”Mimbroschykl.” Så minns jag att min svensklärare på gymnasiet en dag skrev på svarta tavlan. Konstigt ord. Om man läser det högt så inser man förstår att det egentligen står ”min brors cykel”, fast med ett slags pöbelfonetisk skrift. (”Pöbelfonetisk” är en sammansättning som kanske kan ses som kränkande, men jag kom just på den och blev lite förtjust. Förlåt.) När jag häromdagen såg en annons där någon ville sälja ett ”upplängsfat” så kom jag att tänka på den där cykeln och jag funderade lite över det där med skriftspråk kontra talspråk i en väldigt bokstavlig mening. Hur stavar man om man förvisso kan skriva bokstäver, men aldrig har sett de ord man försöker skriva i skrift? Om man bara har hört orden? Hur ska man veta vilka bokstäver man förväntas använda, och hur kan man förväntas veta var ett ord slutar och nästa ord börjar? Om man bara har hört någon prata om ”uppläggningsfat” och aldrig har sett ordet i skrift, ja då är det ju lätt att tro att det faktiskt heter ”upplängsfat”. För så säger nog de flesta av oss. Vi uttalar inte alltid alla bokstäver och småord tydligt. (Det är förmodligen det som ligger bakom att många numera anser att det heter ”jag köpte massa kläder” och inte ”jag köpte en massa kläder”. När vi talar så sväljer vi ”en” och då tenderar det att försvinna även i skriftspråket.) Man kan förvisso tycka att man i ovan nämnda fall borde fundera lite över vad ”upplängs” kan tänkas betyda, men alla är inte lika intresserade av hur ord hänger ihop och var de kommer ifrån som jag är. Ord är liksom bara ord, sa han som var i Tyskland och sa: ”Give me öl, bitter!”
Det är intressant, men också skrämmande, att se hur ord förändras och hur snabbt det sker. Det ord som förmodligen ganska länge har betytt en sak betyder plötsligt något helt annat, och den där betydelseförändringen tycks ibland ske över en natt. Det finns ett antal exempel av olika slag. Många tycks nu anse att ordet familjär är synonymt med ”familjekär” eller att man liksom trivs bäst i hemmet tillsammans med familjen. Ibland är det väldigt lätt att ta till påverkan från engelskan som en uppenbar förklaring, men här fungerar inte det. Det är nog snarare en ren felkoppling. Man tycker att familjär borde betyda familjekär och så gör det plötsligt det. En liknande mekanism ligger antagligen bakom att många tror att beivra betyder ungefär ”uppmuntra till”. För låter inte ordet som något man gör när man nästan hoppar jämfota av iver att göra något? Och av någon anledning antar många att vederlägga betyder ungefär ”bekräfta” eller ”bevisa”, fast det i själva verket betyder ”motbevisa”. Varför tror man det? Kanske för att det i det sammanhang ordet förekommer lika gärna skulle kunna betyda det. Det är lättare att förstå, i analogi med beivra, varför man tror att bestrida betyder motsatsen till vad det egentligen betyder.
Spirituell är ett ord där kampen nog redan är förlorad. Där är det lättare att skylla på engelskan. Det är en klassisk så kallad false friend. Engelskans spiritual (andlig eller själslig) har plötsligt blivit spirituell på svenska. Och det vore kanske gott och väl om det inte vore så att spirituell betyder något helt annat på svenska. Ordet är så att säga redan upptaget. Men om utvecklingen fortsätter så här så finns det nog snart ändå inget behov av ordet spirituell i dess gamla betydelse. Om man ska vara elak.
Lite av ett personligt hatobjekt är det hiskligt överanvända episk. Ordet betyder egentligen ”berättande” och har ursprungligen att göra med litteratur, men har väl utvidgats till att innefatta även exempelvis mer ambitiösa musiktexter och handlingen i vissa filmer. Vet gemene man det i dag? Det är nog ganska tveksamt, med tanke på att ordet mest används på ett helt annat sätt. Hur har det gått till? Gissningsvis är det ett rent missförstånd, möjligen orsakat av lättja. Någon har, helt korrekt, beskrivit en låt med en lång och berättande text som episk. Men någonstans längs vägen har ordet liksom glidit över på musiken och snarare fått betydelsen ”storslagen”. Och nu verkar episk helt enkelt betyda ”skitbra”. Fast man kan även höra folk tala om ett ”episkt misslyckande” och då är det väl ordet närmast en synonym för ”enorm”. Så kan det gå när man inte bryr sig om att ta reda på vad ett ord betyder.
För någon dag sedan läste jag ett generaliserande angrepp på socialdemokratiska politiker där skribenten ondgjorde sig över dessa politikers brist på utbildning och därmed allmänbildning. Och så klämde hon dit ordet legio för att göra angreppet lite tjusigare. Naturligtvis utan att veta vad legio betyder. Det räcker förmodligen gott att en eller två tongivande personer, personer vars ord och texter syns och hörs väl, använder ett ord på ett felaktigt sätt för att det ska få genomslag och därmed strax ändra betydelse. Till exempel Leif G.W. Persson. I dag tycks han och många andra använda legio som synonym för ”närmast regelmässigt förekommande” eller ”mera regel än undantag” eller ”jättevanligt”. Och det är klart att den betydelsen är besläktad med ordets egentliga betydelse, ”oräkneligt antal”. Men rätt är det ju inte.
I går råkade jag tittade lite på något caféprogram på TV. Där presenterades på sedvanligt sätt olika tips på drycker inför helgen. En av dessa rusdrycker bar namnet Billabong, varvid en av programledarna liksom i förbigående sa att en av kameramännen just berättat att billabong betyder ”lägereld”. Rakt ut i direktsändning fick sig alltså kanske några tiotusental människor lite ny kunskap till livs som de kan skryta med när de serverar Billabong till sina gäster. Gäster som sedan kanske för kunskapen vidare till andra. Och plötsligt vet halva svenska folket att billabong betyder ”lägereld” för det har någon sagt på TV och då är det sant. Problemet är ju att billabong inte betyder ”lägereld”. Det betyder ”korvsjö”, ett faktum som är ungefär 2 000 gånger mer underhållande.
Det lustiga är att ord i vårt informationssamhälle tycks genomgå de här förändringarna extremt snabbt samtidigt som var och en har extremt goda möjligheter att kontrollera vad orden faktiskt betyder. Men antingen tänker man inte på att göra det eller också bryr man sig inte om det. Jag antar att de flesta tycker att det räcker med att ha en ungefärlig aning om hur och i vilka sammanhang olika ord brukar användas. Och kanske är det gott så. Kanske är jag, som arbetar med ord, onödigt noga med att hela tiden välja rätt ord för att ingenting ska kunna misstolkas. Men det hindrar mig inte från att intressera mig för hur de här förändringarna och betydelseförskjutningarna går till. Jag har kastat fram några antaganden ovan. De behöver inte alls stämma. Det ligger inga vetenskapliga undersökningar bakom.
Varför ska man då bry sig om ordens ”rätta” betydelser? Huvudsaken är väl att man förstår varandra? Ja, kanske. Men det finns en risk för att vi faktiskt inte förstår varandra om vi lägger in helt olika betydelser i ganska enkla ord, om vi tolkar dem olika. Medan jag höll på med den här texten dök en intervju med Theodor Kallifatides upp i en av våra morgontidningar. Jag ber att få citera tre små stycken ur den intervjun:
Vem kan orientera sig om det inte finns rätt och fel? Bara den invigda, den som redan kan. Det blir en klassfråga. Om allt färre vet vad som är rätt och fel kommer samhällets kvalificerade poster per automatik skötas av den lilla gruppen som behärskar sitt språk. Då blir centrala ämbeten inte längre öppna för alla.
Ett språk som är privat fungerar inte. När orden får en fluktuerande betydelse, eroderar sakta men säkert den semantiska strukturen av ett språk.
Men, förr eller senare kommer man förstå att språket är det rikaste och mest utvecklande redskap vi har som människor. För att utvecklas. Det måste vi odla, vårda och föra vidare.
Jag vill mena att Theodor Kallifatides är en synnerligen klok människa.
(Citaten i kursiv stil är hämtade ur Svenska Dagbladet, 2017-08-20)
Cornelis Vreeswijk skulle alltså ha fyllt 80 år onsdagen den åttonde augusti 2017. Om han hade fått leva. Jaha, stor sak. Även om han hade fått leva så hade han säkerligen inte levt så länge att han hade fått uppleva sin åttioårsdag. Låter det krasst? Det är det också, men Cornelis var en man som levde hårt. Alltför hårt för sitt eget bästa. Han var nog inte alltid så rolig att ha att göra med heller. Inte för att jag kan veta det, ty jag kände honom inte. Däremot vet jag alldeles säkert att jag någon gång i början av 1990-talet lyssnade alldeles oerhört mycket på herr Cornelis. Då var han förvisso redan avliden, men likväl fullt lyssningsbar. Jag tror att jag samlade på mig nästan hela hans LP-produktion och lät mig inspireras. Sedan kom en samlingsbox som hette Mäster Cees memoarer och då blev det tråkigt. Det blev för lätt på något sätt. Halva nöjet är att leta efter obskyra inspelningar i de butiker för begagnade skivor som var vanliga förr och som nu börjar dyka upp igen.
I dag uppmärksammade Språkrådet ett kåseri som publicerades i Dagens Nyheter för snart en månad sedan. I detta kåseri uttrycker skribenten Elin Peters sin irritation över att svenska folket i gemen går omkring och uttalar den franska getosten chèvre fel. Ja, det är inte bara uttalet som är fel, utan även stavningen. Många tenderar nämligen att slänga dit en akut accent över den sista bokstaven i stället. Chevré, alltså. ”Om en ost heter grevé så måste väl en annan ost i konsekvensens namn heta chevré? Och är det inte så att alla konstiga franska ord i själva verket ska ha en sådan där spetsig accent över sista e:et? Entré, gonorré, café, sömnapné, diarré. Jo, så är det bestämt. Och vänta nu… Det finns ju en till fransk ost! Brié! Visserligen har jag aldrig hört något uttala det så, men det är nog en specialregel som gör att den där sista bokstaven inte uttalas…” Ja, kanske är det så man tänker. Själv håller jag förstås med Elin Peters och delar hennes irritation. Jag har minsann läst franska och behärskar franska uttalsregler ganska bra, och då skaver det liksom i såväl öron som ögon när man noterar sådana tokigheter. Så är det ju.
Nu blir det rörigt. Om vi för en stund förflyttar oss tillbaka femtio år i tiden till den första juni 1967 så var det förmodligen ett icke oansenligt antal personer i västvärldens yngre garde som inhandlade den då helt nyutkomna Beatles-LP:n Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band. Vad tänkte de när de höll skivan i sin hand? Tja, det finns ju faktiskt fortfarande folk i livet som kan berätta. Om de minns vad de tänkte är en annan sak. Men jag gissar att de till att börja med förundrades över det färgstarka, kalejdoskopiskt myllrande omslaget. När de sedan med förhoppningsvis viss försiktighet släppte ner nålen på skivan så möttes de av orden It was twenty years ago today, Sgt. Pepper taught the band to play… 
På min vardagsrumsvägg har jag en bild. Noga räknat har jag tolv bilder, eller tavlor om man så vill, men i synnerhet en bild – som råkar vara ett fotografi. Bilder är fascinerande och kan berätta så oerhört mycket. ”En bild säger mer än tusen ord” påstås det lite klichéartat, men faktum är att det nog är sant. Det är åtminstone bekvämare att titta på en bild än att läsa en text som beskriver bilden. Mindre ansträngande. Men det struntar jag i.
I min skivhylla hittade jag häromdagen tre skivor vars existens jag inte riktigt kändes vid. Jag kunde i alla händelser inte komma ihåg att jag någonsin har lyssnat på dem. Vad gjorde de där? Vad ville de mig? Inte så att jag på något sätt skäms för dem – jag är mest förvånad över att de inte har pockat på min uppmärksamhet tidigare, och att de uppenbarligen har hamnat i skivhyllan ohörda. Det rör sig inte om några märkvärdigheter, bara tre LP-skivor av Henry Mancini. Två är från 1963. En är från mitt eget födelseår, 1966. Alla tre är utgivna på etiketten RCA Victor. Alla tre har den där tjocka typen av omslag som är så typiskt för amerikanska utgåvor.
Det är alltid en fröjd att strosa runt i Orangerimuseet i Ulriksdals slottspark. Det är en plats där åtminstone jag känner frid. Om jag någonsin får för mig att skriva en topp-tio-lista med titeln ”Golv jag nött” så kommer antagligen just Orangerimuseets golv att finnas med på den. Fram och tillbaka har jag gått i denna cirka ett hundra meter långa byggnad, ibland vägledande en grupp genom mitt prat och mina gester, ibland stumt begrundande den skönhet som finns samlad där. När jag först insåg att jag genom mitt arbete skulle bli tvungen att hålla små föreläsningar om skulptur blev jag faktiskt skräckslagen. Hur pratar man om skulptur? Svårt! Men det visade sig vara riktigt, riktigt roligt. Och det faktum att själva miljön är så vacker försämrade inte alls upplevelsen. Det blev en plats att längta till.
Tanken med museet är att visa upp skulptur ur Nationalmusei samlingar tillsammans med växter. Växterna är inte huvudsaken, men de lyfter fram skulpturerna på ett speciellt sätt. Det blir helt enkelt en ovanligt fin kombination, ungefär som sill och potatis eller champagne och jordgubbar. Växterna ska också erinra om orangeriets ursprungliga funktion, alltså en vinterförvaringsplats för mer eller mindre exotiska växter som sommartid ställdes ut i slottsparken. Men emellanåt blir växterna faktiskt huvudsaken, och det tycks mig som om växter lockar en större publik än skulpturer gör. Det kan kännas lite orättvist, men världen är inte alltid rättvis.
Tidigare har man här bland annat haft en utställning med kungliga brudbuketter. Och för lite drygt tio år sedan en utställning om tulpaner. Just nu och fram till 1 maj är Orangerimuseet ånyo fullt av blommor under ett arrangemang som kallas Blomstrande vårfest. Tonvikten ligger på tulpaner, om inte min bristfälliga blick för blomster lurade mig, men där finns också ett helt gäng penséer och andra blommor. Det lär finnas drygt 150 olika tulpansorter representerade, den äldsta från 1595. Det är ett år efter att Gustav II Adolf föddes, det. Om man nu ska prata om tulpaner och Gustav II Adolf i samma andetag. Jag vet inte om han var så intresserad av blommor. Men det behöver man inte vara för att ändå njuta av prakten, vare sig det är i en prunkande park eller i inomhusmiljö. En skönhetsupplevelse är det ändå, förutsatt att man är mottaglig för sådana, förstås.
När jag åter promenerar på det där golvet som jag har nött så många gånger förr så drabbas jag av den starka känslan att det alltid borde se ut så där i Orangerimuseet. Skulpturerna är på sätt och vis både levande och döda samtidigt. Men växterna är också skulpturer – och de är bara levande. Den växtliga färgprakten lyfter fram skulpturerna och gör dem ännu vackrare. De skapar ett trivsamt hem för skulpturerna att bo i. Carl von Linné bor i museet i skulpturform – faktiskt i två olika varianter av två olika konstnärer – och jag är alldeles säker på att han trivs alldeles extra bra just nu. Det kan även du göra. Pallra dig dit, helst en solig och varm dag. Då blir allting ännu vackrare.
elbrundino 