14 juli 2017 av El Brundino
I dag uppmärksammade Språkrådet ett kåseri som publicerades i Dagens Nyheter för snart en månad sedan. I detta kåseri uttrycker skribenten Elin Peters sin irritation över att svenska folket i gemen går omkring och uttalar den franska getosten chèvre fel. Ja, det är inte bara uttalet som är fel, utan även stavningen. Många tenderar nämligen att slänga dit en akut accent över den sista bokstaven i stället. Chevré, alltså. ”Om en ost heter grevé så måste väl en annan ost i konsekvensens namn heta chevré? Och är det inte så att alla konstiga franska ord i själva verket ska ha en sådan där spetsig accent över sista e:et? Entré, gonorré, café, sömnapné, diarré. Jo, så är det bestämt. Och vänta nu… Det finns ju en till fransk ost! Brié! Visserligen har jag aldrig hört något uttala det så, men det är nog en specialregel som gör att den där sista bokstaven inte uttalas…” Ja, kanske är det så man tänker. Själv håller jag förstås med Elin Peters och delar hennes irritation. Jag har minsann läst franska och behärskar franska uttalsregler ganska bra, och då skaver det liksom i såväl öron som ögon när man noterar sådana tokigheter. Så är det ju.
Kan man då begära att kreti och pleti ska veta exakt hur man uttalar och skriver främmande ord, exempelvis namn på maträtter och livsmedel? Kanske inte. Men jag tycker nog att man kan begära att den som professionellt sysslar med mat och dryck ska kunna det. Jag hörde en gång en sommelier på en ganska fin restaurang berätta om Eau de vie och Sauternesviner. Men han uttalade det åjdöväj respektive såternäs. Han försökte liksom inte ens uttala det på ett någorlunda korrekt sätt. Och då tappade åtminstone jag förtroendet för hans eventuella yrkeskunnande. Snobbigt? Ja, kanske.
Å andra sidan. Nog är det väldigt lätt att sätta sig på sina höga hästar och anmärka på andras uttal. Handen på hjärnan: Hur många svenskar uttalar den ungerska korven kolbász på rätt sätt? Eller köttfärsrätten ćevapčići? Eller, för den delen, den östeuropeiska rödbetssoppan borsjtj? Och hur ska man kunna hålla reda på att ljudet som kommer efter pro- i prosciutto inte uttalas likadant som ljudet som kommer efter bru- i bruschetta? Nog är det också så att den som anmärker på den som uttalar gnocchi som det stavas (alltså gnocki eller varför inte gnottji? (prosit!)) i stället för med ett nj-ljud i början mycket väl i nästa mening kan berätta att hen har varit på Maljorca och ätit en jättegod paelja. Jag ska återkomma till det redan i nästnästa stycke.
Om man tittar på några maträtter som så att säga har varit med ett tag i Sverige så stöter man genast på vissa problem. Ett exempel är entrecôte, som stavas just så på franska, men som i Svenska Akademiens Ordlista stavas entrecote. Det uttalades åtminstone i min ungdom utan t på slutet, kanske av anständighetsskäl, men SAOL tycker hellre att man ska uttala det med t på slutet. Alltså närmare det franska uttalet. Ett annat exempel är ratatouille, som har fått behålla sin franska stavning oförändrad, men som enligt SAOL ska uttalas ratatoj. Och så har vi ju gammal hederlig pommes frites som på svenska mycket väl låter sig uttalas utan franskt skorrande r. (Men det är tydligen ändå för svårt eftersom många envisas med att utelämna det senare ordet och uttala det första ”póm-mès”. Jag ska inte låtsas att jag tycker att det är vackert.)
Så vart vill jag komma? Det är klart att det sker en språklig anpassning, inte minst med tiden. Hur var det till exempel med den där paeljan på Maljorca? Jo, när jag läste spanska på gymnasiet så hade jag en lärare som fullkomligt exploderade om man råkade säga paelja. För så uttalas det definitivt inte på spanska. Men om vi tar en titt i Svenska Akademiens Ordlista igen så finner man att den anser att ordet ska uttalas just paelja. Fullkomligt spanskvidrigt. Men det uttalet har liksom fastnat med tiden. Varför bryr man sig överhuvudtaget om att folk uttalar den här typen av ord ”fel”? Tja, min enkla teori är att man vill visa att man själv kan. Man vill visa att man är världsvan. Och det gäller ju inte bara på det språkliga området. Det kan gälla precis vad som helst som man är lite extra bevandrad i. Men just därför kanske man skulle kunna begära att åtminstone just de som sysslar med mat ska veta hur chèvre både uttalas och stavas. Själv är jag en reaktionär gammal gubbe som aldrig kommer att acceptera chevré.
Fast det allra viktigaste är ju att getost är både rasande gott och otroligt nyttigt.
Publicerat i Okategoriserade, Språk | Märkt borsjtj, brie, bruschetta, chèvre, Dagens Nyheter, eau de vie, Elin Peters, entrecôte, gnocchi, grevé, kolbász, Mallorca, paella, pommes frites, prosciutto, ratatouille, SAOL, sauternes, Språkrådet, Svenska Akademiens Ordlista, ćevapčići | Leave a Comment »
10 juni 2017 av El Brundino
Den som till äventyrs har läst denna så kallade blogg tidigare har säkert noterat att jag tycker att det är spännande att tjuvlyssna på folk. Alla möjliga saker avhandlas i offentlig miljö numera – och därmed får folk skylla sig själva. Kanske borde jag hålla det åhörda för mig själv, men ofta väcker det frågor i mig som jag på något sätt måste dryfta. De tjuvavlyssnade må därför förlåta mig, ty jag menar inget illa. Åtminstone inte så mycket illa.
Sålunda hamnade vi en lördag i juni på ett kafé i vad som får betraktas vara Stockholms mittpunkt. Eller kanske en av dess mittpunkter. På ett avstånd som inte var generande nära, men likväl nära, satt en kvinna och en man. Man vill inte gärna ägna sig åt ett alltför ihärdigt stirrande, men jag skulle bedöma deras ålder till cirka 30. I alla fall inte 40. Men möjligen något däremellan. De satt där med varsin blommig kopp som kan ha innehållit te. Varför jag tror det har jag ingen aning om. De föreföll kanske helt enkelt vara typen som dricker te. Mannen, som var iklädd en något slängig lugg, hade dessutom framför sig en laptop. Särskilt anmärkningsvärt är nu inte detta.
Men så började fragment av samtalet, som ärligt talat huvudsakligen fördes från mannens sida, att hitta fram genom luften till våra öron. Det som primärt fick mig att rycka till var orden: ”Och så måste vi ju byta städfirma.” Kvinnan erbjöd sig att ta hand om den detaljen. Genast var de därmed inplacerade i kategorin ”människor som har tillräckligt mycket pengar för att anlita en städfirma till sitt hem för att därmed kunna prioritera andra, viktigare saker”. Särskilt anmärkningsvärt är kanske inte heller detta. Kanske var det till och med så att de samtalade om ett företag som de drev tillsammans? Men det krävdes bara några fler ord i luften för att göra klart att så inte var fallet.
Under samtalets gång talades det sedan om olika konton för olika ändamål och frågan dryftades från mannens sida huruvida de skulle dela ansvaret för sonen xxxxx:s inskolning. Det tycktes inte alls vara någon självklarhet. I och med detta väcktes funderingen om det möjligen var så att de hade kommit överens om att skiljas och nu skulle försöka klura ut hur den gemensamma vårdnaden för sonen skulle se ut? Nej, för nu talades det om att köpa båt och det talades om inredning av en sommarstuga och vore det inte bra att hyra in en barnvakt åtminstone en gång i veckan? Och för allt detta tycktes en budget göras upp.
Kvinnan i det minimala sällskapet kastade emellanåt en blick mot oss, som för att säga: ”Ja, så här gör vi. Och vi struntar fullständigt i om ni tycker att det är konstigt.” Eller möjligen: ”Ja, så här har jag det. Det är inte lätt, men jag accepterar det.” Eller möjligen: ”Hjälp mig!” Uppenbart var i alla fall att hon förstod att vi lyssnade och småhäpnade. Allt medan mannen fortsatte att tala om struktur och behovet av att köpa en ny dammsugare och vem av dem skulle ta ansvaret för det? Hur som helst så kunde han tänka sig att sköta det mesta, eftersom han ansåg sig vara ”bra på att organisera”. Jo, det framgick med önskvärd tydlighet. Samtalet avslutades med något som väl inte kan kallas hångel, men väl några kyssar och kramar. Och ett från mannen trefaldigt upprepat uppmuntrande: ”Jag tycker att vi har gjort ett bra jobb nu.”
Bilden av en egenföretagare som inte bara driver sitt företag som ett företag framträdde. Detta var uppenbarligen en man som även betraktade sitt äktenskap (eller relation, de behövde ju inte vara gifta) som ett företag som måste styras och planeras in i minsta detalj för att det alls ska fungera. Och så slog det mig att det kanske är så alla äktenskap fungerar. Kanske är alla äktenskap ett nogsamt upprättat schema för resten av livet – och när någon av parterna bryter kontraktet och inte lagar mat det överenskomna antalet gånger per vecka så leder det ofelbart till skilsmässa. Eller åtminstone ett allvarligt samtal. Kanske finns det inget som helst utrymme för spontanitet. Kanske bestäms barnens framtida karriärer senast i graviditetens tolfte vecka i alla familjer? Vad vet jag om det? Dock hoppas och tror jag att det inte är på det sättet. För inte kan man väl driva familjen som ett företag? Eller?
Publicerat i Allmänt, Stockholm, Tjuvlyssnat | Leave a Comment »
4 juni 2017 av El Brundino
När jag först flyttade till Stockholm och Årsta så bosatte jag mig i en lägenhet som hade sin originalytterdörr kvar. Även om jag tycker om originalinredningar så var den där dörren något av ett bekymmer eftersom den släppte in väldigt mycket ljud utifrån trapphallen och även faktiskt från lägenheten mittemot. Inte vet jag om de som bodde där tyckte om att stå och gaffla med varandra i hallen titt som tätt, men det var så det lät. Och då vill jag poängtera att jag inte precis stod med örat mot min dörr och tjuvlyssnade. Det hördes ändå. Värst var dock kanske att huset bland annat beboddes av en äldre herre som vid såväl in- som utpassering genom porten alltid kontrollerade att dörren gick i lås. Detta gjorde han genom att rycka i dörren. Och det räckte inte med en gång. Tre gånger var vad som krävdes. Ryck-ryck-ryck. Det där ljudet fortplantades mycket effektivt genom trapphallen och in i lägenheten, så till slut fick jag nog och hade ett mycket allvarligt samtal med honom. Nej, det hade jag naturligtvis inte, ty jag är dels svensk och dels konflikträdd. Jag beställde i stället en säkerhetsdörr för 16 000, vilket löste alla problem.
Men varför ryckte han ritualmässigt tre gånger i dörren? Tja, gör vi inte sådana där saker lite till mans (och kvinns)? Vi har någon gång lärt oss eller fått för oss att man ska göra något på ett visst sätt – och så fastnar det och vi kommer inte ur det. Om vi nu ens kommer till insikt om att beteendet är lite märkligt, vilket inte alls är säkert. Det sitter liksom i ryggmärgen och ses som något fullständigt naturligt. Det är ju heller inte säkert att det är ett beteende som är så störande för andra att man måste ändra på det. Men det kan vara det.
Ibland har man helt enkelt lärt sig fel. Ett exempel på det är det här med att italienare minsann äter spagetti med sked och gaffel. Det berättade någon för mig i min ungdom, och eftersom jag ju vill verka världsvan (även om jag inte är det) så anammade jag det. Men si! Sedan dess har jag fått veta att det där är helt galet. I det fallet rör det sig alltså om en myt. (Förvisso lär man på åtminstone vissa ställen i Italien få en sked till pastan, men det tycks mest vara en eftergift till de obildade turisterna. De äter ju tydligen gärna med sked.)
Jag frågade en vän om han kunde komma på något annat kvardröjande beteende som inte fyller någon funktion eller bygger på en myt. Han erinrade sig från sin ungdom att den som mer eller mindre i lönndom ägnade sig åt att dricka folköl gärna förvarade burkarna dolda i fickorna på väg till platsen där innehållet skulle inmundigas. Vi vet alla vad som kan hända om man öppnar en burk som har skumpat omkring i en ficka eller kanske en väska ett litet tag. Det dyrbara innehållet kan få för sig att spruta ut. Då fanns det ett trick, nämligen att knacka mot överdelen på burken några gånger innan man öppnade den. På något sätt inbillade man sig då att det där olycksaliga sprutandet inte skulle inträffa. Och det där kan man faktiskt se folk göra ibland.
Ännu ett exempel är väl för övrigt när spekulanter på begagnade bilar sparkar på däcken. Är det inte något som de flesta gör utan att ha en aning om varför? Man har sett andra göra det, och således ska man göra det. Jag drar mig också till minnes den period då jag ägde en sådan där gammal hederlig telefonsvarare. Då hände det ibland att människor som talade in meddelanden inledde med att tala om vem det var som ringde, vilket är fullt naturligt, men också avslutade meddelandet genom att säga sitt namn igen. Som om man under meddelandets gång liksom skulle ha glömt bort vem det var som pratade. Kanske gjorde man så i telefonsvararens barndom – trots att det är ett ganska befängt beteende.
En annan variant är att någon mentor i exempelvis ett yrke har sagt att man ska göra någonting på ett visst sätt, och så har man av ren respekt eller bristande förmåga till eget tänkande förutsatt att det är den enda giltiga metoden. Jag råkade ut för det på en tidigare arbetsplats där en människa alltid sorterade fakturor enligt ett visst förfarande, för annars skulle det bli ”fel”. Det hade hon lärt sig. Hon blev därför alldeles häpen när hon insåg att jag gjorde precis tvärtom, vilket åtminstone jag ansåg gick fortare, och slutresultatet ändå blev detsamma. Jag har även vid något tillfälle blivit åthutad för att jag arbetade med en potatisskalare åt ”fel” håll. Den klagande tvingades förvisso tillstå att resultatet blev detsamma, men på något sätt var det ändå helt omöjligt att tänka sig att någon kunde göra på ett annat sätt än det ”rätta”.
Ibland kan det också handla om ett beteende som någon gång i tiden har haft en viss relevans, men som så småningom har förlorat sin betydelse. Det kan röra sig om etikettsregler som har luckrats upp, men även mer praktiska saker. Jag tänker särskilt på något som jag studsade till över på en sushirestaurang. En kollega började plötsligt gnida ätpinnarna mot varandra med frenetiska rörelser och förklarade att det var för att göra pinnarna stickfria. Man vill ju inte ha träflisor i munnen när man äter. Hon hade uppenbarligen lärt sig det där någonstans utomlands och ansåg att man därför måste göra så. Jag misstänker dock att ätpinnarna i Sverige är av så god kvalitet att det där inte är något som man behöver ägna sig åt. Dessutom undrar jag lite varför man ska ägna flera minuter åt att göra hela ätpinnen flisfri när man rimligtvis bara stoppar en mycket liten del av pinnen i munnen. För bara någon vecka sedan såg jag två franska kvinnor på en annan sushirestaurang. Även de ägnade sig åt att göra ätpinnarna stickfria, men genom att liksom rulla dem mot varandra. De verkade inte fästa någon som helst uppmärksamhet vid att pinnarna var av plast.
Den här typen av invanda beteenden som inte fyller någon egentlig funktion, eller som av utföraren betraktas som det enda sättet att göra saker på, är på något egendomligt sätt både irriterande och djupt fascinerande. Samtidigt som man kan bli galen på dem, när man väl har börjat irritera sig, så är de liksom en del av den enskilda människans personlighet och därmed lite charmiga. De sätter även igång fantasin på så sätt att man börjar undra var beteendet kommer ifrån. Men det finns ju gränser för vad man står ut med. Och nu undrar jag om den eventuella läsaren av ovanstående har något liknande beteende som vederbörande irriterar sig på. Jag vill gärna ha exempel.
Publicerat i Allmänt, Okategoriserade | Märkt Årsta, ätpinnar, folköl, Italien, potatisskalare, spagetti, sparka på däck, sushi, telefonsvarare, turister | Leave a Comment »
31 maj 2017 av El Brundino
Nu blir det rörigt. Om vi för en stund förflyttar oss tillbaka femtio år i tiden till den första juni 1967 så var det förmodligen ett icke oansenligt antal personer i västvärldens yngre garde som inhandlade den då helt nyutkomna Beatles-LP:n Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band. Vad tänkte de när de höll skivan i sin hand? Tja, det finns ju faktiskt fortfarande folk i livet som kan berätta. Om de minns vad de tänkte är en annan sak. Men jag gissar att de till att börja med förundrades över det färgstarka, kalejdoskopiskt myllrande omslaget. När de sedan med förhoppningsvis viss försiktighet släppte ner nålen på skivan så möttes de av orden It was twenty years ago today, Sgt. Pepper taught the band to play…
Den första juni 1967 var det alltså tjugo år sedan denne Sergeant Pepper lärde sitt band att spela. Med andra ord var det ett par år efter andra världskrigets slut. När LP:n gavs ut på CD 1987 så var det fyrtio år sedan bandet lärde sig att spela, men tjugo år sedan The Beatles sjöng att det var tjugo år sedan. Och just i dag är det alltså sjuttio år sedan Sergeant Pepper agerade bandledare, medan LP:n fyller blygsamma femtio år. Teoretiskt sett kan medlemmar av Sergeant Peppers band fortfarande vara i livet, men troligtvis är de inte musikaliskt aktiva längre. På ett annat plan är delar av Sergeant Pepper’s Lonely Hearts Club Band i allra högsta grad musikaliskt aktiva. Tanken med LP:n var nämligen att The Beatles skulle iklä sig en roll och låtsas vara några andra än de var. Vilket naturligtvis inte skulle lura någon alls. Det var snarare ett sätt att skapa en ny, kreativ situation genom att frigöra sig från den tvångströja som Beatlesmedlemmarna möjligen tyckte att de bar, trots att de knappast gjorde det. Och kanske är det själva grundidén om en fiktiv orkester som har resulterat i att folk envist har betraktat Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band som en konceptskiva.
Hur är det egentligen med den saken? Man kan väl säga att intentionen fanns där, men att den sprack på ett tidigt stadium. Den första tanken var att spela in en LP som skulle vara ett slags tematisk och nostalgisk återblick på bandmedlemmarnas uppväxt i Liverpool. Grundbulten var de två låtarna Strawberry Fields Forever och Penny Lane, som verkligen följer den tematiken. Men så tyckte skivbolaget EMI att det var dags att släppa en singel, vilket gjorde att de två nämnda låtarna så att säga lyftes ut och en helt annan typ av LP skapades. Det påstådda konceptet består egentligen bara av att inledningslåten repriseras i slutet av sida två och knyter ihop hela härligheten. Och att de två första låtarna i någon mån hör ihop. Så det där med koncept kan man egentligen glömma. I stället handlar det om en samling sånger som egentligen är ganska väsensskilda men som ändå på ett egendomligt sätt utgör en väl sammanhållen helhet. Det är som om sångerna presenterar delar av den sammansatta, färgstarka, myllrande och kalejdoskopiska värld som redan omslaget utlovar. Delar som bildar en helhet, precis som de olika delarna av en människas liv och roller bildar en helhet. Och kanske kan det i sig betraktas som ett koncept?
Det där omslaget, ja. Det var rekorddyrt för sin tid. Det kostade omkring 3 000 pund, vilket i dagens penningvärde motsvarar ungefär 51 300 pund. En ganska rejäl summa för ett skivomslag. Men så blev det också, som man i dag säger, ikoniskt. Om man vet det minsta lilla om populärkultur så vet man hur det ser ut. Det har analyserats. Och det har gjorts en mängd parodier och pastischer på det. Därför blir man nästan chockad när det visar sig att det ursprungligen fanns en annan omslagsidé. Det fiktiva Sergeant Pepper’s Lonely Hearts Club Band skulle posera i ett rum framför en vägg med små tavlor föreställande olika personer som medlemmarna i The Beatles beundrade. Det skulle ha blivit ett betydligt mer sobert omslag och inte alls den fest för ögat som slutresultatet är. Men ibland kan ju ögat för all del behöva vila en aning. Det fick det också göra när det var dags för nästa skivsläpp, dubbel-LP:n The Beatles med sitt helvita omslag.
Varför skriver jag nu om en femtio år gammal skiva? Jo, dels just för att den fyller 50 år. Dels också för att den kanske har börjat ses som så självklar att man inte riktigt lyssnar på den på det sätt som den förtjänar att lyssnas på, och därmed bör lyftas fram. Och dels för att den just har getts ut i en ommixad stereoversion. Ommixad? Får man göra så? Ska inte den mixning som The Beatles själva godkände få utgöra kanon i all evighet? Det kan man kanske tycka, men faktum är att de la nästan allt krut på monoutgåvan. Mono var nämligen det som gällde 1967. Stereo var något som avancerade ljudnördar höll på med. Dessutom har det hänt en hel del på ljudfronten under 50 år, vilket innebär att man nu kan ta fram detaljer som finns på originalbanden som ingen egentligen har hört tidigare. Mixningen är till på köpet gjord av Giles Martin, son till originalproducenten, i studion där (nästan) hela skivan spelades in. Då är det faktiskt helt okej.
Låter det bra? Ja, det gör det. Nästan overkligt bra. Allt framträder med stor tydlighet, och framför allt är det kanske trummor och bas som bjuder på detaljer som tidigare försvunnit någonstans. Någon har sagt att den nya mixningen ger en ljudbild som får en att tro att man befinner sig i EMI:s studio på Abbey Road i London under själva inspelningen. Jag lyssnar på A Day in the Life på så hög volym jag vågar och drömmer mig tillbaka till den där sommardagen 1983 då jag själv befann mig i den historiska studion och fick höra just den låten. Det var mäktigt då och det är nästan lika mäktigt hemma i mitt ömkliga vardagsrum.
Nåväl. Kanske borde den här nya stereomixen vara fullt tillräcklig för att vi Beatles-nördar ska bli överlyckliga. Men i den lyxutgåva som man har prånglat ut lagom till jubileet ingår dessutom cirka 100 minuter tidigare ej utgivet material. Olika versioner av de så välkända låtarna. Material vars existens inte särskilt många människor har varit medvetna om och ännu färre har hört, särskilt inte i så här bra kvalitet. Men behöver man höra det? Oftast är det ju faktiskt så att de versioner som finns på den utgivna originalskivan som har bedömts vara bäst. Men ointressant är det absolut inte. Man får bland annat en bra bild av inspelningsprocessen och avslöjar ett slags alternativt universum. Här finns många ”tänk om…” Ett gott exempel på det är den tidigare nämnda A Day in the Life, som vid något tillfälle var tänkt att avslutas med ett unisont hummande. När man vet att låten i sin definitiva version avslutas med ett unisont, utdraget pianoackord spelat av fem personer så framstår det där hummandet som fullständigt obegripligt – men också något ganska tidstypiskt och charmigt. Det är intressant att lyssna på, men kanske mest för den inbitne. Övriga kan hoppa över lyxutgåvan och nöja sig med den nya stereomixen.
Så här i efterhand inbillar man sig gärna att The Beatles under inspelningen var fullt på det klara med att de skapade Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band ett magnifikt soundtrack, och kanske till och med själva mallen, till det som skulle komma att kallas för ”Summer of Love”. Så var det förstås inte. De spelade bara in ytterligare en skiva, men tveklöst fångade de upp något som låg i luften och tveklöst påverkade de genom sin popularitet sin omgivning och tidsandan. Det handlade om något slags korsbefruktning. Och genom att ge ut sin nya skiva just den första juni så avlossade de också symboliskt startskottet för den sommar som man så här i efterhand gärna tror var ovanligt varm och solig. Men skivan spelades in under vintern och våren och blev klar i studion vid Abbey Road på småtimmarna den tjugoförsta april 1967. En färdigmixad acetatskiva togs med till sångerskan Mama Cass Elliots lägenhet i Chelsea och klockan sex på morgonen öppnade de fönstren och spelade upp den nya skivan på hög volym för hela grannskapet. Ingen ringde polisen. Jag tycker att det är en ganska vacker bild av en svunnen tid.
Publicerat i Beatles, Musik, Nostalgi, Okategoriserade | Märkt 1967, A Day in the Life, Abbey Road, Chelsea, EMI, EMI Studios, Giles Martin, It was twenty years ago today, Mama Cass Elliot, Penny Lane, Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band, Strawberry Fields Forever, The Beatles | Leave a Comment »
26 maj 2017 av El Brundino
Nu ska jag gnälla! Det är det jag gör bäst. På det sociala gift som kallas Facebook påstås det emellanåt att jag kanske är den typen som borde gilla en sida som heter Uppskattat. Det gör jag inte. Delvis är det namnet på sidan och programförklaringen som får mig att rygga tillbaka. Uppskattat innehåller ”artiklar, bilder och videos som uppskattas”. Redan på förhand har det alltså bestämts att det är saker som uppskattas som publiceras där och då är det banne mig bäst att man uppskattar dem också för annars är de ju de facto inte uppskattade. Ja, ja, jag kanske är en eländig elitist som kommer här och märker ord och rackar ner på folk som tycker att det är en trevlig sida. Men jag tillåter mig att göra en liten analys.
På den här sidan utprånglas bland annat små ”fina” textbaserade filmer med ”tänkvärda” budskap och historier som man förväntas tycka är jättejättebra. Man förväntas tänka: ”Åh, så sant! Precis så där är det!” Det är bara det att historierna är så uppenbart fejkade att det är ett under att någon överhuvudtaget tar dem på allvar. Dessutom är de uselt skrivna och översatta. De har samma egendomligt könlösa och andefattiga karaktär som notiserna i Det bästa, om ni någonsin har bläddrat i den tidskriften. Bara för att reta upp mig så tittade jag på tre dylika filmer. Den första handlar om en historia om en kvinna som åker på kryssning ”helt själv”. Och det är tydligen ett så oerhört suspekt beteende, särskilt i kombination med det faktum att hon varit med på de senaste fyra kryssningarna, att en (uppenbarligen påhittad) människa tar kontakt med henne för att fråga varför i all världen hon håller på så där. Förklaringen? Ett äldreboende i land kostar enligt denna solskenshistoria till film ”i genomsnitt” 1 700 kronor per dag, men för kryssningen betalar den här kvinnan bara 1 200 kronor per dag. Och då får hon 500 kronor över ”till dricks och extrapengar”! (Notera att hon får pengar över till extrapengar.) Hon har således tänkt tillbringa resten av livet ombord på detta kryssningsfartyg där hon kan få ”upp till 10 måltider av fantastisk mat varje dag” och dessutom gratis tandkräm, tvål och…rakhyvlar!
Jaha, ska vi räkna lite på det här? För ett äldreboende skulle alltså hon betala 620 500 kronor per år. Det blir 51 708 kronor per månad! På kryssningsfartyget kommer hon undan med 438 000 kronor per år, alltså 36 500 kronor per månad. Men så gör hon tydligen av med även den där extra 500-lappen ändå – så slutkostnaden blir densamma. Den här pensionerade kvinnan är alltså ett geni, enligt Uppskattat. Och så frågar de sig: ”Skulle du kunna göra likadant?” Ja, det kanske jag skulle kunna. Om jag fick en pension på 52 000 efter skatt. Eller hade en samlad förmögenhet på kanske 15 000 000. Om jag skulle tycka om det är en annan femma. Vilken otroligt sannolik historia, va?
Film nummer två handlar om en kirurg som blir kallad till sjukhuset för att utföra en operation på en pojke som råkat ut för en olycka. Han möts av pojkens pappa som är arg för att det tog så lång tid för kirurgen att komma till sjukhuset. Operationen lyckas och kirurgen hastar iväg efter att ha bett pojkens pappa att ta eventuella frågor med en sjuksköterska. Pappan är nu arg för att läkaren var så arrogant och bara stack. Men sjuksköterskan förklarar då med ”tårar som rann nedför hennes ansikte” att kirurgens son dog nyligen och att han blev kallad till sjukhuset och operationen mitt under begravningsakten. Nu skulle han tillbaka för att slutföra begravningen. Oj, vilken sannolik historia! Den geggiga historiens sensmoral är förstås att man inte ska döma folk, eftersom man inte vet något om vad de själva går igenom. Visst, det är väl en bra princip. Men måste man ta till befängda och kletiga historier för att få folk att begripa sådant?
Film nummer tre är en variation på samma tema. Den handlar om en kvinna som är ute och går med sin 26-åriga dotter. Den senare utbrister med jämna mellanrum saker som ”Den där bilen tutade just!” och ”Den där hunden skäller på oss!”. Och mamman bara ler och ler. Men så sitter ett par och betraktar det märkliga beteendet och frågar till slut mamman varför hon inte tar sin dotter till en läkare eftersom hon uppenbarligen är förvirrad och behöver hjälp. Men mamman hon bara ler och ler och säger att de just kommer från sjukhuset och att dottern har varit döv från födseln men från och med i dag hör. Samma kletiga sensmoral här: Döm inte andra. Ännu en mycket sannolik historia, förstås. Det är ju till exempel fullkomligt normalt att man säger till en vilt främmande mamma på stan att hon ska ta sin dotter till läkaren för att hon är förvirrad och behöver hjälp.
Men folk tycks gilla sånt här. Filmen om den nu hörande flickan har gillats av 3 600 personer och delats 879 gånger. Filmen om den genialiska kryssningspensionären har bara gillats av 3 300 personer, men å andra sidan delats hela 1 642 gånger. Folk får förstås gilla vad de vill och kanske borde jag lyda maximen ”sköt dig själv och skit i andra”. Men jag kan sannerligen inte låta bli att bli beklämd av att så många går på historier som är så osannolika och illa framförda. Ibland vill man bara ruska om människor och säga: ”Tänk efter lite! Använd ditt sunda förnuft!”
På Uppskattat finns det för övrigt en liten animerad film med texten: ”Sunt förnuft är en blomma som inte växer i allas trädgårdar.” Är det inte lite ironiskt?
Publicerat i Okategoriserade | Leave a Comment »
22 maj 2017 av El Brundino
På min vardagsrumsvägg har jag en bild. Noga räknat har jag tolv bilder, eller tavlor om man så vill, men i synnerhet en bild – som råkar vara ett fotografi. Bilder är fascinerande och kan berätta så oerhört mycket. ”En bild säger mer än tusen ord” påstås det lite klichéartat, men faktum är att det nog är sant. Det är åtminstone bekvämare att titta på en bild än att läsa en text som beskriver bilden. Mindre ansträngande. Men det struntar jag i.
Problemet med att ha bilder på sin vardagsrumsvägg är att det finns ett slags paradox i det. Man sätter upp dem för att man ska titta på dem, men så glömmer man att titta på dem därför att man vänjer sig. De blir liksom bara en del av en meningslös inredning. Som en platt-TV som aldrig är påslagen. Nu är jag dock en människa som tycker om att titta på bilder och jag törs nog därför påstå att just mina vardagsrumsbilder är ganska betittade och begrundade, i synnerhet den som jag nu tjatar om. Den sitter till höger om dörröppningen som leder ut till hallen och passeras därför ofta.
Jag har själv tagit den där bilden med min kamera. Jag har själv skrivit ut den på min lite för dyra fotoskrivare. Jag har själv ramat in den och hängt upp den på väggen. Inget av det krävde någon större arbetsinsats. Inte heller särskilt mycket tid. Men det kan ju bli bra ändå. Kanske inte kvalitetsmässigt bra. Kanske inte tekniskt bra. Det kanske inte är en bra komposition. Det får andra uttala sig om. Men det känns som om det finns en berättelse i bilden – och det är bra. Frågan är bara vilken berättelsen är.
Bilden är tagen i en by i Rumänien. Alla byar på slätten mellan Bukarest och Donau ser precis likadana ut, särskilt i mörker. Det är lätt att inbilla sig att byarna bara består av en genomfartsgata med trädgårdsförsedda låga hus på båda sidorna. I själva verket finns det också smala tvärgator som leder till andra hus i åtminstone ett par led. Byarna är alltså större än man tror, men ändå små. Där finns oftast en liten affär – och en regummeringsverkstad. Ibland finns det också ett matställe eller ett kafé. Kanske räcker det så. Kanske behövs det inte mer.
Byarna må se ganska enahanda och tråkiga ut, men de som bor här har det förmodligen ganska bra. Jag tror att jorden på slätten mellan Bukarest och Donau är bördig. Jag tror att bönderna här klarar sig fint, åtminstone jämfört med många andra i Rumänien. Det är i en sådan by som bilden är tagen klockan halv nio på morgonen den artonde juli 2012. Datumet och klockslaget saknar antagligen relevans, men man vet aldrig. Det beror på vilken historia man vill berätta.
På byvägarna på slätten mellan Bukarest och Donau får man ibland krypköra med bilen på grund av att det dyker upp häst- eller åsnedragna kärror. Ibland är dessa kärror överfulla av hö eller meloner. Ibland får man väja för lösspringande hundar. Och det kan hända att man får stanna för att låta några godmodiga gäss passera. De skulle kunna tillhöra en turistgrupp eller kanske vara en flock pensionärer som är ute på sin onsdagspromenad (ty bilden är tagen en onsdag), om det inte hade varit för kvinnan med käppen.
Kvinnan med käppen spelar en något oklar roll i sammanhanget. Hon går efter gässen och tycks driva på dem, som om de ska till någon särskild plats. Men det kan lika gärna vara så att hon bara vill bli av med dem. Hon ser lite bister ut. Jag vet inte om det hon har på sig kallas för en klänning eller något annat. Den har knäppning på framsidan och är kanske mera som en rock. Men den är nog av ganska god kvalitet och har ett mönster som liknar något som jag minns från min barndoms 1970-tal. Kanske hade min farmor något liknande? På fötterna har hon skor eller kanske tofflor som är öppna i tån. De ser lite slitna ut, men är säkert bekväma. Håret täcks delvis av en sjalett.
Hon ser som sagt lite bister ut. Men när hon just ska till att passera bilen spricker hon upp i ett leende som avslöjar ett par guldtänder. Hon pekar på gässen och berättar skrattande något som vi naturligtvis inte begriper. Rumänska är inget lätt språk när man inte talar rumänska. Vi gör någon form av gest för att klargöra att vi ingenting begriper, vilket hon omedelbart begriper. Vi människor har förunderligt lätt för att göra oss förstådda utan att tala varandras språk. Hon skakar på huvudet och skrattar, men inte åt oss, utan åt den dråpliga gåshistorien. Tror jag i alla fall.
Vad hade gässen gjort? Var hade de varit? Vart var de på väg? Det kommer jag med största sannolikhet aldrig att få veta. Lever kvinnan med guldtänderna fortfarande? Minns hon i så fall gåsincidenten? Även om svaren på båda frågorna skulle vara ja, så minns jag inte vad byn hette. Och jag skulle inte känna igen den. Alla byar på slätten mellan Bukarest och Donau ser precis likadana ut.
Publicerat i Okategoriserade, Resor | Märkt 2012, Bukarest, Donau, gäss, gås, Rumänien, rumänska | Leave a Comment »
10 maj 2017 av El Brundino
I min skivhylla hittade jag häromdagen tre skivor vars existens jag inte riktigt kändes vid. Jag kunde i alla händelser inte komma ihåg att jag någonsin har lyssnat på dem. Vad gjorde de där? Vad ville de mig? Inte så att jag på något sätt skäms för dem – jag är mest förvånad över att de inte har pockat på min uppmärksamhet tidigare, och att de uppenbarligen har hamnat i skivhyllan ohörda. Det rör sig inte om några märkvärdigheter, bara tre LP-skivor av Henry Mancini. Två är från 1963. En är från mitt eget födelseår, 1966. Alla tre är utgivna på etiketten RCA Victor. Alla tre har den där tjocka typen av omslag som är så typiskt för amerikanska utgåvor.
Henry Mancini? Vem är nu det? Jag törs nog lova att alla som eventuellt bevärdigas läsa detta har hört något av Mancini. Det är nämligen han som skrev filmmusiken till Rosa Pantern. Amerikan men med italienska föräldrar. Född 1924. Död 1994. Gav ut omkring 90 LP-skivor. Jag skriver ut det med bokstäver också: nittio. Det är ganska bra jobbat, men så skämdes han inte heller för att klämma ur sig både tre, fyra, fem och sex LP på ett år. Jag gissar att man måste vara någorlunda begåvad för att kunna göra det. Det är mycket filmmusik, men även en hel del annat. Det är allt från storbandsjazz till lättare klassisk musik, pop, soul, marschmusik och gamla 40-talslåtar. Men nästan allt framförs på ett typiskt Henry Mancini-vis. Det är lättlyssnat. Långt ifrån krävande. Vill man vara kategorisk och kanske lite elak så skulle man kunna kalla honom Mr Cocktailmusik. Han gjorde den typ av musik som man kunde höra i högtalarna på grillrestaurangen i varuhuset Migo i Uppsala när vi vid sällsynta tillfällen åt middag där.
När jag lägger dessa olyssnade vinylbitar på skivtallriken för första gången så slås jag av en sak: Det är nog inte bara jag som aldrig har lyssnat på just de här skivorna. De ser helt nya ut, som om det nu är 1963 och jag just har inhandlat dem. Faktum är att det nästan känns synd att släppa ner nålen i spåret, som om jag därmed inleder en förfallsperiod. Som om jag förstör femtiofyra års historia. Och det är då jag minns var de här skivorna kommer ifrån. Jag köpte dem på auktion av en särskild anledning. En anledning som i dag känns lite lätt löjlig. Jag minns nu att säljaren hade en speciell historia att berätta kring skivorna. Ungefär så här var det:
Henry Mancini skulle ha blivit förtjust i en kvinna som möjligen var nyinflyttad i Beverly Hills. Kanske träffades de på en fest hemma hos gemensamma bekanta. Denna kvinna var dock inte lika förtjust i Henry Mancini, men det tycks han inte ha brytt sig om. Han uppvaktade henne genom att envist skicka blommor till hennes hus. Men inte bara blommor, utan även LP-skivor med kompositören, arrangören och orkesterledaren Henry Mancini. Uppenbarligen tänkte han att hon skulle bli imponerad och därmed falla för honom. Men det gjorde hon inte. Skivorna förblev olyssnade. Och dessa skivor, mina damer och herrar, står nu i min skivhylla!
Hur sannolikt är nu detta? För det första kan man undra hur de hamnade i Sverige, ty jag köpte skivorna av en svensk säljare. Det är ju ganska långt från Los Angeles till Sverige. Men underligare saker har i och för sig inträffat. (En gång hittade jag ett exemplar av Min julskinka har rymt med Werner & Werner hos en skivförsäljare i Spanien.) För det andra så finns det en liten detalj som talar emot att historien är sann: Henry Mancini gifte sig med Virginia O’Connor 1951 och förblev gift med henne i 43 år. Till sin död. Det är klart att han kunde ha blivit betuttad, ja rent av besatt, av en annan kvinna trots att han var gift. Men det känns ändå som en lite svajig historia, om än lite rolig.
Historien kan varken bekräftas eller dementeras. Och det spelar faktiskt ingen som helst roll. Jag kan ändå inte på något sätt bevisa att Henry Mancini har hållit i just de här skivorna. Eller finns kanske hans fingeravtryck på dem? Jag nöjer mig med att med glädje lyssna på Mancinis cocktailmusik och läsa de lite lustiga och tidstypiska baksidestexterna. På baksidan av LP:n med filmmusiken till Rosa Pantern har inspektör Jacques Clouseau själv (i Peter Sellers inkarnation) skrivit en liten text som i fri översättning lyder: Jag har aldrig skrivit baksidestexter till skivor tidigare och jag är säker på att jag aldrig kommer att tillfrågas igen. Stackars tokar, de vet inte vad de går miste om.
Och det vet man ju faktiskt nästan aldrig.
Publicerat i Film, Musik, Okategoriserade, Samlande, Uppsala, USA | Märkt 1963, 1966, Beverly Hills, Cocktailmusik, Henry Mancini, Jacques Clouseau, Migo, Min julskinka har rymt, Peter Sellers, Pink Panther, RCA Victor, Rosa Pantern, Spanien, Uppsala, Virginia O'Connor, Werner & Werner | Leave a Comment »
1 maj 2017 av El Brundino
Häromkvällen bevistade jag en föreläsning. Den handlade bland annat om släkten Piper och vid ett tillfälle under föreläsningens gång så ljöd ett pipande alarm av något slag exakt samtidigt som föreläsaren sa ”Piper”. Det var ju ett lustigt sammanträffande. Ibland inträffar sådant och ibland benämner man det synkronicitet. Wikipedia definierar begreppet som ”ett iakttagbart meningsfullt sammanträffande utan orsaksmässigt samband”. Just det här exemplet var väl kanske inte särskilt anmärkningsvärt. Om släkten hade hetat exempelvis Andersson så hade man ju överhuvudtaget inte reagerat. Och ett pipande alarm är vardagsmat under precis vilken föreläsning eller större sammankomst som helst.
Jag har nog upplevt fler händelser av det där slaget, men det hör nästan till att det som för ögonblicket upplevs som smått häpnadsväckande mycket snart glöms bort. Det är trots allt bara tillfälligheter, hur märkliga de än kan tyckas vara. Alltså minns jag bara ytterligare fyra händelser, och de är så löjligt omärkvärdiga att det märkvärdigaste med dem är att jag inte har glömt bort dem.
1. Jag satt och åt frukost i mitt dåvarande lilla kök på Årstavägen, och hade samtidigt radion på. Just som blicken fastnade på en annons för en konsert med Ola Salo i den nu avsomnade gruppen The Ark så började en låt med The Ark strömma ut ur radions lilla högtalare.
2. Jag befann mig på hemväg i en tunnelbanevagn och kom av någon anledning att tänka på en ganska så usel film som jag nyligen hade översatt. I denna film medverkade skådespelaren Gunilla Röör och samtidigt som jag filosoferade över hennes rollprestation öppnades dörrarna vid Slussen och Gunilla Röör satte sig på sättet snett emot mig.
3. Jag och en kollega gick in för att ta ut pengar i en bankomat som befann sig i ingången till en Ica-butik på Södermalm. Kvällstidningarnas löpsedlar hade av något skäl stora skandalrubriker om Marcus Birro. Kollegan skulle just till att säga något dräpande sarkastiskt om Birro när densamme plötsligt kom ut från Ica och ställde sig bakom mig i bankomatkön.
4. Vid ett besök på den polska restaurangen Mormors kök på Sibyllegatan i Stockholm fick jag plötsligt en känsla av att filmregissören Roy Andersson skulle dyka upp. Och det dröjde inte många minuter förrän han gjorde det. Nu har han sin ateljé på Sibyllegatan, vilket jag visste, men det finns ju fler restauranger att besöka.
Den första händelsen ovan fick mig att fråga folk om de hade egna exempel på synkronicitet. Och det hade de. I alla fall några. Jag väljer här ett som jag tyckte var både anmärkningsvärt och lite fint: Sagesmannen befann sig på en fiskebåt i Finnmark och skådade in mot kusten. Han insåg att han tittade rakt mot Kiruna där han begravt sin farmor något år tidigare. Radion stod på och plötsligt spelades samma tre psalmer som hade spelats på farmoderns begravning. Och dessutom i precis samma ordning.
Men så finns det också händelser som är någon sorts blandning av synkronicitet och…kanske telepati? Det har gått nästan 25 år sedan följande inträffade, men jag förstår det fortfarande inte: Jag gick Kulturvetarlinjen i Uppsala och hade en kurskamrat som var lite av en särling. Han hade lite flottigt och stripigt hår, luktade ständigt av ingrodd cigarettrök och klädde sig helst i svart. Av något skäl berättade han för mig att han var ”hippoman”, vilket även Mozart hade varit. (Hippoman? Har det med hästar att göra? Så småningom förstod jag att det var hypoman han menade, alltså en person som ”lider” av hypomani.) I föreläsningssalen visade sig hypomanin på så sätt att han alltid plockade upp allting som han hade i fickorna och radade upp dem prydligt på bordet framför sig. Ett par paket franska cigaretter, tändare, pennor etcetera. Sedan kunde han sitta och plocka med sakerna och sortera dem på olika sätt medan han lyssnade. Om jag minns rätt så antecknade han aldrig någonting.
Jag minns inte vad föreläsningen vid det här tillfället handlade om, men plötsligt och helt utan anledning bytte föreläsaren spår och frågade om någon hade sett dokumentären på TV föregående kväll. Den hade handlat om utredningen av mordet på Olof Palme och det fanns ingen som helst koppling till föreläsningens ämne. Man fick nästan känslan av att föreläsaren liksom hade tagit emot en signal till hjärnan som beordrat honom att börja prata om en i sammanhanget irrelevant dokumentär på TV. Som om inte det var absurt nog så tog hypomanen, som för tillfället satt bredvid mig, till orda och började förklara att han satt inne med information om mordet och att han samma eftermiddag skulle åka till Stockholm och träffa en av utredarna i Palmegruppen.
Han kunde förstås ha hittat på allting i ögonblicket. Fabulerat. Men det egendomliga är att han och föreläsaren började prata med varandra som om de var på exakt samma våglängd och med ett slags självklarhet visste vissa saker – medan resten av gruppen satt som levande frågetecken och inte begrep ett dyft. Det var minst sagt surrealistiskt. Och det egendomligaste av allt var att hypomanen sedan tog fram ett förseglat brev som han gick fram och gav till föreläsaren. ”Om något skulle hända mig så finns det information där” sa han. Okej. Han kunde ha förberett det där brevet för att ge till någon, inte nödvändigtvis till föreläsaren – men så ledde händelseutvecklingen till att det var hos honom brevet hamnade. Jag vet inte vad som stod i det. Jag vet inte vad som hände i Stockholm. Händelsen berördes inte med ett ord efteråt. Det var lite som om den faktiskt aldrig hade ägt rum. Men det gjorde den, och jag kan inte låta bli att fundera över den ibland. Märkligt. I sanning märkligt.
Publicerat i Allmänt, Okategoriserade, Stockholm, Uppsala | Märkt Andersson, Årstavägen, dokumentär, Finnmark, Gunilla Röör, hypomani, Kulturvetarlinjen, Marcus Birro, Mormors kök, Mozart, Ola Salo, Olof Palme, Palmemordet, Palmeutredningen, Piper, Roy Andersson, Södermalm, Sibyllegatan, Slussen, Stockholm, synkronicitet, The Ark, TV, Uppsala | Leave a Comment »
22 april 2017 av El Brundino
Det är alltid en fröjd att strosa runt i Orangerimuseet i Ulriksdals slottspark. Det är en plats där åtminstone jag känner frid. Om jag någonsin får för mig att skriva en topp-tio-lista med titeln ”Golv jag nött” så kommer antagligen just Orangerimuseets golv att finnas med på den. Fram och tillbaka har jag gått i denna cirka ett hundra meter långa byggnad, ibland vägledande en grupp genom mitt prat och mina gester, ibland stumt begrundande den skönhet som finns samlad där. När jag först insåg att jag genom mitt arbete skulle bli tvungen att hålla små föreläsningar om skulptur blev jag faktiskt skräckslagen. Hur pratar man om skulptur? Svårt! Men det visade sig vara riktigt, riktigt roligt. Och det faktum att själva miljön är så vacker försämrade inte alls upplevelsen. Det blev en plats att längta till.
Tanken med museet är att visa upp skulptur ur Nationalmusei samlingar tillsammans med växter. Växterna är inte huvudsaken, men de lyfter fram skulpturerna på ett speciellt sätt. Det blir helt enkelt en ovanligt fin kombination, ungefär som sill och potatis eller champagne och jordgubbar. Växterna ska också erinra om orangeriets ursprungliga funktion, alltså en vinterförvaringsplats för mer eller mindre exotiska växter som sommartid ställdes ut i slottsparken. Men emellanåt blir växterna faktiskt huvudsaken, och det tycks mig som om växter lockar en större publik än skulpturer gör. Det kan kännas lite orättvist, men världen är inte alltid rättvis.
Tidigare har man här bland annat haft en utställning med kungliga brudbuketter. Och för lite drygt tio år sedan en utställning om tulpaner. Just nu och fram till 1 maj är Orangerimuseet ånyo fullt av blommor under ett arrangemang som kallas Blomstrande vårfest. Tonvikten ligger på tulpaner, om inte min bristfälliga blick för blomster lurade mig, men där finns också ett helt gäng penséer och andra blommor. Det lär finnas drygt 150 olika tulpansorter representerade, den äldsta från 1595. Det är ett år efter att Gustav II Adolf föddes, det. Om man nu ska prata om tulpaner och Gustav II Adolf i samma andetag. Jag vet inte om han var så intresserad av blommor. Men det behöver man inte vara för att ändå njuta av prakten, vare sig det är i en prunkande park eller i inomhusmiljö. En skönhetsupplevelse är det ändå, förutsatt att man är mottaglig för sådana, förstås.
När jag åter promenerar på det där golvet som jag har nött så många gånger förr så drabbas jag av den starka känslan att det alltid borde se ut så där i Orangerimuseet. Skulpturerna är på sätt och vis både levande och döda samtidigt. Men växterna är också skulpturer – och de är bara levande. Den växtliga färgprakten lyfter fram skulpturerna och gör dem ännu vackrare. De skapar ett trivsamt hem för skulpturerna att bo i. Carl von Linné bor i museet i skulpturform – faktiskt i två olika varianter av två olika konstnärer – och jag är alldeles säker på att han trivs alldeles extra bra just nu. Det kan även du göra. Pallra dig dit, helst en solig och varm dag. Då blir allting ännu vackrare.
*****
(Utställningen är öppen 19-23 april respektive 26 april-1 maj 2017. Tid: 11.00-17.00.)
Publicerat i Okategoriserade, Skulptur, Ulriksdal | Märkt 1595, Blomstrande vårfest, Carl von Linné, champagne och jordgubbar, Gustav II Adolf, Nationalmuseum, orangerimuseet, sill och potatis, Skulptur, slottspark, tulpaner, ulriksdal | Leave a Comment »
19 april 2017 av El Brundino
Jag hittar inte särskilt ofta till nya TV-program. Antikrundan, På spåret, Rapport och Aktuellt är ungefär det jag ser. Men nu, några veckor efter premiären, har jag hittat fram till Kulturfrågan Kontrapunkt. Ett ganska trevligt program som har de ingredienser som brukar falla mig i smaken. Nu är jag ju så gammal att jag minns det som man väl får kalla för originalet, nämligen Musikfrågan Kontrapunkt. Ja, jag minns till och med när Sten Broman var programledare, vilket han var fram till 1980. Jag var då 14 år. Då kan man fråga sig vad en 14-åring hade för intresse av att titta på en ganska knepig frågetävling om klassisk musik. Dels handlar det nog om att utbudet var så litet på den tiden, dels om att det kanske kunde dyka upp något musikstycke som tilltalade mig och därmed bli en inkörsport till nya upplevelser. Och så var Sten Broman ganska rolig att beskåda och lyssna på. Men framför allt var det nog en fråga om stum beundran över kunskapen hos de tävlande. Med lite, lite hjälp av programledaren kunde de ofta komma fram till rätt svar. ”Vi tror att det är den tredje satsen i Chatjaturjans fjärde violinsonat i D-dur” kunde de säga. Och så var det det. Aldrig i livet att jag tittade på programmet för att jag inbillade mig att jag skulle kunna svara på någon fråga.
Kulturfrågan Kontrapunkt är annorlunda. I Sten Bromans program låg underhållningsvärdet i just den otroliga kunskapen som i dag kanske skulle kallas för nörderi. Och i Bromans egenartade kostymer. I den nya varianten har man liksom närmat sig folket. Fortfarande består de tävlande lagen av experter – inom varsitt område – men frågorna håller en helt annan nivå och det är fullt möjligt för en någorlunda kunnig tittare att vara med och tävla. I någon mån är det roligare på det viset, men jag kan inte låta bli att sakna just den där känslan av: ”Men hur i jösse namn kan de veta det där?” Det är som om man degraderar den genuina kunskapen och offrar den på ett slags underhållningsaltare. En trend i samhället? Ja, det är inget särskilt djärvt påstående.
Internet flödar närmast över av så kallade ”tester” som förkunnar att man genom dem kan ta reda på oerhört viktiga saker som:
”Vilken dippsås är du?”
”Vilken syntgrupp från 80-talet är du?”
”Vilken perenn växt som trivs i växtzon VI är du?”
”Hur italiensk är du?”
Det sker genom att man svarar på en rad fullständigt irrelevanta frågor. Och så plötsligt får man det mycket tillförlitliga svaret. Frågan är bara vad man ska med den informationen till. Får man stärkt självkänsla? Leder den till djupa och intressanta samtal över en bättre middag? Nja. Kanske har dessa tester dock någon form av underhållningsvärde och kanske kan de tjäna som ett tidsfördriv för den som för tillfället inte har något viktigare för sig.
Värre är det med den andra formen av ”tester”; de som ger svar på hur kunnig man är inom specifika områden. De borde ju kunna äga viss relevans och dessutom ge möjlighet till ett ohämmat skrytande om hur duktig man är. Många är de som stolt kungör att de minsann fått 100 procent rätt i ”tester” som prövar allt från kunskap i engelsk grammatik till förmågan att identifiera kända målningar. Det är bara det att man får 100 procent rätt oavsett hur fel eller rätt man svarar. De är konstruerade på det sättet. Den typen av ”tester” (notera de sarkastiska citationstecknen) är naturligtvis fullkomligt värdelösa. Vad är det man får ett kvitto på genom att göra dem? Absolut ingenting. Genom att inte genomskåda att allt är en bluff så kanske man uppnår någon form av stolthet, en ”men Gud vad bra jag är ändå”-känsla. Och framför allt slipper man ju bli knäckt och kränkt eftersom man alltid, alltid, alltid vinner.
Kanske är det just det som är det viktiga numera. Att alla ska tro att de är något, att alla ska tro att de är superduktiga utan att behöva anstränga sig det minsta. Vinst varje gång. Det kanske är det som är ett jämlikt samhälle? Kanske har jag bara inte fattat det. Nå. Kulturfrågan Kontrapunkt är naturligtvis inte som de där meningslösa ”testerna”. Där finns substans och där finns rätt och fel. Och balansen mellan kunskap och folklig underhållning är ganska bra. Men det vore onekligen roligt med ett frågesportprogram där kunskapen får ännu större utrymme. Kunskapen i sig har nämligen ett underhållningsvärde. Det insåg redan den där 14-åringen som glodde på Musikfrågan Kontrapunkt med Sten Broman en gång för mycket länge sedan.
Publicerat i Allmänt, Konst, Litteratur, Musik, Okategoriserade, TV | Märkt Aktuellt, Antikrundan, Chatjaturjan, Kulturfrågan Kontrapunkt, Musikfrågan Kontrapunkt, På spåret, Rapport, Sten Broman | Leave a Comment »
« Newer Posts - Older Posts »
elbrundino 