Den 28 eller 29 eller möjligen 30 juli 2002 befann jag mig av någon anledning i ett litet fiskeläge i Blekinge när mobiltelefonen ringde. Numera svarar jag aldrig i telefonen om numret är okänt, men då gjorde jag det. En människa från Sveriges Radio presenterade sig och jag trodde att jag äntligen hade blivit upptäckt och skulle bli kändis. Men han förklarade att han hade hittat min hemsida där jag skrev lite om en viss artist vid namn Bernt Staf. Och nu undrade han om jag möjligen hade en bild på Bernt, ity han just hade avlidit. Det var lite chockartad eftersom det inte alls borde ha varit dags för honom att gå bort. Men så är det ibland.
Jag vet att jag ofta hörde en av Bernts låtar på radion när jag var liten, den där om att ”du är så söt när man ser spetsen på din tunga”. Jag tyckte nog att texten var lite löjlig, men samtidigt satte sig både melodin och den lite säregna rösten som ett spett i min lilla hjärna. Ett antal år senare påmindes jag om den när jag hittade den i notboken ”60 visor från 60-talet” som jag måste ha lånat på biblioteket hundra gånger. Men mer än så var det inte. Ytterligare några år senare noterade jag att hans Grammis-belönade skiva När dimman lättar ofta fanns till salu i de butiker för begagnade skivor som jag flitigt frekventerade. Den rikliga förekomsten borde innebära att det inte var någon vidare platta. Tänkte jag.
En dag kom min dåvarande inneboende och vän Andreas hem efter att ha kompat en gammal trubadur på en visdag på Mosebacke Etablissemang i Stockholm. Han var smått lyrisk efter att ha bevittnat ett bejublat framträdande av en skön, smådragen typ i sliten, brun manchesterkostym. Vem kunde det ha varit? Jag brydde min hjärna och kom fram till att det kanske kunde ha varit Bernt Staf. Fråga mig inte varför. I väg kvistade jag i alla fall för att försöka hitta den där plattan som jag hade sett i så många skivbackar – och hittade den ganska nyutgiven på CD. Oj, så fel jag hade haft.
Den sommaren (1995? 1996? 1997?) lyssnade jag knappt på något annat än När dimman lättar. Jo, förresten, det fanns 
en annan platta också. Den hette Bernt Staf’s bästa (sic). Vad var det så som var så förtvivlat speciellt? Egentligen ska man inte ge sig till att analysera för mycket, men i min ägo hade jag en tidigare ratad skiva som var så oerhört väl sammanhållen. En absolut enhet bestående av ett antal sånger som visserligen är avgränsade från varandra, men som ändå smälter ihop på ett fascinerande sätt. Den legendariske producenten Anders Burman hade alldeles säkert mycket stor betydelse för den aspekten av det hela, en total förståelse för hur sångerna skulle fogas ihop och i vilken ordning. Till det kommer de märkliga texterna, stundtals psykedeliskt obegripliga och öppna för tolkning. Vad sjunger han till exempel om i den småfunkiga Hovmästarsoppa? Eller i En nattdröm? Ja, säg det. I andra låtar är texterna i stället (skenbart?) enkla. Jag skrattar alltid till över den här textraden i Mitt livs novell: ”Det är skönt att komma bort ett tag, fastän du är en skaplig tjej”. Skaplig? Inte toppen, utan bara skaplig. Hyfsad, liksom. Fast för Bernt Staf kanske ”skaplig” betydde något annat. Men oavsett karaktär så är texterna alltid mycket poetiska. Ja, så ska vi förstås inte glömma rösten. Han hade en speciell röst, en som griper tag i en – och kanske är det en sådan där röst som vissa människor har svårt för. Han kunde vissla också.
Kanske är det så att Bernts största framgångar var intimt förknippade med producenten Anders Burman. De två första skivorna gavs ut på Burmans legendariska skivbolag Metronome Records, de som även gav ut bl.a. Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström, Pugh Rogefeldt, Svante Thuresson, Lill Lindfors och Ola Magnell. Sedan fick Bernt för sig att göra ett slags temaskiva med titeln Valhall. I en dokumentärfilm om skivbolaget (eller om den handlade om Anders Burman?) berättar Burman lite om Bernt och säger med en gest mot huvudet: ”Bernt blev lite för stor.” Han menade uppenbarligen att hans ego växte lite för mycket. Burman trodde inte på plattan – och den gavs i stället ut på Silence Records. Somliga tycker att det är det bästa han någonsin gjorde – själv har jag aldrig lyckats komma in i den. Det fåtal skivor som gavs ut därefter är definitivt inte dåliga, men han nådde aldrig riktigt upp till de två första verkligt högklassiga skivorna När dimman lättar och Vingslag igen. 1996 gjorde han comeback med den fina Klockor, men den gjorde inte mycket väsen av sig. ”Ingen nödvändig comeback” skrev Upsala Nya Tidning i sin recension. Jag tyckte att det var elakt skrivet.
Jag lyckades se Bernt live tre gånger. En gång var på Vattenfestivalen 1999 där han deltog i en hyllningskonsert till Metronome Records tillsammans med andra artister som legat på etiketten. Det var Turid, Svante Thuresson, Ola Magnell, Pugh Rogefeldt och Bernt. I extranumret, Cornelis Jag hade en gång en båt, anade man det där som Anders Burman måste ha åsyftat i dokumentären. Alla stod på scenen utom Bernt. Någon ropade på honom, men han promenerade inte ut förrän det var dags för ”hans” vers. Jag tror inte att det handlade om blyghet – utan om att han såg sig som stjärnan i gänget. Men jag kan ha fel. Människor som kände honom beskriver honom närmast som ödmjukheten personifierad. Men hur det än förhåller sig med det så spelar det ingen roll Han sjöng faktiskt skjortan av de andra. Efteråt smög jag fram till honom för att be om en autograf. Han stod där med en ölburk i handen och lät verkligen genuint förvånad när jag berättade hur bra hans framträdande var. Jag fick hålla i hans ölburk medan han lånade min rygg som underlag för autografen. Det kändes stort.
Kanske blandar jag ihop kronologin, men den sista gång jag såg honom var nog på scenen i Kungsträdgården. När det var dags för honom att spela var det ingen som hade sett till honom. Men så småningom dök han upp och förklarade att bussen från södra förorterna hade varit försenad. Han spelade tappert några låtar i blåsten. En ny sång baserad på Salman Rushdies Satansverserna framfördes. Den kändes lite halvfärdig och var så ny att han hade texten på papper på ett notställ. Bladen blåste ständigt ner. Någon bredvid mig väste; ”Någon kunde väl hålla i noterna! Det är ju synd om honom.” Och tyvärr blev det mitt sista minne av honom. Men – som man lite klichéartat brukar säga – musiken lever vidare.
Den som vill lyssna på Bernt Staf hittar några av hans skivor på Spotify. Klicka på länkarna i texten ovan. När dimman lättar är den verkliga klassikern. Vingslag är också väldigt fin – om inte annat ska man lyssna på den rasande Landsbygdens avfolkning med dess fantastiska strof ”Ta och sprid industrin längs en gratis järnväg! Miljöskadorna och hetsen ska stå er dyrt!” Fortfarande aktuell. Här dyker han upp i Stefan Sundströms låt Livet är liksom en fest och visslar och sjunger. Och på SVT:s Öppet arkiv finns en glad och synbarligen rörd Bernt som sjunger Familjelycka på Grammisgalan 1971.
(Porträttfotografierna ovan finns i min ägo, men jag vet tyvärr inte vem fotografen är. Meddela mig gärna om någon vet fotografens namn – eller om de bör tas bort av copyrightskäl.)
elbrundino 