg jag samma gest i Lyxfällan – där en av ”experterna” slog med handryggen mot en räkning eller vad det nu var.
Nu har jag bara två gester kvar. En gång i tiden när jag hade den tvivelaktiga äran att översätta The Oprah Winfrey Show så förundrades jag över ett beteende som oftast dök upp i samband med att Oprah skänkte bort en massa prylar till publiken och folk blev så där härligt okontrollerat glada som man bara blir när man får en massa prylar. Då ställer man sig upp, klappar förtjust i händerna (observera, inte svenskapplåderar) och gör små jämfotahopp på stället. Jag inbillade mig då att det var typiskt amerikanskt – och det är jag nog fortfarande inklinerad att tro eftersom jag inte kan påminna mig ett liknande beteende på svensk mark. Å andra sidan kanske vi inte förmår känna den där genuina glädjen i det här landet.
Den sista gesten trodde jag faktiskt också var typiskt amerikansk, men den såg jag senast i dag i ett svenskt TV-program. Jag ska inte svära på att det bara är kvinnor som ägnar sig åt den, men alla exempel jag har sett har handlat om kvinnor. När de blir ledsna och börjar gråta så går företrädesvis högerhanden som per automatik upp till ansiktet – och så påbörjas ett snabbt viftande som jag tror är riktat mot ögonen. Jag vet inte vad syftet är, men gissar att det är något som snabbt måste svalkas och anar att det kanske, kanske, kanske är så att mascaran eller något annat som jag inte begriper som måste räddas från de elakt våta tårarna. Alltså att det där fläktandet är avsett att torka tårarna innan de sabbar utseendet.
Men vad vet jag, arme dräng? Förmodligen har sådana här märkliga gester ibland en praktisk funktion, ibland kanske de sitter i generna – men ofta tror jag att de liksom är inlärda, medvetet eller omedvetet. Och då tenderar de att bli lite löjliga och irriterande. Nej då, jag tänker inte förbjuda dem när jag blir rikskansler. Det kanske är just den där lilla konstiga gesten som gör att man blir förälskad i en person (för att så småningom drivas till vansinne). Till exempel. Så fortsätt, bara. Om inte annat så kan det ju vara roligt att reta en gammal stofil vid namn Brundin.
P.S. Om någon skulle få för sig att filma mig i mitt dagliga liv så skulle förmodligen den resulterande filmen visa en massa konstiga gester som jag själv ägnar mig åt. Men jag vill bestämt hävda att alla sådana konstigheter fyller en mycket bestämd funktion. Så det så. D.S.
Publicerat i Allmänt, Översättning, Film, Okategoriserade, TV | Märkt Baka med Manuela, Beck, Filip och Fredrik, Fredrik Wikingsson, Lyxfällan, Oprah Wifrey, På spåret, The Oprah Winfrey Show | Leave a Comment »
6 februari 2016 av El Brundino
Vissa veckor händer det verkligen ingenting. Naturligtvis kan påståendet bara appliceras på min lilla, lilla värld. Naturligtvis har oskyldiga människor även den här veckan fått sätta livet till. Naturligtvis har människor även den här veckan drabbats av såväl tragedier som stor glädje. Men jag inbillar mig att min lilla, lilla värld vissa veckor utgör händelselöshetens själva epicentrum. Det mest dramatiska som har hänt är att jag härom natten blev väckt av ett var-sjunde-sekund-tutande – och tämligen omedelbart somnade om. Dock efter att ha muttrat något om idioter som tutväcker hederligt folk mitt i natten. Ohederligt folk kan däremot gott få tutväckas precis när som helst, om detta bryr jag mig föga. Först vid den traditionella filmjölksskålen på morgonen efter insåg jag att det var Hesa Fredrik som hade signalerat ”viktigt meddelande till allmänheten”. Då är det meningen att man ska slå på radion och höra vad det kan vara fråga om eller vara fatt. Men jag somnade om, jag. Lika gott, eftersom det tydligen inte fanns något viktigt meddelande till allmänheten. Det visade sig att det kanske var ett tåg som hade tutat, fast det är ingen som tycks veta riktigt säkert. Jag väljer att tro att någon valde att förebåda jordens undergång på detta sätt. Ska man även då slå på radion? Och hur talar man på ett skonsamt sätt om att jorden är på väg att gå under? Det undrar jag så här i efterhand.
Stor dramatik uppstod också då jag på hemväg härom eftermiddagen upptäckte att Arga Jesustanten fanns ombord på tunnelbanetåget. Om detta Stockholmsoriginal egentligen är arg vet jag inte – och jag kommer förmodligen aldrig att fråga henne – men hon låter arg eftersom hon tenderar att skrika med sin hesa röst. Hennes missionerande är måhända något irrationellt just på grund av att det är lite svårt att uppfatta vad hon skriker om. Just den här gången tyckte jag mig dock urskilja något om att påven ska komma till Sverige, men det är fortfarande oklart om hon tyckte att det var bra eller dåligt. I sin framfart genom vagnen (hon står sällan stilla) stannade hon emellanåt upp framför vissa individer, gav ifrån sig ett slags swooshande läte och gjorde den typ av gest som i gamla ärevördiga serien Mandrake beskrevs som ”magisk”. Naturligtvis var jag en av de individer som hon valde ut. Det är förvisso hedrande att bli utvald, men vad innebar den där swoosh-gesten egentligen? Var det en välsignelse? Eller en förbannelse? Eller gav hon mig någon form av superkraft – och i så fall vilken? Jag har hittills inte märkt någon skillnad.
Vecka 5 under det femtionde året ser alltså ut att sluta med två olösta gåtor: Vad var det egentligen som tutade så mystiskt i söderortsnatten? Och vad ville egentligen Arga Jesustanten? Kanske förebådade båda händelserna den stundande undergången. Kanske har de inte ett dugg med varandra att göra. Och ska sanningen fram så skulle jag vilja påstå att vi har tillräckligt många domedagsprofetior hängande över oss redan, samtidigt som det inte tycks räcka för att folk ska begripa hur det står till.
Nå. För att inte deppa ihop fullständigt i väntan på den verkliga våren så måste man glädjas över något också. Den här veckan har jag efterdyningsskrattat åt författaren och Akademiledamoten Klas Östergrens redogörelse för hur det kom sig att han fick sitt porträtt målat av Stig Claesson. Men det är, som det heter, en annan historia.
Publicerat i Allmänt, Stockholm | Märkt Arga Jesustanten, Hesa Fredrik, Klas Östergren, Mandrake, Stig Claesson, Stockholm, tunnelbana | Leave a Comment »
30 januari 2016 av El Brundino
Stockholm är nu mindre kallt. Det är snarare lite fuktigt eller blött – ungefär som en kväll på Café Opera. Om jag ska ägna mig åt någon sorts sanningsenlighet så måste jag dock tillstå att jag inte vet så mycket om det sistnämnda. Det är bara ett antagande. Grundat på hörsägen. Egentligen är det farliga saker, för man bör inte uttala sig om sådant som man inte vet något om. Likväl känns det som om det är just det som allt fler människor ägnar sig åt. Är det inte märkligt? Tyckandet tycks ha blivit svenskens favorithobby, kanske rent av livsluft, och allra helst ska tyckandet utmynna i en redig konflikt där man kan tvåla till sin meningsmotståndare på ett hejdundrande sätt. Och vill det sig riktigt väl så blir resultatet en debatt om debatten och om man har riktig tur så kan det bli en debatt om debatten om debatten om debatten. Och så vidare.
Och i debatten ska man inte bara hålla reda på själva sakfrågan (som man alltså ofta inte vet särskilt mycket om) utan även ha fullständig koll på, och avslöja, retoriska finter. Jag vet inte hur det är nu, men för några år sedan var det alldeles oerhört populärt att skrika ”Härskarteknik!” om någon ägnade sig åt det som kallas just härskarteknik. För på så vis kunde man liksom kullkasta debattens legitimitet och så fick man en debatt om härskarteknik i stället. Alltså. Om jag ska vara helt ärlig så hänger jag inte med längre. Jag orkar inte. Denna vecka 4 på detta femtionde år konstaterar jag mest att jag är oändligt trött på pajkastning och den taggarna-utåt-attityd som inte bara präglar vårt svenska samhälle utan också, tycks det, stora delar av världen. Vad ska det vara bra för?
På 60- och 70-talen gav man förmodligen uttryck för sitt tyckande över en pava rödvin hemma hos någon en fredags- eller lördagskväll. Och så var det bra med det. Nu kan man sitta och tycka och elda upp sig dygnet runt vid sin dator, om man nu har tid och vill det. Kanske är det bra. Jag vet inte. Kanske övar man sig på så sätt i kritiskt tänkande och lyckas lösa världsproblem. Det är i så fall fantastiskt. Men det tycks verkligen inte vara så. I stället tenderar man att cementera sin världsbild genom att söka upp likasinnade, strunta i de aspekter som motsäger den egna tesen och blockera alla som inte tycker likadant. Den egendomliga uppfinningen internet som har möjliggjort en så anmärkningsvärd globalisering på mycket kort tid fungerar alltså ironiskt nog även isolerande. Vi möter människor virtuellt, missförstår människor virtuellt. Kanske vill vi missförstå för att bekräfta vår egen tes om saker – och jag inbillar mig att det är lättare om man slipper möta människor i verkligheten.
Min poäng? Alla kanske inte måste göra sig hörda jämt och i alla frågor. Helt enkelt för att man riskerar att inte komma någon vart genom att man urvattnar grundfrågan. Och för att gemene man kanske inte så ofta egentligen har något att komma med. Det är liksom viktigare att synas än att faktiskt komma med något vettigt och nytt. Men det är förstås fullt möjligt att jag är den enda i hela landet som upplever den här åsiktskanonaden som exceptionellt tröttande. Det är fullt möjligt att jag är ensam om att vilja dra i nödbromsen och skrika: ”Sansa er!” Jag efterlyser en tidig vårstädning då allt detta dammiga och unkna elimineras och himlen får vara klarblå ett tag. Några små molntussar kan dock få existera.
Det var veckans dystra filosoferande. Denna vecka 4 har jag glatt mig åt:
– John Cales nygamla skiva Music For a New Society/M:FANS
– En rolig och god lunch invid en byst av Hjalmar Branting
– Att Filip och Fredrik åkte ur På spåret
Man får glädjas åt det som finns att glädjas åt. Varsågod, nu kan debatten börja.
Publicerat i Allmänt, Stockholm | Märkt Café Opera, Filip och Fredrik, härskarteknik, Hjalmar Branting, John Cale, Music For a New Society, Music For a New Society/M:FANS, På spåret | 2 Comments »
« Newer Posts - Older Posts »
elbrundino 