Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Det femtionde året – vecka 46

20 november 2016 av El Brundino

Så blev det vår igen. Snabb snösmältning. En redig blöta som tränger in genom de otäta skorna och gör strumporna om inte dyngsura så i alla fall ganska fuktiga. Så går det när man är fåfäng och snål och inte köper fula och våldsamt dyra Gore-Tex-skor. Okej, det där med vår var kanske att ta i lite, men höst då. Med stundlig känsla av vår. Det är ljusbristen som gör det till höst, som liksom avslöjar våren som varande höst. Dock klagar jag inte, utom alltså då strumporna befuktas.

Denna vecka 46 under det femtionde året besöktes jorden av en Supermåne. I vanlig ordning när intressanta och sällsynta himlafenomen visar sig var det mulet. Det är som om vi svenskar alltid måste berövas spännande ting på himlavalvet, men om jag tänker efter så är det förmodligen ibland mulet även över till exempel ett krisdrabbat Grekland eller Matabeleland. Likväl är det lätt att känna sig lite lurad. Det talas vitt och brett om denna Supermåne och fenomenet förklaras i uppskattningsvis hundrafemtio tidningsartiklar och TV-inslag. Och så blir det ett enda stort ingenting. Vilket förvisso inte hindrar ettusenfemhundra amatörfotografer att fabricera och publicera bilder som påstås föreställa denna Supermåne. Eller kanske snarare en Super-mega-bauta-hundragångermerändukansäga-måne. Bara för att de kan. Att de sedan har gjort månen fullkomligt omöjligt och orealistiskt stor bekommer inte betraktarna det minsta. I stället möts dessa bilder av femtontusen kommentarer om hur fantastisk bilden är. Kitsch, tänker jag. Och sen tänker jag att folk kanske gillar det orealistiska. Folk kanske gillar kitsch. Och då får de väl göra det. Något fel är det dock på vårt samhälle. Allt ska på något vis överdrivas och perfektioneras. Det är troligen USA:s fel.

I något som jag har intalat mig är någon form av protest har jag den här veckan försökt få ordning i mitt källarförråd, ett inferno av kartonger och möbler och tavlor. Det är ett smått hopplöst projekt eftersom de där kartongerna innehåller en massa minnen från ett femtioårigt liv. Om man läte bli att öppna kartongerna så kanske det skulle fungera, men det är helt omöjligt. Där ligger fotografier som jag knappt visste fanns. Där ligger gamla brev från diverse företrädesvis amerikanska brevvänner. Där ligger utkast till olika projekt som det aldrig blev något av. Där ligger utkast till projekt som resulterade i något helt annat. Vissa saker är direkt pinsamma, andra lovande. Och ett litet fåtal väcker frågan: ”Har jag verkligen hittat på det här?” Det senare betyder att jag finner det smått imponerande, och kanske till och med klokt. Men så får man väl inte tycka i det här landet. Mest fascinerande är dock att hitta fotografier av sig själv, möta blicken och undra vad som rörde sig i huvudet på den där 20-/30-/40-åringen. Hur såg han på sig själv? Hur såg han på omvärlden? Var gick det fel? Och ibland: Var gick det rätt? Fascinerande.

Men åter till verkligheten. Den här veckan stod det också klart att följetongen Bob Dylan inte kommer till Stockholm för att ta emot Nobelpriset i litteratur. Gissa om gläfsandet tog fart igen. ”Oförskämt!” ”Han räcker lång näsa åt Svenska Akademien!” ”Tråkmåns!” Jag häpnar över det hat som kommer till uttryck och jag förstår fortfarande inte varför en hel kader av människor av någon anledning känner sig personligt förorättade av att någon som tilldelats ett pris av Svenska Akademien inte bär sig åt som just de förväntar sig. Blev dessa människor lika förorättade när exempelvis Elfriede Jelinek inte kom och hämtade sitt pris? Eller när Harold Pinter uteblev? Varför blev de inte förbannade när Paul McCartney inte kom och hämtade sitt Polarpris, eftersom han just den dagen skulle spela in en musikvideo? (En musikvideo! Jätteviktigt!) Jag vet inte. Det tycks vara något med just Bob Dylan som väcker det här hatet.

Beskedet om det uteblivna besöket levererades tydligen via fax. Detta hade Radio Stockholm mycket roligt åt. ”Fax, liksom. Hallå, 1990-talet! Var fick han ens faxnumret ifrån?” Tja. Antagligen fick han alla kontaktuppgifter som finns till Svenska Akademien från just Svenska Akademien. Och om de nu har en fax, varför skulle det då vara så förfärligt konstigt att använda den? Varför är det löjeväckande? Skrattande letade människorna i studion upp sitt eget faxnummer och sa det för tydlighetens skull även på engelska. Ursäkta? Varför har de själva ett faxnummer om det nu är så uråldrigt? Det förefaller som om självinsikt är en utrotningshotad egenskap.

Förlåt att jag har så svårt att släppa denna följetong, men jag tycker att allt är ganska obehagligt eftersom jag anar klara mobbningstendenser här. Folk uttalar sig om någon som de inte har någon som helst kunskap om. Och denne någon har inte en chans att gå i svaromål. Därmed blir dessa okunniga uttalanden sanning. Känns det igen från andra håll i samhället? Minns någon hur obekväm Bob Dylan såg ut när han kom för att ta emot Polarpriset ur kungens hand? Min teori är att det här inte handlar om dryghet eller oförskämdhet. Det handlar om en form av social fobi som jag sympatiserar mycket med, helt enkelt för att jag känner igen mig själv så oerhört väl. Älskar att ha en publik, men avskyr att mingla och försöka småprata med främlingar. Min teori är inte helt tagen ur luften – så mycket kan jag avslöja. Jag vill därför bara skrika åt alla belackare att hålla tyst. En god regel här i livet är att inte uttala sig om något som man inte har någon kunskap om. Men det blir alltmer sällsynt att folk anammar den regeln.

För att rensa hjärnan, lugna nerverna och försöka bli av med lite frustration, exempelvis över att inte hitta några snygga Gore-Tex-skor, beslöt jag att avsluta veckan genom att gå och åhöra Mozarts Requiem i Storkyrkan i Gamla stan. Att låta sig omslutas av musik i en historisk miljö är något av det bästa den här lilla människan kan göra. Det hjälper i alla fall för stunden. Men det dröjer inte länge förrän irritationen över den påträngande verkligheten växer sig stark igen. Till exempel när jag möts av reklamtexten: ”VAR SKA DU SHOPPA PÅ BLACK FRIDAY?” För det första har ingen med det att göra. För det andra erkänner jag inte tramset ”BLACK FRIDAY”. För det tredje måste jag äta middag nu.

 

Publicerat i Litteratur, Musik, Okategoriserade, Stockholm | Märkt , , , , , , , , , , , , , | Leave a Comment »

Det femtionde året – vecka 45

13 november 2016 av El Brundino

imgp8943-4Jaha. Förra veckan hävdade jag att folk sällan säger något om den andra eller tredje snön som faller. Där hade jag fel, och jag är nu en gång för alla en sådan människa som gärna erkänner att jag har fel och inte skyller på samhället, Vilse i pannkakan eller D-vitaminbrist. Den andra snön visade sig den här gången vara så monumental att den är omöjlig att inte säga något om. Och jag måste rakryggat säga att den på ett sällsynt vackert sätt bäddade in utemöblerna på den innergård i Gamla stan som jag på mitt arbete har förmånen att ha utsikt mot. Och jag måste lika rakryggat säga att jag på torsdagsmorgonen njöt av den speciella snötystnad som uppstår då allt ligger snöinbäddat. Sak samma att jag tvingades promenera i tjugo minuter med början klockan halv sju på morgonen eftersom alla bussar var inställda. Tjugo minuter! Tjugo minuters ljuvlig snötystnad. Ibland känns det bra att vara människa, även om tillståndet bara varar i tjugo minuter.

Denna torsdagsmorgon stod det också klart att USA:s näste president kommer att heta Donald Trump. Det är förstås omöjligt att förbigå detta faktum, även om jag drivs av ett nästan obegripligt ointresse för USA. Jag skyller detta på Oprah Winfrey, vars program jag länge tvingades översätta. (Sidospår: Häromdagen förkunnade min chef att han aldrig tittar på amerikanska TV-serier, varpå en kollega påpekade att det då knappast finns några TV-serier att titta på. Det har han i någon kvantitetsmässig mening rätt i, men jag tror inte att han syftade på kvantitet utan på kvalitet. Sådan är vår USA-centrism. Det som är bra kommer från USA. Det är till USA vi svenskar av någon anledning längtar.) Och kanske är det också därför som så många svenskar blir bestörta över att Donald Trump blir USA:s näste president, för på något sätt så blir han därmed också Sveriges president.

Ja, nu hårdrar jag detta något. Men jag kan tycka att vi inte kan tillåta oss att idiotförklara 59 miljoner amerikaner, trots att de har röstat fram en vildhjärna med märklig frisyr. Man måste någonstans försöka förstå varför de har gjort det. Missförstå mig nu rätt. Jag vill inte heller se honom som president. Jag försvarar inte hans idéer på något som helst plan. Men jag kan förstå att många människor vill se en förändring, helt enkelt för att de är genuint frustrerade över sin egen situation. Då är det tyvärr väldigt lätt att rösta på någon som utlovar förändring, någon som presenterar enkla lösningar som folk i gemen förstår. Förändring som är reell snarare än teoretisk. Det är klart att folk skakar på huvudet när styrande politiker inför feministisk sophämtning eller tar initiativ till ett forskningsprojekt som ska utröna huruvida det är högre risk att drunkna i Kattegatt än på Möllevångstorget i Malmö. Det ledsamma är förstås att folk inte riktigt förmår inse att de enkla lösningarna inte finns. Världen är för komplex för det.

Donald Trump vill göra Amerika ”great” igen. Jag vet inte vad han menar med det, men det låter ju som om han vill tillbaka till någon form av ideal-USA som väl egentligen aldrig har funnits. 1950-talets samhälle, kanske? Förmodligen motsvarar det åtminstone ungefärligen somliga svenskars längtan tillbaka till Folkhemssverige. Men the times they are a-changing och det är absurt att tro att livet på något sätt skulle bli bättre om man kastar ut alla mexikaner och alla muslimer och isolerar sig mot omvärlden. Då är det som om man inte riktigt förstår vad som gjorde USA ”great” en gång i tiden, om det nu någonsin har varit ”great”. Men folk vill alltså ha en förändring, något nytt. En äldre kvinna i ett TV-reportage förklarade att hon ”tycker om förändring”. Hennes enkla logik var att man måste pröva något nytt om det gamla inte fungerar. Dessvärre tycks det som om förändringens faktiska innehåll var mindre viktigt. Det är som att köpa ett par nya, snygga skor på rea – trots att de är flera nummer för små.

Förra veckan var jag ytterst nära att skriva något raljant om att det var länge sedan någon kändis avled. Som den minnesgode kanske minns så inleddes det här året med en rad överraskande dödsfall och alla undrade vad det var fråga om. Den här veckan försvann fyra stycken, varav två stycken kanske inte tillhörde megakändisarnas skara; Åke Cato och Jacques Werup. Men likväl. Den tredje var den långhårige pianisten, sångaren och låtskrivaren Leon Russell, som bland annat medverkade med två solonummer på George Harrisons Concert for Bangladesh 1971. Den fjärde var Leonard Cohen. Han får härmed två egna stycken:

Leonard Cohens LP Songs of Love and Hate från 1971 tillhör min ungdoms soundtrack. Jag köpte den förstås inte när jag var fem år, ty det hade varit sällsynt brådmoget, men väl när jag var nitton. Den grep tag i mig, och då alldeles särskilt det mörka första spåret Avalanche. Märkligt nog blev jag allra först förtjust i det faktum att jag här fann ett mjukt och djupt röstläge som matchade mitt eget. Jag kunde sjunga med utan att spräcka rösten! Jag har därefter haft ett till-och-från-förhållande till herr Cohen. Det ska inte ses som ett dåligt betyg. Så är det med alla mina favoriter. Jag har bevistat en handfull av hans konserter, bland annat den på Konserthuset i Stockholm den 26 april 1988. Jag var då tjugotvå år och tolv dagar gammal. Leonard Cohen var femtiotre år och tvåhundrasjutton dagar gammal. Han spelade på en synthesizer och var emellanåt tvungen att ändra inställningar på den. Av det skälet hade han ett förstoringsglas med inbyggd lampa liggande på synten. Publiken skrattade när han stod där med detta hjälpmedel och pysslade med reglagen. Inte av elakhet, utan för att det såg roligt ut. Det kan bli så när man är van vid att rockkonserter är fart- och fläktiga tillställningar. I dag har jag full förståelse för förekomsten av förstoringsglas och lampa. En kassettinspelning av konserten ligger fortfarande i en låda i mitt förråd.

Det är en trösterik och klok röst som har tystnad. Ett vakuum har bildats. Hans texter är av den arten att man först kan inbilla sig att man förstår dem. Sedan inser man att de inte alls är enkla, eller åtminstone att de kan förstås på flera sätt. Man förstår att han var en person som arbetade länge och omsorgsfullt med orden för att de skulle bli rätt. Det finns en berömd historia om när Bob Dylan frågade honom hur lång tid det tog att skriva sången Hallelujah. Cohen svarade att det tog honom två år. Cohen frågade sedan Dylan hur lång tid det tog för honom att skriva sången I and I. Och fick svaret: ”Ungefär femton minuter.” Därmed inte sagt att den ena texten är bättre än den andra. Men det säger något om Cohens sätt att skriva. Baksidan av omslaget till Songs of Love and Hate pryds av en kort dikt som jag emellanåt funderar över:

They locked up a man
who wanted to rule the world
The fools
They locked up the wrong man

Vad menade han med det? Kanske att det inte är de som avslöjar att de vill härska över världen som ska låsas in. Att det inte är de som är farliga? Ska vi i så fall finna tröst i de orden med tanke på den senaste tidens utveckling? Eller menar han något helt annat? Jag vet bara följande: Om man kan få någon att fundera i trettio år över några textrader så har man gjort ett bra jobb.
Hej då, Leonard Cohen. Du gjorde världen till en lite bättre plats.

Publicerat i Litteratur, Musik, Nostalgi, Okategoriserade, USA | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Leave a Comment »

Det femtionde året – vecka 44

6 november 2016 av El Brundino

Denna vecka 44 under det femtionde året blev den vecka då alla i ett slags barnslig förtjusning utropade ”snö!”. Det är en aning märkligt, men det förefaller som om vi svenskar trots ett visst mått av gnäll ändå upplever den första snön som något magiskt och utropsvärt. Den andra eller tredje snön är det sällan någon som säger något om. Kanske handlar det helt enkelt om att vara först med en nyhet, ungefär som om man tänker: ”Jag meddelar först av alla att det snöar. Jag är så observant. Det gör mig speciell. Älska mig!” Kanske handlar det om makt; att få alla att resa sig och springa till närmsta fönster för att beskåda hur det vita täcket såsom i ett trollslag förvandlar allt det gråa till något orört, ljust och vackert? Jag har inget svar. Men någon kommer alltid att ropa: ”Det snöar!” Åtminstone så länge snö har en teoretisk chans att falla. Det ser kanske inte så ljust ut på den punkten.

Men nu ligger den där. Snön. Den trillar ner i mina kängor och beblöter mina strumpor och orsakar obehag. När mina kängsnören går upp samlas den lite för blöta snön i märkvärdiga klumpar kring dem så att det känns som att gå omkring med bojor kring benen. Jovisst är snön i något stadium vacker. Innan människor börjar klampa omkring i den. Innan hundar kissar i den. Innan den förvandlas till en iskana som blänker i gatlyktors sken. Ja, ja. Den är vacker då. Men mest är den till besvär. Lite som jag. Eller kanske som påven?

Detta var nämligen den vecka då farbror påven kom på besök till det så förtvivlat sekulära och förståndiga Sverige och förargade både kreti och pleti. Det är andra gången på tjugosju år som han kommer hit. Kanske är det lite för ofta. Själv var jag med förra gången det begav sig, 1989, men då var det förstås en annan påve det var fråga om. Om det hade varit samma så skulle han nu ha varit nittiosex år gammal. Men det är det alltså inte. 1989 var Johannes Paulus II blott sextionio år gammal och förmodligen en ganska erfaren och förståndig man, medan jag var tjugotre år gammal och trodde mig veta mer än vad jag gör i dag. När påven (som då inte var påve) var tjugotre år gammal rasade andra världskriget. Det gjorde det inte 1989. Jag minns honom bara som en medelstor prick där han kom vandrande över före detta hednisk mark vid Kungshögarna i Gamla Uppsala. Han var som en rockstjärna. Folk sålde sådana där halsdukar som åtminstone förr såldes som souvenirer vid rockkonserter. Billiga saker i inbillat siden med artistens namn på. Jag köpte en sådan halsduk med påvens namn på. Varför? Ingen aning. Grupptryck? Ungdomligt oförstånd? Om jag tänker efter så var det nog snarare en vimpel, och om jag tänker efter riktigt noga så har jag nog den där vimpeln kvar i en låda nere i förrådet och där får den nog stanna.

Hur som helst. På väg hem till Vatikanstaten uttryckte påven något om svenska män och kvinnor. Detta något hade han hört någon säga och han visste inte om det stämde. Det var vad han sa. Och genast gick alla i taket. Allt detta gläfsande gör mig trött. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: det är som om det sitter en hel armé av tyckare ute i stugorna som bara väntar på att någon ska säga något som man kan rasa över. Vad handlar det där om? Varför är vi så snara att fördöma andra människor hela tiden? Är det inte bara ett uttryck för vår självgodhet? Vår generella vi-vet-bäst-attityd. Vår förment progressiva upplysthet. Vår vägran att inse att andra kulturer ser saker på ett annat vis. Vad har vi egentligen för rätt att betrakta andra människor som mindre vetande? Engelsmännen har ett uttryck för självgodhet som är ganska talande: ”Holier-than-thou.” Heligare än du. Varför inbillar vi oss att våra åsikter är ”heligare” än någon annans? Nej, jag försvarar inte påvens eller katolska kyrkans kvinnosyn – men jag undrar vad vi har för rätt att rasa över den. Vi tänker olika, helt enkelt. Vi har olika traditioner. Och kanske är det så att katolikerna inte mår illa av det. Kanske är det så att de inte måste upplysas om att de har ”fel”. Detta är ett generellt exempel. Ett aktuellt exempel. Men det gäller för många andra saker.

På samma spår: Jag har svårt att släppa det här med Bob Dylan och Nobelpriset. Ännu denna vecka 44 har jag sett ilskna kommentarer om den ”otacksamme” och ”dryge” Bob Dylan som inte genast föll på knä och grät av lycka över att ha tilldelats Nobelpriset i litteratur. Hur många människor känner Bob Dylan personligen? Inte är det många. Ändå tycks väldigt många veta att han är en otacksam och dryg människa. Varför? Därför att han inte följer vårt svenska mönster. Vi vill att han ska kräla i stoftet för oss svenskar som tydligen inbillar oss att det är vi som nation och folk som har tilldelat honom detta pris. Och så har han mage att inte visa tacksamhet. Är det inte ett uttryck för självgodhet? Och då talar jag inte om Bob Dylan, utan om oss svenskar. Vad vet vi om honom? Vad vet vi om andra människor? Återigen: Vad ger oss rätt att kräva att alla ska göra det som vi anser vara rätt och riktigt? Vad ger oss rätt att kräva att alla ska tänka så som vi tänker? Jag funderar ofta på det där: Vad vet vi egentligen om hur en annan människa känner sig, mår och uppfattar verkligheten? Det är så lätt att inbilla sig att alla tänker ungefär likadant, eller borde tänka likadant. Och så söker vi bara bekräftelse för vårt sätt att tänka, våra egna åsikter – i stället för att försöka förstå hur andra resonerar. Det leder till ett svartvitt tänkande och ett missionerande för att försöka övertyga andra att tänka ”rätt”, det vill säga så som vi själva tänker. Tänk om vi skulle ta och försöka bli lite mindre självgoda? Tänk om vi skulle ta och skotta bort den där ”jag är heligare än du”-attityden och bejaka olikheterna? Men vad vet jag? Jag är bara en enkel och småaktig femtioåring som nu går på vintriga iskanetrottoarer med små, försiktiga steg. Som en åttiofemåring.

Publicerat i Allmänt, Okategoriserade | Märkt , , , , , , , , , , , | Leave a Comment »

Det femtionde året – vecka 43

30 oktober 2016 av El Brundino

imgp7885Vecka 43. Det låter som titeln på en pretentiös film eller en dito dikt. Jag vet inte varför exempelvis Vecka 23 inte gör det. Men det är väl sådant där som man aldrig får svar på. Dock går det inte att komma ifrån att vecka 43 just har lyckats gå, och det på ett förunderligt snabbt och relativt smärtfritt sätt. Det kan bli så när man – såsom jag har tjatat om ganska ofta – har något att se fram emot. Samtidigt kan det framemotsedda också ha den motsatta effekten; att tiden förefaller släpa sig fram. Aldrig var väl december månad så lång som när man var barn och längtade till julen. Men än så länge är det inte ens november, även om det sannerligen är på gränsen.

Jag tar en titt i gamla ärevördiga Bondepraktikan (ursprungligen en tysk liten skrift från 1508, översatt till svenska 1666) i jakt på visdomsord för vecka 43. Men så specifik är inte Bondepraktikan – man får nöja sig med en lite luddigare allmänmånatlig översikt. För oktober hittar jag dock detta: Om löven icke vilja gärna falla av träden, då bliver det kall vinter. ”Gärna” tolkar jag som ”beredvilligt”, ”utan att trugas”. Och nog sitter en hel del löv ännu kvar på de träd som jag har i min närhet. För att rädda oss från en kall vinter och förfrusna örsnibbar borde vi alltså alla ha tiggt och bett träden om att fälla sina löv. Kanske stått där och tjatat ner löven. Jag inbillar mig dock att det skulle ha tett sig märkligt. Nej, låt naturen ha sin gång. Så står det inte i Bondepraktikan, men möjligen någon annanstans. Om oktober vet skriften också: Nu månd’ kölden till oss skrida, en varm kakelugn kan jag väl lida. Och ännu finns det hos vissa lyckliga människor kakelugnar som inte är plomberade. Vi andra får hålla tillgodo med flåsande radiatorer och kanske ett par kulörta lyktor med värmeljus.

I mitt yrke har jag under vecka 43 stiftat bekantskap med en ny TV-serie som ännu inte har haft premiär. Inte för att jag kan minnas att jag har skrivit på någon försäkran om att innan premiären hålla tyst om den, men jag väljer ändå att inte nämna dess titel. Hur som helst så leds serien av en känd manlig artist (30) och hans manliga vän (33). I varje avsnitt lagas dessutom mat av en manlig kock (27). Jag vill så oerhört gärna tro att serien är gjord med glimten i ögat, som en drift med en viss kategori människor. Det finns vissa tecken på det. Men det finns också en hel del tecken på att så inte är fallet. Vad är det då för kategori av människor? Jo, yngre män vars enda intresse förefaller vara att gå omkring och vara manierat stilfulla. De kan lägga en förmögenhet på skoblock i cederträ för att förlänga livslängden på sina 4 000-kronorsskor. De kan allt om whisky. De spelar tennis två gånger i veckan och golf fyra gånger i veckan. De använder aldrig i livet rakapparat. Det skulle aldrig släppa in en flaska Dubbel-Dusch i badrummet. Om jag inte vore så obenägen att göra mig själv till åtlöje så skulle jag skrika högt. Och det jag skulle skrika vore: ”SLAPPNA AV!” Det övergår mitt förstånd fullständigt hur man orkar gå omkring och vara en prydlig och perfekt fasad hela tiden. Och samtidigt vet jag att det någonstans bakom fasaden finns en riktig människa som emellanåt havererar. Åtminstone vet jag att jag hoppas det, ty livet har lärt mig att den perfekta och ständigt lyckliga människan inte finns.

Men för all del, låt inte mig störa. Gå ständigt omkring i oklanderlig kostym och ät ständigt genomtänkta måltider med perfekt matchande måltidsdryck och råka aldrig kliva i en vattenpöl och vet allt om vilka druvor som odlas var och uttala pinot noir med skorrande r. Varsågod. Om det som av någon anledning har fått benämningen livsstil är så förtvivlat viktigt så ska ju inte jag lägga mig i det. Jag kan bara inte låta bli att tycka att det finns en falskhet i det, en rädsla för att göra fel, en rädsla för att blotta sig själv. Varför i all världen skulle inte en nedgången lägenhet i Märsta och ett par slitna jeans och en pizza på Grekens Krog på Sveavägen vara livsstil? (”Livsstilsboende” – vad betyder det?)

Nå. Låt den som tycker om att gå på tjusiga fester med strikt klädkod och bordsplacering göra det. Låt den som vill tala manierat och säga ”kära du” till sina medmänniskor göra det. Själv kan jag inte vara gladare än då jag blir bjuden till opretentiösa vänner som jag känt i 25 år och kan slappna av fullständigt. Vilket jag som en händelse blev och gjorde häromkvällen. Inte en tillstymmelse till fasad behövs – inte en gnutta ängslighet för att göra fel, klä sig fel eller framstå som en idiot. Exakt så ska det vara i min värld och jag håller därför alla tummar jag har för att jag aldrig någonsin ska tilldelas exempelvis Nobelpriset. Det finns liksom alldeles för många bekymmer ändå, utan att en massa pretentioner ska sätta käppar i hjulet. Som till exempel det här med att löven inte riktigt vill falla av träden. Det bekymrar mig. Ty kalla vintrar uppskattar jag föga, och jag är rädd att Bondepraktikan alltid har rätt.

Publicerat i Allmänt, Okategoriserade | Märkt , , , , , , , , , , , | Leave a Comment »

Det femtionde året – vecka 42

23 oktober 2016 av El Brundino

Emellanåt händer det att det dyker upp små minnen i hjärnan utan att det finns någon tydlig koppling till någonting överhuvudtaget. Det är då man med fördel kan inleda en mening med orden ”apropå ingenting”. Kanske är det en doft- eller smakförnimmelse eller ett ord eller en dialekt som får det där minnet att liksom ploga sig fram ur hjärnans vindlingar. Hur som helst, apropå ingenting, så kom jag häromdagen att tänka på Moltas Eriksson. Nu fnyser någon och säger ”Moltas Eriksson! Ska det vara något att komma dragande med?” Därpå vänder sig denne någon in i sig själv och undrar tyst: ”Vem sjutton är Moltas Eriksson?”På fråga A svarar jag javisst. Och på fråga B svarar jag att Moltas (bland annat) var en av paneldeltagarna i den upplaga av radioprogrammet På minuten som leddes av Lennart Swahn. Det var i just den egenskapen som jag häromdagen kom att minnas honom. Moltas var den jag alltid hejade på i programmet, lite på grund av  att han sällan var den som lyckades bäst (och därför krävde sympati), men mest för att han var lite lätt vansinnig i sitt fabulerande.

Nåväl. Det jag i synnerhet minns var när han fick ämnet ”Att låtsas som om det regnar” och utan att bli avbruten en enda gång förde ämnet i mål. Det var en häpnadsväckande bedrift, eftersom han i stort sett inte sa ett enda vettigt ord. Genom att på ett sinnrikt sätt använda synonymer låtsades han som om det regnade. Det fick mig att fundera lite kring hur lätt eller förmodligen svårt det är att i en minut prata om ingenting, utan att tveka eller upprepa sig eller – värst av allt – avvika från ämnet. Moltas Eriksson lyckades med det. I alla fall den där gången. Kanske krävs det en blandning av tur och skicklighet. Vissa politiker behärskar förvisso det där till fulländning. Men medan jag som liten gosse blev stum av beundran över Moltas bedrift så suckar jag bara djupt över det politiska ingentingpratet.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att jag den här veckan också beslöt att köpa och läsa Gustave Flauberts Madame Bovary. (Nu skriker någon: ”Va?! Har du inte läst Madame Bovary?!” Då skriker jag till svar: ”Nej! Hurså?!”) Döm om min förvåning när jag öppnar boken och skummar förordet av Sara Danius och där läser: ”En okänd författare, drygt 30 år gammal, hade föresatt sig att skriva en roman om ingenting.” Jaha. Den där romanen blev 487 sidor lång (åtminstone i den här pocketupplagan) och skulle, om den handlade om ingenting, ha slagit Moltas bedrift med åtskilliga hästlängder. Men självklart handlar den inte om ingenting. I alla fall inte om man går efter vår förmodade uppfattning om vad som är ingenting och vad som är någonting. Det har jag kunnat konstatera redan efter 44 lästa sidor. Om den här boken nu, mot min förmodan och mot min åsikt, ändå handlar om ingenting så blev Flaubert åtalad för osedlighet för ingenting. Och det är väl ändå inte möjligt? Men vem är egentligen jag att bestämma vad som är någonting och vad som är ingenting?

Om någon frågar mig vad jag har gjort i helgen och jag svarar ”ingenting” så är det ju ganska uppenbart att jag ljuger. För någonting har jag allt gjort. Exempelvis sovit, tagit en dusch eller två, lagat några mål mat och glott lite på teve. Men av någon anledning så definierar vi det som ”ingenting” eftersom det liksom inte är något anmärkningsvärt. Men ingenting kan man inte säga att det är. Jag ska hädanefter svara ”någonting” utan att närmare specificera vad detta någonting är. Min förhoppning är att jag då kan framstå som betydligt mer mystisk än om jag hävdar att jag gjorde ingenting. Om någon ringer och frågar vad man gör så har man också en tendens att säga ”ingenting”. Kanske i förhoppningen om att den ringande ska locka ut en att göra någonting, eller i alla fall ett ingenting som är lite roligare än det ingenting som man påstod att man sysslade med. Eller inte sysslade med. Vi är därför ganska bra på att göra ingenting, eller åtminstone bra på att påstå att vi gör det.

Så om jag nu skulle påstå att det den här veckan har hänt ingenting så menar jag med detta ingenting förmodligen ingenting som är direkt värt att påtala eller skriva om. Men det är förstås inte helt sant. Om jag ansträngde mig en aning skulle jag säkert kunna skriva 487 sidor om allt som har hänt den här veckan, men jag nöjer mig med ett axplock: Jag har sett två råttor. Jag har fått en komplimang. Jag har ätit köttfärs- och broccoligratäng två gånger. Min keps har fått en komplimang. Jag har sett Mozarts Don Giovanni uppslukas av helvetet för andra gången på 2 ½ månad (att han aldrig lär sig!). Jag har betalat kvarskatten. Jag har muttrat över svenskars oförmåga att stå i en ordnad kö utan luckor på tre meter (”Hallå! Inkräkta inte på min integritet/trygghetszon/Gucciväska!”). Det är inte ingenting. Det är inte ens knappt ingenting. Till på köpet verkar det nu som om höstförkylning nummer två är på väg att bryta ut. Då förväntas man säga: ”Äsch, det är ingenting.” Men det är det ju inte. Ty en förkylning är som bekant något av det värsta som kan drabba en man. Ingenting är säkrare än det.

 

Publicerat i Litteratur | Märkt , , , , , , , , , , , | Leave a Comment »

Det femtionde året – vecka 41

16 oktober 2016 av El Brundino

Stockholm har blivit kallt. Inte vinterkallt, men höstkallt. Liksom förra veckan har jag huttrat något och dragit upp axlarna. Alla vet ju att man genom att dra upp axlarna dämpar kylan. Jag har plockat fram den mellantjocka halsduken och finner att jag glider in i klädbutiker och känner lite på tjocka tröjor, trots att jag vet att jag har ett antal där hemma som mycket väl kan användas i en säsong till. Och en säsong till efter den innevarande säsongen. Men jag känner också en form av stolthet när jag lämnar butiken tomhänt. Ännu en gång har jag segrat. Ännu en gång kan jag lägga mina pengar på onödigare saker, saker som dock kanske gör mig gladare än en lite för dyr ylletröja. Glädje kan ibland värma mer än ylle, men kanske inte i midvintertid. Då kan det hända att man ångrar sig. Dock har jag köpt en rock som jag kan gå omkring och känna mig pretentiös i. Den har redan ett hål i ena fickan, i vilket min gåspenna tenderar att trilla ner.

svanell

Adam Svanell i SvD sätter fingret på något symptomatiskt.

Det här är också veckan då alla plötsligt blev experter på litteratur och Svenska Akademiens arbete i och med kungörandet att Bob Dylan tilldelas Nobelpriset i litteratur. Jag har förundrats över den kritik och den debatt som utbröt, och jag har redan berört ämnet separat. Men upprördheten tycks fortsätta och därför dristar jag mig att älta ämnet lite till. Nyttiga frågor har ställts, den viktigaste kanske: ”Vad är litteratur?” Fast möjligen i en annan form. Här är några frågor ur debatten – och mina försök till svar.

Fråga: Hur kan Bob Dylan tilldelas Nobelpriset i litteratur? Han har väl inte skrivit några böcker? Svar: Han skrev den tämligen oläsbara boken Tarantula 1965-1966 (utgiven 1971) och en form av självbiografi 2004. Men det är inte dem han tilldelats pris för, utan texterna till de 500-600 sånger som han skrivit under sin karriär.

Fråga: Jaha, men sångtexter är väl inte litteratur?! Svar: Wikipedia definierar litteratur så här: ”Litteratur är en samlingsbeteckning för texter, både nedskrivna och muntliga, som uppfyller vissa estetiska kriterier.” En ganska koncis definition. Sångtexter kan alltså mycket väl vara litteratur, om man nu godkänner ovanstående definition, vilket Svenska Akademien uppenbarligen har gjort.

Fråga: Varför ger Svenska Akademien Nobelpriset till en person som redan är megakänd och superrik? Svar: Nobelpriset i litteratur är så vitt jag vet inget stipendium till okända, kämpande och fattiga författare. Skulle samma fråga ha ställts om exempelvis Joyce Carol Oates hade tilldelats priset? Det verkar som om många tror att priset måste gå till någon som ytterst få människor känner till, att det är Svenska Akademiens skyldighet att lyfta fram ett obskyrt författarskap. En författare i radion hävdade att det är roligare när man genom Nobelpriset får tillfälle att tränga in i någon ny bekantskaps författarskap. Och nämnde den tydligen tidigare fullständigt okända Doris Lessing som exempel (!). 

Fråga: Vadå? Ska bokhandlarna tvingas sälja skivor nu? Svar: Nobelpriset i litteratur är nog inte till för att bokhandlarna ska kunna kränga böcker. Eller skivor. Många har säkert som tradition att läsa något av årets nobelpristagare. I år får man i så fall bemöda sig med att skaffa en utgåva av hans samlade texter, köpa exempelvis en samlingsskiva (om man står ut med den förskräckliga, förskräckliga rösten) eller läsa på internet.

Fråga: ”Dylan har ju redan fått Polarpriset. Varför ska han nödvändigtvis ha Nobelpriset också?” Svar: Det är ju helt olika priser. Men man kanske inte kan verka inom olika konstnärliga fält samtidigt? Man kan svara med en motfråga också: Philip Roth har ju fått Pulitzerpriset. Varför ska han ha Nobelpriset också? En mer berättigad fråga är kanske varför Zlatan ska vinna priset Guldbollen varje år.

Fråga: Ska ABBA få Nobelpriset i litteratur nästa år då? Svar: Ja, om Svenska Akademien tycker att deras texter ”uppfyller vissa estetiska kriterier” så är det väl fullt möjligt, om än inte särskilt troligt. Det där får var och en tolka efter behag.

Fråga: Okej, sångtexter kan vara litteratur, men då finns det väl andra som skriver intressantare, roligare (!) eller bättre texter än Bob Dylan? Kanske någon ung hiphoppare som är mer relevant i dag? Svar: Svenska Akademien arbetar inte så. De tänker inte: ”I år ska vi minsann ge priset till någon musikartist som skriver texter med litterär kvalitet! Låt se, vilka har vi…?” Nobelpriset är inte en tävling i olika kategorier eller mellan olika genrer. Det är inte Grammisgalan. De belönar inte heller en författare för en enskild bok (så var det ibland förr!), utan för ett författarskap som har visat sig hålla hög kvalitet över tid, vilket torde vara förklaringen till att litteraturpristagarna är till åren komna.

Fråga: Bob Dylan? Vad har han gjort för freden? Svar: Ingen fråga är egentligen för dum, men den där var faktiskt det.

Men det är uppfriskande att det här väcker känslor. Litteratur ska väl i viss mån väcka känslor, även om det i det här fallet sker på en lite annorlunda nivå – där aversion nästan gränsande till hat tycks vara en ingrediens. Oavsett vad man tycker så måste man nog godta faktum. Bob Dylan har tilldelats Nobelpriset i litteratur, och även om han inte skulle ta emot det så har han ändå tilldelats det. Det är inget beslut som går att överklaga och det kommer inte att tilldelas någon annan av de kanske fem namn som var på tapeten den här gången. Slutgnatat om det. Men den som vill läsa lite om hur urvalsprocessen går till kan ta en titt på Svenska Akademiens hemsida. Alltid lär man sig något nytt.

På tal om att väcka känslor så är det inte alltid man vet var känslor kommer ifrån. De kan vara helt irrationella, vilket möjligen är tjusningen med dem. I början av veckan såg jag en reprissändning av Wagners Tristan och Isolde på bio, från Metropolitan i New York. Svenska Nina Stemme (som förresten råkar bo i huset där jag arbetar) sjöng huvudrollen. Wagner är, ärligt talat, inte riktigt min musik. Den är grandios och drabbande men har en karaktär som jag inte riktigt är vän med – eller åtminstone är ovan vid. Men detta till trots var det som om något hände i mig, som om något byggdes upp utan att jag förstod det. För när Isoldes/Ninas röst hade tystnat för sista gången och innan orkestern hade nått slutackordet så kände jag plötsligt hur tårarna bara rann nerför kinderna. Och den utlösande faktorn tycktes vara att Isolde långsamt vred huvudet för att iaktta den döde Tristan. Den blicken, den fysiska rörelsen fick det att brista. Det var inte musiken som gjorde det. Eller? Var det i själva verket det? Jag kan inte låta bli att älska när det händer saker inom en som man inte riktigt kan förklara. När det irrationella tar över. Det är spännande.

Förra veckan lovade jag att jag den här veckan skulle vara snäll och skriva om just ingenting. Nu blev det inte så. Ibland händer det nästan för mycket – och ibland måste reaktionerna på detta på något sätt ut. En bra avslutning på en sådan vecka kan vara att på bio se en tysk två timmar och fyrtiotvå minuter lång film. En något lite barnförbjuden film som heter Min pappa Toni Erdmann. Det är ibland bra att få skratta så att man får ont i de där musklerna eller senorna eller vad det nu är som sitter i nacken. Det händer inte så ofta, men när det väl händer så vet man liksom att man verkligen har haft roligt. Gå och se den i oktobermörkret. Oktobermörkret blir faktiskt inte ljusare än så, trots att där finns mörkare bottnar också. Nästa vecka lovar jag för övrigt att vara snäll och skriva om just ingenting. Igen.

 

Ett citat. Här krävs ett citattillägg. När Alice Tegnér försynt undrade om hon möjligen fick ändra lite i Viktor Rydbergs dikt ”Betlehems stjärna” för att orden bättre skulle passa musiken sa han: ”Kära fru Tegnér, ändra hur mycket ni vill. Nu förstår jag att en dikt blir aldrig folkets egendom, förrän den sjunges.” Det är tänkvärt.

Publicerat i Dikt, Litteratur, Musik, Okategoriserade | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Leave a Comment »

”En förolämpning mot litteraturen.”

13 oktober 2016 av El Brundino

imgp8923Nobelpriset i litteratur till Bob Dylan. Det är klart att jag inte kan låta det passera obemärkt. Som någorlunda litteraturintresserad och dessutom samlare av dedikationsexemplar så satt jag beredd för att dels, förstås, höra vem årets pristagare skulle bli, och dels för att snabbt som sjutton inhandla ett signerat exemplar av någon av pristagarens böcker. Priset går nämligen snabbt upp när en författare får Nobelpriset. Så fungerar världen. Men tji fick jag. Faktum är att jag under bråkdelen av en sekund inte ens riktigt förstod vad Sara Danius sa för namn. Ett mycket överraskande val. Jag är förvisso jävig och har följt Bob Dylan i 35 år, om än inte slaviskt, inte som de där människorna som analyserar varenda textrad och vartenda låtval på konserter. Den typen av idoldyrkan i vuxen ålder ser jag tvärtom som lite pinsam. Men även om jag inte skulle ha varit jävig så törs jag påstå att jag skulle ha blivit förvånad över den reaktion som beskedet möttes av. Många blev glada, men lika många tycktes bli förbannade.

Vad beror nu det på? Ja, för det första verkar det som om många inte riktigt kan acceptera att något som inte är skrivet för att tryckas i en bok är litteratur. Med andra ord skulle alltså sånglyrik inte kunna vara litteratur, eftersom den är tänkt att sjungas. Karin Olsson i Expressen menar till exempel att Svenska Akademien ”förfuskar /…/ sin fina tradition av att värna det skrivna ordet”. Hon får det att låta som om en sångpoet inte skriver sina ord. Vad är det som säger att orden inte är skrivna som dikter innan de förses med musik? Varför skulle inte noga utmejslade textrader som fästs på papper vara skrivna ord? Om man tänker på det viset så gör man ett medvetet, snävt och faktiskt trångsynt val: Litteratur är bara böcker. Litteratur är bara sådant som kan säljas i bokhandeln. Men sångtexter kan ges ut i bokform och läsas som poesi. Det har skett med Bob Dylans texter åtskilliga gånger. Är det fortfarande inte litteratur?

Andra tycks gå vilse i vad Bob Dylan får pris för. Nobelpriset i litteratur är inte ett musikpris. Det är inte heller ett pris som man tilldelas för att man har en vacker röst. Men det verkar vara lite svårt att skilja sakerna åt, att döma av reaktionerna. Någon undrar syrligt om priset nästa gång ska gå till Thomas (sic!) Ledin eller Nicklas (sic igen!) Strömstedt. Nej, det ska det förstås inte, även om det säkert finns någon som tycker att de två herrarna skriver superpoetiska texter (”Man måste gill-a läget, gill-la-la-la-la läget!” som Tomas Ledin sjunger). Någon försöker lyssna efter kvaliteter i Bob Dylans texter men stänger av för att hen inte står ut med Dylans röst. Ska man alltså inte kunna läsa en författare eller en poet för att man inte uppskattar dennes röst? Jag förstår inte riktigt.

Åter någon annan meddelar att hen inte orkar läsa en text av Bob Dylan för att den är för lång. Hur ska man då kunna bedöma om han är en värdig pristagare eller inte? ”Den här boken har alldeles för många sidor. Dålig bok. Dålig författare.” Ska det kanske vara poesi som ryms i en enda mening för att man ska orka ta till sig den? ”Låt mig sitta i ditt minne, på en liten pinne”, kanske? Är det också för långt?

Andra, som tycker illa om Dylans röst, förmår inte koppla bort rösten och läsa texterna fristående. Och någonstans tycker jag att det är okej. Man måste inte. Men det är helt galet att uttala sig om den litterära kvaliteten i något som man inte orkar ge en chans. Det förefaller till och med som om de som ogillar Svenska Akademiens beslut är människor som redan sedan tidigare ser rött bara Bob Dylans namn nämns. De har bestämt sig. Kanske törs jag till och med sticka ut hakan och påstå att de inte bryr sig särskilt mycket om litteratur, men ändå blir förbannade när någon som de från början inte gillar får detta illustra pris.

En annan reaktion är att det är ett ”gubbigt” val och att Bob Dylan inte har någon relevans i dagens samhälle. Musikjournalisten Per Sinding-Larsen menar till exempel att det är ett konstigt val just nu, med tanke på hur världen ser ut och med tanke på att Bob Dylan håller en låg profil politiskt och inte uttalar sig i brännande frågor. Märkligt nog har det de senaste dagarna gnällts på att valen av pristagare (även till Fredspriset) numera alltid präglas av politik. Folk är liksom aldrig nöjda. Så vitt jag vet har väl inte en nobelpristagare något krav på sig att vara politisk? Skön litteratur kan handla om så mycket annat, kan ha så många andra egenskaper och kvaliteter. Den måste inte beskriva hur hårt livet är i en afrikansk fattig by eller hur korrupt ett samhälle i exempelvis Ukraina är.

Kärnpunkten är naturligtvis: Är Bob Dylans texter poesi? Är det litteratur? Ja, jag vill hävda det. Allt håller förstås inte litterär kvalitet, men det kanske man inte kan vänta sig av någon som har skrivit många hundra texter. Det finns en del märkligheter:

The woman that I love she got a hook in her nose
her eyebrows meet, she wears second hand clothes
She speaks with a stutter and she walks with a hop
I don’t know why I love her but I just can’t stop

Hm…? Men väldigt mycket är alldeles bedårande och flödar över av bilder som förmodligen betyder olika saker för var och en som läser och i någon mån förstår dem. Och återigen, varför skulle inte en låtskrivares texter vara poesi? Varför skulle det finnas något slags vattentätt skott mellan poesi och sångtexter? Det finns några musiker som skriver alldeles ypperliga texter som fungerar utmärkt fristående. Leonard Cohen är en (han började som författare och poet). David Sylvian är en annan (hans bok med texter, Trophies, är en av de finaste poesisamlingar jag vet). Är poesi som sedan tonsätts plötsligt inte längre litteratur? Självklart måste var och en själv avgöra om texterna är poesi eller inte, och därmed om de är att betrakta som litteratur eller inte. Skönheten ligger som man brukar säga i betraktarens öga. Men jag känner någonstans att Svenska Akademien nog är tillräckligt kompetent på området för att fatta det här beslutet. Var och en får tycka vad han eller hon vill. Det är okej. Men man kan som sagt inte avfärda något innan man har gett det en chans eller på fel grunder. Det blir bara konstigt.

 

 

Publicerat i Dikt, Litteratur, Okategoriserade | Märkt , , , , , , , , , , , , , | Leave a Comment »

Det femtionde året – vecka 40

9 oktober 2016 av El Brundino

Förra veckan påtalade jag tyvärr att hösten inte riktigt ville infinna sig. Detta noterade hösten, och infann sig prompt. Smått huttrande har jag tagit mig till jobbet i något som nästan kan karakteriseras som ett mörker. När jag har avslutat min ömkliga skål med frukostfilmjölk är det i alla fall ännu så pass mörkt ute att jag med tydlighet ser min spegelbild i fönstren. Det kan jag säga med säkerhet. Härom morgonen avslutade jag mitt morgontidningsläsande genom att kasta en snabb blick på omslaget till den bilaga som medföljde, men som jag inte iddes läsa. Där möttes jag av en bild på Plura Jonsson som uttalade sig i något ärende som jag har glömt eller kanske inte ens brydde mig om att fördjupa mig i. Så råkade jag se min spegelbild i fönstret – och vände snabbt bort blicken i förskräckelse. Jag hade ännu inte fått på mig min skjorta, och den jag såg i fönstret var Plura Jonsson med bar överkropp. Det kroppsliga förfallet är obarmhärtigt. Särskilt när man ser sin spegelbild i ett höstmörkt fönster. Dock kan man inte blunda jämt.

Så krånglade jag mig igenom den numera märkvärdigt trånga bottenvåningen på Åhléns varuhus i centrala Stockholm och där föll det sig så att jag mötte en yngre gosse precis i höjd med en helfigursspegel. Där jag instinktivt ville skynda förbi, stannade den yngre gossen och började omsorgsfullt peta med sitt hår, vilket tydligen inte låg riktigt perfekt. Endast han och spegeln existerade. Man kan inte besöka Åhléns om ett hårstrå ligger fel. Vem vet, kanske råkar man träffa sin tillkommande på avdelningen för köksutensilier – och då är det bara perfektion som gäller. Det förundrar mig dock att människor ens orkar försöka vara perfekta. Hur de hinner. Perfektion är ointressant. Perfektion är tröttsamt. Men det är ju min åsikt, och inte nödvändigtvis något som alla behöver skriva under på. Det icke perfekta är i mina ögon perfekt.

Att jag nu ens bryr mig om att reflektera över dylika ting är ett tecken på att den omåttliga arbetsbördan som nu rått i en dryg månad har lättat betydligt. Då öppnas plötsligt sinnena. Man ser saker. Man hör saker. Man blir ånyo irriterad över människor som betraktar sig själva som så viktiga att de till exempel tycker att det är en god idé att stanna precis utanför tunnelbanespärrarna eller struntar i att inordna sig i bussköer. Jag drömmer i dylika fall om att hålla en lång, verserad och högljudd predikan om vett och etikett ombord på bussen, en predikan som resulterar i att den inbillade VIP-resenären skamset väljer att kliva av fordonet. En predikan som resulterar i bravorop och applåder och kanske något slags civilkuragepris som utdelas i Globen. Men det händer ju inte. I stället hoppas jag att någon annan har noterat. Att någon annan har blivit arg och tar itu med saken. Men det händer ju inte heller. Kanske är det bara att vänja sig. Sjufalt hut vågar bara Magdalena Ribbing säga och självupptagenhet är den nya religionen. Låt oss tapetsera våra hem med selfier.

Kanske är våra telefonvanor också ett utslag av denna självupptagenhet. Jag syftar nu inte på att alla går omkring med sina mobiler i högsta hugg hela tiden, utan faktiskt det som telefoner en gång användes till: att telefonera med. Jag har märkt en tendens hos människor att alltid svara när det ringer – samtidigt som de klagar över att det alltid är en massa telefonförsäljare som ringer. Själv har jag som princip att aldrig svara om numret är okänt, men det kanske bara är jag som är sådan? ”Jo, men det kan ju vara något viktigt” brukar vara förklaringen. Då är min filosofi den att en person – med okänt nummer – som verkligen har något viktigt ärende kommer att ringa igen och igen och igen. Med någon minuts mellanrum. Eller också lämnar personen ett meddelande. Existerar kanske inte sådana där röstbrevlådor längre? Jag har i alla fall en. Detta att alltid svara, och sedan muttra över att man har blivit stöd av försäljare, är dock ett intet jämfört med de människor som vid ett missat samtal ringer upp ett okänt nummer och hör efter vad det var de ville. Är det inte lite desperat på något sätt? Men vad vet jag? Här sitter jag och babblar om vett och etikett och så kanske jag bryter mot något bud som alla andra ser som fullkomligt självklart. Det går an att vara styv i korken när man är femtio år och ser ut som Plura Jonsson i höstmörkret.

Nästa vecka ska jag vara snäll – och skriva något om just ingenting. Adjö.

 

Publicerat i Okategoriserade, Stockholm | Märkt , , , , | Leave a Comment »

Det femtionde året – vecka 39

2 oktober 2016 av El Brundino

Det är den andre oktober och solen lyser ännu som vore det i själva verket i medio av augusti. Den kyliga höstmorgonen som kräver åtminstone så kallade torgvantar på händerna, en snusnäsduk runt halsen och en keps på skulten har ännu inte infunnit sig. Detta trots att höstdagjämningen har passerats. Nu kanske man kan tro att det på något sätt förargar mig. Så är det inte. Nog för att jag när ett slags romantisk dröm om att få krypa upp i favoritfåtöljen framför den öppna spisens sprakande brasa, läsa en god bok och nicka instämmande med den klokskap jag läser. En dröm om att få höstmysa. Men höstnysa är det man mest får göra. Fåtöljen står tom i sitt hörn och glor invid den svängbara 60-talsteaklampan och utgör en form av…teoretisk idyll, en form av idyll som jag är övertygad om finns lite överallt. Eller kanske snarare ingenstans. Den där fåtöljen sitter jag aldrig i, jag har aldrig tyckt om den. Någon öppen spis har jag naturligtvis inte heller.

Det är väl knappast något nytt att den som har något att sälja målar upp en idyllisk bild av något som en potentiell kund kan tänkas vilja uppnå. Men det känns som om det är något som har intensifierats. Om du köper den här fåtöljen och en öppen spis så får du frid i sinnet. Om du köper en spahelg för en halv månadslön så kommer du att må bra i minst två dagar efteråt. Om du köper två månaders Netflix-abonnemang så kommer du att ha något att prata med kollegerna om vid lunchbordet i två månader. Lycka kan köpas för pengar: det här är vad du blir lycklig av just nu. Nej, inte pannkakor med sylt. Nej, inte entrecôte med pommes frites och bearnaisesås. Lycklig blir du om du går på restaurang Stalin 1953 och äter renhornsbökad nålfruktsmossa med puré av igelbäcksgrönling frotterad i handdukar av vänsterhandsspunnet lin från Järvsö. Lycklig blir du av att dricka kaffe som bryggts av bönor som handskördats av brasilianska sambadanserskor och sedan förts över Ekvatorn sju gånger.

Det kallas livsstil, förlåt lifestyle, och är väldigt, väldigt inne nu. Det går ut på att andra talar om för oss vad vi tycker om och blir lyckliga av. Vi kan få hela paket som det bara är att krypa in i – och njuta av. Och det är ju verkligen otroligt bra, eftersom de flesta av oss inte har en aning om vad vi mår bra av och längtar efter. Man kan prenumerera på tidskrifter, förlåt magasin, som bara handlar om dylikt. Det är utmärkt, för när man har tröttnat på en livsstil – eller när den helt enkelt har blivit omodern – så kan man byta. Och då ger ju de här magasinen nyttiga tips. Nu tror jag att jag är ironisk, men helt säker är jag inte. Det är svårt att veta hur mycket man omedvetet tar till sig av alla dessa livsstilstips, men jag vill gärna tro att just jag är så pass kritiskt inställd till det jag ser och läser att jag inte låter mig luras. Varje lördag indoktrineras jag till exempel av en bilaga till morgontidningen. Denna bilaga heter Perfect Guide (varför den har ett engelskt namn vet jag inte, men lifestyle blir väl alltid bättre på engelska) och har de senaste veckorna haft en reklamsida som förkunnar att man ska bejaka sin manlighet. Det gör man genom att köpa rätt sorts rakkniv, rätt sorts raktvål, rätt sorts rakborste, rätt sorts alunstift och rätt sorts…galgar i cederträ. Varsågod. Manlighet i ett nötskal.

Vad föranleder detta påhopp? Varför tjatar jag om lifestyle just denna vecka 39 i det femtionde året? Jo, jag gör det apropå en artikel i Dagens Nyheter, där Victor Barth-Kron gör mos av beskrivningen av inriktningen på ett nytt hotell i Stockholm. Det är ett utmärkt exempel på det slags lifestyle-fluff som allt fler ägnar sig åt, och då tänker jag kanske framför allt på språket. Det är nämligen symptomatiskt att språket i dessa sammanhang fylls av floskler som låter bra men som inte tål närmare granskning. Och det bekymmersamma är att folk i gemen inte verkar vara medvetna om hur tomma orden är, utan köper dem rakt av – just för att de låter bra. Man kan ösa på med positivt laddade ord och få det att låta som om man har sagt något som har substans, medan man i själva verket inte har sagt ett enda dugg. Förmågan att kritiskt granska fluffet förefaller vara mycket, mycket svag även på det här till synes ofarliga området. Och det blir bara värre och värre.

Detta är också veckan då Åhléns har haft en stor reklamkampanj där de tycker att man ska utmana ”klädmaktsordningen”. Wow! Häftigt! Äntligen slår någon på allvar ett slag för jämställdheten i en stort anlagd kampanj! Eller…är det i själva verket så att de vill kränga kläder? Vad kommer härnäst? Ska Ikea utmana ”sovrumsmöbelmaktsordningen”? Ska Ica utmana ”matmaktsordningen”? Kommersialism förklädd till påklistrat samhällsengagemang är fortfarande kommersialism. Man måste läsa, förstå och genomskåda orden och motiven. Men det är uppenbarligen för mycket begärt i dag då ingen längre tycks kunna läsa, och om man kan läsa så förstår man ändå inte vad man läser. Jag har varit med om det två gånger den här veckan. Jag skriver något – och någon gör ett tillägg som redan finns i min text. Eller frågar något som med extremt stor tydlighet redan står i texten. Det är därmed inte så konstigt att man går på fluffet. Men jag frågar mig ändå dagligen: Vad är det för fel på folk?

Fördumningen tycks breda ut sig. Eller också är det en illusion. Den har alltid funnits där, men den har blivit tydligare i och med internetifieringen. Nu kan alla ge uttryck för sin dumhet dygnet runt utan att skämmas. Det finns inga spärrar. Men jösses, så negativt det här blev då. Var är den där mysiga söndagslivsstilsglädjen som infinner sig när man har gått och sparkat i lövhögar i solskenet på Södermalm och druckit espresso macinadosatore e mano dell’operatore och ätit LCHF/HBTQ(r)-surdegsbröd med ekologiskt avocadocrunch? Ja, här är den i alla fall inte.

 

 

 

 

Publicerat i Okategoriserade, Språk, Stockholm | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , | Leave a Comment »

Det femtionde året – vecka 38

25 september 2016 av El Brundino

Jag är förkyld. Det är synd om mig. Dock var det väntat, eftersom kroppen har pressats ganska hårt av alltför mycket arbete de senaste veckorna. När bördan plötsligt lättar och man slappnar av så kommer attacken. Detta är vad jag inbillar mig. Jag talar av viss erfarenhet. Men jag är ingen läkare och vem som helst kan mycket lätt motbevisa mig. Det händer nämligen något med hjärnan vid förkylningar och det går inte riktigt att tänka klart. När jag skriver tänka klart så menar jag inte tänka klart, utan tänka klart. En viss skillnad är det. Förmodligen kommer även denna förkylning att gå över och då ämnar jag göra allt det där som jag inte har fått gjort de senaste…tio åren eller så. Jag föreställer mig nämligen att jag kommer att drabbas av en oerhörd energikick då.

Nu är det för all del ganska lätt att motbevisa mig annars också. Den som käftar emot är jag inte. I debatternas tidevarv är det förstås ett handikapp, men jag har nog alltid föredragit att lugnt och stilla tänka igenom saker och ting. Att försiktigt mejsla ut orden och formulera mig. Ur hets kommer ingenting gott. I veckan läste jag en artikel vars innehåll jag har glömt – utom på en punkt. Den hävdade att genomsnittsmänniskan häver ur sig 16 000 genomsnittliga ord per genomsnittlig dag. Genomsnittskvinnan häver ur sig något fler ord än genomsnittsmannen, men genomsnittsskillnaden är inte särskilt genomsnittsstor. Eftersom det handlar om ett genomsnitt så innebär det förstås att en del människor yttrar betydligt fler ord än så per dag. Och en del färre. Låt mig klargöra att det är jag som drar ner siffran. Ja, jag erkänner mig skyldig! Med lätthet skulle jag klara mig på hundra ord per dag, vissa dagar färre än så. Men det är för all del ingen tävling. Vi har ju inte fått oss tilldelade ett visst antal ord som vi måste hushålla med eller förbruka. Men visst var det väl någon som i ett prosastycke påstod att så var fallet? Tage Danielsson?

Det går att uttrycka saker utan att använda ord. En målning eller en skulptur kan uttrycka hur mycket som helst utan att säga ett ord. Ett musikstycke. Häromkvällen belyssnade jag något så konventionellt som Beethovens femte symfoni i Berwaldhallen. Konventionellt i den bemärkelsen att det är ett av världens mest välkända musikverk. Det ligger därför inget pretentiöst i att lyssna på det. Programpresentatören hävdade att alla vet hur denna symfoni börjar. Nå, kanske inte alla. Men väldigt, väldigt, väldigt, väldigt många torde göra det. Hon hävdade också att det är en myt att Beethoven har sagt att de åtta inledande tonerna är ”ödet som bankar på porten”. Det är ett påhitt av någon gubbe som senare skrev om Beethoven. För Beethoven pratade aldrig om sina verk på det sättet. Han var inte intresserad av att berätta vad hans musik bar på för innebörd. Det var upp till lyssnaren att avgöra. En mycket sympatisk inställning, tillåter jag mig att tycka. Fantasin och känslorna får spelrum på ett annat sätt och man tvingas inte in i en färdig bild. Om Beethoven hade levt i dag så skulle han med andra ord ha vägrat spela in videor till sina låtar. Han skulle också ha varit 246 år gammal.

Riktigt lika gammal är inte Herbert Blomstedt, han som dirigerade det aktuella verket i Berwaldhallen. Men Blomstedt är född exakt hundra år efter Beethovens död och är därmed 89 år fyllda. Även det är en ansenlig ålder. Det är därför imponerande att se denne silverhårige man med spänstiga steg kliva in på scenen och innan applåderna tagit slut vända sig om och veva igång orkestern. Farhågorna att han plötsligt ska segna död ner försvinner efter de första åtta tonerna. Partituret ligger ouppslaget på stället framför honom, kanske mest som en påminnelse om vilket stycke som ska spelas. Inte behöver han titta i det efter 89 år i livet. Beethovens femte symfoni är för Herbert Blomstedt som att gå ut med hunden, låt vara med en passion och känsla som de flesta hundägare nog aldrig känner. Han yttrar inte ett ord. Hans 16 000 ord kommer genom Beethoven och genom orkestern. Så kan man också tala. Genom andra.

Sjuhundratjugotvå ord. Det var allt jag förmådde. Kanske får jag ha de återstående femtontusentvåhundrasjuttioåtta orden tillgodo till en annan dag när hjärnan inte känns lika fylld av bomull?

 

Publicerat i Musik, Stockholm | Märkt , , , , , , | Leave a Comment »

« Newer Posts - Older Posts »