
Det är sannerligen med blandade känslor man sänker ner pickupens nål mot det stycke vackert röda vinyl som Jakob Hellmans nya skiva rent fysiskt består av. När en artist ger ut sin andra skiva efter ett uppehåll på nästan exakt trettiotvå år blir man naturligtvis en aning orolig. Man vill verkligen inte att resultatet ska vara ett magplask, men man är högst medveten om att det kan vara det. Det har dock framgått med ganska stor tydlighet att herr Hellman ställer mycket höga krav på sig själv, vilket borde borga för en genomtänkt och genomarbetad skiva. Man förstår någonstans att han gör det här för sin egen skull, för att det känns bra att göra det nu.
I oktober släpptes två låtar som en försmak på Äntligen borta. Den ena, Jag kan inte säga hejdå till dig, blev jag genast gråtmilt förtjust i, kanske delvis för att min mamma just gått bort. Texten fick en speciell dimension. Den andra, När jag går in nånstans och känner mig utanför, var jag mer tveksam till. Inte för att det var en dålig låt, utan för att produktionen kändes märklig. Det var lite som om några killar hade spelat in en bakgrund och sedan bjudit in Jakob Hellman att sjunga karaoke över den. Det kändes plastigt, och jag blev orolig att hela skivan skulle låta på det sättet. Så: Å ena sidan en stor förväntan över att äntligen få kasta sig över en ny skiva, å andra sidan en oro över att motvilligt behöva bli besviken. Jobbigt. (När jag går in nånstans… låter lyckligtvis bättre på vinyl än på Spotify.)
Men inte hade jag behövt vara orolig. Äntligen borta är lite som att få ett brev från någon som man inte har hört av på länge, men som man från första ordet, första bokstaven, känner igen. Man inser att det inte har hänt så mycket på trettiotvå år, samtidigt som det naturligtvis har hänt fruktansvärt mycket. Rösten är i princip densamma. Det är samma attack i sången, samma luftighet mellan orden (det är något med andningen) och samma kluriga och lite aviga formuleringar. En tendens som fanns redan då, precis på gränsen till 1990-talet, tycker jag dock har förstärkts. Jakob Hellman bryr sig inte så mycket om att texterna ska passa melodierna exakt. Ibland tänjer han på orden för att det ska gå ihop, ibland är det som om han snubblar över stavelserna för att uppnå samma resultat. Det är ingen kritik, det är bara något som jag med lika delar förundran och beundran konstaterar. Han vet exakt hur han ska sjunga för att det ska fungera. För övrigt är han i gott sällskap. Bob Dylan har alltid gjort på det sättet.
Det är inte bara rösten och texternas karaktär som man känner igen. Också känslan för melodier återfinns här, även om jag inte hör något som kan bli en hit såsom Vara vänner och Hon har ett sätt blev. Kanske har det delvis att göra med att låtarna inte nödvändigtvis har några tydliga refränger. Jag tycker att det är sympatiskt. Alltför mycket musik som släpps i dag är fruktansvärt beräknande och präglas av en viss tjatighet för att de ska nötas in i folks medvetande och locka till upprepade lyssningar. Sångerna på Äntligen borta har en annan, lite vindlande struktur som ställer högre krav på lyssnaren. Och därför är jag lite rädd för att folk inte riktigt kommer att orka ta skivan till sina hjärtan, utan avfärda den som lite svårlyssnad. Den är inte lika lättillgänglig och omedelbar som …och stora havet, men det tror jag bara att den vinner på. Den kräver ett ganska stort antal lyssningar innan den fastnar, men då vill jag tro att man får sin belöning. Så var det åtminstone för mig.
Det är ett knippe fina, reflekterande sånger som presenteras här. Jag har svårt att plocka ut några favoriter, men jag har redan nämnt Jag kan inte säga hejdå till dig, och det vore direkt fel att inte nämna den fina Trettiofem. Nu är natten här minns jag från konserten på Cirkus 2019 – och det är mycket trevligt att nu få höra studioversionen. Det som de flesta recensenter ställt sig frågande till är att vi på sida två hittar en version av I denna ljuva sommartid. Valet är lite gåtfullt och kanske har Hellman någon särskild tanke med det. Psalmen följer direkt efter den ganska hetsiga och hårda När det skymmer (den här skivans musikaliska motsvarighet till Stora havet på debutskivan) och utgör en intressant kontrast till den. Men om jag inte minns alldeles fel (vilket jag för all del gör ibland) så framfördes I denna ljuva sommartid redan vid en Hellman-konsert på Gröna Lund 2011. Så det är väl helt enkelt en favoritpsalm som har fått sin plats här. Det är inget fel på den, men den sticker verkligen ut.
Vi är nästan jämngamla, Jakob och jag. Det skiljer nästan exakt ett halvår i ålder mellan oss. När han släppte …och stora havet i februari 1989 var han 23 år och jag 22. Jag tror att det var därför det var så lätt att identifiera sig med det han sjöng om och ta skivan till sitt hjärta. När man hade växt upp i 1970-talets Sverige hade man, vill jag tro, väldigt mycket gemensamt när man var strax över 20 år gammal. Nu är han 55 och jag 54. Då kanske man tror att jag har lika lätt att identifiera mig med det han sjunger om nu, men så fungerar det inte riktigt. Från och med en viss ålder kan man förstås utvecklas åt helt olika håll. Jag kan därför inte påstå att jag känner igen allt som han sjunger om på sin nya skiva. Men gör det något? Inte ett dugg. Det är bara intressant och trevligt att få en inblick i en jämnårig persons liv och sätt att tänka. Jag vill bara kasta fram det som en delförklaring till att jag inte tror att Äntligen borta kommer att få samma enorma genomslag som den första skivan fick. Då var det något helt nytt, något fräscht och överraskande. I dag är det nog mest de redan frälsta som köper skiva nummer två, och det är ju faktiskt gott så. Samtidigt hoppas jag att Jakob Hellman även kan få en ny publik, en som ger honom energi och inspiration till att skriva fler låtar. Men det skulle faktiskt inte heller vara helt fel med en skiva där han tolkar andra artister, något som han har visat sig ha en särskild talang för. Spela på, Jakob. Äntligen borta är en riktigt fin skiva nummer två.
Vad är det för fel på Ulf Stureson? Ingenting, naturligtvis. Inte på Ulf Stureson. Det är den stora allmänheten det är fel på, eller åtminstone den allmänhet som bryr sig om musik. Så tänker jag, måhända lite elakt. Varför? För att Stureson efter drygt 20 år och fyra släppta fullängdsskivor och en EP fortfarande är en ganska okänd figur. Det är märkligt, men det är också okej. För ibland vill man liksom ha en artist för sig själv, lite som en hemlighet. Något som inte alla nödvändigtvis måste begripa. Dock är det djupt orättvist för en artist som verkligen förtjänar ett riktigt stort genombrott. Dels för att han gör intryck av att vara alldeles förskräckligt sympatisk och dels för att han gör små fina låtar där musik och text håller lika hög kvalitet och därför bildar en helhet. Han är helt enkelt värd att höras och älskas.
Alfta förr och nu är en samling ganska lågmälda, melodiösa och poetiska sånger om slåtter och nyslagna ängar och att längta bort till något större och kanske att längta tillbaka till något mindre. Något som inte är så förtvivlat rörigt och stökigt. Det är naturligtvis ett slitet uttryck, en kliché, men det är i hög grad organisk musik. I en massa olika bemärkelser som jag inte bryr mig om att redogöra för. Ett lugn infinner sig när man lyssnar, i synnerhet i den nära sju minuter långa, tassande och liksom vindlande Ditt mörka hår. Den erinrar om vad producenten Daniel Lanois gjorde med Bob Dylan på skivorna Oh Mercy och Time Out of Mind, och jag kommer på mig själv med att undra vad Lanois skulle göra med Stureson och hans sånger. Men det är naturligtvis en fullständigt irrelevant undring, ty produktionen är det inget fel alls på.
Jaha. Förra veckan hävdade jag att folk sällan säger något om den andra eller tredje snön som faller. Där hade jag fel, och jag är nu en gång för alla en sådan människa som gärna erkänner att jag har fel och inte skyller på samhället, Vilse i pannkakan eller D-vitaminbrist. Den andra snön visade sig den här gången vara så monumental att den är omöjlig att inte säga något om. Och jag måste rakryggat säga att den på ett sällsynt vackert sätt bäddade in utemöblerna på den innergård i Gamla stan som jag på mitt arbete har förmånen att ha utsikt mot. Och jag måste lika rakryggat säga att jag på torsdagsmorgonen njöt av den speciella snötystnad som uppstår då allt ligger snöinbäddat. Sak samma att jag tvingades promenera i tjugo minuter med början klockan halv sju på morgonen eftersom alla bussar var inställda. Tjugo minuter! Tjugo minuters ljuvlig snötystnad. Ibland känns det bra att vara människa, även om tillståndet bara varar i tjugo minuter.
Nobelpriset i litteratur till Bob Dylan. Det är klart att jag inte kan låta det passera obemärkt. Som någorlunda litteraturintresserad och dessutom samlare av dedikationsexemplar så satt jag beredd för att dels, förstås, höra vem årets pristagare skulle bli, och dels för att snabbt som sjutton inhandla ett signerat exemplar av någon av pristagarens böcker. Priset går nämligen snabbt upp när en författare får Nobelpriset. Så fungerar världen. Men tji fick jag. Faktum är att jag under bråkdelen av en sekund inte ens riktigt förstod vad Sara Danius sa för namn. Ett mycket överraskande val. Jag är förvisso jävig och har följt Bob Dylan i 35 år, om än inte slaviskt, inte som de där människorna som analyserar varenda textrad och vartenda låtval på konserter. Den typen av idoldyrkan i vuxen ålder ser jag tvärtom som lite pinsam. Men även om jag inte skulle ha varit jävig så törs jag påstå att jag skulle ha blivit förvånad över den reaktion som beskedet möttes av. Många blev glada, men lika många tycktes bli förbannade.

Bob Dylan 75 år i dag. Jaha. Jag minns när han fyllde 50 år. Då hade jag nyss fyllt 25. Nu är han således lika gammal som jag är nu. Dock är jag övertygad om att jag nu är yngre än han var då. Det blir så när man lever ett hårt liv och dricker för mycket alkohol. Nu syftar jag inte på mig själv. Jo, jag har alltså en fäbless för herr Dylan och den har hängt i länge nu. Många i min omgivning begriper det inte, men jag känner inget behov av att förklara mig. Man behöver inte förstå allting. Man behöver inte alltid bli förstådd. Det går liksom bra att tycka annorlunda.