Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Allmänt’ Category

Apriligare än vecka 16 under det femtionde året kan förmodligen inte april vara. Regn, solsken, värme, kyla, blåst, snö, hagel, värme, kyla, snö, hagel, regn. För närvarande solsken fast från en grå himmel. Sådär som både livet och vädret är ibland. Men det är inte långt till sköna maj välkommen till vår bygd igen och o hur härligt majsol ler och små grodorna som är lustiga att se. Fast de senare brukar för all del få vänta till midsommarafton, även om jag inte tänker hindra dem från att se lustiga ut redan nu.

Nå. Aprilighet eller inte. Det finns veckor då man ingenting gör utom att arbeta i sitt anletes svett och vara trött, trött, trött. Och det finns veckor då man dessutom hinner med vissa trevligheter innan man blir trött, trött, trött. Denna vecka 16 har varit av den senare typen, då jag till exempel fått tillfälle att för andra gången i mitt liv bevista en föreställning med John Cleese. Förra gången, 2010, kändes det unikt, nästan som om man var speciellt utvald för att få närvara. När den känslan uppnås har en artist sannerligen lyckats. Jag minns det som en genomtänkt och väl sammanhängande föreställning, men jag kan minnas fel. Det händer emellanåt och jag skyller numera detta på min långt framskridna ålder.

Den här gången kändes det hela inte riktigt lika angeläget och engagerande. Förvisso aldrig tråkigt – John Cleese är på något sätt alltid John Cleese – men det var som om han inte hade särskilt mycket att säga. Som om det rörde sig om ett bokslut. Vem ställer sig till exempel på en scen i dag och berättar roliga historier? Alltså roliga historier av den där ”har du hört den förut?”-sorten som jag trodde var fullständigt utdöd. John Cleese gör det, och på något sätt så kommer han undan med det. Vet ni till exempel varför norrmän har fullt av plåster i ansiktet på måndagar? Jo, för att de äter med kniv och gaffel på söndagar. Han visar och kommenterar ett antal filmklipp ur sin karriär, men kommentarerna är aldrig särskilt skarpa eller avslöjande. Publiken blir liksom förtjust ändå, sådär som man blir när man träffar en kär gammal vän. Någon som man har haft väldigt rolig med. Men det går inte att vila på gamla lagrar.

Turnén heter The last time to see me before I die. Kanske bidrar titeln till bokslutskänslan. Det lite otäcka är att den stora bilden som projiceras på filmduken före föreställningen och i pausen förkunnar ”John Cleese 1939-201?”. 2020-talet väntar han sig tydligen inte få uppleva. Och på långt håll och med svaga ögon ser frågetecknet ut som en sjua. De tankar som föds är lite olustiga. Men han verkar pigg, den långe men numera inte särskilt smärte gubben. Än hinner han nog tjäna in pengar till den före detta hustruns uppehälle. (En dyr skilsmässa kan tvinga en artist till kreativitet. Jag vet inte om det är bra eller dåligt.)

Betydligt yngre förmågor dör dock fortfarande oväntat. Den här veckan var det Princes tur. Vad har jag för relation till honom? Jag ska inte ljuga; den är närapå icke-existerande. Dock har jag alltid haft mycket stor respekt för honom. Jag är nämligen fullt medveten om att han var ett under av musikalitet. En artist som var så där obegripligt begåvad. Men när Purple Rain kom 1984 var jag fortfarande totalt uppslukad av The Beatles och saknade intresse för i stort sett allt annat. Det fanns inte plats för något annat i mitt universum. För att visa att jag hängde med åtminstone en aning så köpte jag dock uppföljaren Around the World in a Day 1985. Mina klasskamrater – de som besatt något slags musikintresse – tyckte att det var en konstig skiva. Inte jag. Jag var förtjust, eftersom den var lite psykedelisk till sin karaktär och innehöll poplåtar som fick mig att tänka på det gyllene året 1967. Låten jag älskade mest, She’s Always in My Hair, fanns dock bara på baksidan på en tolvtumssingel. Om jag har den kvar? Självklart. Och så bara älskar jag det här filmklippet från Rock’n’Roll Hall of Fame 2004, där Prince på ett lite mystiskt och oväntat sätt dyker upp och spelar ett formidabelt gitarrsolo. ”Ungefär som om han är ute och går med hunden” har jag för mig att jag beskrev det en gång i tiden. Så levande då i sin röda hatt. Så död nu.

Vem försvinner under vecka sjutton? Det vet vi lyckligtvis ännu inte. Men det är alldeles bestämt läge att uppskatta den man vill uppskatta innan det är för sent. Det låter banalt. Så banalt att jag faktiskt tvekar att skriva det. Men när man grips av tankar kring livets förgänglighet må banaliteter vara tillåtna. Så länge man låter bli att placera dem på sina väggar med 20 centimeter stora bokstäver. Där går gränsen.

Read Full Post »

Så kom den femtonde veckan under det femtionde året. Veckan då det femtionde året noga räknat övergick till det femtioförsta. Men det tänker jag inte bry mig om. Man kan inte byta namn på ett år efter bara femton veckor; det är högst orimligt. Men ja. Jag har nu passerat gränsen och fyllt femtio år. Märkligt nog så kändes det inte. Det gjorde varken ont eller gott. Somliga uppskattar inte denna gränsöverträdelse alls, andra berörs inte. Påverkas inte. Jag tillhör uppenbarligen den senare gruppen, vilket jag förmodligen ska vara glad för. Det är åtminstone det intryck jag får när jag hör andra berätta om ångest, olustkänslor och annat otrevligt. Naturligtvis gör det mig inte till en bättre människa. Förhoppningsvis inte heller till en sämre.

Kanske är det så att det är vi som tillhör den där gruppen som inte berörs som passar på att göra oss lite märkvärdiga genom att arrangera någon form av tillställning för att markera gränsövergången. Vi ber liksom med ett visst mått av falsk ödmjukhet att få påminna om att vi för en gångs skull är lite viktiga. ”Allt ljus på mig”, som Edvard Persson kanske aldrig sa men ständigt hävdas ha sagt. De som inte bryr sig om att uppmärksamma sig själva utan förbigår det hela med tystnad drabbas inte av det åtföljande. Man må behurras. Man må besjungas. Man må fyrfaldigtlevereras. Man må betalas. Men sedan, när allt är över, uppstår den stora tomheten. Ett slags självtrötthet. Var det inte mer än så här? Kunde det inte det här roliga ha fått pågå lite längre? Minnena finns dock kvar. Minnena av den goda maten. Minnena av de vänliga orden som yttrades. Minnena av ett stort välbefinnande. Men också glädjen över att måhända ha skapat positiva minnen hos andra människor. Det är något vars värde icke ska föraktas.

Men det är väl så här det fungerar med det mesta. Man kan ägna flera månader åt att förbereda ett projekt – och när det väl är sjösatt så kommer tomheten. Som när man kommer hem från en lyckad semester. Som när man har ägnat flera timmar åt att laga en maträtt som man äter upp på fem minuter. Jaha, och nu då? Jag blev mätt och det var ganska gott, men var det värt mödan? Man får intala sig att man kanske lärde sig något under förberedelsen, något som man kan ha nytta av senare. Man får intala sig att Karin Boye hade rätt när hon hävdade ”men det är vägen, som är mödan värd”. Annars faller man ner i ett träsk av total meningslöshet och tomhet med efterföljande bitterhet. Man riskerar att bli som kvinnan i sextioårsåldern som i går satt bredvid mig på en författarträff på Akademibokhandeln. Hon inledde sin vistelse i lokalen genom att spilla ut några milliliter medhavt kaffe på golvet och förkunnade för sin väninna att ”det värsta jag vet är att spilla”. Bara för att en halv minut senare förkunna att ”det värsta jag vet är kaffe som inte är varmt”. Bara för att fyrtiofem sekunder senare förkunna att ”det värsta jag vet är mackor som har för lite smör”. Hon kunde ha nöjt sig med att säga ”det värsta jag vet är det värsta jag vet” så hade hon liksom varit klar med sitt förkunnande i all evigheters evighet. Därtill meddelade hon att hon ångrade både det ena och det andra här i livet. Sådan vill man ju inte bli.

Vad är då botemedlet? Eller snarare det förebyggande vaccinet? Kanske att alltid ha något att se fram emot. Att alltid skapa roliga mål som ska uppnås. Förvisso kommer den stora tomheten att följa på varje uppnått mål, men det får man nog leva med. Efter femtioårsdagen kan man exempelvis börja föreställa sig hur sextioårsdagen ska firas. Eller varför inte hundraårsdagen? Då har man ju något roligt att se fram emot i femtio års tid. Börja baka redan nu. Sätt ihop ett sånghäfte. Köp ett par flaskor årgångsbananlikör att lagra. Det är precis så man håller sig vital och positiv. Och, förvisso, självtillräcklig. Där är mitt recept. Varsågod, det bjuder jag på.

Read Full Post »

Solen skiner och fåglarna kvittrar och det har varit en tämligen angenäm lördag. Jag har förvisso varit och klippt mig, vilket brukar orsaka oproportionerlig vånda, men det gick som en smärre polkett. Människan som jag slunkit in till relativt troget de senaste åren tycks nu känna igen mig, trots att jag nog inte klipper mig mer än tre gånger per år, och jag behöver inte ens berätta hur jag vill bli klippt. ”Som vanligt?” säger han. Jag kunde nöja mig med att nicka, men jag kväker fram ett litet ”ja”. Så länge jag har hår kommer det att vara ”som vanligt” som gäller. Inga äventyrligheter. Någon gång har jag till en frisör ställt frågan: ”Eller har du något annat förslag?” Svaret blev nej.

Jag tycker om angenäma lördagar, men det dyker förstås alltid upp något smolk i glädjebägaren. Exempelvis passerade jag någon form av anslag som skrek ”VAD VILL DU MED DITT LIV?”. Kanske stod det inte exakt så, om nu någon vill kontrollera saken och anklaga mig för att för att fara med osanning. Men ungefär. Andemeningen var detta. Jag läste inte mer än så, eftersom jag förutsatte att budskapet kom från någon sekt som vill ha mig som viljelös slav. ”GRATIS” tror jag också att det stod. Jag tycker förvisso om gratis, men gratis är inte alltid bra. I slutänden får man liksom alltid betala något ändå. Hur som helst så tyckte jag att de var en oförskämd fråga. Vad vill du med ditt liv. ”Hurså?” vill jag snäsa till denna tänkta fiende. Kom inte och pracka på mig en mening med mitt liv.

Men självklart börjar man fundera. Har de här första 50 åren bara varit ett långt tidsfördriv eller har jag uträttat något av värde? Det beror naturligtvis på vad man menar med ”värde”. Inte har jag löst cancerns gåta, till exempel. Om sanningen ska fram så har jag inte ens försökt. Jag har inte heller uppfunnit någon revolutionerande manick. Herregud, jag har inte ens varit i Thailand! Men jag kan inte säga att det bekymrar mig. För någon vecka sedan textade jag ett TV-program där den där Samir vad-han-nu-heter deltog. Han som var med i ”Paradise Hotel” och sedan deltog två gånger i Melodischlagerfestivalsparaden. Hans pappa ville att han skulle flytta hem till Linköping och ta över familjens restaurang. Men det ville Samir inte veta av. Han sa något i stil med att ”på dödsbädden vill jag inte känna att det finns något som jag inte har prövat”. Jösses. Men vi människor är för all del olika. Själv skulle jag aldrig orka ägna livet åt att pröva på precis allting. Det krävs ju ett helt liv bara för att ta reda på vad allt detta allting är. Jag blev trött av att höra vad han sa. Jag blev trött och drabbades av en lust att gå i pension.

Jag har en vän som gärna skulle gå i pension i morgon. Hon är yngre än jag. Det går naturligtvis inte, men sedan något år tillbaka tycker jag att tanken är attraktiv. Men vid ett kafébesök i dag hamnade jag vid bordet bredvid två äldre damer. Den ena skulle snart fira sin 80-årsdag, vilket innebär att hon är 30 år äldre än jag. Den andra var något yngre. Det gick inte att undgå att lyssna på deras samtal – och det rörde sig helt och hållet om gamla bedrifter. Sådant som de gjort under sitt yrkesverksamma liv. Ett oupphörligt vilande på gamla lagrar. Kanske är det roligare att tala om sådant än om sina aktuella krämpor, men det kändes ändå egendomligt tragiskt. Som om livet upphörde när de gick i pension. Då känns det där pensionsgåendet inte så attraktivt längre.

Så ”VAD VILL DU MED DITT LIV”? Ja, inte vill jag hoppa bungyjump. Inte vill jag åka i en tunna nedför Niagarafallen. Inte vill jag bli fotograferad med en pytonorm runt halsen. Inte vill jag äta daggmask. Inte vill jag hoppa fallskärm. Inte vill jag springa ett maraton. Jag känner inte ens någon överdriven längtan efter att simma med delfiner. Jag är mera intresserad av att läsa en god bok. Äta en god måltid på en trevlig restaurang. Besöka ett intressant och vackert slott. Och faktiskt allra helst att få mina medmänniskor att skratta eller åtminstone dra lite på munnen. Eller varför inte att bidra till att ge samma medmänniskor en intressant aha-upplevelse? Men det kanske är förmätet. Mer anspråksfullt än att ”pröva allt” à la Samir. Inte vet jag. I alla fall inte än.

Read Full Post »

Jag vet inte om den första april alltid infaller under vecka 13. Jag är för dum för att tänka ut det själv och för lat för att slå upp det. Eller googla det, som det väl heter i dag. ”Googla det i Nordisk Familjebok” säger man väl snart, men det är förstås ingen som vet vad Nordisk Familjebok är. Då får jag i upplysningens namn instagramma en bild på mina 22 band Nordisk Familjebok som äro tryckta i Malmö mellan 1951 och 1955. De är ett arv, kan man säga, ty riktigt så gammal är jag inte att jag har köpt dem själv. Min mammas faster, en skrynklig gammal dam som lystrade till namnet Hilma ägde dem och var vänlig nog att skänka dem till den vetgirige lille gossen som var jag. Hilma. Så heter säkert små barn i dag. I slutet av adertonhundratalet var även hon liten.

I första bandet (A till Asunden) ligger ett brev från förlaget. Jag känner ett inre tvång att citera ett stycke ur detta brev:

”Huruvida Ni skall bli en av de utvalda, som komma att erhålla alla återstående banden gratis, kunna vi icke för dagen avgöra. Ställning härtill kommer att tagas av en opartisk kommitté, som ser till att den mest jämna geografiska och sociala spridning av gratisexemplaren i relation till de inkomna kupongerna uppnås.”

Det är vackert. Fick då Hilma Brundin hela serien gratis? Jag vet inte. Men jag vet att hon åtminstone inte betalade fullpris, ty brevet fortsätter:

”Men som i vår reklam meddelats, skulle också en del halva och fjärdedels friexemplar utdelas, och det gläder oss att redan här kunna upplysa Eder om, att Ni blivit tilldelad

H A L V T    G R A T I S E X E M P L A R

Det vill alltså säga, att Ni under alla förhållanden kan erhålla hela detta gedigna och vackra uppslagsverk för halva ordinarie priset, utan att Ni därför på något sätt går miste om Eder chans att erhålla ett av de för gratisutdelningen avsedda kompletta exemplaren.”

I detta uppslagsverk slår jag nu upp ordet april, vilket bekvämt nog återfinns i just första bandet. Där läser jag:

”April […] fick sitt namn sannolikt därav, att jorden då ‘öppnar sig’ (aperire, lat., öppna) för att frambringa sina alster. Dess svenska namn är  g r ä s m å n a d. […] Bruket att  n a r r a  a p r i l  är tämligen allmänt över hela Europa.”

Det var till det där sista jag ville komma. I år inföll i alla fall den första april under vecka 13 och jag kom på mig själv med att reflektera över och irritera mig på något i anknytning därtill. Reflektion med påföljande irritation är mitt normaltillstånd. Aprilskämt publiceras ju numera på internet och kan därmed med lätthet kommenteras av människor. Då framgår det tyvärr också mycket tydligt hur oerhört lättlurade människor faktiskt är än i dessa dagar. Man vill någonstans gärna tro att de allra flesta är tillräckligt kritiska och bildade för att avslöja dessa skämt – som för övrigt sällan är särskilt genomtänkta och välkonstruerade. Man vill gärna tro att lyckade aprilskämt är något som hörde 50- eller 60-talet till. Men nej. Folk går fortfarande på dem, trots fullständiga orimligheter och trots tydliga markörer som avslöjar att allt är ett skämt. Men kanske är det så att vi vill bli lurade. Vi vill bli upprörda över konstiga påfund som slås upp stort. Kanske säger det något om vårt samhälle.

Jag noterar också att de som känner sig duktiga och stolta över att ha avslöjat ett aprilskämt, vare sig det är riktigt dåligt eller riktigt bra, av någon anledning känner sig nödgade att skriva ”FÖRSTA APRIL!!!! :)” eller ”APRIL, APRIL!!!! :‑P” i kommentarsfältet. Så oerhört sofistikerat. Förlåt, jag är elitistisk och elak, men det är ju att döda hela skämtet för alla andra. Och jag erinrar mig en forn klasskamrat som vid framförandet av roliga historier eller skämt aldrig skrattade eller ens fnissade eller log. Hen var efter att poängen levererats i stället tyst i någon sekund innan hen sa: ”Åh! Jag fattar vitsen!” Det var liksom meningslöst att dra vitsar för vederbörande. Reaktionen blev aldrig den avsedda. Belöningen uteblev. Är det förresten någon som berättar roliga historier numera? Kanske i Värmland. När jag var liten kunde man köpa eller låna böcker med titeln 99 roliga historier och liknande. Om historierna var roliga minns jag dock inte. Humor är som bekant något mycket individuellt och därtill en färskvara. Aprilskämten blir skämda redan den första april. Men på utdöende tycks de inte vara.

Read Full Post »

Denna den elfte veckan under det femtionde året har varit en sorgens vecka. Nej, ingen som jag känner eller känner till har avlidit – vilket annars tycks ha varit något av ett tema i år. (Dock såg jag häromdagen en dödsannons som lakoniskt förkunnade ”Jag är död”. Noga räknat räcker det ju så.) Min sorg handlar i stället om ett hus från 1876 som vissa av Stockholms politiker har dömt till döden. Sådant är mitt förhållande till gamla hus. Ja, egentligen till gamla nästan vad som helst. Jag tillhör nämligen den där gruppen konstiga människor som vill mena att gamla ting är besjälade av alla dem som tillverkat och använt dem. Dumheter, säger någon. Och det är möjligt. Men jag tänker inte ändra mig på den punkten.

På Konstvetenskapliga institutionen i Uppsala fanns det en man som föreläste om arkitektur och bebyggelsehistoria. Jag hade förvisso inte förmånen att lyssna på honom någon gång, men det påstods att han alltsomoftast brast i gråt när han berättade om rivna hus och miljöer. Han hade ett mycket känslomässigt förhållande till gamla hus. Jag gråter inte, men jag tycker att det är oerhört sorgligt när man på ett okänsligt sätt dömer hus till döden. I synnerhet när det inte alls är nödvändigt. Men vissa politiker har bestämt sig för att de ska skapa ett ”modernt Stockholm för den moderna stockholmaren”. Ett stålblankt Stockholm med wifi överallt. Då får 1800-talet maka på sig – och det ska ske genom rivning. Att flytta huset? ”Nej, tyvärr. Det finns ingen plats att ställa det på.” Sanningen är förstås att det är en markering gentemot de människor som med en fnysning kallas ”bevarare”. Här gäller det att visa vem som bestämmer.

Den här veckan har jag därför tillskrivit herr Stadsbyggnads- och Kulturborgarrådet Roger Mogert och låtit honom veta vad jag anser om ett dylikt beteende. Han har inte svarat. Jag väljer att tolka det som att han blev svarslös, trots att det i egentlig mening är jag som blev svarslös. Man ska dock inte tro att man ska få svar av politiker. Om man trots allt får det så är svaret fullständigt intetsägande, det har jag personlig erfarenhet av. Och det går ju ändå inte att påverka en politiker som har bestämt sig. Men vad ska man göra? Det känns ändå bättre att skriva och skicka en stilla protest än att inte reagera alls. Kanske för att i framtiden kunna säga: ”Se här – detta är beviset för att jag motsatte mig detta nidingsdåd.” Lite som en brundinsk brasklapp. Det var helt enkelt nödvändigt att göra det, ty den här staden tillhör trots allt oss alla – inte bara en handfull politiker och Nobelstiftelsen.

Det här är de tankar som har upptagit en stor del av denna vecka 11. Varför blir jag upprörd över att ett gammalt hus rivs? Det är ju trots allt bara en massa tegelstenar. För att någon har lagt ner möda på att rita det. För att någon har bränt de där tegelstenarna. För att någon har fraktat dem till platsen. För att någon har sammanfogat dem till en helhet. Tror jag. Antar jag. Huset har en historia och jag vill inte att en historia ska ta slut, jag vill inte att en historia ska utplånas. En gång i tiden höll jag en barnvisning på min dåvarande arbetsplats och förklarade bland annat att man inte fick sitta i eller ens vidröra en 1600-talsstol. De flesta barnen insåg att en nästan 400 år gammal stol är värdefull – och de frågade självklart hur många miljoner den var värd (suck) – men ett barn räckte upp handen och sa: ”Om den där stolen går sönder och man gör en ny stol, så tar det 400 år innan den stolen är lika gammal.” Ja, precis så. Ett barns klarsyn. En stol som har överlevt sedan 1600-talet förtjänar liksom respekt. Detsamma gäller ett hus från 1876.

Nå. Denna vecka elva tycktes dock inte bara vilja bjuda på sorg, utan även ilska. Det är känslor som ibland flyter ihop. Man kan tycka att följande händelse inte är något att bli upprörd över, men en händelse som får mig att vilja skälla ut någon är också en händelse som gör mig upprörd. Om det där nu blev begripligt:

Efter en utflykt i västerled kliver jag på tunnelbanan i Bredäng och hamnar mittemot en yngling vars ålder jag uppskattar till 23 år. Det är ingen sho-bro-hiphop-gangsta-yo-kille. Det är en lite spenslig typ med glasögon och tunt hår. Så varför vill jag skälla ut honom? Han talar i mobiltelefon. Jaha, men det gör ju alla människor. Ja, men det är samtalets innehåll som får mig att se rött – trots att jag ju bara hör den ena halvan av det. Ungefär så här:

”Jag kollade på en video med en skitgammal och vithårig gubbe, men fick stänga av för det var så sjukt dåligt. Han låg i nån säng och hade ett bandage över ögonen och knappar till ögon. Han sjöng så sjukt dåligt. Han måste vara minst 85 år. Man ska inte sjunga när man är 85 år. Jag fattar inte hur den kan ligga på topplistan. Nämen, kolla på den. Jag tror att den låg på tredje plats. Hittar du den? Jag kommer inte ihåg vad han hette. Vad hette han? Jaha. Har aldrig hört namnet. Hur känd då? Som Frank Sinatra, typ? 60-talet? Jaha, då är det out of my league. Precis som Simon & Garfunkel. Jag lyssnade på en av deras låtar och de fastnade inte alls för mig. Samma sak med opera. Det är ju bara ljud, liksom. Jaha, men då är det väl därför den där videon ligger så högt då, men nu kan han i alla fall inte sjunga. Då kan han lika gärna lägga av. Jag gillar ju lyrics, som du vet. Såna som betyder nånting. Musik med känslor.”

Jag ville lägga mig i samtalet gång på gång. Ynglingen talade om videon till låten Lazarus med David Bowie. En 69-årig cancersjuk människas farväl till livet. Kan det bli mer känslosamt och gripande än så? Hur kan man som musikintresserad överhuvudtaget aldrig ha hört talas om David Bowie? Hur kan man döma ut Simon & Garfunkel efter en låt? Och hur kan man, om man gillar ”musik med känslor”, betrakta opera som ”bara ljud”? Men en sak hade han ju rätt i. David Bowie kan inte sjunga nu. Ity han är död. Även det ville jag påtala. Men jag är rädd att jag bara fnyste till, skakade på huvudet och log hånfullt. Det tjänar nämligen inget till att skälla ut och undervisa. Ynglingar är som Stockholms politiker. Har de väl bestämt sig för något så är det det som gäller.

Nästa vecka ämnar jag vara glad och långt mer balanserad. Utsikten att äntligen få en långhelg gör nämligen underverk för humöret.

Read Full Post »

Bokrea. Det är ju inte som förr i tiden, när jag var en liten snubbe på elva tolv år som hade en våldsam aptit på böcker. Eller läsupplevelser som det väl heter nu för tiden. På den tiden var bokrean något vackert, något som innebar att man kunde hitta böcker som man tänkte sig hade härbärgerats i något stort, mystiskt och lite dammigt bokhandelslager i några år innan de släpades upp i ljuset och krängdes till just läshungriga snubbar på elva tolv år. Eller kanske snarare till deras föräldrar. Jag tjänade nämligen inte mycket på den tiden. I dag är nog andelen böcker som plockas fram från det mystiska lagret högst marginell. Det som säljs är till stora delar billiga nytryck från Polen, speciellt framtagna till denna bokrea. Tror jag i alla fall, mest för att få bli irriterad över att jag blir lurad.

Men då. Då kunde man hitta böcker som bara fanns i ett eller två exemplar – och då gällde det att passa på. Själv var jag särskilt intresserad av böcker i en serie som hette Lindblads historiska ungdomsböcker. De hade en ljusgul rygg med blå text och var väl för det mesta en form av äventyrsböcker, men ibland mer faktabetonade. Vad sägs om titlar som Hedda som karolinHertig Hårdhänt och 30 sekunder över Tokyo? Spännande. I dag behöver man inte passa på. Det finns 40 000 exemplar av varje bok, prydligt upplagda i högar. Det finns inget skäl att vara på plats klockan sju på morgonen och veva med armarna som en besatt för att komma åt böcker. Denna vecka åtta under det femtionde året gick jag därför lugnt och värdigt till bokhandeln efter arbetets slut, plockade på mig de två böcker som jag i förväg hade bedömt som intressanta, betalade och lämnade butiken. Bristen på spänning var total. Nu sitter jag här med den tjocka boken Versailles: slottet parken livet och den något mindre tjocka boken Medeltida borgar: maktens hus i Norden och undrar när jag ska läsa dem.

Men. En människa som jag behöver saker att se fram emot. Kravlösa och roliga saker. Det är kanske inget vidare mindfulness-beteende. Ingen carpe diem-fest. Men det är ett slags drivkraft och jag inbillar mig att jag inte är ensam om att fungera på det sättet. Nu har jag dessvärre avverkat tre saker att se fram emot under loppet av exakt en vecka: Antikmässan, bokrean och en av årets två stora skivmässor. Men det är ju inte mitt fel att de på detta konspiratoriska sätt buntar ihop begivenheterna. Och det kanske inte heller är mitt fel att de framemotsedda begivenheterna sällan är riktigt så roliga som jag har tänkt mig. Eller också är det kanske just det det är – mitt fel. Kanske ställer jag för höga krav på det som inte ska ställa några krav på mig. Blev det där begripligt? Det är i så fall ganska deppigt och något som borde åtgärdas.

Men. Nu är det åtminstone något som kan kallas ljust på morgonen när jag lämnar mitt enkla tjäll för att bege mig till jobbet, och det är något som kan kallas ljust på eftermiddagen när jag  avlägsnar mig från arbetsplatsen. Det gläder mig, och jag ser nu fram emot något så enkelt som att kunna ta en daglig och rask promenad hem från jobbet i stället för att trängas i den dystra tunnelbanan. Det förnöjer mig på samma sätt som det förnöjer andra att exempelvis mata änder eller spela bingo och vinna en tryckt löpare från Vietnam. Det tycks som om nöjena blir enklare ju äldre man blir – samtidigt som man ironiskt nog blir mer blaserad. Jag förstår inte riktigt hur det där hänger ihop. Men kanske går det upp ett ljus under vecka nio? Någon gång måste det ju hända.

(I dag mötte jag Leif GW Persson i Solna Centrum. Han finns. Leif GW Persson finns.)

Read Full Post »

Bodil Malmsten avled redan vecka 5, men om detta skrev jag inget då. Denna vecka 7 i det femtionde året kom jag dock att läsa ett Malmsten-citat som fick mig att nicka medhåll, och därtill återfann jag det första och sista foto som jag tog av henne vid en boksignering. Detta ser jag som en ursäkt för att skriva något litet om detta tillfälle. Den aktuella boken, hennes sista, bär titeln Det här är hjärtat och innehåller en enda lång dikt. Hennes framträdande var roligt, klokt, rörande och en aning bitskt: ”Livscoacher! Det är mycket som man tror är ett skämt som inte är det längre.” Så sa hon bland annat. Och så är det sannerligen.

Bodil Malmsten 2

”Den här är till dig.” Tack.

Bokhandeln hade tagit in alldeles för få böcker. Fler böcker skickades med taxibud från en annan bokhandel. Där satt Bodil Malmsten. Där satt ett femtontal tappra själar. Det var som om vi väntade på varandra, hon och vi. När böckerna kom bad någon som inte var jag om en regelrätt dedikation. ”Till Sture” kanske. Något liknande. Författaren förklarade dock att det inte gick för sig, eftersom hon bara hade skrivit ”Bodil Malmsten” i alla andras böcker. I min hjärna applåderade jag tyst denna konsekvens och detta låt-oss-kalla-det rättvisepatos. Den lilla bitska tonen kom även fram när det blev min tur. Först konstaterade hon lakoniskt ”fel sida” när jag hade slagit upp fel sida för signering. Därtill sa hon: ”Du lägger väl inte upp de där bilderna du tog på Instagram eller nåt sånt?” Det var ingen vädjan, det var en order. Jag gav henne mitt ord. Jag tror att hon tyckte att hon såg för sjuk ut, men hon var vacker. Människor är vackra när själen är blottad.

Citatet som jag råkade läsa denna vecka 7? Jo: ”Skulle jag utplåna minsta tecken till trams, hur dåligt det än är, skulle jag aldrig sluta gråta. Det är av självbevarelsedrift jag tramsar.” Detta publicerade hon på Twitter klockan tretton och femtiofem den tjugofemte oktober tjugohundrafemton. Trams är viktiga saker.

Själv publicerar jag inget på Twitter, men om jag hade gjort det så skulle jag den här veckan ha skickat ut 140 tecken om provtagningsångest. Jag inbillar mig – nästan hoppas – att alla människor har något som de känner djup ångest inför. Det vore en tröst. De som känner mig tror kanske att min största ångest handlar om att gå till frisören eller att tvingas mingla på en fest. Icke. Än värre är det att gå och bli perforerad på vårdcentralen. Detta skulle ske på tisdagens morgon vecka 7. Vetskapen om att det kommer att ske kan förhindra allt förtvivlat carpe diem-ande i flera veckor i förväg. Men vad är det att ha ångest över? Ett litet stick och några sekunders noggrant inrepeterad och kontrollerad andning så är det över. Men säg det till  min hjärna och min kropp. Efteråt börjar jag leva igen. Och jag tänker på Bodil Malmsten som var svårt sjuk i cancer och ändå hade kraft att vara rolig och bitsk.Vid den tanken känns ett stick i armvecket så oerhört futtigt. Men sådana är vi människor. Vissa futtiga människor – som jag.

UmbertoÄven Umberto Eco är nu död. Även honom träffade jag en gång vid en boksignering. Jag måste erkänna att jag bara har orkat ta mig igenom två av hans böcker, men jag har påbörjat sex. Det är inte bra för självkänslan att erkänna det, men ärlighet varar längst och jag inbillar mig att jag någon gång kanske avslutar dem också. Någon gång när jag känner mig intellektuell och outhärdligt vaken. Mitt möte med honom var vad jag skulle kalla långtifrån märkvärdigt. Jag sa: ”Hello.” Han svarade: ”Hello.” Det fick räcka så. Någon påpekade senare att han med sin del av dialogen gjorde skäl för sitt efternamn. Det var roligt påpekat.

Vecka 7 detta femtionde år var dock inte anmärkningsvärt rolig, men inte heller helt förfärlig. Det är väl ungefär så livet brukar vara. Vecka 8 börjar bokrean. Vecka 8 är det skivmässa. Vecka 8 kan bli en dyr vecka. Vecka 7 var ganska billig. Det kan man ju glädja sig åt.

 

 

Read Full Post »

Varje år kommer det en vecka då det känns lite som om livet är att på väg att återvända en smula. Jag inbillar mig att denna vecka i år är vecka 6. Det märks på att det blir ljusare. Det märks på att man ser hur smutsiga fönstren är. Det märks på att fågeln vars namn jag inte minns kvittrar på morgonen när jag larvar iväg till jobbet strax efter klockan sju. Om jag hade varit mer uppmärksam då fröken Berit Strindlund undervisade i flygfäkunskap på lågstadiet så skulle jag veta vad den där fågeln heter. Förmodligen satt jag i stället och tänkte på Robin Hood eller de tre (eller fyra) musketörerna. Sådant straffar sig. Nu spelar det kanske ingen roll vad fågeln heter. Huvudsaken är faktiskt att den kvittrar.

Den där veckan då det känns lite som om livet är på väg att återvända en smula brukar jag drabbas av en våldsam lust att göra upp med det gamla och kasta mig in i en förnyelseprocess. Då ska skägget ansas, den tjocka och dammiga rocken hängas undan och de tunga kängorna förpassas in i ett hörn. Men man bedrar sig. Än är det vinter kvar säger mor. Man ska inte låta naturen och fåfängan lura sig, ty det är ännu skönt att bära mössa, stickad halsduk och en tjock och trevlig tröja. Det är dumt att frysa. Och kanske är det så att det i själva verket är vecka 8 som det känns lite som om livet är på väg att återvända. På allvar. Vecka 6 var det liksom bara en smula.

Jag yrar om väder och känslor hit och dit. Men var finns dramatiken? Det undrar förstås vän av ordning med viss rätt. Sanningen är att det inte är mycket med dramatiken. ”Det är bäst när det inte händer så mycket”, som min gamla mor brukar säga. Och det kan hon ju ha rätt i. I onsdags var jag dock på tvåårsbesök hos optikern, en trevlig kvinna som klängt sig fast vid mig i ganska många år nu – eller om det är tvärtom. Men den här gången blev jag en aning stött när hon plötsligt sa någonting om ”vid din ålder…” Jag hörde det tydligt och undrar fortfarande vad hon menade med det. Antydde hon att jag är…gammal? Inte nog med det. I torsdags var jag också på mitt årliga läkarbesök för att kontrollera blodtrycket (och lyckades för första gången på 15 år glömma att ta blodtrycksmedicinen på morgonen – ett illa valt tillfälle). Baserat på läkarens namn var jag bergsäker på att hon skulle vara av tyskt ursprung. Jag väntade mig alltså ett barskt men rättvist fruntimmer enär just dessa egenskaper är kännetecknande för tyskar. Hon var i stället mycket svensk, vänlig och empatisk. Men hör och häppna! Även hon använde sig av ordkombinationen ”vid din ålder…”!

I dylika situationer vill man gärna spänna ögonen i människan och säga: ”Hallå där! Jag är ung! Jag är hipp! Jag bär jeans! Jag äter sushi ibland!” Men så inser man att det inte tjänar något till. Man lurar ingen. Och så släpper jag alltihop och tänker att jag inte har några som helst problem med att bli äldre, även om andra kanske inte behöver vara så där okänsliga och hålla på och insinuera saker och ting. Jag skulle till och med kunna tänka mig att bära hatt och käpp från och med i morgon. Inga problem! En käpp är ju alltid bra att vifta med om någon börjar bli otidig – exempelvis en optiker eller en läkare. Eller om någon kommer och antastar en i tunnelbanan – exempelvis någon som vill sälja en liten skrift. Det hände faktiskt senast i dag, så det var ju lustigt att jag helt osökt kom in på det.

Nog är det märkligt att det först händer ingenting och sedan ingenting och sedan ingenting och så plötsligt händer saker och ting slag i slag. Där stod jag i allsköns ro i tunnelbanevagnen på min väg från Skanstull till T-Centralen när jag överraskades av att en liten mänska med glasögon stod framför mig. Med en röst som var lika liten som gestalten framförde hon ett budskap som jag inte förstod ett enda ord av, trots att det faktiskt lät som svenska. Jag sneglade på den skrift i A5-format som hon höll i handen och konstaterade att den bar titeln Mannen med de blåa kalsongerna. Jag mumlade fram ett ”nej tack” och hoppades att hon förstod vad jag sa. Jo, tydligen. Hon gick vidare till nästa offer och nu spetsade jag öronen ordentligt och uppfattade åtminstone orden ”klassresa” och ”30 kronor”. När även han tackade nej så satte hon sig med en liten besviken suck på ett säte. Så fort hon hade satt sig dök en ny figur upp på scenen, en reslig man med välmående utseende iklädd en beige och snygg rock som såg varm ut. Han förklarade att han var hemlös och undrade verserat om någon möjligen kunde avvara en krona eller två. I mitt stilla sinne tänkte jag fördomsfullt att han var den typ av ”hemlös” som av någon anledning alltid dyker upp på lördagar någon timme innan Systembolaget stänger.

Inte för att jag hade tänkt ge några pengar till honom men jag förklarade helt sanningsenligt att jag inte hade några kontanter på mig. Det har jag nästan aldrig nuförtiden. ”Inga problem, vi ses någon annan gång under bättre omständigheter” sa han och log, innan han gjorde sig beredd att byta vagn vid T-Centralen. Men precis innan tåget gled in på stationen såg jag hur en man tvärsöver gången började treva i innerfickan. ”Tänker han ge honom pengar?” hann jag tänka. Men i stället halade han upp ett hopvikt papper och räckte fram det till den ”hemlöse”. Mannen med pappret tog till orda: ”Jag har ett bokförlag som bekämpar terrorism. Vi kan hjälpa dig.” Den hemlöse tittade helt kort på honom och sa utan att röra en min: ”Tack, men jag är ingen terrorist. Ha en bra dag!” Jag tänkte att det var ett ganska bra svar, skakade häpet på huvudet åt all denna plötsliga lördagsdramatik och gick för att köpa mig ett par billiga, gröna och ungdomliga byxor.

Read Full Post »

Jag glor ganska mycket på TV i mitt yrke som undertextare, och eftersom arbetets karaktär gör att jag skärskådar snudd på varje bildruta så törs jag påstå att jag ser saker som den genomsnittlige slötittaren kanske inte uppfattar. En sådan sak är diverse gester som folk ägnar sig åt, vare sig det handlar om folk som spelar en roll eller folk som springer runt i dokumentärer eller folk som är med i lekprogram. De där gesterna är både fascinerande och irriterande. Låt mig ge några exempel.

För närvarande översätter jag ett bakprogram med en holländsk-norsk kvinna. Så fort hon provsmakar något (smet, deg, glasyr, mjöl, jäst, färdiga kakor – hon provsmakar allt) och finner smaken vara till belåtenhet (alltid!) så gör hon en liten uppåtgående rörelse med vänster axel innan hon (alltid!) säger: ”Det är så gott!” Och om hon vid provsmakningen skulle använda en gaffel så gör hon något som hon faktiskt inte är ensam om: Hon pekar upprepade gånger med verktyget mot det provsmakade, som om hon vill säga: ”Den här kakan som jag på detta sätt pekar på med gaffeln upprepade gånger är förmodligen det godaste jag har smakat.” Men hon säger inte det. Hon bara gaffelpekar en stund och tycker väl att det räcker. Fast det är inte riktigt sant. Hon drar förstås också upp vänsteraxeln och säger: ”Det är så gott!”

Ibland blir hon intervjuad när hon sitter i en fåtölj och koser med en kopp te och en cupcake eller en brownie eller en tårtbit eller en cookie – och trots att hon borde ha alla händer upptagna så lyckas hon på något sätt sitta och leka med en hårlock med vänsterhanden. Visst är väl det en gest som man ser ganska ofta? Den kanske är charmant, på sitt sätt, men när man börjar lägga märke till att människan alltid gör på det där viset så börjar det bli irriterande. Inte minst för att jag då också inbillar mig att hon har sett någon göra så där i någon 60-talsfilm och bestämt sig för att själv göra så.

Men nu lämnar jag denna fascinerande människa och gör över till en annan person som här får illustrera ett annat gestrelaterat beteende. Har ni sett På spåret? Det är klart att ni har. Har ni sett något av avsnitten där duon Filip och Fredrik deltar? Då kanske ni har lagt märke till att Fredrik Wikingsson (den mörkhårige, snabbpratande typen) har en tendens att slå handflatan eller näven i bordet hela tiden. Eller ibland använda pennan som tillhygge och attackera bordskanten eller med kraft smälla ner den i bordet. Jag inbillar mig att det är någon sorts ”handsken är kastad”- eller ”där satt den”-gest. Men jag vet inte. Jag vet bara att jag blir nervös av denna kombination av yvighet och våldsamhet. Han är dock inte ensam om det där, lika lite som den norska damen är ensam om sitt gaffelviftande. Något betyder det – frågan är bara vad.

Nästa! Har ni varit på teatern och sett en pjäs någon gång? Eller en Beck-film eller precis vad som helst som innehåller någon form av agerande av skådespelare? Då har ni kanske lagt märke till en sak som alltid förekommer om ett brev, en tidningsartikel eller ett testamente är inblandat i handlingen. För att markera det mer eller mindre oerhörda som står skrivet i något av ovanstående så slår skådespelaren med handryggen mot brevet/tidningsartikeln/testamentet. Jag antar att det är något man lär sig i scenskolan. ”När innehållet i ett dokument skall accentueras, skall skådespelaren slå med handryggen mot detta på det att alla må förstå vad som åsyftas.” Ungefär. Även detta blir tjatigt och irriterande när man väl börjat lägga märke till det. Länge trodde jag att det här bara gällde för skådespelare, men för ett tag sedan såg jag samma gest i Lyxfällan – där en av ”experterna” slog med handryggen mot en räkning eller vad det nu var.

Nu har jag bara två gester kvar. En gång i tiden när jag hade den tvivelaktiga äran att översätta The Oprah Winfrey Show så förundrades jag över ett beteende som oftast dök upp i samband med att Oprah skänkte bort en massa prylar till publiken och folk blev så där härligt okontrollerat glada som man bara blir när man får en massa prylar. Då ställer man sig upp, klappar förtjust i händerna (observera, inte svenskapplåderar) och gör små jämfotahopp på stället. Jag inbillade mig då att det var typiskt amerikanskt – och det är jag nog fortfarande inklinerad att tro eftersom jag inte kan påminna mig ett liknande beteende på svensk mark. Å andra sidan kanske vi inte förmår känna den där genuina glädjen i det här landet.

Den sista gesten trodde jag faktiskt också var typiskt amerikansk, men den såg jag senast i dag i ett svenskt TV-program. Jag ska inte svära på att det bara är kvinnor som ägnar sig åt den, men alla exempel jag har sett har handlat om kvinnor. När de blir ledsna och börjar gråta så går företrädesvis högerhanden som per automatik upp till ansiktet – och så påbörjas ett snabbt viftande som jag tror är riktat mot ögonen. Jag vet inte vad syftet är, men gissar att det är något som snabbt måste svalkas och anar att det kanske, kanske, kanske är så att mascaran eller något annat som jag inte begriper som måste räddas från de elakt våta tårarna. Alltså att det där fläktandet är avsett att torka tårarna innan de sabbar utseendet.

Men vad vet jag, arme dräng? Förmodligen har sådana här märkliga gester ibland en praktisk funktion, ibland kanske de sitter i generna – men ofta tror jag att de liksom är inlärda, medvetet eller omedvetet. Och då tenderar de att bli lite löjliga och irriterande. Nej då, jag tänker inte förbjuda dem när jag blir rikskansler. Det kanske är just den där lilla konstiga gesten som gör att man blir förälskad i en person (för att så småningom drivas till vansinne). Till exempel. Så fortsätt, bara. Om inte annat så kan det ju vara roligt att reta en gammal stofil vid namn Brundin.

P.S. Om någon skulle få för sig att filma mig i mitt dagliga liv så skulle förmodligen den resulterande filmen visa en massa konstiga gester som jag själv ägnar mig åt. Men jag vill bestämt hävda att alla sådana konstigheter fyller en mycket bestämd funktion. Så det så. D.S.

 

 

Read Full Post »

Vissa veckor händer det verkligen ingenting. Naturligtvis kan påståendet bara appliceras på min lilla, lilla värld. Naturligtvis har oskyldiga människor även den här veckan fått sätta livet till. Naturligtvis har människor även den här veckan drabbats av såväl tragedier som stor glädje. Men jag inbillar mig att min lilla, lilla värld vissa veckor utgör händelselöshetens själva epicentrum. Det mest dramatiska som har hänt är att jag härom natten blev väckt av ett var-sjunde-sekund-tutande – och tämligen omedelbart somnade om. Dock efter att ha muttrat något om idioter som tutväcker hederligt folk mitt i natten. Ohederligt folk kan däremot gott få tutväckas precis när som helst, om detta bryr jag mig föga. Först vid den traditionella filmjölksskålen på morgonen efter insåg jag att det var Hesa Fredrik som hade signalerat ”viktigt meddelande till allmänheten”. Då är det meningen att man ska slå på radion och höra vad det kan vara fråga om eller vara fatt. Men jag somnade om, jag. Lika gott, eftersom det tydligen inte fanns något viktigt meddelande till allmänheten. Det visade sig att det kanske var ett tåg som hade tutat, fast det är ingen som tycks veta riktigt säkert. Jag väljer att tro att någon valde att förebåda jordens undergång på detta sätt. Ska man även då slå på radion? Och hur talar man på ett skonsamt sätt om att jorden är på väg att gå under? Det undrar jag så här i efterhand.

Stor dramatik uppstod också då jag på hemväg härom eftermiddagen upptäckte att Arga Jesustanten fanns ombord på tunnelbanetåget. Om detta Stockholmsoriginal egentligen är arg vet jag inte – och jag kommer förmodligen aldrig att fråga henne – men hon låter arg eftersom hon tenderar att skrika med sin hesa röst. Hennes missionerande är måhända något irrationellt just på grund av att det är lite svårt att uppfatta vad hon skriker om. Just den här gången tyckte jag mig dock urskilja något om att påven ska komma till Sverige, men det är fortfarande oklart om hon tyckte att det var bra eller dåligt. I sin framfart genom vagnen (hon står sällan stilla) stannade hon emellanåt upp framför vissa individer, gav ifrån sig ett slags swooshande läte och gjorde den typ av gest som i gamla ärevördiga serien Mandrake beskrevs som ”magisk”. Naturligtvis var jag en av de individer som hon valde ut. Det är förvisso hedrande att bli utvald, men vad innebar den där swoosh-gesten egentligen? Var det en välsignelse? Eller en förbannelse? Eller gav hon mig någon form av superkraft – och i så fall vilken? Jag har hittills inte märkt någon skillnad.

Vecka 5 under det femtionde året ser alltså ut att sluta med två olösta gåtor: Vad var det egentligen som tutade så mystiskt i söderortsnatten? Och vad ville egentligen Arga Jesustanten? Kanske förebådade båda händelserna den stundande undergången. Kanske har de inte ett dugg med varandra att göra. Och ska sanningen fram så skulle jag vilja påstå att vi har tillräckligt många domedagsprofetior hängande över oss redan, samtidigt som det inte tycks räcka för att folk ska begripa hur det står till.

Nå. För att inte deppa ihop fullständigt i väntan på den verkliga våren så måste man glädjas över något också. Den här veckan har jag efterdyningsskrattat åt författaren och Akademiledamoten Klas Östergrens redogörelse för hur det kom sig att han fick sitt porträtt målat av Stig Claesson. Men det är, som det heter, en annan historia.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »