Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Okategoriserade’ Category

Stockholm har blivit kallt. Inte vinterkallt, men höstkallt. Liksom förra veckan har jag huttrat något och dragit upp axlarna. Alla vet ju att man genom att dra upp axlarna dämpar kylan. Jag har plockat fram den mellantjocka halsduken och finner att jag glider in i klädbutiker och känner lite på tjocka tröjor, trots att jag vet att jag har ett antal där hemma som mycket väl kan användas i en säsong till. Och en säsong till efter den innevarande säsongen. Men jag känner också en form av stolthet när jag lämnar butiken tomhänt. Ännu en gång har jag segrat. Ännu en gång kan jag lägga mina pengar på onödigare saker, saker som dock kanske gör mig gladare än en lite för dyr ylletröja. Glädje kan ibland värma mer än ylle, men kanske inte i midvintertid. Då kan det hända att man ångrar sig. Dock har jag köpt en rock som jag kan gå omkring och känna mig pretentiös i. Den har redan ett hål i ena fickan, i vilket min gåspenna tenderar att trilla ner.

svanell

Adam Svanell i SvD sätter fingret på något symptomatiskt.

Det här är också veckan då alla plötsligt blev experter på litteratur och Svenska Akademiens arbete i och med kungörandet att Bob Dylan tilldelas Nobelpriset i litteratur. Jag har förundrats över den kritik och den debatt som utbröt, och jag har redan berört ämnet separat. Men upprördheten tycks fortsätta och därför dristar jag mig att älta ämnet lite till. Nyttiga frågor har ställts, den viktigaste kanske: ”Vad är litteratur?” Fast möjligen i en annan form. Här är några frågor ur debatten – och mina försök till svar.

Fråga: Hur kan Bob Dylan tilldelas Nobelpriset i litteratur? Han har väl inte skrivit några böcker? Svar: Han skrev den tämligen oläsbara boken Tarantula 1965-1966 (utgiven 1971) och en form av självbiografi 2004. Men det är inte dem han tilldelats pris för, utan texterna till de 500-600 sånger som han skrivit under sin karriär.

Fråga: Jaha, men sångtexter är väl inte litteratur?! Svar: Wikipedia definierar litteratur så här: Litteratur är en samlingsbeteckning för texter, både nedskrivna och muntliga, som uppfyller vissa estetiska kriterier.” En ganska koncis definition. Sångtexter kan alltså mycket väl vara litteratur, om man nu godkänner ovanstående definition, vilket Svenska Akademien uppenbarligen har gjort.

Fråga: Varför ger Svenska Akademien Nobelpriset till en person som redan är megakänd och superrik? Svar: Nobelpriset i litteratur är så vitt jag vet inget stipendium till okända, kämpande och fattiga författare. Skulle samma fråga ha ställts om exempelvis Joyce Carol Oates hade tilldelats priset? Det verkar som om många tror att priset måste gå till någon som ytterst få människor känner till, att det är Svenska Akademiens skyldighet att lyfta fram ett obskyrt författarskap. En författare i radion hävdade att det är roligare när man genom Nobelpriset får tillfälle att tränga in i någon ny bekantskaps författarskap. Och nämnde den tydligen tidigare fullständigt okända Doris Lessing som exempel (!). 

Fråga: Vadå? Ska bokhandlarna tvingas sälja skivor nu? Svar: Nobelpriset i litteratur är nog inte till för att bokhandlarna ska kunna kränga böcker. Eller skivor. Många har säkert som tradition att läsa något av årets nobelpristagare. I år får man i så fall bemöda sig med att skaffa en utgåva av hans samlade texter, köpa exempelvis en samlingsskiva (om man står ut med den förskräckliga, förskräckliga rösten) eller läsa på internet.

Fråga: ”Dylan har ju redan fått Polarpriset. Varför ska han nödvändigtvis ha Nobelpriset också?” Svar: Det är ju helt olika priser. Men man kanske inte kan verka inom olika konstnärliga fält samtidigt? Man kan svara med en motfråga också: Philip Roth har ju fått Pulitzerpriset. Varför ska han ha Nobelpriset också? En mer berättigad fråga är kanske varför Zlatan ska vinna priset Guldbollen varje år.

Fråga: Ska ABBA få Nobelpriset i litteratur nästa år då? Svar: Ja, om Svenska Akademien tycker att deras texter ”uppfyller vissa estetiska kriterier” så är det väl fullt möjligt, om än inte särskilt troligt. Det där får var och en tolka efter behag.

Fråga: Okej, sångtexter kan vara litteratur, men då finns det väl andra som skriver intressantare, roligare (!) eller bättre texter än Bob Dylan? Kanske någon ung hiphoppare som är mer relevant i dag? Svar: Svenska Akademien arbetar inte så. De tänker inte: ”I år ska vi minsann ge priset till någon musikartist som skriver texter med litterär kvalitet! Låt se, vilka har vi…?” Nobelpriset är inte en tävling i olika kategorier eller mellan olika genrer. Det är inte Grammisgalan. De belönar inte heller en författare för en enskild bok (så var det ibland förr!), utan för ett författarskap som har visat sig hålla hög kvalitet över tid, vilket torde vara förklaringen till att litteraturpristagarna är till åren komna.

Fråga: Bob Dylan? Vad har han gjort för freden? Svar: Ingen fråga är egentligen för dum, men den där var faktiskt det.

Men det är uppfriskande att det här väcker känslor. Litteratur ska väl i viss mån väcka känslor, även om det i det här fallet sker på en lite annorlunda nivå – där aversion nästan gränsande till hat tycks vara en ingrediens. Oavsett vad man tycker så måste man nog godta faktum. Bob Dylan har tilldelats Nobelpriset i litteratur, och även om han inte skulle ta emot det så har han ändå tilldelats det. Det är inget beslut som går att överklaga och det kommer inte att tilldelas någon annan av de kanske fem namn som var på tapeten den här gången. Slutgnatat om det. Men den som vill läsa lite om hur urvalsprocessen går till kan ta en titt på Svenska Akademiens hemsida. Alltid lär man sig något nytt.

På tal om att väcka känslor så är det inte alltid man vet var känslor kommer ifrån. De kan vara helt irrationella, vilket möjligen är tjusningen med dem. I början av veckan såg jag en reprissändning av Wagners Tristan och Isolde på bio, från Metropolitan i New York. Svenska Nina Stemme (som förresten råkar bo i huset där jag arbetar) sjöng huvudrollen. Wagner är, ärligt talat, inte riktigt min musik. Den är grandios och drabbande men har en karaktär som jag inte riktigt är vän med – eller åtminstone är ovan vid. Men detta till trots var det som om något hände i mig, som om något byggdes upp utan att jag förstod det. För när Isoldes/Ninas röst hade tystnat för sista gången och innan orkestern hade nått slutackordet så kände jag plötsligt hur tårarna bara rann nerför kinderna. Och den utlösande faktorn tycktes vara att Isolde långsamt vred huvudet för att iaktta den döde Tristan. Den blicken, den fysiska rörelsen fick det att brista. Det var inte musiken som gjorde det. Eller? Var det i själva verket det? Jag kan inte låta bli att älska när det händer saker inom en som man inte riktigt kan förklara. När det irrationella tar över. Det är spännande.

Förra veckan lovade jag att jag den här veckan skulle vara snäll och skriva om just ingenting. Nu blev det inte så. Ibland händer det nästan för mycket – och ibland måste reaktionerna på detta på något sätt ut. En bra avslutning på en sådan vecka kan vara att på bio se en tysk två timmar och fyrtiotvå minuter lång film. En något lite barnförbjuden film som heter Min pappa Toni Erdmann. Det är ibland bra att få skratta så att man får ont i de där musklerna eller senorna eller vad det nu är som sitter i nacken. Det händer inte så ofta, men när det väl händer så vet man liksom att man verkligen har haft roligt. Gå och se den i oktobermörkret. Oktobermörkret blir faktiskt inte ljusare än så, trots att där finns mörkare bottnar också. Nästa vecka lovar jag för övrigt att vara snäll och skriva om just ingenting. Igen.

 

Ett citat. Här krävs ett citattillägg. När Alice Tegnér försynt undrade om hon möjligen fick ändra lite i Viktor Rydbergs dikt ”Betlehems stjärna” för att orden bättre skulle passa musiken sa han: ”Kära fru Tegnér, ändra hur mycket ni vill. Nu förstår jag att en dikt blir aldrig folkets egendom, förrän den sjunges.” Det är tänkvärt.

Read Full Post »

imgp8923Nobelpriset i litteratur till Bob Dylan. Det är klart att jag inte kan låta det passera obemärkt. Som någorlunda litteraturintresserad och dessutom samlare av dedikationsexemplar så satt jag beredd för att dels, förstås, höra vem årets pristagare skulle bli, och dels för att snabbt som sjutton inhandla ett signerat exemplar av någon av pristagarens böcker. Priset går nämligen snabbt upp när en författare får Nobelpriset. Så fungerar världen. Men tji fick jag. Faktum är att jag under bråkdelen av en sekund inte ens riktigt förstod vad Sara Danius sa för namn. Ett mycket överraskande val. Jag är förvisso jävig och har följt Bob Dylan i 35 år, om än inte slaviskt, inte som de där människorna som analyserar varenda textrad och vartenda låtval på konserter. Den typen av idoldyrkan i vuxen ålder ser jag tvärtom som lite pinsam. Men även om jag inte skulle ha varit jävig så törs jag påstå att jag skulle ha blivit förvånad över den reaktion som beskedet möttes av. Många blev glada, men lika många tycktes bli förbannade.

Vad beror nu det på? Ja, för det första verkar det som om många inte riktigt kan acceptera att något som inte är skrivet för att tryckas i en bok är litteratur. Med andra ord skulle alltså sånglyrik inte kunna vara litteratur, eftersom den är tänkt att sjungas. Karin Olsson i Expressen menar till exempel att Svenska Akademien ”förfuskar /…/ sin fina tradition av att värna det skrivna ordet”. Hon får det att låta som om en sångpoet inte skriver sina ord. Vad är det som säger att orden inte är skrivna som dikter innan de förses med musik? Varför skulle inte noga utmejslade textrader som fästs på papper vara skrivna ord? Om man tänker på det viset så gör man ett medvetet, snävt och faktiskt trångsynt val: Litteratur är bara böcker. Litteratur är bara sådant som kan säljas i bokhandeln. Men sångtexter kan ges ut i bokform och läsas som poesi. Det har skett med Bob Dylans texter åtskilliga gånger. Är det fortfarande inte litteratur?

Andra tycks gå vilse i vad Bob Dylan får pris för. Nobelpriset i litteratur är inte ett musikpris. Det är inte heller ett pris som man tilldelas för att man har en vacker röst. Men det verkar vara lite svårt att skilja sakerna åt, att döma av reaktionerna. Någon undrar syrligt om priset nästa gång ska gå till Thomas (sic!) Ledin eller Nicklas (sic igen!) Strömstedt. Nej, det ska det förstås inte, även om det säkert finns någon som tycker att de två herrarna skriver superpoetiska texter (”Man måste gill-a läget, gill-la-la-la-la läget!” som Tomas Ledin sjunger). Någon försöker lyssna efter kvaliteter i Bob Dylans texter men stänger av för att hen inte står ut med Dylans röst. Ska man alltså inte kunna läsa en författare eller en poet för att man inte uppskattar dennes röst? Jag förstår inte riktigt.

Åter någon annan meddelar att hen inte orkar läsa en text av Bob Dylan för att den är för lång. Hur ska man då kunna bedöma om han är en värdig pristagare eller inte? ”Den här boken har alldeles för många sidor. Dålig bok. Dålig författare.” Ska det kanske vara poesi som ryms i en enda mening för att man ska orka ta till sig den? ”Låt mig sitta i ditt minne, på en liten pinne”, kanske? Är det också för långt?

Andra, som tycker illa om Dylans röst, förmår inte koppla bort rösten och läsa texterna fristående. Och någonstans tycker jag att det är okej. Man måste inte. Men det är helt galet att uttala sig om den litterära kvaliteten i något som man inte orkar ge en chans. Det förefaller till och med som om de som ogillar Svenska Akademiens beslut är människor som redan sedan tidigare ser rött bara Bob Dylans namn nämns. De har bestämt sig. Kanske törs jag till och med sticka ut hakan och påstå att de inte bryr sig särskilt mycket om litteratur, men ändå blir förbannade när någon som de från början inte gillar får detta illustra pris.

En annan reaktion är att det är ett ”gubbigt” val och att Bob Dylan inte har någon relevans i dagens samhälle. Musikjournalisten Per Sinding-Larsen menar till exempel att det är ett konstigt val just nu, med tanke på hur världen ser ut och med tanke på att Bob Dylan håller en låg profil politiskt och inte uttalar sig i brännande frågor. Märkligt nog har det de senaste dagarna gnällts på att valen av pristagare (även till Fredspriset) numera alltid präglas av politik. Folk är liksom aldrig nöjda. Så vitt jag vet har väl inte en nobelpristagare något krav på sig att vara politisk? Skön litteratur kan handla om så mycket annat, kan ha så många andra egenskaper och kvaliteter. Den måste inte beskriva hur hårt livet är i en afrikansk fattig by eller hur korrupt ett samhälle i exempelvis Ukraina är.

Kärnpunkten är naturligtvis: Är Bob Dylans texter poesi? Är det litteratur? Ja, jag vill hävda det. Allt håller förstås inte litterär kvalitet, men det kanske man inte kan vänta sig av någon som har skrivit många hundra texter. Det finns en del märkligheter:

The woman that I love she got a hook in her nose
her eyebrows meet, she wears second hand clothes
She speaks with a stutter and she walks with a hop
I don’t know why I love her but I just can’t stop

Hm…? Men väldigt mycket är alldeles bedårande och flödar över av bilder som förmodligen betyder olika saker för var och en som läser och i någon mån förstår dem. Och återigen, varför skulle inte en låtskrivares texter vara poesi? Varför skulle det finnas något slags vattentätt skott mellan poesi och sångtexter? Det finns några musiker som skriver alldeles ypperliga texter som fungerar utmärkt fristående. Leonard Cohen är en (han började som författare och poet). David Sylvian är en annan (hans bok med texter, Trophies, är en av de finaste poesisamlingar jag vet). Är poesi som sedan tonsätts plötsligt inte längre litteratur? Självklart måste var och en själv avgöra om texterna är poesi eller inte, och därmed om de är att betrakta som litteratur eller inte. Skönheten ligger som man brukar säga i betraktarens öga. Men jag känner någonstans att Svenska Akademien nog är tillräckligt kompetent på området för att fatta det här beslutet. Var och en får tycka vad han eller hon vill. Det är okej. Men man kan som sagt inte avfärda något innan man har gett det en chans eller på fel grunder. Det blir bara konstigt.

 

 

Read Full Post »

Förra veckan påtalade jag tyvärr att hösten inte riktigt ville infinna sig. Detta noterade hösten, och infann sig prompt. Smått huttrande har jag tagit mig till jobbet i något som nästan kan karakteriseras som ett mörker. När jag har avslutat min ömkliga skål med frukostfilmjölk är det i alla fall ännu så pass mörkt ute att jag med tydlighet ser min spegelbild i fönstren. Det kan jag säga med säkerhet. Härom morgonen avslutade jag mitt morgontidningsläsande genom att kasta en snabb blick på omslaget till den bilaga som medföljde, men som jag inte iddes läsa. Där möttes jag av en bild på Plura Jonsson som uttalade sig i något ärende som jag har glömt eller kanske inte ens brydde mig om att fördjupa mig i. Så råkade jag se min spegelbild i fönstret – och vände snabbt bort blicken i förskräckelse. Jag hade ännu inte fått på mig min skjorta, och den jag såg i fönstret var Plura Jonsson med bar överkropp. Det kroppsliga förfallet är obarmhärtigt. Särskilt när man ser sin spegelbild i ett höstmörkt fönster. Dock kan man inte blunda jämt.

Så krånglade jag mig igenom den numera märkvärdigt trånga bottenvåningen på Åhléns varuhus i centrala Stockholm och där föll det sig så att jag mötte en yngre gosse precis i höjd med en helfigursspegel. Där jag instinktivt ville skynda förbi, stannade den yngre gossen och började omsorgsfullt peta med sitt hår, vilket tydligen inte låg riktigt perfekt. Endast han och spegeln existerade. Man kan inte besöka Åhléns om ett hårstrå ligger fel. Vem vet, kanske råkar man träffa sin tillkommande på avdelningen för köksutensilier – och då är det bara perfektion som gäller. Det förundrar mig dock att människor ens orkar försöka vara perfekta. Hur de hinner. Perfektion är ointressant. Perfektion är tröttsamt. Men det är ju min åsikt, och inte nödvändigtvis något som alla behöver skriva under på. Det icke perfekta är i mina ögon perfekt.

Att jag nu ens bryr mig om att reflektera över dylika ting är ett tecken på att den omåttliga arbetsbördan som nu rått i en dryg månad har lättat betydligt. Då öppnas plötsligt sinnena. Man ser saker. Man hör saker. Man blir ånyo irriterad över människor som betraktar sig själva som så viktiga att de till exempel tycker att det är en god idé att stanna precis utanför tunnelbanespärrarna eller struntar i att inordna sig i bussköer. Jag drömmer i dylika fall om att hålla en lång, verserad och högljudd predikan om vett och etikett ombord på bussen, en predikan som resulterar i att den inbillade VIP-resenären skamset väljer att kliva av fordonet. En predikan som resulterar i bravorop och applåder och kanske något slags civilkuragepris som utdelas i Globen. Men det händer ju inte. I stället hoppas jag att någon annan har noterat. Att någon annan har blivit arg och tar itu med saken. Men det händer ju inte heller. Kanske är det bara att vänja sig. Sjufalt hut vågar bara Magdalena Ribbing säga och självupptagenhet är den nya religionen. Låt oss tapetsera våra hem med selfier.

Kanske är våra telefonvanor också ett utslag av denna självupptagenhet. Jag syftar nu inte på att alla går omkring med sina mobiler i högsta hugg hela tiden, utan faktiskt det som telefoner en gång användes till: att telefonera med. Jag har märkt en tendens hos människor att alltid svara när det ringer – samtidigt som de klagar över att det alltid är en massa telefonförsäljare som ringer. Själv har jag som princip att aldrig svara om numret är okänt, men det kanske bara är jag som är sådan? ”Jo, men det kan ju vara något viktigt” brukar vara förklaringen. Då är min filosofi den att en person – med okänt nummer – som verkligen har något viktigt ärende kommer att ringa igen och igen och igen. Med någon minuts mellanrum. Eller också lämnar personen ett meddelande. Existerar kanske inte sådana där röstbrevlådor längre? Jag har i alla fall en. Detta att alltid svara, och sedan muttra över att man har blivit stöd av försäljare, är dock ett intet jämfört med de människor som vid ett missat samtal ringer upp ett okänt nummer och hör efter vad det var de ville. Är det inte lite desperat på något sätt? Men vad vet jag? Här sitter jag och babblar om vett och etikett och så kanske jag bryter mot något bud som alla andra ser som fullkomligt självklart. Det går an att vara styv i korken när man är femtio år och ser ut som Plura Jonsson i höstmörkret.

Nästa vecka ska jag vara snäll – och skriva något om just ingenting. Adjö.

 

Read Full Post »

Det är den andre oktober och solen lyser ännu som vore det i själva verket i medio av augusti. Den kyliga höstmorgonen som kräver åtminstone så kallade torgvantar på händerna, en snusnäsduk runt halsen och en keps på skulten har ännu inte infunnit sig. Detta trots att höstdagjämningen har passerats. Nu kanske man kan tro att det på något sätt förargar mig. Så är det inte. Nog för att jag när ett slags romantisk dröm om att få krypa upp i favoritfåtöljen framför den öppna spisens sprakande brasa, läsa en god bok och nicka instämmande med den klokskap jag läser. En dröm om att få höstmysa. Men höstnysa är det man mest får göra. Fåtöljen står tom i sitt hörn och glor invid den svängbara 60-talsteaklampan och utgör en form av…teoretisk idyll, en form av idyll som jag är övertygad om finns lite överallt. Eller kanske snarare ingenstans. Den där fåtöljen sitter jag aldrig i, jag har aldrig tyckt om den. Någon öppen spis har jag naturligtvis inte heller.

Det är väl knappast något nytt att den som har något att sälja målar upp en idyllisk bild av något som en potentiell kund kan tänkas vilja uppnå. Men det känns som om det är något som har intensifierats. Om du köper den här fåtöljen och en öppen spis så får du frid i sinnet. Om du köper en spahelg för en halv månadslön så kommer du att må bra i minst två dagar efteråt. Om du köper två månaders Netflix-abonnemang så kommer du att ha något att prata med kollegerna om vid lunchbordet i två månader. Lycka kan köpas för pengar: det här är vad du blir lycklig av just nu. Nej, inte pannkakor med sylt. Nej, inte entrecôte med pommes frites och bearnaisesås. Lycklig blir du om du går på restaurang Stalin 1953 och äter renhornsbökad nålfruktsmossa med puré av igelbäcksgrönling frotterad i handdukar av vänsterhandsspunnet lin från Järvsö. Lycklig blir du av att dricka kaffe som bryggts av bönor som handskördats av brasilianska sambadanserskor och sedan förts över Ekvatorn sju gånger.

Det kallas livsstil, förlåt lifestyle, och är väldigt, väldigt inne nu. Det går ut på att andra talar om för oss vad vi tycker om och blir lyckliga av. Vi kan få hela paket som det bara är att krypa in i – och njuta av. Och det är ju verkligen otroligt bra, eftersom de flesta av oss inte har en aning om vad vi mår bra av och längtar efter. Man kan prenumerera på tidskrifter, förlåt magasin, som bara handlar om dylikt. Det är utmärkt, för när man har tröttnat på en livsstil – eller när den helt enkelt har blivit omodern – så kan man byta. Och då ger ju de här magasinen nyttiga tips. Nu tror jag att jag är ironisk, men helt säker är jag inte. Det är svårt att veta hur mycket man omedvetet tar till sig av alla dessa livsstilstips, men jag vill gärna tro att just jag är så pass kritiskt inställd till det jag ser och läser att jag inte låter mig luras. Varje lördag indoktrineras jag till exempel av en bilaga till morgontidningen. Denna bilaga heter Perfect Guide (varför den har ett engelskt namn vet jag inte, men lifestyle blir väl alltid bättre på engelska) och har de senaste veckorna haft en reklamsida som förkunnar att man ska bejaka sin manlighet. Det gör man genom att köpa rätt sorts rakkniv, rätt sorts raktvål, rätt sorts rakborste, rätt sorts alunstift och rätt sorts…galgar i cederträ. Varsågod. Manlighet i ett nötskal.

Vad föranleder detta påhopp? Varför tjatar jag om lifestyle just denna vecka 39 i det femtionde året? Jo, jag gör det apropå en artikel i Dagens Nyheter, där Victor Barth-Kron gör mos av beskrivningen av inriktningen på ett nytt hotell i Stockholm. Det är ett utmärkt exempel på det slags lifestyle-fluff som allt fler ägnar sig åt, och då tänker jag kanske framför allt på språket. Det är nämligen symptomatiskt att språket i dessa sammanhang fylls av floskler som låter bra men som inte tål närmare granskning. Och det bekymmersamma är att folk i gemen inte verkar vara medvetna om hur tomma orden är, utan köper dem rakt av – just för att de låter bra. Man kan ösa på med positivt laddade ord och få det att låta som om man har sagt något som har substans, medan man i själva verket inte har sagt ett enda dugg. Förmågan att kritiskt granska fluffet förefaller vara mycket, mycket svag även på det här till synes ofarliga området. Och det blir bara värre och värre.

Detta är också veckan då Åhléns har haft en stor reklamkampanj där de tycker att man ska utmana ”klädmaktsordningen”. Wow! Häftigt! Äntligen slår någon på allvar ett slag för jämställdheten i en stort anlagd kampanj! Eller…är det i själva verket så att de vill kränga kläder? Vad kommer härnäst? Ska Ikea utmana ”sovrumsmöbelmaktsordningen”? Ska Ica utmana ”matmaktsordningen”? Kommersialism förklädd till påklistrat samhällsengagemang är fortfarande kommersialism. Man måste läsa, förstå och genomskåda orden och motiven. Men det är uppenbarligen för mycket begärt i dag då ingen längre tycks kunna läsa, och om man kan läsa så förstår man ändå inte vad man läser. Jag har varit med om det två gånger den här veckan. Jag skriver något – och någon gör ett tillägg som redan finns i min text. Eller frågar något som med extremt stor tydlighet redan står i texten. Det är därmed inte så konstigt att man går på fluffet. Men jag frågar mig ändå dagligen: Vad är det för fel på folk?

Fördumningen tycks breda ut sig. Eller också är det en illusion. Den har alltid funnits där, men den har blivit tydligare i och med internetifieringen. Nu kan alla ge uttryck för sin dumhet dygnet runt utan att skämmas. Det finns inga spärrar. Men jösses, så negativt det här blev då. Var är den där mysiga söndagslivsstilsglädjen som infinner sig när man har gått och sparkat i lövhögar i solskenet på Södermalm och druckit espresso macinadosatore e mano dell’operatore och ätit LCHF/HBTQ(r)-surdegsbröd med ekologiskt avocadocrunch? Ja, här är den i alla fall inte.

 

 

 

 

Read Full Post »

Detta är en dag som är väl så varm som en varm sommardag. Väl så solig som en dag i juli är när en dag i juli är solig. Det är den som bekant inte alltid. Men nu är det september på fullt allvar och det är något man får acceptera, även om detta inte på något sätt innebär att man kapitulerar. En liten tanke om att påbörja förberedelserna inför övervintringen finns dock där. Man måste fylla på överlevnadsförrådet med intryck och minnen och förhoppningar. Man måste skaffa sig något att se fram emot på ett helt annat sätt än under sommarmånaderna, då det är mycket lättare att ta de lediga dagarna som de kommer. Man behöver då inte så mycket att se fram emot. Om nu tanken är begriplig. Om den går att följa.

Detta har varit en vecka lika full av arbete som de föregående. Ett högt tempo. Och ändå tycks en förändring ha skett. Jag nämnde för någon vecka sedan att jag inte ens orkade bli irriterad över saker och ting. Nu orkar jag det igen. Exempelvis över det så kallade sociala medium som kallas Facebook, eller snarare de människor som befolkar detta. Naturligtvis är det en löjlig sak att irritera sig på, och det är synnerligen lätt att undvika irritationskällorna. Men kanske är det så att själva irritationsprocessen är en viktig drivkraft? Man kan ju inte gå omkring och vara nöjd och glad jämt. Eller? Hur som helst så är jag med i en grupp som handlar om slott och herrgårdar och sådana ting. För att ämnet intresserar mig. Det är på många sätt och vis en trevlig och informativ grupp, men den domineras fullständigt av en medlem som flera gånger per dag presenterar ett europeiskt slott genom att lägga ut ett tjog bilder som är stulna någonstans på internet. Ingen information. Enbart stulna bilder. Jag inbillar mig att det är ett sätt att stilla ett bekräftelsebehov.

Jag är med i en annan grupp som liknar den förstnämnda, med den skillnaden att den är internationell. Den gruppen domineras av en kvinna som även hon lägger ut stulna bilder på slott. Vem som helst kan hitta dem på internet. De bilder hon väljer är dock av det supermanipulerade slaget. Det enda som fattas på dem är några enhörningar, ömtåliga jungfrur och galanta riddare. Ingen information här heller. Ingenting som liksom gör bilderna intressanta – det är bara yta. Emellanåt är det dock en människa som kallar sig ”author” som bemödar sig att skriva något om de slott som enhörningskvinnan lägger ut stulna bilder på. Man kan ju då tycka att en människa som utger sig för att vara författare borde kunna skriva saker med egna ord. Men icke. Hans texter är kopierade rakt av från Wikipedia. Något som precis vem som helst kan göra. Det är nog emellertid inte de rena stölderna som irriterar mig – det är lättjan. Det är ett billigt sätt att stilla ett bekräftelsebehov.

Jag är med i en tredje grupp som handlar om Uppsala, min födelse- och uppväxtort. Den gruppen domineras fullständigt av stadens erkänt duktiga amatörfotografer som lägger ut mängder av bilder på samma begränsade Uppsalamotiv. Bilder som ofta är supermanipulerade så att de skulle ha kunnat användas som fototapeter i en gillestuga på 1970-talet. Jag kan tycka att det blir en aning tjatigt. Jag kan tycka att man förlorar något genom att ständigt förvränga verkligheten till något som man vill kalla konst. Men andra tycks uppskatta det och bilderna är åtminstone deras egna. De söker ett erkännande för sin kreativitet. Kanske har ingen någonsin sagt till dem att de är duktiga och nu har de hittat en kanal där det möjliggörs. Det är mänskligt. Det är ett sätt att stilla ett bekräftelsebehov.

I samma stund som jag irriterar mig över ovanstående så reflekterar jag naturligtvis över mitt eget bruk av Facebook. Jag är inte dummare än att jag förstår att även det handlar om att stilla ett bekräftelsebehov. På det sättet är jag en lika god kålsupare som de nämnda. Men desperat gräver jag efter förmildrande omständigheter och intalar mig att jag gör det för att kanske roa andra människor en aning, få dem att skratta eller småle lite. Det är en drivkraft som funnits där sedan tonåren. Och jag vill tro att jag åtminstone inte stjäl av andra. Dock fick jag mig en knäck häromdagen då internetprofilen och prästen Wisti använde sig av en ordlek som jag själv kom på för ett år sedan – och jag sedan fick påtalat för mig att samma ordlek dök upp på Twitter ett år innan jag kom på den. I sin förmodade originalitet är man uppenbarligen sällan så originell som man förmodar. Usch.

Hursomhelst. Vad ger mig rätt att ösa galla över människor som inte har samma bevekelsegrund som jag har i vårt gemensamma slottsintresse? Vissa kanske bara är intresserade av att se vackra bilder. Varför ska jag gå omkring och tycka att det är lite korkat att inte hela tiden vilja förkovra sig? Varför ska jag gå omkring och tycka att alla som inte tycker som jag eller gör som jag borde skämmas? Det ska jag naturligtvis inte göra. Men jag tror att det där är typiskt för vår tid. Vi söker bara bekräftelse av den världs- och självbild som vi själva har. Vi är bara beredda att lyssna på de människor som delar den bilden. Vi orkar inte vidga våra vyer och lära oss något nytt. Vi är nöjda med det perspektiv vi har. Och de andra, de som har en annan åsikt eller tycker om andra saker, ska vi av någon anledning hålla på och försöka omvända. Det är ganska befängt. Vi saknar liksom förmåga att lyssna på varandra på allvar och ta till oss och förstå varandras argument. I stället matar vi bara på med förvärvade argument och försöker krossa varandra genom att påpeka att man använder härskartekniker eller cirkelargument och allt vad det nu heter. Gärna genom att vara så elaka och slagfärdiga som möjligt. Vi vill egentligen ha en samsyn, men tycks medvetet söka konflikt. För irritationen, eller i värsta fall raseriet, ger oss en adrenalinkick som vi har vant oss vid att få. Och detsamma gäller ett gillande på Facebook. Både irritationen och bekräftelsen är därmed ett opium för folket. Eller snarare amfetamin. Opium är ju lugnande.

Hur hamnade jag här? Är mina tankar ens logiska? Jag vet inte riktigt. Det började med en solig och varm septemberdag och slutade i detta. Tankarna har liksom ingen GPS att följa – de går dit de vill. Det kan bli så när man försöker förstå sig själv i september. När man försöker förstå hela mänskligheten för den delen, men mest sig själv. Eller för att citera en figur i en bok som jag just läser, nämligen Hertiginnan i Alice i Underlandet:
”Never imagine yourself not to be otherwise than what it might appear to others that what you were or might have been was not otherwise than what you had been would have appeared to them to be otherwise.”

Kristallklart. Fullkomligt kristallklart.

 

Read Full Post »

Utanför mitt vardagsrumsfönster växer en tall. Om jag står på balkongen så skulle jag kunna nå dess grenar om jag hade två och en halv meter långa armar. Men det har jag lyckligtvis inte. Och varför skulle jag vilja nå dess grenar? För att få kontakt med naturen? Den ser för övrigt rätt eländig ut, den där tallen. Den del som jag ser genom fönstret är grå och död. Det finns barr på en av grenarna – den som jag skulle kunna nå med långa armar – men de är alldeles bruna. Det är inte utan att jag känner mig lite som den där tallen antagligen känner sig just nu. För blott en månad sedan började jag arbeta igen efter semestern, och jag är redan mer än lovligt slutkörd. För mycket jobb. För högt tempo. Då mår man strax som en halvdöd tall.

Den här veckan har jag dessutom haft en obehaglig tendens att vakna vid femtiden och funnit det för gott att stiga upp eftersom klarvakenheten förhindrar omsomnande. Det är irriterande. Det är också ett ålderstecken. Min forna kollega och nuvarande vän Göran kallar det för att man är ”gubbvaken”. Jag trodde ärligt talat att jag aldrig skulle drabbas av det, med tanke på att jag så gott som alltid har haft ganska lätt för att sova. Men nu är jag drabbad. Förmodligen är det ett förstadium till det där pensionärstillståndet då man sätter sig på en pall bredvid brevinkastet för att invänta tidningsbudet. I extrema fall sitter man beredd att gripa tag i tidningen och dra in den, som om själva fallet ner på dörrmattan inte skulle gå fort nog. Men dit har jag inte nått än.

När man vaknar så där tidigt så finner jag ingen anledning att inte bege mig till jobbet, i synnerhet som jag alltså för närvarande är överöst med arbete. Och den här veckan har det faktiskt inte varit så illa att traska ner till bussen och så småningom leta mig fram genom Gamla stans gator och gränder. Det har varit varmt och gott och morgonsolen har strålat så att jag flera gånger har drabbats av någon sorts utlandskänsla, kanske från tidiga morgnar den där rekordvarma sommaren i England 1984, kanske från en tidig morgon i Paris, kanske från en tidig morgon i Urbino eller Gent. ”Osvenskt” är ordet som, pinsamt nog, dyker upp i huvudet. Pinsamt enär jag brukar fnysa föraktfullt när folk pratar om att något är just osvenskt. Nå. Ensam är man inte, trots den relativt tidiga timmen. Varuleverantörer och sophämtare är alltid i farten. Och häpnadsväckande ofta en eller annan klunga turister. Vad gör de uppe så tidigt? Är även de gubbvakna? Jag vet inte. Kanske borde jag fråga dem, men de verkar vara så upptagna med att leva genom sina kameror och paddor. Jag vill ogärna störa, varken dem eller någon annan eller knappt mig själv. Jag är ingen störig människa.

Tyvärr straffar sig det arla uppstigandet och det höga arbetstempot. Plötsligt upptäcker jag att jag sitter med tårar i ögonen över någon snyfthistoria som jag textar i ett TV3-program. Det är närmast skamligt. Normalt sett skulle jag genomskåda dem. Motstå det som Mia Parnevik och programmets producent och klippare vill uppnå, i ren protest. Men nu är jag lättrörd. Minsta motgång får mig att tro att alla är emot mig och vill mig illa. ”Hur kan någon vara så grym?” undrar jag när någon har tagit det sista kaffet utan att bry sig om att brygga nytt. Och så utstöter jag en hjärtskärande och liksom skälvande suck. Det känns rätt bra att sucka, särskilt när man känner sig så där oerhört skör och hjälplös.

Det myckna arbetandet medför tyvärr också att det inte har funnits utrymme för särskilt mycket annat. Vem orkar tänka på matinköp och matlagning och hushållspappershållaresvarvning och grovsopsslängningstillfällen och korvstoppning för allmänheten när man är övertrött? Jag orkar inte bli upprörd över Fråga Lund eller småaktiga och poänglösa debattinlägg. Jag orkar inte börja läsa Lars Noréns 1 354 gram tunga En dramatikers dagbok 20132015. Jag orkar inte ens påpeka stavfel och skratta åt syftningsfel i tidningarna. Då har det gått ganska långt. Men jag ämnar komma igen. Jag finner det inte särskilt attraktivt att känna mig som en halvdöd tall utanför någons vardagsrumsfönster. Det kunde förvisso ha varit värre. Det kunde ha varit toalettfönstret.

 

Read Full Post »

Jo, alltså. Förra veckan uttryckte jag en viss trötthet över den svenska och i synnerhet stockholmska vi-är-bäst-på-allt-ängsligheten. Den där känslan som drabbar en som allra hårdast när man har varit på resa i andra länder. Naturligtvis är det så att den uppfattning man får av främmande kulturer under en resa är väldigt begränsad, i synnerhet när man inte behärskar språket och i synnerhet när man bara turistar. Jag tänkte att det är bäst att säga det själv, så att andra slipper påpeka det. Men bortsett från det så känner jag likväl bara en enda stor leda över hur det ser ut i det här landet numera. Tänk om man bara kunde trycka CTRL + ALT + DELETE och sudda ut allt det där trötthetsframkallande och tjatiga och på det hela taget fullständigt onödiga. Tänk om.

Efter en sommar (är den slut nu?) då åtminstone nästan alla slappnar av och plockar sommarstugor och reser till kantareller och badar i solvarma jordgubbar och dricker Sommar, sommar, sommar, det är dans i folkets park så börjar ofelbart det vanliga gnället och den vanliga debatten. Alla har en åsikt om allt och alla ska övertrumfa varandra i smarta formuleringar om de senaste smarta begreppen och anklaga varandra för att vara något ytterligare begrepp som man som vanlig människa inte har hunnit begripa sig på. Tröttheten. Den stora tröttheten. Ord, ord, ord. Information, information, information. Teorier, teorier, teorier. Strukturellt hit och strukturellt dit. Det är som om vanligheten inte har något utrymme längre. Vardagslivet. Stekt fläsk med löksås. Ett biobesök. Det går inte att göra något rätt längre – man kan bara göra mer eller mindre fel. Någon har nämligen alltid synpunkter på allt man gör. Man äter fel, man läser fel böcker, man äter kött, man äter inte kött, man tvättar i egen tvättmaskin när det finns tvättstugor i bostadsrättsföreningen, man låter aldrig mobiltelefonens batteri ladda ur helt. Tröttheten.

Den här veckan har två festivaler gått av stapeln i Stockholm. Dels Kulturfestivalen. Dels  världens största ungdomsfestival som äger rum i Stockholm i augusti och har ett utländskt namn trots att den är svensk och har världsrekord i antalet anmälda sexuella ofredanden. WE ARE STHLM. Smaka på det namnet. Det är fullt tillräckligt för att göra mig trött. Och ännu tröttare blir jag på att det tycks vara en festival för just sexuella ofredanden. Åtminstone om man får tro mediernas rapportering därifrån. Vilken i sin tur säkert genererar ännu fler sexuella ofredanden. Och dessutom spaltkilometer av debattinlägg av amatörtyckare som vet bäst. Tröttheten. Kulturfestivalen har jag för övrigt inte orkat bry mig om, trots att sådana saker generellt sett intresserar mig. Det är på något sätt för lite substans och alldeles för stort utbud. Låter det paradoxalt? Det är det inte. Jag ignorerar till och med Världens längsta bokbord. Förvisso mest för att jag inte hinner, men jag väljer förstås att se det som en markering. Hoppas bara att min frånvaro uppfattas så också.

Har jag överhuvudtaget skrattat och haft roligt denna vecka 33 under det femtionde året? Jodå, jag skrattar dagligen. Men tröttheten och ledan förtar mycket av glädjen. Jag tyckte till exempel att det var roligt att läsa om den mystiska invasionen av kinesiska turister i den engelska byn Kidlington. Av outgrundliga skäl har man börjat få frekventa besök av busslaster av turister som fotograferar sig framför mycket ordinära hus och ägnar sig åt andra märkligheter. Sådant tycker jag är roligt. Dock har jag svårt att förstå att det skulle vara särskilt svårt att ta reda på den bakomliggande orsaken. Någon bybo har visserligen påstått sig ha frågat någon turist, som dock inte kunde tala engelska. Men man brukar väl ha med sig en reseledare? Och denne talar med all säkerhet engelska. Men jag tror inte att byborna egentligen vill veta. De föredrar att låta det vara ett mysterium, för sådant kan ge publicitet. Det är roligare så. Och man behöver ju faktiskt inte veta allt.

Jag hade också av anledning att kontrollera vem som egentligen driver ett dyrt kafé vid ett av Stockholms mest kända besöksmål och fann att det var ett företag vid namn Promessa AB. Skulle nu det vara så skrattframkallande? Inte i sig. Men om man chansar lite och söker efter deras hemsida, som rimligen bör heta promessa.se, så hittar man Promessa Organic AB som ”utvecklar och erbjuder ett nytt alternativ för omhändertagande av avlidna personer”. Hm… Förvisso sätter man skrattet i halsen när man tänker att man kanske har bevistat ett kafé som drivs av en modern version av den mordiske barberaren Sweeney Todd.  Och ånyo kan man konstatera att man ibland faktiskt mår bäst av att inte veta allt. Nu blir det dock nya tag, och kommande vecka lovar jag att försöka skratta minst två gånger om dagen.

 

Read Full Post »

IMGP8660 (2)Ja, det är klart att det är ett lyxproblem. Ja, det är klart att det kanske inte ens kan kallas för ett problem. Men ändå: Jag har varit ute och rest en aning igen den gångna veckan, bara en smärre tur till den österrikiska pärlan Wien. Och precis som vanligt vid hemkomsten drabbas jag av den där otäcka känslan av att kastas ner i ett avgrundsdjupt vardagshål. Inte klarar sig väl världen, den stora världen utanför Stockholm, utan mig? Visst är det väl så att jag egentligen måste befinna mig någonstans ute i Europa för att jorden ska kunna snurra? Jaså, inte? Nåja, man vänjer sig. Det går fort att ännu en gång komma in i rutinerna och harva vidare. Likväl kan jag inte låta bli att ännu en gång älta detta att livet alltid känns lite lättare när man befinner sig på en plats där ens vardag är långt borta. Så fort jag sätter mina små fötter på Arlandas golvplattor faller den över mig som en vägg, den där tröttsamma, skrytsamma, tatuerade självgodheten som förefaller så typisk för Sverige – och framför allt Stockholm. Vi är bäst i världen, vi. Och på väggarna förkunnar en hel radda människor att det här är minsann deras hemstad. Och jag tvingas erkänna att jag inte ens känner igen hälften av dem. Är det meningen att man ska bli imponerad? Varför tycks inte den där självgodheten behövas i andra länder på den europeiska kontinenten? Slappna av, va. Självgodheten är inget annat än en monumental ängslighet.

Men Wien. Jag är inte färdig med Wien. Bakom ryggen på mig på Café Diglas uteservering sitter ett amerikanskt sällskap. Vad som förefaller vara en yngre man i detta sällskap uttrycker för mina uppsnappande öron att han nu längtar till nästa land – han specificerar det inte – för nu har han tröttnat på Wien och Österrike. De är uppenbarligen ute på den stora Europaresan. Lite imponerad blir jag möjligen av att han vet att Europa inte är ett land, utan flera. Men jag förstår inte riktigt hur man kan vara trött på exempelvis Österrike. Wien, som jag aldrig har satt de där tidigarenämnda små fötterna i, är en stad som jag kommer att längta tillbaka till. För att det är en vacker stad. För att den blev mig övermäktig. För att det kändes som om det bara var att ge upp inför det monumentala utbudet av saker att se och saker att lyssna på. Blir man mätt av att bo i Wien? Jag menar inte främst kulinariskt mätt på kalvschnitzlar och Scheiterhaufen och utsökt Tafelspitz. Jag menar kulturellt mätt. Jag menar mätt på synintryck. Det är mycket möjligt, men jag vill inte tro det.

Det känns märkligt att vistas i en stad där det kryllar av minnen av stora personligheter, inte minst inom det musikaliska området. Det visar sig till exempel att den lilla kyrkan som ligger ett tuppfjät från det enkla hotellet härbärgerade Beethovens lik en tid före begravningen. Och framför Karlskirche kommer en man helt oprovocerat fram och undrar om vi vet att Vivaldi ligger begravd på den plats där vi står. Det vet vi förstås inte. Och plötsligt står man i det rum på Schönbrunns slott där en sexårig Mozart spelade för kejsarinnan Maria Theresia 1762. Och samma dags kväll bevistar man en fantastiskt spännande föreställning av samme Mozarts opera Don Giovanni i slottets vackra teater – en lokal där såväl Mozart som Haydn dirigerat orkestrar. Kan man bli mätt på sådana upplevelser? Kan man det? Verkligen?

Men till Stockholm kom aldrig Mozart. Till Stockholm kom aldrig Beethoven eller Haydn eller Schubert. Inte ens Johann Strauss kom hit. På Arlandas F-terminal möts man i stället av klippdockor av ABBA i naturlig storlek. På foton hittar man till exempel Petter och Tove Lo och Veronica Maggio. Det är vad vi har att erbjuda och det ligger väl kanske inget nedsättande i det. Men det gör mig ändå en aning förbittrad. Kanske är det helt enkelt bäst att hålla sig hemma resten av livet – för att på så sätt slippa ha något att jämföra med. Köttbullar och semlor är ju trots allt också ganska gott. Och blott Sverige svenska krusbär har.

 

 

Read Full Post »

Vad skulle nu den här veckan föreställa vara för slags vecka? En arbetsvecka. En standardvecka. En vanlig vecka. Men kanske är ingen vecka om man tänker efter vanlig, kanske är varje vecka mycket ovanlig. Det hänger, tror jag mig veta, på vilket betraktelsesätt man väljer att anamma, vilket humör man för tillfället råkar vara på. Det kan nog vara det som är haken. Humöret. Och det är ju avhängigt många olika faktorer. Så självklart har varje vecka något att erbjuda, så länge man är öppen för erbjudandena. Så länge kraften och lusten finns där.

Det är bra att ha saker att se fram emot. Den här veckan hade jag en konsert med The Waterboys i den gamla hemstaden Uppsala att se fram emot. Detta band som jag har följt i nära och häpnadsväckande nog trettio år. Ofattbart. Likväl är den typen av framemotseende inte densamma som forna dagars framemotseende. I ungdomen gick det att ladda upp inför en konsert med någon storfräsaridol i ett par månader. Nu märker jag till min häpnad att jag till och med känner lite olust inför att behöva sätta mig på tåget och åka ända till Uppsala, promenera säkert halvannan kilometer, genomleva en konsert och sedan upprepa samma procedur igen – fast i andra riktningen. Det som borde vara lustfyllt blir till något jobbigt. Det är åldern. Jag orkar inte komma hem efter midnatt längre.

Men naturligtvis blir det bra. Uppsala är mycket bekant, men ändå främmande. Det har hänt mycket på de lite drygt tio år som har gått sedan jag lämnade staden. Inte med uppsaliensarna, men med stadsbilden. Jag promenerar runt lite på måfå, men vet förstås hela tiden var jag befinner mig och vart jag egentligen är på väg. Jag vandrar Drottninggatan upp och stannar till i trettio sekunder framför skyltfönstret till en butik som säljer några föremål från Upsala-Ekeby. Jag vill inte komma för tidigt till konsertplatsen, men samtidigt inte dröja för länge eftersom jag är lite osäker på exakt var den är. Jag uppskattar marginaler.

Jag går in i Botaniska trädgården nedanför slottet och tror mig veta att själva konsertområdet är antingen bredvid eller bakom huvudbyggnaden Linneanum, ritad av Louis Jean Desprez. Det är en byggnad jag är väl förtrogen med, eftersom jag en gång skrev en uppsats om den. Parken gör sig bra i kvällsljuset. Det är vackert, trots att man har tyckt att det är en god idé att smälla upp en Finlandsfärja längs ena sidan av den strama barockparken. Vettlösheten finns även i Uppsala. När jag närmar mig Linneanums kolonnförsedda front, som för tillfället är täckt av ett stort scenbygge, ser jag en svart bil släppa ut en hattförsedd gestalt som jag omedelbart igenkänner som Mike Scott, mannen som är The Waterboys. Trots att han inte verkar ha bråttom hinner han ändå slinka in i byggnaden innan jag hinner fram. Jag hade velat säga hej. Men nej. Ibland straffar det sig att titta i skyltfönster i 30 sekunder.

Men det är en ypperlig konsert. Mike Scott kungör att han behöver snyta sig, får en pappersnäsduk av basisten och berättar en anekdot om när han deltog i en meditation ledd av Dalai Lama i Central Park i New York och Dalai Lama avslutade meditationen genom att snyta sig. Ett innerligt ögonblick. Därpå snyter sig Mike Scott och ser till att göra det framför mikrofonen. Den välpolerade fasad som så många andra artister visar upp är ingenting som Scott är intresserad av. Ögonblicket därpå kastar någon i publiken upp ett helt paket pappersnäsdukar som han plockar upp och stoppar i bakfickan. Man vet aldrig när de behövs nästa gång. En snytning och en berättad anekdot är naturligtvis inte det som gör en konsert ypperlig. Men faktum är att det hjälper till.

Men självklart går det inte att bevista en konsert utan att också reflektera över beteenden. Självklart är det åtminstone i mitt fall. Men det är det vanliga gnället. Människor som tydligen mest går på konsert för att stå och prata med varandra. Människor som ser konserter som enbart sociala evenemang. Och människor som är långt mer intresserade av att stå och titta på andra saker i sina mobiltelefoner. Att vilja dokumentera själva tillställningen genom att filma eller fotografera är en sak, men att exempelvis spela Pokémon Go eller göra något annat är en förolämpning mot artisten. Tycker jag. Ett alldeles fantastiskt exempel på detta inträffade när Mike Scott tittade ut över publiken och sa ”Nice hat, dude” till en storväxt herre som bar en ungefär likadan hatt som Scott själv. Men hatten fattade ingenting. Han hörde ingenting. Ty han stod och stirrade på sin mobiltelefon. Vad ska han nu berätta för sina barnbarn?

Jag kan tänka mig att man som artist dock är luttrad. Den moderna tekniken har förändrat konsertsituationen. Om man inte orkar koncentrera sig så kan man ju alltid gå hem och kolla på konserten på Youtube sen. Förr var man livrädd för att missa ett enda ögonblick. Men Mike Scott och hans mannar tycks inte störa sig på den typen av beteende. De har roligt på scenen och ger järnet. Däremot tycks Scott vara lite less på att alla står och skriker efter Red Army Blues och Fisherman’s Blues (eller ”Fiskerman’s Blues” som han för tillfället tycks ha döpt om den till för den svenska marknaden). Och jag förstår honom. Jag vill i stället skrika efter den extremt obskyra Send Him Down to Waco, men jag vågar inte. Och jag skulle ändå inte höras. Fisherman’s Blues dyker upp ändå till slut. Och en fullkomligt majestätisk Prince-hyllning i form av Purple Rain som extranummer.

Halvdöv vandrar jag mot stationen och väljer att ta SL-pendeln, som visar sig vara full av flickor i 18-årsåldern som har grava problem med att hålla en normal samtalston. De skriker ”seriöööööööööööööööööööööööst?” med ojämna mellanrum och utstöter skrik i falsett. Och minst tolv gånger säger någon av dem ”fatta hur glada folk kommer att bli när vi stiger av”. Ja, fatta. Jag sitter där och undrar varför någon som uppenbarligen under vissa ögonblick drabbas av något som liknar självinsikt inte gör något alls för att förbättra situationen. Men jag har ingen lust att ingripa och be dem hålla klaffen eller åtminstone dämpa sig, för jag är rädd att de ska kalla mig äcklig gubbe och kanske ropa på polis. Men när de börjar härma högtalarrösten som säger ”Nästa Arlanda” och ”byte till pendeltåg mot Märsta” så är det nära. Att härma högtalarröster är den lägsta formen av intelligens. Det bestämmer jag mig för där och då. När de stiger av blir jag mycket riktigt glad. Det är jag som är ”folk”. Och det kommer jag förmodligen att fortsätta vara.

Read Full Post »

Den första arbetsveckan efter semestern. All rädsla obefogad. Kontoret låg kvar där jag lämnade det just före midsommar. Låset var inte utbytt och portkoden inte ändrad. Min dator stod kvar och inga arga lappar syntes till. Det går skrämmande fort att komma in i det vanliga igen. Rutinerna. Man återfår eller återtar kontrollen över sin situation, trillar in i den vanliga jargongen. Men innan man kommer dithän! Innan e-postprogrammet är öppnat. Ska man sitta där och se mejlen ticka in, det ena mer alarmerande än det andra? Eller ska man gå och hämta kaffe för att få en styrketår och lugna nerverna först – och därpå se alltihop i klump och få hjärtsnörp? Hur mycket otyg ligger och väntar som man måste ta itu med i stället för att göra det som man har planerat att göra, det vill säga mjukstarta? All rädsla obefogad. Igen.

Men vad gör man bortsett från att arbeta i slutet av juli? Jo, man inbillar sig att man måste ta tillvara sommaren medan den pågår. Man föreställer sig att man efter jobbet ska sätta sig på en uteservering och äta en någorlunda god middag innan man ramlar hem och sätter sig på balkongen och läser en bok och hoppas att den pratsamma granntanten inte är ute samtidigt. Men gör man det? Nej. Man promenerar i stället hem – det tar nästan en timme – och steker några matlådor och hamnar sedan i soffan och slötittar på Rapport och Aktuellt och irriterar sig över efterföljande sportsändning eftersom man inte riktigt orkar stänga av teven eller ens byta kanal. Det är så man tillvaratar slutet-av-julikvällarna. Men de där promenaderna hem är säkerligen nyttiga och de saknar inte dramatik. Om det nu är dramatik att se kändisar. På exakt samma stol på en uteservering skådade jag en dag Lennart ”Hoa-Hoa” Dahlgren och två dagar senare Anders Bagge. Exakt samma stol! Jag började ana ett samband, om inte en konspiration, och såg fram emot att skåda ytterligare någon kändis på samma plats. Kanhända var vädret inte tillräckligt vackert denna tredje gång, spöregnet hängde i luften, ty nu satt en helt okänd människa där. Okänd för mig i alla fall, kanske inte för hans familjemedlemmar och arbetskamrater. Dock mötte jag ungefär tre meter därifrån Danny Suicideå.

Det kan vara svårt att lägga märke till kändisar ute på gatan när de inte ägnar sig åt det som de är kända för att göra, det vill säga när de inte hoa-hoar, bedömer folk som inte kan sjunga respektive sjunger och dansar. Men jag lägger märke till allt. Mig lurar man inte genom att gå omkring och låtsas vara vanlig på Götgatan i Stockholm. Eller, i de första två fallen, genom att sitta och dricka öl på en uteservering på samma gata. Inte en chans. En gång såg jag Niklas Strömstedt dansa bugg på en bakgata i trakten av Södra station i Stockholm. Han försökte uppenbarligen förvirra mig genom att göra något som han inte är känd för. En annan gång såg jag Tomas Ledin på en annan bakgata, vid Åhléns. Jag kände igen honom trots att han inte sjöng ”Sommaren är kort” medan han steg ur och låste bilen. Annars är han en sådan som mycket väl skulle kunna göra det. Jag tror till och med att han skulle kunna gå fram till folk och fråga om de vill ha en autograf.

På dessa promenader från Gamla stan till Årsta får man dessa dagar också kryssa mellan människor som representerar Rädda Barnen, Röda Korset, Världsnaturfonden, Läkare utan gränser, Oxfam, Amnesty International, Djurskyddsföreningen, Unicef, Cancerfonden, Action Aid och Greenpeace. De är alla med stor säkerhet jättetrevliga ungdomar, men jag önskar verkligen att de kunde lämna mig i fred. Detta eftersom jag är det slags människa som ogärna snäser åt folk och som dessutom har svårt att säga nej. Resultatet kan mycket väl bli att jag efter 500 meters promenad har blivit stödjande medlem i fem organisationer, vilket jag inte har råd med. Ja, jag är den sortens person som skulle kunna övertygas om att teckna en bilförsäkring trots att jag saknar såväl bil som körkort. För man vet ju aldrig. Och så kommer jag mig aldrig för att ringa och säga upp den, eftersom sådant är så obehagligt. Så jag brukar låtsas att jag är turist, eller också halar jag snabbt upp mobiltelefonen och inbegriper mig själv i ett imaginärt samtal. Patetiskt? Ja, men jag är patetisk.

Apropå patetisk så såg jag i dag en humla krypa omkring på gatan. Sådant ska inte humlor ägna sig åt. De ska flyga runt och ägna sig åt pollinering. Kort sagt: göra sitt arbete. Vara i sitt rätta element. En humla som kryper omkring på gatan är ju som en tyngdlyftare som sitter och dricker öl på Götgatan. Men så slog det mig att detta inte var en lättjefull humla. Det var en mycket klok humla, en av de få som har kommit till insikt. Enligt vad det påstås så borde ju humlor inte kunna flyga på grund av att vingarna är så små i förhållande till kroppen. Men de flyger ändå, eftersom de inte vet bättre. De har kanske inte tillräckligt stora hjärnor för att veta bättre. Men kanske hade just den här humlan en något större hjärna, ty den visste uppenbarligen bättre. Det borde jag också göra. Vi får se. Kanske vecka 31 under det femtionde året.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »